Hurusom jag förlorade hoppet om mänskligheten

september 16, 2017

Idag hörde jag något med ett halvt öra på radio. Det verkade handla om så kallade plånboksfrågor och konsumentfrågor. Hur som helst, man tog upp ett problem, som tydligen var angeläget. Ämnet var de svårbegripliga innehållsdeklarationerna på förpackningar med livsmedel och annat ätbart. Dessa använde nämligen genomgående den egendomliga enheten mängd per 100 gram. Och det säger ju ingenting. Särskilt inte om man inte vet hur mycket man tänker äta. Hur skall man då kunna avgöra vad som är nyttigt? Om det till exempel står 39 på en förpackning och 354 på en annan, hur skall man då veta vad som är mycket och vad som är litet när man kanske inte tänker äta lika mycket av båda? Mängd per 100 gram. Fullständigt intetsägande för en hälsomedveten konsument. Folk kan inte se vad de stoppar i sig. Ohälsotalen kommer att rasa i höjden.

I sanning ett problem. Den finurliga lösning som togs upp var att ange hur mycket man får i sig per portion. Synnerligen genomtänkt. Men varför inte satsa bredare? Jag har till exempel noterat att bränsleförbrukning för bilar verkar återges med den abstrakta och intetsägande enheten liter per mil. Vad säger det om man inte vet hur långt man skall åka? Ingenting! Varför inte övergå till något mera konkret, som är lätt för en miljömedveten konsument att relatera till? Exempelvis deciliter per resa till affären.

I näringsdeklarationsfrågan hördes snart flera röster, som föreföll vara från branschfolk av något slag och härkomst. Det talades varmt om hur de gjort i England, där man tydligen hade prövat att ange graden av nyttighet med färgklickar i grönt, gult och rött, räknat just per portion. I hela denna kakafoni av dårskap släpptes stundtals en stillsam byråkrat in. Hon påpekade försynt att det kan vara lite svårt att ange innehåll per något så obestämt som en portion och att allt vi stoppar i oss kanske inte äts i något som kan räknas i portioner, såsom chips, godis, läsk och bakelser. Enheten mängd per 100 gram är kanske inte fulländad, men den gör det trots allt möjligt att jämföra saker, oavsett vad de består av och hur de kommer förpackade. Typiskt tråkig och stelbent byråkrat alltså. Erfarenheterna från England var goda och nu återstod bara att utarbeta ett fulländat system för att ange portioner, gärna med en extra anpassning för vem det är som äter. Vuxna män och små barn är ju inte identiska i sina näringsbehov och vi lever i det individuella självförverkligandets tidsålder.

Att branschfolk är så entusiastiska inför att ange näringsinnehåll per portion borde kanske skapa någon liten kritisk fundering. Anar man inspiration från finanssektorn? Denna älskar som bekant att skapa unika alternativ, så att var och en skall känna att hen får just den produkt hen vill ha – och som av en händelse just därför inte har någon som helst möjlighet att jämföra kostnader mellan olika produkter. Sådana trista paralleller slapp vi lyckligtvis. Däremot framfördes den konspiratoriska tanken att nyttighetsmässigt normbrytande produkter, såsom bakelser och chips, skulle få en grön prick såsom nyttig, som en följd av att branschen räknat på väldigt små portioner. Men det behövde man inte alls oro sig för, förklarade något orakel. Om branschen ägnade sig åt sådan fuffens, så skulle det höras ramaskri från upprörda konsumenter, och det kunde skada varumärket. Och vem skulle utsätta sitt goda varumärke för sådan risk? Knappast den som är i en bransch där konsumenterna förväntas behöva färgklickar som vägledning för att få veta om en produkt bestående av huvudsakligen socker, smör och vispad grädde är nyttig eller inte.

Ett öra var tillräckligt. En bit in i programmet tappade jag mitt hopp om mänskligheten. Det tog en kraftig törn redan vid klagomålen över att näringsinnehåll anges i mängd per 100 gram och utplånades helt vid tanken att införa enheten ”per portion”. Framför allt kände jag medlidande med den stackars vänliga byråkraten och önskade att det kunde få räknas till god ämbetsmannased, att bemöta en del intervjufrågor med den stilla motfrågan: ”Fan, är du dum på riktigt?”

Annonser