Religion är fortfarande problemet – eller vad som förenar goda och onda

juli 9, 2017

På DN Debatt den 2 juli framträdde den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Anna Carlstedt, tillsammans med företrädare för tre av de otaliga varianter av religiösa strömningar som tillber den gud vi hittar i Bibeln. De hoppades att religion skulle kunna leda folk bort från våldsbejakande extremism. Tanken är i praktiken att bekämpa ond religion med god. Kanske kan de lyckas i enskilda fall. Men vad de huvudsakligen gör är att hålla liv i och legitimera den grundläggande världsbild, som de delar med de religiösa våldsverkarna, trots alla himmelsvida skillnader i övrigt.

De tre religionsföreträdarna har självfallet ingenting med våldsdåden att göra och det finns ingen anledning att betvivla uppriktigheten i deras vilja att motverka våldet på alla sätt de förmår. Det är inte där problemet ligger. Problemet är att de grundar sig på en världsbild med gudar, heliga skrifter samt rätta uttolkare av numera tystlåtna gudars vilja och budskapet i heliga skrifter.

Alla som bladat lite i Bibeln vet att det är en hämndlysten, straffande och synnerligen våldsbenägen gud, som tillbeds. Detta tillstår skribenterna och deras lösning är att religiösa ledare ska göra ansvarsfulla tolkningar, som visar att budskapet egentligen är något helt annat. De har dock ett stort problem. De kan inte säga hur man skiljer rätt tolkning från fel. Om de kunde göra det, så skulle vi inte ha ett oöverskådligt hav av varianter av deras tre religioner. Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om att judar, kristna och muslimer tillber samma gud, men de klarar inte ens av att enas om vem som senast talade med denne gud eller någon av hans budbärare. Följaktligen sitter de med olika uppsättningar heliga skrifter, som de nu alltså ska lägga fram en ansvarsfull tolkning av, för att kunna visa att våldsverkarna gör fel tolkning när de tar fasta på det som faktiskt står i texterna.

Religionsföreträdarna har alltså ingen grund att stå på när de ska föra fram sin goda religion. Det finns inget kriterium att hänvisa till för att skilja rätt från fel tolkning. Det blir aldrig mer än godtyckliga påståenden om vad en gud vill. I sig vore detta kanske inte så mycket att bekymra sig över, men vad de indirekt gör är att bekräfta och legitimera den världsbild som våldsverkarna rör sig inom. Det är en världsbild där man skiljer mellan gott och ont och mellan rätt och fel genom att hänvisa till vad en gud anser, eller rättare sagt vad en helig skrift uppger att en gud anser, eller rättare sagt vad en religiös ledare hävdar är den rätta tolkningen av vad en helig skrift uppger att en gud anser. I just detta avseende skiljer sig inte de tre religionsföreträdarna från de religiösa våldsverkarna. Deras motmedel skiljer sig inte från det tänkesätt som ger motiv åt våldets apostlar. Så på ett mera grundläggande plan är religionen fortfarande problemet, inte lösningen.


Vinst i välfärden – vad är det?

juni 30, 2017

Det talas mycket om vinster i välfärden, men vad är det egentligen alla talar om? Kikar man lite närmare ser man ganska snart att vinst inte alltid betyder samma sak. Med en grov indelning går det att urskilja åtminstone tre olika betydelser och det kan vara väsentligt att ta fasta på vilken av dessa en debattör använder sig av, liksom det kan vara värt att uppmärksamma vad de undviker att tala om.

En första innebörd av vinst är helt enkelt ett överskott som blir kvar när alla kostnader för verksamheten har betalats. Ett sådant överskott är nödvändigt om man vill kunna utöka eller på något sätt utveckla och förbättra verksamheten. Med andra ord är det medel som behövs för investeringar. Att sådant kan vara bra på många sätt är det svårt att invända mot. Den som i en debatt får vinst att betyda medel för förbättringar får nästan automatiskt ett övertag. Men det är inte riktigt detta som hugade kapitalägare åstundar. De vill ha avkastning.

En andra innebörd av vinst är att det är en slags inkomst till kapitalägare, eller kapitalavkastning. Den som ställer upp med sitt arbete får inkomst i form av lön, den som ställer upp med sitt kapital för sin inkomst i form av vinst. Uttryckt på det sättet låter det lagom oskyldigt och rättvist, och det är ett normalt inslag i en marknadsekonomi.

Vinst som kapitalavkastning är ett lite känsligare kapitel när det privata kapitalet ska försvaras. En stor del av nuvarande debatt handlar helt följdriktigt om detta, och då särskilt om hur stora dessa vinster är. Som jag ska återkomma till riskerar fokuseringen på vinstnivåer att skymma de verkliga principfrågorna.

Ofta får vi höra att utan vinst vill ingen satsa sitt kapital och då får vi inte tillräckligt med resurser till verksamheterna i välfärdssektorn. Argumentet är klent, eftersom det förutsätter att privata bolag är de enda som kan förse välfärdssektorn med de extra resurstillskott som behövs. Inget hindrar att det offentliga förmedlar resursanskaffningen och låter privata utförare betala amorteringar och räntor. Det skulle bara bli en normal kostnadspost att ta med i beräkningen vid upphandlingar och den skulle då bli lika för alla. Mångfald, valfrihet och konkurrens är alltså inte beroende av att resursanskaffningen sker i former som ger direkt privat kapitalavkastning. Överskott – vinst i den första betydelsen – måste inte hamna som inkomster hos kapitalägare, utan kan lika gärna stanna i verksamheten och hos dem som jobbar där.

Det privata kapitalets talespersoner brukar vidare hävda att vinst är nödvändig för att någon över huvud taget ska vilja driva verksamheten. Höga vinster blir då känsligt, eftersom de öppnar för kritik mot att välfärden dräneras på pengar och att skattemedel används till att göra privatpersoner rika i stället för att användas till medborgarnas gagn. Regeringsföreträdare brukar försiktigt säga, att skattemedel ska användas till de ändamål de är avsedda för. Eftersom regeringen valde att endast utreda en begränsning av vinstnivån, så får man anta att privat vinst tillhör de avsedda ändamålen.

Men det får alltså inte bli för mycket av det goda. Uppfattas vinstnivåerna som oskäligt höga får bolagen svårt att värja sig mot kritiken. Motmedlet blir att hävda att vinsterna inte alls är särskilt höga, om man bara räknar på rätt sätt och gör rätt jämförelser. Om vinsterna inte särskilt höga blir det å andra sidan svårt förklara varför ett vinsttak vållar problem. Ställd inför detta dilemma tillgrips istället den klassiska vägen: Man ropar fondsocialism, Nordkorea och världens undergång i största allmänhet.

Bolagen har det alltså inte så lätt. Minst lika svårt är det för dem som vill ha ett vinsttak. Det är en närmast hopplös uppgift att ge invändningsfria motiveringar till nivåer, beräkningsprinciper och alla detaljer som behöver regleras. Regelverket kommer att locka fram den juridiska slalomeliten i en tävlan om att elegantast ta sig runt besvärande begränsningar för vinstuttag. Hela anrättningen ter sig som en administrativ marsdröm. För vinsttakets motståndare är detta elände mycket användbart. När de får lust att låta sakliga behöver de inte ge sig på taket som princip, utan kan nöja sig med att slå mot varenda detalj i dess utformning. I en sådan debatt har de goda förutsättningar att vinna, eftersom de inte behöver försvara något. Det räcker att peka på alla svagheter i den konstruktion, som vinsttaksförespråkarna föreslår. Och alla konstruktioner kommer att ha svagheter.

Så länge debatten om vinster i välfärden handlar om nivån på kapitalavkastningen, kommer förmodligen de som förespråkar en begränsning att vinna i princip, men förlora i praktiken. Opinionsmässigt vinner den allmänna idén om ett tak för vinstuttag, men det praktiska resultatet blir försumbart (möjligen med undantag för riskkapitalbolagen). Om en vinstbegränsning över huvud taget går att lotsa fram till lag, så lär den knappast få några märkbara effekter utöver efterfrågan på uppfinningsrika bokslutskonstnärer.

Stridslarmet kring nivån på kapitalavkastningen riskerar emellertid att skymma ett par större principfrågor. Den första är kort och gott om kapitalavkastning är en lämplig målvariabel för verksamheterna inom välfärdssektorn. Systemets försvarare säger gärna att konkurrens gynnar kvalitet, men det är att blanda bort korten lite grand. Olika utförare och producenter kan konkurrera med varandra även om de inte har avkastning till kapitalägare som övergripande mål. Och principfrågan är alltså – lika bra att tjata om det – huruvida maximering av kapitalavkastning är det lämpligaste målet för produktion av välfärdstjänster. (Kanske säkrast att skjuta in, att påståendet att företag har vinstmaximering som mål inte är vänsterretorik, utan det är vad man får lära sig på grundkursen i nationalekonomi. Den som inte tror mig kan kolla i valfri lärobok i mikroekonomi.)

Strävan efter vinstmaximering kan kanske leda till ökad kvalitet, men det finns inget som garanterar det. Långt därifrån. Sätten att pressa ner kostnader är otaliga, vilket har resulterat i en jämn ström av reportage och nyheter om skandaler i vård, skola och omsorg, liksom i upprörda klagomål över orimliga arbetsvillkor. Det är möjligt att detta inte är det typiska och att det ger en orättvisande bild av den normala verksamheten. Men det är tillräckligt för att väcka frågan om kapitalavkastning är det bästa målet för verksamheten. Märkligt nog förefaller de som svarar ja på den frågan inte vilja att den diskuteras. Försvarare av vinstdriven verksamhet talar helst i lagom vaga ordalag om valfrihet och konkurrens, men det är helt andra ämnen. De principiella frågor vi bör envisas med att ställa är: Vad vill vi uppnå? Leder strävan efter kapitalavkastning dit? De följer på sätt och vis med till den avslutande innebörden av vinst.

