Moralpolisen ännu en gång

Juridikprofessorn och DN-krönikören Mårten Schulz uttalar sig idag för att vi borde ha ”en straffsanktionerad skyldighet att hjälpa en medmänniska i nöd”. Han ställer således bakom det kristdemokratiska förslaget om en civilkuragelag. Han tycker att de praktiska invändningarna (som t.ex. att en sådan lag riskerar minska benägenheten att vittna) är ohållbara och påpekar att lagen inte är tänkt att tvinga någon att själv utsätta sig för fara. ”Den föreslagna plikten är inskränkt till situationer där ett ingripande kan ske utan orimligt risktagande.” Givetvis dyker det ömmande tänkta exemplet med ett barn som håller på att drunkna i en vattenpöl upp. Vem kan tycka annat än att det är vår plikt att hjälpa detta barn?

Det väsentliga är dock inte vad som kan anses vara en moralisk skyldighet att göra gentemot andra, utan vad staten skall ha rätt att tvinga oss till. Så länge människor lever tillsammans är det rimligt att vi också samsas om regler som förbjuder oss att handla på ett sätt som skadar andra. Det är ingen lätt uppgift att dra en gräns för vad som är rimligt att förbjuda, i synnerhet inte om befolkningen, eller delar av befolkningen, är väldigt lättkränkt. För närvarande tycks mig den viktigaste striden handla om att stå emot alla som vill inskränka tanke- och yttrandefriheten, eftersom den kan kränka någon.

Även om gränserna är svåra att dra, så är det ändå i princip rimligt att ha lagar som straffar handlingar som skadar andra. Det är en helt annan sak att ha lagar som tvingar till handlingar som anses vara påkallade av moralen. Lusten att straffa ett kräk, som står och tittar på när ett barn drunknar, får inte lura oss att ta steget över till den princip som ger staten rätt att tvinga medborgare att utföra goda handlingar. Man kan nog lugnt utgå från att lagtillämpningen kommer att handla om avsevärt mycket knepigare fall än drunknande barn i vattenpölar och det kommer att krävas att staten klargör vad som är moraliskt goda handlingar som omfattas av lagen. Om det är svårt att bringa klarhet i vem som skall anses tillräckligt kränkt för att motivera ett förbud av något slag, vänta bara till det bli dags att avgöra vem som är en medmänniska i nöd och vilka handlingar som skall räknas till den påbjudna hjälpen. (Jag kan inte låta bli att fundera över den nödställda gravida flickan.)

Detta är dock praktiska frågor, som blir aktuella först om vi går med på principen att staten har rätt att tvinga medborgarna att utföra handlingar som anses moraliskt goda. Och en sådan princip bör resolut avvisas. I annat fall träder vi in i en tillvaro som inrymmer Kommissionen för dygdens främjande och förebyggande av synd och allehanda moralpoliser. Det är naturligtvis ingen slump att frågan här hemma drivs av vårt eget gudsparti, men det är beklagligt att juristprofessorer i liberala blad nu sluter upp bakom moralpolisen som princip.

Den religiösa smitningen – eller glöm inte att fråga om miraklen

Bläddrade lite i helgens tidningar och noterade att Paulina Neuding  gjorde den vanliga religiösa smitningen i sin kolumn i Svenska Dagbladet i lördags. Egentligen kunde man väl strunta i dylikt, men det har ett visst underhållningsvärde att se hur religionens försvarare ständigt måste överge den fråga som gnager oss vanliga dödliga: Är det sant?

Paulina Neuding öppnar med att försöka sammanfatta kontentan i ett anförande av Richard Dawkins. ”Det är obegripligt att intelligenta människor kan tro på gudomliga mirakel.” Huruvida han verkligen sade så vet jag dessvärre inte, men sitter man i en miljö med ett välutvecklat skolväsende och lättillgänglig kunskap, så är det svårt att inte hålla med honom. Förmodligen instämmer även en och annan troende i detta, ty många gör såsom Neuding, de övergår till att tala om något annat, hellre än att försvara mirakler. I lördags såg smitningen ut så här. Först klämmer Neuding i med följande dimridå: ”Men om religiositet i allmänhet är ett utslag av låg begåvning och obildning borde vi bli mindre religiösa ju mer belästa och moderna vi blir. Inte sällan är det precis tvärtom.” Sedan övergår hon till att tala om kvinnor som hämtat styrka till självständigt handlande ur sina religiösa föreställningar. Således, genomgående ovidkommande kringsnack.

Det är naturligtvis bekvämt att tillbakavisa påståendet att religion skulle vara utslag av ”låg begåvning och obildning”, eftersom det är ett uppenbart korkat påstående. Den enorma tillväxten av kunskap om hur naturen är uppbyggd och hur den fungerar lämnar emellertid mindre och mindre utrymme kvar för föreställningar om övernaturliga ingripanden i vad som sker. Gissningsvis är det därför Neuding inte står upp till miraklens försvar, utan i stället glider över till anekdoter om kvinnor, som har hämtat kraft ur sin religion. Det är så religionens försvarare brukar göra när de vill slippa besvärande frågor om vad de anser vara sant i sina övertygelser, men det löser egentligen inte problemet. Människor kan drivas till stora och små dåd, ädla eller mindre ädla, av vilka övertygelser som helst. Exemplen i Neudings krönika är hämtade från åtminstone tre olika religioner. Dessa tre kan inte vara sanna samtidigt. Med andra ord, minst två av Neudings exempel visar enbart, att i sig osanna föreställningar kan ha positiva verkningar för dem som tror på dem. Att människor har haft glädje av sina föreställningar säger ingenting om huruvida föreställningarna är sanna eller ej.

