Varför är det så långt till Beirut?

Terrorattentaten och massmorden i Paris sände en chockvåg genom västvärlden. Det var dåd av en sådan art, som ingen ville nämna utan att skjuta in adjektiv för att understryka hur man kände inför de skyldigas sanslösa grymhet. Min reaktion var sannolikt densamma som alla andras. Natten mellan fredag och lördag ägnade jag åtskilliga timmar åt att med växande fasa nätvandra mellan olika nyhetskällor. Det är svårt att beskriva den känsla som växte när det som först rapporterades som ett gisslandrama övergick till att handla om ett regelrätt massmord. Chockvågen är i sig inte något att förundra sig över. Hundratals döda och sårade kan inte undgå att skapa en svårgripbar blandning av sorg, vrede, bestörtning och kanske något som ligger i gränslandet mellan maktlöshet och hat. Eller?

Ganska snart föreföll det spridas en fruktan för att terrordåden skulle utnyttjas av rasister. På twitter växte strömmen av påminnelser om att det var just denna typ av terror som många flydde från. Dessa påminnelser var, och fortsätter att vara, viktiga att göra. Rasisterna vaknade snabbt och de hade självfallet inga skrupler inför att utnyttja en tragedi för att bröla ut sitt vanliga hat. Det är knappast något att förvåna sig över, men det är likväl nödvändigt att bemöta. Påminnelsen om att de som når Europa som flyktingar, flyr från samma besinningslösa våld som det som nu drabbat Paris, blev emellertid även en påminnelse om att västvärldens reaktioner på våldet skiljer sig högst avsevärt beroende på om det utspelar sig här hemma eller där borta. Den senare påminnelsen förstärktes av att Beirut bara en dag tidigare hade utsatts för ett terrordåd, som enligt de vad som gick att läsa på fredagen hade resulterat i minst 43 döda och över 200 skadade. Bomberna i Beirut noterades visserligen i det svenska nyhetsflödet, men både DN och SvD stannade vid vad som kunde kallas stor notis. SVT var utförligare, men det är en bit kvar till att kunna jämföras med direktsändning under hela natten. Jag misstänker att proportionerna i den svenska nyhetsrapporteringen inte var unika för västvärldens press. Och jag kan inte minnas några uttalanden om de döda i Beirut från statsministrar, presidenter eller andra framträdande personligheter – trots att det utlysts en dags landssorg i Libanon.

Den himmelsvida skillnaden i reaktionerna på två terroristattacker med en dags mellanrum var svår att undkomma och den har uppenbarligen varit besvärande för en del. Ben Norton skrev redan på lördagen en utförlig och ilsken uppgörelse med västvärldens dubbla måttstockar och de många lagren av hyckleri han ansåg prägla de offentliga reaktionerna på dåden i Paris. Det är lätt – eller borde åtminstone vara lätt – att hålla med Norton i mycket av det han skriver, men det verkar vara ganska få som har tagit det steget. Likväl, diskrepansen skaver. Paris och Beirut nämns nu ibland tillsammans, inte sällan utökat med Ankara och Jemen. Jeanne Kay tog i The Nation det lite djärvare steget att ställa frågan rakt och öppet: Är det fel att västerlänningar sörjer Paris djupare än Beirut? För Kay själv låg Paris betydligt närmre än Beirut. Hennes far var fransman, hon hade bott i Paris och hade gott om vänner där. Frankrike var nära på ett högst påtagligt sätt och för Kay fanns det ingen anledning att döma någon för att hysa starkare känslor för det som man genom personliga band eller på annat sätt stod nära. Hennes avsikt var inte att urskulda sig. Poängen var istället att

we can’t ignore that atrocities like these happen every single day in the world, in places that don’t ignite these feelings of recognition, familiarity, or empathy for most of us in the powerful countries of the West. They are familiar and recognizable and mournable to many, many others in just as deep and real a way as Paris seems to us.

Och budskapet var sympatiskt. Det fanns ingen anledning att sörja mindre över Paris. Istället borde den sorgen öppna för insikten om vad andra – särskilt de som rutinmässigt glöms bort – genomlider närmast dagligdags. Chocken över Paris borde, menade Kay, väcka oss ur vår vardagliga glömska ”about the identical horror, mourning, and trauma that the nation-states to which we belong inflict on the Others, the Strangers, the unfamiliar Non-Us of our world.” Det hela mynnade ut i en maning till handling.

… let our current grief over the familiar be a wake-up call so that we not only remember to grieve the lives lost in unfamiliar places tomorrow but actively work to stop our governments from inflicting them in the first place.

En bra start på att minska terrorn är att sluta att delta i den, som Chomsky brukar säga.

Vid en första läsning är det lätt att känna sympati med Kays resonemang, men jag kan ändå inte släppa hur lätt det uppenbarligen är att känna igen det nära och det fjärran, det bekanta och det obekanta, vi och dom. Och det är bäst att understryka, att det är mig själv jag talar om här i lika hög grad som om den välvilliga Jeanne Kay. Under flera dagar satt jag med The Guardians ständiga uppdateringar av jakten på förövarna och allt annat som hände som följd av attentaten i Paris. Jag har sett namn och bild på förövare och eftersökta och fått veta att säkerhetstjänster både här och där avvärjt hot och attentat. Att 11 personer arresterats i Libanon och att tre av fem planerade bombdåd inställdes på grund av kraftig bevakning såg jag inte förrän jag började skriva på denna text. Varför är det så lång till Beirut?

