Ett tips till Kommunal: Pröva facklig kamp

augusti 30, 2012

Ibland blir jag rädd. En ansenlig dos skräckfilm borde vid här laget ha gjort mig härdad, men det finns upplevelser, som kan sätta skräck i den mest hårdhudade. Så skedde alldeles nyss. Plötsligt uppenbarade sig en rubrik, som sade:

Samma visa i år igen! Varför får inte Kommunals medlemmar chansen att påverka sin lön?

Orden kommer från Håkan Nilsson, fackligt förtroendevald inom Kommunal. I en bloggbetraktelse lamenterar han över att Kommunals medlemmar inte har fått sina individuella lönesamtal. I skrivande stund har han ingen lösning på problemet.

Lönevillkoren i Kommunals avtal tillhör de sämsta man kan ha här i landet. För att göra eländet värre har man, som så många andra, också särskilda överenskommelser om individuell lönesättning. Det är ett system, som i praktiken har förvandlat lönen till ett verktyg för arbetsgivare. Först ordnar förbunden fredsplikt genom central överenskommelse, sedan skall de anställda i individuella samtal försöka visa sig tillräckligt behagliga för att förtjäna en belöning av chefen. Det är ett system som förstör möjligheterna att gemensamt ta strid för bättre villkor. Cheferna kan plocka de anställda en och en, det vill säga det system som fackföreningsrörelsen under större delen av sin historia kämpade mot, eftersom man visste att det endast var tillsammans de arbetande kunde vinna slagstyrka. Fackföreningsrörelsen håller på att avtala bort grundplåten för sin verksamhet och riskerar att undergräva sitt existensberättigande.

Kommunal har en historia av att vika ner sig, delvis på grund av att grabbförbunden inom LO så envetet nekar att stödja de kvinnodominerade förbunden. Arbetsgivarna har lärt sig att det är ganska ofarligt att strunta i Kommunal. Landets kommuner behandlar många gånger arbetarna som tjänstehjon och de har blivit ganska fingerfärdiga i konsten att kringgå lagar och avtal. Tydligen struntar de också i att hålla dessa spektakel, som kallas individuella lönesamtal.

Så vad gör då Kommunals förtroendevalda inför detta. De kliar sig huvudet och begråter att Kommunals medlemmar inte får påverka sin löner. Har det aldrig slagit Kommunal att man skulle kunna pröva med facklig kamp. Att agera tillsammans på arbetsplatserna. Att påverka lönen på riktigt genom att använda det enda påverkansmedel man har – det enade arbetarkollektivet. Nu har de ställt till det så att det råder fredsplikt igen, men det finns gott om andra metoder, om man nu vill föra facklig kamp. Det skulle till exempel gå fint att använda 10 § MBL och begära förhandling  för varenda enskild medlem på arbetsplatserna. Då är arbetsgivarna tvungna att infinna sig. Låt medlemmarna på arbetsplatsen ena sig om en lönepolitik och driv den i MBL-förhandlingar. Backa upp med manifestationer av lämpligt slag. Sitt inte bara och gny över att arbetsgivarna inte kallar till lönesamtal. Välj kampens väg. Gråt inte, organisera!


Jäkla oflyt, liksom

augusti 30, 2012

Alla – ja, nästan alla i alla fall – älskar utbildning, forskning och infrastruktur. När de nya socialdemokraterna tog sats för att göra sig till ett slagkraftigt oppositionsparti slog man på trumman för sin vilja att satsa på utbildning, forskning och infrastruktur. Dessa tre teman byggde upp grundmelodin i partiets vårbudgetmotion, och det har sedan återkommit i Stefan Löfvens sparsamma framträdanden. Å ena sidan skulle man kunna kalla socialdemokraterna för fegisar, eller om man vill vara snäll, förnuftiga fegisar. I sig är det förnuftigt att lägga resurser på utbildning, forskning och infrastruktur, men det blir inte mycket till opposition av att tala allmänt om det som alla älskar. Å andra sidan kan man kalla SAP djärvt, på gränsen till dumdristigt, när partiet försöker skapa sig en profil med hjälp av något som alla älskar. Risken är överhängande att regeringen avväpnar sossarna genom att helt enkelt påstå sig satsa på utbildning, forskning och infrastruktur. Precis det hände också. Sossarna hamnade snabbt i position där oppositionspolitiken i stora delar består av att säga ungefär: ”Det är glädjande att regering nu gör det vi också vill.” Inte något riktigt bra läge. Jäkla oflyt, liksom.

