Särbehandling och myndighet för rätt tänkande som liberala värderingar?

oktober 29, 2012

Dags att damma av kraven på särbehandling av dem som inte har den högt värderade egenskapen att vara födda inom konungariket Sveriges gränser. Den här gången är det en statsvetare från Göteborg, tillika propagandist från Timbro, som har kommit fram till att gamla liberala idéer om likabehandling och statsmaktens neutralitet bör förkastas. Med hjälp av en opinionsundersökning argumenterar Andreas Johansson Heinö för att införa språkkrav och särskilda medborgarkunskapskrav för att människor födda utanför Sverige skall erhålla medborgarskap. Det har blivit något av den moderna propagandistens standardmetod, att ordna en lämplig opinionsundersökning för att motivera sin krav. Den här gången visade det sig att 79 % stödde förslaget om krav på grundläggande kunskaper i svenska språket för att få medborgarskap. En majoritet uppges även stödja krav på dels grundläggande kunskaper om svensk historia och hur det svenska samhället är uppbyggt, dels anslutning till grundläggande svenska värderingar. Onekligen blir man väldigt nyfiken på vilka dessa grundläggande kunskaper och värderingar kan tänkas vara, men en myndighet för rätt tänkande kommer säkert att reda ut den saken. Marken för en sådan myndighet är redan väl förberedd av våra ideologiproducerande myndigheter.

Hur ställer sig då Andreas Johansson Heinö till detta? Den enda trösten i eländet är att han blott finner två förslag bra, medan ett i bästa fall bedöms som dåligt. ”Medan krav på språk- och samhällskunskaper är rimliga vore det i ett liberalt samhälle mycket problematiskt om myndigheter skulle kontrollera blivande medborgares värderingar.” Låt oss bara hoppas att det är en retorisk underdrift att kalla idén om en tankepolis för kontroll av värderingar ”mycket problematisk”. Men hur är det med språkkrav och kunskapskrav? Är det rimligt i ett ”liberalt samhälle”? I vår nya sköna värld av björklundsk pekpinneliberalism är det säkert rimligt, men vad säger mer gammaldagsa liberaler? Är inte statens likabehandling en trevlig idé? Om man skall ha språk- och kunskapskrav för medborgarskap, måste dessa krav givetvis vara lika för alla. Staten har ingen anledning att särbehandla någon enbart på grund av var man råkar vara född.

För att undvika missförstånd: Jag vill inte ha språk- och kunskapskrav för någon. Hela idén bör resolut avvisas. Språkkravet och dess problem lämnar jag därhän med blott en stilla påminnelse om hur mycket kunskaper som kan inhämtas och hur mycket verksamhet som kan bedrivas på andra språk än svenska. Kunskapskravet däremot är synnerligen lömskt, eftersom det förutsätter att någon skall sitta och bestämma vad som är lämpliga kunskaper. Enskilda faktauppgifter frikopplade från sitt sammanhang är måhända någorlunda oskyldiga, men de är å andra sidan inte till mycket glädje för medborgerliga dygder. Osorterade faktakataloger är inte mycket till kunskap. Visserligen vore det imponerande om någon kunde rabbla namnen på alla delar i en symaskin, men utan insikt om hur delarna hänger ihop blir det ändå en ganska skral kunskap. Och än värre är det med samhällen. Sådana är inte bara mer komplicerade än mekaniska ting. De kan dessutom beskrivas på många olika sätt. Så snart man skall göra ett urval ”fakta” om samhällen och få urvalet att bilda ett sammanhang kommer man att behöva göra en massa teoretiska ställningstaganden, och dessa kommer att ha ideologiska implikationer. Vem skall utforma kunskapsprovets delar om den kapitalistiska ekonomin, om klassamhällets karaktär, om patriarkala dominansstrukturer och allt annat som behövs för att förstå Sverige? Kunskapskravsivrarna har säkerligen en idé om vem som skall bestämma vad som är lämpliga kunskaper. Som medborgare bör vi säga blankt nej till hela idén. Varken särbehandling eller statligt styrda kunskapskrav för medborgarskap hör hemma i en liberal stat.

