Inskränkt strejkrätt

I över 20 år har Svenskt Näringsliv (och dess föregångare Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF) fört kampanj för att driva igenom inskränkningar i strejkrätten. Metoderna har varierat, men det har funnits gott om resurser för ändamålet. Bland annat har de finansierat hela forskningsprojekt som skulle visa att strejkrätten behövdes inskränkas. Oturligt nog för kampanjforskarna rådde det i stort sett stiltje på strejkfronten. Det blev svårt att hitta ett passande problem för de tilltänkta åtgärderna. Strategin ändrades. Bristen på strejker medförde att man i stället betonade spår nummer två, som avsåg att framställa Sverige som ett land med extremt strejkvänlig lagstiftning i jämförelse med den normala världen. Slutsatserna var desamma, men argumenten för att inskränka strejkrätten anpassades till mindre skrattretande empiri. Inte heller detta hade kraft nog att övertyga någon utanför de troendes skara. Omvändelserna uteblev. Försöken att driva fram inskränkningar i strejkrätten ledde ingenstans. På senare år har en ny idé tillämpats. Företrädesvis Almega har småmuckat lite här och där under avtalsrörelserna i syfte att locka fram strejkvarsel (noggrant sammanställt av Svenskt Näringsliv och presenterat som attacker mot Almega). Ibland har det lyckats, men eftersom det oftast varit så uppenbart att Almega bara obstruerat – exempelvis genom att kräva eftergifter för att teckna avtal med lönerevision enligt ”märket” – har inte heller detta omvänt någon till tron på behovet av inskränkt strejkrätt. Räddningen kom i stället från en hamn i Göteborg, där någon kommit på snilleblixten att skylla APM Terminals problem med att sköta jobbet på Hamnarbetarförbundet.

APM Terminals tog 2012 över containerterminalen i Göteborgs hamn och det dröjde inte länge förrän problemen började. Taxehöjningar, monopolfasoner, allmän röra och datorhaverier drog på sig kritik och osäkerhet. Bolaget visade så småningom också att den inställning man har till arbetare och till fackliga organisationer runt om i världen även gäller i Sverige. Pressen mot de anställda ökade och motviljan mot fackliga organisationer demonstrerades allt tydligare. Fackliga företrädare intygade samstämmigt att det blivit trögare att bedriva verksamhet under APM-styret och Unionen lade våren 2016 ner sin klubb i containerhamnen.

Den största fackliga organisationen på arbetsplatsen har dock inte för vana att vika sig. Hamnarbetarförbundets avdelning 4 försvarade sin ställning och sina medlemmars rätt och intressen. I detta syfte använde avdelningen de medel som arbetarna har att för att värna sig mot penningmakten. Det yttersta av dessa medel är strejken. Under 2016 lade Hamn4an fem varsel, vilka resulterade i åtta strejkdagar och ett resultatlöst medlingsförsök. (MI Årsrapport 2016 s. 91) Avdelningens sista verkställda strejk genomfördes den 24 januari 2017 och den pågick i åtta timmar. Under våren varslade man och fullföljde blockader med olika utformning. Arbetsköparen, APM Terminals, satte senare igång en lockout, som pågick från 19 maj till 30 juni och stängde ut arbetarna kl. 16 till kl. 07. Arbetsköparens stridsåtgärd höll terminalen stängd 371 timmar. Medlingsinstitutets minst sagt bolagsvänliga skildring av konflikten (MI Årsrapport 2017 kap. 6.3.3) uppskattar att sammantaget 2 405 arbetsdagar gick förlorade, varav 164 berodde på strejken i januari och 2 241 på lockouten i maj och juni (s. 84).

Efter arbetsköparnas lockout har det alltså inte förekommit några öppna strider, men kriget är inte avslutat. Arbetsköparna kräver underkastelse, vilket inte är något hamnarbetarna sysslar med.
Hamnarbetarförbundet är ett förbund som inte böjer sig och det bygger av tradition sin ställning på en stark inre sammanhållning. Detta är ett historiskt arv från den allra tidigaste organiseringen bland hamnarbetarna. Arbetet i hamnarna var både hårt, utsatt och riskfyllt. Stuveriarbetet krävde en hel del skicklighet om det skulle bli bra gjort, men det hindrade inte att arbetarna behandlades som jämförelsevis lätt utbytbara mot villiga muskler. Konkurrensen om tillfälliga anställningar kunde vara hård, vilket gjorde det svårt att försvara löner och arbetsvillkor. Den fackliga strategin blev att genom stark sammanhållning försöka få kontroll över tillgången på arbetskraften och att genom militans visa vad det kostade att försöka angripa arbetsvillkoren.