Skall man då bekymra sig om huruvida religioner är sanna eller inte? Finns det skäl att fästa sig vid vad religiösa säger om mirakler och andra märkligheter? Ja, det gör det. För åtskilliga av dem talar om rätt mycket annat också och de påstår sig då uttrycka någon guds vilja. Så länge det finns folk, som med hänvisning till att de har kunskap om guds vilja, kräver att få  bestämma över vad vi får tänka, säga, skriva och göra, bör vi inte släppa frågan om sanningen i det de påstår. I detta sammanhang blir det aktuellt att rikta blicken mot deras mer eller mindre extraordinära påståenden. Till exempel mirakel. Om vi håller oss till den mest utbredda vidskepelsen i min egen hemtrakt: Är det sant att Herren såg till att solen stod stilla och månen stannade, så att Josua och hans armé kunde slakta ytterligare stora skaror av amoreer? Är det sant att någon återuppväckts från de döda? Denna typ av frågor vill vi ha svar på.

Den som tjatar om att få veta vad de religiösa anser vara sant blir ibland anklagad för att vara okunnig om teologisk debatt. Det är bara fundamentalister och ateister, som kräver att varje ord i Bibeln (eller motsvarande text) skall vara sant, brukar det heta. Men det är återigen bara att fly från den centrala frågan. De religiösa påstår sig äga kunskap om guds göranden och låtanden och de påstår sig äga kunskap om hans vilja. Det är ganska ont om skrifter, som anger en gud som direkt källa, men det finns trots allt några stycken. Om det nu skulle visa sig att vissa delar av dessa källskrifter är lögn, då vill jag veta hur man skiljer lögn från sanning, och på vilken grund man skall avgöra vad som är sant. Om någon gör gällande att vissa normer, bud eller föreskrifter inte längre gäller, då vill jag veta hur vederbörande fått kunskap om gudens förändrade mening. Kort och gott, de som gör anspråk på att veta vad gud kan och vad gud vill, bör kunna redovisa varifrån denna kunskap kommer. Skulle det visa sig att de plockar lite efter behag i källskrifterna, eller att de hastigt och lustigt bara gör en ny tolkning, då har de ett allvarligt problem. I så fall kommer de inte ifrån att det gudomliga ursprunget går förlorat. De blir tvungna att medge, att religioner och deras innehåll skapas av människor. De måste de överge anspråken att uttala sig om guds vilja.

Det vore onekligen en stor befrielse om världen blev fri från folk som vill utöva auktoritet med någon form av gudomligt mandat. Därför bör vi inte upphöra med att fråga om sanningen i de påståenden som görs i de religiösa källskrifterna. Lika lite bör vi förtröttas i att ständigt fråga vad de religiösa grundar sig på när de uttalar sig om vad deras gudar vill och kräver. Om frågor om sanningshalten i påståenden om mirakel är besvärande, desto värre för dem som talar vitt och brett om vad deras gud sysslar med. Kanske stämmer det trots allt det som står skrivet, att sanningen skall göra er fria.

Driver riksbanken arbetsmarknadspolitik?

Idag lämnar två av Riksbankens vice (med c) riksbankschefer Per Jansson och Barbro Wickman-Parak en pedagogisk förklaring till varför räntan inte har varit för hög. De bemöter den kritik som går ut på att räntan har hållits på en för hög nivå i förhållande till inflationsmålet och att Riksbanken därmed skulle ha bidragit till att hålla arbetslösheten på en högre nivå än vad som hade varit nödvändigt. Huvuddelen av Janssons och Wickman-Paraks debattartikel kretsar kring inflationsmålet, men jag hoppas att hela den vakna oppositionen lägger märke till två små meningar på slutet.

Vi vill också vara tydliga med att den relativt höga svenska arbetslösheten inte är någonting som Riksbanken tar lätt på. Men strukturella problem på arbetsmarknaden kan inte åtgärdas med räntevapnet.

Häng på dem som blodiglar och kräv att få veta vad de menar med detta. Anser Riksbanken att det finns en naturlig arbetslöshetsnivå på över 7 %, som inte kan påverkas räntepolitik? Anser Riksbanken att arbetslösheten kan påverkas av någon annan form av efterfrågestimulerande åtgärder eller är arbetslösheten ett rent strukturellt problem?  Anser Riksbanken att vi inte kan nå en arbetslöshet under 7 % på annat sätt än att genomföra ”strukturella” förändringar på arbetsmarknaden? Vad grundar Riksbanken den  bedömning på? Och så vidare.  Den som skall försöka styra landet tillsammans med vår numera självständiga Riksbank borde rimligen vilja ha svar på sådana frågor.

Kära sossar, pröva politik istället

Borgarna är i full gång med ett systemskifte. Det är alldeles för få som talar öppet om detta. Jag påminner gärna igen om Isobel Hadley-Kamptz artikel i ämnet från i somras. Från de partier som för närvarande inte sitter i regeringen är det däremot inte så lätt att hitta något i ämnet. Förvisso skall man inte blanda i hop sökmaskiner med verkligheten, men på Vänsterpartiets hemsida fick jag noll träffar vid en sökning på ”systemskifte”. Botaniserar man lite i vad partiet vill, så framkommer det dock ganska snabbt att de vet vad som är å färde. Exempelvis framhåller Vänsterpartiet, att högerregeringens omedelbara attack mot arbetslöshetsförsäkringen har fått avsett resultat, det vill säga den ”har starkt bidragit till en förskjutning av maktförhållandena på arbetsmarknaden och den press nedåt på löner och arbetsvillkor som vi nu ser på arbetsmarknaden.” Så enkelt är det. Regeringen vet det och Vänsterpartiet vet det, men hur är det bland sossarna?

