Inskränkt strejkrätt

juni 17, 2018

I över 20 år har Svenskt Näringsliv (och dess föregångare Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF) fört kampanj för att driva igenom inskränkningar i strejkrätten. Metoderna har varierat, men det har funnits gott om resurser för ändamålet. Bland annat har de finansierat hela forskningsprojekt som skulle visa att strejkrätten behövdes inskränkas. Oturligt nog för kampanjforskarna rådde det i stort sett stiltje på strejkfronten. Det blev svårt att hitta ett passande problem för de tilltänkta åtgärderna. Strategin ändrades. Bristen på strejker medförde att man i stället betonade spår nummer två, som avsåg att framställa Sverige som ett land med extremt strejkvänlig lagstiftning i jämförelse med den normala världen. Slutsatserna var desamma, men argumenten för att inskränka strejkrätten anpassades till mindre skrattretande empiri. Inte heller detta hade kraft nog att övertyga någon utanför de troendes skara. Omvändelserna uteblev. Försöken att driva fram inskränkningar i strejkrätten ledde ingenstans. På senare år har en ny idé tillämpats. Företrädesvis Almega har småmuckat lite här och där under avtalsrörelserna i syfte att locka fram strejkvarsel (noggrant sammanställt av Svenskt Näringsliv och presenterat som attacker mot Almega). Ibland har det lyckats, men eftersom det oftast varit så uppenbart att Almega bara obstruerat – exempelvis genom att kräva eftergifter för att teckna avtal med lönerevision enligt ”märket” – har inte heller detta omvänt någon till tron på behovet av inskränkt strejkrätt. Räddningen kom i stället från en hamn i Göteborg, där någon kommit på snilleblixten att skylla APM Terminals problem med att sköta jobbet på Hamnarbetarförbundet.

APM Terminals tog 2012 över containerterminalen i Göteborgs hamn och det dröjde inte länge förrän problemen började. Taxehöjningar, monopolfasoner, allmän röra och datorhaverier drog på sig kritik och osäkerhet. Bolaget visade så småningom också att den inställning man har till arbetare och till fackliga organisationer runt om i världen även gäller i Sverige. Pressen mot de anställda ökade och motviljan mot fackliga organisationer demonstrerades allt tydligare. Fackliga företrädare intygade samstämmigt att det blivit trögare att bedriva verksamhet under APM-styret och Unionen lade våren 2016 ner sin klubb i containerhamnen.

Den största fackliga organisationen på arbetsplatsen har dock inte för vana att vika sig. Hamnarbetarförbundets avdelning 4 försvarade sin ställning och sina medlemmars rätt och intressen. I detta syfte använde avdelningen de medel som arbetarna har att för att värna sig mot penningmakten. Det yttersta av dessa medel är strejken. Under 2016 lade Hamn4an fem varsel, vilka resulterade i åtta strejkdagar och ett resultatlöst medlingsförsök. (MI Årsrapport 2016 s. 91) Avdelningens sista verkställda strejk genomfördes den 24 januari 2017 och den pågick i åtta timmar. Under våren varslade man och fullföljde blockader med olika utformning. Arbetsköparen, APM Terminals, satte senare igång en lockout, som pågick från 19 maj till 30 juni och stängde ut arbetarna kl. 16 till kl. 07. Arbetsköparens stridsåtgärd höll terminalen stängd 371 timmar. Medlingsinstitutets minst sagt bolagsvänliga skildring av konflikten (MI Årsrapport 2017 kap. 6.3.3) uppskattar att sammantaget 2 405 arbetsdagar gick förlorade, varav 164 berodde på strejken i januari och 2 241 på lockouten i maj och juni (s. 84).

Efter arbetsköparnas lockout har det alltså inte förekommit några öppna strider, men kriget är inte avslutat. Arbetsköparna kräver underkastelse, vilket inte är något hamnarbetarna sysslar med.
Hamnarbetarförbundet är ett förbund som inte böjer sig och det bygger av tradition sin ställning på en stark inre sammanhållning. Detta är ett historiskt arv från den allra tidigaste organiseringen bland hamnarbetarna. Arbetet i hamnarna var både hårt, utsatt och riskfyllt. Stuveriarbetet krävde en hel del skicklighet om det skulle bli bra gjort, men det hindrade inte att arbetarna behandlades som jämförelsevis lätt utbytbara mot villiga muskler. Konkurrensen om tillfälliga anställningar kunde vara hård, vilket gjorde det svårt att försvara löner och arbetsvillkor. Den fackliga strategin blev att genom stark sammanhållning försöka få kontroll över tillgången på arbetskraften och att genom militans visa vad det kostade att försöka angripa arbetsvillkoren.

Kanske har bilden av hamnarbetare som särskilt strejkbenägna under perioden för andra världskriget varit överdriven. Jesper Hamark misstänker att det snarare var effekten av strejkerna än mängden som gjorde att konflikterna i hamnarna drog till sig uppmärksamheten. Oavsett om de var mer stridbara än andra eller ej, så har den inre sammanhållningen varit hamnarbetarnas främsta maktresurs. Detta har framhållits av en mängd historiker, ekonomhistoriker, etnologer, sociologer och andra som studerat hamnens arbete och arbetare förr och nu. Och hamnarbetarna vet naturligtvis själva var grunden för deras styrka ligger.

I och kring hamnarna växte det ofta fram en distinkt kultur, präglad av de osäkra arbetsvillkoren, det hårda arbetet, den mycket breda och blandade rekryteringsbasen och omvärldens nedlåtande blick på hamnområdenas tvivelaktiga moral. Exakt vilken fackliga och politisk rörelse som skulle växa ur dessa miljöer gick knappast att förutsäga och det varierade naturligtvis beroende på en massa andra omständigheter. USA ger ett illustrativt exempel på spännvidden i hamnarnas fackliga rörelse. På västkusten byggdes en stark, medlemsstyrd och mycket radikal facklig organisation, medan östkusten – inte minst New York – fick en djupt konservativ och fackligt klen organisation, som inte saknade kontakter med den kriminella världen – ”reds” respektive ”rackets”, som Howard Kimeldorf kallade dem (i en analys, som är mycket mer nyansrik än min fulsammanfattning). Talande nog är det endast New York-varianten som gjorts känd, inte minst genom Marlon Brando i Elia Kazans film Storstadshamn (1954).

Hur än vägarna gick, där hamnens arbetare vann facklig styrka var alltid den inre sammanhållningen den förnämsta källan till makt. Arbetsvillkoren gav inte några alternativ. Det var inte alltid organisationen i sig som fällde utslaget. Det kunde lika gärna vara förmågan till snabb, enig handling och en fast beredskap att hålla strejkbrytare borta. Ett arv av dessa erfarenheter av kampen och dess betingelser har blivit att man värnat självbestämmandet och det direkta medlemsinflytandet över verksamheten. Detta arv kunde knappast undgå att skava mot den centralisering som Saltsjöbadsavtalet 1938 tvingade fram inom LO-förbunden och senare mot den byråkratisering och stordrift, som många ansåg vara nödvändig att genomföra under 1960-talet.

Hamnarbetarförbundet tillkom efter att 18 norrländska stuveriavdelningar uteslutits ur Transportarbetareförbundet 1972, på grund av att de vägrat gå med på sammanslagning i storavdelningar. Transport hade börjat sin tillvaro som mer eller mindre ett hamnarbetarförbund 1897. Med bilismens genombrott började medlemssammansättningen förändras och under decennierna efter andra världskriget blev hamnarbetarna inte bara en krympande andel av medlemmarna utan de marginaliserades också i förbundets styrande och verkställande organ. Samtidigt centraliserades beslutsfattande inom Transport, liksom inom övriga LO-förbund, som en följd av Saltsjöbadsavtalet, och tendenserna till byråkratisering, där mer och mer av verksamheten gled över till anställda ombudsmän och annan personal, tilltog. Allt detta ledde till slitningar inom förbundet. Hamnarbetarna var vid upprepade tillfällen missnöjda med avtalen, både deras innehåll och hur de hade godtagits över deras huvuden. Det ledde två gånger i början av 1950-talet till vilda strejker, den andra gången (1954) följd av uteslutningar med inslag av utrensning av radikal opposition. Men den kanske starkaste reaktionen mötte påbuden om att genomföra en omdaning av avdelningsstrukturen. Små avdelningar skulle slås samman till storavdelningar. De första initiativen togs i början av 1950-talet, men det dröjde till första halvan av 1960-talet innan den verkliga sammanslagningsvågen ägde rum. Av 205 avdelningar vid ingången av 1960 hade det blivit 66 vid utgången av 1964. Motståndet kom främst från hamnarna utmed Norrlandskusten. När de vägrade godta ett beslut om att storavdelningsreformen skulle vara avslutad den 29 februari 1972 uteslöts de. Vid en konferens i Örnsköldsvik den 4–5 mars gick de samman och bildade Hamnarbetarförbundet. Inom kort anslöt sig även merparten av Göteborgs hamnarbetare och lite senare även Stockholms. (En utförlig analys finns i Sven E Olsson, ”Hamnarbetarna och Transportarbetareförbundet 1897–1972” Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia nr 7–8)

Skilsmässan var allt annat än fredlig. Det hade varit en del gnissel redan tidigare, bland annat vid den vilda strejken i Göteborgs hamn i november1969 (som enligt Christer Törnqvist kan ses som startskottet på 1970-talets våg av vilda strejker) och vid den mera omfattande stuvarstrejken i Ådalen sommaren 1970. Vill man få en inblick i hur starka känslorna var kan man jämföra två böcker som utkom ungefär samtidigt och behandlar i stort sett samma skeenden, men från helt olika utsiktspunkter: Å ena sidan Peter Bratts bok Steg för steg. Om stuveriarbetarnas fackliga kamp (1974), som gavs ut av Hamnarbetarförbundet och är mycket kritisk mot Transport samt tidstypiskt 70-talsvänsteranalytisk och faktastaplande (gå till dokumenten-andan, som fibbarna skolades i). Å andra sidan en Transportvänlig bok av Erik Nyhlén och Nils Viktorsson, Stuvat. Spelet om hamnarna (1975), som är minst sagt kritisk mot oppositionella hamnarbetare och tidstypiskt hatisk mot lömska kommunister i alla skepnader, samt bjuder på 15 sidors intervju med Transports förbundsordförande Hans Ericson. Man kan lugnt säga att det nybildade Hamnarbetarförbundet var mycket illa omtyckt inom LO från start (och känslorna var utan tvekan besvarade). Så hemskt mycket har nog inte förändrats sedan dess, åtminstone inte från LO-håll, även om det kan råda ett gott förhållande lokalt mellan Hamn och Transport.

