Kanske borde man inte längre bli överraskad, men Svenska Dagbladets ledarsida kunde i onsdags (7 augusti) inte låta bli att haka på Trumphögerns spinnerifabrik, när man tog upp de senaste två massmorden i USA. Ledarskribenten Jesper Sandström inledde med att ta upp de båda ”skyttarnas” politiska sympatier. I El Paso hade mördaren uppgivit sig vilja döda så många mexikaner som möjligt och i Dayton rörde det sig om ”en skytt med vänsterextrema sympatier”.
Sandström är – åtminstone skenbart – ute i ett angeläget ärende. Han vill lyfta fram frågan om ”vilken roll retorik och idéer spelar när någon väljer att angripa och döda oskyldiga.” Så snart det är sagt startar vinklingen: ”När sådan terror sker, utan tydlig koppling till en större organisation, talar vissa gärna om en ‘ensam galning’, lite beroende på hur förövaren förhåller sig till deras egna syften.” Efter detta förarbete kan Sandström raskt glida vidare till spinneriet för att få material till väven. De som vill tala om ”ensamma galningar” för att släta över hot exemplifieras först med ”sådana som vill släta över hotet från islamismen” och därefter noteras att de som ”helst talar tyst om rasismen” gör på samma sätt. Eftersom de ”vänsterextrema” sympatierna redan kom med i inledningsstycket kan vi lugnt räkna med att Sandström kommer att sluta i de kålsuparramsor, som den reguljära högern skyler sig med vid de tillfällen det allt intimare umgänget med auktoritära nationalister och rasister riskerar att skapa marknadsföringsproblem.
Och ingen behöver bli besviken. Efter några varv bland islamister släpas vänstern in för att malas ner till en what-aboutististk gegga, där man kan tala allmänt om att säga nej till våldsbejakande retorik utan att behöva belasta den höger, som utövar huvuddelen av det politiskt motiverade dödliga våldet.
Men hur var det? Hyste inte massmördaren i Dayton vänsterextrema sympatier? Han förefaller ha räknat sig själv till den politiska vänstern, men mer exakt var han befann sig på den politiska kartan är nog inte helt klarlagt. Kanske låg hans sympatier hos Demokraternas vänsterflygel, kanske låg de längre ut. Han uppges ha deltagit vid en motdemonstration mot Ku Klux Klan och vidareförmedlat antifascistiskt material med mer eller mindre direkta uppmaningar till våld.
Det krävs inte särskilt mycket lutning åt vänster för att bli kallad vänsterextremist i högerpressen, men låt oss för enkelhetens skull säga att massmördaren i Dayton politiskt sett låg någorlunda långt åt vänster, så är den frågan ur världen. Den verkliga frågan är en annan: Är hans politiska hemhörighet relevant? Där är svaret betydligt enklare. Nej. Ingenting tyder på att hans politiska åsikter hade något att göra med hans massmord. Med tanke på att deltagande i motdemonstrationer mot KKK var ett av de tungt vägande skälen för att peka ut honom som vänsterextremist, ter det sig ytterst osannolikt att ett politiskt motiverat dåd skulle lämna sex svarta bland de nio mördade.
Vad som drev Connor Betts raseri och hans starka dragning till våld kan man för närvarande endast spekulera om, och alla de vanliga misstänkta har redan dragits fram. I två avseenden liknar han säkerligen majoriteten av usamerikanska förövare av masskjutningar. Han hade politiska åsikter och hans våldsdåd hade inget med dessa åsikter att göra. Det som gjort att hans politiska åsikter uppmärksammats är att massmordet i Dayton sammanföll i tid med ett av allt att döma politiskt motiverat terrordåd i El Paso. Hade inte Connor Betts hyst vänsteråsikter hade vi sannolikt inte fått läsa något om mördarens politiska hemvist. Men nu gavs högerns press och övriga propagandakanaler en möjlighet att släppa ut dimma över den pinsamt Trumpliknande motiveringen till terrordådet i El Paso och den imponerande flit Trump och hans vänner har visat när det gäller att sprida hel- och halvöppet rasistiska budskap.
De flesta masskjutningar saknar politiska motiv. De har ökat kraftigt under senare år och denna ökning har sammanfallit med en kraftig ökning av högerextremt våld. Försöken att upprätta statistik över politiskt motiverade mord och andra våldsdåd pågår på flera håll. Definitioner och metoder varierar, vilket gör att siffrorna ser lite olika ut beroende på var man hämtar dem. Men hur man än räknar råder det enighet om att det inhemska högerextrema våldet har ökat markant.
