Om det där med struktur igen

oktober 29, 2013

Den som vill tala om strukturer löper stor risk att avfärdas som en halvtokig häxdoktor av våra borgerliga tyckare och ledarskribenter (och de är många). I somras gjorde jag ett försök att försvara tanken att det förekommer något som rätteligen kan kallas strukturell rasism och att det inte behövs mer än lite grundläggande samhällsvetenskap för att ge rimliga förklaringar till fenomenet. Förmodligen övertygades ingen ”strukturbestridare”. Förmodligen var det inte ens någon sådan som läste episteln.

Jag tänkte inte göra något nytt försök, utan blott yttra en stilla reflektion. Nyligen kikade jag i skriften Fakta om löner och arbetstider 2013, utgiven av Svenskt Näringsliv. På sidan 7 stod följande att läsa:

Vid en jämförelse av kvinnors och mäns genomsnittliga löner inom Svenskt Näringslivs medlemsföretag finns en skillnad som visar att kvinnorna hade 89 procent av männens lön 2012, en skillnad på 11 procent. Om man med hjälp av standardvägning tar hänsyn till skillnader i yrke, näringsgren, utbildning, ålder, arbetstid, om man är chef eller inte samt vilket företag man arbetar på, minskar löneskillnaden till drygt 4 procent.

Det låter alltså som om man kan förklara nästan hela löneskillnaden genom att ta fasta på en samling lönepåverkande faktorer. Fint, eller hur? Då minskar omedelbart problemet från 11 till 4 procent, varigenom det nästan helt försvinner. Så var det puts väck – nästan i alla fall.

Men är det inte något som skaver lite här? Varför slår alla förklarande faktorer åt samma håll? Allt man skall ta hänsyn till för att förstå löneskillnaden verkar missgynna kvinnor. Är inte det en smula märkligt? Vore det inte dags att åtminstone väcka frågan om det kan finnas något bakomliggande som får alla enskildheter att röra sig åt samma håll? Kanske till och med något som kunde kallas strukturella faktorer?

Nä, så törs jag inte tänka. Då kommer ledarlappri Arpi på Svensk Dagbladet, hejsan svejsan-analytiker Cwejman på Timbro och alla deras vänner inom den borgerliga inkvisitionen att spika upp mig på en vägg och skrika foliehatt i kör. Ty allt misshagligt tal om struktur är uttryck för tankelättja, paranoia och  totalitära anspråk. Precis som alla påståenden om att det skulle finnas maktrelationer i samhället. Så dä så!

Annonser

Doktorn, jungfrun och källkritiken

oktober 21, 2013

Jag borde inte öda min och i värsta fall andras tid på detta, men om en nu är utrustad med svag karaktär och dåligt omdöme, så är det svårt att låta bli. Doktor Martin Lembke – doktor i religionsfilosofi efter att för ungefär ett år sedan ha bevisat en guds existens – har nyligen krävt att den blivande ärkebiskopen skall förklara sig i frågan om  jungfrufödsel. Skälet till detta krav är att hon annars kommer att sväva på målet i frågan om huruvida Jesus skall tillbedjas. Lembke påstår sig alltså inte kräva trolleri för trolleriets egen skull, utan av väldigt teologiska skäl. Men vid närmare granskning är det varken mot Bibeln eller sanningen han kräver trohet, utan mot en gammal kyrklig dogm. Så här uttrycker han sig:

Om vi nämligen ponerar att Jesus är värd tillbedjan, verkar det ju teologiskt rimligt att också dra slutsatsen att Jesus inte bara är ”gudomlig” eller ”gudalik” utan i absolut mening Gud, ty annars skulle ju Jesustillbedjarna göra sig skyldiga till avgudadyrkan. Det är naturligtvis också den klassiska kristna slutsatsen. Jesus ÄR Gud, Gud inkarnerad, Gud i mänsklig gestalt. Eller mer precist: han är identisk med Sonen, den andra av de tre gudomspersonerna, i den heliga Treenigheten.