Medlemsmässig har Hamnarbetarförbundet gått lite upp och ner sedan starten. År 2017 hade förbundet 1 352 medlemmar (enligt Anders Kjellbergs sammanställning av medlemsantal s. 124). Transport gör anspråk på att vara landets största hamnfack, med över 1 500 medlemmar som är yrkesverksamma i hamnarna, men den siffran kan innefatta anställda som inte tillhör de arbetarkategorier, som tillhör Hamnarbetarförbundets upptagningskrets. (SCB:s yrkesstatistik hade 2 443 personer i kategorin 9331 Hamnarbetare år 2016.) Hamn vidhåller att de är störst i branschen, och det är oförnekligt att de är majoritetsfack i flera hamnar.

Hur det än må vara med vem som är störst, hamnarbetarna har delats upp mellan två förbund, men kollektivavtalen har tecknats av Transport. På de arbetsplatser där Hamnarbetarförbundet organiserar majoriteten av arbetarna har man därför fått den egendomliga situationen att den största organisationen inte haft kollektivavtalet och därför formellt sett saknat de rättigheter som lagstiftningen tycker att endast kollektivavtalsbärande organisationer ska ha. Det gäller till exempel ett för hamnarna så viktigt område som arbetsmiljön och skyddsombud. Med lite smidighet från arbetsköparsidan å ena sidan och möjlighet att sätta makt bakom orden för Hamnarbetarförbundet å den andra, så har det kunnat ordna sig ändå. Men om arbetsköparna får för sig att sätta käppar i hjulet för Hamnarbetarförbundet, så kan de luta sig mot arbetsrätten.

Hamnarbetarförbundet är följaktligen i högre grad än konkurrerande LO-förbund beroende av att kunna använda fackliga stridsmedel. Det är inte desamma som att de skulle vara mer benägna att ställa till konflikt, utan en konsekvens av att de kan hållas utestängda från det reguljära arbetsrättsliga maskineriet. Samtidigt kommer de från en tradition, där det direkta medlemsinflytandet är viktigt, vilket har gjort att både arbetsköpare och konkurrerande LO-förbund betraktat dem som svårstyrda. Nu har vi alltså kommit dithän att järntriangeln av stat, arbetsköpare och fackliga topporganisationer tänker beröva Hamnarbetarförbundet (och andra besvärliga fackliga organisationer, framför allt SAC) avsevärda delar av strejkrätten. Inskränkt strejkrätt är som jag sade inledningsvis ett gammalt krav från arbetsköparna och med konflikten i Göteborgs hamn som bräckjärn har de lyckats bryta den gräns, som de stångat mot under flera decennier. Staten, under socialdemokratiskt styre, anslöt sig först, och till slut övergav de fackliga organisationerna den principiella gränslinjen mot inskränkningar i strejkrätten. Riktigt vad som hände är inte lätt att veta, åtminstone inte i skrivande stund, men redan det lilla som går att se, visar att det är en tämligen smutsig historia.

Det hela verkar ha smygstartats med ett utredningsuppdrag den 23 februari 2017 till Medlingsinstitutet ”att kartlägga och analysera förekomsten av konflikter på den svenska arbetsmarknaden i situationer där en arbetstagarorganisation vidtar stridsåtgärder mot en arbetsgivare som är bunden av ett tillämpligt svenskt kollektivavtal med en annan arbetstagarorganisation.” Någon motivering gavs egentligen inte. Konfliktnivån var låg, på gränsen till obefintlig, konstaterade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, men: ”Från tid till annan uppstår dock konflikter i fall där arbetsgivaren redan är bunden av kollektivavtal.” Och det var tydligen viktigt att få veta hur ofta det skedde. Senast den 1 december 2017 ville Arbetsmarknadsdepartementet ha siffrorna på sitt bord.

Medlingsinstitutet jobbade raskt. I ett pressmeddelande den 29 september 2017 kunde de hälsa att utredningen var klar. Under perioden 2000 till augusti 2017 hade man noterat 425 varsel, men det rådde en påtaglig uppgång under åren 2006 till 2011, då SAC drev en intensiv kamp inom vissa branscher (framför allt städ samt hotell och restaurang), och det hade inte alltid varit så lätt att avgöra om berörd arbetsköpare verkligen var bunden av kollektivavtal. Uppskattningsvis hade ca 4 800 arbetsdagar gått förlorade på grund av att varslen utlösts i strejk.

Det kunde alltså se ut som om det handlade om ett ”SAC-problem”, som dessutom föreföll ha minskats rejält under den senaste tiden. Utredningsåret 2017 hade man inte lyckats hitta mer än tre fall fram till augusti. Men Medlingsinstitutet hade lyssnat noga på vad regeringen var ute efter. I pressmeddelandet fick en konflikt särskild uppmärksamhet.

Konsekvenserna för de konfliktdrabbade verksamheterna är inte enbart förlorade arbetsdagar. Konflikterna leder även till ekonomiska och verksamhetsmässiga konsekvenser. I vissa fall torde konsekvenserna vara tämligen begränsade. I andra fall, såsom i konflikten i en av terminalerna i Göteborgs hamn, är de ekonomiska konsekvenserna omfattande både för det konfliktdrabbade bolaget och för dess kunder.

Det var precis vad såväl arbetsköpare och regering ville höra.

Regeringen själv hade inte legat på latsidan. Tydligen hade den jobbat ännu snabbare än Medlingsinstitutet, ty redan den 22 juni 2017 kunde den fatta beslut om kommittédirektiv 2017:70 Översyn av rätten att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden. Utredningsdirektivet var så neutralt det kan vara på modern kanslisvenska, men det är ingen tvekan om vad regeringen ville komma åt. Något verkligt problem lyckades man inte presentera, men det kunde förekomma gränsdragningstvister och konkurrens mellan organisationer om vem som ska teckna avtal. Vanligen löstes det genom samordning mellan organisationerna själva, men – och här kommer nyckelmeningen – det ”kan det uppstå situationer där organisationerna saknar egna verktyg för att lösa samordningsfrågan och en arbetsgivare utsätts för stridsåtgärder från en organisation samtidigt som arbetsgivaren redan har ett kollektivavtal med en annan organisation avseende samma arbete.” Kort och gott: det var de självständiga fackliga organisationerna som skulle fråntas strejkrätt.

Regeringen beställde alltså i praktiken speciallagstiftning mot organisationer utanför topporganisationerna LO, TCO och Saco. Men samtidigt berörde man en gräns som det fanns starka principiella skäl för de fackliga organisationerna att bevaka så att den inte överträddes. Med tanke på att arbetsköparna hade krav på en hel katalog på inskränkningar i strejkrätten vore det farligt att ge upp ett principiellt nej mot dylika inskränkningar, hur små de än kunde te sig. Efter första sprickan i muren kan det bli svårt att stoppa fortsatta läckage från att luckra sönder hela fördämningen.

Ylva Johansson hade dock bestämt sig. I januari i år sade hon att tvisten i Göteborg mellan APM Terminals och Hamnarbetarförbundet krävde lagstiftning om inskränkt strejkrätt för att lösas. Trots att det gått ett år sedan Hamn4ans åttatimmarsstrejk, och trots att utredningen inte var klar, så uttalade sig ministern för speciallagstiftning riktad mot en utpekad organisation. Nu brydde hon sig inte längre om att låtsas som om staten ställer sig neutral till vilken facklig organisation landets medborgare väljer att tillhöra.

I detta skede var svaret från de fackliga organisationerna så tydligt det kunde bli, om än inte riktigt så glasklart som man kunnat önska. Av LO-förbunden sade 12 av 14 nej. Endast IF Metall och Handels avvek, men de senare ändrade sig senare från nja till nej. Samma siffror framkom när TCO-förbunden tillfrågades; 12 av 14 sade nej och det var endast Unionen som ansåg att frågan måste utredas. Lika klarsynta var Saco-förbunden; 20 av 23 sade nej och 3 avstod från att säga något. Det gick plötsligt att sova lite lugnare. Fackligt folk förstod vad det handlade om. Visserligen intog IF Metall en högst besynnerlig inställning, och förbundet instämde helt i arbetsköparnas historia om hur Hamn4an orsakade stora kostnader för den export- och importberoende industrin. Men ändå. Inte skulle väl de fackliga organisationerna som helhet ge upp i en principfråga för en sådan rövarhistoria.

Tanken att en socialdemokratiskt styrd regering under ett valår skulle gå arbetsköparna tillmötes och driva igenom inskränkningar i strejkrätten mot en närmast enig fackföreningsrörelse var visserligen inte otänkbar, men den föreföll inte heller hotfullt sannolik. Några fackförbund hade därtill kongresser i maj och juni, och strejkförbudsfrågan skulle upp till behandling. Så inträffar nästa egendomliga händelse. Utredningens betänkande skulle läggas fram den 31 maj. Plötsligt meddelar regeringen att den har så mycket att göra att den hinner ta emot den förrän vid midsommar. Vad var nu detta? Var det, som Ingvar Persson anade, ett försök att gömma eländet för att slippa debatt? Men varför i så fall? För att driva igenom strejkförbud i tystnad eller för att låta projektet grävas ner i ett kommittéarkiv och överlåtas till råttornas gnagande kritik?

En smula nyfiken på vad som så till den milda grad tog Ylva Johanssons tid i anspråk kikade jag i hennes kalender såsom den ser ut på hemsidan. Kalendern var tom hela veckan. Därför skrev jag och frågade departementet, som på fredagen, när veckan var slut, kunde berätta följande:

I förrgår presenterade Ylva Johansson, som representant för Socialdemokraterna, ett partipolitiskt förslag angående en tryggare arbetsmarknad. Statsrådet tog därefter emot ett betänkande om den nya myndigheten MYNAK och under eftermiddagen träffade hon även Finlands inrikesminister Kai Mykkänen. Igår deltog statsrådet i regeringssammanträde i Uppsala och under eftermiddagen medverkade hon vid ett ESO-seminarium.
Självklart pågår därutöver mycket internt arbete löpande som upptar ministerns tid.

Inte så vansinnigt mycket kan man tycka, särskilt som datumet den 31 maj var inbokat för avlämning sedan länge, och särskilt som det fanns tid att ta emot ett annat betänkande. Något lurt var uppenbarligen i görningen.

Chockbeskedet kom den 5 juni. Svenskt Näringsliv, LO, TCO och Saco lägger fram ett eget förslag till strejkförbud. Den annars strängt upptagna Ylva Johansson hittar en lucka i kalendern och kan omedelbart berätta att detta skall hädanefter bliva min musik. Den ännu okända – eller åtminstone icke framlagda – utredningen fimpas på stående fot. Parternas förslag kommer att bli regeringens, meddelar arbetsmarknadsministern. Några dagar senare yppar sig ännu en lucka i den annars så fullspäckade kalendern och vips kan den numera fimpade utredarens betänkande tas emot. Lyckligt nog visste ministern om detta redan den 5 juni, då departementet hälsade att mottagandet inte alls skulle ske i midsommar, utan den 8 juni. (Hade detta varit förtexterna till Monty Pythons The Holy Grail hade ni kunnat läsa att regeringens schemaläggare har fått sparken.)

De fackförbund som så enhälligt varit emot tanken på inskränkningar i strejkrätten rättar in sig i ledet och ställer sig bakom parternas förslag. I ett fall, Hotell- och restaurangfacket, endast ett par dagar efter det att förbundets kongress beslutat att säga nej till inskränkningar i strejkrätten (motion E2 och E3). De socialdemokratiska press- och andra röster, som tidigare varit någorlunda tydliga i att säga nej till inskränkningar i strejkrätten, vrider och vänder sig besvärat, och förklarar att parterna har räddat oss från något mycket värre, som skulle komma i utredarens betänkande. Några urskuldar sig med att denna situation med aldrig borde ha uppkommit. Hur nu det skulle kunna försvara att man vräker sina principer överbord. Det inställer sig kort sagt ett beklämmande elände av sällan skådat slag.

Så var har vi hamnat? Jag vågar knappast tänka på det, men vill ändå börja uppräkningen av tragiska och problematiska inslag i den situation, som järntriangeln har skapat.

1 Arbetsköparna har vunnit en viktig principiell seger.

I enlighet med hur man uppträder i klassisk diplomati har arbetsköparna framställt parternas förslag som en eftergift från Svenskt Näringslivs (för att kunna få mer tyngd bakom fortsatta krav), men det bör inte lura någon. De har vunnit en principiell seger. Gränsen mot inskränkningar i strejkrätten är bruten. Denna gång rör det en skenbart liten detalj, men den principiella poängen är stor. De fackliga organisationerna har gått med på att om en stridsåtgärd drabbar någon, som ansåg sig ha skäl att inte kunna drabbas (i detta fall på grund av fredsplikt som följd av kollektivavtal), så är det befogat att lagstiftningsvägen inskränka strejkrätten. Härifrån är det inte så långt till likartade situationer, där någon anser sig drabbad av konsekvenser av en strid de inte är direkt inblandade i. En hel drös tredje-mans-frågor öppnas för diskussion och Svenskt Näringsliv har en hel katalog med krav för att i olika avseenden inskränka rätten att vidta stridsåtgärder. Några exempel på sådant som går att dra in under denna rubrik är proportionalitetsregler (där någon ska bedöma om den tillgripna stridsåtgärden har rimliga proportioner) och kraven på begränsningar i sympatiåtgärder. Vad arbetsköparna plockar fram härnäst återstår att se, men de har nu fått ett medgivande om att deras grundläggande argument för att inskränka strejkrätten är giltigt. De fackliga organisationerna har en hel del skadebegränsningsarbete framför sig.

2 Tanken att två parter kan komma överens om att ta ifrån en tredje part en rättighet upphöjs till lag.

Detta är i praktiken vad som nu har skett, oavsett hur man försöker sminka upp parternas förslag. Det ha hörts en del jubel över att parterna har tagit sitt ansvar och att den svenska modellen har levererat. Men det är inte det centrala i vad som skett. Om det urval av parter som är inblandade hade velat lösa sitt problem genom avtal, så hade de kunnat skriva ett avtal där de inskränker strejkrätten för sig själva. Det har de inte gjort. De har krävt att inskränkningen ska bli lag och därmed gälla även andra än dem själva. De har alltså inte hanterat något avtalsvägen, utan krävt en lag som förverkligar deras krav om att andra organisationer ska berövas en rätt. De som drabbas av att två kan komma överens om att en tredje ska straffas har en hel del försvarskamp framför sig.

3 Ingreppet må vara kirurgiskt, men konsekvenserna kan bli fatala.

Parterna har med stor stolthet berättat att deras förslag till lag är ett kirurgiskt ingrepp, men de har såvitt jag vet inte presenterat sin konsekvensanalys, eller ens sagt att de gjort någon sådan. Jag kan inte komma ifrån intrycket att parterna nu öppnar för att skapa ett skydd för allehanda skumrask och oseriösa arbetsköpare. Organisationer som använder konfliktmedel för att försvara och förbättra arbetsvillkor hos arbetsköpare, som fullständigt skiter i kollektivavtal, oavsett om de formellt sett är bundna av något eller inte, kommer att berövas ett verkningsmedel. Utsikterna att försvara och förbättra villkoren för dem med sämst och mest utsatt position på arbetsmarknaden kommer med stor sannolikhet att försämras. Likaledes har jag svårt att komma undan intrycket att parternas förslag öppnar dörren för en skyddad zon för avtal med gula fackföreningar. Riktigt vad som kommer att ske går inte att bedöma på det obetydliga underlag som nu offentliggjorts, men maktbalansen på arbetsmarknaden vippar över ännu ett snäpp i arbetsköparnas favör. De som vill få verklig klarhet över konsekvenserna av parternas kirurgiska övningar har en hel del arbete framför sig.

4 Hela lagstiftningsprocessen förs in i ett dunkel och normal inblick och påverkan försvåras.

I och med att den tillsatta utredningen har fimpats och arbetsmarknadsministern sagt att parternas förslag ska bli regeringens förslag till lag, så är underlaget inte längre en offentlig utredning, utan ett kortfattat förslag från en samling intresseorganisationer. Underlaget är i skrivande stund endast känt genom pressmaterial, producerat av parterna. Själva förslagstexten är i alltjämt hemlig för medborgarna. Följaktligen går det inte att veta vad en kommande proposition ska grunda sig på. Inte heller är det klart i vad mån remissyttranden kommer att inhämtas, eller vad dessa yttranden i så fall ska yttra sig över. Den som så småningom ska tillämpa lagen kommer att ha grumligare förarbeten att gå tillbaka till. Men framför allt, medborgarnas insyn och möjlighet att öva inflytande beskärs på ett högst betänkligt sätt. De som värnar om de demokratiska beslutsprocesserna har en del arbete framför sig.

5 Demokratin inom fackföreningsrörelsen har fått sig en rejäl törn.

Så gott som alla fackförbund har varit tydliga med att säga nej till inskränkningar i strejkrätten. Flera förbund har genom kongressbeslut sagt detta på ett sätt som knappast kan missförstås. Hotell- och restaurang beslutade på sin kongress att säga klart och tydligt nej till inskränkt strejkrätt bara några dagar före parternas presskonferens och därmed bara ett par dagar innan förbundets ordförande sade sig stå bakom ett förslag om inskränkt strejkrätt. Undrar om det någonsin skett ett mer flagrant brott mot ett kongressbeslut. Och vad visste förbundsordföranden när kongressen pågick. Mer generellt undrar man vad förbundsledningarna har vetat om topporganisationernas pågående arbete med att skriva förslag till inskränkt strejkrätt. Har de svävat i okunnighet och av någon anledning omedelbart böjt sig för diktat när förslaget var ett faktum? Har de känt till vad som varit i görningen, men hållit det hemligt för medlemmar och vid behov även pågående kongresser? Vilket vore i så fall det värsta? Oavsett vilket, de som värnar demokratin inom fackföreningsrörelsen har en hel del arbete framför sig.

Listan kunde säkert fortsätta, och kanske blir det anledning att återkomma. Under alla omständigheter, de som vill försvara arbetarklassens intressen och rätt har mängder med arbete som väntar och det finns inga ursäkter för att inte börja genast.

Annonser

Rätt att avslag på sjukpenning ger högre lön för handläggare – åtminstone enligt kollektivavtalet

april 18, 2018

För några månader sedan avslöjade tidningen ETC att Försäkringskassans handläggare fick belöningar i form av högre lön om de var flitiga med att avslå ansökningar om sjukpenning. En handläggare vid ett kontor i Stockholm kunde berätta om en nytillkommen ”medbedömargrupp”, som skulle hjälpa till med att producera avslag.

”På informationsmötet inför att gruppen skulle installeras sa ledningen rakt ut att syftet var att göra fler avslag. Anledningen är att Stockholm stad syd varit långsammare än andra Stockholmskontor med att öka antalet avslag i enlighet med regeringens mål om ett sjukpenningtal på max 9,0.”

Av flera skäl var det svårt att opponera sig eller ens kritisera ledningens strävan att pressa ner mängden bifall till sjukpenning. Ledningen hade visat hur stor vikt man fäste vid detta mål genom att ge lönepåslag åt den som förmådde att öka mängden avslag.

I söndags följde SVT:s Agenda upp med ett reportage, som bland annat berättade att personer från flera kontor kunde bekräfta att mängden avslag hade tagits upp under lönesamtal. Detta hade framkommit i en enkät, som Fackförbundet ST hade gjort bland arbetsplatsombud (vilket senare även ETC tagit upp). Sedan dess har flera handläggare hört av sig och intygat att förmågan att avslå sjukpenning premieras både i lönekuvertet och i karriären. Generaldirektören för Försäkringskassan, Ann-Marie Begler, slår tillbaka på det sätt en modern chef ska göra, d.v.s. hon hävdar att det inte är hennes ”bild” av vad som försiggår. På så sätt slipper man fästa något avseende vid fakta och sakuppgifter. Bilden styr, eller rättare sagt chefens bild styr, och då kan man bortse från allt annat. Inget skäl att göra något med andra ord. ”Eftersom jag inte [sic] menar att vi inte arbetar på det sättet så finns det inga skäl att vidta några direkta åtgärder”, säger Begler. (Första negationen är rimligen ett korrekturfel, men helt säker kan man aldrig vara i den här branschen.) Dagen därpå kan man läsa att det som pågår i Stockholm även pågår i Västsverige.