Den tredje innebörden av vinst är att den fungerar som ledljus i ett signalsystem, som ser till att resurser hamnar på rätt plats. Tanken är ungefär denna: Goda vinster dyker upp där efterfrågan är större än utbudet. Möjligheten att göra goda vinster lockar till sig resurser. På så sätt förs resurser till verksamheter där det finns en otillfredsställd efterfrågan. I och med att produktionen ökar blir det hårdare konkurrens och vinsterna pressas ner till mer normal nivå. De höga vinsterna är alltså endast en tillfällig fas. Slutresultatet blir att resurser omfördelats så att produktionen anpassats till det som efterfrågas. Vinsten och dess variationer är i denna tankemodell helt enkelt marknadens metod att föra tillgängliga resurser till den användning som bäst motsvarar vad konsumenterna efterfrågar.

Skulle debatten rörande vinster i välfärden handla om vinst i denna mening, så skulle den också nå fram till en viktig principfråga. Är kapitalavkastning det lämpligaste styrmedlet för resursfördelning när det gäller verksamheter inom välfärdsområdet?

En kanske självklar men ändå väsentlig sak att hålla i minnet är att efterfrågan och behov inte är samma sak. Efterfrågan innehåller två komponenter, vilja att betala och förmågan att betala, och det är den senare som är avgörande. Utan förmågan att betala är viljan inte mycket värd. Resurser kommer därför att tendera dras mot områden, där det finns en stor och koncentrerad betalningsförmåga, eller mot de välbeställda kort och gott. Vill man ge mer styrka åt denna tendens ska man öka utrymmet för avgiftsfinansiering, exempelvis öppna dörren för möjligheten att erbjuda lite extra åt dem som vill – och kan – betala lite extra.

En annan lika självklar sak är att vinst som styrmedel styr mot vinst, det vill säga stora marginaler mellan intäkter och kostnader. Vinsternas förespråkare skulle säga att detta är ett sätt att föra resurser till de områden där de blir mest produktiva, eftersom produktiviteten framträder just som maximal intäkt per använd krona. Ur verksamhetens synvinkel ter sig dock saken lite annorlunda. Resurserna söker sig bort från kostnader. Det gäller att undvika kostnadskrävande sjukdomstyper och skolelever. Sådana lämnas med varm hand över till kommuner och landsting, som är förpliktade att ta hand om dem, och som följaktligen kommer att framstå som mindre produktiva än den privata sektorn.

Den här typen av skevheter, som är välkända sedan länge, kan säkert ge god kvalitet i de mest lönsamma segmenten av verksamheten, men den mer relevanta frågan är vilka konsekvenser de har för välfärdsektorn i sin helhet. Medan privata intressen sänder resurser till de mest vinstinbringande segmenten, ansamlas de kostnadskrävande och problemfyllda delarna hos de offentliga producenterna. En sådan segregering är förmodligen både problem- och kostnadsdrivande i sig. Även de som förväntar sig positiva effekter av konkurrens borde ha anledning att bekymra sig över vad som händer när det är möjligheten att tillägna sig vinst som de privata producenterna konkurrerar om. För medborgarna är det under alla omständigheter ytterst angeläget att frågan om vad som ska styra resursfördelningen förs upp till öppen diskussion.

Läget ter sig nu en aning märkligt. De som vill ha ett vinstdrivet system vill inte gärna tala om detta system, utan ägnar sig huvudsakligen åt att tala om valfrihet. Men det är ett helt annat ämne. De som vill ha åtminstone ett inslag av vinstdrivet system, men inte vågar erkänna det, talar huvudsakligen om att sätta ett tak för vinstnivåerna. Själv skulle jag önska ett större fokus på de principiella frågorna. Är privat kapitalavkastning det lämpligaste målet för produktion av de välfärdstjänster vi vill ha? Är privat kapitalavkastning det lämpligaste medlet för att fördela resurser mellan olika verksamheter? Eller kort och gott: Vad vill vi att välfärdssektorn ska åstadkomma och hur gör vi för att ha bäst utsikter att lyckas med det? Där ligger de verkliga politiska stridsfrågorna, oavsett om vi talar om dem eller inte.


Entreprenörsstaten – eller hur staten tar innovationsrisker när andra inte törs

november 18, 2016

 

entreprenorsstaten3

Tanken att den trista kolossen staten skulle ha försett oss med internet, iPhone och en massa annat kul låter en smula märklig, men den innehåller tillräckligt mycket sanning för att kunna passera som retorisk överdrift. Det handlar naturligtvis inte om prylarna vi bär i fickan eller godsakerna som hämtas vid ihärdig sajtseeing. Dessa levereras av privata bolag. Statens inblandning ligger några led tidigare, i utvecklingen av den teknologi som gjorde innovationerna och produkterna möjliga, det vill säga innan det ens gick att gissa vad som skulle bli kommersiellt gångbart. Det är ett skede med stora risker. Ett skede som kräver både visioner och uthållighet. Ett skede för driftiga entreprenörer med andra ord. Så vad har staten där att göra?

Innovationsekonomen Mariana Mazzucato hävdar sin ganska nyligen översatta bok Entreprenörsstaten (Karneval förlag), att det är just i detta skede som de privata initiativen har visat sig otillräckliga och ofta nästan helt frånvarande. I stället har staten burit entreprenörens uppgift under de tidiga och riskfyllda stegen mot teknologiska genombrott, som så småningom också tagit klivet över till att bli kommersiella genombrott. Hon flyttar därigenom en avsevärd del av den ekonomiska utvecklingens kraftcenter från den privata till den statliga sfären.

Ja, det mesta av de radikala, revolutionerande innovationer som gett näring åt kapitalismens dynamik – från järnvägar till internet, dagens nanoteknik och läkemedel – har staten att tacka för de djärvaste, tidigaste och mest kapitalintensiva entreprenörsinvesteringarna. (s. 32)

Så värst mycket längre bort från den sedan länge dominerande bilden av staten som en trög kostnadsklump, som kväver uppfinningsrikedom och innovation, går det knappast att komma.

Frågan om statens roll i ekonomin är, milt uttryckt, omtvistad. Såväl ideologiska som teoretiska klingor har korsats i långvarigt envig om stor eller liten stat. I så förenklad form riskerar man dock missa något väsentligt. Inspirerad av ett legendariskt danskt sexualupplysningspar framförde Bo Rothstein vid något tillfälle ett ”Inge och Sten-teorem” om staten. Den enkla tanken var, att när det gäller staten, så är det inte storleken som är viktig, utan vad den gör. I den andan studerade en samling forskare under 1980-talet de framgångsrika ekonomierna i Asien efter det att Chalmers Johnson gett liv åt idén om en ”kapitalistisk utvecklingsstat” för att fånga den mångskiftande verksamhet som bedrevs för att stötta och främja industriell utveckling och export.

Lite känsligare var det att överföra denna typ av analys till de dominerande västekonomierna. Några länder, såsom till exempel Frankrike, satte en ära i sin aktiva stat, medan andra resolut avfärdade varje påstående om att marknaden och dess privata aktörer skulle ha staten att tacka för något. Till de senare hörde inte minst USA. Detta fick Fred Block att ta USA som utsökt exempel på en mera dold företeelse, som på knagglig svenska kunde kallas ”utvecklingsnätverksstaten”. Block påbörjade en kartläggning av de tämligen finmaskiga och (genom anslag företrädesvis motiverade av nationella säkerhetsskäl) mycket resursstarka nätverk, som varit intensivt verksamma med att initiera, finansiera, bedriva och på tusen och ett andra sätt främja teknologisk grundforskning i gränslandet mellan det visionära och det möjliga. Dessa nätverk har varit intimt sammanflätade med privata aktörer, vilket gjort att det har kunnat gå snabbt att föra nya produkter till marknaden när ny teknologi passerat gränsen mellan det visionära och det möjliga.

Det har i och för sig varit välkänt att industrin kunnat glädja sig åt avsevärda strömmar av offentliga medel, både i direkt och indirekt form. Ofta har uppmärksamheten riktats mot de stora försvarskontrakten och deras betydelse för utvecklingen inom högteknologiska branscher. Enligt Stuart Leslie hade självaste Silicon Valley försvarsmakten som sin största affärsängel i begynnelsen av regionens färd till ikonstatus på innovationskartan. (En tidigare version av uppsatsen finns här.) I Mazzucatos bok breddas och fördjupas bilden av de resurser som staten har tillfört det teknologiskt visionära forsknings- och utvecklingsarbetet. Men det är inte pengarna i sig hon lägger tonvikten vid, utan – och det förtjänar att upprepas – risktagandet. Staten har stått som en uthållig finansiär i ett skede av genuin osäkerhet om vad som kan bli en framgång och vad som blir en flopp.

De som har kritiserat Mazzucato genom att hävda att staten inte är bättre än någon annan på att hitta vinnare eller genom att ge exempel på statliga felsatsningar, skjuter därför bredvid målet. (Och från Näringslivets forskningsinstitut Ratio kom ett nedsablingsförsök som inte ens nådde rätt skjutbana.) Entreprenörsstatens roll utspelar sig i hög grad i den fas då man endast kan ha förhoppningar om att finna vinnare och då en och annan felsatsning är ofrånkomlig. Riskkapitalbolag och andra privata aktörer har visat sig antingen oförmögna eller ovilliga att bära dessa risker. De har klivit in i en senare fas, när de teknologiska lösningarna funnits på plats, och när det handlat om mer ”normalt” kommersiellt risktagande.