Det Lembke kallar den klassiska kristna slutsatsen visar sig vara treenighetsläran, och visst är det korrekt att detta är kristen dogm. Men det finns ett litet problem. Treenigheten saknar stöd i Bibeln. Gamla testamentet talar av uppenbara skäl inte om någon treenighet av fader, son och helig ande. Dessa texters författare hade ingen aning om att en judisk predikant långt senare skulle göra anspråk på att vara son till Jahve. Detta har varit ett problem för kristna teologer, men än värre är att treenigheten inte heller finns i Nya testamentet. Någon kanske vill invända att den finns Första Johannesbrevet, ty det var dit kyrkan brukade hänvisa. I Gustav Vasas bibel finns det åberopade stället kvar. ”Ty ath tree äro som witna j himmelen fadhren oordet och then helghe ande och the tree äro it Och tree äro the som witna på iordhen anden watnet och blodhit och the tree äro it” (1 Joh 5 kap) Problemet med denna text är att den inte finns i de äldsta grekiska manuskripten, utan endast i senare latinska. Modernare översättningar har därför inte med den del, som har tillkommit genom tillägg av senare skrivare.  I den senaste svenska översättningen lyder motsvarande ställe: ”Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.” (1 Joh 5:7-8) För att få en explicit uttalad treenighetslära i Bibeln måste man alltså hänvisa till ett textställe, som lagts till i efterhand för att passa kyrklig doktrin.

Den heliga treenigheten är alltså bara kyrklig doktrin. Är man välvillig kan man kalla det en tolkning av Bibeln, men det finns ingen uttalad treenighetslära i Bibeln. Skall man vara petig är det inte ens glasklart att Jesus föddes som Gud son. Det finns olika varianter av de äldsta manuskripten och de äldsta kristna församlingarna var oeniga i sin kristologi. En del ansåg att Jesus upptogs som Guds son i och med att han döptes av Johannes, och det finns gamla manuskript som har den versionen. Om jag minns rätt är det Lukasevangeliet som finns i olika versioner. Nuvarande svenska översättning har valt att låta rösten från himlen säga: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” (Luk 3:22), men nämner i kommentarerna att en annan läsart ger ”Du är min son, jag har fött dig i dag”, vilket ligger lite närmare den ”adoptionstolkning”, som blev förklarad som kättersk, när den kyrkliga ortodoxin etablerades.

Detta är dock finlir, som vi kan lämna därhän. Lembke gör som han brukar. Han startar med slutsatsen (Jesus är värd tillbedjan) och konstruerar därefter de premisser han behöver, i detta fall att kyrkans doktrin om treenigheten är sann , och att följaktligen Jesus behöver vara född av en jungfru. Men han nöjer sig inte med detta, utan inflikar att detta stöds av två evangelier. Den ”traditionella kristna slutsatsen”, som Lembke kallar den, ”att Maria, Jesu moder, inte blev havande på samma sätt som alla andra kvinnor” är ”till synes underbyggd av Matteus’ och Lukas’ respektive evangelier”. Man kan här undra hur den värde doktorn har det med källkritiken. Båda dessa texter är troligen nedtecknade ca 80-90 år efter den påstådda händelsen. Ingen av författarna kan ha varit samtida med händelsen. De gör inte ens anspråk på att ha varit vittne till det de berättar om den vuxne Jesus verksamhet. Deras historier om graviditeten (liksom om födseln och vad som hände omedelbart därefter) skiljer sig åt. Födelsehistorierna innehåller en del historiska felaktigheter och de två versionerna är bitvis oförenliga.