Denna praxis har väckt en del ilskna och upprörda kommentarer. ”En sjuk kultur” utbrast till exempel Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida. Och Fackförbundet ST var påtagligt uppbragt över vad man fann genom sin enkät, samtidigt som chefer inom Försäkringskassan hela vägen upp till generaldirektören i princip förnekar att den omvittnade praxisen pågår. Några steg ner i hierarkin kan man möjligen medge enskilda fall, men understryker att det inte ska gå till på det sättet vid lönesättning.

Men varför denna upprördhet? Och varför denna förnekelse från chefer och andra höjdare? Ingen har ju gjort fel. Tvärtom. Det är precis så här det ska vara med den moderna lönesättningen. Låt oss kika i ramavtalet för myndigheter (Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom det statliga avtalsområdet, RALS) I dess 5 § fastställs parternas gemensamma löneprinciper. De inleds med slå fast:

”Lönebildning och lönesättning ska medverka till att målen för verksamheten uppnås och att verksamheten bedrivs effektivt och rationellt.”

Inget snack om saken alltså. Lönen är ett styrmedel för att uppnå verksamhetsmål. I 5 §:s andra stycke ges lite mer vägledning om hur lönen ska bestämmas.

”En arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, samt arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen.”

När man innehar en bestämd befattning är det således genom att visa sig duktig när det gäller att uppnå verksamhetsmålen, som man genom sin individuella insats kan påverka sin lön. Fortsätter man en bit till i avtalet, så kommer man fram till punkten 6.2, som klargör utgångspunkterna för den lokala lönebildningen. Det inleds med följande klara verba:

”En väl fungerande lokal lönebildning bör på ett naturligt sätt knyta an till arbetsgivarens planering och uppföljning av verksamhetsmål och resultat samt ekonomi.”

Ingen kan sväva i tvivelsmål över vad som bestämmer lönebildningen. Lönen är ett arbetsköparverktyg för att uppnå verksamhetsmålen.

Varifrån kommer då verksamhetsmålen? När det gäller myndigheter är det regeringen som bestämmer. Den utfärdar varje år regleringsbrev, som säger vad myndigheten ska göra. Inte heller här finns några oklarheter. Regleringsbreven för samtliga myndigheter finns lätt tillgängliga på Ekonomistyrningsverkets hemsida. Så vad står det då i det som riktas till Försäkringskassan? Under rubriken Verksamhet finns som första punkt ”Mål och återrapporteringskrav” och för sjukförsäkringen heter det att Försäkringskassan ska ”bidra till att uppfylla det övergripande målet om att frånvaron från arbete på grund av sjukdom ska ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå.” I andra stycket under rubriken Mål för sjukförsäkringen anges:

”Försäkringskassan ska verka för att sjukpenningtalet i december 2020 inte överstiger 9,0 dagar. Försäkringskassan ska i sitt arbete med att nå målet samverka med berörda aktörer. Samtidigt ska antalet nybeviljade sjukersättningar inte överstiga 18 000 i genomsnitt per år under 2016-2020.”

Försäkringskassan tar självfallet instruktionen från regeringen på största allvar och redovisar på sin hemsida såväl sitt arbete med att nå målet som hur det uppmätta sjukpenningtalet har utvecklats sedan regeringen satte upp målet 2015. I skrivande stund har man fått ner sjukpenningtalet till 9,9 %. Det går i rätt riktning, men är alltså en bit kvar att jobba på.

Samlar vi ihop ovanstående blir det uppenbart att det är helt rätt att ge högre lön åt de handläggare som avslår många ansökningar om sjukpenning. Lönen är arbetsköparens verktyg för att uppnå verksamhetsmålen. Ett prioriterat verksamhetsmål är att sänka det uppmätta sjukpenningtalet. För att sänka sjukpenningtalet måste ansökningar avslås. Handläggare som avslår många ansökningar bidrar i högre grad än andra till att arbetsköparens verksamhetsmål uppnås. Detta resultat ska bestämma löneutvecklingen för handläggaren. Allt följer med andra ord kollektivavtalet.

Så, vad gnäller ni om? Detta är den ordning ni vill ha. Nu är det bara att tugga i sig och svälja den soppa ni tillredde när ni slog in på den linje SAF (föregångare till Svenskt näringsliv) antog vid sin kongress 1987. Har man gått med på att lönen är arbetsköparens verktyg för uppnå verksamhetsmål, så kan man knappast gnälla över att lönen används exakt på det sättet. När det nu muttras om skandal på Försäkringskassan, så missar man helt vari skandalen ligger. Den ligger inte i att arbetsköparen följer de partsgemensamma principerna för lönebildningen. Skandalen ligger i att fackliga organisationer någonsin skrev på avtal, som förvandlade lönen till ett ensidigt arbetsköparverktyg.


Medborgarnas välfärdsstat eller bolagens?

augusti 27, 2017

Farnsworth-omslag

Välfärdsstaten – vad är det? Frågan kan verka fånig. Det är en sådan där fråga, som alla vet svaret på, men som ändå visar sig vara svår att besvara på ett enkelt sätt när man ska visa att man kan. Promenerar man runt bland forskare och idédebattörer – eller mer exakt, bland deras skrifter – kommer man att få se en del variationer beträffande vad de avser med välfärdsstat, men i högre grad än de vill medge handlar det om tyngdpunkts- och nyansskillnader. I en eller annan form kommer de att ha blicken riktad mot något som låter sig samlas under rubriken social utgifter, ofta med någon form av preciserande tillägg, såsom att man avser offentligt reglerade sociala utgifter. Ett sådant tillägg görs för att få med utgifter som är av lag påbjudna, men som inte nödvändigtvis administreras av staten (eller någon annan del av den offentliga sektorn). Ett tänkbart exempel vore att man är skyldig att ha en sjukförsäkring, men inte behöver välja den som staten erbjuder.

Fortsätter man sedan att fråga runt om vad välfärdsstaten gör och vem den riktar sig till, så kommer man att utan tvekan att få lite olika bud. Åtskilliga svar kommer att vara variationer på temat, att välfärdsstaten tar hand om problem som industrialismen eller marknaden eller kapitalismen (allt efter teoretiskt behag) lämnar efter sig eller inte klarar av att lösa på egen hand eller inte ger en tillräckligt bra lösning (allt efter teoretiskt och politiskt behag). Åtminstone i ett avseende har dessa svar blicken riktad åt samma håll. När de kikar på vem pengarna går till, så uppmärksammar de vilka människor eller grupper av medborgare, som tar emot och drar nytta av de resurser som förmedlas via välfärdsstaten.

Även beträffande vem välfärdsstaten huvudsakligen riktar sig till kommer man att få höra lite skiftande bud. Utan att vara alltför orättvis kan man räkna med att svaren låter sig infogas under någon av följande etiketter: fattiga, arbetande, (nästan) alla. Skillnaderna styrs i viss mån av vilket land man talar om, eftersom välfärdsstaten har fått olika utformning olika länder. En bemärkt figur som tagit fast på detta är Gøsta Esping-Andersen. Han skiljer mellan tre typer av välfärdsstater, med olika syften och därför även olika fördelningsprofil. I ena änden ligger den ”liberala” varianten, som är ägnad att hålla folk i marknadens tukt och förmaning och i huvudsak riktar sig till fattiga, eller de som efter prövning har kunnat visa att de är fattiga. I andra änden ligger den ”socialdemokratiska” varianten, som strävar efter att göra folk oberoende (eller åtminstone mindre beroende) av marknaden och som mer eller mindre tar sikte på att omfatta hela befolkningen. Däremellan ligger en ”konservativ” version, som siktar mot breda skikt av arbetande, men i hög grad är ägnad att bevara de statushierarkier som råder mellan olika grupper på arbetsmarknaden och som därigenom gärna håller kvinnor inom hemmets väggar.

Med Esping-Andersen tillkommer således en dimension av välfärdsstaten. Den har ett mångskiftande förhållande till kapitalismen, alltifrån att ta hand om det som kapitalismen lämnar efter sig till att göra de lönearbetande oberoende av marknadens tvång. De olika välfärdsstatsmodellerna förlägger tonvikten vid olika punkter på denna skala och de har därför olika konsekvenser för dem som lever av att sälja sin arbetskraft. Ingen välfärdsstat är politiskt neutral och det handlar om mer än bara hur mycket pengar den omfattar.

Esping-Andersen var naturligtvis inte den förste som analyserade välfärdsstaten som ett inslag i en kapitalistisk ekonomi, men han flätade samman en mängd teoretiska och empiriska trådar på ett elegant sätt, som bringade en analytisk ordning i mångfalden. Genom att betona de systematiska och någorlunda konsekventa dragen i olika välfärdsstatsmodeller kunde han samtidigt bevara en analytiskt intressant mångfald gentemot dem som snarare betonade de konvergerande dragen hos välfärdsstaten i industrialiserade länder eller kapitalistiska ekonomier.

De som föredrar att tala om kapitalistiska ekonomier lyfter gärna fram välfärdsstatens systembevarande karaktär. Den tar i hög grad hand om uppgifter som behöver fullgöras i en kapitalistisk ekonomi, men som ekonomin själv har svårt att fixa. Härvidlag står reproduktionen av arbetskraften i centrum för intresset, men det finns även inslag av att bevara det sociala lugnet. Uppgiften är alltså att se till att ny arbetskraft produceras, att befintlig arbetskraft hålls i gott skick samt att de som är oförmögna att använda sin arbetskraft inte behöver svälta. Och som sagt, hålla alla, om inte belåtna, så i vart fall tillräckligt lugna för att inte vålla social oro eller – gud förbjude – starta uppror. Sistnämnda funktion brukar forskarna kalla statens legitimerande funktion.

Betoningen av välfärdsstatens systembevarande karaktär knyter an till en mer generell debatt om statens roll i kapitalistiska ekonomier. Det är i sig en gigantisk, och ständigt växande, debatt, som pekar i all möjliga riktningar. Avgränsar man sig till den preciserade underrubriken ”välfärdsstat” kan förvisso de teoretiska utgångspunkterna skilja sig som hund och katt, men själva studieföremålet och dess sammanhang har hållit sig till sådant som ryms under rubriken sociala utgifter. I det avseendet har välfärdsstatsforskare av alla de slag varit eniga. Nästan i alla fall.

