Har maktens arrogans ett gott syfte för alla?

mars 28, 2013

Jonas Hassen Khemiri försökte hjälpa Beatrice Ask och många andra att se världen från en annan utsiktspunkt. En utsiktspunkt som gör det möjligt att se hur ett duggregn av negativ särbehandling skapar en erfarenhet av av rasism och strukturellt förtryck. Sådana strukturer syns oftast inte för dem som njuter av deras andra sida, den positiva särbehandlingen. Khemiri bjöd på en möjlighet att se det som de flesta inte ser och på så sätt en möjlighet att göra någonting åt det de flesta säger sig tycka illa om. Han bjöd på en möjlighet att arbeta för att få bort den negativa särbehandlingen. En folkpartistisk statssekreterare, Jasenko Selimovic, gick till motangrepp i svar som dröp av maktens kladdiga arrogans. Det uppgavs att han skrev som privatperson, men det var skrivet från en utsiktspunkt, där strukturer inte syns och där de därför förmodas vara inbillning. Selimovic förklarade att Khemiri var känslostyrd, dum och fördomsfull när han blottlade hur ”det konstanta lågintensiva förtrycket” formar erfarenheter av leva i en rasistisk struktur. Jag har ordat utförligt om detta – kanske för utförligt – på annan plats.

Tydligen har Selimovic ohöljda maktspråk väckt kritik. Därför rusar Erik Helmerson på DN:s ledarsida till försvar av den privilegierade utsiktspunktens sanning. Han kan ju inte bara rakt av snäsa av Khemiri på samma sätt som en statssekreterare i privatpersonlig kapprock. I stället jämställer han de båda perspektiven. De båda texterna får ”ge två rimliga tolkningar, två giltiga erfarenheter som tillsammans målar en bild av samhället.” Kanske är båda perspektiven rimliga, kanske är båda giltiga, men det är inte samtidigt rimliga för alla, inte samtidigt giltiga för alla. Det ena är rimligt och giltigt för dem som njuter den positiva särbehandlingens fördelar, den andra är rimlig och giltig för dem som erfar den ständigt återkommande negativa särbehandlingens hugg och slag. Helmerson har därför i grunden fel när han tror att ”de två texterna, med sina skilda perspektiv, skulle kunna vara varandras komplement snarare än substitut.” De två texterna står verkligen i motsatsställning till varandra. Från ena sidan talar en röst som vill bli av med särbehandlingen. Från den andra talar en röst, som säger att särbehandlingen är en inbillning som man inte skall tala om. Erik Helmerson ser dessa röster som likvärdiga och anser ”att Jasenko Selimovics ärende är gott”. Han glömde fråga sig: gott för vem?

Annonser

Maktens kladdiga arrogans

mars 28, 2013

För ett par veckor sedan skrev Jonas Hassen Khemiri ett öppet brev till justitieministern, Beatrice Ask, och föreslog att de skulle byta kropp under ett dygn, för att på så sätt kunna lära sig hur världen ser ut om den betraktas från en annan utsiktspunkt än den man är van vid. Som ett steg på vägen gav han en samling tablåer ur en vardag, som ligger långt från en kvinnlig ministers vardag. Därigenom kunde han på ett enkelt sätt beskriva en erfarenhet, som är unik och därför typisk. Ögonblicken i hans livs historia är hans egna unika ögonblick, men summan av dem ger en helhet av erfarenhet som delas av många. Därför fick hans text en kraft som var svår att värja sig mot. Ingen kunde undgå insikten, att när den ena unika händelsen följs av den andra och den tredje och den fjärde i en rad, som inte tar slut, då handlar det om något mer, om något som förenar de enskilda händelserna och ger dem en gemensam kärna och riktning. Khemiri förklarar tidigt i sitt brev vad denna kärna är. Det är att vara redan dömd. Att innan man har fått presentera sig bli placerad i en förutbestämd kategori, med förutbestämda egenskaper. Att behandlas som representant för denna kategori med alla dess tillskrivna egenskaper. Att inte få presentera sin egen person och sina verkliga egenskaper. Att vara skyldig till dess motsatsen är bevisad. Varje gång det händer har någon en personlig upplevelse av att vara dömd i förväg. Men domen – fördomen – är inte personlig. Den grundar sig på en förnekelse av det personliga. Den fälls av en struktur.

Struktur? Kan sådana göra något? Finns de ens? Politiker på högerkanten svarar helst bestämt nej på sådan frågor. Det finns inga strukturer, än mindre några förtryckande strukturer. Det finns bara enskilda individer och deras enskilda handlande. Så brukar det låta ungefär. Men det är inte fullt så enkelt och borgare brukar inte vara särskilt konsekventa. Ty det finns strukturer de tycker om. Marknaden till exempel. I retoriken heter det gärna att marknaden, det är du och jag, som fattar beslut om huruvida vi skall köpa något eller låta bli. Men det är inte ditt och mitt beslut som betyder något. Det som betyder något är det samlade resultatet av väldigt många beslut, så många att ett enskilt beslut inte gör någon skillnad. Resultatet blir ett marknadspris och det är marknadspriserna och deras inbördes relationer, som får betydelse för vad som sker. Om just jag köper kaffe eller inte kvittar. Jag är en droppe i havet. Priset bestäms av hela havet, eller den samlade efterfrågan (i förhållande till utbudet). När jag kommer in i butiken möter jag detta pris som något givet. Jag möter en struktur, som jag får ta som given. På samma sätt är det inom många områden av samhället. Summan av en mängd i sig små handlingar får ett eget liv, med sin egna effekter, oavsett om någon enskild ville ha effekten eller inte. Klimatet påverkas inte av om jag ensam tar cykeln eller bilen den korta sträckan till jobbet. Men det som inte påverkas av någons enskilda handlande påverkas av summan av allas handlande. Det är egentligen inget märkligt. Och det är inget att förneka.