Regeringen har ett markant övertag i att få mediatäckning när den säger något och eftersom pressen i huvudsak är regimtrogen behövs det inte särskilt mycket jobb för att sälja in en bluff. I går berättade regeringen om sina storslagna insatser för järnvägarna. 55 miljarder, det låter något det. Låter, alltså. För, som Lena Melin noterar, det handlar mest om läten. Med början nästa år blir det en liten extra skärv till ett eftersatt underhåll och mellan 2017 och 2028 tänker man bygga ny järnväg mellan Linköping och Stockholm och mellan 2020 och 2024 blir det en mellan Borås och Göteborg. Såsom okunnig i byggnadskonsten undrar man för övrigt varför det tar så lång tid att anlägga järnväg nu för tiden. Första banan – visserligen enkelspårig – mellan Borås och Göteborg fixades på drygt två och ett halvt år; start våren 1892 och klar i december 1894.

Mycket pengar eller inte, spin funkar på hemmaplan. Den regimtrogna pressen jublar således – eller skall vi säga går i spinn –  över regeringens ”nytänkande”, som fraserna adlas till hos DN, trots att skribenten har en del svårigheter att hitta någon verklig substans regeringsdeklarationerna. Sanna Ryman kan berätta hur lyckliga alla är längs det tilltänkta spåret och fasen vet om hon inte till och med försöker göra gällande att regeringen är djärv och framsynt – då är man verkligen desperat i sin underdånighet. Expressen är också lycklig över att regeringen gör allt rätt. Upsala Nya Tidning är likaleds belåten, och gör en träffande observation: ”Om regeringens främsta mål vore att tysta en högljudd opposition, så lyckades alliansen rätt bra på onsdagen.”

Ack ja, det är för härligt med en fri debatt i en fri press. Extra kul blir det när så många av bladen hoppat på högerns spinntåg till Linköping och tar ett kort på hela fyrväpplingen när de sitter runt en tårta för att gemensamt blåsa ut ljusen. En regering som blåser ut ljusen, det är verkligen vad man önskar sig.

Om vi stryker det där med ”högljudd”, så beskriver UNT rätt bra läget för det parti, som ville vara lite opposition. Vad skall de göra? Det är jättebra, säger Magdalena Andersson om järnvägssatsningen, fast vi ville det först, så det så. Så står de där tomhänta undrar vad som gick fel. Vi hade ju paxat för att älska det som alla älskar. Jäkla oflyt, liksom.

Och värre skulle det bli. Jan Björklund sätter upp ett propagandablad från regeringen på den anslagstavla, som Dagens Nyheter av någon obegriplig anledning kallar debattsida. Regeringen skall nu satsa på elitforskarna. Tre miljarder skall det bli, skriver Björklund. Det låter som en enorm massa pengar, men det skall spridas ut på 10 år. 300 miljoner hade varit ärligare att kalla det. Fick jag ett erbjudande om en årslön på 300 000 kr. skulle jag vara glad, men visade det sig att summan avsåg en tioårsperiod, skulle jag känna mig en aning lurad. Men, varför vara småaktig. 300 mille, det är ju en slant det med. Av dessa skall 50 gå till ett elitprogram för yngre forskare och 250 till att handplocka de bästa internationella forskarna. Måtte nu bara inte den unga eliten dra slutsatsen att det mest lönsamma är att lämna landet. Exakt hur mycket han kommer att styra och domdera återstår att se, men man fasar lite varje gång Björklund ger sig på forskningen. Han har blivit vår främste kommandoekonom, fullt övertygad om att effektiv ordergivning är allt som behövs här i världen. Nu skall han alltså förädla forskarna till elit och han framhåller att ”långt mer än 99 procent av världens intelligens finns utanför Sverige”, så kanske väntar en och annan utrensning av sådant som inte faller Björklund i smaken.