Kanske har bilden av hamnarbetare som särskilt strejkbenägna under perioden för andra världskriget varit överdriven. Jesper Hamark misstänker att det snarare var effekten av strejkerna än mängden som gjorde att konflikterna i hamnarna drog till sig uppmärksamheten. Oavsett om de var mer stridbara än andra eller ej, så har den inre sammanhållningen varit hamnarbetarnas främsta maktresurs. Detta har framhållits av en mängd historiker, ekonomhistoriker, etnologer, sociologer och andra som studerat hamnens arbete och arbetare förr och nu. Och hamnarbetarna vet naturligtvis själva var grunden för deras styrka ligger.

I och kring hamnarna växte det ofta fram en distinkt kultur, präglad av de osäkra arbetsvillkoren, det hårda arbetet, den mycket breda och blandade rekryteringsbasen och omvärldens nedlåtande blick på hamnområdenas tvivelaktiga moral. Exakt vilken fackliga och politisk rörelse som skulle växa ur dessa miljöer gick knappast att förutsäga och det varierade naturligtvis beroende på en massa andra omständigheter. USA ger ett illustrativt exempel på spännvidden i hamnarnas fackliga rörelse. På västkusten byggdes en stark, medlemsstyrd och mycket radikal facklig organisation, medan östkusten – inte minst New York – fick en djupt konservativ och fackligt klen organisation, som inte saknade kontakter med den kriminella världen – ”reds” respektive ”rackets”, som Howard Kimeldorf kallade dem (i en analys, som är mycket mer nyansrik än min fulsammanfattning). Talande nog är det endast New York-varianten som gjorts känd, inte minst genom Marlon Brando i Elia Kazans film Storstadshamn (1954).

Hur än vägarna gick, där hamnens arbetare vann facklig styrka var alltid den inre sammanhållningen den förnämsta källan till makt. Arbetsvillkoren gav inte några alternativ. Det var inte alltid organisationen i sig som fällde utslaget. Det kunde lika gärna vara förmågan till snabb, enig handling och en fast beredskap att hålla strejkbrytare borta. Ett arv av dessa erfarenheter av kampen och dess betingelser har blivit att man värnat självbestämmandet och det direkta medlemsinflytandet över verksamheten. Detta arv kunde knappast undgå att skava mot den centralisering som Saltsjöbadsavtalet 1938 tvingade fram inom LO-förbunden och senare mot den byråkratisering och stordrift, som många ansåg vara nödvändig att genomföra under 1960-talet.

Hamnarbetarförbundet tillkom efter att 18 norrländska stuveriavdelningar uteslutits ur Transportarbetareförbundet 1972, på grund av att de vägrat gå med på sammanslagning i storavdelningar. Transport hade börjat sin tillvaro som mer eller mindre ett hamnarbetarförbund 1897. Med bilismens genombrott började medlemssammansättningen förändras och under decennierna efter andra världskriget blev hamnarbetarna inte bara en krympande andel av medlemmarna utan de marginaliserades också i förbundets styrande och verkställande organ. Samtidigt centraliserades beslutsfattande inom Transport, liksom inom övriga LO-förbund, som en följd av Saltsjöbadsavtalet, och tendenserna till byråkratisering, där mer och mer av verksamheten gled över till anställda ombudsmän och annan personal, tilltog. Allt detta ledde till slitningar inom förbundet. Hamnarbetarna var vid upprepade tillfällen missnöjda med avtalen, både deras innehåll och hur de hade godtagits över deras huvuden. Det ledde två gånger i början av 1950-talet till vilda strejker, den andra gången (1954) följd av uteslutningar med inslag av utrensning av radikal opposition. Men den kanske starkaste reaktionen mötte påbuden om att genomföra en omdaning av avdelningsstrukturen. Små avdelningar skulle slås samman till storavdelningar. De första initiativen togs i början av 1950-talet, men det dröjde till första halvan av 1960-talet innan den verkliga sammanslagningsvågen ägde rum. Av 205 avdelningar vid ingången av 1960 hade det blivit 66 vid utgången av 1964. Motståndet kom främst från hamnarna utmed Norrlandskusten. När de vägrade godta ett beslut om att storavdelningsreformen skulle vara avslutad den 29 februari 1972 uteslöts de. Vid en konferens i Örnsköldsvik den 4–5 mars gick de samman och bildade Hamnarbetarförbundet. Inom kort anslöt sig även merparten av Göteborgs hamnarbetare och lite senare även Stockholms. (En utförlig analys finns i Sven E Olsson, ”Hamnarbetarna och Transportarbetareförbundet 1897–1972” Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia nr 7–8)

