Siffror, fattigdom och generell välfärd

Siffror är bra till mycket. De kan till exempel vara effektiva för att beskriva tillståndet i världen. Tyvärr har siffror fått lite dåligt rykte, eftersom de kan vridas till, så att passar politiska syften. Sådant missbruk gör dubbel skada. Det sprider lögner med dåliga siffror och det undergräver tilltron till bra siffror. Vad är då bra siffror? Några kännetecken är att man får veta var de kommer ifrån, hur de har tagits fram och exakt vad de mäter. Får man veta detta har man en hyfsad möjlighet att uttyda vad siffrorna säger. För detta är också viktigt att komma ihåg. Siffror säger aldrig något av sig själva. De ger endast underlag för att svara på frågor. Först bestämmer man sig för vad det är man vill veta, sedan försöker man få fram siffror som kan belysa det man vill veta. Två fällor bör man se till att undvika. Den ena fällan är att tro att siffror talar av sig själva. Det gör de aldrig. Siffror är tillverkade av människor och måste därför tolkas för att kunna säga något. Den andra fällan är att tro att det finns omätbara företeelser, där siffror inte är till någon nytta alls. Man kan konstruera mått för det mesta och så länge man minns att de är tillverkade av människor och därför måste tolkas, så kan de nyttjas även när man talar om det ”omätbara”.

En del saker är både lätta och svåra att mäta. Barnfattigdom är en sådan sak. I går publicerade FN:s barnfond, UNICEF, en rapport om barnfattigdom i 35 rika länder. Det som är lätt att mäta är den materiella sidan av saken. I det här fallet är det också lätt att se att det är den rika världen som har undersökts. UNICEF har en lista över 14 saker, som bedömts vara väsentliga för att barn skall ha en skälig levnadsnivå. Här ingår bland annat tre mål mat om dagen, minst ett mål mat innehållande kött, fisk, kyckling eller vegetarisk motsvarighet, att kunna äta färsk frukt och grönsaker dagligen, utrustning för utomhusaktivitet (t.ex. cykel), pengar att betala skolresa eller dylikt med, internetuppkoppling, åtminstone något nytt klädesplagg (alltså inte bara second hand), möjlighet att bjuda in en kompis på mat eller lek, möjlighet att fira högtidliga tillfällen (såsom födelsedag). Ingen tvekan om att det materiella fattigdomsmåttet är anpassat till en rik miljö alltså. För 29 länder har UNICEF uppgifter om huruvida hushåll har råd med de 14 sakerna på listan. Barn i hushåll som saknar två eller flera av listans saker räknas som fattiga, eller ”deprived” som är det ord som används. (I detta sammanhang kanske den tvivelaktiga konstruktionen underprivilegierad kunde användas.) Skillnaderna mellan de jämförda länderna blir stora. I Sverige är andelen fattiga barn med detta mått endast 1,3 %, vilket lägger oss på en andraplats efter Island (0,9 %). I de två värst utsatta länderna, Bulgarien och Rumänien, rusar andelen upp till 56,6 % respektive 72,6 %.

Detta materiella fattigdomsmått är ett svar på den kritik som har riktats mot det traditionella måttet, som angett hur stor andel som har mindre än hälften av medianinkomsten i ett land. Medianinkomsten är så att säga den mittersta inkomsten. Halva befolkningen har en högre och halva befolkningen har en lägre inkomst än medianen. Har du mindre än hälften av den mittersta inkomsten är du fattig. Detta är vad man brukar kalla ett relativt fattigdomsmått. Graden av fattigdom mäts genom att jämföra med hur stora inkomster andra i landet har. Detta har irriterat många på högerkanten, eftersom det i viss utsträckning blir ett jämlikhetsmått. I vår regimtrogna press rasar exempelvis Dagens Nyheter över hur missvisande det blir. Sverige hamnar nämligen betydligt sämre i rangordningen om man använder detta mått. Vi landar på en vanprydande åttonde plats med 7,3 % barn i fattigdom. Det är förvisso en bra bit kvar till de värsta länderna, USA med 23,1 % och Rumänien med 25,5 %. Men ändå. Bilden av fosterlandet blir lite sjaskigare och det gillar inte den regimtrogna pressen. Orsaken är att vi tar emot så många asylsökande, förklarar DN. Det handlar alltså inte om ”etniska svenskar mitt i livet”, som vår käre ledare uttryckte saken härförleden, när han skulle vifta bort ett annat problem.