Förmodligen är det ett tecken på vart vi är på väg när det behövs halvanarkistiska socialister för att påminna liberaler om att staten inte skall bestämma om invånarna är tillräckligt rättänkande för att erhålla medborgarskap. Det känns lite konstigt att som frihetlig socialist behöva ge sig in i försvarsstrider för en liberal stat, men så länge alternativen är värre är det inte annat att göra än att kämpa på. Skillnaden mellan kunskapskrav för medborgarskap och ett sanningsministerium är inte principiell. Det är idéer som rör sig inom samma föreställningsvärld, där de för övrigt gör sällskap med idén om en  civilkuragelag. Den grundläggande föreställningen är att staten har rätt att ställa krav på vad undersåtarna – för det är undersåtar vi är i denna föreställningsvärld – skall tycka och tänka. Något sådant kan en frihetlig socialist aldrig gå med på. Den sköna nya världens liberaler har uppenbarligen en annan uppfattning.

Annonser

Riket är hotat. Konungen måste ingripa eller avsättas

oktober 26, 2012

När den i religiösa och kyrkliga frågor opålitlige Johan III gått hädan och hans katolske son Sigismund kunde göra anspråk på tronen stod  riket inför det fasansfulla hotet av den falska lärans – katolicismens – återkomst. De rättroende samlade sig i Uppsala möte 1593 för att säkra att Sverige aldrig skulle göra avsteg från den rätta och sanna läran, såsom den uttryckts i den oförändrade augsburgska bekännelsen 1530. Därefter har lycka och endräkt präglat vårt land, och fortfarande håller vi dessa principer i helgd genom att gällande grundlag slår fast följande i 4 § Successionsordning (1810:0926)

Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.

Det råder alltså inget som helst tvivel om vilken lära medlemmarna av det kungliga huset skall tillhöra. Det är därför med förskräckelse jag idag tar del av nyheten, att prinsessan Madeleine trolovats med katoliken Christopher O’Neill. Som om inte detta var nog. Konungen synes inte ha några invändningar, utan påstås vara glad och rörd. Detta kan näppeligen vara förenligt med Sveriges grundlag. Prinsessan Madeleine och Hans Majestät bör omedelbart kallas till utskottsförhör, så att det kan bli grundligt utrett huruvida de genom dessa skändligheter skall anses ha avfallit från den rätta läran.

Vi kan under inga villkor låta riket befläckas av falska läror och påviskt avguderi. Min spontana bedömning är att redan trolovningen i sig är ett så allvarligt brott mot grundlagen att prinsessan Madeleine skall vara skild från all successionsrätt. Huruvida kung Carl Gustaf skall anses ha förverkat sin rätt till kronan är måhända en knivigare fråga, men han och resten av det kungliga huset torde omöjligen kunna upprätthålla någon som helst förbindelse med katoliken Christopher O’Neill. Om denne papist genom det heliga äktenskapet inträder som Madeleines husbonde och förmyndare, torde även kungahusets relation till henne behöva omprövas.

Skandalskrivare av allehanda slag har ägnat uppmärksamhet åt olika sidor av konungens vandel i allmänhet och hans frillor i synnerhet. Sådant är dock lappri. Man kan till och med göra gällande att det ligger inom såväl konungens rätt som huset Bernadottes tradition, att understundom hålla sig med en och annan frilla. Men vården av den rena evangeliska läran är något helt annat. Det är inget konungen kan välja att fullgöra efter behag. Det är rikets grundlag. Jag kräver därför krafttag mot det lömska slag, som nu riktas mot Svea rikes stam. Håller vi inte det påviska avguderiet stången denna gång, vore seklers strider förgäves och vi kastas åter in under oket av Rom och dess falska läror.


