Medborgarnas välfärdsstat eller bolagens?

augusti 27, 2017

Farnsworth-omslag

Välfärdsstaten – vad är det? Frågan kan verka fånig. Det är en sådan där fråga, som alla vet svaret på, men som ändå visar sig vara svår att besvara på ett enkelt sätt när man ska visa att man kan. Promenerar man runt bland forskare och idédebattörer – eller mer exakt, bland deras skrifter – kommer man att få se en del variationer beträffande vad de avser med välfärdsstat, men i högre grad än de vill medge handlar det om tyngdpunkts- och nyansskillnader. I en eller annan form kommer de att ha blicken riktad mot något som låter sig samlas under rubriken social utgifter, ofta med någon form av preciserande tillägg, såsom att man avser offentligt reglerade sociala utgifter. Ett sådant tillägg görs för att få med utgifter som är av lag påbjudna, men som inte nödvändigtvis administreras av staten (eller någon annan del av den offentliga sektorn). Ett tänkbart exempel vore att man är skyldig att ha en sjukförsäkring, men inte behöver välja den som staten erbjuder.

Fortsätter man sedan att fråga runt om vad välfärdsstaten gör och vem den riktar sig till, så kommer man att utan tvekan att få lite olika bud. Åtskilliga svar kommer att vara variationer på temat, att välfärdsstaten tar hand om problem som industrialismen eller marknaden eller kapitalismen (allt efter teoretiskt behag) lämnar efter sig eller inte klarar av att lösa på egen hand eller inte ger en tillräckligt bra lösning (allt efter teoretiskt och politiskt behag). Åtminstone i ett avseende har dessa svar blicken riktad åt samma håll. När de kikar på vem pengarna går till, så uppmärksammar de vilka människor eller grupper av medborgare, som tar emot och drar nytta av de resurser som förmedlas via välfärdsstaten.

Även beträffande vem välfärdsstaten huvudsakligen riktar sig till kommer man att få höra lite skiftande bud. Utan att vara alltför orättvis kan man räkna med att svaren låter sig infogas under någon av följande etiketter: fattiga, arbetande, (nästan) alla. Skillnaderna styrs i viss mån av vilket land man talar om, eftersom välfärdsstaten har fått olika utformning olika länder. En bemärkt figur som tagit fast på detta är Gøsta Esping-Andersen. Han skiljer mellan tre typer av välfärdsstater, med olika syften och därför även olika fördelningsprofil. I ena änden ligger den ”liberala” varianten, som är ägnad att hålla folk i marknadens tukt och förmaning och i huvudsak riktar sig till fattiga, eller de som efter prövning har kunnat visa att de är fattiga. I andra änden ligger den ”socialdemokratiska” varianten, som strävar efter att göra folk oberoende (eller åtminstone mindre beroende) av marknaden och som mer eller mindre tar sikte på att omfatta hela befolkningen. Däremellan ligger en ”konservativ” version, som siktar mot breda skikt av arbetande, men i hög grad är ägnad att bevara de statushierarkier som råder mellan olika grupper på arbetsmarknaden och som därigenom gärna håller kvinnor inom hemmets väggar.

Med Esping-Andersen tillkommer således en dimension av välfärdsstaten. Den har ett mångskiftande förhållande till kapitalismen, alltifrån att ta hand om det som kapitalismen lämnar efter sig till att göra de lönearbetande oberoende av marknadens tvång. De olika välfärdsstatsmodellerna förlägger tonvikten vid olika punkter på denna skala och de har därför olika konsekvenser för dem som lever av att sälja sin arbetskraft. Ingen välfärdsstat är politiskt neutral och det handlar om mer än bara hur mycket pengar den omfattar.

Esping-Andersen var naturligtvis inte den förste som analyserade välfärdsstaten som ett inslag i en kapitalistisk ekonomi, men han flätade samman en mängd teoretiska och empiriska trådar på ett elegant sätt, som bringade en analytisk ordning i mångfalden. Genom att betona de systematiska och någorlunda konsekventa dragen i olika välfärdsstatsmodeller kunde han samtidigt bevara en analytiskt intressant mångfald gentemot dem som snarare betonade de konvergerande dragen hos välfärdsstaten i industrialiserade länder eller kapitalistiska ekonomier.

De som föredrar att tala om kapitalistiska ekonomier lyfter gärna fram välfärdsstatens systembevarande karaktär. Den tar i hög grad hand om uppgifter som behöver fullgöras i en kapitalistisk ekonomi, men som ekonomin själv har svårt att fixa. Härvidlag står reproduktionen av arbetskraften i centrum för intresset, men det finns även inslag av att bevara det sociala lugnet. Uppgiften är alltså att se till att ny arbetskraft produceras, att befintlig arbetskraft hålls i gott skick samt att de som är oförmögna att använda sin arbetskraft inte behöver svälta. Och som sagt, hålla alla, om inte belåtna, så i vart fall tillräckligt lugna för att inte vålla social oro eller – gud förbjude – starta uppror. Sistnämnda funktion brukar forskarna kalla statens legitimerande funktion.

Betoningen av välfärdsstatens systembevarande karaktär knyter an till en mer generell debatt om statens roll i kapitalistiska ekonomier. Det är i sig en gigantisk, och ständigt växande, debatt, som pekar i all möjliga riktningar. Avgränsar man sig till den preciserade underrubriken ”välfärdsstat” kan förvisso de teoretiska utgångspunkterna skilja sig som hund och katt, men själva studieföremålet och dess sammanhang har hållit sig till sådant som ryms under rubriken sociala utgifter. I det avseendet har välfärdsstatsforskare av alla de slag varit eniga. Nästan i alla fall.

Om man säger att välfärdsstaten tar hand om mänskliga behov för att reproducera arbetskraft (och socialt lugn), så ligger man vägg i vägg med att säga att den tar hand om företagens behov av arbetskraft. Är det då rimligt att bortse från hur staten tillgodoser företags behov i en bredare mening när man analyserar välfärdsstater? Det finns naturligtvis inget givet svar på den frågan, men Kevin Farnsworth argumenterar kraftfullt för att man bör beakta mixen av välfärdsstatens två sidor, det vill säga den sociala och företagsstödjande. Han har gjort det i ett projekt som pågått under många år och som 2012 resulterade i boken Social versus Corporate Welfare: Competing Needs and Interests within the Welfare State (Houndsmills: Palgrave Macmillan, 2012), några år senare i en rapport om The British Corporate Welfare State och därefter bland annat har fortlöpt med en databasförsedd hemsida.

Farnsworths projekt mötte en mängd rent praktiska problem. Ett av dessa var att på ett rimligt sätt avgöra vad som skulle räknas till den sociala välfärdsstaten och vad som skulle räknas till den företagsstödjande. Någon absolut gräns mellan dessa går inte att dra. Det blir en glidande skala, där vissa utgifter huvudsakligen riktas till mänskliga behov bland medborgare i allmänhet och arbetare specifikt, medan andra huvudsakligen möter kapitalets och företagens behov, och åter andra går till ändamål, där arbete och kapital har i sammanfallande intressen. Farnsworths diskussion av detta resulterar i ett kontinuerligt kategoriseringsschema med följande utseende.

Farnsworth_bild-01

Med detta som startpunkt kan han ta sig an att klassificera och fördela utgiftsposter i offentlig redovisning. Det är i sig en stor och krånglig uppgift, som blir än mer komplicerad av det inom många områden förekommer sammanfallande intressen. Följaktligen blir det ofrånkomligt att vikta vissa utgiftsposter mellan en social och en företagsstödjande andel.

Därefter inträder nästa problem. Bitvis är det svårt att få fram tillförlitliga och jämförbara data. Inte minst gäller detta företagsstödjande utgifter (till vilka även riktade skattelättnader räknas). Sådana stödåtgärder är känslig materia i ett internationellt sammanhang, där konkurrerande nationer inte ser andra nationers inhemska förehavanden med blida ögon. Bland annat av detta skäl döljer man gärna sitt eget företagsstöd på olika sätt, för att inte dra på sig arga reaktioner från andra nationer (som troligen är engagerade i motsvarande aktiviteter). Farnsworths bedömning är att det under senare tid har skett en förskjutning från det sociala till det företagsstödjande, samtidigt som det sistnämnda förts undan i mera dold form.

Dessa praktiska forskningsproblem måste hanteras och noggrant redovisas. Boken blir därför tvungen att ägna ganska stort utrymme åt definitionsfrågor och spörsmål rörande hur olika utgiftsposter (och likvärdiga budgetbelastande åtgärder) skall klassificeras och fördelas. För en mer allmänintresserad läsare är nog detta inte så underhållande, men det är ett nödvändigt arbete, både för att kunna genomföra undersökningen och för att öppna vägen för kritisk granskning och fortsatt forskning.