Barnfattigdom var för övrigt på tapeten för några månader sedan och skapade då beklämmande reaktioner från regeringshåll. I mitten av mars presenterade Rädda Barnen sin årsrapport om barnfattigdomen, författad av Tapio Salonen vid Malmö högskola. De senaste rapporterna har visat en oroande tendens. Krisen på 1990-talet skapade en kraftig ökning av barnfattigdomen, men efter 1997 sjönk siffrorna. Nu tycks det ha vänt på nytt. Kurvorna för barnfattigdom vände uppåt igen från 2008. Högerregeringen hade egentligen inte behövt bli så drabbad av dessa siffror. Fattigdomen ökar i kristider. Sådan är kapitalismen och så har den alltid varit. Hade regeringen haft en gnutta anständighet i sig, så hade den kunnat säga något i stil med: Vi ser allvarligt på denna utveckling, även om situationen ännu förefaller vara betydligt bättre än efter 1990-talskrisen. Men så gör naturligtvis inte några ”nya” borgare, och framför allt inte de extra kristliga. Maria Larsson och Erik Ullenhag avfärdar i stället Rädda Barnens sätt att räkna och förklarar, att om man räknar som regeringskansliet så har antalet utsatta barn minskat. Särskilt framhåller de att antalet utsatta barn halverats sedan mitten av 1990-talet. Samma billiga brännvinsadvokatyr körde Maria Larsson med i TV, vilket fick till och med Svenska Dagbladet att reagera lite försiktigt och påpeka att Larssons jämförelser på flera sätt blir missvisande.

Regeringen älskar över huvud taget att göra jämförelser med det ekonomiska bistånd som betalades 1997. Under mitten av 1990 hade Sverige hade en extrem topp i både antal mottagare och utbetalade summor. Genom att jämföra med ett värstingår kommer man alltid kunna påstå att allt egentligen har blivit bättre. Men det råder ingen tvekan om kurvorna vänder uppåt igen efter högerregeringens tillträde. Antalet och andelen mottagare av ekonomiskt bistånd har ökat, liksom det totala utbetalade biståndet. Om det är en ihållande trend återstår att se. Siffrorna kommer i vilket fall som helst att bli svårtolkade eftersom regeringen har en långsiktig strävan att montera ner de generella välfärdssystemen och driva över de fattiga till att bli billig arbetskraft i välbeställda hem och som sista utväg till privat välgörenhet.

Om det alltså å ena sidan kan vara lätt att konstruera mått på fattigdom är det å andra sidan svårt att mäta fattigdom. Inte för att siffrorna är otydliga, utan för att fattigdomen innehåller mer än vad siffror klarar av att beskriva. Den materiella bristen finns där naturligtvis, men lika gnagande och nedbrytande är den sociala bristen, den som skapas och ständigt återskapas genom att man inte har råd att vara med. Bristen på pengar stänger den fattige ute från mycket mer av social delaktighet än den penningförsedde någonsin kan tänka sig. Har man en någorlunda anständig ekonomisk tillvaro, så behöver man aldrig reflektera över de småsummor, som ofta är förbundna med det sociala umgänget. Fattigdom är att lägga märke till varje liten summa och tvingas avstå från de flesta av dem. UNICEF:s 14-punktslista fångar upp en hel del av detta, och därför fnyser borgerliga ledarskribenter föraktfullt att frågan måste granskas djupare. Den sida av fattigdomen som bara kan upplevas, den sociala utestängningen, kommer givetvis aldrig våra regimtrogna ledarskribenter att förstå. Och de har bara spott och förakt att rikta mot dem som tycker att det är något att bry sig om. Därför går de upp i gäll falsett när de hackar ner på varje försök att använda relativa fattigdomsmått.

Det relativa fattigdomsmåttet är ett sätt att skaffa sig en uppfattning om hur många som berörs av social utestängning, men det säger inte särskilt mycket om hur det känns eller vilka konsekvenser det får. För att fånga upp sådana aspekter behövs andra metoder och där kan skönlitteratur och film vara lika viktiga som hela bibliotek av siffror. Susanna Alakoski skrev väldigt bra om detta för en dryg vecka sedan och hon klargjorde varför just barnen drabbas så hårt när hushållskassan inte räcker till att betala det som kompisarna deltar i. Allt detta skenbart lilla, som är så viktigt när man är liten.

”Det handlar om att sakna kläder, skor för rätt årstid, bo trångt, om att leva med skitmöbler, inte ha råd att byta ut trasigt, att leva med ständig oro, att föraktfullt kallas för ”white trash” (skräp) av människor som inte förstår hur man lever. Det handlar om att inte bjuda hem kompisar, om att sjukanmäla sig skolutflyktsdagen, om att leta efter mat, äta gammal mat. Det handlar om att inte kunna söka kunskap som andra eftersom man saknar dator, att inte kunna utvecklas, det handlar om att vara rädd, inte äta frukt.”