Nåväl, avsikten här var inte att förlöjliga Björklund, det gör han bäst själv, utan att notera det trista läget för det parti som ville vara lite opposition. Ibrahim Baylan, socialdemokratisk ledamot i utbildningsutskottet, förklarar sig vara positiv till det björklundska påhittet. Hans parti välkomnar satsningen och kommer inte på någon annan invändning än att de vill ha lite tydligare mål och ”mer tillämpad forskning med tydligare koppling till det omgivande samhället – till exempel på forskning kopplad till tillväxt och jobb”. Om man inte kan komma på något bättre än att efterfråga ytterligare styrning av forskningen, då är det bättre att hålla tyst, eller åtminstone se till att inte Björklund får höra denna bön. Hur som helst. Där sprack det sossenumret också. Återigen sitter partiet i ett läge där det bara kan säga jättebra, men vi ville först. Jäkla oflyt, liksom.

Ja det är sannerligen inte lätt att vara opposition om man inte har någon egen politik eller några egna idéer. Ett par unga socialdemokrater, Mattias Vepsä och Anders Österberg, konstaterar i ett debattartikel att ”S har tappat förmågan att tala om det som är gemensamt”. Kunde de få den insikten att sprida sig vore mycket vunnet för partiet. Finge de dessutom partiet att gå med på att jämlikhet och frihet måste vara bärande principer för politiken kunde det kanske bli riktigt bra. Skulle de till och med våga fråga oss som redan känner till detta om råd, då kan vi berätta att kampen för frihet och jämlikhet måste riktas mot både kapitalet och staten. Men till den insikten har nog SAP en bit kvar. Jäkla oflyt, liksom.


Ständigt denne Chomsky

augusti 29, 2012

I sin krönika i DN idag skriver juridikprofesorn Mårten Schultz om fallet Julian Assange och kommer då osökt in på Noam Chomsky. Enligt professor Schultz  har Chomsky levererat den största konspirationsteorin på marknaden, nämligen att Sverige är nazistiskt. Så är lyder teorin enligt Schultz: ”Det svenska rättsväsendets agerande i Assangeaffären är en förlängning på Sveriges stöd för Nazi-Tyskland under andra världskriget. Sverige är inte bara feminazistiskt, utan alldeles klassiskt nazistiskt således.” Sannerligen häpnadsväckande. Chomsky brukar uttala sig drastiskt om det mesta och har mer än en gång hoppat i galen i tunna, men detta torde vara ett svårslaget rekord. Undrar var han lade fram denna teori. Tyvärr lämnar professor Schultz inte någon upplysning om var han hämtat den häpnadsväckande uppgiften.

Ett hastigt sökande på nätet gav ett nedslående resultat. Den stora konspirationsteorin fastnade inte sökmaskinernas nät. Däremot dök det ofta upp hänvisning till en intervju där Chomsky sade något helt annat, nämligen att Sverige har en historia av att ha visat sig böjlig inför stormakter. (Inom parentes sagt en ingalunda ovanlig uppfattning över hela det politiska spektret, ehuru de utpekade stormakterna skiftar.)

Chomsky says of the Swedish legal system ”that one can not rely on it, which is not so surprising.” Sweden cooperated with the Nazis during World War II and is now working with the Americans, he points out. ”Sweden cooperates with whoever is in power…

Kan det vara detta uttalande som hos professor Schultz har förvandlats till en teori om att Sverige är nazistiskt? I så fall har herr professorn en del att förklara om antingen sin läsförståelse eller sin intellektuella hederlighet. Men vi bör väl betrakta Schultz som oskyldig till dess motsatsen är styrkt bortom rimligt tvivel. Så vassego. Upplys oss om var Chomsky lagt fram sin nazistteori. Annars riskerar trovärdigheten ryka i tredskodom.


Men inte skall väl forskningsbibliotek spara gamla böcker

augusti 27, 2012

Johan Tralau frågar i Uppsala Nya Tidning om man kan lita på universitetsbiblioteket, Carolina Rediviva. Svaret är enkelt. Nej! Åtminstone inte om det gäller att bevara böcker.

Bakgrunden till Tralaus fråga är att Carolina för tio år sedan tog emot en donation av material, som tillhört Tralaus morfar, Arvid Fredborg.  I donationen ingick en samling böcker – 24 papperskassar (mängden borde ha angivits i ”bananer”) – med dedikation från framstående personligheter. Biblioteket hade själv uttryckt sitt intresse för att få böckerna tillsammans med övriga handlingar. Någon gång har Carolina kommit på att ett universitetsbibliotek inte skall ägna sig åt att vara förvaringsplats för gamla böcker, i synnerhet inte om det är dubbletter. I strid med donationsvillkoren har biblioteket därför avyttrat dedikationsexemplaren. Jag minns själv att jag såg böckerna på antikvariat.net. Nu i efterhand vill jag till och med minnas en viss lust att köpa ett verk av Milton Friedman med dedikation, men det är kanske ett konstruerat minne. Vare därmed hur det vill. Donationen är nu delvis förskingrad.