Om man säger att välfärdsstaten tar hand om mänskliga behov för att reproducera arbetskraft (och socialt lugn), så ligger man vägg i vägg med att säga att den tar hand om företagens behov av arbetskraft. Är det då rimligt att bortse från hur staten tillgodoser företags behov i en bredare mening när man analyserar välfärdsstater? Det finns naturligtvis inget givet svar på den frågan, men Kevin Farnsworth argumenterar kraftfullt för att man bör beakta mixen av välfärdsstatens två sidor, det vill säga den sociala och företagsstödjande. Han har gjort det i ett projekt som pågått under många år och som 2012 resulterade i boken Social versus Corporate Welfare: Competing Needs and Interests within the Welfare State (Houndsmills: Palgrave Macmillan, 2012), några år senare i en rapport om The British Corporate Welfare State och därefter bland annat har fortlöpt med en databasförsedd hemsida.

Farnsworths projekt mötte en mängd rent praktiska problem. Ett av dessa var att på ett rimligt sätt avgöra vad som skulle räknas till den sociala välfärdsstaten och vad som skulle räknas till den företagsstödjande. Någon absolut gräns mellan dessa går inte att dra. Det blir en glidande skala, där vissa utgifter huvudsakligen riktas till mänskliga behov bland medborgare i allmänhet och arbetare specifikt, medan andra huvudsakligen möter kapitalets och företagens behov, och åter andra går till ändamål, där arbete och kapital har i sammanfallande intressen. Farnsworths diskussion av detta resulterar i ett kontinuerligt kategoriseringsschema med följande utseende.

Farnsworth_bild-01

Med detta som startpunkt kan han ta sig an att klassificera och fördela utgiftsposter i offentlig redovisning. Det är i sig en stor och krånglig uppgift, som blir än mer komplicerad av det inom många områden förekommer sammanfallande intressen. Följaktligen blir det ofrånkomligt att vikta vissa utgiftsposter mellan en social och en företagsstödjande andel.

Därefter inträder nästa problem. Bitvis är det svårt att få fram tillförlitliga och jämförbara data. Inte minst gäller detta företagsstödjande utgifter (till vilka även riktade skattelättnader räknas). Sådana stödåtgärder är känslig materia i ett internationellt sammanhang, där konkurrerande nationer inte ser andra nationers inhemska förehavanden med blida ögon. Bland annat av detta skäl döljer man gärna sitt eget företagsstöd på olika sätt, för att inte dra på sig arga reaktioner från andra nationer (som troligen är engagerade i motsvarande aktiviteter). Farnsworths bedömning är att det under senare tid har skett en förskjutning från det sociala till det företagsstödjande, samtidigt som det sistnämnda förts undan i mera dold form.

Dessa praktiska forskningsproblem måste hanteras och noggrant redovisas. Boken blir därför tvungen att ägna ganska stort utrymme åt definitionsfrågor och spörsmål rörande hur olika utgiftsposter (och likvärdiga budgetbelastande åtgärder) skall klassificeras och fördelas. För en mer allmänintresserad läsare är nog detta inte så underhållande, men det är ett nödvändigt arbete, både för att kunna genomföra undersökningen och för att öppna vägen för kritisk granskning och fortsatt forskning.

Farnsworths undersökning omfattar OECD-länder och baseras på data från perioden ca 1980–2008. Några resultat framstår som tämligen klara. Det synes inte råda några markanta skillnader mellan länder vad gäller hur offentliga utgifter som helhet fördelas mellan företag och medborgare.

Farnsworth_bild-02

Kvoterna ligger inom spannet mellan 38:62 för Österrike och 52:48 för Sydkorea, som dock är en ganska klar avvikare med sin övervikt för företagsstödjande utgifter. Länderna skiljer sig betydligt mer åt med avseende på hur stor andel av ekonomin som upptas av offentliga utgifter. Uppenbarligen finns ingen motsättning mellan sociala och företagsstödjande utgifter. Snarare tvärtom. Länder med stora sociala utgifter, såsom Sverige, tenderar även ha stora företagsstödjande offentliga utgifter. Lägger man ut dem i en graf, som också kategoriserar länderna enligt Esping-Andersens indelning i tre typer av välfärdsstater, så får man följande bild.

Farnsworth_bild-03

Så långt offentliga utgifter i sin helhet. Avgränsar man sig till det mer traditionellt välfärdsstatliga – ”social protection expenditure” – blir bilden än tydligare. Där medborgarna får en riklig tilldelning tenderar även bolagen att få det.

Farnsworth_bild-04

I äkta samhällsvetenskaplig anda rundar Farnsworth av denna dela av analysen med att – trots ihärdiga betyganden om att det handlar om en kontinuerligt glidande skala – antyda att han söker efter en typologisering. Han presenterar en graf, där länderna radats upp efter hur kvoten mellan sociala och företagsstödjande välfärdsutgifter gestaltar sig. Som synes grupperar de sig nu inte riktigt på det sätt vi vant oss vid om de bägge polerna på skalan benämns social välfärdsstat respektive bolagsvälfärdsstat.

Farnsworth_bild-05

Sverige hamnar här i närheten av mitten på skalan, omgivet av en del vänner som knappast brukar dyka upp bland granngårdarna i andra sorters jämförelser mellan välfärdsstater. Huruvida det finns några analytiska poänger att bära vidare av denna bild lämnar jag för ögonblicket åt andra att grubbla vidare på.

Efter dessa översiktliga jämförelser mellan länder övergår Farnsworth till en närmare granskning av de företagsstödjande statliga insatserna. Han inleder med en kort analys av sju länder, däribland Sverige, baserad på WTO-data för 2006, och fortsätter med en närstudie av USA. Detta kapitel kan med fördel kompletteras med Mariana Mazzucatos bok Entreprenörsstaten.

I det sista empiriska kapitlet tar sedan Farnsworth upp frågan om vad den ekonomiska kris som följde efter kraschen 2008 haft för inverkan på den sociala och den företagsstödjande välfärdsstaten. De direkta konsekvenserna var uppenbara. Enorma stödbelopp skickades, direkt och indirekt, till framför allt banker och finansbolag av olika slag och på många håll betaldes krisen med neddragningar i den sociala välfärdsstaten. Åtstamningarna slog högst ojämlikt och greker och spanjorer tyngs fortfarande av kostnaderna för att hålla tyska banker skadelösa.

Dylikt tillhör det lätt synliga, även om välgörenheten gentemot de tyska (och i betydande grad även franska) bankerna kanske har flugit under nyhetsradarn. Frågorna om vad som sker på lite längre sikt är knepigare. Som Farnsworth framhåller inleddes krisen efter en långvarig dominans för tilltron till de storverk marknaden förmådde åstadkomma, om den bara lämnades för sig själv. Hur mycket substans det egentligen låg i tron att marknaderna skötte sig själva är av underordnad betydelse. Ideologiskt rådde en öronbedövande dominans och politiken präglades av att överallt söka marknadslösningar i alla tänkbara former. Krisen skakade om dessa föreställningar en smula, men någon egentlig politisk förändring har den knappast åstadkommit.

Farnsworth hade ett ganska kort perspektiv när han blickade tillbaka från år 2012, men hans samlade bedömning av en inte helt enhetlig utveckling blev, att ”there has occurred a major redistribution of welfare effort towards corporations and away from individuals. This fact, more than any, highlights the importance of including corporate welfare in any discussions of state welfare programmes.” (s. 197)

Det sista, det vill säga att det är väsentligt att beakta den företagsstödjande sidan av välfärdsstaten i den allmänna välfärdsstatsdebatten, är det lätt att instämma i. I ett svenskt sammanhang får man lätt en känsla av att det har skett större, och principiellt viktigare förskjutningar, än vad som syns om man stannar vid att se på hur mycket pengar som används i olika sammanhang. Farnsworths betoning av att man rör sig på en glidande skala kan vara ett gott hjälpmedel här. Vad skulle till exempel framkomma om man började granska vad som skett inom området för arbetsmarknadsanknutna verksamheter? Under de borgerliga regeringsåren (2006–2014) fördes ganska hetsiga kampanjer mot ersättningarna i socialförsäkringssystemen (vilka konsekvent gavs det felaktiga namnet ”bidrag”). I stället premierades stora (och verkningslösa) bidrag till företag, i form av anställningsstöd, reducerade socialförsäkringsavgifter, skattelättnader och annat. Även om det gav något till dem som fick anställning, så är det likväl en tydlig förskjutning från den sociala polen till företagspolen på skalan. Fördelen för medborgaren skall så att säga komma som ett resultat av bidraget till företaget. Var detta en temporär förskjutning eller har den naglat sig fast som styrande idé i den svenska välfärdsstaten?

Börjar man snegla sig omkring – pensionssystem, skolväsende, sjukvård, omsorgssektorn, för att blott börja uppräkningen – inser man att frågan inte bara förtjänar att ställas, utan vore väl värd en grundlig undersökning, och då med ett betydligt längre tidsperspektiv än den senaste borgerliga regeringsperioden. Frågan handlar om mer än bara hur mycket pengar som dirigeras via den offentliga sektorn. Den handlar om öppenhet, redovisning och styrning av offentligt finansierad verksamhet, och den handlar om vilka – eller med andra ord vems – målformuleringar som skall leda verksamheten. Ty det råder härvidlag en hel del skillnader mellan medborgare och bolag. Sammanfallande intressen till trots, den sociala och den företagsstödjande välfärdsstaten är högst olika företeelser. Och åtminstone jag skulle hemskt gärna vilja veta vad som sker i det som synes ske. Finns det några välfärdsstatsforskare som har lust att ta sig an denna problematik? Det kommer att kräva mycket jobb, men jag är övertygad om att det är värt mödan.


Religion är fortfarande problemet – eller vad som förenar goda och onda

juli 9, 2017

På DN Debatt den 2 juli framträdde den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Anna Carlstedt, tillsammans med företrädare för tre av de otaliga varianter av religiösa strömningar som tillber den gud vi hittar i Bibeln. De hoppades att religion skulle kunna leda folk bort från våldsbejakande extremism. Tanken är i praktiken att bekämpa ond religion med god. Kanske kan de lyckas i enskilda fall. Men vad de huvudsakligen gör är att hålla liv i och legitimera den grundläggande världsbild, som de delar med de religiösa våldsverkarna, trots alla himmelsvida skillnader i övrigt.