Farnsworths undersökning omfattar OECD-länder och baseras på data från perioden ca 1980–2008. Några resultat framstår som tämligen klara. Det synes inte råda några markanta skillnader mellan länder vad gäller hur offentliga utgifter som helhet fördelas mellan företag och medborgare.

Farnsworth_bild-02

Kvoterna ligger inom spannet mellan 38:62 för Österrike och 52:48 för Sydkorea, som dock är en ganska klar avvikare med sin övervikt för företagsstödjande utgifter. Länderna skiljer sig betydligt mer åt med avseende på hur stor andel av ekonomin som upptas av offentliga utgifter. Uppenbarligen finns ingen motsättning mellan sociala och företagsstödjande utgifter. Snarare tvärtom. Länder med stora sociala utgifter, såsom Sverige, tenderar även ha stora företagsstödjande offentliga utgifter. Lägger man ut dem i en graf, som också kategoriserar länderna enligt Esping-Andersens indelning i tre typer av välfärdsstater, så får man följande bild.

Farnsworth_bild-03

Så långt offentliga utgifter i sin helhet. Avgränsar man sig till det mer traditionellt välfärdsstatliga – ”social protection expenditure” – blir bilden än tydligare. Där medborgarna får en riklig tilldelning tenderar även bolagen att få det.

Farnsworth_bild-04

I äkta samhällsvetenskaplig anda rundar Farnsworth av denna dela av analysen med att – trots ihärdiga betyganden om att det handlar om en kontinuerligt glidande skala – antyda att han söker efter en typologisering. Han presenterar en graf, där länderna radats upp efter hur kvoten mellan sociala och företagsstödjande välfärdsutgifter gestaltar sig. Som synes grupperar de sig nu inte riktigt på det sätt vi vant oss vid om de bägge polerna på skalan benämns social välfärdsstat respektive bolagsvälfärdsstat.

Farnsworth_bild-05

Sverige hamnar här i närheten av mitten på skalan, omgivet av en del vänner som knappast brukar dyka upp bland granngårdarna i andra sorters jämförelser mellan välfärdsstater. Huruvida det finns några analytiska poänger att bära vidare av denna bild lämnar jag för ögonblicket åt andra att grubbla vidare på.

Efter dessa översiktliga jämförelser mellan länder övergår Farnsworth till en närmare granskning av de företagsstödjande statliga insatserna. Han inleder med en kort analys av sju länder, däribland Sverige, baserad på WTO-data för 2006, och fortsätter med en närstudie av USA. Detta kapitel kan med fördel kompletteras med Mariana Mazzucatos bok Entreprenörsstaten.

I det sista empiriska kapitlet tar sedan Farnsworth upp frågan om vad den ekonomiska kris som följde efter kraschen 2008 haft för inverkan på den sociala och den företagsstödjande välfärdsstaten. De direkta konsekvenserna var uppenbara. Enorma stödbelopp skickades, direkt och indirekt, till framför allt banker och finansbolag av olika slag och på många håll betaldes krisen med neddragningar i den sociala välfärdsstaten. Åtstamningarna slog högst ojämlikt och greker och spanjorer tyngs fortfarande av kostnaderna för att hålla tyska banker skadelösa.

Dylikt tillhör det lätt synliga, även om välgörenheten gentemot de tyska (och i betydande grad även franska) bankerna kanske har flugit under nyhetsradarn. Frågorna om vad som sker på lite längre sikt är knepigare. Som Farnsworth framhåller inleddes krisen efter en långvarig dominans för tilltron till de storverk marknaden förmådde åstadkomma, om den bara lämnades för sig själv. Hur mycket substans det egentligen låg i tron att marknaderna skötte sig själva är av underordnad betydelse. Ideologiskt rådde en öronbedövande dominans och politiken präglades av att överallt söka marknadslösningar i alla tänkbara former. Krisen skakade om dessa föreställningar en smula, men någon egentlig politisk förändring har den knappast åstadkommit.

Farnsworth hade ett ganska kort perspektiv när han blickade tillbaka från år 2012, men hans samlade bedömning av en inte helt enhetlig utveckling blev, att ”there has occurred a major redistribution of welfare effort towards corporations and away from individuals. This fact, more than any, highlights the importance of including corporate welfare in any discussions of state welfare programmes.” (s. 197)

Det sista, det vill säga att det är väsentligt att beakta den företagsstödjande sidan av välfärdsstaten i den allmänna välfärdsstatsdebatten, är det lätt att instämma i. I ett svenskt sammanhang får man lätt en känsla av att det har skett större, och principiellt viktigare förskjutningar, än vad som syns om man stannar vid att se på hur mycket pengar som används i olika sammanhang. Farnsworths betoning av att man rör sig på en glidande skala kan vara ett gott hjälpmedel här. Vad skulle till exempel framkomma om man började granska vad som skett inom området för arbetsmarknadsanknutna verksamheter? Under de borgerliga regeringsåren (2006–2014) fördes ganska hetsiga kampanjer mot ersättningarna i socialförsäkringssystemen (vilka konsekvent gavs det felaktiga namnet ”bidrag”). I stället premierades stora (och verkningslösa) bidrag till företag, i form av anställningsstöd, reducerade socialförsäkringsavgifter, skattelättnader och annat. Även om det gav något till dem som fick anställning, så är det likväl en tydlig förskjutning från den sociala polen till företagspolen på skalan. Fördelen för medborgaren skall så att säga komma som ett resultat av bidraget till företaget. Var detta en temporär förskjutning eller har den naglat sig fast som styrande idé i den svenska välfärdsstaten?

Börjar man snegla sig omkring – pensionssystem, skolväsende, sjukvård, omsorgssektorn, för att blott börja uppräkningen – inser man att frågan inte bara förtjänar att ställas, utan vore väl värd en grundlig undersökning, och då med ett betydligt längre tidsperspektiv än den senaste borgerliga regeringsperioden. Frågan handlar om mer än bara hur mycket pengar som dirigeras via den offentliga sektorn. Den handlar om öppenhet, redovisning och styrning av offentligt finansierad verksamhet, och den handlar om vilka – eller med andra ord vems – målformuleringar som skall leda verksamheten. Ty det råder härvidlag en hel del skillnader mellan medborgare och bolag. Sammanfallande intressen till trots, den sociala och den företagsstödjande välfärdsstaten är högst olika företeelser. Och åtminstone jag skulle hemskt gärna vilja veta vad som sker i det som synes ske. Finns det några välfärdsstatsforskare som har lust att ta sig an denna problematik? Det kommer att kräva mycket jobb, men jag är övertygad om att det är värt mödan.

Annonser

Religion är fortfarande problemet – eller vad som förenar goda och onda

juli 9, 2017

På DN Debatt den 2 juli framträdde den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Anna Carlstedt, tillsammans med företrädare för tre av de otaliga varianter av religiösa strömningar som tillber den gud vi hittar i Bibeln. De hoppades att religion skulle kunna leda folk bort från våldsbejakande extremism. Tanken är i praktiken att bekämpa ond religion med god. Kanske kan de lyckas i enskilda fall. Men vad de huvudsakligen gör är att hålla liv i och legitimera den grundläggande världsbild, som de delar med de religiösa våldsverkarna, trots alla himmelsvida skillnader i övrigt.

De tre religionsföreträdarna har självfallet ingenting med våldsdåden att göra och det finns ingen anledning att betvivla uppriktigheten i deras vilja att motverka våldet på alla sätt de förmår. Det är inte där problemet ligger. Problemet är att de grundar sig på en världsbild med gudar, heliga skrifter samt rätta uttolkare av numera tystlåtna gudars vilja och budskapet i heliga skrifter.

Alla som bladat lite i Bibeln vet att det är en hämndlysten, straffande och synnerligen våldsbenägen gud, som tillbeds. Detta tillstår skribenterna och deras lösning är att religiösa ledare ska göra ansvarsfulla tolkningar, som visar att budskapet egentligen är något helt annat. De har dock ett stort problem. De kan inte säga hur man skiljer rätt tolkning från fel. Om de kunde göra det, så skulle vi inte ha ett oöverskådligt hav av varianter av deras tre religioner. Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om att judar, kristna och muslimer tillber samma gud, men de klarar inte ens av att enas om vem som senast talade med denne gud eller någon av hans budbärare. Följaktligen sitter de med olika uppsättningar heliga skrifter, som de nu alltså ska lägga fram en ansvarsfull tolkning av, för att kunna visa att våldsverkarna gör fel tolkning när de tar fasta på det som faktiskt står i texterna.