Förtryckande strukturer kan uppstå motsvarande sätt. Det räcker med en liten benägenhet dela in i kategorier och att tro sig veta något om vad som utmärker dessa kategorier. Effekterna av den lilla benägenheten kan bli mycket stora. Det behövs ingen illvilja eller ondska för att effekterna skall bli påtagliga. Om många tenderar handla utifrån en vag föreställning om att en Jonas kan fixa problem med bilar, eller att en Kherimi nog har lite svårt med svenska språket, så upprätthålls strukturer, som varje Jonas och varje Khemiri möter som något givet. Och alla andra också för den delen. Till skillnad från Jonas behöver Jenny bevisa att hon kan fixa en bil, som krånglar. Till skillnad från Karlsson behöver Khemiri bevisa att han kan skriva god svenska. Skyldig till dess motsatsen är bevisad. Var och en av oss har en mängd medvetna och omedvetna föreställningar, som får oss att handla på ett sätt som skapar och upprätthåller strukturer. Den som särbehandlas positivt av en struktur lägger sällan märke till den. Världen ser annorlunda ut för den som särbehandlas negativt. Effekten förstärks av att dessa strukturer impregnerar även de mer formaliserade maktordningarna. Det gäller i stort och i smått, från kövakten utanför restaurangen till personalchefen i restaurangkedjan, från socialsekreteraren till ministern. Det är därför Reva ser så olika ut beroende från vilket håll man ser det. Uppifrån är det ett projekt för att upprätthålla lagen. Underifrån är det ”en logisk förlängning av det konstanta lågintensiva förtrycket”. De som får en positiv särbehandling ser inget problem. De som får en negativ särbehandling vill bara slippa att bli särbehandlade. Det är egentligen inget märkligt. Och det är inte något som borde förnekas dem.

Så ter det sig emellertid inte för dem som betraktar världen från andra hållet. Så ter det sig till exempel inte för dem som betraktar världen från regeringskansliet. Så ter det sig inte för den folkpartistiske statssekreteraren Jasenko Selimovic. I en nedlåtande ton förklarar statssekreteraren att Jonas Hassen Khemiri inbillar sig och inte fattar någonting. Selimovic försöker uppenbarligen vrida bort blickarna från det Khemiri skriver om. Han börjar med att påstå att Khemeiri gör världen enkel genom att dela in den i onda och goda. På så sätt försöker han dribbla bort hela poängen. Khemiri gjorde inte sig själv till god och de andra till onda. Han delade inte över huvud taget inte in världen i onda och goda. Han försökte få justitieministern och många av oss andra att se världen från en annan utsiktspunkt. En utsiktspunkt som blottar det strukturella draget som håller samman alla de enskilda händelserna av negativ särbehandling. En utsiktspunkt som gör det möjligt att börja arbeta för att få väck särbehandlingen. I den meningen försökte Khemiri ge ett hjälpmedel till oss som njuter av en positiv särbehandling, så att vi kan se mer av världen och begripa den lite bättre. Men Selimovic vägrar se och han vägrar begripa. Han vill nagla fast Khemiri vid förenklad världsbild. Han kan inte se att Khemiris text vilar på en analys. Texten lämnar hos Selomovic bara en känsla. ”Världen var begriplig, det fanns goda och onda.” Det är klassiskt maktspråk. Överheten säger sig ha förståelse för att de förtryckta protesterar, men säger samtidigt att de förtryckta bara uttrycker känslor som grundas på förenklingar och oförmåga att förstå hur komplext allt är. Detta maktspråk genomsyrar hela Selimovic artikel och ger hans text en mycket nedlåtande ton.

Nästan obehagligt påtagligt blir detta när Selimovic förvandlar Khemiris artikel till ett bidrag i en tävling om vem som är mest förryckt och  diskriminerad. Han excellerar i uppräkning av grupper, som kan göra anspråk på att vara missgynnad i ett eller annat avseende, och lyckas till och med få med en Sverigedemokrat, som blivit utsatt för invandrare, som kallat hans barn för ”svenne”. ”Vems diskriminering är större, viktigare? Vilken grupp kan vi förneka rätten att känna så?”, frågar Selimovic. Frågorna är inte bara fullständigt irrelevanta, de är rent ut sagt idiotiska. De kan bara ställas om man reducerar hela problematiken till en strid mellan onda och goda. Den reduktionen är helt och hållet Selimovic eget verk. Med dess hjälp kan han undvika att ta upp det verkliga problemet. Men han tar ett steg till och blir riktigt obehaglig. Han knyter ihop Khemiri med de nationalistiska, religiösa och fascistiska grupperingar, som drev fram krigen och folkmorden i det forna Jugoslavien. Är det så illa, att en statssekreterare från ett parti, som kallar sig liberalt, inte kan se skillnad mellan dem som vill få ett slut på särbehandling och dem som vill upphöja särbehandling till princip? Eller rör det sig om djup intellektuell ohederlighet? Anrättningen blir inte direkt mer aptitlig av att denna dubbla idiotförklaring och förolämpning riktar sig till någon som hela tiden tilltalas som ”min vän”. Men även om anklagelsen är ovanligt grov och osmaklig, så är det i grunden återigen klassiskt maktspråk. Du förstår inte vad du säger. Du förstår inte vilka konsekvenserna blir av det du säger. Statsmakten har talat.

Maktspråket från statsmakten bygger ut dessa anklagelser med att hävda att Khemiri inte förstår världen och i synnerhet inte Sverige. Selimovic hade hakat på erbjudandet, som riktades till Beatrice Ask, att byta kropp för ett dygn. Kroppsbytet leder till att jag inte kan ge några svar på hur rasistiska yttranden skall bemötas, skriver Selimovic. I sin lånade kropp kan han inte ge några råd. Han kan inte ge den vägledning han är van vid att alltid kunna ge. Khemiris position ger bara uppgvienhet, meningslöshet och handlingsförlamning, hävdar Selimovic. Khemiris position är med andra ord en position som inte förstår världen och som gör det omöjligt att göra något åt dess brister. Statsmaktens representant säger närmast rakt ut till Khemiri, att han är dum (och självklart passar Selimovic på att säga detsamma om Maria Sveland).