Tralau tycks mest uttrycka ledsnad, men han skulle ha all rätt i världen att ge full hals åt vrede. Helst skulle han önska att ”det rör sig om ett olycksfall, en engångshändelse”, men han kan inte släppa frågan om antikvariatsbokhandlare och andra ”kan ha fått gå igenom också andra donationer och andra av bibliotekets samlingar för att leta efter verk med ett värde på marknaden.” Frågan är högst berättigad och det dystra svaret är att Carolina har öst iväg enorma mängder böcker, framförallt amerikanska, tyska och franska avhandlingar från första halvan av 1900-talet inom naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. I samma veva lär hela dagstidningsbeståndet efter 1850 ha blivit lågornas rov. Historierna om hur avhandlingsutrensningen gick till varierar. Enligt en version var den enda gemensamma nämnaren i denna förstörelse, att böckerna stod i en depå i Bålsta, som plötsligt blev för dyr. (Där förvarades även dagstidningarna.) Stora mängder hamnade hos (en del säger räddades av) antikvariatsbokhandlare, men en handlare påstår att privatpersoner passade på att plocka på sig dyrgripar inom sina intresseområden. Det vore värt att försöka utröna vad som egentligen hände och framför allt bringa klarhet vem som bär ansvaret detta vansinne. Det finns för övrigt fler historier om ”gallringar” som skett helt utan kontroll, varvid flera hyllsektioner av misstag hamnat i soporna.

Universitetsbiblioteket har nyligen fått en ny överbibliotekarie. Litteraturvetaren Lars Burman efterträder Ulf Göranson. Vi som är gammaldagsa nog att anse att ett forskningsbibliotek skall vårda sina samlingar och bevara gamla böcker, kan bara hoppas att detta betyder ett slut på förödelsen. De härjningar som Carolina utsatts för kan omöjligen passera som gallring. Men det kommer att ta tid att återställa förtroendet för Carolina som mottagare av donationer. Det är med förtroende som med boksamlingar. Det tar lång tid att bygga upp, och det kan gå om intet på ett ögonblick.

 


Att stå tomhänt när de andra redan har gått

augusti 27, 2012

På sätt och vis är det typiskt. När Stefan Löfven håller sitt ”sommartal” är sommaren redan slut. Så har det varit med socialdemokratin länge nu. De kommer lufsande när de andra redan gått och vill då göra precis som de andra, men lite mindre. Sossarna har därigenom lyckats göra sig själva omåttlig tråkiga och om de fortsätter på samma bana kommer de också att ha gjort sig överflödiga. Det är ett tragiskt faktum, som på ett ofrivilligt komiskt sätt uppenbaras av det enda retorisk stilmedel partiet har lyckats få fram – mantrat att ”vi är tydliga”. Fattar de inte att det är en lika korkade idé, som att ständigt säga: ”Jag är rolig”. Är man tydlig så märks det. Precis på samma sätt som det märks om man inte har något att säga.

I förra veckan bjöd socialdemokraternas nya ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson, på en högtidsstund för alla som finner skadeglädje i kollisionen mellan tydlighetsretoriken och innehållslösheten. (För egen del känner jag mest ledsnad, kanske är bäst att tillägga.) Förmodligen är full sysselsättning det övergripande målet, men det kan inte uteslutas att det trots allt är underordnat det så kallade överskottsmålet, som nu skall uttydas som att den ”offentliga sektorns finansiella sparande ska uppgå till en procent av BNP som genomsnitt över en konjunkturcykel”. SAP vill därmed ge ett visst finanspolitiskt handlingsutrymme om det blir en ”stor ekonomisk kris”. Hur stor glädje man i sådana lägen har av att betrakta budgetsaldot över ”en konjunkturcykel” är kanske bästa att lämna därhän. Under mera normala förhållanden uppges den socialdemokratiska finanspolitiken bedöms utifrån tre kriterier, åtgärdernas ”strukturella påverkan, deras fördelningsmässiga verkan och deras stabiliseringspolitiska effekter.” Strukturell påverkan tycks i första hand avse att öka arbetskraftsutbudet och att gynna export. Andersson får här påtagliga problem att uppvisa någon skillnad mot regeringen, men det kan inte uteslutas att det är genom dessa krumbukter SAP tänker sig vinna tävlingen i mest näringslivsvänlig politik, som Löfven startade i sitt först maj-tal. I så fall får man inte låta några fördelningspolitiska ambitioner störa. Några sådana finns heller inte. Så här skriver Andersson:

Vår fördelningsmässiga utgångspunkt är att politiken ska bidra till att överbrygga inkomstklyftor – inte till att vidga dem. När alla människor ges möjlighet att sträva efter och att nå framgång blir hela Sverige framgångsrikt.

