Sommarens naturlagar – alla inom vården måste acceptera allt på jobbet

maj 31, 2013

Sommaren nalkas och det är dags för en del naturlagar att börja verka. Den mest grundläggande naturlagen är att alla inom vård och omsorg måste acceptera en massa skit på jobbet. På samma sätt som vintern drabbar tågbolagen som en fullständig överraskning kommer sommaren som en blixt från klar himmel till vård och omsorg varje år. De som jobbar förväntas därför anpassa sig och gå med på i stort sett vad som helst. Sitta ensam en hel natt på ett LSS-boende med två våningar, där ensamarbete egentligen inte får förekomma. Rycka in och ta extra pass direkt efter ett jourpass. Jobba 18 timmar samma dygn. Ta två avdelningar på olika våningar med oroliga patienter på ovanvåningen och utan chans att höra om någon faller ur sängen. Själv sitta och försöka ringa in folk för att täppa igen luckor, som någon ansvarig chef borde ha ha hållit ordning på. Mer eller mindre tvingas att såsom sommarvikarie övertala arbetskamrater att jobba extra eftersom ordinarie personal inte räcker till, eller för att någon har blivit sjuk. Bli utsatt för ryktesspridning när man är sjuk. Bli anklagad för att inte bära sin del av bördan när man inte vill ta ett extra jourpass med början några timmar efter att man gått av ett 11-timmarspass.

Exemplen är hämtade ur minnet från historier jag fick höra under förra sommaren. En eller annan detalj kan säkert ha blivit fel. Jag är till exempel inte helt säker på att det var ett 11-timmarspass, bara att det var märkbart längre än en normalarbetsdag. Men detaljerna är oviktiga. Det är principen som är viktig. Under sommaren förväntas de som arbetar gå med på arbetsvillkor som normalt sett ingen borde gå med på. Och allt sker under den muntra devisen: ”Ja, du vet hur det är på sommaren”.

Jo tack, det är många som vet hur det är under sommaren. Men det betyder inte att det måste vara så. Om de chefer som vräker ur sig denna goja själva hade vetat hur det är på sommaren, så hade de gjort något åt det – innan sommaren kom. Eller rättare sagt, om de hade vetat att ingen kommer att godta vidriga arbetsvillkor bara för att det råkar vara sommar, så hade de blivit tvungna att göra något åt situationen. Nu slipper de. Allt för många har ett allt för stort behov av de stackars kronor de kan jobba ihop. Allt för många har allt för osäkra anställningar för att våga ta risken att säga ifrån. Även de som skulle kunna ha ett litet överläge på sommaren, ligger i underläge resten av året. Enda sättet att göra något åt situationen vore att agera som enat kollektiv direkt på arbetsplatserna. Det vill säga det som en gång för länge, länge sedan var innebörden av facklig organisering. Men det kommer inte att ske. Arbetsköparna vet om det. De vet att de kan plocka de anställda en och en. De vet vad som har hänt med maktrelationerna på arbetsmarknaden. Och de utnyttjar sitt övertag. Full ut. För alla vet ju hur det är på sommaren.


Forskare kan inte fly från sitt ansvar

maj 27, 2013

Jag gör tydligen inget annat än att upprepa mig numera, men likt Karl-Bertil Jonssons far känner jag att stämningen kräver detta. Barry Eichengreen försöker i en artikel idag dribbla bort korten vad gäller frågor om forskning och forskares ansvar. Ämnet är Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs uppsats ”Growth in a time of debt” och de ekonomisk-politiska konsekvenser den fick. Eichengreen vill av allt att döma skjuta över all skuld på politiker och andra skumma varelser och frita Reinhart och Rogoff från allt ansvar. Han lägger ut texten om diverse självklarheter, såsom att det alltid krävs noggrann historisk analys och att data bör göras tillgängliga för forskarsamhället, så att granskning av resultaten blir lätt att genomföra. Behändigt glömmer Eichengreen att ett par av ”misstagen” som Reinhart och Rogoff gjorde, knappast kunde vara olycksfall i arbetet, utan måste ha varit resultatet av medvetna val. Lika behändigt glömmer han att Rogoff inte hade något emot att turnera bland de politiska brukarna av en korrelation mellan statsskuld och tillväxt.  (vilket Peter Wolodarski påminde om för en månad sedan). Och Eichengreen struntar glatt i vad en kommentator så vältaligt påpekade: ”R-R whisper ”correlation” to other economists, but say ”causation” to everyone else.” För Eichengreen blir i stället slutsatsen denna:

När Reinharts och Rogoffs kritiker ifrågasätter deras motiv och kritiserar andras sätt att tillämpa deras forskning har de missat poängen. Det verkliga problemet är forskningens metoder och prioriteter, inte dess motiv. Om vi på allvar tar itu med metod- och prioritetsproblemet kommer politikernas böjelse för att missbruka forskarnas analys för sina egna syften att försvinna.

Det är dubbelt fel. Forskningens metoder och metodideal är till just för att vi inte skall behöva lita på att forskarna själva är fria från medvetna eller omedvetna motiv, som riskerar snedvrida resultaten. Och forskare är precis som alla andra. De har politiska åsikter, viljor och benägenheter. De kan lockas att spela en politisk roll, och ibland behövs det inte ens någon som lockar. De kan understundom vara mer än villiga att använda sin forskning för att driva fram politisk handling. Att förvandla hela problemet till politikers missbruk är en överförenkling som gränsar till intellektuell ohederlighet. Jag försökte kika på problematiken för några veckor sedan. Förmodligen blev den texten både för rörig och för lång, men det var åtminstone ett ärligt försök att diskutera ett verkligt problem. Normalt sett har jag tillhört Barry Eichengreens beundrarskara. Det är därför extra ledsamt att ta del av hans beklämmande dribblerier i dagens DN.