Den som är dum och styrd av sina känslor kan givetvis inte förstå världen och vad som händer i den. Därför missförstår Khemiri det som sker och han ägnar sig bara åt att tolka händelser på ett sätt som passar hans fördomsfulla världsbild. Det är Selimovic råa tillrättavisning av den han fortsätter envisas med att kalla ”min vän”. Khemiri väljer att tolka händelser så att de passar hans fördomar, hävdar Selimovic. Det kan finnas massor av orsaker till att en polis beter sig brutalt. Om Khemiri ser det som rasism, så väljer han att tolka händelsen på ett sätt som bekräftar hans fördomar. Selimovic missar hela poängen i Khemiris text, eller om han möjligen väljer att inte låtsas om den. Varje enskild händelse är unik. Kanske var det slumpen som gjorde att pappa stoppades i tullen den där gången. Kanske var det den trasiga väskan som var orsaken en annan gång. Khemeri vet mycket väl att det kan finnas unika orsaker till unika händelser. Polisen kanske hade haft en hemsk morgon och ar redo att banka på vem som helst just den dagen, precis som Selimovic antar. Så kan det ha varit en gång. Så kan det ha varit två gånger. Men när samlingen av unika händelserna, med sin möjligen unika förklaringar, växer, då växer en erfarenhet fram och det visar sig att den erfarenheten inte är unik. Den erfarenheten är inte resultatet av att individer har valt att tolka det de utsatts för på ett sätt som passar deras fördomar. Den är resultatet av att de har dömts innan de hunnit presentera sig som individer. Och domen har – i bland till och med bokstavligen – ristats in i deras skinn.

Det var därför som Khemiri erbjöd sig byta skinn för en dag med Beatrice Ask. För att hon skulle kunna få en chans att lära sig hur alla de där enskilda och oberoende händelserna ser ut från en annan utsiktspunkt. Selimovic säger sig ha tagit fasta på erbjudandet, men han ser ingenting, han lär sig ingenting. Han kan bara svara: Du styrs av känslor, inte av förnuft, du förstår inte vad du säger, du förstår inte världen, du väljer att tolka världen så att det passar dina fördomar. Så talar maktens arrogans. Så låter från den utsiktspunkt där ingen berörs av den negativa särbehandlingen. Och så låter maktens kladdiga, nedlåtande intimitet. Jag förstår din upplevelse, skriver Selimovic, men tillfogar omedelbart att den inte är hela sanningen. Jag förstår dig, jag förstår dig till och med bättre än du själv, men du förstår inte min mer upplysta och nyanserade bild av världen. Jag vet bättre än du. Det är Selimovic budskap till Khemiri och till alla andra, som lever i den utsiktspunkt där den negativa särbehandlingen är vardaglig realitet. För att fullända den storebrorsaktiga kladdigheten avslutar den folkpartistiske statssekreteraren med att säga, eller möjligen diktera: ”Jag är inte din fiende. Inte den du behöver kämpa emot, besegra, få ner på knäna. Jag är din vän.” Just det. Lär er det alla ni som vill slippa leva i ett duggregn av negativ särbehandling. Ni är förvillade och fördomsfulla, men makten är er vän, er mjuka goa vän, som ni inte skall bekämpa.

PS 2013-04-04 Jonas Hassen Khemiri har nu hälsat att han inte förstår varför Selimovic kallar sig hans vän. Men i makthavares ögon är makten allas vän. Ingen får undandra sig de makthavandes kärva kärlek och stränga omvårdnad. Det vore en oförlåtlig insubordination.


En falsk professor?

mars 24, 2013

Många säger att Tommy Möller är en professor, som aldrig har vunnit forskningsanslag i konkurrens, men det behöver ju inte betyda att han är helt inkompetent. Smaka på den meningen ett tag. Den innehåller inget som i formell mening är falskt. Inte heller innehåller den, strikt sett, någon anklagelse. Men innehåller den inte ändå något som kommer att smeta av sig på Tommy Möller och hans rykte?

Idag går Tommy Möller och Margit Silberstein i svaromål mot Pär Nuder, som nyligen tog heder och ära av paret Möller och Silberstein. Exakt vad tvisten egentligen handlar om är inte så lätt att veta för en oinvigd, men till det yttre rör det sig om boken En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år. Nuder hävdade att Möller och Silberstein hade använt ytterst tvivelaktiga metoder under arbetet med sin bok och att de spred lösa rykten och förtal. Idag samlar sig alltså författarna till ett svar mot anklagelserna, som bestämt avvisas. Så här kan det låta. Nuder hade beskyllt dem för att göra gällande, att han skulle ha ändrat ståndpunkt för att vinna stöd hos partiets vänsterflygel för att därigenom kunna vinna partiledarposten. Möller och Silberstein bemöter denna beskyllning så här:

Men vi skriver inte att detta var för att bli partiledare: ”Det som uppfattades som en nudersk metamorfos behöver ju inte vara ett uttryck för att Nuder var på friarstråt hos partivänstern”.

Finna det någon skillnad mellan detta skrivsätt och det jag använde i öppningsmeningen om Tommy Möllers oförmåga att vinna forskningsanslag och hans kompetens?

Vad som är sant och osant om maktspelet inom SAP och i händelserna kring Juholts tillträde, tillvaro och frånträdes som partiordförande får framtiden utvisa. Vad som är sant och osant när det gäller tillkomsten av Möllers och Silbersteins bok om detta ämne är också bäst att låta vara osagt. Men den som läser deras artikel i dagens DN kan bara konstatera, att den är fylld av exempel på hur man sprider rykten utan att behöva ta ansvar för vad man skriver. Läs deras artikel noga. Den ger en förnämlig skolning i falskspelets ädla konst. Därmed vill jag inte hävda att Margit Silberstein och Tommy Möller är vare sig ohederliga eller falska eller inkompetenta eller har politiska syften springer eller någons ärenden. Sådana påståenden vore mig främmande. Men något har jag i alla fall lärt mig av deras debatteknik.


Präst ger tips till påven: Avskaffa gud

mars 19, 2013

Skadeglädjen är kanske inte den mest ädla av känslor, men nog skänker den ibland en viss behaglig tillfredsställelse. Som till exempel när man tar del av vad en svensk präst och teolog har att säga om religion och dess roll i ett modernt samhälle. Alf Linderman, docent i religionssociologi och direktor för Sigtunastiftelsen, skriver i dagens Upsala Nya Tidning om vad han anser vara den nye påvens största utmaning, och det visar sig att utmaningen i praktiken består i att avskaffa gud.

Enligt Linderman ligger utmaningen för påven, liksom för många andra kyrkliga företrädare, i förhållandet mellan religion och modernitet. För den som ser förnuftigt på saken är det uppenbart att ökade kunskaper om världen resulterar i att utrymmet för religiös vidskepelse minskar. Så hårt uttrycker sig naturligtvis inte Linderman, men han kan inte helt värja sig från detta faktum. Trots att religionen i en eller annan form har lyckats hålla sig kvar, är det svårt att förneka att dess plats har blivit mer och mer obetydlig där reell kunskap har fått spridning. Det är ingen slump att religiöst folk över hela världen, från Afghanistan till USA, så ihärdigt motsätter sig utbildning grundad på evidensbaserad kunskap. Något så dumt skulle aldrig Linderman göra. Han söker istället en plats för religionen, trots att utrymmet verkar krympa.

