Staten måste skydda oss mot omoral och felaktiga tankar

juli 23, 2013

Sent om aftonen – jag törs inte skriva att det är mitt i natten, för vilken hederlig skattebetalare hänger på nätet så dags? – nås jag av nyheten att medborgarna i Storbritannien skall hindras från att porrsurfa. Internetleverantörerna skall kontakta medborgarna och fråga om de vill kunna fortsätta att besöka internetsidor med pornografiskt innehåll. Staten litar på att medborgarna i grunden är dygdiga, varför det ”familjevänliga filtret” slås på automatiskt hos alla som varken svarar ja eller nej på frågan. Premiärminister David Cameron förklarar att han inte vill moralisera, utan att det helt enkelt handlar om ”att skydda våra barn och deras oskuld”.

Jag tycker det är mycket lovvärt att staten visar denna omsorg sina medborgare och hjälper dem att undvika synd och att framför allt att de hjälper medborgarna att skydda sina barn. Ingen kan rimligen ha något att invända mot ett porrfilter. Frågan är dock om ett sådant lämnar barnen och deras oskuld i tillräcklig säkerhet. Våld och grymheter torde vara minst lika obehagligt att ta del av. Förmodligen skulle man kunna argumentera för att det kan vålla större skada att uppleva våld och grymhet än exponeras för sexualskildringar. Därför vore det värt att överväga om man inte också borde införa ett våldsfilter. Den som vill fortsätta att ta del av sajter med våldsamt innehåll kan fritt välja att registrera sig som våldsintresserad hos sin internetleverantör.

Som alla vet ligger extremism och våld nära varandra. Även om de inte uttryckligen uppmanar till våld, så är extremister orosstiftare som vill rubba samhälleligt lugn och trevnad på ett sätt normala människor uppfattar som stötande och hotfullt. Extremister kan därför i princip anses som hotfulla och våldsamma och de kan locka oskyldiga själar att ta till sig ett tänkesätt som manar till våld. Ett våldsfilter kan följaktligen inte bli fullt verksamt om det inte förenas med ett extremismfilter. Den som vill ta del av internetsidor med extremistiskt innehåll kan fritt välja att registrera sig som extremismintresserad hos sin internetleverantör.

Ingen torde kunde rikta några invändningar mot att staten hjälper föräldrar att skydda sina barn från extremism och från skildringar av fysiskt våld och grymhet, eftersom sådant har så uppenbara skadeverkningar. Ingen skall behöva utsättas för sådant. Det finns emellertid andra former av våld, som är mer indirekta, men som likväl kan vålla skada. Till denna kategori hör att skiljas från sin moraliska gemenskap och hemhörighet. En ansvarsfull förälder kan till exempel tänkas vilja skydda sitt barn från att slitas bort från fädrens tro. Genom att blottställas för hädelse, falska gudar, bildstoder och avbilder, svordomar och missbruk av Herrens namn och annat därtill, riskerar man inte bara åtskiljas från sin religiösa och moraliska hemvist, utan därtill förlora sin plats i evigheten. Ingen vill slita sina kära från himmelens härlighet för låta dem kastas i det brinnande helvetet. Samma resultat kan uppstå om man utsätts för falska läror och teorier, som står i strid med skriften och de uppenbarade sanningarna. Därför torde finnas starka skäl att även erbjuda filter som skyddar från hädelse och falska läror, så att envar ansvarsfull förälder kan skydda sina barn från att bli utestängda från såväl sin andliga gemenskap på jorden som självaste himmelriket. Med ett enkelt registreringsförfarande hos sin internetleverantör borde alla kunna få ett fullgott skydd enligt önskad filtreringsprofil.