Ibland gör interna motsättningar inom ett parti att man tvingas hitta en harmlös kompromiss av snömos, men detta är etter värre. Kanske skall vi vara glada för att SAP trots allt inte ansluter sig till dem som uttryckligen vill att politiken skall vidga klyftorna. Det är inte utan viss fasa jag ser fram emot att få veta vad som döljer bakom idén att ”överbrygga” inkomstklyftor. Av någon anledning dyker slutscenen ur Fritz Langs Metropolis upp varje gång jag ser Anderssons formulering.

Om det finns något innehåll i Magdalena Anderssons utläggning om SAP:s finanspolitik, så verkar det vara inriktat på att vinna kapitalets gunst, och möjligen kasta ut en köttbit åt storstäderna övre medelklass (det finns små stänk av ”livspussel”-joller i det hon skriver om arbetskraftsutbud). I samma anda gick Löfvens sommartal om man skall tro på direktreferat och radiointervjuer.  I pappers-DN blir rubriken: ”Löfven följer regeringen – flörtar med företagen”. I det stora hela verkar Löfven gilla högerns göranden och låtanden, men vill gärna framställa sig själv och SAP som ett mer näringslivsvänligt alternativ, eller kanske snarare som det parti som bäst förstår vad näringslivet mår bäst av. Det finns nog ännu en viss tvekan inom partiet, vilket framkom när Löfven sade att det behövs ett ”nytänk” inom partiet. Nytänk åsyftar här självfallet inte några nya tankar, utan enbart att man tar till sig ytterligare några gamla slagdängor från kapitalets doadoakör.

Rubrikkniparen var naturligtvis det enda konkreta förslaget, att flytta bort ansvaret för den andra sjuklöneveckan från arbetsgivarna. I sig är detta inte så mycket att orda om. Tanken att internalisera sjukkostnader i företagens kalkyl för att på så sätt skapa incitament för att minska arbetsrelaterade sjukdomar kanske inte funkade så bra som man en gång förväntade sig. En del av de hälsoproblem som har med dåliga arbetsvillkor att göra har dessutom förmodligen externaliserats igen, genom prekariatets och den inhyrda arbetskraftens tillväxt. Måhända stämmer det att nackdelarna idag väger tyngre än fördelarna, och då är det lika bra att återföra en del av kostnaden till försäkringen (och det vore trevligt om man i samma veva ville ta en titt på prekariatets försäkringsvillkor).

Ett par orosmoln finns dock. Det första handlar om att Löfven inte tycks vilja tala klarspråk om hur socialförsäkringarna finansieras och vem som betalar dem. Den föreslagna förändringen borde rimligen innebära att pengar återförs till försäkringen. Omfattningen av den del av kostnaden för sjukfrånvaron som vilat på företagen har ändrats flera gånger de senaste 20 åren och förändringarna har ledsagats av förändringar i sjukförsäkringsavgiften (som är en komponent i de s.k. arbetsgivaravgifterna). I praktiken har man alltså flyttat kostnadsposten mellan olika konton. Fördelnings- och incitamentseffekter skiljer sig åt, men kostnaden kommer man naturligtvis inte ifrån. Sjukförsäkringsavgiften justeras även från år till år efter uppskattningar av sjuktalens utveckling. Hela härligheten är lagstyrd. Avgiftssatserna bestäms av Socialavgiftslagen (SFS 2000:980) och användningen styrs av Lag (2000:981) om fördelning av socialavgifter. Jag tjatar om detta eftersom ingen vill höra det. Förändringarna i socialförsäkringarna har gjort att kostnaderna minskat, men högerregeringen har kontrat med att höja löneskatten (den allmänna löneavgiften) till en nivå, som har gjort att arbetsgivaravgifterna som helhet i stort sett har varit oförändrade. Inkomstliggaren 2012 (sid 19) visar sammansättningen mellan 2007 och 2012 (klicka för lite större bild).

