Den religiösa smitningen – eller glöm inte att fråga om miraklen

Bläddrade lite i helgens tidningar och noterade att Paulina Neuding  gjorde den vanliga religiösa smitningen i sin kolumn i Svenska Dagbladet i lördags. Egentligen kunde man väl strunta i dylikt, men det har ett visst underhållningsvärde att se hur religionens försvarare ständigt måste överge den fråga som gnager oss vanliga dödliga: Är det sant?

Paulina Neuding öppnar med att försöka sammanfatta kontentan i ett anförande av Richard Dawkins. ”Det är obegripligt att intelligenta människor kan tro på gudomliga mirakel.” Huruvida han verkligen sade så vet jag dessvärre inte, men sitter man i en miljö med ett välutvecklat skolväsende och lättillgänglig kunskap, så är det svårt att inte hålla med honom. Förmodligen instämmer även en och annan troende i detta, ty många gör såsom Neuding, de övergår till att tala om något annat, hellre än att försvara mirakler. I lördags såg smitningen ut så här. Först klämmer Neuding i med följande dimridå: ”Men om religiositet i allmänhet är ett utslag av låg begåvning och obildning borde vi bli mindre religiösa ju mer belästa och moderna vi blir. Inte sällan är det precis tvärtom.” Sedan övergår hon till att tala om kvinnor som hämtat styrka till självständigt handlande ur sina religiösa föreställningar. Således, genomgående ovidkommande kringsnack.

Det är naturligtvis bekvämt att tillbakavisa påståendet att religion skulle vara utslag av ”låg begåvning och obildning”, eftersom det är ett uppenbart korkat påstående. Den enorma tillväxten av kunskap om hur naturen är uppbyggd och hur den fungerar lämnar emellertid mindre och mindre utrymme kvar för föreställningar om övernaturliga ingripanden i vad som sker. Gissningsvis är det därför Neuding inte står upp till miraklens försvar, utan i stället glider över till anekdoter om kvinnor, som har hämtat kraft ur sin religion. Det är så religionens försvarare brukar göra när de vill slippa besvärande frågor om vad de anser vara sant i sina övertygelser, men det löser egentligen inte problemet. Människor kan drivas till stora och små dåd, ädla eller mindre ädla, av vilka övertygelser som helst. Exemplen i Neudings krönika är hämtade från åtminstone tre olika religioner. Dessa tre kan inte vara sanna samtidigt. Med andra ord, minst två av Neudings exempel visar enbart, att i sig osanna föreställningar kan ha positiva verkningar för dem som tror på dem. Att människor har haft glädje av sina föreställningar säger ingenting om huruvida föreställningarna är sanna eller ej.

Skall man då bekymra sig om huruvida religioner är sanna eller inte? Finns det skäl att fästa sig vid vad religiösa säger om mirakler och andra märkligheter? Ja, det gör det. För åtskilliga av dem talar om rätt mycket annat också och de påstår sig då uttrycka någon guds vilja. Så länge det finns folk, som med hänvisning till att de har kunskap om guds vilja, kräver att få  bestämma över vad vi får tänka, säga, skriva och göra, bör vi inte släppa frågan om sanningen i det de påstår. I detta sammanhang blir det aktuellt att rikta blicken mot deras mer eller mindre extraordinära påståenden. Till exempel mirakel. Om vi håller oss till den mest utbredda vidskepelsen i min egen hemtrakt: Är det sant att Herren såg till att solen stod stilla och månen stannade, så att Josua och hans armé kunde slakta ytterligare stora skaror av amoreer? Är det sant att någon återuppväckts från de döda? Denna typ av frågor vill vi ha svar på.

Den som tjatar om att få veta vad de religiösa anser vara sant blir ibland anklagad för att vara okunnig om teologisk debatt. Det är bara fundamentalister och ateister, som kräver att varje ord i Bibeln (eller motsvarande text) skall vara sant, brukar det heta. Men det är återigen bara att fly från den centrala frågan. De religiösa påstår sig äga kunskap om guds göranden och låtanden och de påstår sig äga kunskap om hans vilja. Det är ganska ont om skrifter, som anger en gud som direkt källa, men det finns trots allt några stycken. Om det nu skulle visa sig att vissa delar av dessa källskrifter är lögn, då vill jag veta hur man skiljer lögn från sanning, och på vilken grund man skall avgöra vad som är sant. Om någon gör gällande att vissa normer, bud eller föreskrifter inte längre gäller, då vill jag veta hur vederbörande fått kunskap om gudens förändrade mening. Kort och gott, de som gör anspråk på att veta vad gud kan och vad gud vill, bör kunna redovisa varifrån denna kunskap kommer. Skulle det visa sig att de plockar lite efter behag i källskrifterna, eller att de hastigt och lustigt bara gör en ny tolkning, då har de ett allvarligt problem. I så fall kommer de inte ifrån att det gudomliga ursprunget går förlorat. De blir tvungna att medge, att religioner och deras innehåll skapas av människor. De måste de överge anspråken att uttala sig om guds vilja.

Det vore onekligen en stor befrielse om världen blev fri från folk som vill utöva auktoritet med någon form av gudomligt mandat. Därför bör vi inte upphöra med att fråga om sanningen i de påståenden som görs i de religiösa källskrifterna. Lika lite bör vi förtröttas i att ständigt fråga vad de religiösa grundar sig på när de uttalar sig om vad deras gudar vill och kräver. Om frågor om sanningshalten i påståenden om mirakel är besvärande, desto värre för dem som talar vitt och brett om vad deras gud sysslar med. Kanske stämmer det trots allt det som står skrivet, att sanningen skall göra er fria.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: