Ökat välstånd genom låglönekonkurrens?

december 20, 2013

Från många håll kommer nu krav på att löner inte skall regleras genom kollektivavtal. Kraven kommer i olika skepnader, men de har alla en sak gemensamt. Det måste bli möjligt att konkurrera om jobb genom att sälja sin arbetskraft för ett billigare pris. Den flitigast använda murbräckan mot kollektivavtalen är utstationerad arbetskraft, eller arbetskraft som får sin lön satt i ett låglöneland, men utför arbetet i Sverige. Tonläget har varit högt. LO har beskyllts för att fiska i grumliga rasistvatten, när organisationen försökt försvara kollektivavtalens ställning som normerande för arbetsvillkoren på svensk arbetsmarknad.

Nyligen skrev Lars Calmfors i ämnet. Han uppmanar till att tillåta låglönekonkurrens, eftersom det höjer välståndet i landet. Calmfors är som vanligt lugnt resonerande i stilen. Det är inte alls så självklart, som man i förstone kan tro, att samma avtalsmässiga villkor skall gälla föra alla som arbetar i Sverige, menar Calmfors. Han når denna slutsats genom att byta perspektiv. I stället för att betrakta frågan ur ett nationellt arbetsmarknads­perspektiv, bör  man ”anlägga ett internationellt handelsperspektiv”.

Det är allmänt accepterat – även av facket – att frihandel för varor gynnar alla länder därför att det ger dem möjligheter att specialisera sig på den produktion där de är mest effektiva. Men det sker bara om länder med lägre produktivitet tillåts kompensera denna genom lägre löner. Det är nödvändigt för att de ska kunna konkurrera.

Handel med tjänster är inte annorlunda än handel med varor, fortsätter Calmfors, och effekten är densamma. Välfärden höjs och den svenska ekonomin strukturomvandlas genom att billigare arbetskraft jobbar till lägre lön i Sverige. ”Att låglöne­konkurrens kan slå ut arbeten för svenskar i bygg- eller transportsektorerna är inte konstigare än att svenska jobb tidigare försvann i textilindustrin. Det är en förutsättning för att ekonomin ska ­omstruktureras mot de verksamheter där svensk arbetskraft gör mest nytta.” Skillnaden mellan varuhandeln och tjänstehandeln är endast att låglönekonkurrensen blir mera direkt synlig när det handlar om tjänster. Detta leder till felaktiga attityder, menar Calmfors. Motstånd mot låglönekonkurrens är ett uttryck för att man bildar sin uppfattning ”på ett mindre rationellt sätt” än de som förespråkar sådan konkurrens. Det är ett lite finare sätt att säga att motståndarna är dumma och att de inte förstår sitt eget bästa.

Låt oss strunta i det i det sista. Det är så överheten brukar låta. Men anta att Calmfors har rätt i att lägre löner endast är en kompensation för lägre produktivitet. Uppstår det inte en något märklig situation då? Om den lägre lönen motsvaras av en lägre produktivitet borde det väl inte finnas något att vinna på att låta tjänsterna utföras av lågbetald arbetskraft. Kostnaden för det som produceras borde väl bli i stort sett densamma. Något lurt är det.

Svensk fackföreningsrörelse har varit mycket positivt inställd till att möta konkurrens med teknisk utveckling och strukturomvandling. Den så kallade solidariska lönepolitiken gick delvis ut på att skapa ett omvandlingstryck i ekonomin. Vid lika lön för lika arbete slogs de lågproduktiva företagen ut, medan de högproduktiva genererade större vinster och expansionsmöjligheter än de skulle ha gjort om man i varje enskilt företag försökte ta ut så mycket lön som möjligt. Poängen var just de likvärdiga arbets- och lönevillkoren. Att konkurrera med lägre löner i stället för höjd produktivitet vore att ge sig ut på ett sluttande plan, som skulle hota två grundläggande mål för fackföreningsrörelsen: tillväxt och jämlikhet. Följaktligen gick en välvillig inställning till frihandel utmärkt att förena med ett motstånd mot att släppa lös underbudskonkurrens på den inhemska arbetsmarknaden.