Socialdemokratin är stor och spretig, men också centraliserad. Partitoppen sätter i praktiken dagordningen för vad som skall bli partiets politik. Och det politiska tillståndet i toppen kan inte beskrivas som något annat än tragiskt. För några dagar  sedan presenterade partiets arbetsmarknadspolitisk talesperson, Ylva Johansson, en rapport, som sägs visa ”att regeringen har misslyckats med sin viktigaste uppgift, att skapa förutsättningar för arbete i Sverige.” Poängen i rapporten är att det har skett en kraftig ökning av försörjningsstödet, eller det som alltjämt i dagligt tal kallas socialbidrag. Johanssons utredningsarbete består av att hämta lite siffror från Socialstyrelsen och dess rapport ”Statistik över försörjnings-hinder och ändamål med ekonomiskt bistånd 2011”. Av den framgår bland annat att arbetslöshet är den vanligaste orsaken till att man erhåller försörjningsstöd. Går man sedan till Socialstyrelsen numera lättillgängliga statistikdatabaser, så kan man snabbt få fram data som visar hur utbetalat försörjningsstöd förändrats sedan 1991. Då får man se följande (klicka på bilden för läsbarhet):

Ingen tvekan om att utbetalat stöd har ökat efter regeringsskiftet alltså, men det är en uppgång som är att förvänta i samband med den kris som de glada gossarna på finansmarknaderna utlöste, ungefär på samma sätt som i början av 1990-talet. Uppgången syns lika tydligt i antalet mottagande hushåll (jag vet att lite fler faktorer spelar in här, men det är av underordnad betydelse).

Vad gör då sossarna av detta. Ylva Johansson nämner förvisso uppgången efter 1990-talskrisen, men intresserar sig bara för perioden efter 2000. Hon beskär kurvan, ändrar skalan, och får då fram följande bild:

Motsvarande operation med utbetalade belopp ger detta resultat:

Vem som helst kan alltså se att sossarna nu försöker förvandla en föga förvånande uppgång till ett uttryck för högerregeringens misslyckade ”jobbpolitik”. Varför nöjer man sig med så billiga trick istället för att göra en riktig analys?

Utfallet av Johanssons utredning, som omöjligen kan ha tagit mer än en förmiddag att sno ihop, blir att det behövs en politik som skapar jobb. Jisses! Vem hade kunnat ana det? Vad fiskar då SAP upp för lösning. Tittar man på deras Tema Jobb på hemsidan hittar man följande punkter:  1) Ökat exportstöd till små och medelstora företag. 2) Utökad avdragsrätt för företag som investerar i forskning och utveckling. 3) Skatteavdrag för privatpersoner som investerar i nya företag. Därtill kommer en del utbildningsinsatser för ungdomar. Summa summarum: Skatteavdrag som universalmedel, vilket är en variant av borgarnas linje, samt det indirekta påståendet att problemet är bristande anställningsbarhet, vilket också låter ganska bekant.

Utbildning är nästan alltid bra, så den biten kan jag köpa, även om det funnes ett och annat att tycka till om även där. Men att inte prestera mer än lite bondfångeri med lättkontrollerade siffror och skatteavdrag som lösning på ett problem, som man egentligen inte lyckas precisera, det är ett fattigdomsbevis om något.

Förmodligen har man valt att fokusera på regeringens ”misslyckande”, eftersom det är medialt enkelt att få fram. SAP spelar här i praktiken på regeringens villkor. Man tar det innehållslösa spinnbegreppet ”utanförskap” som utgångspunkt och säger att regeringen inte lyckats göra något åt detta. Men har regeringen misslyckats med vad den föresatt sig? Förmodligen inte. I högerns ögon är arbetslöshet ett resultat av att löner är för höga. Arbetslöshet skall därför svida ordentlig och sätta press neråt på löner och övriga arbetsvillkor. Det är hela poängen med alla försämringar som genomförts i arbetslöshetsförsäkringen. Visserligen var regeringen lite orolig för hur stor kostnad som skulle skyfflas över på kommunerna i form av försörjningsstöd. (Det föranledde en del märkligheter, som vore värd en egen historia.) Men dess egentliga problem var om försörjningsstödet skulle hindra att arbetslösheten satte önskad press på lönerna.

Om sossarna hade valt att ägna några dagar istället för en förmiddag åt sin utredning kunde man ha tagit sig an att analysera verkningarna av att arbetslöshet är den främsta orsaken till att man tar emot försörjningsstöd. Då hade det också varit möjligt att föra in siffrorna i sitt systemskiftessammanhang och starta en riktig politisk debatt. Man kanske till och med hade kunnat vända sig till sin egen tankesmedja för att få underlag och uppslag. Om bara partitoppen hade velat ägna sig åt politik. Nu valde man istället att gå på en spinnlinje. Eftersom en kvart på Socialstyrelsens hemsida räcker för att bemöta siffrorna och utmana ”analysen”, så tvingas nu SAP sätt sitt hopp till att regeringen ljugit fast sig för hårt i sitt dribblande med siffror om fattigdom och tal om ”etniska svenskar mitt i karriären” (jag har tidigare berört detta). Tyvärr har partiet därmed åter missat ett tillfälle att försöka sig på politik istället för spinn.

Regeringens skattehöjning – varför talar ingen om den?

Regeringens bisarra följetong om den kommande budgeten fortsätter med ett nytt fullständigt ointressant kapitel i dag på Dagens Nyheters ”debattsida”, som snart tagit steget fullt ut för att bli en anslagstavla för plakat från regeringskansliet och dess närmaste omnejd. Det är inte lätt att fylla ut en hel sida med budskapet att man avser sänka skatten med en 50-lapp i månaden. Regeringens debattartikel (?) måste därför huvudsakligen fyllas ut med tomt pladder. Jag kan bara hoppas att det är besparingsåtgärder, som fått DN att så villigt publicera alla regeringsplakat, ty jag utgår från att tidningen inte betalar för eländet.