Ytterst få går omedelbart till extremism. Som det brukar heta i tjyvnadssammanhang: Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål. Vägen till extremismen börjar ofta med små, skenbart oskyldiga ifrågasättanden av god samhällelig ordning och trevnad. Därför synes det välmotiverat att erbjuda ett filter mot skadlig samhällskritik. Med skadlig avses givetvis endast sådana kritiska synpunkter som kan leda till extremism. Den som vill hålla vägen öppen för sina barn att anträda marschen mot extremism och våldsamhet är självfallet fri att göra det genom att låta registrera sig som samhällskritisk hos sin internetleverantör.

De lömskaste av alla samhälleliga skadeverkare är de som utan hämningar eller ansvar talar om yttrande- och tankefrihet. Bakom dessa vackra paroller döljer sig ett försvar av perversion, våld och extremism och andra ohyggligheter, som ingen normal människa kan försvara. De som talar om yttrande- och tankefrihet är därför de skadligaste av alla och de måste resolut bekämpas. De utgör ett hot mot alla normala, anständiga och hyggliga människor. Med lika delar hänsynslöshet och ansvarslöshet vill de missbruka friheten till att skada barnen och förstöra samhället. Om statens filtersystem och omsorg om medborgarnas dygd och trevnad skall kunna förverkligas är det därför nödvändigt att också upprätta ett yttrandefrihetsfilter. Den som vill fortsätta att skadligt missbruka den frihet staten har gett sin undersåtar kan naturligtvis låta registrera detta hos sin internetleverantör.


Klasstillhörigheten är en förmildrannde omständighet

juli 15, 2013

Miljonärerna och skattefifflarna går fria
Dom handlar aldrig bara för en tia
Och klasstillhörigheten är en förmildrande omständighet.

Nationalteaterns odödliga rader ur det storartade skaldestycket ”Bängen trålar” gjorde sig osökt påminda när jag tog del av nyheten, att en trave skattefifflare lämnade fängelset och började förbereda sig för att kräva smaskiga skadestånd. Den riktiga nyheten var egentligen redan en månad gammal och kom när HD beslutade, att man inte skall kunna åtalas för skattebrott om man redan har påförts skattetillägg för en förseelse. Beslutet innebar en helomvändning och det lade ut startgroparna för miljonsvindlare att gotta sig i solens sken, och därtill begära skadestånd för att man straffats två gånger för samma gärning.

Ordningen verkade återställd. Absolut visshet får vi inte förrän klockan kvart i nio i morgon (16 juli), när Högsta domstolen meddelar beslut i frågan om resning av dom rörande skattebrott, men Ekobrottsmyndigheten kommer säkerligen att lägga ner en hel del förundersökningar, där den misstänkte redan har påförts skattetillägg. Många glada miner blir det. (Uppdatering: HD medger resning om brottmålet prövats efter den 10 feb. 2009, då Europadomstolen ändrade sin uppfattning om faran att prövas två gånger för samma gärning.)

Och vad skall man säga? Det är svårt att invända mot själva principen att ingen skall straffas två gånger för samma gärning. Som av en händelse är det miljonärerna och skattefifflarna som ägnas denna omsorg. När nyheten hade sjunkit in kom jag dock att tänka på ett annat gäng, som skulle kunna vederfaras samma ömma omsorg: de som har åtalats för bidragsbrott gentemot en a-kassa.

År 2007 infördes en ny lag om Bidragsbrott. Hur bra idé det var kan man ha delade meningar om. En del remissinstanser, däribland Ekobrottsmyndigheten, var tveksamma till om det behövdes en ny, särskild lag för att hantera problemen med felaktiga utbetalningar ur trygghetssystemen. LO hade det goda omdömet att i sitt remissutlåtande invända mot namnet bidragsbrott. ”Begreppet bidragsbrott är direkt olämpligt, eftersom en stor del av de förmåner det gäller faktiskt inte är bidrag, utan försäkringsersättningar. Ofta blandas dessa ersättningar ihop med bidragssystemen.” Det är en anmärkning, som är väl värd att minnas, med tanke på hur sorglöst högerregeringen vräker bidrag över arbetsköpare, utan nämnvärd kontroll för att motverka fusk. Hur som helst, en ny lag blev det, och dess resultat förefaller i huvudsak ha blivit att ta resurser i anspråk, som hade kunnat användas på bättre sätt.