Det är inte bara kunskap som skapar problem för religionen. Lika illa är det med värderingar. En modern människa, som konfronteras med Bibelns moral, märker omedelbart att hur oförenlig den är med de värderingar som vi säger oss basera våra samhällsskick på. (Man behöver inte bläddra länge i Koranen för att konstatera att det är samma elände där.) Det hedrar Linderman att han inte försöker skyla över denna konflikt. Han formulerar sig visserligen försiktigt, men tillstår ändå att det ”på vissa punkter finns en spänning mellan det som olika företrädare för religion för fram och sådant som vi tar som givna utgångspunkter i det moderna samhället”. Hans exempel rör inte direkt småsaker: ”alla människors lika värde, rättvisa, jämlikhet, mänskliga fri- och rättigheter, etcetera”. Efter denna uppräkning konstaterar han: ”Inte sällan framstår religiösa institutioner som sammanhang inom vilka man odlar föreställningar som står i ett motsatsförhållande till flera av dessa värderingar.” Så sant, så sant.

Hur skall man då i denna prekära situation hitta en plats för religionen. Enkelt. Man avskaffar gud. Så skriver självfallet inte en direktor vid Sigtunastiftelsen, men det är vad han säger. För att rädda religionen från dess oförenlighet med grundläggande demokratiska värderingar måste man göra om den till något harmlöst och innehållslöst. Man blir så illa tvungen att hitta på ”en annan och mer grundläggande sida av religionerna”. Det grundläggande blir då inte några gudar utan en syn på livet. ”De religiösa perspektiven handlar om ett annat sätt att se på och förhålla sig till livet. Det mänskliga livet ses som en meningsfull del i ett större sammanhang, och den enskilde individen ses som en del av en större gemenskap.” Betraktar man detta som de fundamentala dimensionerna av religion, då blir det en missvisande förenkling att sätta religion i motsatsställning till modernitet, menar Linderman. Kanske har han rätt, men märker han inte själv, att med denna operation försvinner gudarna ur religionen. Hela maskineriet av övernaturliga väsen utrangeras. Uppenbarade sanningar och biblisk moral far all världens väg. Huruvida han själv sett vart hans resonemang för honom är väl tveksamt, men hans tips till den nye påven, liksom för övrigt till många andra som företräder kyrkor, blir att befria sig från allt, som religionerna har byggt på. Utmaningen, skriver Linderman, ligger i ”att kunna se och på ett trovärdigt sätt föra fram det som kyrkan har att bidra med i det moderna samhället, och samtidigt våga se och överge de synsätt och värderingar som hör en svunnen tid till.” Sannerligen säger jag eder, att då blir det inte mycket kvar.

Måhända är jag orättvis som ger mig på Alf Linderman på detta vis. Han verkar på många sätt vara en sympatisk person. Men vad skall man göra när skadeglädjen tar över. Det är så gött att se hur en svensk teolog tvingas skyffla ut gud  – och i all synnerhet det mordiska odjur som härjar i det som fortfarande är Svenska kyrkans bekännelseskrifter – för att bereda en plats för religionen i ett modernt samhälle. Kvar blir bara en syn på livet och lite sammanhang och samhörighet. Allt detta går att fixa utmärkt utan övernaturliga väsen och allehanda vidskepelse. Den verkliga världen är full av överlägsna alternativ för den som vill finna mening i tillvaron och vill kunna sätta saker i ett sammanhang. Så käre påve, lyssna på den förnuftige svenske teologen. Fimpa gud och befria dig från synsätt och värderingar som hör en svunnen tid till. Då skulle vi äntligen få en påve, som bidrog med något gott till världen.


DN stöder en ofelbar gammal mans kamp mot moderna idéer

mars 14, 2013

Så fick då världen en ny påve. Ny förresten? Det är väl närmast en teknisk beskrivning. En 76-årig man i ett ämbete, som innebär ofelbarhet för den som uttalar sig i ämbetet, är svårt att förena med ordet ny för en normal språkanvändare. Möjligen kan hans bakgrund skapa lite pinsamma nyheter. En hel del frågor om hans samröre med den argentinska militärjuntan väntar på att få klargörande svar. Å andra sidan vore ett intimt umgänge mellan katolska kyrkan och fascister inte någon nyhet. De skara av modiga inom kyrkan, som ställde sig på folkets sida mot diktaturen, hamnade vanligen i onåd hos Vatikanen. Den så kallade befrielseteologin, som växte fram i Latinamerika under 1960-talet, motarbetades bestämt av de maktägande inom den katolska kyrkan. Den avdankade påven Ratzinger tillhörde dem som jobbade ihärdigt för att få tyst på befrielseteologer. Särskilt hemskt var det att de talade om en folkets kyrka, ty det kom i konflikt med den hierarkiska kyrkan. Trots att Ratzinger påstod sig instämma i idealet om rättvisa och i uppfattningen att kyrkan hade ett ansvar för de fattiga, kunde han inte tåla befrielseteolgernas vilja att se kyrkan, som något som byggdes underifrån, en kyrka där folket var den bärande grunden. Folket är motsatsen till hierarki, folket är motsatsen till alla institutioner, mässade den dåvarande chefsinkvisitorn. Talet om folkets kyrka stod i konflikt med den hierarkiska kyrkan och måste därför bekämpas. Som vanligt handlade det alltså om makt, om Vatikanens makt.