Betoningen av statens roll i innovationssystemet är inte avsedd att förminska vad övriga aktörer har gjort. Snarare handlar det om att fördela äran på ett mera rättvisande sätt. Ett bolag som Apple, Mazzucatos favoritexempel, har varit enastående på att kombinera teknologier, paketera dem elegant och föra dem samman med slumrande behov och önskningar bland konsumenter. Men Apple har alltså kunnat plocka ur redan befintliga förråd av teknologiska råvaror, som i påtaglig grad tagits fram med hjälp av statliga resurser, vilket bara är ett annat sätt att säga, att landets skattebetalare bekostat de oundgängliga förutsättningarna för sina smarta telefoner.

Det finns emellertid mer än ära att fördela. Det finns stora inkomster också. Merparten av inkomsterna stannar hos de privata aktörer, som kliver in efter det att skattebetalarna genom staten stått för risktagandet. Uppfinningsrikedomen när det gäller att undvika skatt har därtill stundtals varit lika stor som när det gäller att utveckla nya produkter. Mazzucato menar att detta är en ohållbar ordning och vill få till stånd en rimligare fördelning av kostnader och belöningar. Det är inte bara en fråga om rimlighet och rättvisa. Mycket mer står på spel. Det handlar om att staten ska kunna fortsätta att fullgöra rollen som visionär risktagare i ett innovationssystem, som har gett oss internet, iPhone och en massa annat kul. Och vem kan väl ha några invändningar mot det?


Varför är det så långt till Beirut?

november 17, 2015

Terrorattentaten och massmorden i Paris sände en chockvåg genom västvärlden. Det var dåd av en sådan art, som ingen ville nämna utan att skjuta in adjektiv för att understryka hur man kände inför de skyldigas sanslösa grymhet. Min reaktion var sannolikt densamma som alla andras. Natten mellan fredag och lördag ägnade jag åtskilliga timmar åt att med växande fasa nätvandra mellan olika nyhetskällor. Det är svårt att beskriva den känsla som växte när det som först rapporterades som ett gisslandrama övergick till att handla om ett regelrätt massmord. Chockvågen är i sig inte något att förundra sig över. Hundratals döda och sårade kan inte undgå att skapa en svårgripbar blandning av sorg, vrede, bestörtning och kanske något som ligger i gränslandet mellan maktlöshet och hat. Eller?

Ganska snart föreföll det spridas en fruktan för att terrordåden skulle utnyttjas av rasister. På twitter växte strömmen av påminnelser om att det var just denna typ av terror som många flydde från. Dessa påminnelser var, och fortsätter att vara, viktiga att göra. Rasisterna vaknade snabbt och de hade självfallet inga skrupler inför att utnyttja en tragedi för att bröla ut sitt vanliga hat. Det är knappast något att förvåna sig över, men det är likväl nödvändigt att bemöta. Påminnelsen om att de som når Europa som flyktingar, flyr från samma besinningslösa våld som det som nu drabbat Paris, blev emellertid även en påminnelse om att västvärldens reaktioner på våldet skiljer sig högst avsevärt beroende på om det utspelar sig här hemma eller där borta. Den senare påminnelsen förstärktes av att Beirut bara en dag tidigare hade utsatts för ett terrordåd, som enligt de vad som gick att läsa på fredagen hade resulterat i minst 43 döda och över 200 skadade. Bomberna i Beirut noterades visserligen i det svenska nyhetsflödet, men både DN och SvD stannade vid vad som kunde kallas stor notis. SVT var utförligare, men det är en bit kvar till att kunna jämföras med direktsändning under hela natten. Jag misstänker att proportionerna i den svenska nyhetsrapporteringen inte var unika för västvärldens press. Och jag kan inte minnas några uttalanden om de döda i Beirut från statsministrar, presidenter eller andra framträdande personligheter – trots att det utlysts en dags landssorg i Libanon.

Den himmelsvida skillnaden i reaktionerna på två terroristattacker med en dags mellanrum var svår att undkomma och den har uppenbarligen varit besvärande för en del. Ben Norton skrev redan på lördagen en utförlig och ilsken uppgörelse med västvärldens dubbla måttstockar och de många lagren av hyckleri han ansåg prägla de offentliga reaktionerna på dåden i Paris. Det är lätt – eller borde åtminstone vara lätt – att hålla med Norton i mycket av det han skriver, men det verkar vara ganska få som har tagit det steget. Likväl, diskrepansen skaver. Paris och Beirut nämns nu ibland tillsammans, inte sällan utökat med Ankara och Jemen. Jeanne Kay tog i The Nation det lite djärvare steget att ställa frågan rakt och öppet: Är det fel att västerlänningar sörjer Paris djupare än Beirut? För Kay själv låg Paris betydligt närmre än Beirut. Hennes far var fransman, hon hade bott i Paris och hade gott om vänner där. Frankrike var nära på ett högst påtagligt sätt och för Kay fanns det ingen anledning att döma någon för att hysa starkare känslor för det som man genom personliga band eller på annat sätt stod nära. Hennes avsikt var inte att urskulda sig. Poängen var istället att

we can’t ignore that atrocities like these happen every single day in the world, in places that don’t ignite these feelings of recognition, familiarity, or empathy for most of us in the powerful countries of the West. They are familiar and recognizable and mournable to many, many others in just as deep and real a way as Paris seems to us.

Och budskapet var sympatiskt. Det fanns ingen anledning att sörja mindre över Paris. Istället borde den sorgen öppna för insikten om vad andra – särskilt de som rutinmässigt glöms bort – genomlider närmast dagligdags. Chocken över Paris borde, menade Kay, väcka oss ur vår vardagliga glömska ”about the identical horror, mourning, and trauma that the nation-states to which we belong inflict on the Others, the Strangers, the unfamiliar Non-Us of our world.” Det hela mynnade ut i en maning till handling.

let our current grief over the familiar be a wake-up call so that we not only remember to grieve the lives lost in unfamiliar places tomorrow but actively work to stop our governments from inflicting them in the first place.

En bra start på att minska terrorn är att sluta att delta i den, som Chomsky brukar säga.

Vid en första läsning är det lätt att känna sympati med Kays resonemang, men jag kan ändå inte släppa hur lätt det uppenbarligen är att känna igen det nära och det fjärran, det bekanta och det obekanta, vi och dom. Och det är bäst att understryka, att det är mig själv jag talar om här i lika hög grad som om den välvilliga Jeanne Kay. Under flera dagar satt jag med The Guardians ständiga uppdateringar av jakten på förövarna och allt annat som hände som följd av attentaten i Paris. Jag har sett namn och bild på förövare och eftersökta och fått veta att säkerhetstjänster både här och där avvärjt hot och attentat. Att 11 personer arresterats i Libanon och att tre av fem planerade bombdåd inställdes på grund av kraftig bevakning såg jag inte förrän jag började skriva på denna text. Varför är det så lång till Beirut?

Vän av ordning kan naturligtvis påpeka att det är en skillnad i avstånd. Fågelvägen är det 3 109 km till Beirut i jämförelse med 1 563 km till Paris. Å andra sidan är skillnaden endast obetydligt större än bilvägen från Malmö till Luleå (1 510 km). Kan det vara så att det är större sannolikhet att ha en fransos i bekantskapskretsen än en libanes? Om man skall tro siffrorna från SCB borde det vara tvärtom.

Utrikes-födda-Frankrike-Libanon-2000-2014

Siffrorna kan dock vara bedrägliga. Sverige skulle kunna vara segregerat. I så fall kunde det till och med hända, att sannolikheten att känna någon som bor i Frankrike vore större än att känna en libanesiskättad person som bor i Sverige. I synnerhet för personer i den skrivande och tyckande klassen, om jag får vädra mina fördomar en smula.

Utredningar av detta slag är självfallet bara larv och skämt. Det är inte konkreta omständigheter, såsom geografiska avstånd , som producerar skillnaden. Fågelvägen är det 6 327 km från Stockholm till New York, men det hindrade inte att ”vi” alla var amerikaner (vilket inte avser alla amerikaner) den 11 september 2001. Inte heller är det konkreta kunskaper eller sympatier. Efter den 7 januari i år var det många som var Charlie, trots att Charlie Hebdo inte var särskilt känd och trots att dess innehåll knappast skulle ha tilltalat så många av dess nya vänner. Skillnaden skapas av något mer subtilt och svårfångat. Det handlar om en mängd ideologiskt präglade föreställningar, som man insupit och tillägnat sig utan att lägga märke till det, och som ger den karta som gör det möjligt att omedelbart och omedvetet skilja mellan nära och fjärran, mellan vi och dom. Det är föreställningar som man inte reflekterar över att man har. De ligger där som osynliga självklarheter och de har konsekvenser, ibland harmlösa, ibland skadliga, ibland bara absurda.