Ur a-kassornas synvinkel fanns det emellertid en sak, som hade kunnat motivera en vettigt utformad straffrättslig reglering av fusk med ersättning ur socialförsäkringarna. Kassorna skulle i så fall kunna ha befriats från åliggandet att vara åklagare och domare gentemot medlemmar, som ”medvetet eller av grov vårdslöshet har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter” av betydelse för rätten till ersättning. Den som gjort sig skyldig till sådant svikligt förfarande (som det brukar kallas) skall antingen uteslutas ur kassan (37 § Lag (1997:239) om arbetslöshetskassor) eller frånkännas rätt till ersättning i minst 130 dagar (66 § Lag (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring; ändras och blir 46 § fr.o.m. den 2013-09-01) Oavsett utformningen av lagen om bidragsbrott, borde denna administrativa bestraffning ha plockats bort, för att avlägsna möjligheten att bestraffas två gånger för samma gärning.

Så blev det dock inte och såvitt jag vet har inga röster höjts för att åtgärda risken för dubbelbestraffning av arbetslösa, som genom svikligt förfarande har tillskansat sig ersättning, som de ej hade rätt till. HD:s omsvängning när det gäller skattefifflare borde dock ge anledning att göra motsvarande prövning av regelverket kring fiffel med a-kassan. De flesta ogillar folk som genom bedrägligt förfarande snor av våra gemensamma tillgångar, men rättssäkerheten borde vara lika för alla. Vi är fortfarande ganska många, som ogillar idén att klasstillhörighet är en förmildrande omständighet – hur märkligt det än kan låta i de nya moderaternas nya sköna värld.


Religion och vetenskap

juli 11, 2013

Claphaminstitutets direktor, Tuve Skånberg, hävdade nyligen att oförmågan att tro på gudar var en åkomma av samma slag som färgblindhet och tondövhet. Några dagar senare försökte Anders Sirén upplysa Skånberg om att ljus och ljud är fenomen, som vi har kunskap om och som vi kan mäta. Med lämpliga apparater för att mäta våglängder kan därför en färgblind skilja rött från från grönt och en tondöv stämma sin gitarr, skriver Sirén, och fortsäter: ”Analogt med detta borde man alltså med vetenskaplig metodik kunna finna sätt att påvisa Gud även för oss om är ”oförmögna” att observera henom.” Om det nu vore så att Skånberg har rätt i sina jämförelser.

Vad skulle man kunna undersöka för att pröva hypotesen att de kristnas gud existerar? Sirén tar fasta på att Herren Gud sägs höra bön. Bönesvar skulle i så fall vara ett mätbart spår av sagde Herres existens. En forskningsöversikt över studier av förbönens effekter på sjuka ger dock nedslående resultat. Förbön har inte någon signifikant effekt, vare sig positiv eller negativ, på sjuka. Som den vetenskapsman han är, påpekar Sirén att avsaknaden av stöd för Guds existens inte är ett bevis för icke-existensen. Hans poäng är bara – och det är inte så bara – att hypotesen faktiskt kan studeras med vetenskaplig metod.

Tanken att studera hypotesen om Gud på ett vetenskapligt sätt är uppenbarligen knepig att förhålla sig till för kristna. Templetonstiftelsen, som ägnar sig åt att försöka föra religion och vetenskap samman, bekostade en stor och noggrann studie av just förbönens effekt. Resultatet blev nog inte vad finansiären hade hoppats, men det borde inte förvåna någon. Ingen signifikant effekt kunde noteras, med ett undantag. De som var föremål för förbön och dessutom visste om att så var fallet, hade en något sämre utveckling än kontrollgruppen. Givetvis finns det drösvis med metodproblem, och därmed ges det också gott om undanflykter för dem som inte var nöjda med resultatet.