Mot denna bakgrund blir det en nästan en overklig känsla att ta del av den liberala draken DN:s ledarsida idag. Med en påtaglig vördnad för den heliga stolen varnar DN för att den som väntar sig förändring – eller ve och fasa, förnyelse – från den nya påven kan bli besviken. Påven är ingen VD, president eller partiledare och behöver bry sig om opinioner eller medlemsantal, förklarar ledarskribenten, och fortsätter: ”Sannolikheten är stor att Franciscus hellre ser antalet katoliker dyka från en miljard till en miljon än kompromissar med det han tror är Guds vilja.” Jag gnuggar mig i ögonen och läser en gång till. Jo, DN tror på allvar att Vatikanen skulle uppge sin makt och rikedom hellre än att kompromissa om vad den ofelbare tror att hans gud vill. Nu är ju den bibliske gudens vilja på intet sätt oklar. Den som plockar fram en Bibel och börja läsa, kommer ganska snart att få ta del av klara och detaljerade upplysningar om vem som skall stenas, vilka folk som skall slaktas, vilka oskulder som skall tas som slavar, vilka brännoffer som skall göras och mycket annat i samma anda. Det mesta av detta har kyrkan redan gömt undan, eller om man så vill, kompromissat bort, eftersom det skulle kosta allt för mycket att hålla fast vid vansinnet. Medlemsskaran skulle smälta ner och makten och rikedomen sättas på spel. Alltså struntar man i vad den bibliske guden väldigt klart och tydligt anger som sin vilja.

Det låter inte så snyggt att säga att man smusslar undan sådant som ter sig anstötligt i moderna ögon. Därför beskrivs operationen på annat sätt. En del svänger sig med något de kallar ”mer avancerad teologi”, men vad det kan vara går knappast att begripa. Oftare mumlar man om att det har slutits ett nytt förbund genom Jesus och att vi därför inte behöver bekymra oss om gamla testamentet mer (vilket de snabbt glömmer när tio guds bud skall åberopas). Men sade inte självaste Jesus att han inte ett jota skulle ändras i lagen och profeterna? ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket.” (Matt 5:17-19) Steningarna skall fortsätta med andra ord. De som vill invända att Jesus sade, att den som är utan synd må kasta första stenen, måste jag tyvärr göra besvikna. Historien om Jesus och äktenskapsbryterskan är ett tillskott som letade sig in i texten ganska sent. Yttrandet finns inte i de äldsta bevarade avskrifterna. Förmodligen tillkom det för att göra läran lite mer aptitlig för den dekadenta överklassen i Romarriket. Vår egen kyrka medger i kommentarerna i Bibel 2000, att historien, d.v.s. Joh. 7:53-8:11,  inte finns med i pålitliga handskrifter, men de försöker ändå rädda kvar budskapet som äkta. Kyrkans ”imageproblem”, som DN:s ledare oroar sig för, är alltså gammalt, och ingalunda unikt för den katolska kyrkan, även om den senare dras med fler världsliga bekymmer av bara allt för välkänd art.

DN hoppas dock att katolska kyrkan skall våga stå på sig i motståndet mot förnyelse och anpassning till mer moderna och upplysta världsbilder. Besvärande frågor om jämställd, till exempel, kan besvaras med

att vissa värden är eviga, de bör inte, ska inte påverkas av människans flyktighet. Det är bara samfund utan ryggrad som böjer sig efter tidsandan. Modernitet är i sig inte något gott, det måste prövas mot absoluta ideal – godhet, kärlek, sanning – som är långt viktigare.

Med tanke på den katolska kyrkans historia ter det sig direkt motbjudande använda ord som godhet, kärlek och sanning i detta sammanhang. Åtskilliga av dess strider har riktats mot just det som en normal språkanvändare syftar på med dessa ord, och åtskilliga som fördömts, förföljts eller dödats har dömts just för sin kärlek eller för att ha vågat föra fram sanningar som stod i strid med den kyrkliga doktrinen. Men kan DN verkligen vilja ställa ”eviga värden” som hinder för moderna krav på jämställdhet? Nja, lite försiktigare än så är det liberala bladet. En gnutta modernisering måste nog till för att rädda kyrkan. ”… den dag kyrkan upphör att tala med den nutida människan upphör dess relevans. Just i balansen mellan det moderna och det traditionella ligger den stora utmaningen, inte bara för Franciscus I utan för hela katolicismen.” Kyrkan får med andra ord smussla undan lite mer av sina läror för att inte tappa anhängare och förlora makt och rikedom, som är de grundläggande eviga värdena.

DN:s omsorger om katolicismen är nästan rörande. Man kan bara undra vad den i DN-kretsar så hyllade Herbert Tingsten skulle ha sagt om han fått se slikt dravel på sin gamla ledarsida.


Vem är viktig i välfärden?

mars 6, 2013

Om kvaliteten i svensk välfärd ska bestå och utvecklas, måste villkoren för dem som jobbar i den bli bättre.

Så skriver Mats Edman och Kina Lundqvist på DN Debatt idag och det låter väl alldeles utmärkt. Men det finns ett litet problem. Artikelförfattarna menar inte alls det de skriver. De båda jobbar på tidningen Dagens Samhälle, Edman som chefredaktör och Lundqvist som reporter. Dagens Samhälle är i praktiken ett språkrör för SKL, Sveriges kommuner och landsting, som är arbetsköparorganisationen på den kommunala sidan. På sin mer eller mindre nedlagda webbplats presenterar sig Dagens Samhälle som ”Tidningen för beslutsfattare på den offentliga marknaden”. När Edman och Lundqvist skriver att villkoren måste bli för dem som jobbar inom svensk välfärd syftar de alltså inte på dem som jobbar där. De syftar på chefer.

Kvinnliga toppchefer inom välfärdssektorn har markant lägre lön än sina motsvarigheter inom det privata näringslivet. Genomsnittet för ”20-i-topp” på välfärdssidan ligger på  1,8 miljoner om året jämfört med 4,5 miljoner om året på den privata sidan. Edman och Lundqvist tycker att detta är anmärkningsvärt, eftersom de kommunala toppcheferna tillsammans har större budget och fler underlydande än vad de privata höjdarna har. Och visst kan man se det som anmärkningsvärt, men finns det något skäl att förvänta sig att jämställdheten och rättvisan skulle ha nått längre inom överklassen än inom samhället i sin helhet?

En årslön på 1,8 miljoner må vara ett problem för ett segment inom överklassen, men det är knappast något att bekymra sig över för dem som jobbar inom välfärdssektorn. De arbetandes problem är tvärtom just dessa chefer, som gör allt de kan för att hålla nere löner och försämra arbetsvillkoren. Landets kommuner har till exempel visat sig vara ganska uppfinningsrika när det gäller att hålla sig med en pol av underbetald arbetskraft i sådan beroendeställning, att de knappast vågar yttra något missnöje. En variant är anställningsavtal med mycket låg anställningsgrad, där man förväntas sitta och vänta på att erbjudas timmar. Jag har till och med sett anställningsavtal med 0 % tjänstegrad. På en kärv arbetsmarknad är det få som vågar bråka, eftersom det innebär att kommunen slutar erbjuda timmar. En person, som råkade göra misstaget att informera sina arbetskamrater om vad avtalet sade om rätt till lön under måltidsuppehåll (d.v.s när man inte har riktig lunchrast, utan är tvungen att vara kvar på arbetsplatsen och äta något när tillfälle yppar sig), straffades omedelbart och blev i praktiken av med jobbet. Formellt sett blev personen inte av med jobbet, men all arbetstid och inkomst försvann.