Den 13 november var det självklart att ”vi” alla var fransmän (ty franspersoner är inte ett ord). I stundens allvar verkar det inte ha väckt särskilt mycket uppståndelse att en hel del falska röster stämde in i kören, såsom kung Salman i Saudiarabien, ett land varifrån stödet till jihadistisk terrorism flödat ymnigt, och Recep Tayyip Erdogan, som anklagats för att stödja ISIS och vars förhållande till ISIS varit minst sagt tvetydigt, på gränsen till vänskapligt, och som hellre bekämpat kurder än ISIS – för att nu nöja sig med två exempel. Nu när vi alla är fransmän igen verkar det inte särskilt anmärkningsvärt att också allsköns despoter och förtryckare ansluter sig till hyllningarna av demokrati och frihet. Just på grund av att närheten till Frankrike är så oreflekterat självklar verkar det ha uppstått en påtaglig dövhet inför den skorrande falsksången från alla dem som bara gjorde som ”vi”. Huruvida detta skall räknas till det absurda eller det skadliga kan vi lämna därhän, men det är under alla omständigheter lärorikt. De som med stor entusiasm förtrycker och mördar de andra – de som är fjärran – är välkomna i gemenskapen när de fördömer morden på oss. De universella värden vi säger oss stå upp för är kanske inte så universella ändå. Och då har jag inte ens nämnt dem som haft oturen att hamna i skottlinjen när ”vi” har öppnat eld för något ädelt ändamål.

Om någon skulle fråga mig varför det är så nära till Paris och så långt till Beirut, skulle jag förmodligen kunna ge en lång utläggning om varför det förhåller sig på det sättet. Den skulle handla om fransk historia, kultur och diverse annat. Med raska steg skulle jag nå fram upplysningsfilosofer, franska revolutionen och en samling synnerligen universella värden. En del skulle nog vara sakligt sett korrekt, men en fransman skulle med säkerhet snabbt avslöja hur lite jag egentligen vet om fransk historia och kultur. En libanes skulle följa upp med en fråga om varför jag inte sa ett knäpp om libanesisk historia och kultur i denna jämförelse. Och en opartisk åhörare skulle fråga varför jag var så snabb med att svara över huvud taget. Den sista frågan är egentligen den värsta. Hur kommer det sig att det är så lätt att ge ett svar på varför Paris är nära och Beirut långt borta? Med tanke på att det geografiska avståndet inte är längre än en bilresa från Malmö till Luleå, borde det vara ganska svårt att ge ett vettigt svar. Jag tror inte att jag är ensam om att kunna ge ett svar. Och jag tror inte att jag är ensam om att bli svarslös om någon vill veta varför jag kunde ge ett svar. För förmågan att svara bygger inte på kunskaper. Den bygger på de oreflekterade självklarheterna, de outtalade föreställningar, som jag aldrig tänker på att jag har, än mindre vet varifrån de kommer. Samma självklarheter som ger 43 döda i Beirut en notis och 129 döda i Paris 20 timmars direktsändning.

Jag instämmer helt och fullt med Jeanne Kay i att det inte finns något som skulle förminska sorgen och vreden över massmorden i Paris. Men jag tror inte det är tillräckligt att låta dessa känslor tjäna som en öppning till insikten om att andra känner precis detsamma när massmorden genomförs långt borta. Om de värden och principer vi säger oss försvara är universella, så borde det inte finnas någon grund för att skilja mellan nära och fjärran. För att röra sig i den riktningen tror jag att det är nödvändigt att börja med att rannsaka sig själv med frågan: Varför är det så långt till Beirut? Och jag tror att det är nödvändigt att hålla tillbaka den spontana benägenheten att ge ett snabbt svar. Ty om vi tar de universella värdena på allvar har frågan inget svar.


Orsakade drömmen om jämlikhet den svenska modellens fall?

oktober 8, 2015

Det talas ofta om den så kallade svenska modellen, men ingen tycks kunna säga mer exakt vad som avses. Åsikterna går isär om både vad den består av och vad den går ut på. Endast tre saker verkar det råda enighet om. Den är värd att bevara, den har redan raserats och det var deras fel.

En flitigt utkolporterad version av historien om hur ”den svenska modellen” raserades, har som bärande balk, att sossarna – partiet alltså – och LO radikaliserades från mitten eller slutet av 1960-talet och som en följd av detta började låta staten blanda sig sådant som arbetsmarknadens parter tidigare skött genom att träffa avtal. Därigenom övergav sossarna och LO den svenska modellen och orsakade dess fall. Egentligen är detta en förkortad version av vad som brukar hävdas, men det är ovanligt att man skriver ut den fullständiga versionen i klartext. En mer fullständig form skulle lyda: …började låta staten blanda sig i sådant som kapitalet, marknaden och arbetsmarknadens parter tidigare skött på egen hand. De anklagande fingrarna brukar mest emfatiskt peka på den arbetsrättsliga lagstiftningen på 1970-talet (LAS, MBL, Arbetsmiljölagen och en hel del annat), men den största förtrytelsen brukar egentligen handla om att kapitalets makt och befogenheter ifrågasattes, liksom marknadens generella lämplighet som resursfördelare. Att ifrågasätta kapitalets makt är en oförlåtlig förbrytelse, som kallas många fula saker, såsom klasskampsretorik, övergivande av statens neutralitet, politisering, brott mot samförståndsandan, etc. Denna historia har cirklat runt i debattskrifter, propagandabroschyrer, forskningsrapporter och läroböcker rätt länge vid det här laget, och den hålls vid liv i en liten, men jämn ström av nya alster.

Ett tillskott i genren kom förra året i form av boken Drömmen om jämlikhet. Socialdemokratins radikalisering och den svenska modellens fall (Atlantis förlag, 2014) av Henrik Malm Lindberg som är verksam vid Ratio – Näringslivets forskningsinstitut. Det är en behändig volym, som rappt och effektivt berättar en serie tämligen välkända historier om stegrad jämlikhetsambition i lönepolitiken, om vänstervridning i radio och TV, om en gryende idé om att arbetsmiljöfrågor är sammanflätade med maktrelationer i företagen, om växande anspråk på inflytande i företagen, om lagstiftning om anställningsskydd, om upptäckt av fattiga i folkhemmet och ofärd i välfärden, om ökad lust till aktiv näringspolitik, och lite annat smått och gott. Fler och starkare röster sade att tillväxt inte ensamt kunde lösa problemen med kvardröjande fattigdom och ojämlikhet. Kanske var till och med en del problem en konsekvens av rationaliseringar och strukturomvandlingar, som skulle ge den stadiga tillväxten. Fler och starkare röster sade att det som var optimalt för företagen inte nödvändigtvis var optimalt för samhällsekonomin. Fler och starkare röster sade att marknadens fördelning inte spred välståndet till alla. Fler och starkare röster sade att det rådde grundläggande intressemotsättningar mellan dem som maximerade avkastning på kapital och dem som lönearbetade för att skapa denna avkastning. Allt utmynnade i att socialdemokratin, inklusive LO, på område efter område radikaliserades och började betrakta fosterlandet som präglat av klassmotsättningar och ojämlika maktrelationer, som borde åtgärdas medelst statliga ingripanden. Det gick så långt att man började ifrågasätta marknaden som fördelningsmekanism och kapitalismen som system. Alltså övergav man den svenska modellen, som var bygd på harmoni, samförstånd och frånvaro av såväl klasser som maktrelationer. Dessutom hade man mage att tala om borgerlig hegemoni.

I sak är det inte mycket nytt, åtminstone inte för den som varit med i branschen ett tag. Ett litet medgivande kanske ändå bör göras. Under en ganska lång tid har det förts ihärdiga kampanjer för att vägen till samhällelig välmåga går genom ökad lönespridning. Ratio hade ett helt forskningsprojekt på det temat, där empirin olyckligtvis förstörde slutsatserna. I Drömmen om jämlikhet ges passande nog LO:s förändrade lönepolitik i slutet av 1960-talet en mer framskjuten plats i än vanligt i skildringarna av den svenska modellens förödelse. LO började eftersträva en mer generell utjämning av lönerna och ta sig an låglöneproblemet. Sådant är självklart anatema för Näringslivets forskningsinstitut och dess uppdragsgivare och det får nu alltså en mer apostroferad plats i radikaliseringens förstörelseverk.

Lindberg intresserar sig främst för idéer och kunskaper och hur dessa påverkar politiken. Han för en del resonemang om trögheten i att förändra invanda föreställningar och ersätta gamla problemformuleringar med nya, och han noterar att idéer behöver färdas genom rätt kanaler för att få genomslag i praktisk politik. Om dessa resonemang i sig är måhända inte så mycket att säga, men Lindberg har lite större anspråk. Han har en halvt uttalad tes om vad som förklarar politiska förändringar. I försiktiga och bitvis indirekta ordalag avförs förklaringar som bygger på maktrelationer och konflikter mellan samhällsklasser. Istället är det idéer och kunskaper, som förändrar världen.

”Så länge som tillgänglig kunskap, erfarenheter och den rådande ideologin ger stöd åt de etablerade idéerna finns inget utrymme för ett politikbyte. Förutsättningarna för detta är istället att ny kunskap förändrar de tidigare givna problemställningarna. Modellen utgår från att politiker och andra beslutsfattare tar intryck av idéer och tankegods som förs fram i debatten och ta del av forskning och undersökningar. Framgångsrikt framförda idéer kan då leda till en klimatförändring i det politiska livet varvid problemen omformuleras och det öppnas möjligheter för nya lösningar att bli accepterade.” ( s. 17)

Exakt hur idéer får genomslag är lite oklart, medger Lindberg, men en ”väsentlig förutsättning är tillgången på kunskap, det vill säga nya fakta eller nytolkningar av gamla fakta, som kan förändra den tolkning centrala aktörer som beslutsfattare inom politik och förvaltning gör av världen runt omkring dem och som ligger till grund för deras beslut.” (s. 26) Vid vissa tillfällen öppnar sig särskilda möjligheter för snabba och genomgripande förändringar och då gäller det för de trägna idédrivande aktörerna att kunna presentera förslag som är möjliga att genomföra. ”Om man når framgång eller inte beror alltså inte så mycket på aktörernas numerära styrka som på förmågan att fånga tillfället i flykten, ha kanaler till makten och ett upparbetat nätverk när policyfönstret öppnar sig.” (s. 25)

Som synes är det idéer och kunskaper som framhålls, men dessa rör sig uppenbarligen i en värld där det finns företeelser som centrala aktörer, beslutsfattare och en makt att ha kanaler till. Allt sådant bara finns där, utan att ha några konsekvenser för analysen. Hela den värld som idéerna rör sig i och hela den värld de behöver nå för att få något genomslag trollas bort. Så får man ett samhälle utan maktrelationer, där idéer och kunskaper spelar en avgörande roll, trots att denna roll synes vara helt beroende av just befintliga maktrelationer. Vill man vara elak kunde man säga att det är en världsbild som passar ganska bra för ett Näringslivets forskningsinstitut i ett kapitalistiskt samhälle.