Regeringens försäkringsbedrägeri är värre

oktober 22, 2012

Per Gudmundson är upprörd över att Stockholms socialdemokrater vill korttidsanställa personer med försörjningsstöd, så att dessa kan bli kvalificerade för ersättning från a-kassan. Detta är försäkringsbedrägeri, säger Gudmundson. Alla försäkringstagare blir bestulna på sina premiepengar och det är ”en skandal att en socialdemokratisk ledare, helt öppet och oblygt, föreslår en systematisk förskingring av a-kassemedlen.” Ord och inga visor alltså. Undrar vad han säger om att vår nuvarande regering smusslar undan åtskilliga miljarder från inbetalningar till arbetslöshetsförsäkringen varje år. Som jag nyligen visat blev förskingringen av våra inbetalningar till försäkringen under 2011 nästan 9 miljarder, och som Mats Essemyr visat var motsvarande summa för 2010 ca 23 miljarder. Eftersom dessa pengar har gått till att finansiera bidrag till överklassen lär väl Gudmundson inte ha något att invända. Han vet vems intressen han är satt att tjäna.


Skattekåta moderater hindrar obligatorisk a-kassa, som tur är

oktober 22, 2012

Debatten om a-kassan börjar ta fart. Nyligen lade TCO, med Mats Essemyr som frontman, fram ett förslag till hur a-kassan och dess finansiering borde förändras. I huvudsak går TCO:s förslag ut på att föra tillbaka a-kassan till den modell, som (åtminstone på papperet) rådde före högerregimens tillträde 2006. Det som kommer att märkas mest i debatten blir troligen dels att TCO vill höja ”taket” i ersättningen, dels att TCO säger nej till obligatorium. Alltfler tar nu uttryckligen ställning för en höjning av taket, men obligatoriet ser ut att kunna bli en stridsfråga.

Mats Essemyr har munhuggits lite med folk från arbetsköparsidan på Dagens Arena, där han och Maria Silfverstolpe från Almega har utbytt åsikter om huruvida a-kassan skall göras obligatorisk. Det är föga märkligt att lönearbetare och arbetsköpare har olika åsikter, i synnerhet i denna fråga. Det finns nämligen en underliggande stridsfråga, som ingen vill tala högt om, men som de flesta (inte minst våra nya moderater) är ytterst väl medvetna om. Närheten mellan fackliga organisationer och a-kassorna stärker den den fackliga organisationsgraden. Därmed handlar det också om maktförhållanden på arbetsmarknaden. Högern har haft sin uppfattning klar länge, men i den första långdragna bataljen gick arbetarklassen ut som vinnare, genom att den så kallade Ghent-modellen anammades 1934. Så småningom lade sig stridsdammet och det dröjde ända till vår nuvarande högerregim innan någon började försöka rikta slag mot fackföreningarna genom att ”reformera” a-kassan.

I nuvarande ideologiska klimat har högern ett stort försteg. Det är få som vågar tala klarspråk om att man vill stärka de lönearbetandes organisationer. TCO vågade röra i vid ämnet i ett positionspapper för ett par år sedan, men i sitt nu framlagda förslag trippar man betydligt försiktigare. Högern kan därför bedriva sitt krig mot fackföreningarna utan att behöva tala om saken. Den som för en försvarsstrid utan att kunna tala klarspråk om vad saken gäller har alltid ett underläge. Därför är det viktigt att åtminstone kunna hålla en enig front. Men inte ens det kan man hoppas på.

För några dagar sedan, markerade Jusek sitt ställningstagande för en obligatorisk a-kassa. Sofia Larsen och Magnus Hedberg, ordförande respektive samhällspolitisk chef i Jusek, tyckte att det vore en konstruktiv kompromiss om Socialdemokraterna ville godta obligatorium och Moderaterna accepterade en höjning av taket i ersättningen. Därmed hjälper de till att binda ihop två spörsmål, som för majoriteten av lönearbetarna hade varit bäst att hålla isär. Ett av deras argument för obligatorium visar dessutom att de har mycket vaga aningar om hur arbetslöshetsförsäkringen finansieras. De sprider den ständigt återkommande lögnen att staten betalar. Så här låter det denna gång:

Det finns ytterligare argument som talar för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. De samlade arbetslöshetskassorna betalade 2011 ut över 13 miljarder kronor i ersättningar. ­A-kassorna svarade för mindre än fem miljarder kronor och staten för resterande åtta miljarder kronor. Eftersom försäkringen till betydande del finansieras av staten borde alla omfattas av den.