Man kan naturligtvis ägna sig åt teoretiska diskussioner om huruvida det är någon principiell skillnad mellan produktion av varor och tjänster, men jag tvivlar på att det gör någon större nytta, för nu handlar det snarare om praktiska effekter. Den kör av röster, som Calmfors ansluter sig till, vill ha in mer av ren låglönekonkurrens i svensk ekonomi, för att sätta press på lönerna för alla –  eller åtminstone alla inom vissa branscher. Talet om låg lön som kompensation för låg produktivitet är i detta sammanhang mest en dimridå. Vore det sant, skulle det inte finnas något motiv att anlita den billigare arbetskraften. Avsikten är naturligtvis att få lika mycket och bra arbete för ett lägre pris. Och när väl möjligheten att köpa arbetskraft till lägre pris öppnats, så kommer det att hålla tillbaka lönerna för alla inom branschen. Hur stora grupper som kommer att hamna inom den sektor, där man konkurrerar med lägre lön för att få arbete, är svårt att säga, men en sak är säker. En ordningen där åtminstone vissa grupper förväntas tävla genom att erbjuda sitt arbete för lägre pris, är en ordning som effektivt skapar ökade klassklyftor. Jag har svårt att tänka mig att någon egentligen tror något annat.

Men blir det inte en välfärdsvinst om det blir billigare att köpa tjänsterna? Jo – för dem som köper dessa tjänster. Men inte för dem som utför arbetet. Det är därför ganska självklart att de fackliga organisationerna försvarar principen om likvärdiga arbets- och lönevillkor för alla arbetande, oavsett vem det är som utför jobbet. Lika självklart är det, att den välbeställda borgerlighetens talespersoner kämpar för att bryta principen om lika villkor och ge låglönekonkurrensen fritt spelrum. Klasskampen pågår alltjämt. Tro inget annat.


Mörkläggning, pk-maffia och puckomaffia

december 11, 2013

Vi som inte har råd med dagstidning missade tyvärr den stora tilldragelsen. DN publicerade en annons för en bok av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin. Boken ifråga verkar av författarnas egen reklamhemsida att döma vara en utförlig propagandaskrift i klassisk stil, där rikligt med fakta och vid behov halvlögner placeras i ett sammanhang sådant att läsaren får en negativ inställning till invandrare och invandring. Anrättningen presenteras som ett modigt försök att bryta tystnaden och tryfferas med utläggningar om hur en lömsk elit hindrar att sanningen kommer fram. Som propagandateknik betraktat är det knappast nydanande. Huruvida boken motsvarar författarnas egen presentation lär jag inte få veta förrän det går att komma över ett biblioteksexemplar. Men upplysningen i bokens förord, att de använt Flashback, Avpixlat och kommentatorsfält som källor, inger visst hopp om att den skall infria förväntningarna.

Bokens innehåll i sig kan jag alltså inte uttala mig om, men det har dykt upp en del beklagliga inslag debatten i kölvattnet på DN-annonsen. Det kan därför finnas skäl att göra några elementära påpekanden, som säkerligen redan gjorts av flera, men som tyvärr förtjänar upprepas. Lite tjat utan att tillföra något nytt behövs ibland. Debatten har fått ett inslag av handla om yttrandefrihet och ”vad man får säga”. Detta är olyckligt, dels eftersom frågan inte har ett smack med yttrandefrihet att göra, dels eftersom den debatten hjälper till att öka utrymmet för en normaliserad rasism.

I sedvanlig stil marknadsför Arnstberg och Sandelin sin bok som en saklig redogörelse av fakta som förtigs och döljs av kultur- och makteliterna. Den är ett verk av djärva sanningssägare, som vågar säga det som inte får sägas. Författarna slåss inte för egen vinning, utan blott för sanningen och för att skingra mörkläggningen kring ett hot mot Sverige och svenskarna. Ungefär så skriver de i förordet. Med tanke på hur ofta man hört exakt samma budskap förr, känns det inte så övertygande. Talet om mörkläggning klingar dessutom en aning ihåligt med tanke på hur mycket uppgifter som finns lättillgängliga på ansvariga myndigheters hemsidor.