När det gäller högerregeringens skattpolitik finns det emellertid en hel del att diskutera. En sak som ingen verkar vilja tala om är den markanta höjningen av löneskatten som har genomförts i det tysta. Jag har tjatat om detta förr (t.ex. här), men tar det igen. Socialförsäkringarna finansieras huvudsakligen genom särskilda, lagstyrda avgifter, som tas ut under vardagliga namnet ”arbetsgivaravgifter”. Det är likaledes lagstyrt vad dessa avgifter skall användas till. Dessa avgifter varierar eftersom kostnaderna för försäkringarna varierar. Utöver avgifterna till socialförsäkringarna innehåller ”arbetsgivaravgiften” en ren skatt, som kallas allmän löneavgift. Denna skatt har mer än fördubblats under högerregeringen, såsom framgår av tabellen nedan. (Den minnesgode känner igen tabellen; den kommer från sid 19 i Inkomstliggaren 2012. Klicka på bilden, så blir den läsbar.)

Namnet arbetsgivaravgift får det att låta som om arbetsgivare står för notan, men vad det handlar om är löneutrymme, som används till att betala ett system av socialförsäkringar. Alternativet vore att ta ut det som lön och sedan betala in pengarna till försäkringarna. En nackdel med en sådan ordning vore att man då skulle betala socialförsäkring med redan beskattade pengar. (Regeringen har sett till att det delvis blivit så när det gäller a-kassan.) Bättre då att plocka in pengarna innan källskatten dras.

Det är, som jag också berättat förr, ingen hemlighet att regeringen använde höjningen av a-kasseavgifterna för att finansiera jobbskatteavdraget. På den vägen har man fortsatt. Regeringen vill behålla alla pengar, som man sparat in i socialförsäkringarna, och därför har man höjt den allmänna löneavgiften. På så sätt fixar man en i praktiken osynlig skattehöjning. Den ordnas alltså genom besparingar i socialförsäkringssystemen och göms i en föga känd avgift, som kan höjas utan att det märks, eftersom arbetsgivaravgifterna som helhet kan ligga still (eller till och med sänkas en procentenhet).

Varför talar ingen om denna skattehöjning? Att regeringen och den regimtrogna pressen håller tyst är självklart. Men det måste väl finnas någon inom oppositionen som vet hur socialförsäkringssystemen finansieras och vad arbetsgivaravgiften innehåller. Visserligen är det svårt att göra politik av kamerala teknikaliteter, men det är knappast en omöjlighet. Jag fruktar att oppositionens tystnad har andra orsaker. Sossarna har i stort sett accepterat varje påhitt från högerregeringen, inklusive jobbskatteavdrag och a-kassereformer, och vill nog inte vara utan de pengar, som den höjda löneavgiften ger. Vänsterpartiet vill regera ihop med sossarna och törs därför inte starta principiella debatter om välfärd, skatter, finansiering och fördelning. Ingen vill tala om alternativ till den rådande ordningen. Det politiska fältet krymper ihop till gå från höger via mellanhöger till lätthöger. Margaret Thatcher drog fordomdags fram under stridsropet: Det finns inga alternativ! Hon lyckades. Vi är i praktiken där nu.

Civilkurage eller moralpolis?

Ett sällsynt motbjudande kräk har visat upp sig för övervakningskameror. En berusad man i tunnelbanan faller ner på spåret. Efter följer en man, som i stället för att hjälpa den berusade upp, rånar honom och låter honom ligga kvar. Mannen på spåret skadas sedan svårt när han bli överkörd av tåget. Borde man inte lagstifta mot ett sådant beteende? KD anser det och har drivit frågan om att skapa en civilkuragelag, som skulle göra det brottsligt att inte ingripa för att hjälpa en medmänniska i nöd. Partiets rättspolitiska talesperson, Caroline Szyber, säger nu att det inträffade ”är ett typexempel där man borde kunna dömas för brott mot civilkuragelagen”.

De som talar för en sådan lag använder gärna ytterst ömmande tänkta exempel, såsom att det borde vara straffbart att bara stå och se på när ett barn drunknar i grunt vatten. Vem kan säga emot något sådant? De som talar mot en sådan lag stannar ofta vid rent praktiska argument. Ett typexempel dyker upp i Johannes Åmans krönika på DN:s ledarsida idag. Lagen skulle inte gjort någon skillnad i det aktuella fallet, menar Åman, och tillägger att rånaren ändå kan dömas för ett begånget brott. I detta har han naturligtvis rätt, och kanske stämmer det att en civilkuragelag riskerar skrämma bort vittnen. Men borde inte en påstådd liberal även kunna se de principiella frågorna? Vill vi öppna för tanken att staten skall kunna tvinga medborgare att göra det som anses vara god moral?

Om den frågan bemöts med argumentet att det är en skyldighet att hjälpa ett drunknande barn upp ur vattnet, så är det lätt att man blir svarslös. Men jag tror likväl att det är viktigt att hålla isär den moralfilosofiska diskussionen från den politiska. Tar vi steget att inrätta någon form av lagstadgad handlingsskyldighet, så kliver vi också över en gräns, som säger att staten har rätt att tvinga oss att handla i enlighet med vad moralen kräver. Och då måste också någon bestämma vad som är god moral. Föga förvånande kommer förslaget från KD. Det är i grund och botten ett gudsparti, och sådana har inga avgörande skrupler mot att inrätta ministerier för främjande av dygd och förhindrande av synd. De monoteistiska religionerna håller sig med tankepolis i form av övervakande gudar, som gör både handlingar och tankar straffbara, och de är mer än villiga att straffa. Christopher Hitchens brukade träffande kallas deras föreställningar för drömmen om ett himmelskt Nordkorea.