Skilsmässan var allt annat än fredlig. Det hade varit en del gnissel redan tidigare, bland annat vid den vilda strejken i Göteborgs hamn i november1969 (som enligt Christer Törnqvist kan ses som startskottet på 1970-talets våg av vilda strejker) och vid den mera omfattande stuvarstrejken i Ådalen sommaren 1970. Vill man få en inblick i hur starka känslorna var kan man jämföra två böcker som utkom ungefär samtidigt och behandlar i stort sett samma skeenden, men från helt olika utsiktspunkter: Å ena sidan Peter Bratts bok Steg för steg. Om stuveriarbetarnas fackliga kamp (1974), som gavs ut av Hamnarbetarförbundet och är mycket kritisk mot Transport samt tidstypiskt 70-talsvänsteranalytisk och faktastaplande (gå till dokumenten-andan, som fibbarna skolades i). Å andra sidan en Transportvänlig bok av Erik Nyhlén och Nils Viktorsson, Stuvat. Spelet om hamnarna (1975), som är minst sagt kritisk mot oppositionella hamnarbetare och tidstypiskt hatisk mot lömska kommunister i alla skepnader, samt bjuder på 15 sidors intervju med Transports förbundsordförande Hans Ericson. Man kan lugnt säga att det nybildade Hamnarbetarförbundet var mycket illa omtyckt inom LO från start (och känslorna var utan tvekan besvarade). Så hemskt mycket har nog inte förändrats sedan dess, åtminstone inte från LO-håll, även om det kan råda ett gott förhållande lokalt mellan Hamn och Transport.

Medlemsmässig har Hamnarbetarförbundet gått lite upp och ner sedan starten. År 2017 hade förbundet 1 352 medlemmar (enligt Anders Kjellbergs sammanställning av medlemsantal s. 124). Transport gör anspråk på att vara landets största hamnfack, med över 1 500 medlemmar som är yrkesverksamma i hamnarna, men den siffran kan innefatta anställda som inte tillhör de arbetarkategorier, som tillhör Hamnarbetarförbundets upptagningskrets. (SCB:s yrkesstatistik hade 2 443 personer i kategorin 9331 Hamnarbetare år 2016.) Hamn vidhåller att de är störst i branschen, och det är oförnekligt att de är majoritetsfack i flera hamnar.

Hur det än må vara med vem som är störst, hamnarbetarna har delats upp mellan två förbund, men kollektivavtalen har tecknats av Transport. På de arbetsplatser där Hamnarbetarförbundet organiserar majoriteten av arbetarna har man därför fått den egendomliga situationen att den största organisationen inte haft kollektivavtalet och därför formellt sett saknat de rättigheter som lagstiftningen tycker att endast kollektivavtalsbärande organisationer ska ha. Det gäller till exempel ett för hamnarna så viktigt område som arbetsmiljön och skyddsombud. Med lite smidighet från arbetsköparsidan å ena sidan och möjlighet att sätta makt bakom orden för Hamnarbetarförbundet å den andra, så har det kunnat ordna sig ändå. Men om arbetsköparna får för sig att sätta käppar i hjulet för Hamnarbetarförbundet, så kan de luta sig mot arbetsrätten.