Förvisso är det olika lätt (eller svårt) att få tag på olika uppgifter. Väldigt lätt att få tag på är till exempel statistik över invandringens omfattning och sammansättning. Sådan finns på Migrationsverkets hemsida. Enda klagomålet man kan ha är att man måste klicka på ”Om Migrationsverket” för att få upp länken till statistiken, men när man väl är framme finns allt tillgängligt. Varje gång man får höra braskande ”avslöjanden” om invandringens omfattning är det mödan värt att gå till källan och själv kika siffrorna. Vid sådana tillfällen kan det också vara kul att gå till Statistiska centralbyråns långsiktiga tabell över befolkningsförändringar och se nettot av in- och utvandring, samt minnas att Sverige var ett utvandringsland under perioden 1850-1930 och att vi varit ett invandringsland under hela perioden efter andra världskriget. Om man inte drar sig för att knåpa lite på egen hand kan man gå till SCB:s statistikdatabaser och göra egna tabeller över olika aspekter av befolkningens sammansättning och förändring. Befolkningsstatistik har varit något av en svensk paradgren sedan Tabellverkets tillkomst.

När det gäller andra data, som särskilt intresserar rasister av olika varianter, varierar lättillgängligheten. Fördelningen av ekonomiskt bistånd mellan inhemskt och utrikes födda hushåll är prydligt redovisat av Socialstyrelsen. Där ges även tidsserier samt behövliga upplysningar om förändringar i statistiken och annat av betydelse för jämförbarheten över tid. Inte heller på detta område bör alltså någon bli imponerad av påstådda avslöjanden. Mörkläggningen är inte värre än att envar inbyggare med tillgång till internet eller anständigt bibliotek utan nämnvärd ansträngning kan få tag på alla siffror i ämnet.

Lite annorlunda ter sig situationen på ett annat favoritområde för våra rassar: brottsstatistiken, som Brottsförebyggande rådet (Brå) ansvarar för. I kriminalstatistiken kan man få veta hur många utländska medborgare som sitter på anstalt i Sverige, men mer än så blir det inte. Vill man veta något om brottslighet bland personer med utländsk bakgrund får man gå till specialstudier, och jag tror inte att Brå har gjort någon sådan sedan 2005. Däremot dyker de med utländsk bakgrund upp som kategori i statistiken över dem som utsatts för brott. Det här är väl skumt? Luktar mörkläggning och PK-maffia lång väg. Eller? Näe. Tyvärr måste jag göra storsvenskar och rassar besvikna. Skälen till att den statistik man vill ha saknas är oftast hopplöst triviala. Och bristerna dyker upp inom alla områden.

Offentlig statistik samlas vanligen in för att den anses vara till nytta för något ändamål. Följaktligen sker det ständiga förändringar i vad som samlas in och i vilka indelningar, kategorier och definitioner som används. Skälen till dessa förändringar varierar. Den verklighet, som statistiken skall försöka beskriva, förändras. Det sker anpassningar till internationell standard. Ambitionerna för vad den offentliga makten vill kunna styra, planera och utvärdera förändras. Självfallet innebär detta att det också finns ett politiskt element i den offentliga statistiken. Lika självklart innebär det, att det finns både goda och dåliga skäl att göra förändringar i statistikproduktionen.

Jag vill inte ge mig in någon diskussion hur den offentliga statistiken bör utformas. Poängen nu är bara att det produceras en massa statistik där ”utländsk bakgrund” (eller liknande) är en kategori och att det produceras statistik där man inte funnit skäl att ta med en sådan kategori. Man kan tycka att detta är bra eller dåligt, men nästa poäng är bara att det inte är något märkligt. När man börjar leta efter statistik blir man ofta förvånad både av vad det finns uppgifter om och vad det saknas uppgifter om, oavsett vilket ämne man intresserar sig för. Det är mot den bakgrunden allehanda rasisters tal om avslöjanden och mörkläggningar skall bedömas. Avslöjandena är vanligen inte något annat än uppmärksamhet av lättillgänglig offentlig statistik. Mörkläggningarna är vanligen inget annat luckor av samma slag som varje statistikanvändare då och då irriterar sig över. Det är med andra ord inte mer att förfasa sig över än ”mörkläggningen” av BNP före 1946, när Konjunkturinstitutet började föra löpande nationalbokföring.