Man skulle kunna nöja sig med den stilla invändningen att staten inte kan betala något eftersom staten inte har några pengar. Staten kan bara omfördela och administrera pengaflöden. Det är de lönearbetande som står pengarna. En del av löneutrymmet har använts för en gemensam försäkring. TCO (med Essemyr vid pennan) var för övrigt föredömligt klar på denna punkt i sitt positionspapper från 2010.

Akassan finansieras genom medlemsavgifter och arbetsgivaravgifter. Medlemsavgifterna, alltså den direkt individuella delen av finansieringen, svarar idag för cirka 30 procent av försäkringens totala kostnader. Resterande del finansieras genom den så kallade arbetsmarknadsavgiften, en arbetsgivaravgift som arbetsgivarna fortlöpande räknar av från löneutrymmet. Akassan finansieras alltså uteslutande av arbetstagarna genom en individuell del och en kollektiv del.

Men det kan vara värt att kika ännu lite närmare på siffrorna, för då kommer det att visa sig att a-kassesystemet är föremål för en ganska rejäl straffbeskattning, och det är dessa skatteinkomster som har fått våra nya moderater att lägga hinder i vägen för att införa obligatorisk a-kassa.

För 2011 blev överskottet i a-kassesystem nästan 8,9 miljarder kr. Det är i och för sig betydligt mindre är de dryga 23 miljarder i överskott, som man drog in 2010, men det är ändå en ganska anständig slant. Skall man vara lite mer exakt ser det ut så här. Arbetslöshetsförsäkringen får sina pengar från två håll. Det mesta kommer från Arbetsmarknadsavgiften, som är en del av de så kallade arbetsgivaravgifterna (som egentligen är löneutrymme som används för att finansiera socialförsäkringar + en ren löneskatt, som regeringen höjt kraftigt). Om någon skulle påstå att det inte finns några ”öronmärkta” pengar i statens finanser, titta i 9 § Lag (2000:981) om fördelning av socialavgifter. Där står det vad avgiften skall användas till. Den andra delen av pengarna kommer från de avgifter a-kassorna betalar in, och som därför i slutänden betalas med redan beskattade pengar av a-kassornas medlemmar.

Går vi nu till utfallet av statens budget 2011, hittar vi arbetsmarknadsavgiften som inkomsttitel 1216 och Finansieringsavgift från arbetslöshetskassor som inkomsttitel 2525. Arbetsmarknadsavgiften gav 36 752 miljoner kr. Finansieringsavgiften gav 4 992 miljoner kr. Tillsammans ger det 41 744 miljoner kr i intäkter. Tittar vi sedan på utgifter, så hittar vi utgiftspost 14 01 002 Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd, som uppgick till 31 002 miljoner kr. (av denna summa gick 13 058 miljoner kr till arbetslöshetsersättning). Härtill kommer två andra mindre utgiftsposter, som också skall finansieras av arbetsmarknadsavgiften (fr.a. 14 01 011 Bidrag till lönegarantiersättning, 1 830 miljoner kr.). De sammanlagda utgifterna stannar på 32 885 miljoner kr.
Således ett överskott på 8 859 miljoner kr.

Om någon minns Sven-Otto Littorins snack om hur jobbskatteavdraget gav sköna hundralappar i fickan, så har ni här de sköna miljarder i statskassan, som finansierar hundralapparna. Jag har tidigare beskrivit hur regeringen kraftigt höjt löneskatten (och de föreslår en ytterligare höjning i årets budget, sid 189, från 9,21% till 9,88 %; tack för tipset Olle). Nu ser vi också att man har lagt en rejäl straffbeskattning på a-kassemedlemskapet. Denna gång är det en kraftgt regressiv skatt, eftersom den huvudsakligen hamnar på de lågavlönade grupper, som också är värst drabbade av arbetslöshet och osäkra anställningar. Våra nya moderater vill hemskt gärna behålla dessa pengar, eftersom de finansierar allehanda direkta och indirekta bidrag till partiets egna välbeställda väljarskaror.