En minsta lilla gnutta källkritisk observans skulle rikta misstänksamma blickar mot dessa textställen, även om det hade gällt något mindre uppseendeväckande än en jungfrufödsel. I det aktuella fallet borde man åtminstone fråga sig vem som berättat alla de märkliga detaljerna för evangeliernas författare (deras verkliga namn är okända). Det utspelade sig ca 30 år innan den judiske predikanten startade sin verksamhet och således ca 30 år innan någon hade intresse av att bevara historier om honom. Ännu mer misstänksam blir man om man, såsom Antje Jackelén, är uppmärksam på det faktum att jungfrufödsel (och andra varianter av mirakulösa födslar) var en del av de mytologiska berättargrepp som användes för att markera att en person var väldigt märkvärdig (Lukas ordnar en mirakulös tillkomst även åt Johannes döparen). Jungfrufödslar var inte fullt så ovanliga som man vore benägen att tro, om vi skall sätta tillit till myter och sägner. Men frågan är om vi verkligen okritiskt skall tro på myter och sägner. Hur många jungfrufödslar är Lembke beredd att tro på?

Lembke och hans meningsfränder är alltså inte ute efter att begära trohet vare sig mot sanningen eller mot Bibeln, utan mot en principiellt sett godtycklig kyrklig dogm. Hade det varit den historiska sanningen de ville försvara, så hade de nyttjat normal historisk metod, och hade då tvingats konstatera att det saknas tillförlitligt stöd för påståenden om jungfrufödsel. Hade det varit trohet mot Bibeln de krävt, hade de nödgats förhålla sig öppna till frågan om huruvida jungfrufödseln har någon avgörande betydelse för vilken plats Jesus skall ha i den gudomlighet man tillber. Men det är varken sanning eller Bibel de bryr sig om, utan trohet mot dogm. Och trohet mot dogm är bara ett annat sätt att uttrycka den underliggande principen: underkastelse under den som bestämmer vad som är sant. Den som inte underkastar sig blir förklarad vara kättare. Eller med Lembkes mera inlindade formulering:  Det är ”fara värt att hennes kristna bekännelse, hur välvillig den än är, egentligen bara är ett språkspel för galleriet.”

Det är inte lätt för den som vill dra igång kättarprocesser i dagens Sverige. Inte blir det lättare när man varken har historien, sanningen eller Bibeln på sin sida och dessutom är en liten minoritet inom den egna kyrkan. Om man ovanpå detta väljer att dra till strid på en fråga som jungfrufödsel, då brister det nog även i det rent taktiska omdömet. Jag lyckas inte bestämma mig för om det komiskt eller tragiskt att se hur en lundensisk doktor kan slänga allt vad vetenskaplighet heter åt sidan för att försvara en kyrklig dogm. Hur som helst, det är en nyttig påminnelse om att religiösa sanningar är något helt annat än normala sanningar. De senare är sällan tvärsäkra och de kräver argument och belägg för att tas på allvar. De religiösa sanningarna kräver bara underkastelse.

Svenska kyrkan har tagit konsekvenserna av detta och det faktum att kyrkan verkar i en miljö där vare sig underkastelse eller uråldrig vidskepelse är särskilt gångbara. Följaktligen har kyrkan, som Lena Andersson nyligen framhöll, specialiserat sig på att inte säga någonting bestämt. Inga sanningar, inga trossatser, inga påståenden, ingenting annat än lite mysandlighet och välvilliga, men innehållslösa, utläggningar om hur mångfacetterad världen är. Andersson verkar lite sur över att hennes motståndare på detta sätt gör sig svår, för att inte säga omöjlig, att angripa. Det är svårt att argumentera mot den som inte säger något. Å andra sidan, detta gör Svenska kyrkan ganska harmlös och inte så mycket att träta med.  Det finns mycket värre alternativ. Så länge den inte säger mer än att vi skall vara snälla mot varandra och inte döma någon, är kyrkan ganska rar. För min del får den gärna fortsätta på det spåret. Uppstår behov av att ta en dust för motionens skull, kan man alltid ta en sväng till Credoakademin och liknande inrättningar, där gudsbevisare, kreationister och andra festliga kvarlevor frodas i högönsklig välmåga.  Just nu kör de runt ”uppståndelseexperten” Gary Habermas på en turné i Sverige. Smaka på ordet. Uppståndelseexpert. Har Svenska kyrkan någon sådan?