Det är emellertid en ganska begränsad del av befolkningen som läser och använder offentlig statistik. Andelen som funderar över dess tillkomst är förmodligen ännu mindre. Detta ger utrymme för rasister av olika schatteringar att påstå sig komma med avslöjanden och att våga tala om det man inte får säga. Olyckligtvis har de lyckats ganska bra med detta, vilket visat sig även i debatten om DN:s annons för Arnstbergs och Sandelins bok. Annonsen i sig (som finns tillgänglig även för oss utan papperstidning) är tämligen ordinär rasistpropaganda. En samling siffror, som arrangeras för att ge ett alarmerande budskap, och blir missvisande intill lögnens gräns. (En av siffrorna skärskådas här.) Metoden är gammal och har använts flitigt det senaste seklet. Ingen hindras från att fortsätt utnyttja metoden. Men vore det censur eller inskränkning i yttrandefriheten om DN hade valt att inte sälja annonsutrymmet?

En samling arga röster ansåg att DN borde ha avstått från att sälja annonsplatsen. Peter Wolodarski försvarade tidningens beslut, men gjorde det tyvärr på ett korkat sätt. Han svamlade om tidningens ”liberala tradition”, om en ”generös annonspolicy”, om bedömningar av ”vad en debattör bör kunna framföra”, om ”vad debatten bör tåla”, och om ”att låta så många röster som möjligt komma till tals”. Han lyckades därmed med konststycket att å ena sidan förvandla det hela till en fråga om yttrandefrihet och å andra sidan utnämna DN till domare över vad som får sägas. Det är utomordentligt klantigt, ty det handlar inte om yttrandefrihet och tidningarnas makt över vad som ges spridning bör inte kläs i en domarkappa över vad som bedöms som tillåtet att uttrycka. Wolodarski lyckades leverera allt rassarna kunde önska sig på en silverbricka.

Publiceringsbeslut och annonsplatsförsäljning har inte ett smack med yttrandefrihet att göra. Alla tidningar har begränsat med utrymme och fattar varje dag beslut om vad som skall tas med i tidningen. Den som inte ges plats kan svära över att man inte lyckades sprida sin uppfattning genom önskad kanal, men yttrandefriheten berörs inte. Om DN:s ledarredaktion får en positiv recension av en bok, som man egentligen ville skulle sågas, kan redaktionen betala för recensionen, men strunta i att publicera den. (Illustrationen är inte slumpmässigt vald.) Recensenten kan försöka sprida sin mening på andra sätt, eller strunta i det hela. Yttrandefriheten berörs inte, men det kan gå åt skogen med att få yttrandet spritt till en vidare krets.

Vi är många som har förbannat de ojämlika villkoren för att få spridning av vår oförgripliga mening. Jag erfor själv under a-kassedebatten 2006 och 2007 att det var hart när omöjligt att få ut en upplysning om vad som faktiskt stod i svensk lag. Avsikten med att vilja sprida den upplysningen var givetvis politisk. Den skulle visa att högerregeringen ljög om a-kassefinansieringen. Föga förvånande var det inte lätt att övertyga den regimtrogna pressen om att detta var en nyhet värd uppmärksamhet. Sveriges Radio gömde sig bakom saklighetsskäl. De hann inte höra med ”den andra sidan” och kunde därför inte sända någon som citerade svensk lag. Riktigt vad den andra sidan kunde tänkas vara i detta fall förblev oklart.

Ojämlikheten i möjligheterna att sprida sin åsikt är förvisso ett problem, och vi som är i underläge är mer än angelägna att problemet diskuteras. Men det är inte en fråga om vare sig yttrandefrihet eller om ”vad som får sägas”. Ett nej tack till ordinär rasistpropaganda hade varit ett beslut i högen av urvalsbeslut på DN och i den meningen föga att bry sig om. När DN nu valde att sälja en annonsplats kunde de åtminstone haft det goda omdömet att avstå från att presentera beslutet som en bedömning av vad som skall anses tillåtet att säga. Wolodarskis svammel var mumma för alla dem som påstår att det sitter en elit och styr över vad som får sägas. Rassarnas ”sanningssägare” kan putsa på martyrglorian och deras propagandatrick får ytterligare lite utrymme att framträda som seriösa debattinlägg i en angelägen fråga.