Hamnarbetarförbundet är följaktligen i högre grad än konkurrerande LO-förbund beroende av att kunna använda fackliga stridsmedel. Det är inte desamma som att de skulle vara mer benägna att ställa till konflikt, utan en konsekvens av att de kan hållas utestängda från det reguljära arbetsrättsliga maskineriet. Samtidigt kommer de från en tradition, där det direkta medlemsinflytandet är viktigt, vilket har gjort att både arbetsköpare och konkurrerande LO-förbund betraktat dem som svårstyrda. Nu har vi alltså kommit dithän att järntriangeln av stat, arbetsköpare och fackliga topporganisationer tänker beröva Hamnarbetarförbundet (och andra besvärliga fackliga organisationer, framför allt SAC) avsevärda delar av strejkrätten. Inskränkt strejkrätt är som jag sade inledningsvis ett gammalt krav från arbetsköparna och med konflikten i Göteborgs hamn som bräckjärn har de lyckats bryta den gräns, som de stångat mot under flera decennier. Staten, under socialdemokratiskt styre, anslöt sig först, och till slut övergav de fackliga organisationerna den principiella gränslinjen mot inskränkningar i strejkrätten. Riktigt vad som hände är inte lätt att veta, åtminstone inte i skrivande stund, men redan det lilla som går att se, visar att det är en tämligen smutsig historia.

Det hela verkar ha smygstartats med ett utredningsuppdrag den 23 februari 2017 till Medlingsinstitutet ”att kartlägga och analysera förekomsten av konflikter på den svenska arbetsmarknaden i situationer där en arbetstagarorganisation vidtar stridsåtgärder mot en arbetsgivare som är bunden av ett tillämpligt svenskt kollektivavtal med en annan arbetstagarorganisation.” Någon motivering gavs egentligen inte. Konfliktnivån var låg, på gränsen till obefintlig, konstaterade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, men: ”Från tid till annan uppstår dock konflikter i fall där arbetsgivaren redan är bunden av kollektivavtal.” Och det var tydligen viktigt att få veta hur ofta det skedde. Senast den 1 december 2017 ville Arbetsmarknadsdepartementet ha siffrorna på sitt bord.

Medlingsinstitutet jobbade raskt. I ett pressmeddelande den 29 september 2017 kunde de hälsa att utredningen var klar. Under perioden 2000 till augusti 2017 hade man noterat 425 varsel, men det rådde en påtaglig uppgång under åren 2006 till 2011, då SAC drev en intensiv kamp inom vissa branscher (framför allt städ samt hotell och restaurang), och det hade inte alltid varit så lätt att avgöra om berörd arbetsköpare verkligen var bunden av kollektivavtal. Uppskattningsvis hade ca 4 800 arbetsdagar gått förlorade på grund av att varslen utlösts i strejk.

Det kunde alltså se ut som om det handlade om ett ”SAC-problem”, som dessutom föreföll ha minskats rejält under den senaste tiden. Utredningsåret 2017 hade man inte lyckats hitta mer än tre fall fram till augusti. Men Medlingsinstitutet hade lyssnat noga på vad regeringen var ute efter. I pressmeddelandet fick en konflikt särskild uppmärksamhet.

Konsekvenserna för de konfliktdrabbade verksamheterna är inte enbart förlorade arbetsdagar. Konflikterna leder även till ekonomiska och verksamhetsmässiga konsekvenser. I vissa fall torde konsekvenserna vara tämligen begränsade. I andra fall, såsom i konflikten i en av terminalerna i Göteborgs hamn, är de ekonomiska konsekvenserna omfattande både för det konfliktdrabbade bolaget och för dess kunder.

Det var precis vad såväl arbetsköpare och regering ville höra.

Regeringen själv hade inte legat på latsidan. Tydligen hade den jobbat ännu snabbare än Medlingsinstitutet, ty redan den 22 juni 2017 kunde den fatta beslut om kommittédirektiv 2017:70 Översyn av rätten att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden. Utredningsdirektivet var så neutralt det kan vara på modern kanslisvenska, men det är ingen tvekan om vad regeringen ville komma åt. Något verkligt problem lyckades man inte presentera, men det kunde förekomma gränsdragningstvister och konkurrens mellan organisationer om vem som ska teckna avtal. Vanligen löstes det genom samordning mellan organisationerna själva, men – och här kommer nyckelmeningen – det ”kan det uppstå situationer där organisationerna saknar egna verktyg för att lösa samordningsfrågan och en arbetsgivare utsätts för stridsåtgärder från en organisation samtidigt som arbetsgivaren redan har ett kollektivavtal med en annan organisation avseende samma arbete.” Kort och gott: det var de självständiga fackliga organisationerna som skulle fråntas strejkrätt.