Tyvärr lär vi aldrig att få veta vad de kristna skulle säga om studier av förbönens effekter skulle få ett annat resultat än att det inte går att se någon effekt. Vi kommer nog att få nöja oss med att lyssna till kören av undanflykter. Ett exempel ur högen kan hämtas från tidskriften Evangeliums bloggsida. Där kommenterar Christoffer Skogholt meningsutbytet mellan Skånberg och Sirén. Det har onekligen ett visst underhållningsvärde att se hur han slingrar sig fram och tillbaka, utan att närmare fundera över konsekvenserna av brännvinsadvokatyren.

Bönen, förklarar Skogholt, är inte en oberoende variabel som skall påverka en beroende variabel, med Gud som en manipulerbar mellanliggande variabel. Den är samtal med Gud, en relation med en person, och då måste man ge utrymme för det specifika och det unika. Kvantitativa metoder duger inte. Sådana förutsätter att Gud skulle röja sin existens genom ”en regelbundenhet och systematik i bönesvaren”. Något sådant kan man förvänta sig hos en opersonlig kraft, men inte av en person. Eftersom Gud är en person har han en frihet och en oförutsägbarhet, som krafter saknar. Men det är inte nog med att Gud är nyckfull och oförutsägbar. Han är kinkig också. Med hänvisning till en religionsfilosof berättar Skogholt, att ”en orsak till varför Gud vill att vi ska be, [är] att vi i vår bön uttrycker omsorg om vår nästa och öppnar oss för honom.” Då blir det problematiskt att be för att testa en vetenskaplig hypotes. Bönen blir inte ett uttryck för kärlek och medkänsla för en lidande. Den var utformad enligt ett formulär, för att få just den variabelform, som en vetenskaplig metod fordrar. Skulle Gud låta sig manipuleras genom sådana tilltag, vore det ”tveksamt om man kan tala om ett fritt agerande hos Gud. Gud blir en mekanism som vi behärskar.” Och så kan det ju inte vara.

Uppenbarligen går det att skaffa sig tämligen detaljerad kunskap om vad Gud vill och vilka formkrav han har för att ens överväga att ge bönesvar. Hur Skogholt och hans religionsfilosof inhämtat denna kunskap är ovisst, men vi får väl lita på deras ord. Rimligen borde de kristna hädanefter avstå från alla formulärartade och färdigskrivna böner, vilket torde minska bönevolymen över världen högst avsevärt. Inte minst kunde barnen befrias från inövade haranger i aftonbön och liknande övningar. Det i mitt tycke mest intressanta med Skogholts utläggning är dock, att Gud hellre låter sjuka människor lida och dö än nedlåter sig till att få sin existens styrkt i en vetenskaplig undersökning. Det är ett mycket intressant personlighetsdrag, som många kristna säkerligen har allt för dålig kännedom om.

Skogholt har alltså i princip avvisat alla varianter av vetenskaplig metod för att vinna kunskap om bönens kraft. Vad har han då att komma med för att försvara föreställningen att Gud hör bön och gör något gott ibland. Jo, följande:

För min del är det snarare så att ett fall – och jag tror det finns många – då Gud har svarat på bön på ett speciellt sätt – det vill säga det har skett något mirakulöst som är i enlighet med Guds syften efter bön räcker för att jag ska tro att Gud i princip kan svara på bön. Även om det inte går att systematisera Guds agerande. Om någon har blivit helad efter förbön en gång räcker det för att tro på Guds möjlighet att hela.

Han är onekligen mycket frikostig med att ge sig själv frihet att bedöma vad som är tillräckligt för att ge hypotesen stöd, men blir likväl ytterst vag när det gäller att ange vilket mirakel, som har avgjort saken. Det visar sig därtill att Skogholt dubbelgarderar sig även i fråga om vad som är ett resultat av Guds ingripande. Katolska kyrkan utreder noggrant alla påstådda mirakel, skriver han  (nej, inte skratta), och bara de som inte kan ges en vetenskaplig förklaring får officiell status som mirakel. Sedan kommer helgarderingen: ”Det kan såklart tänkas att det kommer en vetenskaplig förklaring till det senare: då har Gud gjort det ”inside the natural order” – men naturen var mer kreativ än vi trodde.” Således: Om det inte går att förklara är det ett gudomligt ingripande, men skulle det dyka upp en naturlig förklaring är det ändå Gud som har gjort det.