Religionsföreträdarna har alltså ingen grund att stå på när de ska föra fram sin goda religion. Det finns inget kriterium att hänvisa till för att skilja rätt från fel tolkning. Det blir aldrig mer än godtyckliga påståenden om vad en gud vill. I sig vore detta kanske inte så mycket att bekymra sig över, men vad de indirekt gör är att bekräfta och legitimera den världsbild som våldsverkarna rör sig inom. Det är en världsbild där man skiljer mellan gott och ont och mellan rätt och fel genom att hänvisa till vad en gud anser, eller rättare sagt vad en helig skrift uppger att en gud anser, eller rättare sagt vad en religiös ledare hävdar är den rätta tolkningen av vad en helig skrift uppger att en gud anser. I just detta avseende skiljer sig inte de tre religionsföreträdarna från de religiösa våldsverkarna. Deras motmedel skiljer sig inte från det tänkesätt som ger motiv åt våldets apostlar. Så på ett mera grundläggande plan är religionen fortfarande problemet, inte lösningen.


Vinst i välfärden – vad är det?

juni 30, 2017

Det talas mycket om vinster i välfärden, men vad är det egentligen alla talar om? Kikar man lite närmare ser man ganska snart att vinst inte alltid betyder samma sak. Med en grov indelning går det att urskilja åtminstone tre olika betydelser och det kan vara väsentligt att ta fasta på vilken av dessa en debattör använder sig av, liksom det kan vara värt att uppmärksamma vad de undviker att tala om.

En första innebörd av vinst är helt enkelt ett överskott som blir kvar när alla kostnader för verksamheten har betalats. Ett sådant överskott är nödvändigt om man vill kunna utöka eller på något sätt utveckla och förbättra verksamheten. Med andra ord är det medel som behövs för investeringar. Att sådant kan vara bra på många sätt är det svårt att invända mot. Den som i en debatt får vinst att betyda medel för förbättringar får nästan automatiskt ett övertag. Men det är inte riktigt detta som hugade kapitalägare åstundar. De vill ha avkastning.

En andra innebörd av vinst är att det är en slags inkomst till kapitalägare, eller kapitalavkastning. Den som ställer upp med sitt arbete får inkomst i form av lön, den som ställer upp med sitt kapital för sin inkomst i form av vinst. Uttryckt på det sättet låter det lagom oskyldigt och rättvist, och det är ett normalt inslag i en marknadsekonomi.

Vinst som kapitalavkastning är ett lite känsligare kapitel när det privata kapitalet ska försvaras. En stor del av nuvarande debatt handlar helt följdriktigt om detta, och då särskilt om hur stora dessa vinster är. Som jag ska återkomma till riskerar fokuseringen på vinstnivåer att skymma de verkliga principfrågorna.

Ofta får vi höra att utan vinst vill ingen satsa sitt kapital och då får vi inte tillräckligt med resurser till verksamheterna i välfärdssektorn. Argumentet är klent, eftersom det förutsätter att privata bolag är de enda som kan förse välfärdssektorn med de extra resurstillskott som behövs. Inget hindrar att det offentliga förmedlar resursanskaffningen och låter privata utförare betala amorteringar och räntor. Det skulle bara bli en normal kostnadspost att ta med i beräkningen vid upphandlingar och den skulle då bli lika för alla. Mångfald, valfrihet och konkurrens är alltså inte beroende av att resursanskaffningen sker i former som ger direkt privat kapitalavkastning. Överskott – vinst i den första betydelsen – måste inte hamna som inkomster hos kapitalägare, utan kan lika gärna stanna i verksamheten och hos dem som jobbar där.

Det privata kapitalets talespersoner brukar vidare hävda att vinst är nödvändig för att någon över huvud taget ska vilja driva verksamheten. Höga vinster blir då känsligt, eftersom de öppnar för kritik mot att välfärden dräneras på pengar och att skattemedel används till att göra privatpersoner rika i stället för att användas till medborgarnas gagn. Regeringsföreträdare brukar försiktigt säga, att skattemedel ska användas till de ändamål de är avsedda för. Eftersom regeringen valde att endast utreda en begränsning av vinstnivån, så får man anta att privat vinst tillhör de avsedda ändamålen.

Men det får alltså inte bli för mycket av det goda. Uppfattas vinstnivåerna som oskäligt höga får bolagen svårt att värja sig mot kritiken. Motmedlet blir att hävda att vinsterna inte alls är särskilt höga, om man bara räknar på rätt sätt och gör rätt jämförelser. Om vinsterna inte särskilt höga blir det å andra sidan svårt förklara varför ett vinsttak vållar problem. Ställd inför detta dilemma tillgrips istället den klassiska vägen: Man ropar fondsocialism, Nordkorea och världens undergång i största allmänhet.

Bolagen har det alltså inte så lätt. Minst lika svårt är det för dem som vill ha ett vinsttak. Det är en närmast hopplös uppgift att ge invändningsfria motiveringar till nivåer, beräkningsprinciper och alla detaljer som behöver regleras. Regelverket kommer att locka fram den juridiska slalomeliten i en tävlan om att elegantast ta sig runt besvärande begränsningar för vinstuttag. Hela anrättningen ter sig som en administrativ marsdröm. För vinsttakets motståndare är detta elände mycket användbart. När de får lust att låta sakliga behöver de inte ge sig på taket som princip, utan kan nöja sig med att slå mot varenda detalj i dess utformning. I en sådan debatt har de goda förutsättningar att vinna, eftersom de inte behöver försvara något. Det räcker att peka på alla svagheter i den konstruktion, som vinsttaksförespråkarna föreslår. Och alla konstruktioner kommer att ha svagheter.

Så länge debatten om vinster i välfärden handlar om nivån på kapitalavkastningen, kommer förmodligen de som förespråkar en begränsning att vinna i princip, men förlora i praktiken. Opinionsmässigt vinner den allmänna idén om ett tak för vinstuttag, men det praktiska resultatet blir försumbart (möjligen med undantag för riskkapitalbolagen). Om en vinstbegränsning över huvud taget går att lotsa fram till lag, så lär den knappast få några märkbara effekter utöver efterfrågan på uppfinningsrika bokslutskonstnärer.

Stridslarmet kring nivån på kapitalavkastningen riskerar emellertid att skymma ett par större principfrågor. Den första är kort och gott om kapitalavkastning är en lämplig målvariabel för verksamheterna inom välfärdssektorn. Systemets försvarare säger gärna att konkurrens gynnar kvalitet, men det är att blanda bort korten lite grand. Olika utförare och producenter kan konkurrera med varandra även om de inte har avkastning till kapitalägare som övergripande mål. Och principfrågan är alltså – lika bra att tjata om det – huruvida maximering av kapitalavkastning är det lämpligaste målet för produktion av välfärdstjänster. (Kanske säkrast att skjuta in, att påståendet att företag har vinstmaximering som mål inte är vänsterretorik, utan det är vad man får lära sig på grundkursen i nationalekonomi. Den som inte tror mig kan kolla i valfri lärobok i mikroekonomi.)

Strävan efter vinstmaximering kan kanske leda till ökad kvalitet, men det finns inget som garanterar det. Långt därifrån. Sätten att pressa ner kostnader är otaliga, vilket har resulterat i en jämn ström av reportage och nyheter om skandaler i vård, skola och omsorg, liksom i upprörda klagomål över orimliga arbetsvillkor. Det är möjligt att detta inte är det typiska och att det ger en orättvisande bild av den normala verksamheten. Men det är tillräckligt för att väcka frågan om kapitalavkastning är det bästa målet för verksamheten. Märkligt nog förefaller de som svarar ja på den frågan inte vilja att den diskuteras. Försvarare av vinstdriven verksamhet talar helst i lagom vaga ordalag om valfrihet och konkurrens, men det är helt andra ämnen. De principiella frågor vi bör envisas med att ställa är: Vad vill vi uppnå? Leder strävan efter kapitalavkastning dit? De följer på sätt och vis med till den avslutande innebörden av vinst.

Den tredje innebörden av vinst är att den fungerar som ledljus i ett signalsystem, som ser till att resurser hamnar på rätt plats. Tanken är ungefär denna: Goda vinster dyker upp där efterfrågan är större än utbudet. Möjligheten att göra goda vinster lockar till sig resurser. På så sätt förs resurser till verksamheter där det finns en otillfredsställd efterfrågan. I och med att produktionen ökar blir det hårdare konkurrens och vinsterna pressas ner till mer normal nivå. De höga vinsterna är alltså endast en tillfällig fas. Slutresultatet blir att resurser omfördelats så att produktionen anpassats till det som efterfrågas. Vinsten och dess variationer är i denna tankemodell helt enkelt marknadens metod att föra tillgängliga resurser till den användning som bäst motsvarar vad konsumenterna efterfrågar.

Skulle debatten rörande vinster i välfärden handla om vinst i denna mening, så skulle den också nå fram till en viktig principfråga. Är kapitalavkastning det lämpligaste styrmedlet för resursfördelning när det gäller verksamheter inom välfärdsområdet?