En biskop bland (eller mot?) tomtar och troll

oktober 18, 2013

Jaha, då var det klart vem som blir ny ärkebiskop när Anders Wejryd kliver åt sidan i juni nästa år. Storfavoriten Antje Jackelén tog hem titeln. Är det något att bry sig om? Kanske inte. Svenska kyrkan är i stort sett harmlös. Den sprider ett snällhetens evangelium och försöker hålla barnslig vidskepelse på armlängds avstånd. Visserligen får den därigenom påtagliga problem med både sin heliga skrift och kristendomens historia, men Svenska kyrkan verkar hålla god min och bortse från allt som inte är snällt. Teologerna förefaller vara villiga att slänga ut det mesta som av en eller annan anledning är svårt att förena med tanken att vi skall vara respektfulla och vänliga mot varandra. I denna städinsats kan kyrkliga läror, doktriner och dogmer utan allt för stort besvär förpassas till historiens skräphög. I slutänden kan nog till och med kyrkans gud sitta löst.

I samband med kyrkovalet för en månad sedan instämde teologen Gunnar Granberg med en walesisk kollega, som menar att sekulariseringen varken är ett tecken på kristendomens slut eller på gudlöshet. Tvärtom, sekulariseringen bör ses som ”ett nytt uttryck hos den kristna religionen”, eller med andra ord en ny kristendom. Lite desperat låter det förvisso, men tanken är att ”sekularisering är kristen moral och etik som skalats av från kyrkans dogmer.” I ett sådant ljus är det minskande deltagandet i det kyrkliga livet inte så mycket att bekymra sig om, förefaller Granberg mena, eftersom viljan till en tro är större än lusten att delta i kyrkans organisation och gudstjänster. Vad innehåller då denna vilja till en tro? Moralens frigörelse från religionen skulle man nästan kunna säga, men om man i stället vill vara snäll – och det verkar i sammanhanget lämpligt – kanske man bör kalla det för en uppslutning kring Svenska kyrkans snällhetslära. Granberg formulerar det så här: ”Det handlar om en känsla att vilja göra det som är rätt och gott både för egen del och gentemot medmänniskor oberoende av kyrkans teologiska läror. Denna naturliga vilja att moraliskt göra gott kopplas ihop och understöds med tanken på Gud.”

Det intressanta är att i Granbergs version kliver föreställningen om en gud in som en stötta för en naturlig vilja att göra gott. Tanken om en gud reduceras med andra ord till att bli en hjälp för att låta människans goda sida att göra sig gällande. Det är mycket långt från en Gud att frukta och älska, som det hette i katekesen. Noga taget blir det ingen Gud kvar, utan endast en människotillverkad idé, som skall hjälpa oss att hålla oss någorlunda goda och välvilliga. För att vara religion är det ganska sympatiskt. Det lämnar föga utrymme för uppenbarade sanningar eller Herrar med vidhängande prästerskap att underkasta sig. Allt auktoritärt trams, som har gjort kyrkor och religioner till sådan obehagliga företeelser, skulle i denna nya kristendom ha rensats ut.

Granberg slutar sin betraktelse med en observation, som ganska väl sammanfattar betingelserna för både dem som vill bevara religionen och dem som vill befria världen från vidskepelse. ”Det moderna samhället bygger på rationell förståelse. Ändå har denna utveckling inte utrotat religionen. Tron på Gud visar sig vara bestående.” Varför tron överlever i miljöer där kunskap och förnuft fritt kan breda ut sig finns det olika teorier om. I värsta fall har människan, som en sidoeffekt av egenskaper som har haft evolutionsbiologiskt värde, en ”inbyggd” benägenhet att tro på medveten vilja och avsikt bakom det som existerar och det som sker. Frigörelsen blir då en något mödosammare uppgift.

