Kersti Ullenhag, Kvinna under vänstervind i männens akademi

Upptäckte att det låg en gammal bokanmälan och skräpade på hårddisken. Eftersom ingen vill läsa den kan jag lika gärna lägga den här. Boken är läsvärd, inte minst för den som är road av ämnet ekonomisk historias historia och livet i den uppsaliensiska akademin.

 

Kersti Ullenhag, Kvinna under vänstervind i männens akademi
(Ekerlids förslag, 2019).

Titeln på Kersti Ullenhags memoarer berättar vad de handlar om: Kvinna under vänstervind i männens akademi. Vägen dit startade 1936 i Åtvidaberg, där hon är född och där hennes far ritade entrén till Kopparvallen. Tjugo år senare gjorde Kersti Sågvall entré i Uppsala och påbörjade studier, som ledde till en doktorsgrad i ekonomisk historia 1970. Som så mycket här i livet framstod ämnesvalet inte som uppenbart förrän i efterhand. Ett något slumpmässigt möte med Karl-Gustaf Hildebrand, som då hade titeln preceptor i ekonomisk historia, förde Kersti till det ämne, som hon sedan bidrog till att bygga upp i Uppsala.

Universitetet var vid denna tid fortfarande en ganska liten värld, och i all synnerhet en männens värld. Även en välvillig önskan om att umgås på jämställd fot kunde bli lite småkrånglig. När Hildebrand, som bytt titel till professor, under en internationell kongress i Aix-en-Provence 1962, tyckte det var dags att lägga bort titlarna och bli du med doktoranden Kersti, framförde han sitt förslag via ombud. Han ansåg sig inte kunna framföra ett sådant förslag till en kvinna och förmodade att Kerstis ungdom hindrade henne från att förslå att de skulle bli du med varandra.

I efterhand kan det se sött ut, men det återspeglade också en efterhängsam realitet. När Ullenhag började sina forskarstudier fanns det en kvinnlig professor i Uppsala, geografen Gerd Enequist. Kersti blev 1970 den första kvinnan som promoverades vid den ganska nya samhällsvetenskapliga fakulteten. 25 år senare fanns fortfarande endast en kvinnlig professor vid den fakulteten. Vägen till ett liv som lärare och forskare i akademin var utformad på ett sätt som inte räknade med att kvinnor skulle beträda den. Det krävdes till exempel viss uppfinningsrikedom för att kunna hantera doktorandens frånvaro i samband med barnsbörd – det behandlades som militär repetitionsövning för manliga doktorander, men till skillnad från repgubben fick den nyblivna modern själv stå för sin försörjning. Ullenhag passerade förvisso hindren, och kanske framträder mönstret först vid en tillbakablick, men orden ”första” och ”enda” dyker upp med jämna mellanrum långt in hennes akademiska levnadsberättelse.

Sin forskning ägnade Ullenhag huvudsakligen åt företagshistoria i bred mening (eller vad som kunde kallas affärslivshistoria, om det vore tillåtet att använda svenska ord i akademin). Avhandlingen handlade om AB Åtvidabergs förenade industrier. De viktigaste resultaten gällde de missbedömningar som dåtida redovisningsprinciper gav upphov till under första världskrigets inflationsår. Därefter har ämnena växlat från handlande ångermanländska bönder till Uppsalas industrialisering, från fusionerande banker till Studieförbundet Näringsliv och samhälle (SNS), och en hel del därtill. Det blev också ett knappt tjugotal artiklar i Nationalencyklopedin. Med ett undantag var det industrihistoriska artiklar. Undantaget utgjordes lämpligt nog av uppslagsordet jämställdhet.

Under både arbetet med NE-artiklarna och studien av SNS fick Ullenhag erfara att det kan kräva viss möda att hävda sin vetenskapliga integritet. Kanske hade hon hunnit få behövlig träning i den grenen genom att vara liberal under den vänstervåg som böljade fram i slutet av 1960-talet. Den ekonomisk-historiska institutionen i Uppsala var välförsedd med vältaliga marxister och högljudda maoister (de båda kategorierna sammanföll inte helt). Att vara liberal kvinna i den miljön var, som hon uttrycker det, att vara ”fel sort”. Även om universitetsmiljön i sin helhet visade sig ha god användning av docenten Ullenhag, så är det svårt att undgå känslan av att några taggar sitter kvar. Vänstervinden mojnade dock och medan många maoister seglade vidare till nya positioner i den tilltagande högervinden förblev Ullenhag fast förankrad både i liberalismen och vid Uppsala universitet, där hon sederera befordrades till professor i ekonomisk historia.

Kersti Ullenhags memoar är inte avsedd att vara en heltäckande levnadsbeskrivning utan handlar till övervägande del om hennes akademiska liv. Det är ett liv väl värt att berätta och det har även mycket att berätta om den akademi hon verkat i – och påverkat genom att verka i.