Regeringen beställde alltså i praktiken speciallagstiftning mot organisationer utanför topporganisationerna LO, TCO och Saco. Men samtidigt berörde man en gräns som det fanns starka principiella skäl för de fackliga organisationerna att bevaka så att den inte överträddes. Med tanke på att arbetsköparna hade krav på en hel katalog på inskränkningar i strejkrätten vore det farligt att ge upp ett principiellt nej mot dylika inskränkningar, hur små de än kunde te sig. Efter första sprickan i muren kan det bli svårt att stoppa fortsatta läckage från att luckra sönder hela fördämningen.

Ylva Johansson hade dock bestämt sig. I januari i år sade hon att tvisten i Göteborg mellan APM Terminals och Hamnarbetarförbundet krävde lagstiftning om inskränkt strejkrätt för att lösas. Trots att det gått ett år sedan Hamn4ans åttatimmarsstrejk, och trots att utredningen inte var klar, så uttalade sig ministern för speciallagstiftning riktad mot en utpekad organisation. Nu brydde hon sig inte längre om att låtsas som om staten ställer sig neutral till vilken facklig organisation landets medborgare väljer att tillhöra.

I detta skede var svaret från de fackliga organisationerna så tydligt det kunde bli, om än inte riktigt så glasklart som man kunnat önska. Av LO-förbunden sade 12 av 14 nej. Endast IF Metall och Handels avvek, men de senare ändrade sig senare från nja till nej. Samma siffror framkom när TCO-förbunden tillfrågades; 12 av 14 sade nej och det var endast Unionen som ansåg att frågan måste utredas. Lika klarsynta var Saco-förbunden; 20 av 23 sade nej och 3 avstod från att säga något. Det gick plötsligt att sova lite lugnare. Fackligt folk förstod vad det handlade om. Visserligen intog IF Metall en högst besynnerlig inställning, och förbundet instämde helt i arbetsköparnas historia om hur Hamn4an orsakade stora kostnader för den export- och importberoende industrin. Men ändå. Inte skulle väl de fackliga organisationerna som helhet ge upp i en principfråga för en sådan rövarhistoria.

Tanken att en socialdemokratiskt styrd regering under ett valår skulle gå arbetsköparna tillmötes och driva igenom inskränkningar i strejkrätten mot en närmast enig fackföreningsrörelse var visserligen inte otänkbar, men den föreföll inte heller hotfullt sannolik. Några fackförbund hade därtill kongresser i maj och juni, och strejkförbudsfrågan skulle upp till behandling. Så inträffar nästa egendomliga händelse. Utredningens betänkande skulle läggas fram den 31 maj. Plötsligt meddelar regeringen att den har så mycket att göra att den hinner ta emot den förrän vid midsommar. Vad var nu detta? Var det, som Ingvar Persson anade, ett försök att gömma eländet för att slippa debatt? Men varför i så fall? För att driva igenom strejkförbud i tystnad eller för att låta projektet grävas ner i ett kommittéarkiv och överlåtas till råttornas gnagande kritik?

En smula nyfiken på vad som så till den milda grad tog Ylva Johanssons tid i anspråk kikade jag i hennes kalender såsom den ser ut på hemsidan. Kalendern var tom hela veckan. Därför skrev jag och frågade departementet, som på fredagen, när veckan var slut, kunde berätta följande:

I förrgår presenterade Ylva Johansson, som representant för Socialdemokraterna, ett partipolitiskt förslag angående en tryggare arbetsmarknad. Statsrådet tog därefter emot ett betänkande om den nya myndigheten MYNAK och under eftermiddagen träffade hon även Finlands inrikesminister Kai Mykkänen. Igår deltog statsrådet i regeringssammanträde i Uppsala och under eftermiddagen medverkade hon vid ett ESO-seminarium.
Självklart pågår därutöver mycket internt arbete löpande som upptar ministerns tid.

