En sammantagen bedömning säger att det är för tidigt att jubla

augusti 28, 2013

Egentligen borde jag redan ha utbrustit i jubel över att Angeles Bermudez-Svankvist blev tvungen att lämna sin generaldirektörspost. Men jag törs inte riktigt plocka fram festkostymen än. Regeringen valde tyvärr att sitta kvar. Utnämningsmakten ligger alltså kvar hos samma gäng, som ihärdigt lovsjungit den nu störtade despoten under hela hennes ämbetsperiod. Av Hillevi Engströms presskonferens att döma verkar det som om regeringen nu har gjort ”en sammantagen bedömning”, som säger att dess tidigare hjälte inte längre kan sitta kvar. Det är i och för sig en sammantagen bedömning som mången sansad betraktare gjorde för länge sedan. Vi vet också varför vi gjorde den bedömningen. Vilka bevekelsegrunder som ligger bakom regeringens beslut förblir däremot hemligt. Den som försöker fråga ansvarig minister om saken blir resolut bortkörd av en propagandaansvarig politruk.

Detta att Bermudez-Svankvist bränt av över 300 000 kr på mobiltelefonen är egentligen småsaker i sammanhanget. Betydligt viktigare är det som indirekt framkom när hon konfronterades med dessa uppgifter. Omedelbart skyllde hon ifrån sig och började härja på folk längre ner i myndighetens hackordning. Jag är ”fullkomligt upprörd”, sade Bermudez-Svankvist, ”att det inte på vår it-avdelnings telefonienhet funnits rutiner för att sätta tak för dataroamingspåslag”. Men har du inget personligt ansvar, frågade Aftonbladet. ”Nej, eftersom telefonen är använd i tjänstgöring i samband med mitt uppdrag som generaldirektör.” Här talar alltså en generaldirektör, som gjort allt  hon förmår för att förverkliga en arbetsmarknadspolitik, som utpekar arbetslösa som personligt ansvariga för att de är arbetslösa. Men så snart det handlar om henne själv är allt någon annans fel och i sedvanlig stil skäller hon på dem, som hon tydligen betraktar som underlydande tjänstefolk. Ingen behöver betvivla att hon talade sanning i en DN-intervju för ett drygt år sedan, då hon närmast skröt med att hon är auktoritär.

Denna inställning har präglat personalpolitiken och skapat tysta arbetsplatser med en kuvad och stressad personal. Arbetsmiljön för Arbetsförmedlingens fotfolk har varit direkt skadlig för personalens förmåga att utföra sitt jobb, det vill säga att möta människor, som befinner sig den utsatta position arbetslösheten innebär. Samtidigt har Bermudez-Svankvists med glupande aptit satt i sig varje påhitt från regeringskansliets dunklaste skrymslen. Det har gett förnedringsprogram i stället för utbildningar, en lönsam marknad för jobbcoacher, ett stort bidragsflöde till arbetsköpare för att de skall anställa rabatterad arbetskraft, och mer i samma anda. Bermudez-Svankvist har älskat allt detta och har vid behov ljugit och svamlat om de brister som AF:s egna utredningar och internrevision visat beträffande förnedringsförvaringen. Hon har med andra ord varit en idealisk vakthund för en regering som bekämpar arbetslösa i stället för arbetslöshet. Därför har vi varit många som för länge sedan gjorde den sammantagna bedömningen att Bermudez-Svankvist borde väck och att hon borde ta hela regeringen med sig.

Tyvärr blev det inte riktigt så som det välavvägda omdömet önskade. Regeringen hade svårt att ge upp sin älskling, men hamnade i ett läge som blev ”ohållbart”, enligt Hillevi Engström. Mer än så vill ministern alltså under inga omständigheter säga. Kanske får vi aldrig veta vad som ansågs vara ohållbart. En sak vet vi dock. Hela högergänget sitter kvar med sin utnämningsmakt och grunnar på en ny sammantagen bedömning av vem som nu skall träda in som vakthund över det envetna bekämpandet av arbetslösa. Min jättesammantagna bedömning blir därför att det ännu är för tidigt att jubla. Såvida inte undrens eller revolutionens tidevarv träder in, kommer den ohållbara situationen att bestå i ytterligare minst ett år – åtminstone för dem som tvingas gå till Arbetsförmedlingen i stället för att gå därifrån till regeringskansliets elefantkyrkogård för 142 000-taggare.