Om arbetsgivaravgifter och skattehöjningar (igen)

maj 25, 2013

Repetition är kunskapens moder, har jag hört upprepade gånger. Nu börjar budskapet fastna och då skall det också tillämpas. Dags att tjata lite om de så kallade arbetsgivaravgifterna igen alltså. Inspirationen denna gång kom vid läsningen av Gustav Fridolins märkliga piruetter efter det att Miljöpartiets kongress hade röstat mot partiledningens förslag i ett antal frågor. Bland annat sade kongressen att sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga skall avlägsnas, så att avgiften blir densamma som för folk över 26 år. Inte så märkligt, sade Fridolin i efterhand, ”när man ser att flera utredningar visar att sänkningen tyvärr inte inneburit fler jobb.” Det stämmer i och för sig att åtgärden inte förefaller ha haft nämnvärd effekt, i synnerhet inte om man beaktar hur dyr den var. Undrar varför Miljöpartiledningen ville ha kvar sänkningen i så fall. Än mer förundrad blir man när Fridolin tar sig för att förklara partiets generella ståndpunkt: ”Vi är inget parti som är starka vänner av arbetsgivaravgifter.” Här blir man milt sagt förbryllad. Vad menar Fridolin? Är partiet emot löneskattedelen? Eller är partiet emot vårt socialförsäkringssystem? Eller är det så att han inte vet vad han talar om?

Dags att repetera grundkursen om så kallade arbetsgivaravgifter. De är löneutrymme som huvudsakligen används för att finansiera socialförsäkringarna, såsom a-kassa och sjukförsäkring. Åtminstone var det så fram till regeringsskiftet 2006. En del av arbetsgivaravgifterna, vilken har växt kraftigt under nuvarande högerregering, är en ren löneskatt, som kallas allmän löneavgift. Den har ingenting med socialförsäkringarna att göra, utan är en ren skatt (hoppas tjatet funkar). Socialförsäkringsavgifterna bestäms genom särskild lag, och på samma sätt är det med användningen av dessa avgifter; de får bara brukas till angivna ändamål. Tillsammans utgör socialavgifterna 21,54 %. Men arbetsgivaravgiften är väl 31,42 %? Just det. Mellanskillnaden är en skatt (nu kom det igen), som har höjts från 4,40 till 9,88 % av högerregeringen. Mer än en fördubbling alltså. Så här ser fördelningen ut sedan 2007. Tabellen är saxad ur Inkomstliggaren 2013 s. 18 (klicka för bättre läsbarhet).

Arbetsgivaravgifter-2008-2013

För att kunna jämföra med tiden före högerregeringens tillträde infogar jag motsvarande tabell från inkomstliggaren 2008 s. 21

Arbetsgivaravgifter-2004-2008

Som synes har de avgifter som går till våra socialförsäkringar minskat rejält, medan löneskatten ökat. (Nu sa jag det igen.) Vad innebär då detta? Jo, det betyder att högern genom att försämra villkoren i våra socialförsäkringar har kunnat sänka kostnaden för dem. Därför kan också avgifterna till försäkringarna minska. När det gäller a-kassan har man dessutom ändrat finansieringen, så att den en del av försäkringen betalas med redan beskattad inkomst, istället för att tas ur löneutrymmet innan källskatten är dragen.

Egentligen borde det på grund av detta uppstå ett löneutrymme att förhandla om, men regeringen vill inte tillåta det, utan höjer löneskatten, så att pengarna stannar i statskassan. I stället inför man jobbskatteavdrag. Därmed ser det ut som om högern ”skänker” skattesänkningar till medborgarna. Vad de i själva verket har gjort är att omfördela pengar (vilket för övrigt är det enda staten kan göra). En mycket lömsk manöver med andra ord. Genom försämringar i socialförsäkringarna och en dold löneskatteökning kan man finansiera en skattesänkning, som blir det stora propagandanumret i en kampanj, som hela det borgerliga tidningsbeståndet villigt ställer upp i. Unket. Och än värre, ingen vågar röra i denna soppa, eftersom den återomfördelning, som skulle behövas, kommer att stöta emot jobbskatteavdraget. Det skulle finnas mer att säga om vad detta innebär för socialförsäkringssystemen, men den repetitionskursen får vänta.

Efter denna sakliga och pedagogiska upprepning kan det vara läge att återvända till Fridolin och hans Miljöparti. Vad är det ni inte gillar i arbetsgivaravgifter? Är det att dess skatteandel i lönndom ökats för att finansiera jobbskatteavdrag? Eller är det så att Miljöpartiet à la Fridolin ogillar socialförsäkringssystemen? Eller är det så enkelt att han (och partiledningen) dillar om saker de inte vet något om? Det är kanske så man blir en blocköverskridande samarbetspartner.


Integritet – inget för en ekonom i karriären?

maj 23, 2013

I går kom beskedet om vilka det blir som träder in Riksbankens direktion. Inte så mycket att säga om. En professor, Martin Flodén, som hade Lars E. O. Svensson som handledare när han var doktorand, och en moderat politruk, Cecilia Skingsley (som var utannonserad för att sprida myter om finanskrisen). Spekulationer inför framtiden får landets alla johanschückar och motsvarande specialister ta hand om. Som historiskt intresserad vänder jag mig i stället åt andra hållet och studerar det förflutna. Vad hände i förrgår? Jo, då fick travar av ekonomer i olika positioner uttala sig i Svenska Dagbladet om vad de önskade sig i de tomma direktionsstolarna. Särskilt intressant var det att lyssna till Magnus Henrekson, som gärna ville ha en äldre person, helst någon som passerat 60-årsgränsen. Och varför tyckte han det var viktigt?