Det är här det uppstår problem för tanken på en obligatorisk a-kassa. Det är i praktiken omöjligt att ha kvar differentierade avgifter om man inför obligatorium. Utredaren Sören Öman gjorde ett imponerande försök att förena alla regeringens påhitt, men trots hans skarpsinne och uppfinningsrikedom, visade utredningen egentligen endast att det är ogörligt att införa ett system med obligatorisk a-kassa om man vill ha kvar a-kassorna som skatteobjekt. Skulle man istället slopa systemet med a-kassor och gå över till en helstatlig modell (typ Försäkringskassan) blir det svårt att ta ut höga avgifter till en försäkring, som redan är överfinansierad genom arbetsmarknadsavgiften. Avgiftshöjningen skulle dessutom drabba Moderaternas egna väljare, medan lågavlönade troligen skulle få en viss sänkning jämfört med nuvarande system. De nya moderaterna blir helt enkelt tvingade att hitta ett annat sätt att smyga undan sina regressiva skatter om a-kassan blir obligatorisk. Hittills har de sagt nej till en sådan lösning.

Läget ter sig alltså en aning problematiskt för oss som vill behålla de fackföreningsnära a-kassorna, eftersom de är fördelaktiga för lönearbetarnas fackliga organisationer. Vi kan knappast ställa vårt hopp till skattekåta moderater. Deras motstånd mot obligatorium beror på att de vill kunna fortsätta med att straffbeskatta låginkomsttagare för att finansiera bidrag till överklassen. De är fullt nöjda  med att använda höga a-kasseavgifter för låglöneförbund som medel att bekriga de fackliga organisationerna. Helst skulle jag önska att det gick att tala öppet om vad striden egentligen handlar om, men det är inte lätt att göra idag. Borgarna har nästan helt ockuperat den offentliga debatten. Finge man drömma, så skulle de fackliga organisationerna, genom att verkligen ta kamp tillsammans med medlemmarna, visa att de är mer än väl värda att tillhöra, utan att ha a-kassan som lockmedel. Men på kort sikt blir det förmodligen ofrånkomligt att föröka ta TCO:s förslag som utgångspunkt för diskussionen. Det finns en hel del att rikta invändningar mot, men de får vänta till dess vi säkrat de kortsiktiga målen: höjning av taket i ersättningen, avskaffande av den regressiva a-kasseskatten och bevarandet av de medlemsbaserade a-kassorna. När detta är fixat är det dags att övergå till att förverkliga drömmarna.


Skilj mellan religionsfrihet och rätten att förtrycka

oktober 16, 2012

Tyvärr tvingas jag återigen upprepa att det är något med frågor om religion som får förnuftet att lämna planen. Skribenter som förmodligen betraktar sig som liberala stänger av sitt förnuft. Den här gången är det DN:s Erik Helmerson, som är ute och slirar. Som så många andra lyckas han inbilla sig att små barn, när det gäller pojkar en dryg vecka gamla, uttrycker sin religiösa identitet genom att bli omskurna. Hur svårt kan det vara att fatta att man såsom nyligen född inte har någon religiös identitet att uttrycka. Det handlar om att vissa vuxna av religiösa skäl får skära bort delar av andra, utan att dessa har gett sitt samtycke. Det handlar med andra ord om att man med hänvisning till religion tillåts göra något mot andra, som man i andra sammanhang inte skulle ha rätt att göra. Men detta är småsaker i sammanhanget. Förnuftets definitiva utträde sker när Helmerson kommer till sitt avslutande credo, som gissningsvis är tänkt att uppvisa en lagom liberal förening av vidsynthet och principfasthet.