Det är förvisso en lång väg mellan skyldigheten att hjälpa ett barn och ett gudspartistiskt Nordkorea. Men det hindrar inte att man bör vara vaksam på att inte kliva över den gräns, som håller dessa båda ting åtskilda. Att KD inte bekymrar sig om detta är inget som förvånar. Däremot är det lite oroande att en påstått liberal ledarsida inte förmår ta upp de principiella frågorna när gudspartisterna rycker fram

Nya avslöjanden: Bevis för att Gud inte existerar

Religionsfilosofen Martin Lembke har tagit sig problemet rörande hur man skall förena Guds allsmäktighet med hans allgodhet och oklanderlighet. Det görs i en uppsats med rubriken ”Omnipotence and other possibilities” i tidskriften Religous Studies (September 2012). Uppsatsen förlänade Lembke tidskriftens pris för bästa uppsats, så vi får väl anta att den säger något om nivån på de religionsfilosofiska studierna. Han startar med att diskutera olika definitioner av allsmäktighet och når fram till slutsatsen att man kan vara allsmäktig även om man inte är mäktig att göra allt. För den som inte är religionsfilosof ter sig uppgiften att definiera ”allsmäktighet” som något som kunde vara en roande fikarastssysselsättning för seriösa filosofer, men för Lembke är det nödvändigt för att krångla sig ur oförenligheten mellan allsmäktighet och allgodhet. Ty om Gud skall vara oklanderlig så bör han inte göra onda handlingar. Oförmågan att begå onda handlingar får därför inte påverka allsmäktigheten.

Då uppstår nästa problem. Antag att det finns en varelse, kallad Potentia, som är förmögen att göra allt som Gud kan göra och som därtill är kapabel att utföra onda handlingar. I så fall finns det någon som är mer allsmäktig än Gud, vilket får förödande konsekvenser för Guds existens. Ty ”if Potentia is so much as possible, it follows that God, who by definition exists by necessity, cannot be essentially omnipotent, precisely because one who is omnipotent must be a maximally powerful agent in any world in which he exists. As a result, since God by definition is (among other things) essentially impeccable and essentially omnipotent, it follows that God cannot possibly exist.” Hur krånglar man sig ur denna hopplösa situation. Så här gör Lembke:

The crucial clause in this line of reasoning is this: if Potentia is so much as possible, it follows that God cannot exist. Note that the reverse conditional is equally true: if God is so much as possible, it follows that Potentia cannot exist. That is, the possibility of either being entails the impossibility of the other; hence the above argument does not establish the impossibility of God unless it is accompanied by an argument to the effect that Potentia, unlike God, is possible. But for all I know, no-one has ever attempted to present such an argument; hence, thus interpreted, the compossibility argument against divine omnipotence seems at best to be a radically unfinished business.

Smaka på den här Lembke. Universum har en början. Därför måste något ha skapats ur intet. Men ur intet uppstår intet. Därför måste detta något ha skapats av ett immateriellt allsmäktigt väsen bortom och utom den tid och den värld som skapades. Detta immateriella och allsmäktiga väsen kan bara vara Potentia, vars allsmäktighet är obegränsad. Ett allsmäktigt väsen, vars allsmäktighet begränsas av oklanderlighet kan inte ha den allsmäktighet, som är nödvändig för att skapa en värld som innefattar både det goda och det onda, vilket ovedersägligt är den värld som existerar. Alltså är Potentia, till skillnad från Gud möjlig.

Så där ja. Nu har någon försökt att presentera ett argument för att Potentia, till skillnad från Gud är möjlig. Argumentet har en form, som Lembke i andra sammanhang accepterar. Rimligen bör han därför acceptera även detta argument.

Lembke själv tar sig förvisso an Potentia-problemet, men gör det enbart till en jämförelse mellan vem som är mest allsmäktig (och hur denna allsmäktighet är konstruerad) och vilken betydelse det kan tänkas ha för vem av dem som existerar. Den verkliga poängen ligger dock i att arten av begränsning i Guds allsmäktighet utesluter att han har skapat världen. Genom operationen ”inference to the best explanation” (eller om man skall vara petig, genom att fuska med operationen på samma sätt som William Lane Craig brukar göra) har vi alltså visat att Potentia är mer sannolik än Gud, varför Gud inte kan existera. Lembke försöker bli av med Potentia genom att hitta på en massa tänkbara egenskaper hos henne, men dessa tankelekar kan inte tillmätas något bevisvärde, och de saknar helt empirisk evidens. Jag har minimerat antagandena om Potentia, vilket gör att bristen på empiri är mindre problematisk för mitt argument än för Lembkes. Förhållandet att ett stamfolk i de södra delarana av nuvarande Israel inte skrev något om henne kan knappast vara en invändning mot hennes existens. Alla Lembkes utläggningar om varianter av allsmäktighet är meningslösa, eftersom Gud blev utslagen redan i kvalet.

 

Avlägsna religiös humbug från universiteten

Mats Alvesson ifrågasätter i en debattartikel om man blir klokare av att studera vid högskola. En icke obetydlig andel av dem som genomgår en högskoleutbildning blir inte märkbart bättre i att föra självständiga resonemang eller att tänka kritiskt och analytiskt, hävdar Alvesson. En av orsakerna till detta, fortsätter han, är att en hel del av det som görs på högskolorna idag egentligen inte hör hemma där. ”Ser man på en genomsnittlig svensk högskolas eller nytt universitets utbud kan man få intrycket att det är yrkesgymnasieskola.” En lösning vore, enligt Alvesson, att föra de renodlade yrkesutbildningarna till gymnasieskolan och låta högskolesystemet begränsas till sådan utbildning som är intimt förenad med vetenskaplig verksamhet.