– Det är viktigt med oberoende och integritet. Att sitta i Riksbankens direktion är ett bra sista jobb i karriären. Då behöver han eller hon som får jobbet inte fundera på hur tiden i Riksbanken kommer påverka resten av karriären.

Är det någon mer som anar något märkligt professor Henreksons uppfattning av ”oberoende och integritet”?  Det är uppenbarligen inte karaktärsegenskaper, utan något man kan tänkas visa när karriären är slut och man inte längre har direkt nytta av att ställa sig in hos någon. Det blir ungefär som om man skulle kalla en person för omutbar, när ingen längre tycker det är värt att muta personen. Henreksons uppfattning borde väcka en och annan fråga om det institut, där han till vardags är vd, Institutet för näringslivsforskning (IFN). I presentationen säger Henrekson att IFN är ”privat och oberoende stiftelse”, som ”har en lång tradition av att bedriva forskning med hög integritet och kvalitet.” Betyder det att IFN samlar forskare, som inte längre har någon framtida karriär att tänka på? Eller är det så att Henrekson slänger sig med ord vars innebörd han inte förstår?


Syndfulla krav på respekt

maj 15, 2013

Frosseri är en av de sju dödssynderna. I den tidiga kristendomen och senare i dess katolska variant, var dödssynderna verkligt allvarliga saker, som krävde botens sakrament för att sonas. För en utomstående verkar det som om dödssynderna sedermera omformades till levnadsregler för påvehov och höga prelater, men förmodligen skulle den katolska kyrkan inte helt instämma i den analysen. För de evangeliska är det både enklare och svårare, eftersom straffet inte hänger på synden i sig, utan på den enskildes uppriktiga ånger inför sin gud. Eller som det heter i den kära gamla Ugglan: ”Det afgörande är ej den enskilda syndens objektiva beskaffenhet, utan den syndande människans personliga trosställning. I och för sig är hvarje synd en dödssynd, men för hvarje synd, för hvilken förlåtelse i ånger och tro sökes, kan den ock för Kristi skull vinnas.”

Kanske kan således fromma kristna av alla varianter komma undan med sitt syndande och de bara ödmjukar sig tillräckligt inför sin enväldige herre. Men jag tycker ändå att de borde vara lite försiktiga med sitt frosseri. För egen del skulle jag vilja fästa deras guds uppmärksamhet vid frosseriet i kraven på respekt. Hur mycket krav på respekt kan man kräva utan att det skall övergå i omåttlighet? Frågan gäller naturligtvis inte bara den kristna kretsen, utan alla lättretliga religioner, men de som anser att frosseri är svår synd borde rimligen iaktta viss försiktighet med sin glupande aptit på respekt för sina anspråksfulla och bisarra fantasier.

Orsaken till dessa funderingar är en recension av Lawrence M. Krauss bok ”Ett universum ur ingenting – Varför det finns någonting snarare än ingenting” (Fri tanke förlag, 2012)  i tidskriften Respons (nr 2 2103). Recensenten, Maria Sundin, som till vardags är astrofysiker vid Göteborgs universitet, konstaterar att Krauss bok visserligen kräver en del koncentration av sina lekmannaläsare, men att den är ”en ypperlig sammanställning och introduktion för den som vill orientera sig om den senaste tidens rön om universums uppkomst och utveckling.” Så långt är allt bra, men sedan tar recensionen en märklig vändning. Sundin ogillar att Krauss också tar upp hur den vetenskapliga forskningens resultat drabbar religion, myter och allsköns vidskepelse, som gärna uttalar sig universums uppkomst och natur. Det hon först vänder sig mot är ”att Krauss emellanåt har ett tonfall som jag tror kan uppfattas som raljerande mot dem som har svårt att acceptera de nya rönen eller som uppfattar rönen som ett hot mot religiös övertygelse.” Hon säger sig hysa viss förståelse för Krauss ”frustration”, men – fortsätter Sundin – ”enligt min erfarenhet är det ytterligt svårt att vinna förtroende och intresse för det man vill säga om man inte behandlar folk respektfullt.” Det verkar dock vara något mer än tonfallet, som väckt motvilja hos Sundin. Hon synes ogilla att man överhuvudtaget låter vetenskapens framsteg putta undan religionen, även om hon uttrycker sig lite försiktigare än så. ”Om resultaten har implikationer för religion är det naturligtvis upp till dem som önskar att debattera det, men det ligger inte inom naturvetenskapen som sådan.”

Förvisso kan Krauss uttrycka sig drastiskt och åtminstone i debattsammanhang finner han nog en viss tillfredsställelse i att både provocera och reta gallfeber på dem som håller fast vid en massa gamla religiösa föreställningar. Men stämmer det verkligen att det inte ligger inom naturvetenskapen som sådan att uttala sig i frågor som rör religion? Den tanken har i olika former haft försvarare även bland icke-troende. Mest känd är förmodligen Stephen Jay Gould, som menade att vetenskapen och religionen talade om skilda  – eller icke överlappande – domäner. Jag tror dock att det är en ohållbar position. Det har funnits stora överlappande områden, men dessa krymper. Religioner var de första försöken att förklara världen och de har ständigt uttalat sig mycket bestämt om sådant vi saknat kunskap om. Naturvetenskapernas makalösa framsteg har, vare sig de vill det eller inte, kraftigt minskat utrymmet för religiösa förklaringar och påståenden. Områdena vi saknar kunskap om har å ena sidan stadigt krympt i en allt snabbare hastighet under de senaste seklerna, men å andra sidan vuxit allteftersom vi lärt oss mer och mer om världen. Ny upptäckter leder ofta till nya insikter om vad som återstår att utröna. Problemet för religionerna har varit att de inte har vågat göra anspråk på att uttala sig om det så att säga nya okända. I stället har de flytt till att bli lite allmänandligt joller om mening och sammanhang (i bästa fall är kanske bäst att tillägga, ty i stora delar av världen behåller religionen sin makt över tanken). Idén att religion och vetenskap handlar om skilda sfärer har därför blivit en räddningsplanka för dem som inte vill överge sin religion.