Med en så generös syn på hur man känner igen ett gudomligt ingripande borde Skogholt rimligen erkänna alla någorlunda gamla mirakelhistorier, men han trippar ändå ytterst försiktigt fram, och nämner endast Jesu återuppståndelse. Det leder över till en helt annan debatt, som får anstå, men det ter sig onekligen en aning desperat att citera Bart Ehrman i detta sammanhang.

Skogholts svar formar sig till en enda lång bekräftelse på Siréns slutsats, att när det gäller förhållningssättet till kunskap, är religionen vetenskapens antites. Den anmärkningen var ursprungligen riktad mot Skånberg, och det kan därför vara dags att återvända till honom. Skånberg slänger först ur sig det vanliga tramset för att frigöra sig från bevisbördan.

Om Gud finns eller inte kan inte heller bevisas vetenskapligt, om det är både troende och ateister ense. Därför blir det så orimligt när ateister vill hävda sin oförmåga att tro på Gud som det normala, som det som ska vara normerande för oss övriga.

Ingen bör låta sig luras av så enkla trick. Bevisbördan ligger naturligtvis på den som hävdar att något existerar. Om jag vill göra gällande att Allah eller Zeus eller Oden eller någon annan gud existerar, då får jag också ta på mig bevisbördan. Jag kan inte ålägga Skånberg den omöjliga uppgiften att bevisa deras icke-existens. Det betyder inte, att Skånbergs oförmåga att tro på Allah etc, blir normerande för vad någon annan skall tro och tänka. Han tillgriper ett ganska billigt trick här. Att bevisbördan ligger på den som hävdar existensen av något betyder självfallet inte en normering för vad någon skall tänka och tro om världen. Tvärtom, det innebär att inga påståenden ges en privilegierad ställning. Alla påståenden är underkastade samma sorts granskning och prövning. Det är en värld fri från normerande krav på respekt för föreställningar som inte kan utsättas för prövning.

Bevisbördan har den trevliga bieffekten att den ger ett skydd för att bevara ett fritt samhälle. Kan jag inte styrka mina påståenden om Allahs existens och hans vilja, så kan jag inte begära att Skånberg eller någon annan skall behöva bry sig om påståenden som inte har annat stöd än hänvisning till just Allah och hans vilja. Man blir så illa tvungen att försöka övertyga med prövbara sakskäl. Som sagt, inga antaganden eller hypoteser ges en privilegierad position.

Det är den ordning, som härskar inom vetenskapen. (Eller det är åtminstone den ordning som alla ger läpparnas bekännelse.)  Horder av hårt arbetande strängteoretiker, som med allt finare matematiska modeller menar sig kunna förklara allt mer av kosmos grundläggande uppbyggnad, får vackert finna sig i att leva i skuggan av frågan: OK, och hur kan teorin prövas. De har ännu inte lyckats komma på något sätt att utsätta teorin för empirisk prövning. Elegans och stor potentiell förklaringskraft räcker inte, så länge de avgörande testen är ogjorda. Strängteoretikerna är själva högst medvetna om detta, men ingen skulle komma den bisarra idén att jämföra oförmågan att tro på strängteori med ett sjukdomstillstånd. Lika lite skulle de börja härja om att oförmågan att tro på strängteori inte skall få räknas som ett normaltillstånd. De vet var bevisbördan ligger och de vet att det är på samma sätt för alla. Inga privilegier.

Uppenbarligen ogillar Skånberg en sådan ordning. Genom att fiffla med frågan om var bevisbördan ligger försöker han skaffa en privilegierad position för religiösa föreställningar, som inte klarar sig i en saklig debatt. Samma princip som i allt religiöst förtryck alltså, om än i utspädd form.

