Mytbildning om finanskrisen

april 30, 2013

Häromdagen damp det ner en inbjudan till årets Wibbleföreläsning. Föreläsningen hålls i år av Swedbanks chefekonom Cecilia Skingsley, som skall tala under rubriken ”Bankerna, kriserna och framtiden”. Bakom inbjudan står Ohlininstitutet och presentationen av spektaklet inleds med dessa ord: ”Den 15 september 2008 ansökte Lehman Brothers om konkurs och finanskrisen var ett faktum. Världsekonomin kastades in i det mest turbulenta förlopp som inträffat på decennier och i efterhand har det globala banksystemet utpekas som orsak till problemen.”

Kanske är jag överkänslig, men förmodligen känner varje tidningsläsare igen denna typ av formulering. Lehman Brothers begärde konkurs och det blev finanskris. Ungefär så brukar det låta när någon i nyhetsflödet gör en tillbakablick eller när tidningarnas ledarsidor och kommentatorer skall tillhandahålla ett historiskt perspektiv och tar ett gigantiskt kliv fem år bakåt i tiden. Man behöver inte vara särskilt lättirriterad för att ständigt notera detta. Finanskrisen leder sitt ursprung till en nästan mytisk händelse hösten 2008, när Lehman Brothers föll. Det är en lögn och åtskilliga av dem som sprider den borde rimligen veta det.

Konkursen fick i och för sig dramatiska omedelbara konsekvenser, men helgen i mitten av september 2008, när Lehman Brothers öde avgjordes, var finanskrisen redan i full gång och alla de stora spelarna var svårt trängda. Bossen för JP Morgan Chase, Jamie Dimon, sammanfattade allvaret i situationen i en telefonkonferens med ett par dussin personer ur sin ledningsgrupp. I Andrew Ross Sorokins lätt dramatiserade version lämnade Dimon följande tänkbara värstascenario:

”Here’s the drill,” he [Dimon] continued. ”We need to prepare right now for Lehman Broters filing.” Then he paused. ”And for Merill Lynch filing.” He paused again. ”And for AIG filing.” Another pause. ”And for Morgan Stanley filing.” And after a final, even longer pause he added: ”And potentially for Goldman Sachs filing.”

Stor katastrof, åtminstone för de stora finansmarknadsspelarna, hotade. Som bekant gick staten in och lät skattebetalarna rädda de flesta av dem, men det var alltså många som kunde ha gått under. Lehman Brothers hade måhända tillhört de vildaste i vadslagningscirkusen, men de skilde sig inte på något principiellt sätt övriga med- och motspelare. En hel bransch hade krånglat in sig i positioner där ingen egentligen visste vad tillgångarna var värda eller hur stora skuldförbindelser de kunde bli tvungna att betala. Men även detta påpekande hamnar vid sidan av poängen. Det var ett helt system, som var på väg att skicka sig själv ut över avgrundens rand.

Finanskrisens djupaste och verkligaste orsaker är fortfarande omtvistade, men ingen seriös betraktare kan låta bli att diskutera olika varianter av systemfel. Därför är dessa ständiga påståenden om att Lehman Brothers konkursansökan startade en finanskris inte oskyldiga. De hjälper till att hålla uppmärksamheten borta från alla frågor om systemfel. Kriser blir något som uppkommer ur enskilda dramatiska händelser, men de har inget med systemet att göra.

När man påpekar denna typ av ständigt återkommande felaktiga och mytologiserande beskrivningar kan man förvänta sig att bli anklagad för att ägna sig åt konspirationsteorier. Det bjuder jag på, och jag tänker fortsätta fråga varför personer, som vet att de ger missvisande beskrivningar av vad som skedde, likväl envisas med sina hel- och halvlögner. De kommer inte undan med att Lehman Brothers-mytologin är en praktisk kortfattad historia att hänvisa till, eller att det var en händelse som trots allt utlöste en massa dramatik. För de kränger ändå en lögn. Om spaltutrymmet inte räcker för att ge en rättvisande bild är det bättre att inte säga något alls än att lämna en missvisande bild. Fikonlövet i Ohlininstitutets annons – att det globala banksystemet i efterhand har utpekats som orsak till problemen – gör varken till eller från (och är i sig vilseledande). Ohlininstitutet ansluter sig till de horder av journalister och kommentatorer, som håller myten vid liv i det allmänna medvetandet.

Konspiration eller inte, effekten är under alla omständigheter på plats. Om man numera talar med någon om finanskrisen kan man vara ganska säker på att få höra att den startades av konkursen i Lehman Brothers. Borta är systemrisk, systemfel och – framför allt – systemkritik. Illfundiga ränker av lömska konspiratörer? Ja, varför inte? Det var väl så arbetare döptes om till medarbetare. Men det huvudsakliga bekymret är inte hur det gick till när systemfelen ersattes av myten om en enskild  händelse. Det huvudsakliga bekymret är att systemkritiken försvann från såväl samtal som dagordning. En del är säkerligen väldigt glada över denna tystnad och den frihet den ger. Vi andra får se fram mot nästa krasch. För den kommer. Liksom räkningen, ty till skillnad från vinster är förluster alltid ett hett objekt för socialisering.


Värstingar på Wall Street

maj 10, 2012

Michael Lewis, Värstingar på Wall Street. Rapport från en domedagsmaskin. (Reverb, 2011)

För ungefär ett år sedan gav förlaget Reverb ut en översättning av Michael Lewis bok The Big Short. Den förtjänar fortfarande att uppmärksammas, eftersom den är både underhållande och lärorik. Originalets titel syftar på det som kallas en kort position. På finansmarknaderna kan det innebära olika saker, men huvudpoängen är att den som har en kort position vinner om värdet på en tillgång sjunker. I praktiken slår man vad om det framtida marknadsvärdet på ett värdepapper. På den ena sidan finns en vinnare, på den andra en förlorare. Smäller det till rejält, så att förlusterna blir gigantiska, då brukar de få tas av skattebetalarna. Var vinsterna hamnar är inte lika lätt att säga, men jag tvivlar på att särskilt mycket hamnar hos skattebetalare. Lewis bok handlar om ett sådant läge, där en samling osannolika personligheter på olika vägar kom fram till att det väntade stora vinster om man tog en kort position på värdepapper som hade bostadslån i botten. Upplösningen är finanskraschen 2007–2008. Den svenska titeln blir en aning missvisande, eftersom bokens huvudpersoner knappast kan betraktas som värstingarna i sammanhanget.

Vad var det då som hände? Under en följd av år hade huspriser i USA gått upp och med dem bostadslånen. Delvis som en följd av politiska beslut öppnades möjligheter att låna till eget hus även för personer, som egentligen inte bedömdes som kreditvärdiga (de så beryktade subprime-lånen). Skuldsättningen med hus som säkerhet fick därmed en ytterligare skjuts. För dem som lånade ut pengarna var detta inte något större bekymmer. De kunde sälja skulderna vidare till finansinstitut, som buntade samman stora mängder bostadslån (och ibland lite annat smått och gott) till obligationer, som sedan skickades ut på en hungrig marknad. Av svårsålda och överblivna bitar av dylika obligationer kunde man göra nya högar, som paketerades i ännu mer komplicerade finansiella produkter, som skickades ut på markanden. Bakom dessa operationer ligger avancerad matematik, men det verkliga trollerinumret var att man lyckades förvandla osäkra fordringar till säkra tillgångar. Bostadslån som troligen inte skulle kunna betalas av låntagaren fick ett kreditbetyg på samma nivå som statspapper, det vill säga ungefär riskfritt. Marknaden var nöjd. Ingen – eller nästan ingen – brydde sig om att granska saken närmare. Det var ju ärevördiga kreditvärderingsinstitut, såsom Standard & Poor’s och Moody’s, som stod bakom bedömningen. Och det gick att tjäna stora pengar på denna hantering. Så varför skulle man bry sig om detaljerna?

Lewis bok följer huvudsakligen några mer eller mindre udda figurer som brydde sig om detaljerna. De insåg hur bräcklig konstruktionen var och kunde med hygglig träffsäkerhet säga när det skulle börja krackelera. Utsökt läge att inta korta positioner alltså. Ett sätt att göra detta var att köpa kreditriskförsäkringar. Vi vanliga dödliga är vana vid att kunna köpa försäkringar på sådant vi äger. På finansmarknaden kan man även köpa försäkringar på sådant man inte äger. I det aktuella fallet var det så kallade Credit Default Swaps. Poängen var att den som köpt försäkringen skulle få betalt om kursen på värdepapper baserade på bostadslån sjönk. Eftersom kreditvärderingsinstituten sade att dessa papper var i stort sett riskfria, så var försäkringarna billiga. I lugn och ro kunde man sätta sig och välja ut det värsta skräpet, som nästan säkert skulle bli värdelöst inom ett par år, och köpa försäkringar på detta. Det verkade nästan för lätt. Den oro som gnagde försäkringsköparna var: Vet de andra något som inte vi vet? Men det gjorde de inte. Däremot började allt fler få upp ögonen för vad som var på väg och handeln med kreditriskförsäkringar växte. Om inte förr, så lär en och annan ha vaknat när Deutsche Bank ringde upp en av stjärnhandlarna på Morgan Stanley och sade ”Grabben, du är skyldig oss 1,2 miljarder”. Och fler telefonsamtal blev det.

De som sålt kreditriskförsäkringar gjorde stora förluster, men de största förlusterna kunde skickas vidare och mycket landade i vanlig ordning hos de skattebetalande medborgare, som aldrig varit i närheten av vinsterna. Exakt vad slutnotan gick på är svårt att säga, men utrymmet för förluster var svindlande. På tröskeln till kraschen 2007 var volymen av CDS-kontrakt förmodligen större än världens samlade BNP. Med så mycket försäkringar borde man väl ha varit trygg – om det inte var för det lilla kruxet att det måste finnas något att betala med om olyckan är framme.

Lewis går inte lika långt som till exempel David Harvey i systemkritiken. Han stannar vid att se kritiskt på absurda inslag i systemet. Men ändå. I dessa tider, när tidningarnas ekonomisidor gärna skyller alla problem på en mystisk isolerad händelse kallad konkursen i Lehman Brothers, är hans bok en nyttig påminnelse om några av de underliggande systemfelen på finansmarknaderna. Och det är en rafflande historia han berättar.