De tre religionsföreträdarna har självfallet ingenting med våldsdåden att göra och det finns ingen anledning att betvivla uppriktigheten i deras vilja att motverka våldet på alla sätt de förmår. Det är inte där problemet ligger. Problemet är att de grundar sig på en världsbild med gudar, heliga skrifter samt rätta uttolkare av numera tystlåtna gudars vilja och budskapet i heliga skrifter.

Alla som bladat lite i Bibeln vet att det är en hämndlysten, straffande och synnerligen våldsbenägen gud, som tillbeds. Detta tillstår skribenterna och deras lösning är att religiösa ledare ska göra ansvarsfulla tolkningar, som visar att budskapet egentligen är något helt annat. De har dock ett stort problem. De kan inte säga hur man skiljer rätt tolkning från fel. Om de kunde göra det, så skulle vi inte ha ett oöverskådligt hav av varianter av deras tre religioner. Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om att judar, kristna och muslimer tillber samma gud, men de klarar inte ens av att enas om vem som senast talade med denne gud eller någon av hans budbärare. Följaktligen sitter de med olika uppsättningar heliga skrifter, som de nu alltså ska lägga fram en ansvarsfull tolkning av, för att kunna visa att våldsverkarna gör fel tolkning när de tar fasta på det som faktiskt står i texterna.

Religionsföreträdarna har alltså ingen grund att stå på när de ska föra fram sin goda religion. Det finns inget kriterium att hänvisa till för att skilja rätt från fel tolkning. Det blir aldrig mer än godtyckliga påståenden om vad en gud vill. I sig vore detta kanske inte så mycket att bekymra sig över, men vad de indirekt gör är att bekräfta och legitimera den världsbild som våldsverkarna rör sig inom. Det är en världsbild där man skiljer mellan gott och ont och mellan rätt och fel genom att hänvisa till vad en gud anser, eller rättare sagt vad en helig skrift uppger att en gud anser, eller rättare sagt vad en religiös ledare hävdar är den rätta tolkningen av vad en helig skrift uppger att en gud anser. I just detta avseende skiljer sig inte de tre religionsföreträdarna från de religiösa våldsverkarna. Deras motmedel skiljer sig inte från det tänkesätt som ger motiv åt våldets apostlar. Så på ett mera grundläggande plan är religionen fortfarande problemet, inte lösningen.


Vinst i välfärden – vad är det?

juni 30, 2017

Det talas mycket om vinster i välfärden, men vad är det egentligen alla talar om? Kikar man lite närmare ser man ganska snart att vinst inte alltid betyder samma sak. Med en grov indelning går det att urskilja åtminstone tre olika betydelser och det kan vara väsentligt att ta fasta på vilken av dessa en debattör använder sig av, liksom det kan vara värt att uppmärksamma vad de undviker att tala om.

En första innebörd av vinst är helt enkelt ett överskott som blir kvar när alla kostnader för verksamheten har betalats. Ett sådant överskott är nödvändigt om man vill kunna utöka eller på något sätt utveckla och förbättra verksamheten. Med andra ord är det medel som behövs för investeringar. Att sådant kan vara bra på många sätt är det svårt att invända mot. Den som i en debatt får vinst att betyda medel för förbättringar får nästan automatiskt ett övertag. Men det är inte riktigt detta som hugade kapitalägare åstundar. De vill ha avkastning.

En andra innebörd av vinst är att det är en slags inkomst till kapitalägare, eller kapitalavkastning. Den som ställer upp med sitt arbete får inkomst i form av lön, den som ställer upp med sitt kapital för sin inkomst i form av vinst. Uttryckt på det sättet låter det lagom oskyldigt och rättvist, och det är ett normalt inslag i en marknadsekonomi.

Vinst som kapitalavkastning är ett lite känsligare kapitel när det privata kapitalet ska försvaras. En stor del av nuvarande debatt handlar helt följdriktigt om detta, och då särskilt om hur stora dessa vinster är. Som jag ska återkomma till riskerar fokuseringen på vinstnivåer att skymma de verkliga principfrågorna.

Ofta får vi höra att utan vinst vill ingen satsa sitt kapital och då får vi inte tillräckligt med resurser till verksamheterna i välfärdssektorn. Argumentet är klent, eftersom det förutsätter att privata bolag är de enda som kan förse välfärdssektorn med de extra resurstillskott som behövs. Inget hindrar att det offentliga förmedlar resursanskaffningen och låter privata utförare betala amorteringar och räntor. Det skulle bara bli en normal kostnadspost att ta med i beräkningen vid upphandlingar och den skulle då bli lika för alla. Mångfald, valfrihet och konkurrens är alltså inte beroende av att resursanskaffningen sker i former som ger direkt privat kapitalavkastning. Överskott – vinst i den första betydelsen – måste inte hamna som inkomster hos kapitalägare, utan kan lika gärna stanna i verksamheten och hos dem som jobbar där.

Det privata kapitalets talespersoner brukar vidare hävda att vinst är nödvändig för att någon över huvud taget ska vilja driva verksamheten. Höga vinster blir då känsligt, eftersom de öppnar för kritik mot att välfärden dräneras på pengar och att skattemedel används till att göra privatpersoner rika i stället för att användas till medborgarnas gagn. Regeringsföreträdare brukar försiktigt säga, att skattemedel ska användas till de ändamål de är avsedda för. Eftersom regeringen valde att endast utreda en begränsning av vinstnivån, så får man anta att privat vinst tillhör de avsedda ändamålen.

Men det får alltså inte bli för mycket av det goda. Uppfattas vinstnivåerna som oskäligt höga får bolagen svårt att värja sig mot kritiken. Motmedlet blir att hävda att vinsterna inte alls är särskilt höga, om man bara räknar på rätt sätt och gör rätt jämförelser. Om vinsterna inte särskilt höga blir det å andra sidan svårt förklara varför ett vinsttak vållar problem. Ställd inför detta dilemma tillgrips istället den klassiska vägen: Man ropar fondsocialism, Nordkorea och världens undergång i största allmänhet.

Bolagen har det alltså inte så lätt. Minst lika svårt är det för dem som vill ha ett vinsttak. Det är en närmast hopplös uppgift att ge invändningsfria motiveringar till nivåer, beräkningsprinciper och alla detaljer som behöver regleras. Regelverket kommer att locka fram den juridiska slalomeliten i en tävlan om att elegantast ta sig runt besvärande begränsningar för vinstuttag. Hela anrättningen ter sig som en administrativ marsdröm. För vinsttakets motståndare är detta elände mycket användbart. När de får lust att låta sakliga behöver de inte ge sig på taket som princip, utan kan nöja sig med att slå mot varenda detalj i dess utformning. I en sådan debatt har de goda förutsättningar att vinna, eftersom de inte behöver försvara något. Det räcker att peka på alla svagheter i den konstruktion, som vinsttaksförespråkarna föreslår. Och alla konstruktioner kommer att ha svagheter.

Så länge debatten om vinster i välfärden handlar om nivån på kapitalavkastningen, kommer förmodligen de som förespråkar en begränsning att vinna i princip, men förlora i praktiken. Opinionsmässigt vinner den allmänna idén om ett tak för vinstuttag, men det praktiska resultatet blir försumbart (möjligen med undantag för riskkapitalbolagen). Om en vinstbegränsning över huvud taget går att lotsa fram till lag, så lär den knappast få några märkbara effekter utöver efterfrågan på uppfinningsrika bokslutskonstnärer.

Stridslarmet kring nivån på kapitalavkastningen riskerar emellertid att skymma ett par större principfrågor. Den första är kort och gott om kapitalavkastning är en lämplig målvariabel för verksamheterna inom välfärdssektorn. Systemets försvarare säger gärna att konkurrens gynnar kvalitet, men det är att blanda bort korten lite grand. Olika utförare och producenter kan konkurrera med varandra även om de inte har avkastning till kapitalägare som övergripande mål. Och principfrågan är alltså – lika bra att tjata om det – huruvida maximering av kapitalavkastning är det lämpligaste målet för produktion av välfärdstjänster. (Kanske säkrast att skjuta in, att påståendet att företag har vinstmaximering som mål inte är vänsterretorik, utan det är vad man får lära sig på grundkursen i nationalekonomi. Den som inte tror mig kan kolla i valfri lärobok i mikroekonomi.)

Strävan efter vinstmaximering kan kanske leda till ökad kvalitet, men det finns inget som garanterar det. Långt därifrån. Sätten att pressa ner kostnader är otaliga, vilket har resulterat i en jämn ström av reportage och nyheter om skandaler i vård, skola och omsorg, liksom i upprörda klagomål över orimliga arbetsvillkor. Det är möjligt att detta inte är det typiska och att det ger en orättvisande bild av den normala verksamheten. Men det är tillräckligt för att väcka frågan om kapitalavkastning är det bästa målet för verksamheten. Märkligt nog förefaller de som svarar ja på den frågan inte vilja att den diskuteras. Försvarare av vinstdriven verksamhet talar helst i lagom vaga ordalag om valfrihet och konkurrens, men det är helt andra ämnen. De principiella frågor vi bör envisas med att ställa är: Vad vill vi uppnå? Leder strävan efter kapitalavkastning dit? De följer på sätt och vis med till den avslutande innebörden av vinst.

Den tredje innebörden av vinst är att den fungerar som ledljus i ett signalsystem, som ser till att resurser hamnar på rätt plats. Tanken är ungefär denna: Goda vinster dyker upp där efterfrågan är större än utbudet. Möjligheten att göra goda vinster lockar till sig resurser. På så sätt förs resurser till verksamheter där det finns en otillfredsställd efterfrågan. I och med att produktionen ökar blir det hårdare konkurrens och vinsterna pressas ner till mer normal nivå. De höga vinsterna är alltså endast en tillfällig fas. Slutresultatet blir att resurser omfördelats så att produktionen anpassats till det som efterfrågas. Vinsten och dess variationer är i denna tankemodell helt enkelt marknadens metod att föra tillgängliga resurser till den användning som bäst motsvarar vad konsumenterna efterfrågar.

Skulle debatten rörande vinster i välfärden handla om vinst i denna mening, så skulle den också nå fram till en viktig principfråga. Är kapitalavkastning det lämpligaste styrmedlet för resursfördelning när det gäller verksamheter inom välfärdsområdet?