Även om det strikt sett stämmer att naturvetenskapen som sådan inte uttryckligen uttalar sig i religiösa spörsmål, så har den alltså ofrånkomligen konsekvenser för utrymmet för religiösa föreställningar. Konkurrensen kan till och med bli besvärande på de områden, som religionen försöker behålla som sina egna paradgrenar, såsom till exempel detta med att ingå i ett större sammanhang. Ett av Krauss favoritexempel är att stjärnor måste dö för att vi skall existera. Alla grundämnen med högre atomnummer än litium har tillkommit genom kärnfusion i stjärnor och sedan slungats ut i världsrymden när stjärnorna avslutat sina liv genom explosion. De grundämnen som bygger upp planeter och livet på dessa har alltså skapats i de enorma kärnkraftverk vi kallar stjärnor. Krauss brukar i en blandning av skämt och allvar påpeka att molekylerna i den vänstra och i den högra armen sannolikt består av atomer från olika stjärnor. Kan någon religion matcha detta sammanhang med världsalltet? Vetenskapens värld har nästan bokstavligen oändligt mycket mer att erbjuda alla så kallade andliga alternativ.

Om Krauss uttrycker sig lite stöddigt om naturvetenskapernas framsteg i förhållande till teologin har han alltså en ganska stabil grund att stå på. Medan naturvetenskaperna omvandlat i stort sett allt har teologerna fått ägna sig åt att försöka bortförklara det de tidigare höll för sant och sälja bortförklaringarna som mer nyanserad och avancerad teologi. Någon ny kunskap har de däremot svårt att visa upp. Naturvetenskaperna å sin sida behöver ingen gud för att förklara den värld vi lever i. De klarar sig helt på egen hand.

Så vilka är det då som gör anspråk på respekt? De som vill behålla föreställningar om övernaturliga förklaringar där de varken behövs eller tillför något. Men varför skulle man vara särskilt respektfull gentemot dessa, när de å sin sida så fullständigt saknar respekt för all den möda vetenskapen lägger ner på att försöka få ett empiriskt stöd för sina teorier och hypoteser. Det närmast föraktfulla förhållningssättet för det slitsamma normala vetenskapliga arbetet blir särskilt tydligt inom en verksamhet som tragiskt nog verkar vinna insteg även i vårt kära fosterland – gudsbevis. Genom inrättningar som Credoakademin har uppiffade varianter av gamla gudsbevis åter börjat saluföras, och pinsamt nog kan man uppenbarligen numera vinna en doktorstitel på ett gudsbevis vid Lunds universitet. De som är verksamma inom denna bransch drar sig inte för att använda modern naturvetenskap i sina skolastiska övningar. En variant tar fast på det av allt att döma ovedersägliga faktum att det observerbara universum har en början, det vill säga den mycket välunderbyggda big bang-teorin. Argumentationen går ut på att allt som har börjat existera måste ha orsak och därför måste universum ha en orsak. En annan variant säger att allt som existerar måste ha en förklaring till sin existens. I båda fallen mynnar det ut i att orsaken respektive förklaringen måste vara en ickeskapad, ickeorsakad, nödvändig, immateriell, tidlös, icke-rumslig, mäktig, personlig skapare.

Denna argumentation, som framförs av såväl kristna som muslimer, är naturligtvis larv från början till slut. Det enda som är värt att notera är hur dessa apologeter vräker ur sig högar av påståenden om världen, som aldrig kan utsättas för empirisk prövning, men som vi ändå förväntas godta. Trots allt svammel om immateriell, tidlös och ickerumslig, så kommer de inte ifrån att de i praktiken uppfinner en plats för sin allsmäktige skapare. Någonstans måste de placera honom – för det är en han – i skapelseögonblicket, när han ur intet skapar alltet (det vill säga han bryter mot det som apologeterna älskar att tjata om: någonting kan inte komma ur ingenting). Att våra tre utsträckta rumsliga dimensioner och tiden inte existerar före skapelsen betyder bara att de måste uppfinna någon annanstans att förvara gud i. Det enda vi får veta om detta är att existensen försiggår bortom eller utom tid och rum, men det betyder bara att den försiggår någon annanstans. En naturvetare skulle aldrig komma undan med fria fantasier av dylikt slag. Hur stark den teoretiska argumentationen än är, så kräver naturvetarna att man kulle kunna komma på något sätt att pröva teorin mot observerbara data. Kan man inte komma på ett sätt att pröva teorin, så får den svårt att vinna acceptans. Allt sådant avfärdar apologeterna med en föraktfull fnysning. Gud existerar av nödvändighet och kan göra allt. Punkt. William Lane Craig har till och med mage att kalla dem, som inte anser sig ha skäl för en hypotes om gud, för ovetenskapliga. Och han beskyller ateister för cirkelresonemang om de utgår från att universum är det enda som existerar. (Till trons försvar s. 56)  Det blir knappast bättre av att han senare med gott mod avfärdar teorier som handlar om att det kanske finns mer än vårt observerbara universum, eftersom de får problem med idén om att vårt universum är finjusterat av en skapare. Självfallet ger aldrig Craig minsta antydan om hur hans fantasier skulle kunna prövas mot observerbara data. De skall bara godtas, som premisser för skolastiska övningar. Man bör knappast bli förvånad om hårt arbetande naturvetare inte bugar sig i ödmjuk repsekt för dem som bemöter dem med ett så upphöjt förakt.