Hur Löfven har tänkt sig att SAP:s förslag skall finansieras blir minst sagt luddig. Enligt SvD  säger han: ”Företagarna ska inte betala, det är en statlig angelägenhet”. Men socialförsäkringarna är ingen statlig angelägenhet. Det är de arbetande som betalar sin försäkring, och för man över andra sjukveckan på försäkringen, så kommer avgiften att behöva höjas. Om SAP vill att omfördelningen av kostnaden skall ske samtidigt med att företagen får en lättnad, så får man sänka den allmänna löneavgiften. Kanske kan det verka småaktigt att ödsla en massa ord på formaliteter av detta slag, men det ligger betydelsefulla frågor under. Exempelvis gäller det att hela tiden ha en klar blick för att socialförsäkringarna betalas av dem som arbetar, genom att en del av lönen förs direkt till försäkringssystemen. Dessutom är det viktigt att alltid komma ihåg att det man erhåller vid till exempel sjukdom är en ersättning från en försäkring som man själv har betalat för. Allt snack om ”bidrag” är med andra ord falskt. Därför är det olyckligt att Löfven slirar och i praktiken faller in i den borgerliga trallen om att staten betalar. Saklighet är här en form av ideologisk renhållning.

Det andra orosmolnet dyker upp i sossarnas egen presentation av förslaget. Där lägger man fram vad som skall vara ett faktaunderlag, som motiverar förändringen, vilken är tänkt att leda till minskad arbetslöshet. Plötsligt får vi läsa: ”Hypotesen att sjuklöneansvaret minskar företagens vilja att anställa befästs av en enkätstudie gjord bland 600 företagare/företagsledare som SKOP tagit fram på uppdrag av organisationen Företagarna.” Har de tappat all känsla för kritiskt tänkande? Och nu tänker jag inte i första hand på den bristande tillförlitligheten hos SKOP och andra. Att göra lämpliga enkätundersökningar är en mycket flitigt använd metod att driva propaganda. Rimligen måste sossarna själva var högst medvetna om detta. Ändå plockar man glatt in företagarpropaganda som underlag för sina egna förslag.

Tyvärr tror jag orosmolnen är signifikativa för vad som hänt med socialdemokratin. Den egna tankeverksamheten har upphört. Förfallet inleddes redan under 1980-talet, när man började blanda ihop idéer, som var nya bland folk som kallade sig socialdemokrater, med nya tankar. Det var inledningen på en process som trängt ut allt nytänkande och ersatt det med återanvändning av borgerligt dussingods. Partiledningen tycks idag inte ens förstå skillnaden. Därför använder man de falska bilder av socialförsäkringarna, som borgarna portionerar ut för att stämpla sjuka och arbetslösa som bidragstagare, utan att närmare reflektera över hur och varför försäkringarna tillkommit. Och därför klarar man inte av att se skillnad mellan propaganda och seriösa undersökningar. Det är tragiskt.

Reaktionerna på Löfvens tal synes vara de man kunde förvänta. På sossarnas egen Arena kan man naturligtvis inte undgå att se problemet med att det inte går att hitta någon skillnad mellan SAP och moderaterna, men förblir ändå ytterst försiktig i sina anmärkningar. Göran Greider ser givetvis de stora hålrummen i Löfvens tal, liksom tecknen på uttråkning på åhörarbänkarna, men slutklämmen blir ändå höviskt försiktig: ”min känsla var att det här inte räcker”. Så sant, så sant. Aftonbladet drömmer sig istället bort, och menar att Löfven ”dundrat” att den fulla sysselsättningen skall tillbaka och att SAP åter skall bli ”den modernistiska, nyfikna och framstegsoptimistiska kraften i svensk politik”. Men man kan inte undgå att notera att Löfven höll tyst om fördelningsfrågorna. På den regimtrogna sidan har man också lite svårt att bestämma sig. P J Anders Linder var nöjd och glad när han hade lyssnat färdigt, ty nu kan debatten bli ”vettig”. Eftersom det inte går att hitta några skillnader mellan Löfven och nuvarande högerregim, så hör P J Anders Linder bara ”verklighetsbaserad realism”. Så får man en vettig debatt. Alla säger samma sak. Entonighetens apostlar får aldrig nog av enfald. DN klämmer i med rubriken ”Företagarnas kamrat” och det är nog rättvisande, ty skulle kapitalet och sossarana mötas i samförstånd, så är det bara den ena sidan som har svängt om – någon ”kamrat företagare” lär vi knappast få se. Tyvärr träffar DN nog rätt i att Löfven vill ”understryka var fokus ligger: näringspolitik snarare än fördelning” vilket med DN:s vokabulär är liktydigt med ”jobb hellre än mer bidrag”. Vågar man hoppas att någon på sossesidan påminner om att all ”näringspolitik” också har fördelningseffekter och att dessa effekter kommer att styras av rådande maktförhållanden mellan arbete och kapital. Aftonbladet kanske kan förtydliga sin anmärkning och påminna om att den som vill driva politik utan att fästa sig vid fördelningsfrågor omedelbart lämnar walk-over till kapitalet att styra över fördelningen. Nog vore det erbarmligt om vi ännu en gång skulle få vänta på att den olydige liberalen Robert Weil kliver in på scenen och berättar om detta.