En kanske självklar men ändå väsentlig sak att hålla i minnet är att efterfrågan och behov inte är samma sak. Efterfrågan innehåller två komponenter, vilja att betala och förmågan att betala, och det är den senare som är avgörande. Utan förmågan att betala är viljan inte mycket värd. Resurser kommer därför att tendera dras mot områden, där det finns en stor och koncentrerad betalningsförmåga, eller mot de välbeställda kort och gott. Vill man ge mer styrka åt denna tendens ska man öka utrymmet för avgiftsfinansiering, exempelvis öppna dörren för möjligheten att erbjuda lite extra åt dem som vill – och kan – betala lite extra.

En annan lika självklar sak är att vinst som styrmedel styr mot vinst, det vill säga stora marginaler mellan intäkter och kostnader. Vinsternas förespråkare skulle säga att detta är ett sätt att föra resurser till de områden där de blir mest produktiva, eftersom produktiviteten framträder just som maximal intäkt per använd krona. Ur verksamhetens synvinkel ter sig dock saken lite annorlunda. Resurserna söker sig bort från kostnader. Det gäller att undvika kostnadskrävande sjukdomstyper och skolelever. Sådana lämnas med varm hand över till kommuner och landsting, som är förpliktade att ta hand om dem, och som följaktligen kommer att framstå som mindre produktiva än den privata sektorn.

Den här typen av skevheter, som är välkända sedan länge, kan säkert ge god kvalitet i de mest lönsamma segmenten av verksamheten, men den mer relevanta frågan är vilka konsekvenser de har för välfärdsektorn i sin helhet. Medan privata intressen sänder resurser till de mest vinstinbringande segmenten, ansamlas de kostnadskrävande och problemfyllda delarna hos de offentliga producenterna. En sådan segregering är förmodligen både problem- och kostnadsdrivande i sig. Även de som förväntar sig positiva effekter av konkurrens borde ha anledning att bekymra sig över vad som händer när det är möjligheten att tillägna sig vinst som de privata producenterna konkurrerar om. För medborgarna är det under alla omständigheter ytterst angeläget att frågan om vad som ska styra resursfördelningen förs upp till öppen diskussion.

Läget ter sig nu en aning märkligt. De som vill ha ett vinstdrivet system vill inte gärna tala om detta system, utan ägnar sig huvudsakligen åt att tala om valfrihet. Men det är ett helt annat ämne. De som vill ha åtminstone ett inslag av vinstdrivet system, men inte vågar erkänna det, talar huvudsakligen om att sätta ett tak för vinstnivåerna. Själv skulle jag önska ett större fokus på de principiella frågorna. Är privat kapitalavkastning det lämpligaste målet för produktion av de välfärdstjänster vi vill ha? Är privat kapitalavkastning det lämpligaste medlet för att fördela resurser mellan olika verksamheter? Eller kort och gott: Vad vill vi att välfärdssektorn ska åstadkomma och hur gör vi för att ha bäst utsikter att lyckas med det? Där ligger de verkliga politiska stridsfrågorna, oavsett om vi talar om dem eller inte.


Entreprenörsstaten – eller hur staten tar innovationsrisker när andra inte törs

november 18, 2016

 

entreprenorsstaten3

Tanken att den trista kolossen staten skulle ha försett oss med internet, iPhone och en massa annat kul låter en smula märklig, men den innehåller tillräckligt mycket sanning för att kunna passera som retorisk överdrift. Det handlar naturligtvis inte om prylarna vi bär i fickan eller godsakerna som hämtas vid ihärdig sajtseeing. Dessa levereras av privata bolag. Statens inblandning ligger några led tidigare, i utvecklingen av den teknologi som gjorde innovationerna och produkterna möjliga, det vill säga innan det ens gick att gissa vad som skulle bli kommersiellt gångbart. Det är ett skede med stora risker. Ett skede som kräver både visioner och uthållighet. Ett skede för driftiga entreprenörer med andra ord. Så vad har staten där att göra?

Innovationsekonomen Mariana Mazzucato hävdar sin ganska nyligen översatta bok Entreprenörsstaten (Karneval förlag), att det är just i detta skede som de privata initiativen har visat sig otillräckliga och ofta nästan helt frånvarande. I stället har staten burit entreprenörens uppgift under de tidiga och riskfyllda stegen mot teknologiska genombrott, som så småningom också tagit klivet över till att bli kommersiella genombrott. Hon flyttar därigenom en avsevärd del av den ekonomiska utvecklingens kraftcenter från den privata till den statliga sfären.

Ja, det mesta av de radikala, revolutionerande innovationer som gett näring åt kapitalismens dynamik – från järnvägar till internet, dagens nanoteknik och läkemedel – har staten att tacka för de djärvaste, tidigaste och mest kapitalintensiva entreprenörsinvesteringarna. (s. 32)

Så värst mycket längre bort från den sedan länge dominerande bilden av staten som en trög kostnadsklump, som kväver uppfinningsrikedom och innovation, går det knappast att komma.

Frågan om statens roll i ekonomin är, milt uttryckt, omtvistad. Såväl ideologiska som teoretiska klingor har korsats i långvarigt envig om stor eller liten stat. I så förenklad form riskerar man dock missa något väsentligt. Inspirerad av ett legendariskt danskt sexualupplysningspar framförde Bo Rothstein vid något tillfälle ett ”Inge och Sten-teorem” om staten. Den enkla tanken var, att när det gäller staten, så är det inte storleken som är viktig, utan vad den gör. I den andan studerade en samling forskare under 1980-talet de framgångsrika ekonomierna i Asien efter det att Chalmers Johnson gett liv åt idén om en ”kapitalistisk utvecklingsstat” för att fånga den mångskiftande verksamhet som bedrevs för att stötta och främja industriell utveckling och export.

Lite känsligare var det att överföra denna typ av analys till de dominerande västekonomierna. Några länder, såsom till exempel Frankrike, satte en ära i sin aktiva stat, medan andra resolut avfärdade varje påstående om att marknaden och dess privata aktörer skulle ha staten att tacka för något. Till de senare hörde inte minst USA. Detta fick Fred Block att ta USA som utsökt exempel på en mera dold företeelse, som på knagglig svenska kunde kallas ”utvecklingsnätverksstaten”. Block påbörjade en kartläggning av de tämligen finmaskiga och (genom anslag företrädesvis motiverade av nationella säkerhetsskäl) mycket resursstarka nätverk, som varit intensivt verksamma med att initiera, finansiera, bedriva och på tusen och ett andra sätt främja teknologisk grundforskning i gränslandet mellan det visionära och det möjliga. Dessa nätverk har varit intimt sammanflätade med privata aktörer, vilket gjort att det har kunnat gå snabbt att föra nya produkter till marknaden när ny teknologi passerat gränsen mellan det visionära och det möjliga.

Det har i och för sig varit välkänt att industrin kunnat glädja sig åt avsevärda strömmar av offentliga medel, både i direkt och indirekt form. Ofta har uppmärksamheten riktats mot de stora försvarskontrakten och deras betydelse för utvecklingen inom högteknologiska branscher. Enligt Stuart Leslie hade självaste Silicon Valley försvarsmakten som sin största affärsängel i begynnelsen av regionens färd till ikonstatus på innovationskartan. (En tidigare version av uppsatsen finns här.) I Mazzucatos bok breddas och fördjupas bilden av de resurser som staten har tillfört det teknologiskt visionära forsknings- och utvecklingsarbetet. Men det är inte pengarna i sig hon lägger tonvikten vid, utan – och det förtjänar att upprepas – risktagandet. Staten har stått som en uthållig finansiär i ett skede av genuin osäkerhet om vad som kan bli en framgång och vad som blir en flopp.

De som har kritiserat Mazzucato genom att hävda att staten inte är bättre än någon annan på att hitta vinnare eller genom att ge exempel på statliga felsatsningar, skjuter därför bredvid målet. (Och från Näringslivets forskningsinstitut Ratio kom ett nedsablingsförsök som inte ens nådde rätt skjutbana.) Entreprenörsstatens roll utspelar sig i hög grad i den fas då man endast kan ha förhoppningar om att finna vinnare och då en och annan felsatsning är ofrånkomlig. Riskkapitalbolag och andra privata aktörer har visat sig antingen oförmögna eller ovilliga att bära dessa risker. De har klivit in i en senare fas, när de teknologiska lösningarna funnits på plats, och när det handlat om mer ”normalt” kommersiellt risktagande.

Betoningen av statens roll i innovationssystemet är inte avsedd att förminska vad övriga aktörer har gjort. Snarare handlar det om att fördela äran på ett mera rättvisande sätt. Ett bolag som Apple, Mazzucatos favoritexempel, har varit enastående på att kombinera teknologier, paketera dem elegant och föra dem samman med slumrande behov och önskningar bland konsumenter. Men Apple har alltså kunnat plocka ur redan befintliga förråd av teknologiska råvaror, som i påtaglig grad tagits fram med hjälp av statliga resurser, vilket bara är ett annat sätt att säga, att landets skattebetalare bekostat de oundgängliga förutsättningarna för sina smarta telefoner.