Helmerson klämmer först i med följande (och det kommer att bli värre):

Det kanske största problemet kring frågan om religionsfrihet är att det är en konflikt mellan parter som alla gör anspråk på att äga den absoluta sanningen. Detta gäller förstås världsreligionerna, men även de sekulära makterna som (förhoppningsvis) anser till exempel demokrati och yttrandefrihet som icke förhandlingsbara storheter.

Men vilket nonsens. Vi som försvarar demokrati och yttrandefrihet inbillar oss inte att detta skulle vara att försvara någon absolut sanning. Sådana bisarra anspråk överlåter vid med varm hand till de troende. Vi försvarar ett värde, den enkla principen om allas lika värde. Det är ingen sanning, utan en värdering, som vi är redo att argumentera för och försvara på alla sätt som inte kränker principen. Ingen påstår att det är en enkel sak att dra en gräns för vad man kan göra för att försvara principen, utan att själv bryta mot den. Men sånt är livet för oss som inte har några absoluta sanningar att luta oss mot. Tillvaron blir lite svårare, men avsevärt mycket friare än enkelheten under en regim av absoluta sanningar.

Det värsta spar dock Helmerson till sist. Han frågar hur konflikten skall lösas, och rundar av med en total intellektuell kollaps. Vi anmodas att

… inte minst slå fast att religionsfriheten är viktig, men när den kommer i konflikt – eller upplevs göra det – med andra mänskliga rättigheter är de senare viktigare. I Europa och hela världen.

Hur i hela fridens namn skulle religionsfrihet någonsin kunna komma i konflikt med andra mänskliga rättigheter? Hur skulle rätten att tro på vilka dogmer som helst eller dyrka vilka gudar som helst kunna komma i konflikt med mänskliga rättigheter? Konflikten uppstår först när tron på dogmer eller dyrkan av gudar leder till anspråk på att sätta sig över andra människor och bestämma vad de får tycka, tro och tänka. Men att kräva rätt att på religiösa grunder bestämma över andra är inte religionsfrihet. Det är att kräva att få förtrycka andra. Skall det vara så svårt att fatta?

Från religiöst håll är det många som gärna vill formulera problemet som om det gällde att religionsfriheten skulle kunna komma i konflikt med andra mänskliga rättigheter. En sådan problemformulering är i grunden falsk och den riskerar göra stor skada för de mänskliga rättigheterna. Det räcker inte att säga att det ena är viktigare än det andra. Vi måste tillbakavisa hela sättet att formulera problemet. Det är säkrast att ta det en gång till. Rätten att tro på vad som helst kan inte komma i konflikt med andra mänskliga rättigheter. Konflikten uppstår när någon med hänvisning till sin tro vill bestämma vad andra får tänka och göra. Konfliktlinjen är alltså mycket enkel. Den står mellan förtryck och mänskliga rättigheter. När religiöst folk försöker omformulera den konflikten till att handla om religionsfrihet å ena sidan och andra mänskliga rättigheter å den andra, så försöker de få oss att förhandla med förtrycket. Erik Helmerson har tydligen gått på bluffen. Måtte ingen annan göra det.


2013: ”och årets fredspris går till Nobelkommittén”

oktober 15, 2012

Kommentarerna om Nobels fredspris har, som så ofta, varit ymniga. En del val genom åren har varit märkligare än andra. Barack Obama som mottagare var smått bisarrt, men tämligen harmlöst. Mer anstötligt ter sig valet av Moder Teresa, som såg abort och preventivmedel som värre ont än krig och som genom sitt ihärdiga motstånd mot preventivmedel bidrog till okända mängder döda. Christopher Hitchens (del 1, del 2, del 3) har med en vältalighet, som jag aldrig kan tävla med, gett en klargörande bild av den saligförklarade; ett reportage som varmt rekommenderas (uttalanden om det högsta onda i världen ligger i början av del 2).

Vem som än tilldelats det pris, som Alfred Nobel enligt sitt testamente ville ge till ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”, så har man tack vare valet 1973 alltid kunnat säga: Oj,oj, men det hade kunnat vara värre. Ty detta år gick priset till Henry Kissinger, som på goda grunder är misstänkt för krigsförbrytelse, brott mot mänskligheten och lite annat smått och gott, allt återigen utrett med föredömlig klarhet av Christopher Hitchens.