Myndigheter och medborgare, och en inskrivning hos AF

augusti 15, 2013

Arbetsförmedlingen (AF) har dragits med lågt anseende och förtroende under många år. Till en del kan det säkert bero på den politik, som myndigheten är ålagd att förverkliga, men man skall inte i förväg utesluta att AF på egen hand hjälpt till att skaffa sig dåligt rykte. Nuvarande generaldirektör gör verkligen allt hon förmår för att skämma ut AF, men hur är det bland de vanliga anställda statstjänarna, de som står för allt det praktiska arbetet? Förmodligen är det enkla och lite trista svaret, att det är omöjligt att generalisera. Det är nog på AF som på alla andra ställen, att hela skalan från enastående mirakelmänniskor till avgrundsdjupa ärkenöt finns representerad.  Förmodligen är det också så, att det är problemen, misstagen och dumheterna, som blir omtalade och ihågkomna. Hur ofta berättar någon spontant, att hon blivit väl bemött eller att han fick effektiv hjälp? Inte lika ofta som någon i vredesmod berättar om all skit han eller hon fått uthärda.

Med denna inledande reservation avklarad kan det vara värt att väcka frågan om inte ett sådant selektivt minne av mötet med AF (liksom med andra likartade myndigheter) är rättvist. Myndigheter är satta att utföra arbete på medborgarnas uppdrag och för detta ändamål får de disponera en del av medborgarnas pengar. De skall administrera och verkställa gemensamma angelägenheter. Jag vet att det inte är riktigt så i den verkliga världen, men det hindrar inte att man bör hålla på principen. Vi är inte statens (eller kommunens) undersåtar och har därför ingen anledning att finna oss i att bli behandlade som sådana. Vi skall helt enkel bemötas som de medborgare vi faktiskt är. Ett viss utrymme mänskliga misstag måste vi självfallet medge, men gränserna måste hållas ganska snäva. Jag minns till exempel en kvinna som kort efter att hon vunnit sin doktorsexamen i ett samhällsvetenskapligt ämne anmälde sig som arbetssökande. Det första jobb hon anvisades var att stå i en ICA-affär och bjuda kunder på smakprov på matvaror. Inget ont om arbete inom dagligvaruhandeln, men det känns ändå som om handläggaren inte riktigt hade börjat med att matcha lediga jobb mot hennes utbildningsnivå. Och – ja, hennes namn kunde väcka misstankar om utländsk bakgrund.

Historier som denna ligger långt utanför gränsen för förlåtliga misstag, och det finns dessvärre gott om dem. Tidigare i år gav en hjälte från min ungdom – Nike Markelius (som fortfarande är en hjälte) – en vältalig bild av tillvaron i åtgärdslandet, särskilt den region som öppnade sig i gapet mellan sjukförsäkringsreformer och arbetsmarknadspolitiska påhitt. Givetvis väckte hon en massa borgares vrede. Några av dessa svarade hon själv. Andra fick på sätt och vis ett svar från Svensk Socialpolitisk förening, som i våras gav sitt hederspris till Nike Markelius.

Mina egna små förtretligheter vid inskrivningen hos AF ter sig mot denna bakgrund som lappri. Den första började vid datorn i hemmets lugna vrå. Man förväntas lägga in alla uppgifter i förväg, innan man genom personlig inställelse i AF:s lokaler skriver in sig. Jag började muntert knappa in alla uppgifter i något som hette personlig profil och när det var klart fattade jag att det var något helt annat än inskrivning. OK, mitt misstag. Väl framme på den plats som verkligen var inskrivning visade det sig att det gick att hämta alla uppgifter från den personliga profilen. Smidigt och snabbt fixat. Något förvånad noterade jag att det stod ett felmeddelande vid alla anställningar och alla utbildningar. Efter en del klickande (och möjligen någon svordom) fick jag se att det bara gick in 46 tecken per rad i inskrivningsformuläret. I den personliga profilen kunde däremot använda betydligt fler tecken. Samordning och konsekvens? Nä, vi kör inte med det. Det var bara att manuellt ändra alla utbildningar och alla anställningar. Förtretligt och visst utrymme för förbättring.

