Tydlig, ansvar, tydlig, ansvar, tydlig, ansvar och … ?

februari 17, 2014

Herrar Reinfeldt & Borg skrev igår att de är tydliga och att de har tagit och kommer att ta ansvar genom att tydligt vara ansvarsfulla på ett tydligt och ansvarsfullt sätt. Jag får en känsla av att det här är ord vi kommer att få höra fler gånger under resten av tiden fram till valet. Det enda positiva jag vågar hoppas på är att någon mer datorflink än jag pusslar ihop lite roliga Youtubeklipp av svadan. Innehållet i gårdagens utläggning var skralt, men några små hastiga kommentarer kan man alltid kosta på sig.

De värda herrarna förklarar bland annat de ”vill fortsätta utbilda arbetskraften genom reformer för mer kunskap, för bättre och tidigare stöd till elever och för att lärare och rektorer ska kunna göra ett ännu bättre jobb.” Förmodligen syftar de uteslutande på skolan, ett ämne där regeringen borde trippa lite mer försiktigt. Men om man talar om att utbilda arbetskraft vore det även tänkbart att kasta ett öga direkt mot arbetsmarknaden. Som vanligt får vi höra att det är 200 000 personer fler som arbetar idag jämfört med 2006. Nå, det är inte det enda som hänt. Det är 75 000 fler arbetslösa också, vilket innebär en överlägset större ökning procentuellt sett. Arbetsmarknaden är alltså ett ganska dystert område för högeralliansen och det är också ett område där den härjat ganska vilt. En påtaglig insats är att regeringen dragit ner på arbetsmarknadsutbildningar för att i stället sats på att ge bidrag till arbetsköpare. En tjusig tabell (klicka för bättre läsbarhet) från Arbetsförmedlingens Arbetsmarknadsrapport 2013 belyser omläggningen.

AF-Programinsatser-1992-2012

Som synes har andelen arbetsmarknadsutbildningar mer eller mindre utraderats. Eftersom program förändras och nya påhitt tillkommer, är det lite vanskligt att göra jämförelser mellan breda rubriker. Siffrorna i tabellen bör alltså betraktas med viss försiktighet. Det kan till exempel finnas en gnutta utbildning inom ramen för ”garantierna”, men det är knappast något påtagligt inslag i dessa. Ännu en illustration från Arbetsmarknadsrapport 2013 ger en bild av hur det såg ut 2012.

Aktiviteter-inom-jobb-och-utvecklngsgarantin-2012Det dominerande är att söka jobb med coachning. På något sätt har alltså regeringen kommit fram till att det är förmågan att söka jobb som är problemet. Om det stämmer att arbetsmarknaden har förändrats så att utbildningskraven ökat och om det stämmer att det finns ett matchningsproblem, skulle man kunna få för sig att utbildning vore ett bra sätt att bedriva arbetsmarknadspolitik. Men så ser uppenbarligen inte regeringen på saken. Vi skall lära oss att skriva en grann CV, inte förvärva kompetens som kan ge innehåll i en CV. Så kan det bli när högern tänker till.

Regeringens verkliga nyskapelse är emellertid regnet av bidrag till arbetsköpare. Jag har tjatat om dessa bidrag förr och skall inte dra det igen, men – eftersom repetition är all inlärnings moder – vill jag på nytt påminna om den artikel i Arbetet, som för snart ett år sedan påpekade att bidragsjobben numera tar betydligt större summor i anspråk än a-kassan, vilket tidning illustrerade med denna graf.

Bidragsjobb-2001-2012

En av orsakerna till att utgifterna för a-kassan har minskat så markant är att en krympande andel av de arbetslösa får inkomstrelaterad ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Arbetsförmedlingens Arbetsmarknadsrapport innehåller en graf även över detta.

Andel-arbetslösa-med-inkomstrelaterad-ersättning

Skulle man sammanfatta regeringens arbetsmarknadsmarknadspolitik kunde man säga att den går ut på att pressa ut folk ur arbetslöshetsersättningen, in i ”garantier”, som ger en växande lukrativ marknad för allsköns lycksökare, samt att som grädde på moset hantera arbetslösheten med frikostiga bidrag och subventioner till arbetsköpare. På så sätt skapar man den sämsta av världar från två håll. Å ena sidan produceras en växande grupp med usla ekonomiska villkor, som skapar en press mot löner och anställningsvillkor. Å andra sidan skapas lönsam marknad för charlataner, som säljer tjänster till staten, och fifflare och skumrask, som ivrigt lapar i sig bidragen och subventionerna.

