Är individuell lönesättning förenligt med det fackliga löftet?

Det finns tänkt facklig ur-scen, en symbolisk händelse, där den fackliga organiseringen börjar. En samling personer (män, om man ska vara petig) sluter ett förbund, där var och en lovar de andra att inte sälja sitt arbete till lägre pris än det man enats om. Om var och en står fast vid sin försäkran, så kommer det att gynna dem alla. Insikten om solidaritetens styrka har fört männen till detta löfte.

När den dåvarande avtalssekreteraren Hans Karlsson berättade historien vid LO-kongressen 1996. lät han scenen utspela sig vid ett köksbord, där 14 smeder förberedde sig för det som skulle bli deras första förhandling. Lönekravet var 22 öre i timmen så förmodligen tänktes tiden vara runt 1890. Numera låter en modernt högtidlig LO-version av löftet så här:

”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra.
Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav!”

Från köksbordet gick man till förhandlingsbordet, där man mötte sin motpart. För en sådan fanns naturligtvis. Smederna i Karlssons historia behövde knappast tvivla på det. De fick nöja sig med 20 öre, men fick sitt första avtal. På den tiden var det en seger i sig.

Men hur är det idag? Finns det någon motpart? Frågan kan verka absurd. Klart det finns. Vem skulle annars underteckna de 497 avtal som slöts under det konfliktfria 2017? Och de som arbetar i svagt organiserade branscher tvivlar sällan på vad de möter när de försöker få en anständig lön eller rimliga arbetstider. Allt för många vet allt för väl att det är en motpart de har att göra med på jobbet.

Varför då ställa frågan om den är absurd? Skälet är en liten bok av Owe L Johansson, Facket som inte vill vara motpart. En ideologikritisk studie av Saco-S (Rectio förlag, 2016).

Johansson är till vardags lektor i företagsekonomi och har en gedigen facklig bakgrund i just Saco-S, som organiserar akademiker i staten. Han ville veta i vilken mån förbundets världsbild och målsättningar skiljer sig från Arbetsgivarverkets. Resultatet är slående. I den statliga arbetsgivarpolitikens kärnfrågor har parterna mycket likartade uppfattningar. Några ideologiska skillnader är svåra att finna. I Saco-S ögon råder det harmoni mellan medlemsintresset och arbetsgivarens uppfattning av verksamhetsintresset. Föreställningen om intressegemenskap gör att Saco-S tenderar att ersätta partsperspektivet med ett samverkansperspektiv. ”Fackets roll blir att samverka med arbetsgivaren för att denna skall få ett så bra underlag som möjligt för att kunna fatta optimala beslut utifrån verksamhetsintresset.” (s. 87) Att bistå den som bestämmer med underlag kan knappast kallas att vara motpart. Jag är inte ens övertygad om att det kan kallas samverkan.

Johansson betonar att Saco-S och dess medlemskår inte är typiska för den svenska arbetsmarknaden. Det går inte att generalisera utifrån detta fall. Men det väcker nyfikenhet. Är det fler som rör sig i likartad riktning? Frågan föranleds inte minst av den individuella lönesättningen, som (enligt MI:s årsrapport s. 241) i en eller annan form berör ca 90 % av rikets anställda. Lönesättningen ska följa principer som parterna har kommit överens om. Dessa partsgemensamma principer gör ibland att Johanssons analys av Saco-S känns hotfullt relevant. Så här lyder till exempel en grundläggande princip för lönesättningen i Kommunals huvudöverenskommelse. ”Lönebildning och lönesättning ska bidra till att arbetsgivaren når målen för verksamheten.” Är det något att hålla sig i när solidariteten behövs i kampen mot en motpart? Eller är det att öppna dörren till den samverkansroll som Johansson fann hos Saco-S?

Låt oss stresstesta Kommunals lönesättningsprincip genom att sätta in den i det fackliga löftet.

”Vi lovar och försäkrar att bidra till att arbetsgivaren når målen för verksamheten.
Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav!”

Ärligt talat, det klingar inte lika vasst som det gamla löftet. Något har gått förlorat. Måtte det inte vara för alltid.