Det finns emellertid mer än ära att fördela. Det finns stora inkomster också. Merparten av inkomsterna stannar hos de privata aktörer, som kliver in efter det att skattebetalarna genom staten stått för risktagandet. Uppfinningsrikedomen när det gäller att undvika skatt har därtill stundtals varit lika stor som när det gäller att utveckla nya produkter. Mazzucato menar att detta är en ohållbar ordning och vill få till stånd en rimligare fördelning av kostnader och belöningar. Det är inte bara en fråga om rimlighet och rättvisa. Mycket mer står på spel. Det handlar om att staten ska kunna fortsätta att fullgöra rollen som visionär risktagare i ett innovationssystem, som har gett oss internet, iPhone och en massa annat kul. Och vem kan väl ha några invändningar mot det?


Varför är det så långt till Beirut?

november 17, 2015

Terrorattentaten och massmorden i Paris sände en chockvåg genom västvärlden. Det var dåd av en sådan art, som ingen ville nämna utan att skjuta in adjektiv för att understryka hur man kände inför de skyldigas sanslösa grymhet. Min reaktion var sannolikt densamma som alla andras. Natten mellan fredag och lördag ägnade jag åtskilliga timmar åt att med växande fasa nätvandra mellan olika nyhetskällor. Det är svårt att beskriva den känsla som växte när det som först rapporterades som ett gisslandrama övergick till att handla om ett regelrätt massmord. Chockvågen är i sig inte något att förundra sig över. Hundratals döda och sårade kan inte undgå att skapa en svårgripbar blandning av sorg, vrede, bestörtning och kanske något som ligger i gränslandet mellan maktlöshet och hat. Eller?

Ganska snart föreföll det spridas en fruktan för att terrordåden skulle utnyttjas av rasister. På twitter växte strömmen av påminnelser om att det var just denna typ av terror som många flydde från. Dessa påminnelser var, och fortsätter att vara, viktiga att göra. Rasisterna vaknade snabbt och de hade självfallet inga skrupler inför att utnyttja en tragedi för att bröla ut sitt vanliga hat. Det är knappast något att förvåna sig över, men det är likväl nödvändigt att bemöta. Påminnelsen om att de som når Europa som flyktingar, flyr från samma besinningslösa våld som det som nu drabbat Paris, blev emellertid även en påminnelse om att västvärldens reaktioner på våldet skiljer sig högst avsevärt beroende på om det utspelar sig här hemma eller där borta. Den senare påminnelsen förstärktes av att Beirut bara en dag tidigare hade utsatts för ett terrordåd, som enligt de vad som gick att läsa på fredagen hade resulterat i minst 43 döda och över 200 skadade. Bomberna i Beirut noterades visserligen i det svenska nyhetsflödet, men både DN och SvD stannade vid vad som kunde kallas stor notis. SVT var utförligare, men det är en bit kvar till att kunna jämföras med direktsändning under hela natten. Jag misstänker att proportionerna i den svenska nyhetsrapporteringen inte var unika för västvärldens press. Och jag kan inte minnas några uttalanden om de döda i Beirut från statsministrar, presidenter eller andra framträdande personligheter – trots att det utlysts en dags landssorg i Libanon.

Den himmelsvida skillnaden i reaktionerna på två terroristattacker med en dags mellanrum var svår att undkomma och den har uppenbarligen varit besvärande för en del. Ben Norton skrev redan på lördagen en utförlig och ilsken uppgörelse med västvärldens dubbla måttstockar och de många lagren av hyckleri han ansåg prägla de offentliga reaktionerna på dåden i Paris. Det är lätt – eller borde åtminstone vara lätt – att hålla med Norton i mycket av det han skriver, men det verkar vara ganska få som har tagit det steget. Likväl, diskrepansen skaver. Paris och Beirut nämns nu ibland tillsammans, inte sällan utökat med Ankara och Jemen. Jeanne Kay tog i The Nation det lite djärvare steget att ställa frågan rakt och öppet: Är det fel att västerlänningar sörjer Paris djupare än Beirut? För Kay själv låg Paris betydligt närmre än Beirut. Hennes far var fransman, hon hade bott i Paris och hade gott om vänner där. Frankrike var nära på ett högst påtagligt sätt och för Kay fanns det ingen anledning att döma någon för att hysa starkare känslor för det som man genom personliga band eller på annat sätt stod nära. Hennes avsikt var inte att urskulda sig. Poängen var istället att

we can’t ignore that atrocities like these happen every single day in the world, in places that don’t ignite these feelings of recognition, familiarity, or empathy for most of us in the powerful countries of the West. They are familiar and recognizable and mournable to many, many others in just as deep and real a way as Paris seems to us.

Och budskapet var sympatiskt. Det fanns ingen anledning att sörja mindre över Paris. Istället borde den sorgen öppna för insikten om vad andra – särskilt de som rutinmässigt glöms bort – genomlider närmast dagligdags. Chocken över Paris borde, menade Kay, väcka oss ur vår vardagliga glömska ”about the identical horror, mourning, and trauma that the nation-states to which we belong inflict on the Others, the Strangers, the unfamiliar Non-Us of our world.” Det hela mynnade ut i en maning till handling.

let our current grief over the familiar be a wake-up call so that we not only remember to grieve the lives lost in unfamiliar places tomorrow but actively work to stop our governments from inflicting them in the first place.

En bra start på att minska terrorn är att sluta att delta i den, som Chomsky brukar säga.

Vid en första läsning är det lätt att känna sympati med Kays resonemang, men jag kan ändå inte släppa hur lätt det uppenbarligen är att känna igen det nära och det fjärran, det bekanta och det obekanta, vi och dom. Och det är bäst att understryka, att det är mig själv jag talar om här i lika hög grad som om den välvilliga Jeanne Kay. Under flera dagar satt jag med The Guardians ständiga uppdateringar av jakten på förövarna och allt annat som hände som följd av attentaten i Paris. Jag har sett namn och bild på förövare och eftersökta och fått veta att säkerhetstjänster både här och där avvärjt hot och attentat. Att 11 personer arresterats i Libanon och att tre av fem planerade bombdåd inställdes på grund av kraftig bevakning såg jag inte förrän jag började skriva på denna text. Varför är det så lång till Beirut?

Vän av ordning kan naturligtvis påpeka att det är en skillnad i avstånd. Fågelvägen är det 3 109 km till Beirut i jämförelse med 1 563 km till Paris. Å andra sidan är skillnaden endast obetydligt större än bilvägen från Malmö till Luleå (1 510 km). Kan det vara så att det är större sannolikhet att ha en fransos i bekantskapskretsen än en libanes? Om man skall tro siffrorna från SCB borde det vara tvärtom.

Utrikes-födda-Frankrike-Libanon-2000-2014

Siffrorna kan dock vara bedrägliga. Sverige skulle kunna vara segregerat. I så fall kunde det till och med hända, att sannolikheten att känna någon som bor i Frankrike vore större än att känna en libanesiskättad person som bor i Sverige. I synnerhet för personer i den skrivande och tyckande klassen, om jag får vädra mina fördomar en smula.

Utredningar av detta slag är självfallet bara larv och skämt. Det är inte konkreta omständigheter, såsom geografiska avstånd , som producerar skillnaden. Fågelvägen är det 6 327 km från Stockholm till New York, men det hindrade inte att ”vi” alla var amerikaner (vilket inte avser alla amerikaner) den 11 september 2001. Inte heller är det konkreta kunskaper eller sympatier. Efter den 7 januari i år var det många som var Charlie, trots att Charlie Hebdo inte var särskilt känd och trots att dess innehåll knappast skulle ha tilltalat så många av dess nya vänner. Skillnaden skapas av något mer subtilt och svårfångat. Det handlar om en mängd ideologiskt präglade föreställningar, som man insupit och tillägnat sig utan att lägga märke till det, och som ger den karta som gör det möjligt att omedelbart och omedvetet skilja mellan nära och fjärran, mellan vi och dom. Det är föreställningar som man inte reflekterar över att man har. De ligger där som osynliga självklarheter och de har konsekvenser, ibland harmlösa, ibland skadliga, ibland bara absurda.

Den 13 november var det självklart att ”vi” alla var fransmän (ty franspersoner är inte ett ord). I stundens allvar verkar det inte ha väckt särskilt mycket uppståndelse att en hel del falska röster stämde in i kören, såsom kung Salman i Saudiarabien, ett land varifrån stödet till jihadistisk terrorism flödat ymnigt, och Recep Tayyip Erdogan, som anklagats för att stödja ISIS och vars förhållande till ISIS varit minst sagt tvetydigt, på gränsen till vänskapligt, och som hellre bekämpat kurder än ISIS – för att nu nöja sig med två exempel. Nu när vi alla är fransmän igen verkar det inte särskilt anmärkningsvärt att också allsköns despoter och förtryckare ansluter sig till hyllningarna av demokrati och frihet. Just på grund av att närheten till Frankrike är så oreflekterat självklar verkar det ha uppstått en påtaglig dövhet inför den skorrande falsksången från alla dem som bara gjorde som ”vi”. Huruvida detta skall räknas till det absurda eller det skadliga kan vi lämna därhän, men det är under alla omständigheter lärorikt. De som med stor entusiasm förtrycker och mördar de andra – de som är fjärran – är välkomna i gemenskapen när de fördömer morden på oss. De universella värden vi säger oss stå upp för är kanske inte så universella ändå. Och då har jag inte ens nämnt dem som haft oturen att hamna i skottlinjen när ”vi” har öppnat eld för något ädelt ändamål.