Det finns säkert poänger värda att beakta i Alvessons inlägg, men det kommer säkerligen att väcka en del ont blod. Jag skulle i sammanhanget vilja skjuta in att det också finns skäl att ta en titt på vad som passerar som vetenskap. Enligt den gamla ärevördiga studenttidningen Lundagård kommer det senare i höst att läggas fram en doktorsavhandling, som bevisar guds existens. Religionsfilosofen Martin Lembke står bakom denna prestation. I en intervju presenterar han sitt bevis på följande sätt:

– Alla ting har egenskaper. Exempelvis har bordet du sitter vid egenskapen att vara ett bord. Hur förklarar vi att det finns bord överhuvudtaget? Jo, för att göra det måste vi gå utanför klassen av bord. Minst ett icke-bord, alltså något som inte är ett bord, måste vara orsaken.
Och vad har detta med Gud att göra? Jo:
– Samma sak gäller för icke-gudar, inklusive varelser som du och jag. För att förklara varför det finns icke-gudar överhuvudtaget måste vi gå utanför klassen av icke-gudar, och då hamnar vi i klassen av gudar. Och det är där jag vill hamna.

Lundagårds vakna reporter undrar om man inte med en sådan bevisföring kan bevisa existensen av precis vad som helst, till exempel enhörningar. Lembke svarar då:

– Just i fallet enhörningar är det enkelt. Eftersom enhörningar är komplexa ting kan det inte vara så att de är orsaken till att det finns icke-enhörningar överhuvudtaget. De består ju av horn och mular, som i sig är exempel på icke-enhörningar. De skulle alltså behöva vara orsak till sina egna delar, och det funkar inte.

Slikt nonsens riskerar nu upphöjas till rang av vetenskap. Om det skall vara någon mening med att, såsom Alvesson önskar, avgränsa högskoleväsendet till verksamhet som kräver ett vetenskapligt tänkande och förhållningssätt, så måste man också se till att hålla forskningen fri från allsköns humbug. Religiösa lekskolor bör placeras utanför universitetens murar.

För en vanlig dödlig ter det sig helt obegripligt vad som försiggår bland teologerna. Hur är det möjligt att någon efter många år vid ett universitet fortfarande tror att man kan avgöra empiriska frågor genom billiga ordlekar. Och hur är det möjligt att man efter fullbordad forskarutbildning glad i hågen kan avfärda tanken att bevis skulle få påverka vad man har skäl att hålla för sant.

– Jag skulle kunna ha fel. Det kan hända att jag rentav hittar ett bevis som tyder på att Gud inte finns. I sådana fall skulle jag behöva tänka igenom saken noggrannare. Men det är inte så att min personliga tro står och faller med ett enskilt argument. Den sitter djupare än så.

Längre än så kan man väl knappast komma från vetenskaplighet. Om högskoleväsendet skall kunna göra anspråk på att vara en plats, där man, som Alvesson uttrycker det, utvecklar sin ”förmåga till att resonera, se mönster, tänka kritiskt och annat som anses vara huvudpoängen med högre utbildning”, då får man nog börja med att avlägsna religiös humbug.

Lågt i tak är en väg till systemskifte

I våras skrev jag om hur det låga taket i arbetslöshetsförsäkringen riskerar att undergräva legitimiteten i systemet. Förmodligen är det exakt vad vår högerregering är ute efter såsom en del i det systemskifte man är på väg att genomföra. Regeringen kallar alltid ersättningen för ”bidrag” och ser inget problem i att försäkringsskyddet ständigt minskas. I princip är det en gammal fattigvårdstanke som styr politiken. Det skall vara så obehagligt att vara fattig att man låter bli att vara det. Byt ut fattig mot arbetslös, så har du regeringens grundfilosofi i ett nötskal. Så uttrycker de sig naturligtvis inte. Det låter finare att säga att a-kassan skall vara en omställningsförsäkring med starka incitament till arbete. Men principen är att göra livet för arbetslösa så eländigt att man är beredd att ta vad som helst på vilka anställningsvillkor som helst. Arbetslösheten skall fylla sin uppgift och pressa ner löner. Men det finns ett praktiskt problem med detta. Låga tak i försäkringen drabbar högavlönade minst lika hårt som lågavlönade. För att lösa det problemet behövs ett systemskifte, och det är i den riktningen vi går just nu.

Då och då uppmärksammas systemskiftet av liberaler och det är inte alla som gillar vad de ser. Isobel Hadley-Kamptz skrev i somras en bra artikel om vad som pågår och avslutade med en stilla vädjan: ”Om vi nu ska ha ett systemskifte kan vi väl åtminstone få en principdiskussion om varför, innan det redan är genomfört.” I går gick Thomas af Bjur, folkpartistiskt landstingsråd i Sörmland, i direkt polemik med Anders Borg angående taket i a-kassan. Från regeringshåll har man välkomnat utvecklingen mot att allt fler skaffar sig tilläggsförsäkringar, eftersom a-kassan inte på långa vägar täcker inkomstförlusten för medel- och högavlönade om de bli arbetslösa. Låg a-kassa och tilläggsförsäkringar för dem som har kan få sådan är ett system helt i linje med regeringens strävan att vidga klassklyftorna. Välbetalda yrken har i allmänhet lägre och jämförelsevis lättkalkylerad risk för för arbetslöshet. De är därför attraktiva att skapa försäkringar för och det kan ordnas till en någorlunda låg kostnad. Yrken med låg lön och dåliga arbetsvillkor har i allmänhet högre och mer svårkalkylerad risk för arbetslöshet. Om dessa grupper skall ordna tilläggsförsäkringar blir det dyrt. Ju längre utvecklingen går mot att dela upp arbetsmarknaden i välbeställda, tilläggsförsäkrade och lågavlönade med i praktiken ett lågt grundskydd, desto längre går vi på systemskiftets väg. Arbetslösa i låglönegrupper får höra att de får bidrag (inte ersättning från en försäkring), medan de tilläggsförsäkrade blir allt mindre intresserade av de gemensamma systemen, som ger ”bidrag” till fattiga, men inte betyder särskilt mycket för den egna tryggheten. Slutpunkten är ett system med fattigvård och välgörenhet i stället för gemensamma socialförsäkringar.