En kanske självklar men ändå väsentlig sak att hålla i minnet är att efterfrågan och behov inte är samma sak. Efterfrågan innehåller två komponenter, vilja att betala och förmågan att betala, och det är den senare som är avgörande. Utan förmågan att betala är viljan inte mycket värd. Resurser kommer därför att tendera dras mot områden, där det finns en stor och koncentrerad betalningsförmåga, eller mot de välbeställda kort och gott. Vill man ge mer styrka åt denna tendens ska man öka utrymmet för avgiftsfinansiering, exempelvis öppna dörren för möjligheten att erbjuda lite extra åt dem som vill – och kan – betala lite extra.

En annan lika självklar sak är att vinst som styrmedel styr mot vinst, det vill säga stora marginaler mellan intäkter och kostnader. Vinsternas förespråkare skulle säga att detta är ett sätt att föra resurser till de områden där de blir mest produktiva, eftersom produktiviteten framträder just som maximal intäkt per använd krona. Ur verksamhetens synvinkel ter sig dock saken lite annorlunda. Resurserna söker sig bort från kostnader. Det gäller att undvika kostnadskrävande sjukdomstyper och skolelever. Sådana lämnas med varm hand över till kommuner och landsting, som är förpliktade att ta hand om dem, och som följaktligen kommer att framstå som mindre produktiva än den privata sektorn.

Den här typen av skevheter, som är välkända sedan länge, kan säkert ge god kvalitet i de mest lönsamma segmenten av verksamheten, men den mer relevanta frågan är vilka konsekvenser de har för välfärdsektorn i sin helhet. Medan privata intressen sänder resurser till de mest vinstinbringande segmenten, ansamlas de kostnadskrävande och problemfyllda delarna hos de offentliga producenterna. En sådan segregering är förmodligen både problem- och kostnadsdrivande i sig. Även de som förväntar sig positiva effekter av konkurrens borde ha anledning att bekymra sig över vad som händer när det är möjligheten att tillägna sig vinst som de privata producenterna konkurrerar om. För medborgarna är det under alla omständigheter ytterst angeläget att frågan om vad som ska styra resursfördelningen förs upp till öppen diskussion.

Läget ter sig nu en aning märkligt. De som vill ha ett vinstdrivet system vill inte gärna tala om detta system, utan ägnar sig huvudsakligen åt att tala om valfrihet. Men det är ett helt annat ämne. De som vill ha åtminstone ett inslag av vinstdrivet system, men inte vågar erkänna det, talar huvudsakligen om att sätta ett tak för vinstnivåerna. Själv skulle jag önska ett större fokus på de principiella frågorna. Är privat kapitalavkastning det lämpligaste målet för produktion av de välfärdstjänster vi vill ha? Är privat kapitalavkastning det lämpligaste medlet för att fördela resurser mellan olika verksamheter? Eller kort och gott: Vad vill vi att välfärdssektorn ska åstadkomma och hur gör vi för att ha bäst utsikter att lyckas med det? Där ligger de verkliga politiska stridsfrågorna, oavsett om vi talar om dem eller inte.


Entreprenörsstaten – eller hur staten tar innovationsrisker när andra inte törs

november 18, 2016

 

entreprenorsstaten3

Tanken att den trista kolossen staten skulle ha försett oss med internet, iPhone och en massa annat kul låter en smula märklig, men den innehåller tillräckligt mycket sanning för att kunna passera som retorisk överdrift. Det handlar naturligtvis inte om prylarna vi bär i fickan eller godsakerna som hämtas vid ihärdig sajtseeing. Dessa levereras av privata bolag. Statens inblandning ligger några led tidigare, i utvecklingen av den teknologi som gjorde innovationerna och produkterna möjliga, det vill säga innan det ens gick att gissa vad som skulle bli kommersiellt gångbart. Det är ett skede med stora risker. Ett skede som kräver både visioner och uthållighet. Ett skede för driftiga entreprenörer med andra ord. Så vad har staten där att göra?

Innovationsekonomen Mariana Mazzucato hävdar sin ganska nyligen översatta bok Entreprenörsstaten (Karneval förlag), att det är just i detta skede som de privata initiativen har visat sig otillräckliga och ofta nästan helt frånvarande. I stället har staten burit entreprenörens uppgift under de tidiga och riskfyllda stegen mot teknologiska genombrott, som så småningom också tagit klivet över till att bli kommersiella genombrott. Hon flyttar därigenom en avsevärd del av den ekonomiska utvecklingens kraftcenter från den privata till den statliga sfären.

Ja, det mesta av de radikala, revolutionerande innovationer som gett näring åt kapitalismens dynamik – från järnvägar till internet, dagens nanoteknik och läkemedel – har staten att tacka för de djärvaste, tidigaste och mest kapitalintensiva entreprenörsinvesteringarna. (s. 32)

Så värst mycket längre bort från den sedan länge dominerande bilden av staten som en trög kostnadsklump, som kväver uppfinningsrikedom och innovation, går det knappast att komma.

Frågan om statens roll i ekonomin är, milt uttryckt, omtvistad. Såväl ideologiska som teoretiska klingor har korsats i långvarigt envig om stor eller liten stat. I så förenklad form riskerar man dock missa något väsentligt. Inspirerad av ett legendariskt danskt sexualupplysningspar framförde Bo Rothstein vid något tillfälle ett ”Inge och Sten-teorem” om staten. Den enkla tanken var, att när det gäller staten, så är det inte storleken som är viktig, utan vad den gör. I den andan studerade en samling forskare under 1980-talet de framgångsrika ekonomierna i Asien efter det att Chalmers Johnson gett liv åt idén om en ”kapitalistisk utvecklingsstat” för att fånga den mångskiftande verksamhet som bedrevs för att stötta och främja industriell utveckling och export.

Lite känsligare var det att överföra denna typ av analys till de dominerande västekonomierna. Några länder, såsom till exempel Frankrike, satte en ära i sin aktiva stat, medan andra resolut avfärdade varje påstående om att marknaden och dess privata aktörer skulle ha staten att tacka för något. Till de senare hörde inte minst USA. Detta fick Fred Block att ta USA som utsökt exempel på en mera dold företeelse, som på knagglig svenska kunde kallas ”utvecklingsnätverksstaten”. Block påbörjade en kartläggning av de tämligen finmaskiga och (genom anslag företrädesvis motiverade av nationella säkerhetsskäl) mycket resursstarka nätverk, som varit intensivt verksamma med att initiera, finansiera, bedriva och på tusen och ett andra sätt främja teknologisk grundforskning i gränslandet mellan det visionära och det möjliga. Dessa nätverk har varit intimt sammanflätade med privata aktörer, vilket gjort att det har kunnat gå snabbt att föra nya produkter till marknaden när ny teknologi passerat gränsen mellan det visionära och det möjliga.

Det har i och för sig varit välkänt att industrin kunnat glädja sig åt avsevärda strömmar av offentliga medel, både i direkt och indirekt form. Ofta har uppmärksamheten riktats mot de stora försvarskontrakten och deras betydelse för utvecklingen inom högteknologiska branscher. Enligt Stuart Leslie hade självaste Silicon Valley försvarsmakten som sin största affärsängel i begynnelsen av regionens färd till ikonstatus på innovationskartan. (En tidigare version av uppsatsen finns här.) I Mazzucatos bok breddas och fördjupas bilden av de resurser som staten har tillfört det teknologiskt visionära forsknings- och utvecklingsarbetet. Men det är inte pengarna i sig hon lägger tonvikten vid, utan – och det förtjänar att upprepas – risktagandet. Staten har stått som en uthållig finansiär i ett skede av genuin osäkerhet om vad som kan bli en framgång och vad som blir en flopp.

De som har kritiserat Mazzucato genom att hävda att staten inte är bättre än någon annan på att hitta vinnare eller genom att ge exempel på statliga felsatsningar, skjuter därför bredvid målet. (Och från Näringslivets forskningsinstitut Ratio kom ett nedsablingsförsök som inte ens nådde rätt skjutbana.) Entreprenörsstatens roll utspelar sig i hög grad i den fas då man endast kan ha förhoppningar om att finna vinnare och då en och annan felsatsning är ofrånkomlig. Riskkapitalbolag och andra privata aktörer har visat sig antingen oförmögna eller ovilliga att bära dessa risker. De har klivit in i en senare fas, när de teknologiska lösningarna funnits på plats, och när det handlat om mer ”normalt” kommersiellt risktagande.

Betoningen av statens roll i innovationssystemet är inte avsedd att förminska vad övriga aktörer har gjort. Snarare handlar det om att fördela äran på ett mera rättvisande sätt. Ett bolag som Apple, Mazzucatos favoritexempel, har varit enastående på att kombinera teknologier, paketera dem elegant och föra dem samman med slumrande behov och önskningar bland konsumenter. Men Apple har alltså kunnat plocka ur redan befintliga förråd av teknologiska råvaror, som i påtaglig grad tagits fram med hjälp av statliga resurser, vilket bara är ett annat sätt att säga, att landets skattebetalare bekostat de oundgängliga förutsättningarna för sina smarta telefoner.

Det finns emellertid mer än ära att fördela. Det finns stora inkomster också. Merparten av inkomsterna stannar hos de privata aktörer, som kliver in efter det att skattebetalarna genom staten stått för risktagandet. Uppfinningsrikedomen när det gäller att undvika skatt har därtill stundtals varit lika stor som när det gäller att utveckla nya produkter. Mazzucato menar att detta är en ohållbar ordning och vill få till stånd en rimligare fördelning av kostnader och belöningar. Det är inte bara en fråga om rimlighet och rättvisa. Mycket mer står på spel. Det handlar om att staten ska kunna fortsätta att fullgöra rollen som visionär risktagare i ett innovationssystem, som har gett oss internet, iPhone och en massa annat kul. Och vem kan väl ha några invändningar mot det?


Varför är det så långt till Beirut?

november 17, 2015

Terrorattentaten och massmorden i Paris sände en chockvåg genom västvärlden. Det var dåd av en sådan art, som ingen ville nämna utan att skjuta in adjektiv för att understryka hur man kände inför de skyldigas sanslösa grymhet. Min reaktion var sannolikt densamma som alla andras. Natten mellan fredag och lördag ägnade jag åtskilliga timmar åt att med växande fasa nätvandra mellan olika nyhetskällor. Det är svårt att beskriva den känsla som växte när det som först rapporterades som ett gisslandrama övergick till att handla om ett regelrätt massmord. Chockvågen är i sig inte något att förundra sig över. Hundratals döda och sårade kan inte undgå att skapa en svårgripbar blandning av sorg, vrede, bestörtning och kanske något som ligger i gränslandet mellan maktlöshet och hat. Eller?