Så var står vi nu? Det ser ut som socialdemokratin tänker satsa på att göra sig vacker för kapitalet i hopp om att bli uppbjuden till dans. Det verkar dödsdömt. Varför skulle kapitalet nöja sig med kopian när man redan äger originalet? Vore det inte bättre att försöka börja tänka självständigt och  fritt, och söka efter stöd någon annanstans? Risken är annars stor att socialdemokratin kommer att stå där tomhänt och ensam och titta efter alla dem som redan gått.


Kan det bli enklare?

augusti 22, 2012

Egentligen bör man inte uttala sig om innehållet i utredningar som man inte har läst, i synnerhet när det handlar om ämnen som man inte kan någonting om. Men å andra sidan, är inte det själva livsnerven i bloggandet? Således, dags att uttala sin oförgripliga mening om fastighetsbeskattning.

Bostadstaxeringsutredningen har nu kommit med ett betänkande, som enligt sitt uppdrag lägger fram två alternativa förslag angående fastighetstaxering, ett avvecklingsalternativ och ett förenklingsalternativ. Väljer man avveckling får det följder för bland annat beskattningen. Följaktligen väcks monstret – fastighetsskattefrågan – till liv igen. Utredningen tänker sig att man skall basera beskattningen på ytstorlek i stället för på taxerat värde. Eftersom det blir en del omedelbara problem med en sådan ordning tillfogas förslag om att dela in landet i tre regioner (eller rättare sagt tre kommuntyper storstads-, mellan- och glesbygdskommuner) samt att sätta några maximigränser för de kommunala fastighetsavgifterna.

För vår kära högerregering är fastighetsbeskattningen en infekterad fråga. I en populistisk kupp lyckades KD driva fram en förändring, som varken moderater eller skatteekonomer ville ha. Som DN:s ledare påminner om idag, ekonomer brukar gilla fastighetsskatt, åtminstone i jämförelse med de flesta andra skatter. Det är ett av de tre f-en, som ger stabila skattebaser – fastigheter, föda och fattiga. Av internpolitiska skäl har det varit omöjligt att göra något åt KD:s härjningar, men Anders Borg lär enligt ryktet fortfarande bli rasande när frågan förs på tal.

Så vad blir då min sagolikt okunniga åsikt i frågan om fastighetsbeskattning? Jag har länge närt en stilla undran över varför man inte helt enkelt gör senaste försäljningspris (eller motsvarande vid nybyggnad) till grund för beskattningen samt stryker ett sträck över all reavinstbeskattning. Det borde bli ett väldigt enkelt system, där kostnaderna är lätta att kalkylera.

Självklart kommer en sådan lösning att väcka mängder med invändningar, garanterat illustrerade med hypotetiska exempel. Huruvida det finns någon invändning som är värd att ta på allvar vet jag inte, men varje tänkbar komplikation bör vägas mot existerande olägenheter i det faktiskt existerande systemet. All enkelhet kommer naturligtvis till ett pris, men det gör allt krångel också.

En invändning hör jag för mitt inre redan nu. Beräknas skatten på senaste försäljningsvärde, så kommer det att minska rörligheten på bostadsmarknaden. Kanske, men det är ingalunda säkert. Den som bott länge i sitt hus kommer förvisso att få en skatteökning om de köper nytt, men det är en enkelt kalkylerbar ökning och de tjänar en hacka på försäljningen av sitt gamla hus. En del kommer säkert att ogilla att beskattning baserad på försäljningspris skapar en broms på fastighetspriser, men det tror jag inte är någon nackdel. En del situationer – till exempel avstyckningar samt arv och gåva – kommer naturligtvis att behöva lite särskilda regler, men nog borde det vara en smal sak att konstruera enkla lösningar för sådant.