Det finns ännu en del liberaler som ogillar sådana framtidsutsikter. Thomas af Bjur fäster uppmärksamheten vid att vi tycks vara på väg mot ett system där både löntagare och småföretagare ”tvingas betala två gånger för att få en dräglig trygghet vid arbetslöshet”, dels  till a-kassan, dels  för en tilläggsförsäkring.

Enligt min mening är detta en extremt problematisk utveckling. I förlängningen riskerar det att urholka det allomfattande socialförsäkringssystem som varit en av grundstenarna för den svenska välfärden.

Lika viktigt är att af Bjur markerar att herrar Borg och Reinfeldt har fel när de likställer a-kassan med ett bidrag. Det är ersättning från en försäkring, som arbetare (och småföretagare) själva har betalat. Och han dundrar till rejält på slutet.

En generös arbetslöshetsförsäkring som ger ett reellt skydd är inte att betrakta som ett bidrag utan som ett centralt verktyg för att upprätthålla arbetslinjen. En prioriterad uppgift är därför att utveckla och slå vakt om ett välfungerande offentligt försäkringssystem. Utgångspunkten ska alltid vara att öka individens frihet. Min uppmaning till Borg och Reinfeldt är tydlig: Höj taket i a-kassan!

Det är verkligen glädjande att se att det fortfarande finns ett stöd för de generella välfärdssystemen inom det liberala lägret. Det kan kanske kasta lite grus i regeringens systemskiftesmaskin.

När välfärdssystemen inklusive socialförsäkringarna byggdes upp fanns det nästan hela tiden en debatt mellan dem som ville ha generella system och de som ville ha selektiva. Generella system har en massa praktiska fördelar. Inte minst slipper man undan de integritetskränkande inslagen av individuell prövning. Alla är med och betalar och alla har samma rätt. En extra vinst var att många fick glädje av systemen, vilket gav dem ett mycket brett stöd. Det är detta som vållar de praktiska problemen för regeringen. Avvecklingen av de generella system innebär att en del kostnader flyttas om så att de blir direkt synliga för regeringens egna väljare, samtidigt som de generella systemens praktiska vinster går förlorade. Så länge det kan göras i det tysta, eller vid behov under utropet att ”arbetslinjen” skall gå före ”bidragslinjen”, kan regeringen bara låta det hela rulla på. Maskinen går av sig själv. Men om det dyker upp folk i de egna leden, som talar sig varma för de generella systemen och dess fördelar även för den egna väljarbasen av mer välbeställt folk, då kanske maskinen kan börja hacka lite.

Det känns lite märkligt att behöva sätt hopp till förnuftiga liberaler, men sådant är tyvärr debattläget för närvarande. Jag har talat med fackligt aktiva som menade att sossarnas senaste valförlust berodde på att partiet fått en ”loser-stämpel” på sig. Sossarna blev partiet för ett dystert förlorargäng, som bara ville ha bidrag. Sådan känslor fanns alltså inom socialdemokratin själv. För att komma ur denna självförvållade förlamning behöver partiet lära sig att tala om det gemensamma, som ett par unga socialdemokrater nyligen framhöll. Taket i a-kassan är en utmärkt fråga att starta med, eftersom det i grund och botten är en verklig systemskiftesfråga. Hittills har det mest varit spridda röster, som tagit upp de principiella aspekterna på a-kassetaket (såsom min hemstads Torbjörn Gustavsson). Det är hög tid för att börja driva frågan på bred front och i hela dess vidd. Vi inom vänstern är beroende av att sådan debatt börjar på allvar. Som det är just nu är det ingen som hör vad vi säger, oavsett ur mycket vi gormar på hemmaplan, och oavsett hur rätt vi har i sak. Skall vi komma någonstans måste den nymoderata blöta filten ryckas bort från det offentliga samtalet, så att gnistan till samhällsomvandlingen kan få fäste.

Sensationellt avslöjande: Gud finns! Och han är ett icke-bord

Hur har de stora tidningarna kunnat missa denna enastående sensation? Enligt studenttidningen Lundagård kommer senare i höst en doktorsavhandling som bevisar Guds existens. Efter fem års hårt arbete är religionsfilosofen Martin Lembke klar med sitt bevis för Guds existens. I artikeln förklarar Lembke att han har tagit två klassiska gudsbevis, kombinerat dem, och – vips! – kommit på ett nytt bevis. I korthet lyder det så här:

Alla ting har egenskaper. Exempelvis har bordet du sitter vid egenskapen att vara ett bord. Hur förklarar vi att det finns bord överhuvudtaget? Jo, för att göra det måste vi gå utanför klassen av bord. Minst ett icke-bord, alltså något som inte är ett bord, måste vara orsaken.
Och vad har detta med Gud att göra? Jo:
– Samma sak gäller för icke-gudar, inklusive varelser som du och jag. För att förklara varför det finns icke-gudar överhuvudtaget måste vi gå utanför klassen av icke-gudar, och då hamnar vi i klassen av gudar. Och det är där jag vill hamna.

Därmed får saken anses avgjord. Går man bara med på att anse sig själv vara en icke-gud, så måste gudar finnas. Att ingen tänkt på det förr. Kanske är det signifikativt att denna upptäckt gjordes just i Sverige, som är IKEA:s hemland. Orsaken till bordet är naturligtvis det ickebord, som medföljer i kartongen i form av en anvisning för ihopsättandet av sagda bord. Utan ickebordet, inget bord. Här uppstår ett intressant fortsatt forskningsprojekt, ty om monteringsanvisningen är ickebordet, skall då bordet ses som en avbild av monteringsanvisningen eller är det tvärtom? Med andra ord och i ovedersäglig analogi, är gud människans avbild, eller är det tvärtom. Där har vi jobb för en religionsfilosof i fem år till.