Om någon skulle fråga mig varför det är så nära till Paris och så långt till Beirut, skulle jag förmodligen kunna ge en lång utläggning om varför det förhåller sig på det sättet. Den skulle handla om fransk historia, kultur och diverse annat. Med raska steg skulle jag nå fram upplysningsfilosofer, franska revolutionen och en samling synnerligen universella värden. En del skulle nog vara sakligt sett korrekt, men en fransman skulle med säkerhet snabbt avslöja hur lite jag egentligen vet om fransk historia och kultur. En libanes skulle följa upp med en fråga om varför jag inte sa ett knäpp om libanesisk historia och kultur i denna jämförelse. Och en opartisk åhörare skulle fråga varför jag var så snabb med att svara över huvud taget. Den sista frågan är egentligen den värsta. Hur kommer det sig att det är så lätt att ge ett svar på varför Paris är nära och Beirut långt borta? Med tanke på att det geografiska avståndet inte är längre än en bilresa från Malmö till Luleå, borde det vara ganska svårt att ge ett vettigt svar. Jag tror inte att jag är ensam om att kunna ge ett svar. Och jag tror inte att jag är ensam om att bli svarslös om någon vill veta varför jag kunde ge ett svar. För förmågan att svara bygger inte på kunskaper. Den bygger på de oreflekterade självklarheterna, de outtalade föreställningar, som jag aldrig tänker på att jag har, än mindre vet varifrån de kommer. Samma självklarheter som ger 43 döda i Beirut en notis och 129 döda i Paris 20 timmars direktsändning.

Jag instämmer helt och fullt med Jeanne Kay i att det inte finns något som skulle förminska sorgen och vreden över massmorden i Paris. Men jag tror inte det är tillräckligt att låta dessa känslor tjäna som en öppning till insikten om att andra känner precis detsamma när massmorden genomförs långt borta. Om de värden och principer vi säger oss försvara är universella, så borde det inte finnas någon grund för att skilja mellan nära och fjärran. För att röra sig i den riktningen tror jag att det är nödvändigt att börja med att rannsaka sig själv med frågan: Varför är det så långt till Beirut? Och jag tror att det är nödvändigt att hålla tillbaka den spontana benägenheten att ge ett snabbt svar. Ty om vi tar de universella värdena på allvar har frågan inget svar.


Orsakade drömmen om jämlikhet den svenska modellens fall?

oktober 8, 2015

Det talas ofta om den så kallade svenska modellen, men ingen tycks kunna säga mer exakt vad som avses. Åsikterna går isär om både vad den består av och vad den går ut på. Endast tre saker verkar det råda enighet om. Den är värd att bevara, den har redan raserats och det var deras fel.

En flitigt utkolporterad version av historien om hur ”den svenska modellen” raserades, har som bärande balk, att sossarna – partiet alltså – och LO radikaliserades från mitten eller slutet av 1960-talet och som en följd av detta började låta staten blanda sig sådant som arbetsmarknadens parter tidigare skött genom att träffa avtal. Därigenom övergav sossarna och LO den svenska modellen och orsakade dess fall. Egentligen är detta en förkortad version av vad som brukar hävdas, men det är ovanligt att man skriver ut den fullständiga versionen i klartext. En mer fullständig form skulle lyda: …började låta staten blanda sig i sådant som kapitalet, marknaden och arbetsmarknadens parter tidigare skött på egen hand. De anklagande fingrarna brukar mest emfatiskt peka på den arbetsrättsliga lagstiftningen på 1970-talet (LAS, MBL, Arbetsmiljölagen och en hel del annat), men den största förtrytelsen brukar egentligen handla om att kapitalets makt och befogenheter ifrågasattes, liksom marknadens generella lämplighet som resursfördelare. Att ifrågasätta kapitalets makt är en oförlåtlig förbrytelse, som kallas många fula saker, såsom klasskampsretorik, övergivande av statens neutralitet, politisering, brott mot samförståndsandan, etc. Denna historia har cirklat runt i debattskrifter, propagandabroschyrer, forskningsrapporter och läroböcker rätt länge vid det här laget, och den hålls vid liv i en liten, men jämn ström av nya alster.

Ett tillskott i genren kom förra året i form av boken Drömmen om jämlikhet. Socialdemokratins radikalisering och den svenska modellens fall (Atlantis förlag, 2014) av Henrik Malm Lindberg som är verksam vid Ratio – Näringslivets forskningsinstitut. Det är en behändig volym, som rappt och effektivt berättar en serie tämligen välkända historier om stegrad jämlikhetsambition i lönepolitiken, om vänstervridning i radio och TV, om en gryende idé om att arbetsmiljöfrågor är sammanflätade med maktrelationer i företagen, om växande anspråk på inflytande i företagen, om lagstiftning om anställningsskydd, om upptäckt av fattiga i folkhemmet och ofärd i välfärden, om ökad lust till aktiv näringspolitik, och lite annat smått och gott. Fler och starkare röster sade att tillväxt inte ensamt kunde lösa problemen med kvardröjande fattigdom och ojämlikhet. Kanske var till och med en del problem en konsekvens av rationaliseringar och strukturomvandlingar, som skulle ge den stadiga tillväxten. Fler och starkare röster sade att det som var optimalt för företagen inte nödvändigtvis var optimalt för samhällsekonomin. Fler och starkare röster sade att marknadens fördelning inte spred välståndet till alla. Fler och starkare röster sade att det rådde grundläggande intressemotsättningar mellan dem som maximerade avkastning på kapital och dem som lönearbetade för att skapa denna avkastning. Allt utmynnade i att socialdemokratin, inklusive LO, på område efter område radikaliserades och började betrakta fosterlandet som präglat av klassmotsättningar och ojämlika maktrelationer, som borde åtgärdas medelst statliga ingripanden. Det gick så långt att man började ifrågasätta marknaden som fördelningsmekanism och kapitalismen som system. Alltså övergav man den svenska modellen, som var bygd på harmoni, samförstånd och frånvaro av såväl klasser som maktrelationer. Dessutom hade man mage att tala om borgerlig hegemoni.

I sak är det inte mycket nytt, åtminstone inte för den som varit med i branschen ett tag. Ett litet medgivande kanske ändå bör göras. Under en ganska lång tid har det förts ihärdiga kampanjer för att vägen till samhällelig välmåga går genom ökad lönespridning. Ratio hade ett helt forskningsprojekt på det temat, där empirin olyckligtvis förstörde slutsatserna. I Drömmen om jämlikhet ges passande nog LO:s förändrade lönepolitik i slutet av 1960-talet en mer framskjuten plats i än vanligt i skildringarna av den svenska modellens förödelse. LO började eftersträva en mer generell utjämning av lönerna och ta sig an låglöneproblemet. Sådant är självklart anatema för Näringslivets forskningsinstitut och dess uppdragsgivare och det får nu alltså en mer apostroferad plats i radikaliseringens förstörelseverk.

Lindberg intresserar sig främst för idéer och kunskaper och hur dessa påverkar politiken. Han för en del resonemang om trögheten i att förändra invanda föreställningar och ersätta gamla problemformuleringar med nya, och han noterar att idéer behöver färdas genom rätt kanaler för att få genomslag i praktisk politik. Om dessa resonemang i sig är måhända inte så mycket att säga, men Lindberg har lite större anspråk. Han har en halvt uttalad tes om vad som förklarar politiska förändringar. I försiktiga och bitvis indirekta ordalag avförs förklaringar som bygger på maktrelationer och konflikter mellan samhällsklasser. Istället är det idéer och kunskaper, som förändrar världen.