Några dagar senare cyklade jag ned till AF för den personliga inställelsen. Muttrade lite över bristen på cykelställ i anslutning till ingången, men fick senare höra att det fanns sådant på baksidan av huset. Svepte in genom dörren till ett öppet landskap och kikade efter skyltar eller någon annan form av information. Skall man vara snäll kunde man säga att AF följer traditionen från Englands näst finaste lärosäte och avstår från skyltar. Eftersom det första jag stötte på innanför dörren såg ut som en kö ställde jag mig där, vilket visade sig vara ett klokt val. I slutet av kön fanns ett litet runt bord, med en ung man som tog emot alla som kom in och han administrerade det helt manuella kölappssystemet. Efter drygt tio minuter hade jag fått lappen gul 67, vilket för hand även plitats ner i ett för ändamålet avsett kollegieblock. Den unge mannen sade att jag kunde sätta mig vid en dator och knappa in de uppgifter som skulle registreras vid inskrivningen. Han såg lite förvånad ut när jag svarade, att det – helt i enlighet med instruktionen på AF:s hemsida – redan var gjort. Följaktligen återstod bara att sätta sig och vänta.

Jag slog mig ner och blickade ut över kön av nyanlända. På grund av mottagningsbordets placering hamnade kön så att den var i vägen för alla som gick in och ut. Med hjälp av en liten skylt hade det varit möjligt att placera mottagningsdisken på ett betydligt bättre ställe. Det är sådant man hinner fundera på medan man tummar på sin manuellt administrerade kölapp. Efter en kvart ropade någon ut gul 55. En hastig huvudräkning väckte misstanken, att det här kan ta tid. Uppenbarligen var det fler som hade kommit till samma slutsats. En kvinna, som hade rosa kölapp, frågade hur länge till hon skulle behöva vänta. Hon hade varit på AF i går i några timmar, utan att få sitt ärende uträttat, och hade inte tid att stanna hur länge som helst idag. En bekant som dök upp berättade att han hade suttit vid ”drop-in” i ett par timmar i går, och väntat på någon som aldrig kom. Kanske borde AF anställa lite mer personal.

Efter ytterligare en tids väntan bröts lugnet av en ung man, som vädjade om att få en annan handläggare, någon som det gick att prata med. ”Jag måste få en vettig handläggare”, sade han, ”inte någon sönderstressad”. Uppenbarligen hade det skurit sig rejält. Han ville inte ha någon gammal vit gubbe. ”Jag pallar inte med dem mer.” Efter en viss ålder upphör de att kunna tänka och ta till sig nyheter. På något sätt löstes situationen, åtminstone temporärt. Mer dramatik än så blev det inte.  Då och då stannade ögonen på affisch, som basunerade ut att ”Europa är ditt” och jag tänkte på Blå tågets gamla fina gesällvisa.

Efter två timmar hände det äntligen. Gul 67 ropades ut och jag fick träffa en handläggare som skulle fullborda inskrivningen. En vänlig dam i mogen ålder tog emot mitt id-kort och knappade in personnumret. Efter lite småprat frågade hon om mitt telefonnummer. Har du inte det i datorn, undrade jag. Nä, det finns inte här. Märkligt, kan jag ha glömt att skriva in det? Hon fick ett telefonnummer och skrev in det. Har du någon epostadress? Va?? Men den måste redan finnas, jag fick ju bekräftelse med epost på att uppgifterna var registrerade. Näe, det finns ingen epostadress här. Omöjligt! Nå, hon fick en epostadress också. Vad söker du för arbete? Jag invände, att nu måste det vara något fel. Jag hade kryssat i mängder med jobb, till och med arbetsförmedlare. Men, näe, uppgifterna finns inte i datorn. Med viss ihärdighet hävdade jag att de måste finnas där och hon väckte då tanken att det kanske blev något fel vid inloggningen. Nytt försök, varpå det visade det sig att alla uppgifter fanns där de skall vara. Ett problem var ur världen, men den första kvarten kunde onekligen ha använts effektivare. Hon sade att hon egentligen inte arbetade med inskrivningar och vi övergick till att prata lite om min situation. Strikt sett hade det säkerligen varit möjligt att fixa allt kring inskrivningen på en kvart. Nu gick det nästan en timme.