En tänkbar invändning mot forskarens gudsbevis skulle kunna vara att med hans metod kan man bevisa existensen av precis vad som helst, till exempel enhörningar. Men denna invändning har Lembke redan tänkt på, och han svarar raskt: ”Just i fallet enhörningar är det enkelt. Eftersom enhörningar är komplexa ting kan det inte vara så att de är orsaken till att det finns icke-enhörningar överhuvudtaget. De består ju av horn och mular, som i sig är exempel på icke-enhörningar. De skulle alltså behöva vara orsak till sina egna delar, och det funkar inte.” Där fick kritikerna så de teg. IKEA-bordet är en absolut enhet, som inte kan delas upp i sina beståndsdelar. Det enda ickebordet är monteringsanvisningen, och den är som redan bekant likställd med gud.

En intressant fråga som väcks av artikeln är hur många gudar det egentligen finns. Titeln på avhandlingen – som inte finns i tryck, men vars ickeexistens rimligen är ett bevis för dess existens – uppges vara ”Gods and non-Gods”. Pluralis alltså. Av citatet ovan framgår också att Lembke har bevisat existensen av gudar.Trots att det således verkar finnas en hel bunt, så intresserar sig Lembke bara för en gud. Lundagård frågar naturligtvis vilken, och får till svar: ”Det är den Gud som brukar kallas filosofernas Gud. Det är den perfekte Guden, den alltigenom gode och allsmäktige guden. En varelse som har alla egenskaper som det i absolut mening är bättre att ha än att inte ha”. Hmm, alltigenom god. Undrar vilken av alla gudar det kan vara han syftar på. Det kan väl aldrig vara han som i följande ordalag lade ut texten vad som skulle ske med dem som inte lydde hans bud och stadgar. Håll i er, för det är mycket allgodhet och kärlek, som strömmar ur denna tirad.

då skall jag i min tur göra detta mot er: jag skall slå er med fasa, med sjukdom och feber som får er blick att slockna och ert livsmod att vissna. Förgäves skall ni så er säd; era fiender kommer att äta den. Jag skall vända mig mot er, och ni kommer att besegras av era fiender. Era motståndare får makten över er, och ni kommer att fly, fast ingen förföljer er.

Och om ni trots detta inte lyssnar till mig, skall jag straffa er sjufalt värre för era synder och kväsa ert stora övermod. Jag skall låta er himmel bli som järn och marken under er som koppar, så att allt ert slit blir förgäves: jorden ger ingen gröda och träden på fälten bär ingen frukt.

Om ni ändå avvisar mig och inte vill lyssna till mig, skall jag slå er sjufalt värre, så som era synder förtjänar. Jag skall släppa lös vilddjuren mot er. De skall ta barnen ifrån er, utrota er boskap och minska ert antal så att vägarna ligger folktomma.

Om ni trots detta inte låter varna er utan avvisar mig, skall jag i min tur avvisa er: jag skall slå er sjufalt värre för era synder. Jag skall låta ett hämndens svärd komma över er, som hämnd för ert förbundsbrott. När ni samlas i städerna skall jag sända in pest bland er, och ni kommer att vara utlämnade åt fienden. Jag skall förstöra era brödförråd, och ert bröd kommer att kunna bakas i en enda ugn av tio kvinnor; det skall vägas upp åt er, och ni skall äta men inte bli mätta.

Om ni trots detta inte lyssnar till mig utan avvisar mig, kommer jag i min tur att avvisa er i vredesmod och straffa er sjufalt värre för era synder. Ni skall bli tvungna att äta era söners och döttrars kött. Jag skall ödelägga era offerplatser, riva era rökelsealtaren och kasta era ruttnande lik på era ruttna avgudapålar, och jag kommer att känna avsky för er. Jag skall lägga era städer i ruiner, föröda era helgedomar och vända mig bort från den blidkande lukten av era offer. Ja, jag skall själv lägga landet öde, och era fiender, som slår sig ner där, kommer att bäva. Jag skall skingra er bland folken och förfölja er med draget svärd. Landet skall läggas öde och era städer bli ruiner. Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater, så länge det ligger öde och ni är i era fienders land. Då skall landet ha sabbatsvila och ta igen sina uteblivna sabbater. Hela den tid landet ligger öde skall det ha sabbat och få den vila det inte fick under era sabbater, då ni bodde där. De av er som överlever och bor i fiendeland, dem skall jag göra så harhjärtade att de tar till flykten för ett prasslande löv och flyr som om de flydde för svärd och faller, fast de inte är förföljda. De skall stupa som för svärd, den ene över den andre, fast de inte är förföljda. Ni kommer inte att kunna hålla stånd mot era fiender. Ni skall gå under bland folken, och era fienders land skall uppsluka er. De av er som överlever skall tyna bort i fiendeland för sina egna synders skull, men också för att deras fäder har syndat skall de tyna bort som de. (3 Mos. 26: 16-39)

Om det är existensen av denna ilskna best Lembke har bevisat, så är det på vippen att man önskar att han hade låtit bli.

Men det har han alltså inte gjort. Tvärtom. Eller kanske dubbelt tvärtom, ty jag anar en synnerligen intrikat bevisföring. Enligt allt som har den minsta likhet med vett och sans har Lembke presenterat ett uppenbart icke-bevis. Men för att ickebevis skall kunna finnas måste vi gå utanför klassen av ickebevis och hamnar då i klassen bevis. Så genom en närmast gudomlig dialektik har han bevisat att det finns bevis, just genom att ägna fem år åt att producera ett ickebevis. En imponerande prestation och väl förtjänt av ett icke godkänt.