Men det skulle bli värre. Hanne Kjöller tog till orda i sin egenskap av ”vän av yttrande­frihet”. Först gjorde hon en lätt bisarrt formalistisk genomgång av vad som skall krävas för att något skall betraktas som rasism och kom därefter fram till att hon har ”svårt att se annonsen som rasistisk”. Men, kom igen nu! Det krävs i stort sett ingen politisk erfarenhet för att känna igen denna uråldriga teknik för rasistpropaganda. Samma teknik återfinns i alla noggranna redovisningar av judiskt ägande och judar på bemärkta positioner i samhället. Man behöver inte ens uttrycka någon åsikt om siffrorna. Det räcker att få dem framlagda som om de vore värda att bry sig om. Det är ett sätt att driva fram en diskussion om en grupp som om den i sig vore ett problem värt att diskutera. Lyckas man få det att framstå som att man bryter en påtvingad tystnad genom att dra fram siffrorna, då har man verkligen lyckats i sitt uppsåt.

Efter att ha missat det uppenbara i annonsen gled Kjöller in på temat yttrandefrihet och underströk hur klok hon är som vet att skilja mellan att ogilla en åsikt och att vilja förbjuda att den yttras. Kanske måste man vara verksam på en dominerande tidnings ledarsida för att skryta med att man känner till den skillnaden. Vare därmed hur som helst. Påtagligt förvirrat blir det. ”Yttrandefriheten utmanas bara av de budskap som vi av en eller annan anledning starkt ogillar.” Vilket nonsens. Yttrandefriheten utmanas av dem som vill inskränka den. Om man anser att den utmanas av yttranden, som man tycker illa om, så visar det bara en benägenhet att bemöta sådant man ogillar med att inskränka yttrandefriheten. Nåväl, Kjöller deklarerar stolt sin uppfattning ”att nästan allt ska kunna sägas” och att människor själva kan bilda sig en uppfattning om de får tillgång till argumenten från olika sidor. Som om nu någon ifrågasatt det. Frågan nu handlar dock om huruvida DN vill hjälpa till med att sprida rasistpropaganda eller om tidningen skulle ha sagt, att nä, er propagandaspridning får ni fixa utan oss. Det senare hade inte på något vis vara ett tysta  opponenter, som Kjöller verkar antyda. Det hade bara inneburit att rassarna, precis som många andra oppositionella, hade fått hanka sig fram egen hand. Nu lyckas Kjöller, precis som sin chef, att få det att framstå som om rasisternas yttrandefrihet skulle inskränkas, om de inte fick tillgång till DN:s sidor. I så fall är det många som saknar yttrandefrihet här i landet.

I samma anda skriver Sanna Rayman på Svenska Dagbladet, som anklagar annonsens kritiker för att ropa på censur. Annonsen innehöll inte några avsikter eller åsikter, utan bara statistik om migration, skriver Rayman. ”Det är främst ordet mörkläggning i boktiteln som gör att man kan misstänka att avsändarna avser att kritisera eller ifrågasätta migrationspolitiken.” Det vore måhända oförskämt att inte tro att hon menar det hon skriver, men kan Rayman verkligen vara så totalt aningslös? Författarna är ju inte direkt okända och propagandametoden att ”bara” slänga ut lite statistik kan ju knappast vara helt okänd ens för SvD:s ledarredaktion.

Karl-Olov Arnstberg själv säger sig vara förvånad över att kritiker vill ”slå mot fakta” när han själv bara ”försöker föra en debatt som är viktig för Sverige”. Exakt vilken viktig debatt som skall väckas av faktaupplysningen att det beviljades ”111.000” uppehållstillstånd i Sverige 2012, som det exempelvis sägs i annonsen, är dock något oklart. (Skall man vara petig med fakta är den exakta siffran 111 090.) Skulle debatten bli intressantare om man gav ännu mera fakta? Till exempel att uppehållstillstånd lämnades till 17 405 flyktingar, 40 873 anhöriga (varav 7 897 flyktinganhöriga), 19 936 personer med arbetsmarknadstillstånd, 7 092 gäststuderande, 283 adoptivbarn samt 25 501 enligt EES-avtal under 2012.