Det är uppenbart att det finns gott om småsaker som vore enkla att förbättra, men mötet med AF innehöll egentligen inte mer än förtretligheter och förlåtliga misstag. AF verkar lida brist på personal och förmodligen skulle man kunna få större effektivitet i arbetet om lokalerna utformats på ett vettigare sätt. AF i Uppsala flyttade till nya lokaler för mindre än ett år sedan och det är en gåta hur bottenplanet har kunnat bli så eländigt som det nu är. Till och med en spatial idiot som jag ser omedelbart att utformningen är allt annat än ändamålsenlig. Men som sagt, allt detta är småsaker. Första intrycket är alltså att det huvudsakligen är politiken som skall angripas. Vi får se hur länge det intryckt står sig.


Usel myndighet eller usel politik? Bäst att helgardera

augusti 14, 2013

Tidigare i somras lyckades Arbetsförmedlingen (AF) försvara sin ställning som rikets sämst ansedda myndighet. Sifo försöker mäta medborgarnas förtroende för sina myndigheter i ett anseendeindex och AF har med ganska god marginal hamnat sist i dessa mätningar. Skalan sträcker sig från -65 till 135. AF inte bara försvarade sin bottenplacering utan lyckades dessutom sänka sitt betyg från minus 21 till minus 27.  Den alltid lika käcka generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist kommenterade siffrorna i Svenska Dagbladet: ”Jag vill inte kalla det kris. Men vi får inte glömma att kris också betyder möjlighet”. Despoter brukar inte behöva bry sig om vad de säger, eftersom ingen säger emot dem, men den här gången blev kombinationen av undanflykter och plattityder inte helt lyckad. Hon vill alltså inte kalla det en möjlighet …  eller vad var poängen? Vad Bermudez-Svankvist än kan ha menat, så lugnar hon oss medborgare med att allt blir bra om vi bara har tålamod. ”Om vi får 10–15 år på oss – då kommer vi att ligga mycket bättre, för då sjunker också arbetslösheten och då blir det arbetskraftsbrist.”

Det känns inte helt betryggande att behöva vänta i 15 år, vare sig på att arbetslösheten skall sjunka eller att AF skall göra sig förtjänt av ett bättre anseende hos medborgarna. Min alldeles ovetenskapliga gissning är att Bermudez-Svankvists attityd är en stor del av problemet. Men hon är inte ensam skyldig. Arbetsförmedlingen har varit tvungen att administrera och verkställa hela den cirkus av ogenomtänkta hugskott och medvetna straffexpeditioner mot arbetslösa som högerregeringen bankat fram under de senaste sju åren. Regeringen och dess politik skall säkerligen, som Linda Grape påpekar, ha en del av äran för att AF är så illa sett i medborgarnas ögon. Skall man vara riktigt ärlig verkar dock det låga anseendet vara äldre än regeringsskiftet 2006. (Lite misstänksam skall man nog vara när den som ha beställt undersökningen inte låter den publiceras på Sifos hemsida, men SOM-institutets siffror för 2010 och 2011 pekar i samma riktning, liksom de äldre siffrorna för AMS.)

