Om arbetsgivaravgifter och skattehöjningar (igen)

maj 25, 2013

Repetition är kunskapens moder, har jag hört upprepade gånger. Nu börjar budskapet fastna och då skall det också tillämpas. Dags att tjata lite om de så kallade arbetsgivaravgifterna igen alltså. Inspirationen denna gång kom vid läsningen av Gustav Fridolins märkliga piruetter efter det att Miljöpartiets kongress hade röstat mot partiledningens förslag i ett antal frågor. Bland annat sade kongressen att sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga skall avlägsnas, så att avgiften blir densamma som för folk över 26 år. Inte så märkligt, sade Fridolin i efterhand, ”när man ser att flera utredningar visar att sänkningen tyvärr inte inneburit fler jobb.” Det stämmer i och för sig att åtgärden inte förefaller ha haft nämnvärd effekt, i synnerhet inte om man beaktar hur dyr den var. Undrar varför Miljöpartiledningen ville ha kvar sänkningen i så fall. Än mer förundrad blir man när Fridolin tar sig för att förklara partiets generella ståndpunkt: ”Vi är inget parti som är starka vänner av arbetsgivaravgifter.” Här blir man milt sagt förbryllad. Vad menar Fridolin? Är partiet emot löneskattedelen? Eller är partiet emot vårt socialförsäkringssystem? Eller är det så att han inte vet vad han talar om?

Dags att repetera grundkursen om så kallade arbetsgivaravgifter. De är löneutrymme som huvudsakligen används för att finansiera socialförsäkringarna, såsom a-kassa och sjukförsäkring. Åtminstone var det så fram till regeringsskiftet 2006. En del av arbetsgivaravgifterna, vilken har växt kraftigt under nuvarande högerregering, är en ren löneskatt, som kallas allmän löneavgift. Den har ingenting med socialförsäkringarna att göra, utan är en ren skatt (hoppas tjatet funkar). Socialförsäkringsavgifterna bestäms genom särskild lag, och på samma sätt är det med användningen av dessa avgifter; de får bara brukas till angivna ändamål. Tillsammans utgör socialavgifterna 21,54 %. Men arbetsgivaravgiften är väl 31,42 %? Just det. Mellanskillnaden är en skatt (nu kom det igen), som har höjts från 4,40 till 9,88 % av högerregeringen. Mer än en fördubbling alltså. Så här ser fördelningen ut sedan 2007. Tabellen är saxad ur Inkomstliggaren 2013 s. 18 (klicka för bättre läsbarhet).

Arbetsgivaravgifter-2008-2013

För att kunna jämföra med tiden före högerregeringens tillträde infogar jag motsvarande tabell från inkomstliggaren 2008 s. 21

Arbetsgivaravgifter-2004-2008

Som synes har de avgifter som går till våra socialförsäkringar minskat rejält, medan löneskatten ökat. (Nu sa jag det igen.) Vad innebär då detta? Jo, det betyder att högern genom att försämra villkoren i våra socialförsäkringar har kunnat sänka kostnaden för dem. Därför kan också avgifterna till försäkringarna minska. När det gäller a-kassan har man dessutom ändrat finansieringen, så att den en del av försäkringen betalas med redan beskattad inkomst, istället för att tas ur löneutrymmet innan källskatten är dragen.

Egentligen borde det på grund av detta uppstå ett löneutrymme att förhandla om, men regeringen vill inte tillåta det, utan höjer löneskatten, så att pengarna stannar i statskassan. I stället inför man jobbskatteavdrag. Därmed ser det ut som om högern ”skänker” skattesänkningar till medborgarna. Vad de i själva verket har gjort är att omfördela pengar (vilket för övrigt är det enda staten kan göra). En mycket lömsk manöver med andra ord. Genom försämringar i socialförsäkringarna och en dold löneskatteökning kan man finansiera en skattesänkning, som blir det stora propagandanumret i en kampanj, som hela det borgerliga tidningsbeståndet villigt ställer upp i. Unket. Och än värre, ingen vågar röra i denna soppa, eftersom den återomfördelning, som skulle behövas, kommer att stöta emot jobbskatteavdraget. Det skulle finnas mer att säga om vad detta innebär för socialförsäkringssystemen, men den repetitionskursen får vänta.