Funderar man lite på vad det är för föreställningar som kräver respekt blir det ganska snart uppenbart att dessa krav utmanar löjet. Beakta till exempel följande. Efter att den allsmäktige, personlige, immaterielle etc guden ur intet skapat alltet, sätter han sig ner och börjar fila på lämpliga regler för människorna. Och vad kommer han på då? Jo till exempel:

Du skall sätta tofsar i alla fyra hörnen på manteln du sveper om dig. (5 Mos 22:12)

Ingen som har fått testiklarna krossade eller lemmen avskuren får upptas i Herrens församling. (5 Mos 23:1)

Om två män råkar i slagsmål och den enes hustru skyndar till för att hjälpa sin man och sträcker ut handen och griper tag om könet på den som slår hennes make, skall du utan förskoning hugga av hennes hand. (5 Mos 25:11-12)

Om man, såsom den allsmäktige skaparguden, har suttit overksam i drygt 13,7 miljarder år innan lagstiftningsarbetet satte igång, har man säkerligen byggt upp en obetvinglig längtan efter att få något att göra, vad som helst. Efter ett tag får man uppenbarligen gräva djupt i fantasin för att komma på något att skriva regler om. Det är kanske i sig rimligt att ämnena tryter till slut. Men hur rimligt är de att komma och kräva respekt för tron att ett allsmäktigt väsen först skapar allt, sedan vilar ganska länge, för att avrunda med att sätta sig och plita ner regler som de här ovan?

Nej, slutsatsen måste nog bli, att den som kräver respekt för att de behåller muntra fantasier av sådant slag, sedan länge har överträtt gränsen för omåttlighet i sina krav. Det är rent frosseri. En dödssynd, vare sig mer eller mindre.


Vetenskap, politik och ansvar

maj 7, 2013

De senaste veckorna har det uppmärksammats hur ett vetenskapligt underlag för åtstramningspolitik har mer eller mindre raserats. Harvardekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff hävdade i en uppsats (i kort och lång version), att en statsskuld över 90 % av BNP ledde till markant lägre tillväxt. Även om de nämnde att skuldens tillkomst kunde ha viss betydelse för effekten – det var framför allt skulder från andra världskriget de hade i åtanke – så var både slutsatsen och den nästan uttalade policyimplikationen klar.

Our main finding is that across both advanced countries and emerging markets, high debt/GDP levels (90 percent and above) are associated with notably lower growth outcomes. Much lower levels of external debt/ GDP (60 percent) are associated with adverse outcomes for emerging market growth. Seldom do countries “grow” their way out of debts. (”Growth in a Time of Debt” AER 2010 s. 577)

Med tvenne högt ansedda Harvardekonomer som stöd gick det lättare att motivera en hård åtstramningspolitik, som universalmedel för att ta sig ur ekonomiska kriser i skuldtyngda länder. Ekonomer som talade för att man borde föra en expansiv stimulanspolitik istället, kunde bemötas med att forskningen visade, att länder sällan lättar skuldbördan genom tillväxt. Statsskulden var problemet och åtstramning lösningen. Sade man något annat hade man en dold politisk agenda, i synnerhet om man hette Paul Krugman.

Mot denna bakgrund var det naturligtvis mer än pinsamt att en doktorand vid University of Massachusetts Amherst, Thomas Herndon, upptäckte en samling ganska grova fel i Reinhart & Rogoffs uppsats, när han gjorde en övningsuppgift i sin forskarutbildning. Granskningen och omräkningarna efter korrigering publicerades för ett par veckor sedan av Herndon tillsammans med de seniora ekonomerna Michael Ash och Robert Pollin. Resultaten (lättillgängligt sammanfattade här) var tämligen förödande för Reinhart & Rogoff. Brytpunkten för tillväxt vid 90 % statsskuld försvann. I den mån man kan se ett samband mellan skuldsättning och tillväxt förefaller det därtill vara tidsbundet; det är svagare under senare tid än i början av undersökningsperioden. Inte mycket att grunda ekonomisk-politisk rådgivning på med andra ord.

I en del referat låter det som om Herndon hittat slarvfel eller något som låter sig sammanfattas som enkla räknefel i Excel. Den versionen salufördes exempelvis av P1 Morgon, liksom i en ”faktaruta” i DN (lör 4/5) och till och med i Peter Wolodarskis söndagsledare, som annars fokuserade på det politiska bruket av det påstådda sambandet. Men det var lite mer än ett räknefel. Granskning visade även att Reinhart och Rogoff hade gjort ett tvivelaktigt urval av data, där skuldtyngda år med hög tillväxt i några länder plockades bort, och att de använt ”okonventionella” metoder vid viktningen av data. Kodningsfelet i Excel var alltså bara ett av flera misstag, och de två andra kan knappast åstadkommas genom slarv. Förhoppningsvis är det inte oärlighet som ligger bakom. En sannolikt bättre gissning är att urvalet slimmats av skäl som författarna tyckte var välgrundade, men som också – som av en händelse –  passade de resultat man förväntade sig. De ansåg sig veta att skulder från krigstider är lite speciella. Inför sig själva kunde de därför säkert motivera uteslutningen av åren direkt efter andra världskrigets slut för Kanada, Australien och Nya Zeeland. Som av en händelse blev man därigenom av med en samling år med kombinationen hög skuld och hög tillväxt. Uteslutningen tog bara bort konstiga år. Att de var konstiga framgick indirekt genom att de avvek från det förväntade sambandet, det vill säga det samband man ansåg sig ha en bra förklaring till. Förväntningar kan korrumpera bearbetningen av data.