Politiken har alltså sannolikt spelat en viss roll för AF:s usla anseende, men Bermudez-Svankvist har inte varit nödbedd att sätta alla påhitt i verkställighet. Hon har fullt ut verkat i regeringens anda, vilket även visat sig i det entusiastiska arbetet för att få tyst på kritiska röster inom AF. Det ligger helt i linje med det riktmärke högerregeringen satte redan i sin första budget, då den slog sönder infrastrukturen för den oberoende arbetsmarknadsforskningen genom omedelbar nedläggning av Arbetslivsinstitutet. För den som grubblar över huruvida det är myndighetens eller politikens uselhet som ligger bakom det låga förtroendet för AF, är det därför inte så lätt. Inte minst grunnar man på hur det är för dem, som har den direkta kontakten med arbetssökande medborgare. Hur ter sig deras tillvaro? Hur stort ansvar har de för det låga förtroendet? Spontant vill jag helst lägga skulden en bit upp i alla hierarkiska apparater, men vet dessvärre att det förekommer en hel del märkligheter även på gatubyråkraternas nivå. Under den närmaste framtiden kommer jag att få tillfälle att studera saken genom deltagande observation. Jag har just anträtt den långa marschen mot åtgärdslandet. Redan inskrivningen på AF bjöd på lite äventyr, som jag hoppas kunna berätta mer om i morgon. Så mycket kan jag avslöja redan nu, att det verkar inte helt saknas utrymme för smärre förbättringar.

 


Dom ska ut!

augusti 7, 2013

I dagens DN beklagar sig Sonny Modig (vd för MKB Fastighets AB) över att bostadsmarknaden inte fungerar. Alla problem beror på en enda sak. Prisbildningen sker inte enligt fria marknadsprinciper. Kärnproblemet är enligt Modig ”den svaga hyresutvecklingen i stora delar av beståndet”. Det är en försiktig omskrivning av att fastighetsägarna inte kan ta ut maximal hyra i attraktiva lägen. Den olyckliga konsekvensen av detta är, att folk med normala, och kanske till och med ganska låga, inkomster, kan bo kvar i områden, där det skulle vara möjligt att kraftigt höja hyrorna. Eller med Modigs något försiktig omskrivning: ”Hyresregleringen ger på så sätt ett stort antal hushåll möjlighet att bo betydligt billigare i attraktiva lägen, än vad de skulle vara beredda att betala för.” Uttrycket ”beredda att betala för” betyder på vanlig svenska ”ha råd med”.

Så länge folk har råd att bo kvar där de trivs, saknar de incitament att flytta. För Modig är detta en olycklig tröghet på marknaden. Rika människor kan inte buda upp hyrorna och på så sätt tvinga bort folk från deras bostäder. Genom ett förmodligen mycket invecklat resonemang hävdar Modig att detta hindrar vissa grupper från att ens etablera sig på bostadsmarknaden och att det lägger hinder i vägen för nyproduktionen av bostäder. ”När prisskillnaden mellan erforderliga hyror i nyproduktion och hyrorna för likvärdiga bostäder i beståndet blir alltför stora, skapas inlåsningseffekter. Det leder till stillastående marknader och allt större svårigheter att bygga nytt i tillräckligt stora volymer, trots en i grunden stark efterfrågan.” För en vanlig dödlig är det en smula oklart varför en stark efterfrågan inte kan riktas mot nyproducerade bostäder, utan endast kan realiseras om man tvingar ut folk ur det existerande beståndet. Men det finns säkert ett välkalkylerat klassintresse, som förklarar den saken.

Det finns säkerligen mycket som kunde bli bättre på bostadsmarknaden och det finns säkerligen mycket som skulle må bra av att hamna högt upp på den politiska dagordningen. Jag är dock inte alldeles övertygad om att universallösningen består i att låta rika människor fösa ut folk ur sina bostäder och därigenom också ge nuvarande fastighetsägare en smaskig engångsökning av sina förmögenheter.


Moral – när liberalen själv får välja

augusti 1, 2013

Bland de många intressanta genrer som smyckar spalterna i de borgerliga bladen hör nog den självbelåtna moralismen till de egendomligaste. Per Ahlmark tillhör mästarna i denna skrivart. Han upphör aldrig att förundras över hur han kan vara så outsäglig god. Tidigare i år lyckades han reducera Förintelsen till ett illustrationsmaterial för sin egen moraliska storhet. Allt som sker i världen är enbart till för att ge glans åt Per Ahlmarks ädla godhet.