För dem på andra sidan är problemet snarare att moderna samhällen bygger på rationell förståelse. Om religion skall kunna förenas med detta faktum, är den så illa tvungen att rensa bland mirakel och annan pinsam vidskepelse. I det avseendet står Jackelén inför samma dilemma som sina närmaste föregångare i ämbetet. Anders Wejryd visade i en intervju på bortaplan någorlunda tydligt att han åtminstone ville hålla miraklen på behörigt avstånd från diskussionen om trosföreställningar. ”Med mitt gudsbegrepp har jag inga problem med att det möjligtvis sker underverk, men det är inte så viktigt. Gud är Gud och han står och faller inte med under.” Lite senare i intervjun sade han dessutom att hans tro förmodligen inte skulle påverkas av mirakel, eftersom de två sakerna inte hade så mycket med varandra att göra. ”Gudstro är ju en relation, inte trolleri. Då har man reducerat gudstro till att vara ett tecken på att naturen beter sig oförutsägbart.” Ingen tvekan om att Wejryd vill hålla tron och underverken isär alltså, även om han vacklar betänkligt när de gäller att hålla sig till den rationella förståelsen av världen; han träffade som barn en ängel och tror tydligen på jungfrufödsel även om det inte är så viktigt. Helt utan trolleri är hur som helst inte hans trosliv.

Kyrkans företrädare nödgas alltså i en värld som bygger på rationell förståelse, att vrida sig lite fram och tillbaka för att slippa konfrontera dogmer med förnuft. De senaste omgångarna av ärkebiskopar har varit villiga att helt skrota den värsta vidskepelsen, om än inte helt utan krumbukter. Den tillträdande Jackelén gjorde en tydlig markering vid en utfrågning i Gottsunda kyrka inför valet, där hon mer eller mindre avförde jungfrufödseln. Senare försvarade hon sin ståndpunkt att detta snarast var ett sätt att bruka ”mytologiskt språk”, för att markera att den födde var en betydelsefull person. Det känns trots allt bättre med en kyrka som inte riskerar hemfalla till trolleri, utan nöjer sig en gud som kan hjälpa troende att hålla sig snälla. Ju mer verksam gud, desto större risk för att religionens auktoritära karaktär gör sig gällande.

Helt utan konvulsioner i de fromma leden är dock inte vakthållningen mot den grövre vidskepelsen. En del kan inte överge sina tomtar och troll. Lyckligtvis blir det mest komiskt att beskåda. Riktigt festlig är Micael Grenholm, som har en polare, som väckt åtta personer från de döda, och önskar sig en ärkebiskop av samma kaliber. Lite förvånande är det, att dessa tilldragelser inte varit förstasidesstoff i världspressen. Jesus själv blev, efter viss hjälp av kejsar Konstantin och hans breda kontaktnät, världskändis på endast tre fall av återuppväcklser (samt sin egen förstås). På en punkt måste man dock ge Grenholm rätt: ”Har man inte sett så många helade och uppväckta från de döda börjar man snart tro att mirakler inte sker.” Jag skall villigt medge, att jag blir lite nyfiken på hur undervisningen går till på Johannelunds teologiska högskola, där Grenholm är student.

Huvudman för Johannelunds teologiska högskola är Evangeliska fosterlands-stiftelsen. Därför kan de starka trollerikraven sägas leva kvar inom Svenska kyrkans ramar. En bit upp i hierarkin blev detta synligt när en ledamot av Svenska kyrkans läronämnd lämnade sitt uppdrag och utträdde ur Svenska kyrkan efter att ha lyssnat på de allt för trollerifattiga utfrågningarna inför ärkebiskopsvalet. Av ärkebiskopsvalet att döma är det dock inte någon särskilt stark strömning. Mer upprördhet har förmodligen väckts av att Jackelén svävat på målet i frågan om huruvida Jesus är den enda vägen till himmelriket. Tidningen Dagen vädrar, inte helt utan välbehag, möjlighet för en splittring av Svenska kyrkan, där en betydligt strängare variant av kristendom kunde få ett friare spelrum. De som vill nöja sig med en jesusfigur, som främst betraktas som etisk vägvisare, skulle skiljas från dem, som i stället vill hålla hårt på, att det där med Jesus, det handlar om frälsning genom någon som är Herre. Det är således Herre med stort H och hela det auktoritära tankebagage som ryms i det begreppet, som oppositionen längtar tillbaka till.