Utvalda uppräknade fakta ger naturligtvis ingen intressant debatt. Annonsen börjar med den braskande faktauppgiften att det 2000 till oktober 2013 har beviljats drygt 1,1 miljoner uppehållstillstånd. Undrar varför den siffran är intressant. Under samma period har landets befolkning ökat med 764 018 personer. Mera fakta, denna gång inte från annonsen, utan från Socialstyrelsen. Under ungefär samma period, eller från 2000 till 2012 minskade antalet hushåll som under året mottog ekonomiskt bistånd från 278 655 till 225 106 (då ingår inte de som under 2012 mottog den biståndsform som sedan 2010 fasas ut, Introduktionsersättning). Vad vill jag då säga med detta? Endast att fakta i sig själv inte säger något. Arnstbergs påståenden att annonsen bara var till för att ge fakta till en viktig debatt om Sverige är bara nys och dimridåer. Som jag redan sagt flera gånger, utvalda fakta, presenterade i braskande former, är ett klassiskt propagandatrick. Avsikten med att slänga ut lämpligt valda och lösrykta fakta om en utpekad grupp är att locka fram en diskussion där själva förekomsten av gruppen i sig behandlas som om det vore ett problem. Vi har sett det förr och spåren förskräcker. När skribenter på de största morgontidningarna i landet aningslöst spelar med på rasisternas villkor och gör det hela till en fråga om yttrandefrihet och en fråga om ”vad man får säga” gör de sig skyldiga till en oförlåtlig dumhet. Vi som inte kan hosta upp de 115 000 kr, som behövs för en motsvarande annons, får göra vad vi kan inom våra snäva ramar för att påtala vad det handlar om. Vårt problem är inte en censurhungrig pk-maffia, utan – tragiskt nog – en medlöpande puckomaffia.


Lurad av banken – jamen självklart!

december 2, 2013

I Svenska Dagbladet uppmärksammar Andreas Cervenka att bankerna lurar sin kunder på stora pengar. Till skillnad från branschen och ansvarig minister tycker Cervenka att detta är något som borde väcka upprördhet och ilska, och att det pågående bedrägeriet för länge sedan borde ha fått både Konsumentverket och Finansinspektionen att granska verksamheten. Med tanke på att rubriken använder uttrycket ”det perfekta brottet” kanske det vore på sin plats att ytterligare någon myndighet kastade ett öga på vad de har för sig in i banken efter tre.

Vad det hela handlar om är en lönsam verksamhet som kallas aktiv fondförvaltning. Eller i det här fallet frånvaron av aktiv förvaltning. För halvannan vecka sedan framkom i en intervju med Swedbank Roburs vd, Tomas Hedberg, att några av de dyra och aktivt förvaltade fonder bolaget erbjuder, inte alls har någon aktiv förvaltning. I praktiken har man alltså ägnat sig åt något så enkelt som falsk varudeklaration. Fonderna var konstruerade så att de följde index väldigt nära och avgiften borde därför rimligen ha legat i nivå med en indexfond. Skillnaden i avgift är en procentenhet, vilket blir stora summor när fonderna är stora med många sparare. För de två aktuella fonderna handlar det förmodligen om över 600 miljoner per år.

Det är lätt att instämma i Cervenkas kritiska inställning till hur bankerna tjänar grova pengar på att ta betalt för något de inte levererar. Likväl är det en sak jag inte kan låta bli att grunna på. I artikeln med Hedberg-intervjun skriver Joel Dahlberg, att ”chansen att spararna ska få det de betalar för – en avkastning bättre än index – har varit i det närmaste obefintlig.” Men kan aktiv förvaltning verkligen leverera en bättre avkastning än index? Eller försöker man sälja något som man överhuvudtaget saknar förmåga att leverera?