Fattigdomsmåtten kan ge en bild av hur många som tvingas uppleva detta, men de kan aldrig förmedla upplevelsen och vad den kostar för dem som lever den som vardag. Det är därför extra motbjudande när ministrar och deras vapendragare på ledarsidorna avfärdar rapporterna och när det muttras om lyxproblem bland dem som för egen del knappast betraktat en cykel eller ett par skor lämpade för en friluftsdag som lyx.

Arkitekterna bakom stora delar av den välfärdsstatsmodell, som byggdes upp med en blygsam start på 1930-talet och i högre tempo under decennierna efter andra världskrigets slut, visste däremot både hur fattigdomen såg ut och hur den kändes. Flera av dem hade personlig erfarenhet av gamla tiders fattigvård och hur det var att gå med fattigvårdsmärket på de skor man fått som välgörenhet. Detta ville de ha bort. Därför ville de bort från riktade insatser och ersätta dem med generella system. Programmet var omtvistat och oenigheten sträckte sig in i socialdemokratin. Särskilda insatser för de fattiga kan låta effektivt och vackert, men det är varken det ena eller det andra. Effektiviteten blir mindre. Det behövs en administrativ apparat för bedömning av vem som skall ha stöd och för kontroll över dem som har fått stöd. Som fattig blir man både utpekad, uthängd och granskad. Riktade insatser kränker integriteten och värdigheten hos dem som behöver stöd. Dessutom blir legitimiteten i systemen mindre. De som gick segrande ur diskussionerna om hur de gemensamma välfärdssystemen skulle utformas var väl medvetna om allt detta. De visste också att det fanns en politisk vinst med generella system. Mycket breda grupper blev en del av välfärdssystemen och fick ett intresse av dem. Medborgarnas uppslutning kring välfärdsmodellen har följaktligen varit stor.

Vår nuvarande regering känner också till allt detta och de har jobbat i tjugo år för att bryta uppslutningen kring den generella välfärdspolitiken och få ett systemskifte till stånd. Anders Borg och Ulf Kristersson gick till storms mot den generella välfärdspolitiken i var sin skrift i ett låtsasvetenskapligt projekt anordnat av det sedan länge avsomnade, Timbroägda, City universitetet. Projektet drog igång med den gamle sociologiprofessorn och chefredaktören för Svenska Dagbladet, Hans L. Zetterberg, som frontnamn. Så mycket vetenskap blev det aldrig. Man städslade en samling politruker och propagandister, och resultatet blev en räcka ordinära propagandapamfletter. Herrar Borg och Kristersson bidrog alltså med var sitt alster, Anders Borg, Generell välfärdspolitik – bara magiska ord? (Stockholm: City University Press, 1992) respektive Ulf Kristersson, Det socialpolitiska arvet (Stockholm: City University Press, 1994). Bläddra gärna lite i dessa båda pamfletter om du undrar över något i regeringens politik. Passa även på att läsa lite i Fredrik Reinfeldts hatskrift om välfärdsstaten, ”Det sovande folket” (1993), som lyckligtvis finns tillgänglig i fulltext. Kom gärna ihåg att Reinfeldt var en 28-årig riksdagsman när han skrev boken. Han var alltså bara ett par år yngre än vad Marx var när han skrev Manifestet. För övrigt är även Per Schlingmann, som haft huvudansvaret för ytfernissan på den ”nya” moderaterna med på ett hörn i Reinfeldts skrift. Skall vi tro att alla dessa (och listan kunde göras längre) plötsligt i mitten av 2000-talet skulle ha ändrat sig? Att de då gemensamt ändrat linje och tagit den generella välfärdspolitiken till sitt hjärta?

Tro’t den som vill. Men titta först på den politik de faktiskt har fört. Den har tämligen konsekvent riktat in sig på att driva på mot ett system med ”grundtrygghet” på en nivå som håller folk vid liv, men inget därutöver. Samtidigt börjar man på olika sätt öppna för ett system med å ena sidan privata tilläggsförsäkringar för de välbeställda och å andra sidan privat välgörenhet åt de fattiga. Gamla tiders fattigvård och välgörenhet kommer så sakta tillbaka. Självklart blir då reaktionerna ilskna när någon kommer dragandes med relativa fattigdomsmått och talar om barnfattigdom som ett problem. När någon kommer och talar om den sociala utestängning och dess kostnader, som följer av att inte kunna vara med på skolutflykten eller att inte ha något att berätta om när man åter samlas efter sommarlovet. Sådant vill varken regeringen eller den regimtrogna pressen höra talas om. Det skulle kunna störa den marsch bort från den generella välfärdspolitiken, som högern längtat efter i så många år. Man kan ha mycket åsikter om välfärdsstaten, men när alternativet är fattigvård och välgörenhet av 1800-talsmärke måste vi resa motståndsfanan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: