Jerry Z. Muller, The tyranny of metrics (Princeton University Press, 2018)
Den som vill uppnå effektivitet bör vara försiktig med att mäta. Uppmärksamheten bör riktas mot verksamhetens praktiska mål, inte mot de siffror som försöker mäta måluppfyllnaden. Så skulle lärdomen från Jerry Z. Mullers bok The tyranny of metrics kunna sammanfattas.
Jerry Muller är inte någon fiende till att mäta resultat. Tvärtom. Används de omdömesfullt kan mätningar vara en god sak. Men frigjorda från omdömet kan de leda i alldeles galen riktning och det är vad hans bok handlar om; de oavsiktliga negativa konsekvenser som uppstår när man låter enkla och standardiserade mått på resultat ersätta kompetenta bedömningar grundade på erfarenhet.
Många konsekvenser blir det. Drygt halva boken består av fallstudier av hur mätandet och räknandet lett fel inom skola och utbildningsväsende, medicin och sjukvård, polis och militär, företagande och finans, och lite till. Många kommer att känna igen sig i de sifferindränkta miljöer som beskrivs, där utvärderare och styrande bara vill ha mer och mer, utan att någon riktigt kan säga vad siffrorna ska användas till eller vad de egentligen mäter. De är bara nödvändig för att utvärdera och följa upp, eftersom det är så viktigt. De enda utvärderingar ingen verkar bry sig om är de som undersöker om sifferexercisen ger de utlovade resultaten. Denna selektiva faktaresistens är begriplig, men knappast omdömesgill.
Det som gör Mullers bok värdefull är inte att den presenterar omvälvande nyheter utan att den effektivt sammanfattar mycket av det som är känt och belagt om räknenisseriets avigsidor. Han påminner oss också om en hel del som förtjänar att upprepas, såsom att tester kan påverka verksamheter på ett sätt som sänker värdet av testet. Om till exempel standardiserade prov, som ska mäta vad elever lär sig i skolan, börjar påverka vad som sker i lärosalarna, så förlorar provet sin förmåga att mäta vad man lär sig genom vanlig undervisning i ämnet (och urholkar förmodligen ämneskunskaperna). Mätningen kan med andra ord bli en fiende till värdet av måttet.
Siffrorna tyder på att siffrornas värde är betydligt överskattat, i synnerhet i förhållande till vad de kostar. Detta tycks dock inte påverka tron på att mätningar är den rätta vägen. Tro kan vara en starkare kraft än vetande och man frågar sig vad som gjort att denna tro på siffersatta mål och mätning har erövrat en så stark ställning. Muller diskuterar flera bidragande orsaker. En av dessa tror jag berör oss alla.
Det är föreställningen att ledarskap är en självständig, generell kompetens, det vill säga att man kan leda vilken verksamhet som helst, utan att behöva någon närmare kunskap om den verksamhet som bedrivs. Allt som behövs är hårda fakta om vad som försiggår, det vill säga kvantitativa mått. Siffrorna träder i omdömets ställe.
Synsättets kritiker har hela tiden kallat det för en karikatyr av företagsledning, men det har inte hindrat dess profeter från att sprida det till verksamheter, som är hopplöst svåra att styra med kvantitativa mått allena. Problemen är sedan länge välkända. Det är en svår konst att mäta, värdera och belöna komplicerade och sammansatta verksamheter, med många inblandade, där ingen styr över betingelserna. Den smidigaste lösningen blir att mäta sådant som är enkelt att mäta, även om det inte fångar särskilt mycket av det man skulle vilja veta – och kanske än mindre av det man borde veta. Genom New Public Management upphöjdes hela härligheten till rang av vetenskap.
Det värsta är att sifferstyrningen lockar till att styra mot siffrorna. I stället för att fokusera på vad verksamheten syftar till, riktas energin mot det som mäts. Det är inte i första hand ett praktiskt resultat som ska uppnås, utan en siffersatt målvariabel. Och nu börjar det nästan låta bekant. Är det inte de gamla öststatsekonomiska planmålen som i ny skepnad letat sig in som styrande princip för arbetet?
Boken handlar om det som kallas oavsiktliga konsekvenser av räknandet och mätandet, men Muller understryker, att hur oavsiktliga de än må vara, så är de allt annat än oförutsebara. Fixeringen vid kvantifierbara mål återskapar mycket av det som betraktades som inneboende fel i planekonomier av öststatsmodell.
Det bisarra i sammanhanget är att mätandets tyranni har införts med motiveringen att låta offentlig sektor bli mer lik marknaden (i singularis). Som allt för många inom offentligt finansierad verksamhet har fått lära sig, är det arbetskrävande och dyrt att leka marknad. Ofta kräver det en lika fast styrande hand som i de forna centraldirigerade öststatsekonomierna. Och resultatet är väl ungefär detsamma.
Nidskrivare 