Är man inte lagd åt det elaka hållet kan man istället ifrågasätta om det är en världsbild, som är särskilt lyckad för analytiskt bruk. Att tänka bort maktrelationer, men ändå låta dem ligga kvar som tyst förutsättning, riskerar leda till en hel del dunkelheter i analysen. Välden blir helt enkelt svår att förstå om man inte beaktar det som bestämmer förändringsprocessers riktning och utfall. Vi kan kika lite anekdotiskt på ett exempel. Bokens sista empiriska kapitel tar upp socialdemokratins övergång till en mer aktiv och interventionistisk näringspolitik. Staten skulle ge sig in och styra och ställa i näringslivets strukturomvandling och få mer av dirigerad planmässighet i ekonomin. Lindberg identifierar (s. 119) två kunskapskällor, som han bedömer ha haft stor betydelse för socialdemokratins omsvängning. Båda handlade om maktkoncentration och monopoltendenser i näringslivet, vilket bland annat innebar att den fria marknaden inte var så fri, och därför inte fungerade som den borde. Den första kunskapskällan var C. H. Hermanssons studier, Koncentration och storföretag från 1959 och Monopol och storfinans från 1962. Den andra, som tillmäts större betydelse, var ett par delbetänkanden från den statliga koncentrationsutredningen, framlagda 1968. Ny kunskap om maktkoncentration och monopolistiska snedvridningar av den fria marknadens funktionssätt skulle alltså ha vridit socialdemokratin till en växande lust till statliga ingripanden i näringslivet.

Här blir man lite fundersam. C. H. Hermansson hade redan 1943, under pseudonymen Lancet, publicerat boken Det monopolkapitalistiska Sverige (Arbetarkulturs förlag, 1943). I omfång kan den naturligtvis inte mäta sig med de två volymer som skulle komma ett par decennier senare, men den fäste uppmärksamheten vid samma företeelser, det vill säga företags- och ägarkoncentration, monopolistiska sammanslutningar och finanskapitalets maktställning. Det Hermansson tog upp knöt an till ämnen som tidigare uppmärksammats både inom och utom socialdemokratin, inte minst förekomsten av monopolistiska sammanslutningar (trust- och kartellväsendet, som det stundtals kallades). Bokens fakta var färska och fina när SAP 1944 antog ett nytt partiprogram, som i sina allmänna grundsatser påtalade både den fortlöpande koncentrationen av den ekonomiska makten och skadeverkningarna av ”alltmer omfattande utvecklingen till monopolistiska sammanslutningar”. ”Den ordning varmed dessa sammanslutningar ersätta en ohejdad och ofta slösaktig konkurrens, innebär oftast en reglering nedåt av produktionen och skärper tendensen till ofullständigt utnyttjande av samhällets produktiva tillgångar.” Med sådan brister i det ekonomiska systemet behövdes ett ökat inslag av planmässig styrning. Partiet förhöll sig pragmatiskt till ägandeformerna, men hyste inga betänkligheter inför att styra och ställa om det behövdes:

”Vare sig den ekonomiska verksamheten bygger på enskild äganderätt eller olika former av kollektiv äganderätt måste den samordnas till en planmässig hushållning, om icke arbetskraft och materiella tillgångar skola gå tillspillo i sysslolöshet eller i en icke tillräckligt effektiv produktion. En sådan samordning kan endast komma till stånd under samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilt vinstintresse och enskilda gruppers intressen överhuvud underordnas de mål som samfällt eftersträvas.”

Dessa tankegångar inflöt i det politiska programmet som punkt VIII, där man inte heller var främmande för att överföra naturrikedomar, industriföretag, kreditanstalter samt transportmedel och kommunikationsleder ”i samhällets ägo” om det skulle behövas. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från samma år (1944) talade ett radikalt språk, och hade, som Lindberg påpekar (s. 111), höga ambitioner för vad en planerad styrning kunde göra för att effektivisera resursutnyttjandet och öka välståndet. Efterkrigsprogrammet blev till regeringsförklaring. En efterkrigskommission under Gunnar Myrdal tillsattes och en trave branschutredningar sjösattes.

Allt föreföll således vara på plats. Fakta, idéer, ambitioner, organisering och folk som skulle göra jobbet. Och ändå blev det ingenting. Lindberg noterar att valet 1948 blev ”ett svidande bakslag” för socialdemokraterna ”och ambitionerna justerades ner rejält.” (s. 112) Vare sig kunskaper eller idéer verkade kunna göra så mycket på egen hand. Varför, kan man fråga sig. Socialdemokraterna kan ju knappast ha saknat kanaler till makten, om detta syftar på regeringen. Kanske måste man vidga blicken och beakta de mer grundläggande maktrelationerna i samhället. Det går nog inte att smita ifrån klasskampen.

Exakt vad som låg bakom den rejäla nedjusteringen av ambitionerna är inte lätt att säga. Thomas Jonter försökte i en avhandling för ett par decennier sedan, Socialiseringen som kom av sig (Carlssons förlag, 1994), göra gällande att påtryckningar från USA spelade en väsentlig roll. Han inriktade sig på de avbrutna planerna på att förstatliga den svenska oljehandeln. USA hade bestämt sig för hur den ekonomiska världsordningen skulle se ut och kunde inte tillåta små länder att ta sig socialistiska friheter, i synnerhet inte om olja var inblandat. För den socialdemokratiska socialiseringsstrategin spelade oljehandeln en nyckelroll, enligt Jonter. (s. 171), och när man tvingades böja sig för den amerikanska övermakten gick luften ur planhushållningsambitionerna i sin helhet. Jonter lyckades inte övertyga alla om detta. Alf W. Johansson var mycket skeptisk (recension i Historisk tidskrift nr 1 1996), men Jonter stod på sig (genmäle i Historisk tidskrift nr 1 1996), och det vore nog förhastat att vifta bort den internationella inramningen av den svenska klasskampssituationen. Per Nyström skildrar i en ytterst njutbar essä, baserad på egna minnen och senare litteratur, hur Förenta staternas framfart för att mota tillbaka allt som liknade socialism under det korta vänsteruppsvinget direkt efter andra världskriget, gav återverkningar på det politiska klimatet även i Sverige. (”Det sista brevet” i Historia och biografi [Arkiv förlag, 1989]) Klasskampen är och förblir en internationell företeelse.

Det betyder naturligtvis inte att vår kära inhemska kapitalistklass var obetydlig i sammanhanget. Tvärtom. Den mobiliserade i stor skala. Näringslivets fond, vars ursprungliga huvuduppgift hade varit att förvalta aktier i AB Svenska Dagbladets intressenter, blev härvid ett viktigt instrument för en inre krets av storföretagsledare att agera politiskt. Niklas Stenlås visar i sin avhandling Den inre kretsen (Arkiv förlag, 1998) hur Näringslivets fond blev en central drivkraft i kampanjen för att driva tillbaka socialdemokraternas radikaliserade ambitioner efter kriget (det så kallade planhushållningsmotståndet) och så småningom i en kamp för att avlägsna SAP från regeringsmakten i valet 1948. Det kortsiktiga målet att befria sig från sosseregeringen misslyckades, men de långsiktiga vinsterna blev betydliga. Rörelsen åt vänster stukades och kapitalet vann en trygg och välskyddad ställning för sina grundläggande maktbefogenheter. De fackliga organisationerna kunde förhandla om fördelningen av den växande produktionens frukter, men rörde inte vid makten. På motsvarande sätt höll sig staten ”neutral” inför kapitalets makt. En lugn och behaglig tid, som fick förståsigpåare att börja tala om ideologiernas död. Det skulle dröja ett par decennier innan kapitalets makt började ifrågasättas igen och det åter blev dags att börja gorma om ideologisering och övergiven neutralitet.

Tillbakagången i valet 1948 och det Lindberg noterade som en rejäl nedjustering av socialdemokraternas ambitioner var således ett nederlag i en högst reell klasskamp. Och det är nog snarare en motsvarande infallsvinkel som är relevant i en studie av socialdemokratins radikalisering under 1960-talet. Inte radikaliseringens möjliga konsekvenser för en i efterhand rekonstruerad och etiketterad svensk modell. Den mest påtagliga konsekvensen var den massiva motmobiliseringen. Inledningsvis stod kapitalet lite handfallet inför den vänstervåg, som började ta sats i mitten av 1960-talet. Men det dröjde inte länge förrän styrkorna samlades och påbörjade en motattack. Med Näringslivets fond och Svenska arbetsgivarföreningen (SAF) som centraldirigenter skapades en strid ström av både tillfälliga och långsiktiga organisationer och institutioner av olika slag för att driva propaganda. Ett av dessa var för övrigt förlaget Ratio, som nu har ombildats till Ratio – Näringslivets forskningsinstitut.