Inte så vansinnigt mycket kan man tycka, särskilt som datumet den 31 maj var inbokat för avlämning sedan länge, och särskilt som det fanns tid att ta emot ett annat betänkande. Något lurt var uppenbarligen i görningen.

Chockbeskedet kom den 5 juni. Svenskt Näringsliv, LO, TCO och Saco lägger fram ett eget förslag till strejkförbud. Den annars strängt upptagna Ylva Johansson hittar en lucka i kalendern och kan omedelbart berätta att detta skall hädanefter bliva min musik. Den ännu okända – eller åtminstone icke framlagda – utredningen fimpas på stående fot. Parternas förslag kommer att bli regeringens, meddelar arbetsmarknadsministern. Några dagar senare yppar sig ännu en lucka i den annars så fullspäckade kalendern och vips kan den numera fimpade utredarens betänkande tas emot. Lyckligt nog visste ministern om detta redan den 5 juni, då departementet hälsade att mottagandet inte alls skulle ske i midsommar, utan den 8 juni. (Hade detta varit förtexterna till Monty Pythons The Holy Grail hade ni kunnat läsa att regeringens schemaläggare har fått sparken.)

De fackförbund som så enhälligt varit emot tanken på inskränkningar i strejkrätten rättar in sig i ledet och ställer sig bakom parternas förslag. I ett fall, Hotell- och restaurangfacket, endast ett par dagar efter det att förbundets kongress beslutat att säga nej till inskränkningar i strejkrätten (motion E2 och E3). De socialdemokratiska press- och andra röster, som tidigare varit någorlunda tydliga i att säga nej till inskränkningar i strejkrätten, vrider och vänder sig besvärat, och förklarar att parterna har räddat oss från något mycket värre, som skulle komma i utredarens betänkande. Några urskuldar sig med att denna situation med aldrig borde ha uppkommit. Hur nu det skulle kunna försvara att man vräker sina principer överbord. Det inställer sig kort sagt ett beklämmande elände av sällan skådat slag.

Så var har vi hamnat? Jag vågar knappast tänka på det, men vill ändå börja uppräkningen av tragiska och problematiska inslag i den situation, som järntriangeln har skapat.

1 Arbetsköparna har vunnit en viktig principiell seger.

I enlighet med hur man uppträder i klassisk diplomati har arbetsköparna framställt parternas förslag som en eftergift från Svenskt Näringslivs (för att kunna få mer tyngd bakom fortsatta krav), men det bör inte lura någon. De har vunnit en principiell seger. Gränsen mot inskränkningar i strejkrätten är bruten. Denna gång rör det en skenbart liten detalj, men den principiella poängen är stor. De fackliga organisationerna har gått med på att om en stridsåtgärd drabbar någon, som ansåg sig ha skäl att inte kunna drabbas (i detta fall på grund av fredsplikt som följd av kollektivavtal), så är det befogat att lagstiftningsvägen inskränka strejkrätten. Härifrån är det inte så långt till likartade situationer, där någon anser sig drabbad av konsekvenser av en strid de inte är direkt inblandade i. En hel drös tredje-mans-frågor öppnas för diskussion och Svenskt Näringsliv har en hel katalog med krav för att i olika avseenden inskränka rätten att vidta stridsåtgärder. Några exempel på sådant som går att dra in under denna rubrik är proportionalitetsregler (där någon ska bedöma om den tillgripna stridsåtgärden har rimliga proportioner) och kraven på begränsningar i sympatiåtgärder. Vad arbetsköparna plockar fram härnäst återstår att se, men de har nu fått ett medgivande om att deras grundläggande argument för att inskränka strejkrätten är giltigt. De fackliga organisationerna har en hel del skadebegränsningsarbete framför sig.

2 Tanken att två parter kan komma överens om att ta ifrån en tredje part en rättighet upphöjs till lag.

Detta är i praktiken vad som nu har skett, oavsett hur man försöker sminka upp parternas förslag. Det ha hörts en del jubel över att parterna har tagit sitt ansvar och att den svenska modellen har levererat. Men det är inte det centrala i vad som skett. Om det urval av parter som är inblandade hade velat lösa sitt problem genom avtal, så hade de kunnat skriva ett avtal där de inskränker strejkrätten för sig själva. Det har de inte gjort. De har krävt att inskränkningen ska bli lag och därmed gälla även andra än dem själva. De har alltså inte hanterat något avtalsvägen, utan krävt en lag som förverkligar deras krav om att andra organisationer ska berövas en rätt. De som drabbas av att två kan komma överens om att en tredje ska straffas har en hel del försvarskamp framför sig.