När SKL:s språkrör Dagens Samhälle nu säger att villkoren för dem som jobbar inom välfärdssektorn måste bli bättre, så handlar det alltså inte om dem som arbetar inom kommunal sektor. Propagandachefen själv, Mats Edman, är mycket tydlig på den punkten. Han gillar inte att de arbetande gnäller över usla villkor. Han vill lyfta fram de riktiga stjärnorna, ledarna och toppcheferna.

Det är fult att lyfta fram enskilda. Det är fult med höga löner. Det är fint att lyfta fram den grå massan av 55-åriga trotjänare. Tidningarna är därför fyllda av problemartiklar om missnöjda undersköterskor och felbetalda lärare.
Sällan ser vi hyllningar till stjärnorna som gör skillnad i skolan, vården och omsorgen. Jag tänker på ledarna och toppcheferna. Kvinnor, och män, som mot tuffa odds får svårstyrda organisationer att leverera kvalitet.

Kom ihåg detta alla ni som sliter i välfärdssektorn. Ni är inget värda i arbetsköparens ögon. Ni är bara ”grå massa”. Ert arbete är inget värt. Det är ledare och toppchefer som står för kvaliteten. Dagens Samhälle rangordnar idag de 100 viktigaste kvinnorna inom välfärden. Ni som levererar de faktiska välfärdstjänsterna till barn, ungdomar, gamla, sjuka och hjälpbehövande, ni har inte chans att ens komma i närheten av den listan. Där finns bara chefer. Där finns bara de som ser till att ni inte får de arbetsvillkor ni är värda. Den insatsen tycker uppenbarligen er arbetsköpare är den viktigaste av dem alla. Den som har varit allra bäst i denna klasskamp skall idag få pris av Mats Edman och Moderaternas gruppledare i riksdagen, Anna Kindberg Batra. Missnöjda undersköterskor och felbetalda lärare lär inte vara inbjudna till festen.


William Lane Craig, Till trons försvar

mars 5, 2013

Jag har förmodligen gjort något vansinnigt dumt. Jag har börjat läsa i William Lane Craigs bok ”Till trons försvar. Handbok i kristen apologetik”. Credoakademin står för utgivningen av den svenska översättningen. William Lane Craig är en i kristna kretsar aktad apologet. Han är professor i filosofi vid Talbot School of Theology, som tillhör Biola University. Lärosätets namn är en förkortning av dess ursprungliga namn, Bible Institute of Los Angeles. Enligt sin hemsida erbjuder Biola ”Biblical centered education”, vilket rimligen borde sätta tämligen snäva gränser för vilka ämnen man kan undervisa i. Det är lite märkligt att stället kan kalla sig universitet, eftersom dess syfte är att utrusta studenterna för att påverka världen i religiös riktning (”equipping men and women in mind and character to impact the world for the Lord Jesus Christ”). Dess grundläggande värde är VÖRDNAD för guds verk (”AWE and reverence for God’s work”). Den som fritt vill söka kunskap bör definitivt vända sig någon annanstans. Lärosätet utgår från att det finns en färdig och uppenbarad sanning och att denna är nedtecknad i Bibeln. ”We believe that there is truth; it is knowable and revealed in God’s inerrant Word.” Och de som fått i sig denna sanning anses vara guds redskap. ”We believe that God uses the faculty, staff, students and alumni to accomplish His plans.” Således hör Biola inte så mycket hemma bland universiteten utan snarare i samma familj som talibanskolorna, ehuru dess medel är annorlunda. Guds redskap skall företrädesvis verka genom ord.

Ord är just vad William Lane Craig arbetar med och han gör det inte utan viss bravur. Notera att det är just ord, som är hans verktyg, inte argument. Hans debatteknik går i hög grad ut på att dribbla bort lyssnarna genom kaskader av ord, som lindats in i något som skall låta som oavvislig logik. För oss som saknar filosofisk skolning, och vi utgör den överväldigande majoriteten, är det svårt att omedelbart säga var någonstans i ordsvallet han satte in bluffen. På något sätt hamnar man plötsligt i en slutsats och det är lätt att tro att vägen dit verkligen var hållbar. Som sagt, han gör sitt jobb med flinkt handlag. Han tillhör de mest fingerfärdiga bondfångarna i gudsbevisbranschen.

Ordlekar är dock svårare att driva hem i skrift än i tal. När utläggningarna blir text blir det också uppenbart hur tomma de är. Hans bok Till trons försvar ger en utsökt illustration av detta. Craig har vid närmare påseende inget annat än ogrundade postulat att erbjuda. Ibland smyger han in dem, ibland deklamerar han dem öppet, men han lägger aldrig fram någon grund för att göra de antaganden, som utgör hans postulat. Bondfångeri fungerar helt enkelt inte i tryck.

De tunga frågorna börjar i kapitel 2, men i ett inledande kapitel om apologetik och dess nytta, hinner Craig demonstrera sin syn på utbildning och kunskap. Jag har presenterat ”ett antal argument”, säger Craig, på ett sätt sådant ”att de ska vara lätta att lära sig utantill” (s. 22). Argument är alltså inte något man tillägnar sig genom förståelse. Utbildningen består inte att skaffa sig insikter, förståelse och kunskaper att använda på ett självständigt sätt. Tvärtom, man lär sig en läxa att rabbla utantill. Inte mycket att grunda en diskussion på, men gudsbevisarna ägnar sig å andra sidan inte åt vare sig diskussion eller kritisk prövning av hållbarheten hos argument. Utantillrabblande är deras metod och det är väl dit de vill pressa oss alla. Sanningen finns i deras guds uppenbarade ord och denna sanning kan vi möjligen lära oss utantill, men ve den som råkar tänka självständigt eller dristar sig att fråga efter empiriskt stöd för sanningarna.