Så vad skall man säga om årets val: EU. Det gäller nog att se den större bilden. Vad har på senare tid visat en enastående förmåga att få religiösa människor att gå bärsärkagång? Vad har gång efter gång följts av religiösa våldsutgjutelser? Satir. Satiren är ett tydligt hot mot folkens förbrödring. Nobelkommittén kan knappast ha undgått att göra den iakttagelsen. Följaktligen riktar man ett förödande slag mot alla satiriker. Man ger priset till EU. Ingen kan överträffa det. Satiren är oskadliggjord. Folkens förbrödring står för dörren. Och 2013 års fredspris går till Norska Nobelkommittén.

 


Regeringen ger noll kronor

oktober 14, 2012

Idag deklarerar infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) tillsammans med Jan-Evert Rådhström (M), vice ordförande i trafikutskottet, att regeringen tänker ”satsa” 522 miljarder kronor på infrastruktur under perioden 2014-2025. Av dessa skall 86 miljarder gå till tågtrafiken, vilket Elmsäter-Svärd och Rådhström tycker att vi skall jämföra ”med de 38 miljarder kronor som Socialdemokraterna avsatte under sin tid vid makten”. Man få förmoda att de syftar på perioden 1994-2006. Vi struntar i att fundera över vad dylikt sifferdribblande är värt och var perioden 2006-2014 tar vägen i retoriken. Deras huvudpoäng är att järnvägstrafiken får en massa mer pengar och att det är regeringen som ger pengarna. Men det är inte riktig sant. Om man skall vara noggrann är det aldrig sant när en regering (eller motsvarande på kommunal nivå) säger att den ger något eller satsar något. För staten har inga pengar att ge. Och vi kan vara säkra på att regeringen inte samlat ihop pengarna ur ministrarnas privata förmögenheter.

Så vad är det då som sker när en regering ”satsar” pengar på något? I  princip fattar den ett beslut om hur resurser skall användas. Man kan skilja mellan två huvudsakliga sätt att fördela resurser till olika användningar. Vi kan kalla metoderna marknad respektive organisation. En del föredrar att kalla dem marknad respektive hierarki, men det det är mest för att slippa fundera över att det kan finnas något andra sätt att fatta ekonomiska beslut än hierarkiska. Demokratiska beslutsformer vill de flesta hålla borta från ekonomi. Inget utöver marknad, kapitalistiska företag och sovjetkommunistisk planekonomi får finnas med i bilden. Det tycker jag är ett onödigt inskränkt synsätt, så jag kör med marknad och organisation. Det finns ingen anledning att i förväg utesluta att en organisation kan styras med demokratiska beslutsformer bara för att dess uppgifter är av ekonomisk art.

I princip kan vi alltså välja vilken metod vi vill använda för att fördela resurser till olika användningar. I det gängse politiska bruset sägs det att marknad alltid är det effektivaste, men de flesta ekonomer vet att det inte är sant. Om det vore sant, så skulle det inte finnas några företag. Ronald Coase fick ”nobelpriset” i ekonomi 1991 bland annat för att påtalat och förklarat detta (i en artikel från 1937!). Det handlar alltså inte om några mystiska hemligheter. Däremot är det ovanligt att någon i den allmänna debatten kallar kapitalistiska företag för planekonomier. Men det är just vad de är. Och de är planekonomier med ett klart och tydligt mål: maximal vinst.