Om regeringen vill leva upp till sina deklarationer om tydlighet borde den säga detta klart och tydligt. Högern driver en bidragslinje med arbetsköpare som förmånstagare. Den vet vilken klass den tjänar och tar sitt ansvar. För oss andra återstår bara att göra samma sak. Vi måste vara tydliga och ta vårt ansvar genom att mobilisera till kamp mot kapitalet och dess regering.

Annonser

Den självklara tystnaden på arbetsplatserna

februari 17, 2014

Ekot (kortare i textform) berättade i morse, att arbetarna i hemtjänsten i Stockholm med hjälp av en app skall börja stämpla in och ut elektroniskt  hos sina brukare. Betalningen bestäms av hur lång tid man är hos brukaren. Därför vill man kunna mäta denna tid exakt, men det ger samtidigt möjlighet att mäta och kontrollera en hel del annat, inte minst hur lång tid det tar att röra sig mellan brukare. Från arbetsköparsidan förklaras att misstron mot det nya kontrollsystemet beror på ett missförstånd. Avsikten är inte att övervaka, utan att skapa en trygghet för personalen. I praktiken kommer det naturligtvis att bli ytterligare ett sätt att pressa och kontrollera personalen. Fenomenet uppmärksammades i höstas i en rapport av Annette Thörnquist och har tidigare beskrivits under rubriken digital taylorism. I Ekot uttalar sig en av de som kommer att beröras av det nya kontrollsystemet. ”Robin” jobbar inom hemtjänsten och har en del invändningar, bland annat just beträffande övervakningen av förflyttningarna mellan brukare. Jag är övertygad om att han kommer att få rätt, men det kan vi lämna därhän nu. Det som slog mig var att reportaget avslutades med  upplysningen att ”Robin” egentligen heter något annat. Ett litet självklart tillägg, som säger det mesta om arbetsmarknaden idag. Arbetsvillkor och anställningsförhållanden har blivit sådana att anställda inte längre vågar tala om vad de anser om jobbet. En växande andel hänger så löst att de kan bli av med jobbet om de visar minsta antydan om att bli besvärliga genom att stå upp för sin rätt eller kanske bara hysa en åsikt. ”Robin” sade inte något annat än vad arbetslivsforskare redan har konstaterat, men kunde likväl inte göra det öppet. Tystnaden breder ut sig på arbetsplatserna och den tystnaden ger arbetsköparna frihet att agera som de vill.  Räkna med att de kommer att fortsätta pressa de anställda. Och räkna med att till och med anonyma robinar tystnar om vi inte snart sätter hårt mot hårt.


Ebberöds bank på arbetsmarknaden

februari 7, 2014

När regeringen i gårdagens DN gick ut med det braskande budskapet, att nu är det dags att förbättra Arbetsförmedlingen, så gick mina tankar först till Ebberöds bank. Efter att Wikipedia upplyst mig om att ”Ebberöds bank” har blivit ett begrepp för en verksamhet som visserligen är välmenande men samtidigt svårt vanskött”, blev jag dock lite tveksam till liknelsen. Någon välmening har aldrig skymtat bakom regeringens åtgöranden. Men på ett plan finns det uppenbara likheter. Ebberöds bank tillämpade inlåningsränta på 8 % och utlåningsränta på 4 %, och räknade med att det skulle gå ihop ändå. Det är mängden som gör det, var det muntra stridsropet. Regeringen har jobbat efter samma principer i sin arbetsmarknadspolitik. Man har öst en aldrig sinande flod av bidrag till arbetsköpare, en del i kontant form, en del i form av nedsatta arbetsgivaravgifter, en del i form av momssänkningar. Samtliga dessa åtgärder är dokumenterat verkningslösa och de pengar som vräkts ut hade räckt till flerdubbelt så många jobb om pengarna använts direkt till att anställa folk. En annan dokumenterat verkningslös åtgärd är det geschäft som kallas jobbcoacher och som visat sig vara ett lukrativt fält allehanda charlataner. Uppenbarligen tänker nu regeringen fortsätta dessa satsningar. Jag förmodar att  det är mängden som gör det.

Ett och annat i det regeringen skriver blir man inte riktigt klok på. Ta öppningen till exempel. ”I dag tar alliansregeringen ett initiativ för att förbättra Arbetsförmedlingen, så att jobben kan bli fler och färre lämnas utanför.” Menar de verkligen att en förbättrad Arbetsförmedling skapar fler jobb? Eller är det bara så att klyschmaskinen slog över till Schlingmannläge? Svåra frågor, som dock måste lämnas därhän.