En bubblare i genren självbelåten moralism är Per Svensson. I Sydsvenskan i dag läser Svensson lusen av dem, som till skillnad från honom själv, inte har tillräcklig moralisk resning för att avstå från att välja de billigaste alternativen. Så gör inte Svensson. Han låter inte lågt pris slå ut god kvalitet. Föremålet för Svensson förtrytelse idag är Ryanair. En erkänt svinig arbetsköpare, som likt varje kapitalistiskt bolag gör allt för att minska kostnaderna och maximera vinsten. Ryanair har varit fräckare och mer framgångsrik än många andra inom branschen, men är allt annat än unik. Ta en sväng i det skymningsland som producerar städ- och uppassningstjänster av olika slag, eller vilka som helst tjänster, som ter sig förvånansvärt billiga. Eller ta en sväng till de anläggningar som producerar alla förvånansvärt billiga kläder, elektronikprodukter, livsmedel, eller vad det än må vara. Det kallas kapitalism och enda sättet att få någon rätsida med eländet stavas klasskamp.

Sådana metoder vill dock inte Svensson kännas vid. Han har helt andra problem. Allt handlar om moral. Ryanairs boss, Michael O’Leary, saknar – till skillnad från Joakim von Anka – ett gott hjärta. Svensson verkar tro att det handlar om en nygammal omoralisk företagsledartyp, som vill maximera vinst i stället för att visa omtanke och samförståndsanda. Och än värre. O’Leary är rå och tölpaktig. Han saknar bildning och förfining, vilket alldeles särskilt väcker Svenssons harm. Sådan omoral och låghet kan Svensson såsom liberal inte uthärda. Här måste han träda in och ge en förebild för den ociviliserade hopen, det vill säga de 80 miljoner oansvariga passagerare, som saknar en vuxen liberals ledning.

Jag har aldrig flugit med Ryanair. Jag kommer aldrig, under några som helst omständigheter, att göra det. Det beror inte bara på att jag föredrar att resa som en vuxen civiliserad människa utan också på att jag som liberal tycker att man i görligaste mån ska försöka ta ett politiskt och moraliskt ansvar också för sin konsumtion, utöva konsumentmakt helt enkelt.

Just det. Civilisation, moraliskt ansvar och konsumentmakt skall det vara. Svensson förvånar sig över att inte fler har förstått detta. Bland de 80 miljonerna utmärker sig särskilt den svenska vänstern. Varför reser den svenska vänstern med Ryanair? Hur kan vänstern vara så omoralisk, att den stödjer ett bolag, som gröper ur välfärdssamhällets grunder, till vilka Svensson tydligen räknar en ”ömsesidig solidaritet mellan anställda och företag”. Varför ägnar sig inte vänstern åt stora kulturdebatter om detta bolag istället? ”Varför är den samtida svenska vänstern så ointresserad av ekonomi och handfasta maktförhållanden?”

Ja varför? Det kan inte vara lätt att vara liberal kulturkolumnist i dessa dagar. Undrar om det någonsin slagit Svensson att den svenska vänsterns eventuella flygvanor kanske inte är det mest centrala problemet i den nutida kapitalismen. Har han någonsin funderat över att det inte nödvändigtvis kan behöver vara ett moraliskt val när man väljer det billigaste alternativet. Att det för en del kanske är en fråga om ekonomisk nödvändighet. Att det finns kamper som förs utanför kultursidorna. Att den vänster, som för kamper på arbetsplatserna, har som sitt huvudsakliga intresse och problem just ekonomi och handfasta maktförhållanden. Att just förändringen av ekonomi och handfast maktförhållanden gjort att många inte kan välja något annat än det billigaste alternativet. Att själsfina och välbeställda liberalers moraliska ansvar och konsumentmakt inte kan påverka så mycket mer än nyssnämnda liberalers självbelåtna välbefinnande. Nä, det har nog Per Svensson aldrig funderat på.