De långsiktiga följderna av denna motmobilisering lever vi fortfarande mitt i. Drömmen om jämlikhet motades effektivt tillbaka. Huruvida en ”svensk modell” av femtiotalssnitt har fallit eller ej ter sig i sammanhanget som en bisak. Att ägna en undersökning åt att leta efter dem som kan pekas ut som skyldiga till att ha väckt liv i drömmen om jämlikhet och börjat ifrågasätta kapitalets makt, får nästan drag av avslutande upprensningsaktion i ett redan ockuperat område. De felaktiga idéerna och deras förespråkare skall brännmärkas som förstörelsens agenter. Kapitalismen får inte ifrågasättas. Det finns inga alternativ. Det är läxan vi skall skriva hundra gånger, så att den en gång för alla fastnar.

Det är säkert inte sista gången vi får höra talas om den svenska modellens fall. Det kan jag leva med. Skall man göra spådomar utifrån den historiska erfarenheten är det inte heller sista gången vi får höra drömmen om jämlikhet. Det kan jag leva för.


Massmord är inte unikt, attacker mot det fria ordet är inte nytt

januari 8, 2015

Attacken mot Charlie Hebdo har väckt chock och avsky runt om i världen. Det är – eller borde åtminstone vara – självklart att fyllas av fasa inför det systematiska och kallblodiga mördandet, och av glödgande vrede över angreppet på yttrandefriheten. I skrivande stund är det ännu okänt vilka som är skyldiga till dådet. Skall man lita på nyhetsflödet har en misstänkt överlämnat sig till polisen och ytterligare två misstänkta efterspanas. I detta tidiga skede gör man nog klokast i att avvakta med att yttra sig om gärningsmännen. Men en sak kan sägas med visshet. Oavsett vilka de skyldiga visar sig vara, är det ett attentat mot såväl tanke- som yttrandefriheten, som kostat 12 människor livet och som skadat ytterligare 11 personer.

Ingen borde kunna komma undan allvaret i det som hänt. Därför är det svårt att inte bli ytterligare upprörd av kommentarer, som direkt eller indirekt säger att de mördade själva bär en del av skulden för att de attackerats. Financial Times var tidigt ute med att tala om dumhet och oförstånd hos redaktionen för Charlie Hebdo. I Sveriges Radio hasplade Alice Petrén ur sig att det inte var några oskyldiga personer som angripits. I bästa fall är yttranden i denna anda uttryck för ren obetänksamhet, men de kan lika gärna var ett uttryck för att inställningen till yttrandefriheten hålls inom snävare gränser än vad som framkommer i festtalen. Man drar sig till minnes hur det lät för några år sedan, när åtskilliga franska politiker och tidningar på högerhalvan hötte med pekfingret mot Charlie Hebdo för tidningens blasfemiska provokationer. Uppslutningen kring yttrandefriheten som princip är dessvärre inte lika självklar som den borde vara. När den utsätts för öppet våld talar de flesta som yttrar sig varmt om yttrandefriheten som idé, men här och var infogas reservationer mot dess praktiska användning. Inte minst inom den religiösa sfären dyker reservationerna upp. Bill Donohue från Catholic League hävdade till exempel, att Stéphane Charbonnier kunde ha levt idag, om han visat större respekt för Muhammeds helighet. Uppslutningen kring yttrandefriheten rör sig således på en skala, där den kringgärdas av en växande mängd reservationer, som till slut upphäver den helt. Om man, såsom Alice Petrén, fäster sig vid vad de mördade yttrat, är det följaktligen inte fullt så oskyldigt, att det går att vifta bort med att uttalandet blev ”knasigt”. Man måste också inse att man har ställt sig på kanten till ett sluttande plan bort från yttrandefriheten.

Idag kommer emellertid tidningarna att fyllas av hyllningstal till den obetingade yttrandefriheten. Av gammal vana tittar jag först i DN, där Peter Wolodarski uttrycker tidningens sorg över angreppet på det fria ordet. Mina ögon stannar dock till på raden, som säger att gårdagens attentat inte liknar något annat. Jag gör inga anspråk på några särskilda  kunskaper om pressens historia, men drar mig till minnes den tid när jag började få upp ögonen för världen och politiken. Inte minst drog Centralamerika till sig den unge gymnasistens blickar. I El Salvador härjade en brutal förtryckarregim, som bland mycket annat gav sig på den oberoende pressen form av två små tidningar, La Crónica del Pueblo och El Independiente. Båda eliminerades av militär och dödsskvadroner (som direkt och indirekt understöddes av USA). I fallet La Crónica del Pueblo tog säkerhetsstyrkorna hand om en redaktör och en fotograf, som satt i möte på ett kafé, och skar upp buken på dem med machete, varefter de sköts. El Independiente hade varit föremål för flera attentat, som bland annat kostat en 14-årig pojke livet, innan tidningen stängdes av arméns stridsvagnar. (Se sid 203 här.) Attentaten ser förvisso inte exakt ut som det som riktades mot Charlie Hebdo, men brutaliteten ligger inte långt efter. Jag är övertygad om att den som äger lite mer kunskaper om pressens och pressfrihetens moderna historia utan problem skulle kunna göra listan längre.

Jag fortsätter läsningen i DN och kommer fram till Björn Wimans högstämda betraktelse i kulturavdelningen. Även här fastnar jag på en märklig mening: ”I dag, efter massakern i Paris, är världen åter farlig.” Och visst är det sant att slaget mot yttrandefriheten är ett slag mot oss alla som saknar pengar och vapen och som vill skapa en värld där dessa två inte styr. Och visst är det sant att massakern i Paris är en ohygglig påminnelse om det våld som hotar oss alla som tar yttrandefriheten på allvar. Men blev världen farlig igår? Om Wiman letat bland notiserna i sin egen tidning igår, hade han sett en notis, som berättade att ”Runt 30 människor dödades och över 50 skadades när en bilbomb detonerade utanför en polisskola i Jemens huvudstad Sanaa”. Hade hans intresse väckts av notisen kunde han ha tagit en sväng på nätet och fått lite utförligare uppgifter, inklusive den nedslående anmärkningar att dåd av detta slag har blivit oroande rutin i Jemen. Personer med bättre insikt än jag i vad som händer i världen skulle med förförande lätthet kunna göra listan över liknande illdåd skräckinjagande lång. Världen blev inte farlig igår. Den har varit dödligt farlig länge.

Om man gör som jag har gjort här ovan, påminner om att yttrandefriheten brutalt krossats och oskyldiga massmördats gång efter gång runt om i världen, så löper man stor risk att anklagas för att förminska och urskulda massakern i Paris. Infogar man någonstans att USA varit en entusiastisk medhjälpare till sådana brott kan man nästan vara säker på att översköljas av beskyllningar om USA-hat och stöd för terrorister. Det är i sig inget att fästa sig vid. Men det förtjänar likväl att understrykas, att det finns en betydligt allvarligare sida av saken. Det vi nu har fått uppleva är på ett sätt en unik händelse. Att tvinga sig in på en tidningsredaktion och systematiskt mörda satirtecknare, journalister och skribenter är ett brott som aldrig får glömmas. Men detsamma gäller om alla motsvarande brott, både de som har begåtts och de som vi kommer att tvingas uppleva framdeles. Försvaret av yttrandefriheten och rätten att leva ett liv i frihet är något vi under överskådlig tid är tvingade att föra konstant. När högtidstalen klingat ut återstår allt att göra. Det är då vi måste minnas, att massmord inte är unikt och att attacker mot det fria ordet inte är nytt. Och det är då vi måste minnas, att kampen går vidare – utan reservationer.


Sverigedemokraterna och fascismen

december 23, 2014

Ingen lär väl ha missat att SD:s partisekreterare, Björn Söder, för inte allt för länge sedan var extremt otydlig eller kanske snarare extremt tydlig i en intervju i DN. Trots en ansenlig mängd experters ihärdiga bedyranden om att Sverigedemokraterna inte var fascister, råkade Björn Söder spinna loss på temat folk och nation i tongångar som klingade alltför välbekant för att hålla historiens spöken borta. Malena Ernman, som i avsaknad av expertstatus får nöja sig med läskunnighet och förstånd, framhöll att Söder inte gjort annat än att återge innehållet i SD:s principprogram. De som sedan länge hävdat att SD tillhörde en modern fascistisk rörelse passade också på att presentera sin analyser. Mest synlig i dessa sammanhang har nog Henrik Arnstad varit, och han tog nyligen tillfället i akt att läxa upp en och annan expert (den fullständiga versionen av hans analys finns tillgänglig via hans bloggsida). SD kontrade med att genom Paula Bieler klamra sig fast vid experterna, men det gick nog inget vidare. Experterna själva verkar föredra en försiktig tystnad. De kanske väntar på valet.