Regeringen lämnar en del siffror för att visa sina storartade framgångar hittills. En del av dem känner vi igen, och de betyder lika lite nu som tidigare. Favoritsiffran är att över 200 000 fler har jobb idag än 2006. Jag vet inte varifrån siffran är hämtad, men eftersom befolkningen och arbetskraften växt under samma period, är den knappast särskilt talande. Efter ett besök på SCB:s hemsida, där Arbetskraftsundersökningarna finns, och där man kan göra egna tabeller, fick jag fram följande lilla jämförelse mellan 2006 och 2013.

Arbetskraftstillhörighet-2006-och-2013Det verkar alltså som om något mer än antalet sysselsatta har ökat. Bland annat arbetslösheten. Fortsätter man att leka på SCB:s gör-det-själv-avdelning får man nedanstående bild (klicka för bättre läsbarhet). Återhämtningen efter finanskrisen vill inte infinna sig. I värsta fall drar sig arbetslösheten sakta uppåt igen. Men nu skall det alltså bli ändring. Regeringen har lokaliserat källan till problemet. Arbetsförmedlingen skall bli bättre

Arbetslöshetshet-2005-2013

Så vad skall de göra? Första punkten säger bara att det skall bli bättre stöd till dem med störst behov och det skall åstadkommas genom att få en ”mer effektiv” ansvarsfördelning mellan olika aktörer. Men det finns här en intresseväckande kommentar. ”De som står långt ifrån arbetsmarknaden befinner sig ofta i gränslandet mellan olika system.” Det mest brutala gränslandet är förmodligen det mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, som  kastar sjuka människor mellan sig på ett sätt, som ofta är både förödande och förnedrande för de drabbade. I en ganska nyligen publicerad rapport från Inspektionen för Socialförsäkringen ges en mycket dyster bild av vad som skedde med dem som lämnade sjukförsäkringen 2010 på grund av att de uppnått maximal tid. Någon som minns vilken regering som införde den regeländring som trädde i kraft den 1 juli 2008? Mycket var och förblir korkat i alliansens idé, men den förmodligen värsta samordningsmissen var, som rapporten lakoniskt konstaterar, att ”Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har olika utgångspunkter och syften med sina bedömningar av arbetsförmågan”. (s.9) Tänker alliansen göra något åt det elände den själv skapat? Knappast. Avsikten inskränker sig till att få en ”mer effektiv” ansvarsfördelning ”mellan skola, socialförvaltning, Arbetsförmedling och andra aktörer, såväl privata som offentliga”. Det sista låter hotfullt. Umgänget med privata aktörer har visat sig kunna bli ganska dyrt. Jag återkommer till det.

Punkt nr 2 i regeringens förbättringsprogram sägs vara ett effektivt jobbförmedlande. Uppenbarligen är det mer av det verkningslösa som skall fixa den uppgiften. Exempelsamlingen består av nystartsjobb, instegsjobb, anställningar inom Samhall AB och stöd för yrkesintroduktionsanställningar. ”Vi vill att utredningen ser över hur dessa verktyg används och hur de kan bli bättre”, skriver alliansen. Tyngdpunkten ligger alltså vid fortsatta och i värsta fall ökade bidrag till arbetsköpare. Det är redan väl dokumenterat att dessa bidrag inte gör någon nytta.

För ett par år sedan gjorde IFAU en utvärdering av om nystartsjobben ledde till högre sysselsättning. Visserligen gjorde de att arbetslösa lämnade arbetslösheten lite snabbare, men nästan två tredjedelar av nystartsjobben var undanträngning av reguljära jobb och de kostade betydligt mer än de smakade. På varje satsad hundralapp fick man tillbaka mellan 56 och 67 kr (beroende på vilka antaganden beräkningen baserades på). Ebberöds bank med andra ord och regeringen stormar på under stridsropet, att det är mängden som gör att det går ihop. Övriga varianter av bidrag till arbetsköpare har visat vara lika effektiva. I veckan före jul kom en utvärdering från IFAU av de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga. Några ny jobb hade åtgärden skakat fram, men effekten var måttlig och framför allt dyr. Den första varianten av sänkningen genomfördes 2007 och så här sammanfattar IFAU utfallet: ”Reformen ledde till att skatteintäkterna för 2008 minskade med 10 miljarder kr. Intäktsbortfallet per skapat jobb uppgår därmed till mellan 1,0 och 1,6 miljoner kronor, vilket motsvarar omkring fyra gånger den genomsnittliga anställningskostnaden för 19–25-åringar.” Har jag sagt Ebberöds bank?

Om de nu nödvändigtvis skall behålla systemet med frikostiga bidrag till arbetsköpare kunde ett första steg på förbättringen gå ut på att bry sig om det regelverk som trots allt finns. Jag har tidigare gett lite interiörscener från det skumrask som frodas i regeringens bidragslinje och skall inte nu upprepa detta.

Punkt tre i åtgärdsprogrammet utropar, att fler aktörer kan göra matchningen bättre. Regeringens idé här är att om fler aktörer är inblandade, så fungerar arbetsmarknaden bättre. Nu är det inte fullt så enkelt, eftersom det också innebär en massa arbete och kostnader att ha drösvis med stora och små bolag på kontrakt. Det kostar pengar att söka och välja rätt aktörer, att utforma och teckna kontrakten, samt att övervaka att de lever upp till vad som avtalats. Myndigheter får alltså en mängd ny och främmande uppgifter, som slukar tid, personal och pengar. I höstas uppmärksammade Akademikerförbundet SSR att Arbetsförmedlingens uppdrag hade blivit omöjligt på grund av alla nya uppgifter som pådyvlats myndigheten. Bland dess märktes inte minst att AF blivit både upphandlingsmyndighet för över 800 (verkliga siffran är nog större) privata utförare och kontrollmyndighet för de upphandlade tjänsterna. Sådant drar resurser i stor skala. Kort senare skrev AF själv i ämnet och konstaterade att kvaliteten på en hel del av de tjänster som upphandlats var tvivelaktig;  i några fall var den direkt undermålig. Man föreslog att det skulle ges mer resurser till upphandlingskompetens, uppföljning och granskning av de kompletterande aktörerna. Som sagt, det kan vara ett ganska dyrt nöje att öppna en lukrativ marknad för privata aktörer, som sedan måste hållas under extra uppsikt och kontroll. Och mera sådant skall det tydligen bli när alliansen förbättrar Arbetsförmedlingen.

Men vinner man inte något på att arbetsmarknaden fungerar bättre med många aktörer? Det verkar inte så. I en studie av Jobb- och utvecklingsgarantin kollade IFAU även om det var någon skillnad i resultat för dem som haft ”kompletterande aktör” jämfört med dem som varit hos AF. Kort och gott: fick deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin som varit hos en privat aktör arbete i högre grad än dem som endast varit hos AF? Rapporten konstaterade att tidigare effektmätningar inom andra verksamheter inte kunnat visa någon nämnvärd skillnad mellan vad privata bolag åstadkommit jämfört med vad AF själv förmått. Det var lite knepigt att mäta i jobb- och utvecklingsgarantin, men utfallet blev inte till de privatas fördel. ”Alla dessa utfallsmått pekar på att det i genomsnitt går något bättre för de deltagare som tidigt i JOB deltagit i aktiviteter hos AF jämfört med dem som vid samma tidpunkt varit placerade hos en KA.” (s. 59) Det verkar alltså inte finnas särskilt mycket att vinna på att skapa en marknad för ”kompletterande aktörer”, men en hel del att förlora. Följaktligen satsar alliansen på en utvidgning av denna idé. Det är väl mängden som gör det.

Den fjärde punkten regeringens program går bara ut på att Arbetsförmedlingens organisation skall bli bättre. Inte mycket att invända mot så länge man inte blir mer precis än att det skall bli bättre. Alla övriga inslag i alliansens paket pekar dock i riktning mot att organisationsförändringarna kommer att styras åt fel håll och i än högra grad göra Arbetsförmedlingen till en upphandlings- och kontrollmyndighet, som får allt mindre utrymme att göra något vettigt på arbetsmarknaden.

På en punkt vill jag dock ge regeringen rätt. ”Konflikten i politiken står mellan fler jobb eller höjda bidrag.” Exakt så är det. På ena sidan står regeringen, som vill satsa på bidrag till arbetsköpare. På andra sidan står vi, som hellre använder pengarna till jobb. Det saknas ju inte angelägna uppgifter inom materiell och social infrastruktur. Där väntar dessutom betydande samhällsekonomisk avkastning. Sådant skyr vår bankkramande högerallians som pesten.