3 Ingreppet må vara kirurgiskt, men konsekvenserna kan bli fatala.

Parterna har med stor stolthet berättat att deras förslag till lag är ett kirurgiskt ingrepp, men de har såvitt jag vet inte presenterat sin konsekvensanalys, eller ens sagt att de gjort någon sådan. Jag kan inte komma ifrån intrycket att parterna nu öppnar för att skapa ett skydd för allehanda skumrask och oseriösa arbetsköpare. Organisationer som använder konfliktmedel för att försvara och förbättra arbetsvillkor hos arbetsköpare, som fullständigt skiter i kollektivavtal, oavsett om de formellt sett är bundna av något eller inte, kommer att berövas ett verkningsmedel. Utsikterna att försvara och förbättra villkoren för dem med sämst och mest utsatt position på arbetsmarknaden kommer med stor sannolikhet att försämras. Likaledes har jag svårt att komma undan intrycket att parternas förslag öppnar dörren för en skyddad zon för avtal med gula fackföreningar. Riktigt vad som kommer att ske går inte att bedöma på det obetydliga underlag som nu offentliggjorts, men maktbalansen på arbetsmarknaden vippar över ännu ett snäpp i arbetsköparnas favör. De som vill få verklig klarhet över konsekvenserna av parternas kirurgiska övningar har en hel del arbete framför sig.

4 Hela lagstiftningsprocessen förs in i ett dunkel och normal inblick och påverkan försvåras.

I och med att den tillsatta utredningen har fimpats och arbetsmarknadsministern sagt att parternas förslag ska bli regeringens förslag till lag, så är underlaget inte längre en offentlig utredning, utan ett kortfattat förslag från en samling intresseorganisationer. Underlaget är i skrivande stund endast känt genom pressmaterial, producerat av parterna. Själva förslagstexten är i alltjämt hemlig för medborgarna. Följaktligen går det inte att veta vad en kommande proposition ska grunda sig på. Inte heller är det klart i vad mån remissyttranden kommer att inhämtas, eller vad dessa yttranden i så fall ska yttra sig över. Den som så småningom ska tillämpa lagen kommer att ha grumligare förarbeten att gå tillbaka till. Men framför allt, medborgarnas insyn och möjlighet att öva inflytande beskärs på ett högst betänkligt sätt. De som värnar om de demokratiska beslutsprocesserna har en del arbete framför sig.

5 Demokratin inom fackföreningsrörelsen har fått sig en rejäl törn.

Så gott som alla fackförbund har varit tydliga med att säga nej till inskränkningar i strejkrätten. Flera förbund har genom kongressbeslut sagt detta på ett sätt som knappast kan missförstås. Hotell- och restaurang beslutade på sin kongress att säga klart och tydligt nej till inskränkt strejkrätt bara några dagar före parternas presskonferens och därmed bara ett par dagar innan förbundets ordförande sade sig stå bakom ett förslag om inskränkt strejkrätt. Undrar om det någonsin skett ett mer flagrant brott mot ett kongressbeslut. Och vad visste förbundsordföranden när kongressen pågick. Mer generellt undrar man vad förbundsledningarna har vetat om topporganisationernas pågående arbete med att skriva förslag till inskränkt strejkrätt. Har de svävat i okunnighet och av någon anledning omedelbart böjt sig för diktat när förslaget var ett faktum? Har de känt till vad som varit i görningen, men hållit det hemligt för medlemmar och vid behov även pågående kongresser? Vilket vore i så fall det värsta? Oavsett vilket, de som värnar demokratin inom fackföreningsrörelsen har en hel del arbete framför sig.

Listan kunde säkert fortsätta, och kanske blir det anledning att återkomma. Under alla omständigheter, de som vill försvara arbetarklassens intressen och rätt har mängder med arbete som väntar och det finns inga ursäkter för att inte börja genast.