Skillnaden mellan religion och vetenskap är således himmelsvid. Skånberg försöker dölja detta faktum genom att understryka att man förena kristen tro med att vara en framstående naturvetenskaplig forskare. Och visst är det så, men den förening bygger på att de båda världarna hålls strikt åtskilda. Gud släpps aldrig in i laboratoriet. Den dag då forskaren lägger in gudomligt ingripande i sina förklaringsmodeller upphör vederbörande med vetenskaplig verksamhet och övergår till vad Peter Atkins på goda grunder brukar karakterisera som intellektuell lättja. Obesvarade frågor lockar inte till hård ansträngningar utan man hemfaller till det bekväma svaret: Gud gjorde det.  Därmed skjuter man också in en dubbel standard för hur utsagor om världens beskaffenhet skall bedömas. Man släpper in antaganden och hypoteser som inte kan tillbakavisas av några som helst empiriska data, det vill säga man upprättar privilegierade positioner, som inte kan prövas.

Detta är precis vad Skånberg gör. Vi kan kika på ett färskt exempel, när han grubblade över frågan om liv på andra planeter. Astronomer har på senare tid upptäckt ganska många planeter som förefaller ha betingelser för liv. Detta gör Skånberg lite orolig. Skulle det visa sig att liv har uppstått på fler ställen än på jorden, kunde det användas för att rikta invändningar mot föreställningen om en skapande gud. Lite problem för en och annan dogm bleve det säkert. Skånberg – som för övrigt anser att det finns en likhet mellan de indirekta metoderna för att söka efter planeter och den kristnes förhållande till sin gud – finner dock råd. Han vänder på steken och bestämmer sig för att om man inte kan påvisa någon form av liv, så får ateisterna ett problem. De kristna klarar sig dock oavsett vad utfallet blir.

Om människan trots allt skulle finna liv på andra planeter innebär det inget hot mot den kristna tron. Gud kan självfallet ha skapat varelser på andra planeter än vår. Men om andra planeter faktiskt är så döda som de verkar, blir det en svårknäckt nöt för ateisten att förklara livets existens och de unika dragen hos vår jord.

Här har vi alltså ett utsökt exempel på dubbel standard och privilegierade positioner. Hypotesen om existensen av en gud, och mer specifikt om de kristnas Gud, låter sig inte tillbakavisas av några empiriska data, oavsett vad dessa utvisar. Den som däremot inte gör några antaganden om övernaturliga väsen skulle, med den Skånbergska logiken, hamna i trångmål, om de planeter vi förmår studera visar sig sakna liv. Det är argumentation av detta slag, som Skånberg och Claphaminstitutet kräver att alla måste respektera. Och värre en så. De anser att vi som inte är villiga att godta slikt bondfångeri lider av ett mentalt handikapp, jämförbart med psykopati. Förmodligen kommer de att behöva tillgripa andra medel än sakliga argument för att övertyga någon.

När Claphaminstitutet bildades presenterades Skånberg genomgående som professor, men det framgick inte vid vilket lärosäte han erhållit denna titel. Kanske var det utfallet av ett litet mirakel eller någon annan form av gudomligt ingripande. Vare därmed hur det vill. Det är under alla omständigheter ett prövbart påstående. Det är ett påstående som kan vara sant eller falskt och det kan prövas mot empiriska data. Därigenom skiljer det sig på ett fördelaktigt sätt från mycket annat Skånberg och hans institut kräver att vi skall tro på.