En och annan kommer att finna det orättvis att två likadana bostäder bredvid varandra har olika skatt på grund av de sålts vid olika tillfällen till olika pris. Men är det verkligen en orättvisa? Varje köpare kan kalkylera skatten i förväg och fatta ett beslut vars konsekvenser är stabila och kända. Jakten efter millimeterrättvisa efter varje tänkbar variabel leder endast till gigantiska system av krångel. Det går helt enkelt inte att balansera alla tänkbara (och ibland närmast otänkbara) bedömningar mot varandra. Man måste välja. Att då välja det enklaste och mest stabilt kalkylerbara är långt ifrån det sämsta alternativet.


Skär ner propagandaministeriet

augusti 17, 2012

Jag trodde aldrig det skulle inträffa, men nu har det hänt. Skattebetalarnas förening har skrivit något som förtjänar att tas på allvar. I Aftonbladet för några dagar sedan belyste de hur högerregeringen har inte bara fortsatt, utan ökat slöseriet med skattepengar på ideologiproducerande verk och en växande hord av propagandister. De senare har inte getts något eget departement – namnet propagandaministerium har ju fått lite dålig klang – utan har spridits ut över regeringskansliet under titlar såsom politiskt sakkunnig och annat mer eller mindre dunkelt. Samtidigt har ideologiproduktion blivit en växande uppgift för myndigheter. I några fall är det myndigheten huvudsakliga syssla, men oftast har det smugits in som en växande svulst, under beteckningen opinionsbildning, kommunikation eller något annat skenbart neutralt. Tyvärr vet jag inte om det går att få fram några tillförlitliga siffror för omfånget av ”skuggpropagandaministeriet”, som vi kanna kalla denna arkipelag i statsapparaten. Ett klick på den oläsbara bilden nedan ger dock siffror (mer att hämta hos ESV) över regeringskansliets expansion efter omorganisationen.

 

 

Ordförandeskapet i EU svällde upp siffran för 2009. Utfallet 2011 bryter trenden eftersom sossarna plötsligt kom på att den utveckling de en gång startat inte är så bra när det sitter borgare runt köttgrytorna. De tvingade ner det äskade anslaget med 300 miljoner. Regeringen svarade med att säga sig  ta hela nedskärningen i utrikesförvaltningen. Propgandaministeriarkepelagen är uppenbarligen ett mycket högprioriterat område.

Hur stor andel av olika myndigheters anslag som går till ideologiproduktion och propaganda är inte lätt att veta, men det är sannolikt en större källa till slöseri än det överdådiga festandet. Och det finns en stor principiell fråga utöver den som handlar om att småfurstar med sina hov smörjer kråset med skattemedel. Följer man rikets grundlagar i några led kommer man att finna att myndigheterna lyder under medborgarna, inte tvärtom. Hela iden att använda medborgarnas pengar för att bedriva propaganda mot samma medborgare är i grunden fel. Statseliternas vilja att fostra och mästra oss kan inte och skall inte accepteras. På sossesidan har man nu, när statsapparaten helt har övertagits av borgarklassen, börjat ana detta. Mikael Feldbaum på Dagens Arena kallar fenomenet  ”Schlingmannsamhället”. Uttrycket är på många sätt välfunnet, ty även om fenomenet är äldre än chefsideolog Schlingmann, spelade han en betydelsefull roll för att göra bildspelet till ledande princip för styrelse och förvaltning.

Det skall bli spännande att se om det är principen eller det nuvarande innehållet som socialdemokratin reagerar mot – om det nu blir någon reaktion över huvud taget. I värsta fall kommer sossarna att stanna på samma punkt som den regimtrogna pressen. Pengaanvändningen skall utvärderas bättre, vilket vanligen innebär en utvärdering i förhållande till de mål man satt upp, varvid målsättningarna går fria från kritik; principdiskussionen om vad staten skall göra uteblir. Festandet får däremot gärna fortsätta, bara det sköts snyggt. För egen del är jag såsom tvär och sur mer benägen att söka en annan lösning: Störta hela skiten!