Även om det kan ha et visst underhållningsvärde att få ta ett nappatag med den mer hårdföra trollerifraktionen, så är det knappast något att längta efter. För oss som vill fortsätta att pressa tillbaka religiös vidskepelse och dess inneboende auktoritära drag är det behagligare med en kyrka, som i första hand är en lite mysandlig version av Bamse. Därför kan vi, trots allt, vara ganska belåtna över valet av Jackelén. Hon har en del tomtar och troll att hantera, men de är snarare komiska krumelurer än ett reellt problem för en kyrka som försöker samleva med en värld byggd på rationell förståelse. De som vill ha mer av Herre i läran kan kanske bli känsligare att hantera. Förhoppningsvis kan hon även hålla dessa i styr. I annat fall vore det förmodligen bäst om det blev en utbrytning med buller och bång. Det brukar vara en säker väg till obemärkthet och förtvinande.

Jag inser att med vänner som mig behöver Jackelén och Svenska kyrkan inga fiender, men det kan inte hjälpas. Om det är så att det finns både medfödda och social faktorer som tenderar föra människor till religiös tro, så är den nuvarande harmlösa Svenska kyrkan att föredra framför de flesta alternativ som bjuds. Håller den fast vid sin snällhetslära kan kyrkan till och med bli en sympatiskt radikal kraft. Men jag är beredd att nöja mig med att den håller sig fri från anspråksfulla Herrar.


Varumärken, realiteter och pengar högskolevärlden

oktober 7, 2013

I fredags meddelade kapitalet sin önskan att på allvar slå upp portarna för utländska universitet att etablera filialer i Sverige. Tobias Krantz (Svenskt Näringsliv) och Maria Rankka (Stockholms handelskammare) har undertecknat en debattartikel med rubriken ”Släpp in internationella toppuniversitet i Sverige”. Toppuniversitet. Det låter ju fint. Så vad är det de skall göra? På den punkten blir Krantz och Rankka vaga till tystnadens gräns, vilket kanske inte är så märkligt, eftersom det sannolikt inte finns något att säga. Ty det som gör toppuniversitet till toppuniversitet är inte att de är toppuniversitet. Deras storhet ligger inte i deras namn utan i deras resurser i form av personer och pengar. Dessa två p:n ger resultat som omvandlas till ett tredje p: prestige, och det är prestigen som kan omsättas på en marknad. Prestigen som ligger i namnet blir ett varumärke, som kan saluföras på en marknad för utbildning. Betyder det att filial med ett fint namn ger ”en vitamininjektion till den akademiska världen i Sverige”, som Krantz och Rankka skriver? Knappast. Kommer det att ha någon betydelse för kvaliteten i forskning och utbildning? Nej.

Det finns inga universalrecept för att skapa excellenta forskningsmiljöer, men om man samlar ihop ett gäng begåvade och kreativa människor, och ger dem frihet och rikligt med resurser, har man väldigt goda utsikter att lyckas. Kruxet ligger i att få tillräckligt med resurser för att kunna ha råd med både personerna och friheten, men tar man sig över den första tröskeln kan en självförstärkande process komma igång. Har ett lärosäte väl nått en position, där det kryllar av framstående forskare med utsökta arbetsvillkor, så kommer alla andra att vilja ta sig dit och vara med, både forskare och finansiärer. Lärosätet blir allt mer välrenommerat och kommer, om det når toppskiktet, att dra till sig studenter i så stora strömmar, att det kan välja och vraka. Om man då har möjlighet att ta betalt för studieplatserna sitter man i en riktig drömsits. Med egna pengar kan man vid behov finansiera de bästa studenterna och på så sätt få sin del av gräddan. Samtidigt kan man dra in stora pengar på dem vars föräldrar har råd att betala, oavsett om dessa studenter skulle kunna ta en plats på egna meriter eller inte. Genom att barnen till de rika finns på lärosätet, ökar attraktiviteten för alla dem som bara har sin begåvning, och som gärna vill få kontaktnät ut bland de rika eliterna.