Enligt den ofta missförstådda och kanske ännu oftare förtalade hypotesen om effektiva marknader finns det skäl att misstro dem som påstår sig kunna erbjuda varaktigt bättre avkastning än index. Hypotesen handlar om hur marknader använder information och hur detta avspeglas i priset på tillgångar. Poängen är att marknaden i sin helhet på ett effektivt sätt använder tillgänglig information och att priset på en tillgång följaktligen återspeglar den information som finns att tillgå. En konsekvens av detta är att enskilda aktörer inte varaktigt kan leverera högre avkastning på sina placeringar än vad marknaden i genomsnitt förmår. Det är en ytterst ovälkommen slutsats för dem som tar betalt för sin aktiva förvaltning.

Det finns onekligen en del problem med effektiva marknadshypotesen. Invändningarna är av både teoretisk och empirisk art, och den senaste finanskrisen har förstärkt kritiken. Å andra sidan förefaller vare sig invändningarna eller de alternativa teorierna ge några argument för att aktiv förvaltning skulle kunna leverera vad dess försäljare försöker locka med, det vill säga varaktigt bättre avkastning än marknadens genomsnitt.

Det är väl bäst att erkänna att jag helt saknar kompetens för att ge mig in i några avancerade diskussioner om finansmarknadsteori, men jag tänker ändå våga påstå, att ett och annat kan sägas med hjälp av ytlig kunskap och sunt förnuft. Även om effektiva marknadshypotesen i vissa avseenden har visat sig bristfällig, är det knappast någon som har återställt en grund för tanken att det skulle finnas analysmetoder, som låter en placerare vinna varaktigt bättre avkastning än marknadens genomsnitt. Men låt oss vara frikostiga. Anta att det vore möjligt att utveckla en sådan lysande analysmetod eller att konstruera en algoritm som ger ett varaktigt resultat över snittet. För att bevara denna särställning måste man hålla sin metod både hemlig och exklusiv. Om den inte hålls hemlig kommer alla att börja använda den och då försvinner möjligheten att slå medel. Om den inte hålls exklusiv kommer alla att vilja ha sina placeringar hos superförvaltaren, som i slutänden blir en monopolist, som bara kan slå medel genom att slå sig själv.

Personligen tvivlar jag starkt på att det ens är möjligt att utveckla analysmetoder, som ger sådana resultat, men även om det vore möjligt, så skulle de undergräva sin egen existens om de erbjöds fritt på marknaden. Fundera nu på vad alla som säljer aktiv förvaltning egentligen gör. De påstår att om du betalar lite extra, så plockar de fram en skicklig analytiker, som plockar vinnare åt dig, så att du får en avkastning, som slår marknadens genomsnitt. Varenda liten fondförvaltare tycks ha ett lager folk med så skarpa analysinstrument att de kan åstadkomma detta. Förmågan att slå marknaden som helhet tycks med andra ord vara en mycket vanligt förekommande. Med tanke på att alla erbjuds att ta del av denna förmåga är det onekligen egendomligt att inte alla utnyttjar den. Alla kan få mer än genomsnittet. En underbar värld, eller hur.

Man behöver alltså inte hysa någon obetingad tro på effektiva marknadshypotesen för att inse att det är något lurt med aktiv fondförvaltning. Visst finns det anledning att bli sur, och kanske kräva pengarna tillbaka, om man har betalat för en aktiv förvaltning, men fått en indexfond. Driftkostnaderna för dessa olika typer av fonder borde rimligen skilja sig åt, så i det avseendet har man inte fått det man betalat för. Men jag undrar om man inte bör ställa den något större frågan om huruvida en aktiv förvaltning överhuvudtaget kan leverera något annat än extra förtjänster till den som säljer tjänsten.

Den som kräver bättre varudeklaration borde alltså inte nöja sig med att hindra att indexfonder säljs som aktiv förvaltning. Man borde också kräva att det framgår vad man betalar för när man betalar extra avgifter för den aktiva förvaltningen. Ju mer banken tvingas berätta om vad den tar betalt för, desto mindre lust kommer folk ha att betala för det. Det är min hypotes. Och jag misstänker att bankerna är redo att betala en hel del för att se till att hypotesen aldrig får en chans att prövas.