Tiden har gått sedan Söder råkade tala högt om partiets principprogram, men jag fick ändå lust att skriva några rader för mycket om saken. Eftersom jag är allt annat än expert, kan det inte bli fråga om någon sofistikerad analys eller någon kvalificerad diskussion i dialog med modern litteratur. Det får i stället bli den enklaste av enkla vägar för en hembygdsbunden skrivare, det vill säga vägen via gamle Herbert Tingsten, som 1936 gav ut en bok som hette Den nationella diktaturen. Nazismens och fascismens idéer (Albert Bonniers förlag, 1936). Han öppnade med att försöka fånga de huvudsakliga drag, som var gemensamma för ”alla fascistiska rörelser”. Skulle man fånga de tre drag han lyfte fram i en fras, bleve det borgerlig nationell diktatur. Det första huvuddraget var att fascismens ”vänder sig mot demokratin”; dess ”statsform är diktaturen”. På den punkten har Sverigedemokraterna ändrat retoriken en hel del, men jag är inte alldeles övertygad om att man skall fästa någon avgörande betydelse vid detta. Förutsättningarna för den politiska retoriken är så förändrade, att det idag utsiktslöst för ett parti eller en politiks rörelse att tala mot demokratin och förespråka diktatur. När Tingsten skrev hade den dominerande strömningen inom den svenska högern ganska nyligen tvingats acceptera demokratin. Demokratins kritiker fick ta andra retoriska vägar och rikta in sig på ”överdrifter” och hot mot en odefinierad ”frihet”. Inom den ramen har det mesta av invändningarna mot demokratin hållit sig sedan dess. Som vi skall se sätter även SD en del gränser runt demokratin.

Det andra huvuddraget hos fascismen, enligt Tingsten, var att fascismen var ”nationell i den meningen, att den nationella eller statliga samhörigheten förklaras vara avgörande; målet är denna stats bevarande och stärkande i förhållande till andra stater.” Här handlar det om att avgränsa och definiera en gemenskap. ”Då den nationella gemenskapen upphöjes, nedsättes på samma gång betydelsen och värdet av varje annan gemenskap. Den samhörighet, mot vilken den fascistiska diktaturen vänder sig, är den på den sociala ställningen beroende; i nationalkänslans namn vill man utrota klasskänslan.”

Det tredje draget hos fascismen är kort och gott att den är borgerlig: ”den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt strävande folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria kokurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Det vaga ”antikapitalistiska” inslaget, som funnits i den tidiga italienska fascismens propaganda, hade i den praktiska politiken inte spelat någon roll.

Så framstod alltså de centrala gemensamma dragen i den fascistiska rörelsen, när den beskådades av en svensk statsvetare i mitten av 1930-talet. Hur starkt Tingsten än ogillade fascismen, betraktade han den inte som något avvikande eller särartat från de politiska ideologier och rörelser, som börjat formeras i kölvattnet av den franska revolutionen. Fascismen innehöll endast sådant som redan fanns i ”otaliga konservativa ideologier”. I det avseendet var den bara en ytterpunkt på en välkänd politisk skala. ”Den fascistiska ideologien framstår hel enkelt som det modernaste uttrycket för en extrem konservatism, d. v. s. en konservativ, antisocialistisk inställning, som på grund av ett politiskt och socialt krisläge övergått från den demokratiska ståndpunkten till diktaturlinjen.”

Så hur ter sig då våra nuvarande Sverigedemokrater i detta ljus? Vad står det i SD:s principprogram? För den som läser aktstycket står det snabbt klart att det absolut centrala är nationen och den nationella identiteten. I många avseenden är det det nationella temat som styr texten, både dess innehåll och disposition. SD ser ”nationalismen som det enskilt viktigaste verktyget i arbetet med att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet.” (s. 13) Jämte familjen är nationen den främsta av de ”djupt rotade gemenskaper”, som man vill slå vakt om. Innan vi övergår till att se vad som avses med nation bör det nämnas att SD deklarerar, att dess nationalism är demokratisk, universell samt öppen och ickerasistisk. (s. 13) Förhållandet att den sägs vara universell innebär att alla nationer tillerkänns samma rättigheter, som man kräver för sin egen. SD skulle i så fall inte ha några expansiva ambitioner, eller någon ”militärisk stormaktssträvan”, som Bieler kallade det, men det var knappast något oundgängligt inslag i fascismen under mellankrigstiden heller. Man kunde mycket väl nöja sig med harmonisk, nationell, självständig gemenskap, såsom inom den österrikiska Austrofascismen. Den nationella universalism SD talar om plockar alltså inte bort dem från den fascistiska kartan. Hur det går med demokratin, öppenheten och ickerasismen kan inte bedömas förrän vi beskådat den nationella identiteten.

Så vad är då nationen enligt SD?

Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen. Imperier, politiska grupperingar och andra övernationella gemenskaper har kommit och gått under det senaste årtusendet, men nationer som form för mänsklig gemenskap har bestått. Den nationella samhörigheten binder samman nationens medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna liksom mellan unga och gamla, olika samhällsklasser, politiska läger och geografiska regioner. (s. 15)

Uppenbarligen kan det inte vara nationalstater de talar om. Hur dess utbredning gestaltar sig och vad slags entitet man syftar på är ytterst oklart. Dess band dras mellan döda, levande och ofödda, så det måste vara något överindividuellt. Nationen omfattar alla och är således en gemensam substans. Den består oavsett vad som händer runt omkring. Nationen verkar helt enkelt vara en organism som lever sitt eget liv och ingjuter samhörighet mellan alla som den omfattar. Så vem omfattar den? Hur blir man en del av nationen?

När SD klargör hur man definierar nationen uppstår först en något egendomlig oklarhet. ”Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur.” (s. 15) Strikt sett skulle det innebära att små barn knappast kan vara en del av den svenska nationen. Nationstillhörigheten skulle komma med åren, allteftersom språkliga färdigheter, kulturell medvetenhet och lojalitet tillväxer. Men så menar de naturligtvis inte. ”Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den.” (s. 15) Om man kan födas in i nationen, kan lojalitet etc uppenbarligen inte vara avgörande kriterier. SD vill nog inte säga att landets förskolor är fyllda av ickesvenskar. Åtminstone de infödda barnen lär räknas som tillhörande den svenska nationen. I så fall förblir nationen en slags organism, som finns där av sig själv och som omfattar även dem som inte hunnit utveckla någon nationell lojalitet, identitet eller kultur. Värt att notera är här att det inte rör sig om någon biologiskt förmedlad tillhörighet. ”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.” (s. 15) Det räcker alltså med att leva i närhet av personer, som på ett eller annat sätt redan är en del av nationen. Resonemangen förs inte i termer av ras, utan kultur.

Födsel är emellertid inte enda vägen in i nationen. Man kan ta sig in via en viljeakt. Det är detta SD syftar på när partiet talar om en öppen nationalism. Nationen får på sätt och vis en likhet med adeln. Man föds in eller man upptas i enheten. Vid första påseende ser nationen öppnare ut än adeln. Upptagande i adeln fordrar en upphöjelseakt genomförd av någon med mandat att adla. Nationen verkar man själv kunna välja att inträda i. Är det verkligen så öppet? Om man börjar med att titta i andra änden, vid utgången i stället för ingången, så verkar det vara fråga om ett val, som vem som helst kan göra. Även en ”infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.” Ut ur gemenskapen är det alltså lätt att ta sig. Är det lika lätt att ta sig in?

Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation. (s. 15)

Det sägs inte uttryckligt, men nog verkar det som om SD förutsatt, att det finns någon bedömer om en kandidat lever upp till vad som krävs för att vara assimilerad. Det intrycket förstärks av utläggningen av hur svårt det är att bli assimilerad.

Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och historien visar att det ibland kan ta flera generationer innan den är slutförd och i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. Detta är en av de primära orsakerna till att Sverigedemokraterna förespråkar en långsiktigt ansvarstagande och begränsad invandring, i synnerhet ifrån länder där kulturen och värdegrunden starkt avviker ifrån den svenska. (s. 15 f)

Trots att SD i avsnittet om kultur säger att ”den nationella kulturen inte är statisk”, så understryker man omedelbart, att förändringar oftast sker ”väldigt långsamt och dessutom utifrån en redan befintlig nationell och kulturell särart.” (s. 18) Kultur blir, precis som nation, något som ligger separat från de människor, som bebor ett land. En nationell kultur förändras inte av att människor flyttar till området, utan den har en konstans, som man kan välja att anpassa sig till – eller åtminstone försöka att tillägna sig. Mot den bakgrunden blir SD:s definition av kultur av intresse.

Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system. (s. 18)

Levnadssättet som förenar ett samhälle är således inget som uppstår av att människor lever tillsammans. Det finns där oberoende av människorna – eller snarare oberoende av vissa människor – och är något som det kan ta flera generationer att tillägna sig, om man inte är infödd. Ty, ”Den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram.” (s. 18)

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att öppenheten inte är så påtaglig, trots allt. Det verkar vara svårare att upptas i nationen än i adeln, åtminstone om man kommer från en kultur, som är avlägsen från den svenska och dess klimat. Att komma in i ”vår historia” är av allt att döma avsevärt enklare genom födsel än genom att senare i livet välja Sverige. Något tal om ras förekommer naturligtvis inte, men kultur verkar få ungefär samma effekt på möjligheten att bli en del av den svenska nationen. Ickerasismen finns uttalad, men den imponerar inte genom öppenhet.

Den nationella gemenskapen är med andra ord en rätt tillknäppt gemenskap och det är enligt SD väsentligt att det förblir så. Som redan framgått vållar splittring i särkulturer svåra problem. Nationen och dess kultur förändras inte genom inflytelser utifrån. Den splittras, skadas och hotas. Därför måste den skyddas, inte minst från invandring. ”Sverigedemokraterna motsätter sig inte invandring, men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet.” (s. 23) Kulturer är så stabila entiteter att de inte flyter samman eller på något annat sätt bildar nya enheter. De blir kvar, oförändrade, och skaver mot varandra på ett sätt som förstör gemenskaper. Landet hamnar i en situation av mångkulturalism, vilket är synnerligen skadligt. Med SD:s ”syn på kulturen och dess betydelse för samhällets och nationens fortlevnad” är partiet självklart ”starka motståndare till mångkulturalismen som politisk idé och samhällssystem.” (s. 21)

I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer, sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin ursprungliga kultur och identitet. Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är att särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande. Vår uppfattning är att bägge dessa scenarion kommer att leda till ett försämrat samhällsklimat med ökad rotlöshet, segregation, motsättningar, otrygghet och minskad välfärd som följd. (s. 21)

Kulturblandning leder aldrig till något gott. Det blir antingen bastarder av mångkultur eller uppsplittringar i särkulturer. Oavsett vilket utfallet blir, så är konsekvenserna förödande.