Efter denna sakliga och pedagogiska upprepning kan det vara läge att återvända till Fridolin och hans Miljöparti. Vad är det ni inte gillar i arbetsgivaravgifter? Är det att dess skatteandel i lönndom ökats för att finansiera jobbskatteavdrag? Eller är det så att Miljöpartiet à la Fridolin ogillar socialförsäkringssystemen? Eller är det så enkelt att han (och partiledningen) dillar om saker de inte vet något om? Det är kanske så man blir en blocköverskridande samarbetspartner.

Annonser

Regeringens skattehöjning – varför talar ingen om den?

september 17, 2012

Regeringens bisarra följetong om den kommande budgeten fortsätter med ett nytt fullständigt ointressant kapitel i dag på Dagens Nyheters ”debattsida”, som snart tagit steget fullt ut för att bli en anslagstavla för plakat från regeringskansliet och dess närmaste omnejd. Det är inte lätt att fylla ut en hel sida med budskapet att man avser sänka skatten med en 50-lapp i månaden. Regeringens debattartikel (?) måste därför huvudsakligen fyllas ut med tomt pladder. Jag kan bara hoppas att det är besparingsåtgärder, som fått DN att så villigt publicera alla regeringsplakat, ty jag utgår från att tidningen inte betalar för eländet.

När det gäller högerregeringens skattpolitik finns det emellertid en hel del att diskutera. En sak som ingen verkar vilja tala om är den markanta höjningen av löneskatten som har genomförts i det tysta. Jag har tjatat om detta förr (t.ex. här), men tar det igen. Socialförsäkringarna finansieras huvudsakligen genom särskilda, lagstyrda avgifter, som tas ut under vardagliga namnet ”arbetsgivaravgifter”. Det är likaledes lagstyrt vad dessa avgifter skall användas till. Dessa avgifter varierar eftersom kostnaderna för försäkringarna varierar. Utöver avgifterna till socialförsäkringarna innehåller ”arbetsgivaravgiften” en ren skatt, som kallas allmän löneavgift. Denna skatt har mer än fördubblats under högerregeringen, såsom framgår av tabellen nedan. (Den minnesgode känner igen tabellen; den kommer från sid 19 i Inkomstliggaren 2012. Klicka på bilden, så blir den läsbar.)

Namnet arbetsgivaravgift får det att låta som om arbetsgivare står för notan, men vad det handlar om är löneutrymme, som används till att betala ett system av socialförsäkringar. Alternativet vore att ta ut det som lön och sedan betala in pengarna till försäkringarna. En nackdel med en sådan ordning vore att man då skulle betala socialförsäkring med redan beskattade pengar. (Regeringen har sett till att det delvis blivit så när det gäller a-kassan.) Bättre då att plocka in pengarna innan källskatten dras.

Det är, som jag också berättat förr, ingen hemlighet att regeringen använde höjningen av a-kasseavgifterna för att finansiera jobbskatteavdraget. På den vägen har man fortsatt. Regeringen vill behålla alla pengar, som man sparat in i socialförsäkringarna, och därför har man höjt den allmänna löneavgiften. På så sätt fixar man en i praktiken osynlig skattehöjning. Den ordnas alltså genom besparingar i socialförsäkringssystemen och göms i en föga känd avgift, som kan höjas utan att det märks, eftersom arbetsgivaravgifterna som helhet kan ligga still (eller till och med sänkas en procentenhet).

Varför talar ingen om denna skattehöjning? Att regeringen och den regimtrogna pressen håller tyst är självklart. Men det måste väl finnas någon inom oppositionen som vet hur socialförsäkringssystemen finansieras och vad arbetsgivaravgiften innehåller. Visserligen är det svårt att göra politik av kamerala teknikaliteter, men det är knappast en omöjlighet. Jag fruktar att oppositionens tystnad har andra orsaker. Sossarna har i stort sett accepterat varje påhitt från högerregeringen, inklusive jobbskatteavdrag och a-kassereformer, och vill nog inte vara utan de pengar, som den höjda löneavgiften ger. Vänsterpartiet vill regera ihop med sossarna och törs därför inte starta principiella debatter om välfärd, skatter, finansiering och fördelning. Ingen vill tala om alternativ till den rådande ordningen. Det politiska fältet krymper ihop till gå från höger via mellanhöger till lätthöger. Margaret Thatcher drog fordomdags fram under stridsropet: Det finns inga alternativ! Hon lyckades. Vi är i praktiken där nu.