”Så länge som tillgänglig kunskap, erfarenheter och den rådande ideologin ger stöd åt de etablerade idéerna finns inget utrymme för ett politikbyte. Förutsättningarna för detta är istället att ny kunskap förändrar de tidigare givna problemställningarna. Modellen utgår från att politiker och andra beslutsfattare tar intryck av idéer och tankegods som förs fram i debatten och ta del av forskning och undersökningar. Framgångsrikt framförda idéer kan då leda till en klimatförändring i det politiska livet varvid problemen omformuleras och det öppnas möjligheter för nya lösningar att bli accepterade.” ( s. 17)

Exakt hur idéer får genomslag är lite oklart, medger Lindberg, men en ”väsentlig förutsättning är tillgången på kunskap, det vill säga nya fakta eller nytolkningar av gamla fakta, som kan förändra den tolkning centrala aktörer som beslutsfattare inom politik och förvaltning gör av världen runt omkring dem och som ligger till grund för deras beslut.” (s. 26) Vid vissa tillfällen öppnar sig särskilda möjligheter för snabba och genomgripande förändringar och då gäller det för de trägna idédrivande aktörerna att kunna presentera förslag som är möjliga att genomföra. ”Om man når framgång eller inte beror alltså inte så mycket på aktörernas numerära styrka som på förmågan att fånga tillfället i flykten, ha kanaler till makten och ett upparbetat nätverk när policyfönstret öppnar sig.” (s. 25)

Som synes är det idéer och kunskaper som framhålls, men dessa rör sig uppenbarligen i en värld där det finns företeelser som centrala aktörer, beslutsfattare och en makt att ha kanaler till. Allt sådant bara finns där, utan att ha några konsekvenser för analysen. Hela den värld som idéerna rör sig i och hela den värld de behöver nå för att få något genomslag trollas bort. Så får man ett samhälle utan maktrelationer, där idéer och kunskaper spelar en avgörande roll, trots att denna roll synes vara helt beroende av just befintliga maktrelationer. Vill man vara elak kunde man säga att det är en världsbild som passar ganska bra för ett Näringslivets forskningsinstitut i ett kapitalistiskt samhälle.

Är man inte lagd åt det elaka hållet kan man istället ifrågasätta om det är en världsbild, som är särskilt lyckad för analytiskt bruk. Att tänka bort maktrelationer, men ändå låta dem ligga kvar som tyst förutsättning, riskerar leda till en hel del dunkelheter i analysen. Välden blir helt enkelt svår att förstå om man inte beaktar det som bestämmer förändringsprocessers riktning och utfall. Vi kan kika lite anekdotiskt på ett exempel. Bokens sista empiriska kapitel tar upp socialdemokratins övergång till en mer aktiv och interventionistisk näringspolitik. Staten skulle ge sig in och styra och ställa i näringslivets strukturomvandling och få mer av dirigerad planmässighet i ekonomin. Lindberg identifierar (s. 119) två kunskapskällor, som han bedömer ha haft stor betydelse för socialdemokratins omsvängning. Båda handlade om maktkoncentration och monopoltendenser i näringslivet, vilket bland annat innebar att den fria marknaden inte var så fri, och därför inte fungerade som den borde. Den första kunskapskällan var C. H. Hermanssons studier, Koncentration och storföretag från 1959 och Monopol och storfinans från 1962. Den andra, som tillmäts större betydelse, var ett par delbetänkanden från den statliga koncentrationsutredningen, framlagda 1968. Ny kunskap om maktkoncentration och monopolistiska snedvridningar av den fria marknadens funktionssätt skulle alltså ha vridit socialdemokratin till en växande lust till statliga ingripanden i näringslivet.

Här blir man lite fundersam. C. H. Hermansson hade redan 1943, under pseudonymen Lancet, publicerat boken Det monopolkapitalistiska Sverige (Arbetarkulturs förlag, 1943). I omfång kan den naturligtvis inte mäta sig med de två volymer som skulle komma ett par decennier senare, men den fäste uppmärksamheten vid samma företeelser, det vill säga företags- och ägarkoncentration, monopolistiska sammanslutningar och finanskapitalets maktställning. Det Hermansson tog upp knöt an till ämnen som tidigare uppmärksammats både inom och utom socialdemokratin, inte minst förekomsten av monopolistiska sammanslutningar (trust- och kartellväsendet, som det stundtals kallades). Bokens fakta var färska och fina när SAP 1944 antog ett nytt partiprogram, som i sina allmänna grundsatser påtalade både den fortlöpande koncentrationen av den ekonomiska makten och skadeverkningarna av ”alltmer omfattande utvecklingen till monopolistiska sammanslutningar”. ”Den ordning varmed dessa sammanslutningar ersätta en ohejdad och ofta slösaktig konkurrens, innebär oftast en reglering nedåt av produktionen och skärper tendensen till ofullständigt utnyttjande av samhällets produktiva tillgångar.” Med sådan brister i det ekonomiska systemet behövdes ett ökat inslag av planmässig styrning. Partiet förhöll sig pragmatiskt till ägandeformerna, men hyste inga betänkligheter inför att styra och ställa om det behövdes:

”Vare sig den ekonomiska verksamheten bygger på enskild äganderätt eller olika former av kollektiv äganderätt måste den samordnas till en planmässig hushållning, om icke arbetskraft och materiella tillgångar skola gå tillspillo i sysslolöshet eller i en icke tillräckligt effektiv produktion. En sådan samordning kan endast komma till stånd under samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilt vinstintresse och enskilda gruppers intressen överhuvud underordnas de mål som samfällt eftersträvas.”

Dessa tankegångar inflöt i det politiska programmet som punkt VIII, där man inte heller var främmande för att överföra naturrikedomar, industriföretag, kreditanstalter samt transportmedel och kommunikationsleder ”i samhällets ägo” om det skulle behövas. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från samma år (1944) talade ett radikalt språk, och hade, som Lindberg påpekar (s. 111), höga ambitioner för vad en planerad styrning kunde göra för att effektivisera resursutnyttjandet och öka välståndet. Efterkrigsprogrammet blev till regeringsförklaring. En efterkrigskommission under Gunnar Myrdal tillsattes och en trave branschutredningar sjösattes.

Allt föreföll således vara på plats. Fakta, idéer, ambitioner, organisering och folk som skulle göra jobbet. Och ändå blev det ingenting. Lindberg noterar att valet 1948 blev ”ett svidande bakslag” för socialdemokraterna ”och ambitionerna justerades ner rejält.” (s. 112) Vare sig kunskaper eller idéer verkade kunna göra så mycket på egen hand. Varför, kan man fråga sig. Socialdemokraterna kan ju knappast ha saknat kanaler till makten, om detta syftar på regeringen. Kanske måste man vidga blicken och beakta de mer grundläggande maktrelationerna i samhället. Det går nog inte att smita ifrån klasskampen.

Exakt vad som låg bakom den rejäla nedjusteringen av ambitionerna är inte lätt att säga. Thomas Jonter försökte i en avhandling för ett par decennier sedan, Socialiseringen som kom av sig (Carlssons förlag, 1994), göra gällande att påtryckningar från USA spelade en väsentlig roll. Han inriktade sig på de avbrutna planerna på att förstatliga den svenska oljehandeln. USA hade bestämt sig för hur den ekonomiska världsordningen skulle se ut och kunde inte tillåta små länder att ta sig socialistiska friheter, i synnerhet inte om olja var inblandat. För den socialdemokratiska socialiseringsstrategin spelade oljehandeln en nyckelroll, enligt Jonter. (s. 171), och när man tvingades böja sig för den amerikanska övermakten gick luften ur planhushållningsambitionerna i sin helhet. Jonter lyckades inte övertyga alla om detta. Alf W. Johansson var mycket skeptisk (recension i Historisk tidskrift nr 1 1996), men Jonter stod på sig (genmäle i Historisk tidskrift nr 1 1996), och det vore nog förhastat att vifta bort den internationella inramningen av den svenska klasskampssituationen. Per Nyström skildrar i en ytterst njutbar essä, baserad på egna minnen och senare litteratur, hur Förenta staternas framfart för att mota tillbaka allt som liknade socialism under det korta vänsteruppsvinget direkt efter andra världskriget, gav återverkningar på det politiska klimatet även i Sverige. (”Det sista brevet” i Historia och biografi [Arkiv förlag, 1989]) Klasskampen är och förblir en internationell företeelse.

Det betyder naturligtvis inte att vår kära inhemska kapitalistklass var obetydlig i sammanhanget. Tvärtom. Den mobiliserade i stor skala. Näringslivets fond, vars ursprungliga huvuduppgift hade varit att förvalta aktier i AB Svenska Dagbladets intressenter, blev härvid ett viktigt instrument för en inre krets av storföretagsledare att agera politiskt. Niklas Stenlås visar i sin avhandling Den inre kretsen (Arkiv förlag, 1998) hur Näringslivets fond blev en central drivkraft i kampanjen för att driva tillbaka socialdemokraternas radikaliserade ambitioner efter kriget (det så kallade planhushållningsmotståndet) och så småningom i en kamp för att avlägsna SAP från regeringsmakten i valet 1948. Det kortsiktiga målet att befria sig från sosseregeringen misslyckades, men de långsiktiga vinsterna blev betydliga. Rörelsen åt vänster stukades och kapitalet vann en trygg och välskyddad ställning för sina grundläggande maktbefogenheter. De fackliga organisationerna kunde förhandla om fördelningen av den växande produktionens frukter, men rörde inte vid makten. På motsvarande sätt höll sig staten ”neutral” inför kapitalets makt. En lugn och behaglig tid, som fick förståsigpåare att börja tala om ideologiernas död. Det skulle dröja ett par decennier innan kapitalets makt började ifrågasättas igen och det åter blev dags att börja gorma om ideologisering och övergiven neutralitet.