Utbildnings- och forskningssektorn innehåller alltså mycket ekonomi och den sidan av saken har varit i stadigt växande under de senaste decennierna, präglade av neoliberala regimer och akademisk kapitalism. En sida av detta är ett växande berget av studieskulder, som dragit till sig en hel del uppmärksamhet i USA. De privata universiteten är de främsta bovarna i dramat. Det är där studieskulderna växer snabbast, betydligt snabbare än studenttillströmningen. I ett avseende är de vinstdrivna värst. Nästan hälften av dem som inte kan betala sina studielån kommer från privata vinstdrivna lärosäten. En viktig del av förklaringen till det växande skuldproblemet ligger i att universitet och högskolor har höjt sina avgifter i snabb takt. Orsakerna bakom de stigande avgifterna kan man ha olika mening om. När det gäller de offentliga (public) lärosätena ligger förmodligen de markanta neddragningarna av de offentliga anslagen bakom en hel del av avgiftshöjningarna. Bilden i övrigt är inte så alldeles klar. De senaste åren har de vinstdrivna privata högskolorna och universiteten till och med nödgats sänka avgifterna något. Bland de icke vinstdrivna privata kan det låta som om det handlade om fördelningspolitik, varvid en del av avgiftshöjningarna går till att stipendieprogram och liknande för dem som inte har råd att betala. Men det rör sig nog snarare om en ”affärsstrategi”. Det gäller som sagt att kunna få både de rika och de begåvade fattiga till lärosätet om man skall kunna behålla sin position.

I denna häxbrygd av akademisk kapitalism är alltså lärosätets prestige något som kan omvandlas till varumärke och följaktligen saluföras på marknaden. Därav lockelsen att söka sig ut på exportmarknaden och öppna filialer i andra länder. Rent vetenskapligt finns inget att vinna på dylika utflykter. Forskningsmiljöer skapas, som sagt, inte av varumärken, utan av människor med resurser.  Internationellt vetenskapligt utbyte ordnas effektivare genom samarbeten. Expansionslustan styrs av plocka åt sig marknadsandelar och inkomster.

Hur blir det då med alla vagt antydda kvalitetsvinster på svensk mark? Kommer namnet University of Chicago betyda att det blir nödvändigt att ta in extrastolar i seminarierummen för att få plats med alla nobelpristagare i ekonomi? Kommer forskarna, lärarna och pengarna att följa med varumärkena till vårt kära fosterland? Tro’t den som vill. Mer sannolikt är att filialerna kommer att befolkas av lokala förmågor och betalas av lokala pengar. Som ”Det progressiva USA” framhåller kan det  säkert bli en viss omfördelning av resurser inom landet, och troligen också ut ur landet, men knappast några vinster för vare sig studenter eller forskare på svensk mark. Vill man främja internationalisering torde det vara avsevärt mycket effektivare att se till att svenska lärosäten håller en sådan kvalitet att omvärlden vill umgås med oss. I synnerhet vetenskapens värld är i grund och botten både öppen och hårt materialistisk. Den som har något att bidra med får vara med.

Så vad är då Krantz och Rankkas huvudmän ute efter? En inte allt för vild gissning är pengar. På ett eller annat sätt vill de ta sig in på denna marknad, på samma sätt som de – med allt för känt resultat –  har gjort på andra segment av utbildningsmarknaden. Fina ord om internationella toppuniversitet får tjäna som murbräcka för det viktigaste budskapet i debattartikeln: att ”generellt underlätta för fler nya aktörer att etablera sig inom högskolesektorn”.