Innan Craig ger sig in i sitt huvudnummer, gudsbevis, behöver han förklara varför det över huvud taget är mödan värt med dylika övningar. ”Vad gör det för skillnad om Gud existerar eller inte?” Det är frågan för bokens andra kapitel. Svaret är förvånansvärt ömkligt. Hela kapitlet är endast ett desperat skrik: Ge mig en snuttefilt! Eller med en formulering, som ligger närmare Craigs egen: Om det inte finns en gud, så är livet absurt, i den mening att livet varken har mening, värde eller syfte. Han skriver naturligtvis Gud med stor bokstav, och det han syftar på är ”en allsmäktig, alltigenom god Skapare av världen som erbjuder oss evigt liv. Finns det ingen sådan Gud, då är livet absurt.” (s. 28) Den tanken är uppenbarligen ytterst skräckfull för Craig, den blottar ”vilka ohyggliga följder ateismen får”. (s. 28)

Jag vill påstå att om det inte finns någon Gud, då är mening, värde och syfte i grund och botten mänskliga illusioner. De existerar bara i vårt i huvud. Om ateismen är sann, då saknar livet objekt sett mening, värde och syfte – även om vi subjektivt kan inbilla oss motsatsen. (s. 28 f)

I stort sett står Craig och stampar på denna punkt hela kapitlet igenom. Han kan helt enkelt inte acceptera världen som den är. Grunden för existensen av en allsmäktig och allgod gud kokar ner till ett grundlöst postulat. Om Gud inte finns, så är världen absurd, och så får det inte vara. Guds existens blir med andra ord ett resultat av Craigs barnsliga vägran att acceptera att livet och världen är som de är.

Craig fladdrar lite fram och tillbaka mellan evighet och Gud. Ändlighet tycks vara något oerhört skrämmande. ”Om Gud inte existerar, då är människan och universum oundvikligen dömda att dö. Människan måste i likhet med alla biologiska varelser dö. Utan något hopp om odödlighet leder människans liv bara till graven.” (s. 29) Hela universum är på väg mot att försvinna genom att ständigt expandera till dess bara en mörk tomhet återstår. ”Det kommer verkligen att ske om inte Gud griper in.” (s. 30) Allt är alltså meningslöst om livet och universum är ändligt. Med tanke på att Craig i ett senare kapitel (kap. 4) använder tanken, att oändlighet är något omöjligt, som en del av ett ”gudsbevis”, är det kanske inte så genomtänkt att hänga upp all mening, värde och syfte på förhoppningen om evigt liv.

För en vanlig dödlig ter sig överhuvud taget idén om evigt liv som ytterst märklig. Har de som babblar om evigt liv någonsin funderat över hur lång en evighet är? Ganska lång kan man nog lugnt säga. Vad skall de hitta på att göra i evighet? Den frågan är kanske klokast att överlämna till den avancerade teologin.

Jag har lite svårt att förstå varför universums ändlighet vållar sådan förtvivlan. Beaktar man de mera näraliggande problemen tycks det inte finns någon anledning att bekymra sig över om universum dör värmedöden eller inte. Långt innan dess kommer livet på jorden ha utplånats, eftersom solen kommer att svälla upp till en röd jätte. Förmodligen slukas vi inte av solen, men jordens atmosfär går förlorad, så vi är körda i vilket fall som helst. Kanske är det lite fånigt att skriva ”vi”, då det troligen dröjer 5 miljarder år innan det är dags. Vid det laget är det för övrigt någon miljard år sedan Vintergatan krockade med Andromedagalaxen, vilket lär stöka till det en del.  Universums förmodade ändlighet är med andra ord inte vårt mest överhängande bekymmer. Men om någon gud skall ingripa för att skänka oss evighet måste han skynda på jämfört med hur han har gjort tidigare. Förra gången väntade han nästan 14 miljarder år. Universum, såsom vi känner det, är 13,7 miljarder år och om vi skall tro på Bibeln så väntade han med att titta fram till för ca 6000 år sedan. Sådana dröjsmål duger inte, i synnerhet inte om man har skickat en stor galax på kollisionskurs mot vår egen hemgalax.

Egentligen borde Craig inte behöva bekymra sig så mycket över värmedöden över huvud taget. Universum skulle bli stort, mörkt och kallt, men det betyder ju inte att det försvinner. Däremot skulle det innebära att universum inte är designat för att rymma evigt liv. Ett sådant måste alltså försiggå någon annanstans. Om det skulle finnas en intelligent design bakom hela denna konstruktion, så är det inte lätt att begripa varför skaparen krånglat till allt så förtvivlat och varför han gjort så att han blir sittande med ett universum som till slut inte går att använda till något vettigt. Men även detta är kanske grubblerier, som är bäst att överlämna till den avancerade teologin.

Åter till de craigska nojorna istället. Ändlighet är ett skräckinjagande problem för Craig. Om människan upphör att existera när hon dör, så har livet ingen ”yttersta mening”. Ganska snart visar det sig dock att oändlig existens inte duger ensamt för att fixa mening med livet. ”Om människan och universum kunde existera för evigt men Gud inte fanns, skulle deras tillvaro i grund och botten ändå inte ha någon betydelse” (s. 31) Vad detta påstående grundar sig på förblir oklart. Han hänvisar till en science fiction-novell, men kan väl knappast på allvar mena att detta skulle ge stöd för påstående att evigt liv utan Gud fullständigt saknar mening. Man kan bara konstatera att Craig faktiskt inte lyckas anföra något annat än grundlösa postulat. På exakt samma sätt mal han på om värde och om syfte. Utan Gud finns ”ingen objektiv måttstock” för rätt och fel, (s. 33) utan Gud ”existerar varken ont eller gott” (s. 34). Inte heller finns något syfte med livet (s. 35 f). Craig avslutar sin svada med att hoppas att läsaren ”börjar inse allvaret bakom de alternativ vi står inför. För om Gud existerar, då finns det hopp för människan. Men om Gud inte existerar, då återstår bara förtvivlan.” Det är till och med så illa, att Gud är död, så är människan död. (s. 36) Som sagt, ett ömkligt rop efter en snuttefilt, därutöver intet.