Men de andra då? I en sammanställning över politiskt motiverade mord i USA efter den 11 september 2001 ligger nu islamister och högerextremister i stort sett lika när det gäller antalet dödade. Vänstern lyser med sin frånvaro. Conservapedia hävdar förvisso att vänsterextremt våld exploderat under Trumperan, men tröskeln för att räkas som våld på den listan är milt uttryck låg och kriterierna för att räknas som vänsterextrem är inte alldeles glasklara (mördaren i El Paso räknas dit, liksom Bette Midler, senator Cory Booker, New York Times och Hillary Clinton – för att ta några ur högen). Conservapedias lista över vänsterextremt våld i USA visar framför allt, som torde framgå av bilden nedan (klicka för läsbarhet), att varje försök att vifta bort det högerextrema våldet med what-aboutism är utsiktslöst.
Men det hindrar givetvis inte de Trumptrogna skarorna från att försöka. Följaktligen vet vi att Connor Betts hyste vänstersympatier. Trump själv twittrade om saken och därmed var spridningen av dimridån genom hela nyhetsmediavärlden i praktiken säkrad. Jesper Sandström hade en vaken blick och var snabb att plocka upp de kringvirvlande uppgifterna om Connor Betts vänsterextremism. Dessa gjorde det möjligt att ta upp ett allvarligt ämne och desarmera det.
Utan tvekan är det viktigt att beakta vad som sker i politisk retorik och i det politiska samtalsklimatet. Strömmar av hatfyllt tal får konsekvenser. Legitimering av våld bär i förlängningen på en uppmaning till våld. Särskiljande av utpekade grupper från den samhälleliga och kanske till och med mänskliga gemenskapen får sin fortsättning i våld och i sin yttersta konsekvens folkmord. Jag snuddade själv vid ämnet i det förra inlägget i denna olästa blogg.
Så visst har Sandström en poäng i att politiskt och religiöst motiverade våldsdåd inte kan reduceras till enskilda personers galenskap. Det är knappast någon kontroversiell poäng. Eller borde i alla fall inte vara det. Hatbrotten frodas när de gödslas av hatpredikanter. Liksom när de vattnas av dem som inte känner sig hemma när det finns osvenska element i stadsbilden. Sådant tal varit på tillväxt i Europa och USA. Och alla vet från vilken ände av den politiska skalan det kommer. Det har kolporterats ut av en höger, som klampat fram i olika dräkter – auktoritärt nationell, rasistisk, populistisk, ordinärt överklassreaktionär, auktoritärt religiös, etc. Genomgående har det politiska fältet flyttats långt åt höger. Här på hemmaplan tillräckligt långt för att M, KD & SD mer och mer börjar se ut som ett block i vardande.
Att i detta landskap stå upp och utkräva ansvar av dem som legitimerar och underblåser politiskt motiverat våld är inte alldeles okomplicerat för högerpressen. Ämnet är dock svårt att komma undan. Ärendet får då i stället bli en sorts skadebegränsning. Det reellt existerande problemet transformeras till ett tänkt allmänt problem, där blicken delas lika mellan de pågående högerextrema morden och våldsdåden och den vänster vars huvudsakliga våldsamhet består av motstånd mot hatpredikanterna från högerflygeln.
Sandström hoppar lite fram och tillbaka mellan islamistiskt motiverade mord i Sverige och rasistiskt motiverade hatbrott i USA, men hans poäng är, att oavsett om det var en galning som utförde dem eller ej, så går det inte att bortse från att de ”ensamma galningarna” blir allt fler när det finns en retorisk resonanslåda som sätter deras tankar i tillräckligt kraftig svängning för att leda till handling. Och det är nu tråden från den Trumptrogna spinnerifabriken kommer till användning. Med hjälp av Connor Betts i sammanhanget ovidkommande vänsterextremism kan Sandström få med vänstern i ansvaret för det högerextrema våldet. ”Och det går inte att prata om det, utan att prata om avhumaniserande och våldsförhärligande idéer som får stöd från olika delar av det politiska spektrat. Dels av Trump, i en allt våldsammare retorik mot invandrare, dels av hans meningsmotståndare i yttervänstern, som anser att våldet utgör en del av legitim politisk kamp.”
Efter att ha säkerställt att vänstern gjorts till en del av problemet kan Sandström runda av med att det är ”viktigt att våldsretorik möter motstånd långt innan det riskerar att omsättas i handling, oavsett av vem den uttrycks.” Med tanke på att antifascism i högerpressen närmast definitionsmässigt är våldsretorik, så kommer säkert SvD att leva upp till denna stolta devis. Särskilt om antifascismen får något osvenskt över sig.
Nidskrivare 