Det sista är naturligtvis ren spekulation från min sida. Men det vare sig konspiratoriska eller orealistiska spekulationer. Forskare är lika skröpliga som alla andra. Jag minns (och fuskade lite genom att gå till bokhyllan) en gammal kursbok, som skulle demonstrera att investeringskvoten var den viktigaste förklaringen till skillnader i tillväxttakt mellan länder. För att få fram det förväntade/önskade resultatet fick det ena landet efter det andra plockas bort, eftersom de hade egendomlig särdrag som förryckte resultatet. Tack vare att författaren kände igen en anomali när han såg en, blev det möjligt att ge empiriskt stöd för hypotesen. Det var inte lätt, men det gick till slut. Skall man rädda favorithypotesen från trilskande data måste man ibland vara beredd att jobba lite.

Vetenskapen håller sig med en samling metodregler. Ett skälen till detta är ett enkelt faktum. Forskare är lika skröpliga som alla andra. I regelverket ingår principen om öppenhet i beskrivning av data och metoder. Därigenom blir alla vetenskapliga forskningsresultat möjliga att kontrollera. Felaktiga data, dåliga metoder, bristfälliga resonemang, slarv, fusk och allt annat som kan förvrida resultaten kommer förr eller senare att upptäckas. Ohållbara resultat och rena felaktigheter rensas ut eller förpassas till glömskan. Ungefär så ser idealet ut. Inom naturvetenskaperna är idealet starkt och genom långvarig fysikavund har det spridit sig långt in i samhällsvetenskaperna. Som ideal är det inte så pjåkigt. Varje gång fel och slarv uppdagas, såsom nu i fallet Reinhart och Rogoff, kan vi resa upp och jubla över att det fungerar.

Innan vi alla reser oss upp och gör vågen kanske det ändå finns anledning att fundera lite över fallet Reinhart och Rogoff och vad det säger om vetenskap och politik. En första undran är hur ofta grunddata och varje bearbetningsoperation kontrolleras. Men, låt oss anta att maskineriet fungerar och att allt som inte håller måttet antingen rättas, rensas bort eller bara övergår till att samla damm i obemärkt tystnad (ett ganska vanligt öde). Det kommer ändå att finnas kvar en del komplikationer, som gör förhållandet mellan vetenskap och politik till ett potentiellt minfält. Jag tänkte nöja mig med att stanna vid två knepiga ting, som stökar till det, komplexitet och tid.

Komplexitet låter krångligt, men det betyder inte så mycket mer än att samhällen och ekonomier är komplicerade saker. Det betyder bland annat att det är förtvivlat svårt – en del skulle säga omöjligt – att formulera några allmängiltiga lagbundenheter inom samhällsvetenskaper. Det kan till exempel vara svårt att avgöra vad som orsak och vad som är verkan. Hittar man ett regelbundet mönster mellan statsskuld och låg tillväxt, så kan det vara stor statsskuld som leder till låg tillväxt, men det kan lika gärna vara låg tillväxt som resulterat i stor statsskuld. Men det är värre än så. Det ena kan var sant i vissa länder under vissa tider, medan det andra är sant i andra länder under andra tider. Hur en sak påverkar en annan är beroende av en massa andra lokala och tidsbundna omständigheter. En följd av denna komplexitet är att samhällsvetare, inklusive ekonomer, vanligen lyckas bäst med att göra förutsägelser i efterhand. Ofta får vi höra att något skulle ha varit lätt att förutsäga. Det skriver jag inte för att häckla. Samhällsvetenskaperna är ganska bra på att hitta förklaringar till varför det blev som det blev, men för att hitta förklaringar behöver de veta hur det blev. De är med andra ord ganska bra på att reda ut förlopp bakåt i tiden, från en utgångspunkt, som är känd. Det är en helt annan sak att titta framåt i tiden. Då står man där en trave modeller och antaganden om samband som råder under vissa preciserade villkor, men har inga data att stoppa i modellerna av den enkla anledningen att framtiden inte har hänt ännu. Det är naturligtvis inte omöjligt att göra välmotiverade gissningar och kanske till och med välgrundade prognoser, men det kan vi bortse från här. Det väsentliga här är skillnaden mellan att kunna förklara och att kunna förutsäga. Att vara bra på att förklara behöver inte vara detsamma som att vara bra på att göra förutsägelser.

Skillnaden blir viktig när man rör sig från den vetenskapliga till den politiska sfären. Politiker vill vanligen ha stöd för det de vill göra. Ett försök till vetenskaplig förklaring hanteras därför som om den även vore en stabil grund för förutsägelser. I den politisk sfären händer det ofta att utvalda forskningsresultat behandlas som om de vore tillförlitliga lagbundenheter och som därför kan användas för att avgöra vad som bör göras. I sig är det inte så mycket att oja sig över. Politiken är en kamp och man använder de medel som funkar. Vetenskapen har hög status och är följaktligen användbar. Det är vare sig slump eller välgörenhet när kapitalet öser ut pengar över institut av olika slag, övermålade med en mer eller mindre tunn forskningsfernissa, såsom Ratio, Institutet för näringslivsforskning, SNS, etc. Det är en metod att skapa en aura av vetenskaplig legitimitet runt politiska strävanden. Kalabaliken i SNS hösten 2011 visar hur det kan gå när forskare i dessa miljöer försöker hålla på sin vetenskapliga integritet och frihet i stället för att följa den anvisade politiska linjen.