Man kan nog utan vidare dra slutsatsen att nationen och den nationella kulturens enhetlighet och renhet , enligt SD, är av avgörande betydelse för att skapa ett gott samhälle. Under förutsättning att majoritetskulturen, det vill säga den verkliga nationella kulturen, är stark och klart dominerande, kan vissa avvikelser medges. Det bästa är om ”en så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet”, men små, begränsade grupper av ickesvenskar kan accepteras. (s. 16) På motsvarande sätt kan begränsade grupper som ”hyser ytliga utländska kulturimpulser” medges utan att mångkulturalism uppstår. Däremot skall givetvis allt stöd till att upprätthålla invandrares ursprungliga kulturer dras in. (s. 21) Man får inte förfalla till någon kulturrelativism och hävda att kulturer skulle vara likvärdiga.

Det är uppenbart så att vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter, skapa demokrati och materiellt välstånd, god sjukvård, hög utbildningsnivå och likhet inför lagen. Detta gör att dessa kulturer, i våra ögon är bättre än de kulturer som inte vill eller förmår att skapa goda levnadsvillkor för de människor som lever i dem. (s. 20)

Hur den mer exakta relationen gestaltar sig mellan de många inslagen i kultur, såsom den definierats ovan, och välmågan, avstår SD från att utveckla, men ingen behöver nog tvivla på att den svenska kulturen tillhör de högstående, och att den inte får befläckas med främmande kultur.

Nationens och kulturens enhetlighet och renhet är alltså oerhört viktig för SD. Dess bevarande sätter därför gränser för vad som kan tillåtas och vad som måste påbjudas. ”För att långsiktigt kunna slå vakt om folkhemstanken och välfärdsstaten måste man också slå vakt om den nationella sammanhållningen. Det måste finnas en gemensam identitet i botten för att de som har mer ska vara beredda att dela med sig till dem som har mindre.” (s. 34) Enhetligheten får inte rubbas. Det finns ”en inneboende motsättning mellan välfärd och mångkulturalism.” (s. 34) Det värsta hotet kommer otvivelaktigligen från islam.

Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad. (s. 27)

SD stannar inte vid att mota bort främmande religioner. Staten skall aktivt verka för att ge kristendomen en särställning. Om staten är religiöst neutral innebär det att en viktig del av det svenska kulturarvet nekas utrymme i offentlig verksamhet och det offentliga rummet. (s. 27) Sådant vore skadligt. Kulturen, gemenskapen och välmågan kräver alltså en kristen stat. Osvenska religioner blir ett allvarligt hot.

Givetvis står motsvarande hot att finna i ett fritt idéutbyte. ”Sverigedemokraterna är positiva till ett utbyte av idéer, kulturimpulser och erfarenheter över nationsgränserna, under förutsättning att det sker på jämlika och frivilliga villkor och inte utgör något allvarligt hot mot den nationella identiteten.” (s. 43) Återigen dyker alltså den nationella identiteten upp som gräns för vad som kan tillåtas.

Med påbud om kristen stat och gränser för fritt idéutbyte har man redan klivit in i frågan om demokratin. SD har fyllt principprogrammet med proklamationer om sin anslutning till demokratin och dess principer. Som vi noterat kan det dock uppstå konflikter mellan dessa principer å ena sidan och bevarandet av nationens enhetlighet och renhet å den andra. SD är fullt på det klara med detta och väjer inte för problemet.

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati. (s. 6)

Här är förhållandet mellan ”folk” (som man i detta sammanhang valt att kalla det) och demokrati formulerat som att folkets enhetlighet är en förutsättning för demokratin. Ingen tvivlar på att folkets (eller nationens) enhetlighet är av absolut avgörande betydelse för SD. Den fråga som uppstår är vad partiet prioriterar om det demokratiska systemet resulterar i beslut som hotar den folkliga enhetligheten. Ytterligare en fråga blir vad som händer om medborgare väljer att lämna den nationella tillhörigheten, såsom den definierats av SD, men samtidigt väljer att bo kvar i landet. Eller om man väljer att leva på ett sätt som inte är förenligt med den nationella kulturen och de nationella lojaliteterna. Kan man uteslutas ur nationen och ställas utanför den samhällsgrundande gemenskapen? Kort och gott, hur går det med demokratin och friheten om den nationella renheten hotas? Det tål att tänka på.

Innan jag samlar ihop mig, några korta ord om SD och ekonomin. Det är inga märkligheter. ”Sverigedemokraterna betraktar äganderätten som en nödvändig förutsättning för en lyckosam samhällsutveckling. En ansvarsfull, reglerad marknadsekonomi, byggd på långsiktigt tänkande, är för oss självklar.” (s. 30) ”Sverigedemokraterna är i grunden positiva till frihandel, men menar samtidigt att begränsade möjligheter att göra avsteg från denna princip måste finnas.” (s. 31) Inskränkningarna i frihandeln förefaller vara synnerligen begränsade. Som exempel på när avsteg kan vara motiverade nämns import av varor som framställts genom att utsätta djur för onödigt lidande. (Det kan väl aldrig vara halalslakt som åsyftas?) Även på ekonomins område dyker dock frågorna om kulturell och nationell enhetlighet upp.

Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt. (s. 31)

Ovanpå en normalborgerlig syn på ekonomin läggs således den nationella tanken. Implicit sägs att främmande kulturer och nationer inom landet skadar tillväxten.

Så vart landar vi i förhållande till Tingstens karakteristik av fascismens huvuddrag? Hans första punkt var diktaturen. Här är SD retoriskt mycket avvikande, genom att upprepade gånger uttala sin anslutning till demokratiska principer och programmet startar med ett helt eget avsnitt med rubriken Sverigedemokraterna och demokratin. Det låter betryggande, men jag blir lite fundersam, när jag i inledningen läser: ”Partiet bildades 1988 med det övergripande målet att formera en demokratisk, politisk rörelse som skulle slå vakt om den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten och vårt lands fredliga och demokratiska utveckling.” (s. 3) Partiet bildades av öppna nazister och fascister och såväl partiledning som skaran av valkandidater var åtminstone under hela 1990-talet nedlusat med folk, som hade kopplingar till olika delar av den fascistiska rörelsen. Utförlig dokumentation finns bland annat i Stieg Larssons och Mikael Ekmans bok Sverigedemokraterna. Den nationella rörelsen från 2001. Sedan dess har en intensiv tvättningskampanj pågått, men som framgått blir det lite slirigt när partiet betonar folkets enhetlighet som grund för demokratin. Såväl friheten som demokratin kan komma i konflikt med partiets allt annat överskuggande intresse: nationens enhetlighet och renhet.

Därmed är vi inne på Tingstens huvuddrag nummer två: den nationella gemenskapen. SD har givetvis aldrig gjort någon hemlighet av sin nationalism och fosterländska sinnelag. Man skymtar mindre av statsförhärligande än vad Tingsten såg i de rörelser han särskilt undersökte, men vad gäller betoningen av nationen står SD inte någon efter. Det är tvärtom frapperande att SD:s tankar om nation och kultur har så påfallande likheter med föreställningar om organiska folkgemenskaper. SD förefaller närmast besatt av tanken på nationens och kulturens enhetlighet och renhet. Därpå grundas förutsättningarna för folkstyre, ekonomisk tillväxt, välfärd och allmän välmåga. Nationer och kulturer är självständigt existerande företeelser vilka man föds in i, eller möjligen med stor möda assimileras in i. Allt som kan uppfattas som främmande är ett hot mot denna enhetlighet och renhet. Hela tankestrukturen luktade mycket mer 1930-tal än jag hade förväntat mig, med tanke på hur ihärdigt SD har putsat på sitt yttre för att få bort spåren av sitt eget ursprung i den nynazistiska rörelsen. Gammalt tankegods är uppenbarligen svårare att bli av med än man tror. Betoningen av ickerasism blir i detta sammanhang ganska ointressant. Kulturbegreppet gör samma arbete som rasbegreppet gjorde i de markerat rasistiska varianterna av fascismen under mellankrigstiden.

Vad gäller Tingstens tredje huvuddrag är inte mycket att säga. SD blir ett otvetydigt borgerligt parti, men det var måhända allt annat än överraskande. Partiet titulerar sig självt som socialkonservativt och omfattar naturligtvis en hel del tankegods från konservatismen. Det betyder dock ingalunda att SD har lagt sig utanför fascismen. Dess nationsbegrepp är extremt och strävan efter nationell renhet placerar utan vidare partiet inom den fascistiska idésfären. Den mer spännande – eller kanske mera oroande – frågan är vad som händer i en situation av politisk och social kris. Tingsten karakteriserade fascismen som ”det modernaste uttrycket för en extrem konservatism, /…/ som på grund av ett politiskt och socialt krisläge övergått från den demokratiska ståndpunkten till diktaturlinjen.” Sverigedemokraterna hör till samma idétradition. De skulle nog själva gå med på att kalla sig ett nationellt borgerligt parti. Men vilken ståndpunkt intar de i ett politiskt och socialt krisläge. Tar de då öppet steget till nationell borgerlig diktatur? Låt oss se till att de aldrig får tillfälle att svara på den frågan.