Svenska gudspartister på krigsstigen

juli 10, 2013

Jisses, jag missade att Tuve Skånberg för några dagar sedan jämställde ateister med psykopater och krävde att endast troende skall få delta i utformningen av samhället. Skånberg är direktor för något som heter Claphaminstitutet, vilket skall verka för ”den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige”. En sådan tillämpning är synbarligen att hävda, att den, som inte ser något skäl att anta att det finns några övernaturliga väsen, skall anses som handikappad och därmed utan rätt att blanda sig samhällets utformning. Skånberg inleder med att karakterisera ”oförmågan” att tro på gudar som ett sjukdomstillstånd. Hans första jämförelser handlar om fysiska handikapp, färgblindhet och tondövhet. Nästa jämförelse blir med dem, som har ”en störning i förmågan att känna empati, medkänsla, och uppvisar någon eller flera egenskaper som är starkt förknippade med psykopati” (vilket onekligen är en ganska träffande bild av den gud som härjar fritt i Gamla testamentet).  Ateister är alltså att jämföra med psykopater. I det ljuset kommer inte slutklämmen som någon överraskning.

Det är lika orimligt att låta ateisterna vara det nya sekulära samhällets arkitekter som att ha tondöva till musikrecensenter, färgblinda till konstkritiker och empatilösa till vårdpersonal.

Vi som inte tror på övernaturliga väsen skall alltså inte få blanda oss i samhällets utformning. Våra svenska gudspartister är tveklöst på krigsstigen. Det här kanske kan bli riktigt kul.


En ond, död påve

juli 7, 2013

I en liten TT-notis i DN såg jag att förrförre påven, Johannes Paulus II nu är klar för att bli helgonförklarad. Informationen var ytterst kortfattad. Nuvarande påven har godkänt underverk nummer två och därmed skulle saken vara biff. Underverken i fråga skall ha bestått i att den döde påven hade helat två kvinnor ”utan vetenskaplig förklaring”.

Som läsare blir man onekligen lite nyfiken och därtill konfunderad över den egensinniga nyhetsvärderingen. Själva det faktum att en sedan flera år död på nu är klar att bli helgon tack vara två underverk var tydligen viktigt nog för att ge en notis. Men underverken? Borde inte underverk ha varit förstasidesstoff över hela världen? Jag kan inte minnas att det skett några mirakler de senast åren, men skulle ändå vilja veta något mer om dem. Lyckligtvi visar det sig att Svenska Dagbladet har lite utförligare uppgifter. Underverk nummer ett handlade om att böner till den döde Johannes Paulus hade botat en fransk nunna från Parkinsons sjukdom. Mirakel nummer två utspelade sig i Costa Rica, där en kvinna botats från en svår hjärnskada. The Guardian fyller på med upplysningen att ett foto av påven hade talat till henne under saligförklaringen, varpå sjukdomen oförklarligt hade försvunnit.

Jag tror att jag nöjer mig med detaljer om vad de lärde herrarna har att ta ställning till. Det är nästan skrämmande att det sitter vuxna människor – läkare, teologer och andra – och på fullaste allvar diskuterar huruvida en död påve uträttat underverk. Ju mer detaljerade uppgifter man får ta del av, desto mer skrämmande. Föga förvånande omges kanoniseringsprocessen av ett visst mått av hemlighetsmakeri. Samtidigt har det funnits ett stort tryck för att göra Johannes Paulus II till helgon. Uppenbarligen har Vatikanen inte kunnat stå emot det trycket, utan har drivit på processen i racerfart. Så blir miraklerna därefter också.

Man skulle naturligtvis kunna nöja sig med att bara garva åt spektaklet, men det är samtidigt lite läskigt att inse, att en enormt mäktig organisation leds av folk, som på allvar sitter och pratar om talande foton och mirakelmässigt helande. Sedan tänker jag ett varv till och inser att det skulle kunna vara ännu värre. Det skulle kunna vara sant. Implikationen av det vore att den gamle påven rimligen får antas vara ond, om man beaktar vad han påstås kunna göra och vad han har valt att göra.