Tillbakagången i valet 1948 och det Lindberg noterade som en rejäl nedjustering av socialdemokraternas ambitioner var således ett nederlag i en högst reell klasskamp. Och det är nog snarare en motsvarande infallsvinkel som är relevant i en studie av socialdemokratins radikalisering under 1960-talet. Inte radikaliseringens möjliga konsekvenser för en i efterhand rekonstruerad och etiketterad svensk modell. Den mest påtagliga konsekvensen var den massiva motmobiliseringen. Inledningsvis stod kapitalet lite handfallet inför den vänstervåg, som började ta sats i mitten av 1960-talet. Men det dröjde inte länge förrän styrkorna samlades och påbörjade en motattack. Med Näringslivets fond och Svenska arbetsgivarföreningen (SAF) som centraldirigenter skapades en strid ström av både tillfälliga och långsiktiga organisationer och institutioner av olika slag för att driva propaganda. Ett av dessa var för övrigt förlaget Ratio, som nu har ombildats till Ratio – Näringslivets forskningsinstitut.

De långsiktiga följderna av denna motmobilisering lever vi fortfarande mitt i. Drömmen om jämlikhet motades effektivt tillbaka. Huruvida en ”svensk modell” av femtiotalssnitt har fallit eller ej ter sig i sammanhanget som en bisak. Att ägna en undersökning åt att leta efter dem som kan pekas ut som skyldiga till att ha väckt liv i drömmen om jämlikhet och börjat ifrågasätta kapitalets makt, får nästan drag av avslutande upprensningsaktion i ett redan ockuperat område. De felaktiga idéerna och deras förespråkare skall brännmärkas som förstörelsens agenter. Kapitalismen får inte ifrågasättas. Det finns inga alternativ. Det är läxan vi skall skriva hundra gånger, så att den en gång för alla fastnar.

Det är säkert inte sista gången vi får höra talas om den svenska modellens fall. Det kan jag leva med. Skall man göra spådomar utifrån den historiska erfarenheten är det inte heller sista gången vi får höra drömmen om jämlikhet. Det kan jag leva för.


Massmord är inte unikt, attacker mot det fria ordet är inte nytt

januari 8, 2015

Attacken mot Charlie Hebdo har väckt chock och avsky runt om i världen. Det är – eller borde åtminstone vara – självklart att fyllas av fasa inför det systematiska och kallblodiga mördandet, och av glödgande vrede över angreppet på yttrandefriheten. I skrivande stund är det ännu okänt vilka som är skyldiga till dådet. Skall man lita på nyhetsflödet har en misstänkt överlämnat sig till polisen och ytterligare två misstänkta efterspanas. I detta tidiga skede gör man nog klokast i att avvakta med att yttra sig om gärningsmännen. Men en sak kan sägas med visshet. Oavsett vilka de skyldiga visar sig vara, är det ett attentat mot såväl tanke- som yttrandefriheten, som kostat 12 människor livet och som skadat ytterligare 11 personer.

Ingen borde kunna komma undan allvaret i det som hänt. Därför är det svårt att inte bli ytterligare upprörd av kommentarer, som direkt eller indirekt säger att de mördade själva bär en del av skulden för att de attackerats. Financial Times var tidigt ute med att tala om dumhet och oförstånd hos redaktionen för Charlie Hebdo. I Sveriges Radio hasplade Alice Petrén ur sig att det inte var några oskyldiga personer som angripits. I bästa fall är yttranden i denna anda uttryck för ren obetänksamhet, men de kan lika gärna var ett uttryck för att inställningen till yttrandefriheten hålls inom snävare gränser än vad som framkommer i festtalen. Man drar sig till minnes hur det lät för några år sedan, när åtskilliga franska politiker och tidningar på högerhalvan hötte med pekfingret mot Charlie Hebdo för tidningens blasfemiska provokationer. Uppslutningen kring yttrandefriheten som princip är dessvärre inte lika självklar som den borde vara. När den utsätts för öppet våld talar de flesta som yttrar sig varmt om yttrandefriheten som idé, men här och var infogas reservationer mot dess praktiska användning. Inte minst inom den religiösa sfären dyker reservationerna upp. Bill Donohue från Catholic League hävdade till exempel, att Stéphane Charbonnier kunde ha levt idag, om han visat större respekt för Muhammeds helighet. Uppslutningen kring yttrandefriheten rör sig således på en skala, där den kringgärdas av en växande mängd reservationer, som till slut upphäver den helt. Om man, såsom Alice Petrén, fäster sig vid vad de mördade yttrat, är det följaktligen inte fullt så oskyldigt, att det går att vifta bort med att uttalandet blev ”knasigt”. Man måste också inse att man har ställt sig på kanten till ett sluttande plan bort från yttrandefriheten.

Idag kommer emellertid tidningarna att fyllas av hyllningstal till den obetingade yttrandefriheten. Av gammal vana tittar jag först i DN, där Peter Wolodarski uttrycker tidningens sorg över angreppet på det fria ordet. Mina ögon stannar dock till på raden, som säger att gårdagens attentat inte liknar något annat. Jag gör inga anspråk på några särskilda  kunskaper om pressens historia, men drar mig till minnes den tid när jag började få upp ögonen för världen och politiken. Inte minst drog Centralamerika till sig den unge gymnasistens blickar. I El Salvador härjade en brutal förtryckarregim, som bland mycket annat gav sig på den oberoende pressen form av två små tidningar, La Crónica del Pueblo och El Independiente. Båda eliminerades av militär och dödsskvadroner (som direkt och indirekt understöddes av USA). I fallet La Crónica del Pueblo tog säkerhetsstyrkorna hand om en redaktör och en fotograf, som satt i möte på ett kafé, och skar upp buken på dem med machete, varefter de sköts. El Independiente hade varit föremål för flera attentat, som bland annat kostat en 14-årig pojke livet, innan tidningen stängdes av arméns stridsvagnar. (Se sid 203 här.) Attentaten ser förvisso inte exakt ut som det som riktades mot Charlie Hebdo, men brutaliteten ligger inte långt efter. Jag är övertygad om att den som äger lite mer kunskaper om pressens och pressfrihetens moderna historia utan problem skulle kunna göra listan längre.

Jag fortsätter läsningen i DN och kommer fram till Björn Wimans högstämda betraktelse i kulturavdelningen. Även här fastnar jag på en märklig mening: ”I dag, efter massakern i Paris, är världen åter farlig.” Och visst är det sant att slaget mot yttrandefriheten är ett slag mot oss alla som saknar pengar och vapen och som vill skapa en värld där dessa två inte styr. Och visst är det sant att massakern i Paris är en ohygglig påminnelse om det våld som hotar oss alla som tar yttrandefriheten på allvar. Men blev världen farlig igår? Om Wiman letat bland notiserna i sin egen tidning igår, hade han sett en notis, som berättade att ”Runt 30 människor dödades och över 50 skadades när en bilbomb detonerade utanför en polisskola i Jemens huvudstad Sanaa”. Hade hans intresse väckts av notisen kunde han ha tagit en sväng på nätet och fått lite utförligare uppgifter, inklusive den nedslående anmärkningar att dåd av detta slag har blivit oroande rutin i Jemen. Personer med bättre insikt än jag i vad som händer i världen skulle med förförande lätthet kunna göra listan över liknande illdåd skräckinjagande lång. Världen blev inte farlig igår. Den har varit dödligt farlig länge.

Om man gör som jag har gjort här ovan, påminner om att yttrandefriheten brutalt krossats och oskyldiga massmördats gång efter gång runt om i världen, så löper man stor risk att anklagas för att förminska och urskulda massakern i Paris. Infogar man någonstans att USA varit en entusiastisk medhjälpare till sådana brott kan man nästan vara säker på att översköljas av beskyllningar om USA-hat och stöd för terrorister. Det är i sig inget att fästa sig vid. Men det förtjänar likväl att understrykas, att det finns en betydligt allvarligare sida av saken. Det vi nu har fått uppleva är på ett sätt en unik händelse. Att tvinga sig in på en tidningsredaktion och systematiskt mörda satirtecknare, journalister och skribenter är ett brott som aldrig får glömmas. Men detsamma gäller om alla motsvarande brott, både de som har begåtts och de som vi kommer att tvingas uppleva framdeles. Försvaret av yttrandefriheten och rätten att leva ett liv i frihet är något vi under överskådlig tid är tvingade att föra konstant. När högtidstalen klingat ut återstår allt att göra. Det är då vi måste minnas, att massmord inte är unikt och att attacker mot det fria ordet inte är nytt. Och det är då vi måste minnas, att kampen går vidare – utan reservationer.