Vän av ordning kan naturligtvis påpeka att det är en skillnad i avstånd. Fågelvägen är det 3 109 km till Beirut i jämförelse med 1 563 km till Paris. Å andra sidan är skillnaden endast obetydligt större än bilvägen från Malmö till Luleå (1 510 km). Kan det vara så att det är större sannolikhet att ha en fransos i bekantskapskretsen än en libanes? Om man skall tro siffrorna från SCB borde det vara tvärtom.

Siffrorna kan dock vara bedrägliga. Sverige skulle kunna vara segregerat. I så fall kunde det till och med hända, att sannolikheten att känna någon som bor i Frankrike vore större än att känna en libanesiskättad person som bor i Sverige. I synnerhet för personer i den skrivande och tyckande klassen, om jag får vädra mina fördomar en smula.

Utredningar av detta slag är självfallet bara larv och skämt. Det är inte konkreta omständigheter, såsom geografiska avstånd , som producerar skillnaden. Fågelvägen är det 6 327 km från Stockholm till New York, men det hindrade inte att ”vi” alla var amerikaner (vilket inte avser alla amerikaner) den 11 september 2001. Inte heller är det konkreta kunskaper eller sympatier. Efter den 7 januari i år var det många som var Charlie, trots att Charlie Hebdo inte var särskilt känd och trots att dess innehåll knappast skulle ha tilltalat så många av dess nya vänner. Skillnaden skapas av något mer subtilt och svårfångat. Det handlar om en mängd ideologiskt präglade föreställningar, som man insupit och tillägnat sig utan att lägga märke till det, och som ger den karta som gör det möjligt att omedelbart och omedvetet skilja mellan nära och fjärran, mellan vi och dom. Det är föreställningar som man inte reflekterar över att man har. De ligger där som osynliga självklarheter och de har konsekvenser, ibland harmlösa, ibland skadliga, ibland bara absurda.

Den 13 november var det självklart att ”vi” alla var fransmän (ty franspersoner är inte ett ord). I stundens allvar verkar det inte ha väckt särskilt mycket uppståndelse att en hel del falska röster stämde in i kören, såsom kung Salman i Saudiarabien, ett land varifrån stödet till jihadistisk terrorism flödat ymnigt, och Recep Tayyip Erdogan, som anklagats för att stödja ISIS och vars förhållande till ISIS varit minst sagt tvetydigt, på gränsen till vänskapligt, och som hellre bekämpat kurder än ISIS – för att nu nöja sig med två exempel. Nu när vi alla är fransmän igen verkar det inte särskilt anmärkningsvärt att också allsköns despoter och förtryckare ansluter sig till hyllningarna av demokrati och frihet. Just på grund av att närheten till Frankrike är så oreflekterat självklar verkar det ha uppstått en påtaglig dövhet inför den skorrande falsksången från alla dem som bara gjorde som ”vi”. Huruvida detta skall räknas till det absurda eller det skadliga kan vi lämna därhän, men det är under alla omständigheter lärorikt. De som med stor entusiasm förtrycker och mördar de andra – de som är fjärran – är välkomna i gemenskapen när de fördömer morden på oss. De universella värden vi säger oss stå upp för är kanske inte så universella ändå. Och då har jag inte ens nämnt dem som haft oturen att hamna i skottlinjen när ”vi” har öppnat eld för något ädelt ändamål.

Om någon skulle fråga mig varför det är så nära till Paris och så långt till Beirut, skulle jag förmodligen kunna ge en lång utläggning om varför det förhåller sig på det sättet. Den skulle handla om fransk historia, kultur och diverse annat. Med raska steg skulle jag nå fram upplysningsfilosofer, franska revolutionen och en samling synnerligen universella värden. En del skulle nog vara sakligt sett korrekt, men en fransman skulle med säkerhet snabbt avslöja hur lite jag egentligen vet om fransk historia och kultur. En libanes skulle följa upp med en fråga om varför jag inte sa ett knäpp om libanesisk historia och kultur i denna jämförelse. Och en opartisk åhörare skulle fråga varför jag var så snabb med att svara över huvud taget. Den sista frågan är egentligen den värsta. Hur kommer det sig att det är så lätt att ge ett svar på varför Paris är nära och Beirut långt borta? Med tanke på att det geografiska avståndet inte är längre än en bilresa från Malmö till Luleå, borde det vara ganska svårt att ge ett vettigt svar. Jag tror inte att jag är ensam om att kunna ge ett svar. Och jag tror inte att jag är ensam om att bli svarslös om någon vill veta varför jag kunde ge ett svar. För förmågan att svara bygger inte på kunskaper. Den bygger på de oreflekterade självklarheterna, de outtalade föreställningar, som jag aldrig tänker på att jag har, än mindre vet varifrån de kommer. Samma självklarheter som ger 43 döda i Beirut en notis och 129 döda i Paris 20 timmars direktsändning.

Jag instämmer helt och fullt med Jeanne Kay i att det inte finns något som skulle förminska sorgen och vreden över massmorden i Paris. Men jag tror inte det är tillräckligt att låta dessa känslor tjäna som en öppning till insikten om att andra känner precis detsamma när massmorden genomförs långt borta. Om de värden och principer vi säger oss försvara är universella, så borde det inte finnas någon grund för att skilja mellan nära och fjärran. För att röra sig i den riktningen tror jag att det är nödvändigt att börja med att rannsaka sig själv med frågan: Varför är det så långt till Beirut? Och jag tror att det är nödvändigt att hålla tillbaka den spontana benägenheten att ge ett snabbt svar. Ty om vi tar de universella värdena på allvar har frågan inget svar.