SvD baserade sin artikel på en uppenbarligen välinformerad CNN-bloggare. Där berättades även lite om kritiken mot den forcerade kanoniseringsprocessen. Åtta år är en väldigt kort tid. Kritikerna vill tydligen gå långsammare fram, eftersom de anser att Johannes Paulus II inte förmådde leva upp till förväntningarna i kritiska situationer. Vad som åsyftas är mörkläggningen och släpphäntheten mot de ständiga sexuella övergreppen mot barn, som förekommit i kyrkans hägn. I USA ensamt har nästan 17 000 personer hävdat att de har utsatts för övergrepp. Skandalerna växte under Johannes Paulus II ämbetsperiod och han gjorde för lite för att få bukt med problemet, menar kritikerna.

Här börjar man grubbla över glappet mellan vad den döde påven påstås kunna göra och vad han har valt att göra. Först blir jag förbryllad över hans val av mirakel. Han borde ha fattat till vilken oerhörd skada som vållades barnen och han borde ha insett att det också skadade kyrkan. Hade det inte varit ett för alla parter mycket bättre mirakel om han sett till att få stopp på alla sexuella övergrepp inom kyrkan? Nej, uppenbarligen inte. Han valde att uträtta sina underverk på en nunna och ytterligare en kvinna. Och nu växer nästa undran. Två ynkliga mirakel. Två! Precis vad som krävs för att bli helgon. Inget mer. Som god gärning ter det sig föga imponerande för en utomstående. Har man förmågan att bota sjuka borde man väl göra det i så stor skala som möjligt. De åtta år som gått sedan han avled ter sig helt plötsligt inte alls som en kort tid. En person botad vart fjärde år. Skulle någon komma på att kalla en läkare med motsvarande prestation för god?

Har man förmågan att bota sjuka och ser sig om i världen med all dess elände och lidande, och likt förbannat inte gör mer än vad som krävs för att nå upp till miniminivån för helgonförklaring, då har man knappast gjort sig förtjänt av någon helgongloria. Fundera på hur en läkare skulle bedömas om hon lugnt stod och tittade på medan folk dog i plågor. I min bok är en sådan person ond. Samma bedömning drabbar döda påvar. Så om det är sant, att Johannes Paulus II verkligen kan uträtta mirakel, då är det bara att konstatera att han är en ond död påve.

 


4 juli och fjärde tillägget

juli 4, 2013

Så var det den 4 juli igen, Förenta staternas nationaldag. Av någon anledning väcker denna dag retstickan till liv i mitt grumliga inre. I år känns det extra kul att stanna vid just siffran fyra och påminna om det fjärde tillägget till konstitutionen, vilket säger:

The right of the people to be secure in their persons, houses, papers, and effects, against unreasonable searches and seizures, shall not be violated, and no Warrants shall issue, but upon probable cause, supported by Oath or affirmation, and particularly describing the place to be searched, and the persons or things to be seized.

Källan till all modern kunskap – Wikipedia – upplyser om hur innebörden av denna rättighet preciserats i en modern kontext genom HD-domar och hur man bland annat vidgat fokus för vad som avses med ”unreasonable searches”, så att det omfattar även ett skydd av rätten till privatliv. När vidgningen gjordes var det avlyssning med hjälp av dold mikrofon i en telefonhytt, som var uppe till behandling. Sådan avlyssning bedömdes som intrång i privatlivet. Avgörande för om rätt till privatliv föreligger i en viss situation avgörs nu av huruvida en person har uppvisat en faktisk (subjektiv) förväntan om att vara privat och om samhället är berett att erkänna denna förväntan som (objektivt) rimlig. Den senaste domen som nämns är från i år och i den sades att det var intrång i strid med fjärde tillägget, att låta en knarkhund nosa utanför dörren, om man inte hade skälig misstanke och husrannsakansorder. Efter Edward Snowdens avslöjanden torde det vara svårt att förneka att staten gjort lite mer än att bara nosa vid dörren.

Så låt dagen gå i fyrans tecken. Vifta med fjärde tillägget och påminn världen om att Snowden nu är utsatt för politiska förföljelse på grund av att han avslöjat, att staten bryter mot grundlagens rättighetskatalog. Samma rättighetskatalog som de verkliga förbrytarna säkerligen kommer att hylla i dag.