Jag har harvat utförligt i detta eftersom det så otvetydigt illustrerar tomheten i den så aktade apologetens argument. När han drar dessa utläggningar i talarstolen, med all välrepeterad dramatik (som finns att beskåda på Youtube), kan han förmodligen låta övertygande för den vacklar i kravet på saklig underbyggnad för antaganden och påståenden. I skrift däremot, tvärdör svadan. Det är därför med viss skadeglädje jag kämpar mig igenom Craigs tomma deklamationer. Credoakademin har på så sätt gjort oss alla en stor tjänst genom att göra Craigs bok tillgänglig på svenska. Credaoakademin har demonstrerat en gång för alla vad apologetiken har att komma med: Absolut ingenting.

Men det finns en lite dystrare, för att inte säga smutsigare, sida av Craigs deklamationer. Att han personligen inte kan finna någon mening, något värde eller något syfte i livet, såvida inte den mordlystne bibliske guden existerar, det må vara hans ensak. Men han påstår att detta är sant för oss alla. Och han tar ett steg till. Instämmer man inte i Craigs omotiverade påståenden, kan man inte ”leva konsekvent och lyckligt”. (s. 37) Detta är en typ av högdraget förakt, som religiöst folk gärna riktar mot dem som inte behöver skapa fantasivärldar för att göra sina liv meningsfulla och syftesrika. I sig är detta förakt inte något att bekymra sig över, men problemet är att det inte stannar där. För Craig och hans trosfränder är all strävan att fylla livet med meningsfull verksamhet bara självbedrägeri och inbillning. (s. 38 f, 41 f) Med andra ord hävdar Craig att han vet mer och bättre om våra liv än vad vi själva gör. För Craig är vi objektivt sett olyckliga om vi inte böjer oss inför hans postulerade snuttefilt. I detta anspråk på att veta bättre än oss vanliga dödliga ligger också ett av religionens ständiga hot mot vår frihet.

Craig och hans trosfränder hävdar att det finns en ”yttersta”, ”verklig” och ”objektiv” mening, ett ”objektivt” syfte med livet och universum, en ”objektiv” moral, som gör det möjligt att ”objektivt” avgöra vad som är rätt och fel. Allt detta förläggs till en instans utanför människan själv. Det kommer från hans gud. Han hävdar alltså att det finns absoluta sanningar om våra liv, som är givna oberoende av reellt existerande människor. Det är ett mycket långtgående påstående och det är ett av grundelementen i allt religiöst förtryck. För så snart man säger att det finns en objektiv sanning, som existerar oberoende av människor, så gör man anspråk att kunna äga kunskap om denna sanning. När apologeter vill låta filosofiska och förnuftiga brukar de vara försiktiga med att uttala sig närmare om innehållet i de påstådda sanningarna, liksom om hur man får kunskap om ”objektivt” rätt och fel. Men var så säkra, Craig och hans gelikar har lådvis med påståenden om vad som ”objektivt” rätt och fel undanstoppade och de har också en bestämd uppfattning om varifrån dessa ”objektiva” sanningar kommer. Allt är uppenbarat i deras guds ord. Uppenbarade sanningar kan inte prövas eller ifrågasättas. Inför sådana gäller bara underkastelse. Det är för övrigt därför, som utantillrabblandet är den lämpliga formen av kunskap.

När Craig uppträder som religionsfilosof rör han sig med viss försiktighet i anspråken på att vi alla måste underkasta oss hans gud och dennes nycker (som självfallet alltid kräver uttolkare med tillgång till de uppenbarade sanningarna, det vill säga ett prästerskap). I bokens början smygs det in i blygsam form. ”Den bibliska kristendomen tillhandahåller alltså de två nödvändiga villkoren för att livet ska rymma mening, värde och syfte, nämligen Gud och odödlighet.” (s. 47) Fortfarande har det alltså formen av ett erbjudande. När vi kommer till slutet av boken har det hänt något med erbjudandet, som gör det mindre tilltalande. På något sätt har Craig fått kunskap om att det är ”en oändligt svår och allvarlig synd” att avvisa hans gud, och om man inte underkastar sig, så väntar ett evigt straff. Som han uttrycker det i sitt kortfattade flödesschema över argumentationen:  ”Om syndandet pågår i evighet, måste straffet också göra det.” (s. 282) Nu skulle Craig omedelbart invända och säga, att det handlar inte alls om underkastelse, utan om ett fritt val, som varje människa själv gör. Gud skickar ingen till helvetet. ”Människor går mot hans vilja frivilligt bort från Gud.” (s. 281) Fritt och fint alltså. Men låt oss lyssna på vad Craig anser vara ett bevis för hans guds godhet. Följande citat (s. 268; saxningen är Craigs) avser visa att den bibliske guden verkligen vill att alla skall räddas från straff.

Skulle jag önska den gudlöses död? säger Herren Gud. Skulle jag inte hellre se att han upphörde med sina gärningar och fick leva? … Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva … Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag önskar inte den gudlöses död. Jag vill att han upphör med sina gärningar och får leva. Vänd om! Vänd er bort från era onda gärningar. Israeliter, ni vill väl inte dö? (Hes 18:23, 32; 33:11)

Jag vill inte döda er, men jag kommer att göra det om ni inte lyder, blir budskapet i det klipp ur Hesekiel, som Craig lägger fram. (En pikant detalj är att citatet kommer från GT, där guden nöjer sig med att slå ihjäl folk. Det är först med den milde Jesus och NT, som de eviga plågorna kommer in i bilden.) Som Craig presenterar det är det knappast möjligt att använda någon annan beskrivning än att kalla det ett krav på underkastelse. Eller vad skulle ni kalla erbjudandet om det kom från Don Corleone?

Så var hamnar vi då till slut. Craig säger ungefär följande: Jag har en uppenbarad sanning. Endast min gud kan ge objektiv mening, värde och syfte. Därför vet jag bättre än du hur du skall leva ditt liv och hur ditt liv skall vara. Den som inte godtar min gud kommer att få evigt straff. Det blir en ytterst obehaglig brygd, som inte lämnar något utrymme för frihet att leva och forma sitt eget liv. Religion är och förblir ett totalitärt projekt.

Men hur var det då med gudsbevisen? De är en rätt löjeväckande samling, men de får anstå till en annan gång. Här nöjer jag med att ha illustrerat hur den tomma apologetiska svadan bär på totalitära anspråk. Det är trots allt den viktigaste lärdomen av Craigs bok. Och det är det viktigaste skälet att ständigt vara på sin vakt mot religion i alla dess former. Det är vår frihet som står på spel.