Ganska snart föreföll det spridas en fruktan för att terrordåden skulle utnyttjas av rasister. På twitter växte strömmen av påminnelser om att det var just denna typ av terror som många flydde från. Dessa påminnelser var, och fortsätter att vara, viktiga att göra. Rasisterna vaknade snabbt och de hade självfallet inga skrupler inför att utnyttja en tragedi för att bröla ut sitt vanliga hat. Det är knappast något att förvåna sig över, men det är likväl nödvändigt att bemöta. Påminnelsen om att de som når Europa som flyktingar, flyr från samma besinningslösa våld som det som nu drabbat Paris, blev emellertid även en påminnelse om att västvärldens reaktioner på våldet skiljer sig högst avsevärt beroende på om det utspelar sig här hemma eller där borta. Den senare påminnelsen förstärktes av att Beirut bara en dag tidigare hade utsatts för ett terrordåd, som enligt de vad som gick att läsa på fredagen hade resulterat i minst 43 döda och över 200 skadade. Bomberna i Beirut noterades visserligen i det svenska nyhetsflödet, men både DN och SvD stannade vid vad som kunde kallas stor notis. SVT var utförligare, men det är en bit kvar till att kunna jämföras med direktsändning under hela natten. Jag misstänker att proportionerna i den svenska nyhetsrapporteringen inte var unika för västvärldens press. Och jag kan inte minnas några uttalanden om de döda i Beirut från statsministrar, presidenter eller andra framträdande personligheter – trots att det utlysts en dags landssorg i Libanon.

Den himmelsvida skillnaden i reaktionerna på två terroristattacker med en dags mellanrum var svår att undkomma och den har uppenbarligen varit besvärande för en del. Ben Norton skrev redan på lördagen en utförlig och ilsken uppgörelse med västvärldens dubbla måttstockar och de många lagren av hyckleri han ansåg prägla de offentliga reaktionerna på dåden i Paris. Det är lätt – eller borde åtminstone vara lätt – att hålla med Norton i mycket av det han skriver, men det verkar vara ganska få som har tagit det steget. Likväl, diskrepansen skaver. Paris och Beirut nämns nu ibland tillsammans, inte sällan utökat med Ankara och Jemen. Jeanne Kay tog i The Nation det lite djärvare steget att ställa frågan rakt och öppet: Är det fel att västerlänningar sörjer Paris djupare än Beirut? För Kay själv låg Paris betydligt närmre än Beirut. Hennes far var fransman, hon hade bott i Paris och hade gott om vänner där. Frankrike var nära på ett högst påtagligt sätt och för Kay fanns det ingen anledning att döma någon för att hysa starkare känslor för det som man genom personliga band eller på annat sätt stod nära. Hennes avsikt var inte att urskulda sig. Poängen var istället att

we can’t ignore that atrocities like these happen every single day in the world, in places that don’t ignite these feelings of recognition, familiarity, or empathy for most of us in the powerful countries of the West. They are familiar and recognizable and mournable to many, many others in just as deep and real a way as Paris seems to us.

Och budskapet var sympatiskt. Det fanns ingen anledning att sörja mindre över Paris. Istället borde den sorgen öppna för insikten om vad andra – särskilt de som rutinmässigt glöms bort – genomlider närmast dagligdags. Chocken över Paris borde, menade Kay, väcka oss ur vår vardagliga glömska ”about the identical horror, mourning, and trauma that the nation-states to which we belong inflict on the Others, the Strangers, the unfamiliar Non-Us of our world.” Det hela mynnade ut i en maning till handling.

let our current grief over the familiar be a wake-up call so that we not only remember to grieve the lives lost in unfamiliar places tomorrow but actively work to stop our governments from inflicting them in the first place.

En bra start på att minska terrorn är att sluta att delta i den, som Chomsky brukar säga.

Vid en första läsning är det lätt att känna sympati med Kays resonemang, men jag kan ändå inte släppa hur lätt det uppenbarligen är att känna igen det nära och det fjärran, det bekanta och det obekanta, vi och dom. Och det är bäst att understryka, att det är mig själv jag talar om här i lika hög grad som om den välvilliga Jeanne Kay. Under flera dagar satt jag med The Guardians ständiga uppdateringar av jakten på förövarna och allt annat som hände som följd av attentaten i Paris. Jag har sett namn och bild på förövare och eftersökta och fått veta att säkerhetstjänster både här och där avvärjt hot och attentat. Att 11 personer arresterats i Libanon och att tre av fem planerade bombdåd inställdes på grund av kraftig bevakning såg jag inte förrän jag började skriva på denna text. Varför är det så lång till Beirut?

Vän av ordning kan naturligtvis påpeka att det är en skillnad i avstånd. Fågelvägen är det 3 109 km till Beirut i jämförelse med 1 563 km till Paris. Å andra sidan är skillnaden endast obetydligt större än bilvägen från Malmö till Luleå (1 510 km). Kan det vara så att det är större sannolikhet att ha en fransos i bekantskapskretsen än en libanes? Om man skall tro siffrorna från SCB borde det vara tvärtom.

Utrikes-födda-Frankrike-Libanon-2000-2014

Siffrorna kan dock vara bedrägliga. Sverige skulle kunna vara segregerat. I så fall kunde det till och med hända, att sannolikheten att känna någon som bor i Frankrike vore större än att känna en libanesiskättad person som bor i Sverige. I synnerhet för personer i den skrivande och tyckande klassen, om jag får vädra mina fördomar en smula.

Utredningar av detta slag är självfallet bara larv och skämt. Det är inte konkreta omständigheter, såsom geografiska avstånd , som producerar skillnaden. Fågelvägen är det 6 327 km från Stockholm till New York, men det hindrade inte att ”vi” alla var amerikaner (vilket inte avser alla amerikaner) den 11 september 2001. Inte heller är det konkreta kunskaper eller sympatier. Efter den 7 januari i år var det många som var Charlie, trots att Charlie Hebdo inte var särskilt känd och trots att dess innehåll knappast skulle ha tilltalat så många av dess nya vänner. Skillnaden skapas av något mer subtilt och svårfångat. Det handlar om en mängd ideologiskt präglade föreställningar, som man insupit och tillägnat sig utan att lägga märke till det, och som ger den karta som gör det möjligt att omedelbart och omedvetet skilja mellan nära och fjärran, mellan vi och dom. Det är föreställningar som man inte reflekterar över att man har. De ligger där som osynliga självklarheter och de har konsekvenser, ibland harmlösa, ibland skadliga, ibland bara absurda.

Den 13 november var det självklart att ”vi” alla var fransmän (ty franspersoner är inte ett ord). I stundens allvar verkar det inte ha väckt särskilt mycket uppståndelse att en hel del falska röster stämde in i kören, såsom kung Salman i Saudiarabien, ett land varifrån stödet till jihadistisk terrorism flödat ymnigt, och Recep Tayyip Erdogan, som anklagats för att stödja ISIS och vars förhållande till ISIS varit minst sagt tvetydigt, på gränsen till vänskapligt, och som hellre bekämpat kurder än ISIS – för att nu nöja sig med två exempel. Nu när vi alla är fransmän igen verkar det inte särskilt anmärkningsvärt att också allsköns despoter och förtryckare ansluter sig till hyllningarna av demokrati och frihet. Just på grund av att närheten till Frankrike är så oreflekterat självklar verkar det ha uppstått en påtaglig dövhet inför den skorrande falsksången från alla dem som bara gjorde som ”vi”. Huruvida detta skall räknas till det absurda eller det skadliga kan vi lämna därhän, men det är under alla omständigheter lärorikt. De som med stor entusiasm förtrycker och mördar de andra – de som är fjärran – är välkomna i gemenskapen när de fördömer morden på oss. De universella värden vi säger oss stå upp för är kanske inte så universella ändå. Och då har jag inte ens nämnt dem som haft oturen att hamna i skottlinjen när ”vi” har öppnat eld för något ädelt ändamål.

Om någon skulle fråga mig varför det är så nära till Paris och så långt till Beirut, skulle jag förmodligen kunna ge en lång utläggning om varför det förhåller sig på det sättet. Den skulle handla om fransk historia, kultur och diverse annat. Med raska steg skulle jag nå fram upplysningsfilosofer, franska revolutionen och en samling synnerligen universella värden. En del skulle nog vara sakligt sett korrekt, men en fransman skulle med säkerhet snabbt avslöja hur lite jag egentligen vet om fransk historia och kultur. En libanes skulle följa upp med en fråga om varför jag inte sa ett knäpp om libanesisk historia och kultur i denna jämförelse. Och en opartisk åhörare skulle fråga varför jag var så snabb med att svara över huvud taget. Den sista frågan är egentligen den värsta. Hur kommer det sig att det är så lätt att ge ett svar på varför Paris är nära och Beirut långt borta? Med tanke på att det geografiska avståndet inte är längre än en bilresa från Malmö till Luleå, borde det vara ganska svårt att ge ett vettigt svar. Jag tror inte att jag är ensam om att kunna ge ett svar. Och jag tror inte att jag är ensam om att bli svarslös om någon vill veta varför jag kunde ge ett svar. För förmågan att svara bygger inte på kunskaper. Den bygger på de oreflekterade självklarheterna, de outtalade föreställningar, som jag aldrig tänker på att jag har, än mindre vet varifrån de kommer. Samma självklarheter som ger 43 döda i Beirut en notis och 129 döda i Paris 20 timmars direktsändning.

Jag instämmer helt och fullt med Jeanne Kay i att det inte finns något som skulle förminska sorgen och vreden över massmorden i Paris. Men jag tror inte det är tillräckligt att låta dessa känslor tjäna som en öppning till insikten om att andra känner precis detsamma när massmorden genomförs långt borta. Om de värden och principer vi säger oss försvara är universella, så borde det inte finnas någon grund för att skilja mellan nära och fjärran. För att röra sig i den riktningen tror jag att det är nödvändigt att börja med att rannsaka sig själv med frågan: Varför är det så långt till Beirut? Och jag tror att det är nödvändigt att hålla tillbaka den spontana benägenheten att ge ett snabbt svar. Ty om vi tar de universella värdena på allvar har frågan inget svar.