Forskare å sin sida är inte mindre politiskt engagerade än andra medborgare. En del rör sig vällustigt mellan akademin och olika hel- och halvpolitiska institut, intresseorganisationer, företag och tankesmedjor av olika slag och många närs av lusten att få kliva in rollen som expert eller rådgivare. Väljer man sin vänner med omsorg kan det dessutom vara mycket lönsamt; skulle någon tvivla, kika på Charles Fergusons dokumentärfilm ”Inside Job” eller i kap 8 i hans anslutande bok. Även om man i princip välkomnar att forskare deltar med liv och lust i den politiska debatten – och det finns det skäl att göra – så  är det också uppenbart att det uppstår en massa problem när rollerna blandas samman, det vill säga när forskare försöker lägga sin vetenskapliga tyngd i en politisk vågskål. Problemet inskränker sig inte till dem som gladeligen låter sig köpas av mer eller mindre rumsrena intressen. Det är nästan än värre när korruptionsinslaget är litet eller obefintligt. Ett av dessa problem handlar om vem som skall bära ansvar när forskarna har fel och när deras ihärdiga argumentation får oväntade konsekvenser. I den vetenskapliga sfären är det ingen större skada skedd om någon visar sig ha fel. Med tiden rättar det till sig. I den politiska sfären kan man inte se lika sorglöst på att det rättar till sig med tiden. Under den tid som hinner gå innan misstagen uppdagas hinner också många drabbas av misstagens konsekvenser. Av vem skall man utkräva ansvar? Forskarna flyr gärna fältet och gömmer sig (åtminstone temporärt) i sin vetenskapliga sfär. I bästa fall kan man i de ursprungliga texterna hitta nyanseringar och reservationer, som man aldrig brydde sig om under de politiska glansdagarna. I värsta fall medger man misstagen och uttalar sin glädje över det vetenskapliga framsteg som skett genom att någon upptäckte misstagen. Lyckas skadebegränsningen blir inte konsekvenserna värre än att en tidigare upphöjd artikel eller bok förpassas till råttornas gnagande  kritik i en dammig biblioteksvrå.

Vill man roa sig med ett inhemskt exempel på en dylik flykt kan man beskåda ”normpolitiken” och den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. En grupp ekonomer började i mitten av 1980-talet driva en ihärdig kampanj för att det behövdes en omläggning av den ekonomiska politiken i allmänhet och stabiliseringspolitiken i synnerhet. Bland annat sades att stabiliseringspolitiken skulle styras av fast normer. Några få enkla och tydliga mål skulle leda politiken och dök det upp problem fick man inte reagera med åtgärder som avvek från den fastlagda normen. Avvikelser rubbade  trovärdigheten och då var allt förlorat. Ett mål var att Sverige skulle hålla en fast kurs för kronan. Den fast växelkursen skulle försvaras till varje pris. Dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis tog till sig detta och drog i september 1992 upp räntan till 500 % för att försvara kronan. Det sprack naturligtvis. Den 19 november övergavs kronförsvaret och Sverige övergick till flytande växelkurs. Mycket annat hade också spruckit i avregleringarnas hägn och åren 1991 till 1993 blev en av de djupaste kriser den svenska ekonomin någonsin drabbats av. Självklart ville alla skylla alla. Vi gjorde bara som ni sade till oss, sade politikerna till ekonomerna. Ni borde ha förstått oss bättre, svarade ekonomerna. Sådana skylla-ifrån-sig-lekar är i sig inte särskilt upplyftande, men dessvärre långt ifrån ovanliga.

En av de ekonomer som ihärdigt drev på för att få en omläggning av politiken, Hans Tson Söderström, skrev (och klippte ihop) en bok om sina erfarenheter av det dramatiska decenniet efter 1985, ”Normer och ekonomisk politik” (SNS Förlag, 1996). Söderström berättar (s. 15) att de följde den tingstenska maximen, att bestämma sig till 51 % och sedan  skriva till 100 %. Effekten lät inte vänta på sig. ” Snart märkte vi också att många av våra förslag återkom tämligen ograverade i regeringens finansplaner. Och ibland var finansdepartementets förslag mera långtgående och mer radikala än våra egna!” Tja, vad borde man förvänta sig? Skriver den upphöjda vetenskapen på 100 % borde det rimligen inte överraska om politikerna läser på 100 %. (Kanske bäst att påminna om att det var sosseregering fram till valet 1991.) I eftertankens kranka blekhet låter det dock lite annorlunda. ”Vad som hos mig själv skapade en viss oro”, fortsätter Söderström, ”var att de ekonomisk-politiska beslutsfattarna så entusiastiskt anammade vissa av våra förslag och rekommendationer utan att de föreföll ha begrundat helheten och de mer djupgående  konsekvenser som övergången till en normbaserad stabiliseringspolitik medförde.” Urskuldandet fortsätter ytterligare en bit, men budskapet är enkelt: Vi hade rätt, men politikerna sabbade allt eftersom de inte fattade alla vetenskapligt finstilta nyanser och reservationer. Även om det skulle vara en sann bild – vilket jag starkt tvivlar på – så är det en flykt från att ta ansvar för vetenskapsklädd instormning i politiken.

