Tanken att den trista kolossen staten skulle ha försett oss med internet, iPhone och en massa annat kul låter en smula märklig, men den innehåller tillräckligt mycket sanning för att kunna passera som retorisk överdrift. Det handlar naturligtvis inte om prylarna vi bär i fickan eller godsakerna som hämtas vid ihärdig sajtseeing. Dessa levereras av privata bolag. Statens inblandning ligger några led tidigare, i utvecklingen av den teknologi som gjorde innovationerna och produkterna möjliga, det vill säga innan det ens gick att gissa vad som skulle bli kommersiellt gångbart. Det är ett skede med stora risker. Ett skede som kräver både visioner och uthållighet. Ett skede för driftiga entreprenörer med andra ord. Så vad har staten där att göra?
Innovationsekonomen Mariana Mazzucato hävdar sin ganska nyligen översatta bok Entreprenörsstaten (Karneval förlag), att det är just i detta skede som de privata initiativen har visat sig otillräckliga och ofta nästan helt frånvarande. I stället har staten burit entreprenörens uppgift under de tidiga och riskfyllda stegen mot teknologiska genombrott, som så småningom också tagit klivet över till att bli kommersiella genombrott. Hon flyttar därigenom en avsevärd del av den ekonomiska utvecklingens kraftcenter från den privata till den statliga sfären.
Ja, det mesta av de radikala, revolutionerande innovationer som gett näring åt kapitalismens dynamik – från järnvägar till internet, dagens nanoteknik och läkemedel – har staten att tacka för de djärvaste, tidigaste och mest kapitalintensiva entreprenörsinvesteringarna. (s. 32)
Så värst mycket längre bort från den sedan länge dominerande bilden av staten som en trög kostnadsklump, som kväver uppfinningsrikedom och innovation, går det knappast att komma.
Frågan om statens roll i ekonomin är, milt uttryckt, omtvistad. Såväl ideologiska som teoretiska klingor har korsats i långvarigt envig om stor eller liten stat. I så förenklad form riskerar man dock missa något väsentligt. Inspirerad av ett legendariskt danskt sexualupplysningspar framförde Bo Rothstein vid något tillfälle ett ”Inge och Sten-teorem” om staten. Den enkla tanken var, att när det gäller staten, så är det inte storleken som är viktig, utan vad den gör. I den andan studerade en samling forskare under 1980-talet de framgångsrika ekonomierna i Asien efter det att Chalmers Johnson gett liv åt idén om en ”kapitalistisk utvecklingsstat” för att fånga den mångskiftande verksamhet som bedrevs för att stötta och främja industriell utveckling och export.
Lite känsligare var det att överföra denna typ av analys till de dominerande västekonomierna. Några länder, såsom till exempel Frankrike, satte en ära i sin aktiva stat, medan andra resolut avfärdade varje påstående om att marknaden och dess privata aktörer skulle ha staten att tacka för något. Till de senare hörde inte minst USA. Detta fick Fred Block att ta USA som utsökt exempel på en mera dold företeelse, som på knagglig svenska kunde kallas ”utvecklingsnätverksstaten”. Block påbörjade en kartläggning av de tämligen finmaskiga och (genom anslag företrädesvis motiverade av nationella säkerhetsskäl) mycket resursstarka nätverk, som varit intensivt verksamma med att initiera, finansiera, bedriva och på tusen och ett andra sätt främja teknologisk grundforskning i gränslandet mellan det visionära och det möjliga. Dessa nätverk har varit intimt sammanflätade med privata aktörer, vilket gjort att det har kunnat gå snabbt att föra nya produkter till marknaden när ny teknologi passerat gränsen mellan det visionära och det möjliga.
Det har i och för sig varit välkänt att industrin kunnat glädja sig åt avsevärda strömmar av offentliga medel, både i direkt och indirekt form. Ofta har uppmärksamheten riktats mot de stora försvarskontrakten och deras betydelse för utvecklingen inom högteknologiska branscher. Enligt Stuart Leslie hade självaste Silicon Valley försvarsmakten som sin största affärsängel i begynnelsen av regionens färd till ikonstatus på innovationskartan. (En tidigare version av uppsatsen finns här.) I Mazzucatos bok breddas och fördjupas bilden av de resurser som staten har tillfört det teknologiskt visionära forsknings- och utvecklingsarbetet. Men det är inte pengarna i sig hon lägger tonvikten vid, utan – och det förtjänar att upprepas – risktagandet. Staten har stått som en uthållig finansiär i ett skede av genuin osäkerhet om vad som kan bli en framgång och vad som blir en flopp.
De som har kritiserat Mazzucato genom att hävda att staten inte är bättre än någon annan på att hitta vinnare eller genom att ge exempel på statliga felsatsningar, skjuter därför bredvid målet. (Och från Näringslivets forskningsinstitut Ratio kom ett nedsablingsförsök som inte ens nådde rätt skjutbana.) Entreprenörsstatens roll utspelar sig i hög grad i den fas då man endast kan ha förhoppningar om att finna vinnare och då en och annan felsatsning är ofrånkomlig. Riskkapitalbolag och andra privata aktörer har visat sig antingen oförmögna eller ovilliga att bära dessa risker. De har klivit in i en senare fas, när de teknologiska lösningarna funnits på plats, och när det handlat om mer ”normalt” kommersiellt risktagande.
Betoningen av statens roll i innovationssystemet är inte avsedd att förminska vad övriga aktörer har gjort. Snarare handlar det om att fördela äran på ett mera rättvisande sätt. Ett bolag som Apple, Mazzucatos favoritexempel, har varit enastående på att kombinera teknologier, paketera dem elegant och föra dem samman med slumrande behov och önskningar bland konsumenter. Men Apple har alltså kunnat plocka ur redan befintliga förråd av teknologiska råvaror, som i påtaglig grad tagits fram med hjälp av statliga resurser, vilket bara är ett annat sätt att säga, att landets skattebetalare bekostat de oundgängliga förutsättningarna för sina smarta telefoner.
Det finns emellertid mer än ära att fördela. Det finns stora inkomster också. Merparten av inkomsterna stannar hos de privata aktörer, som kliver in efter det att skattebetalarna genom staten stått för risktagandet. Uppfinningsrikedomen när det gäller att undvika skatt har därtill stundtals varit lika stor som när det gäller att utveckla nya produkter. Mazzucato menar att detta är en ohållbar ordning och vill få till stånd en rimligare fördelning av kostnader och belöningar. Det är inte bara en fråga om rimlighet och rättvisa. Mycket mer står på spel. Det handlar om att staten ska kunna fortsätta att fullgöra rollen som visionär risktagare i ett innovationssystem, som har gett oss internet, iPhone och en massa annat kul. Och vem kan väl ha några invändningar mot det?
Publicerat av nidskrivare 
Nidskrivare 