Kanske är det bäst att påminna om, att påståendet att kapitalistiska företag är fokuserade på maximal vinst inte är vänsterretorik. Nationalekonomer baserar sin modeller på antagandet att företag är vinstmaximerare. Utan det antagandet funkar inte läroboksmodellerna. Det finns en annan kul grej i modellerna. De bygger på att det finns väldigt många, någorlunda jämnstora företag på marknaderna. Om modellernas marknader skall åstadkomma den bästa av alla tänkbara världar (eller en optimal resursallokering, som ekonomerna brukar säga), så får det inte finnas några företag som är så stora att deras agerande kan påverka priser eller utbud. Är det däremot så, att det finns ett litet antal dominerande företag, då finns det inga garantier för att man får ett ekonomiskt optimalt resultat. Privatiseringens apologeter brukar säga att konkurrens ökar effektiviteten. Det är kanske sant, men det säger ingenting om vad jätteföretagen blir effektiva på. Det kan lika gärna vara att göra reklam, att binda konsumenter med ogenomskinliga kontrakt, att mota bort små konkurrenter med hot om rättstvister eller att muta politiker. En titt runt om i den nära och fjärran världen antyder att effektiviteten på dessa områden är ganska imponerande, men det är inte nödvändigtvis ett uttryck för en optimal resursallokering. Och det är definitivt inte att använda marknaden som metod för att fördela resurser.

Vid närmare påseende är en hel del av senare tiders privatiseringar inte en övergång från organisation till marknad, utan en övergång från en typ av organisation till en annan, från statlig (eller kommunal) organisation till privat. Skillnaden ligger inte minst i vad som är styrande för hur organisationen bedriver verksamheten. För kapitalistiska företagen är det alltså vinstmaximering. Åtminstone två frågor inställer sig då omedelbart. Vilka mål vill man uppnå inom en verksamhet? Är vinstmaximering det bästa sättet att nå dessa mål? Jag önskar att dessa frågor skulle ägnas mer uppmärksamhet i debatten om vinster i ”välfärdssektorn”, men tyvärr handlar den debatten nästan uteslutande om olika sätt att hantera en situation, där vinstmaximering är en given målvariabel. Debatten startar alltså ett steg för sent. Ardalan Shekarabis utredning för sossarnas räkning är ett typexempel på en sådan avgränsning av frågan. (Lena Sommestads påstående, att ”att Shekarabi visar att valet av driftsform – vinstdrivande eller icke-vinstdrivande – har stor betydelse för hur verksamheter styrs och fungerar”, är tyvärr mest önsketänkande. Rapporten säger inte mer i den frågan än DN-artikeln.)

Vad säger då vår nuvarande högerregering om valen mellan marknad och organisation. Uppenbarligen finns det områden, där man inte förväntar sig att marknaden skall ge den önskade fördelningen av resurser. När regeringen stolt deklarerar att stora pengar skall föras över till infrastruktur, och däribland underhåll av järnvägar, så säger man också, att detta är ett område där varken marknad eller kapitalistiska organisationer kan förväntas ordna saken på ett önskvärt sätt. Därför använder man en annan metod för att fördela resurser. Rent principiellt finns alltid den valmöjligheten. Vi kan välja vilka metoder vi vill använda för att fördela resurser för olika ändamål. Det skulle kunna vara ämne för stora politiska diskussioner, men något sådant hörs inte alls idag. Det är besynnerligt, men inte alls underligt.

Det finns säkerligen en uppsjö av skäl till att det är hopplöst att få gång en debatt om mera grundläggande frågor angående hur resurser skall fördelas mellan olika användningar. Nu har vi istället fått det lätt bisarra tillståndet, där man glatt kan sjunga marknadens lov alltmedan besluten skickas över till stora planekonomier med vinstmaximering som mål. Det hela ackompanjeras av doadoakörens mantra, att konkurrens ökar effektiviteten, utan att någon frågar: effektivitet med avseende på vadå? Och när ingen tror att varken marknad eller vinstmaximerande planekonomier kan ordna det önskvärda, då kliver regeringen fram och vill bli älskad för att den ger oss något, eller för att den gör ”satsningar”. Tro dem inte. Staten kan inte ge dig någonting. För staten har ingenting. Staten kan besluta om fördelning av resurser, och det finns en massa andra möjliga former för att skapa organiserade beslut om fördelning av resurser. Vi kan välja mellan olika metoder. Vi kan till och med göra upplysta val. Och det finns valmöjligheter som sträcker sig bortom stat och kapital.