Reinhart och Rogoff följde i princip samma försvarsstrategi. De medgav ett misstag (Excel-räknefelet) och hoppades att det gav en värdefull lärdom, tog i övrigt strid om det vetenskapligt finstilta och försökte sopa över de politiska spåren av sin triumffärd. De lyckades knappast övertyga om sin politiska oskuld. En kommentator anmärkte fyndigt, att ”R-R whisper ”correlation” to other economists, but say ”causation” to everyone else” och ger en samling exempel på hur de låtit. Peter Wolodarski var också noga med att påminna om hur Rogoff låtit när han farit runt på turné och myst av kändisskapet. Kommer debaclet att kosta Rogoff och Reinhart något? Troligen inte. Räknefelet var pinsamt, men övriga skevheter kan stuvas undan som vetenskaplig debatt, där det inte är kutym att rikta politisk kritik, inte ens mot illa dolda politiska avsikter. Det politiska ansvaret lär de också kunna fly helskinnade ifrån, delvis på grund av att de politiker och intressegrupper, som R&R intimt växelspelat med, fortsätter att driva exakt samma linje även efter att det vetenskapliga underlaget urholkats. Anders Borg och Magdalena Andersson tog varandra i handen och förklarade (DN 4/5) att ”felräkningen” inte det allra minsta påverkar deras slutsatser om åtstramningslinjen i Europa.

Betyder det att forskarna är ovidkommande och harmlösa i politiken. Absolut inte. Försöken att lägga vetenskapens tyngd i politiska vågskålar kommer att fortsätta. Forskare kommer att fortsätta att glida in och ut mellan sfärerna utan att behöva bära något märkbart ansvar för för sin politiska aktivism. Såvida de inte råkar undergräva vetenskapens status, så kommer forskarna att vara fortsatt eftertraktade att fylla rollen som politisk aktivist i vetenskaplig kapprock. Så vad kan man göra? Jag tror inte vetenskapssamhället själv kan lösa problemet. Forskare är precis lika skröpliga och precis lika politiskt engagerade som alla andra. En viktig del av lösningen tror jag ligger i något så urmodigt gammaldags och prosasikt grått, att det inte har en chans i konkurrensen. Det stavas folkbildning och handlar om att göra kunskapen om hur vetenskap funkar mer utbredd. Att jobba för att få fler som vet hur vetenskap går till och som kan hålla en kritisk blick riktad mot hur vetenskap och forskning uppträder inom den politiska kampen. Men, som sagt, den tanken har nog inte en chans att vinna gehör. Folkbildning är något hopplöst förlegat. Det breda utbudet av coacher har gjort folkbildning överflödig. Det kan säkert någon forskare intyga.


Första maj i Uppsala

maj 1, 2013

Ännu en första maj går mot sitt slut. I Uppsala var det som vanligt både demonstranter och motdemonstranter på marsch. Den bisarra sekten Livets ord drar ihop folk till en motdemonstration under Kristdemokraternas fanor. Tidigare år har även Sverigedemokrater varit inbjudna. Förra året bjöds det på ett komiskt spektakel, när Expressen gick ut med nyheten att SD hade ”infiltrerat” KD-tåget. Avpixlat lackade till och hävdade att Expressen ljög. SD hade inte infiltrerat, utan varit inbjudna. Sedan visade det sig att inbjudan inte var från 2012, utan från 2011. Som om det skulle vara bättre. Och så småningom framkom det att SD var välkomna även 2012. Det framgick av en facebookkonversation mellan företrädare för KD:s och SD:s ungdomsförbund, som hade bevarats och gjorts tillgänglig för media. Outgrundliga äro Herrens vägar. Hur det förhöll sig med välkomstkramar i år är mig obekant, men gudspartisterna förmådde enligt det lokala bladet samla ihop ca 750 personer i sitt tåg för familjen. Väl framme vid samlingsplatsen bjöds motdemonstranterna på andlighet à la Marcus Birro, hoppborg och den politiske egenföretagaren Lars Adaktusson, som tänker predika kristna familjevärden från en lukrativ plats i EU-parlamentet. Kanske var hoppborgen en symbol för den språngbräda till EU, som Adaktusson drömmer om. I ett ljudklipp på Radio Upplands hemsida kunde man höra honom fastslå, att familjen är den grundläggande enheten i samhället och att KD är ett unikt parti genom att tro på individen. Hur var det hette i Bibeln? ”Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.” (Matt 5:37) Huruvida Jesus här syftade på Marcus Birro framgår inte.

Om tidningssiffrorna stämmer samlade Socialdemokraterna ca 700 personer och Vänsterpartiet ca 900. De ytterst kortfattade referaten av vad som sades i talen gör det omöjligt att gissa vad som blev sagt. Det minsta, men – som vanligt – mest entusiastiska tåget, var syndikalisterna, som samlade ca 230 deltagare. Väl framme vid Celsiustorget fick man höra huvudtalaren från Uppsala LS tala om det paradis för arbetsköpare, som högerregeringen är i full färd med att skapa. Inte minst genom RUT-avdragen för att städa upp inomhuspoolen och andra hushållsnära tjänster, har regeringen befrämjat framväxten av en arbetsmarknad, där villkoren i många avseenden är ganska lika de som rådde vid förra seklets början. Men budskapet var, som alltid i den syndikalistiska rörelsen, sörj inte, organisera! Hemtjänarinnorna under det tidiga 1900-talet organiserade sig, och på många håll i världen ser vi nu hur kvinnor – för det är mest kvinnor – som arbetar i andras hem organiserar sig och tar upp kampen för drägliga arbetsvillkor. Kunde de då så kan vi nu. Kan de i övriga världen så kan vi här hemma. Ett växande segment av arbetsmarknaden är genom de usla och osäkra villkoren en enda stor uppmaning till organisering och facklig kamp. Så kanske man kan sammanfatta budskapet från Uppsala LS:s talare. Samma ton slogs an i ett tal från Syndikalistiska ungdomsförbundet. Det räcker att se sig om i Sverige idag för att se att kampens väg är den enda vägen, var budskapet från SUF. Klart och kraftfullt. Den enda fadäsen under torgmötet var att Internationalen inte klingade med den styrka, som sången förtjänar. En bidragande orsak var att det rådde bristande konsensus om melodin. Anarkism är bra till mycket, men inte till körsång.