Kristen värdegrund och onödigt reglerande

februari 21, 2013

Lars Adaktusson annonserade nyligen sitt inträde i KD och sin önskan att ansluta sig till den högerkristna fronten i EU-parlamentet. Det politiska innehållet i hans nyfunna mission var måhända inte alldeles glasklart, men ett inslag i Adaktussons missionsprogram gör mig uppriktigt nyfiken. Han säger att ”en etik, byggd på kristen värdegrund”, kan utgöra en motvikt till ”överdrivet reglerande”. Om ”kristen värdegrund” på något sätt är kopplad till Bibeln, så är det knappast en grund som saknar överdrivet reglerande. En värre samling av bisarra regler om ditt och datt är svårt att hitta. Det mesta ter sig därtill ganska motbjudande för en någorlunda sansad läsare. Som grädde på moset övervakas det hela av städse närvarande tankepolis, som gärna dömer oss till evig eld för medvetna och omedvetna tankebrott. Tänk er ett Nordkorea med Judge Dredd på speed, så får ni en ganska rättvisande bild av den bibliska världen. Ur detta tänker Adaktusson få en grund för att motverka överdrivet reglerande. Säga vad man vill om den nyutsprungna kändiskådisen (snyggt namn Röda Berget), men han bangar inte för en utmaning.


Från debattsida till betald reklamplats?

februari 21, 2013

Alltjämt kraftlös av något, som gissningsvis var en av influensavarianterna, räcker inte orken till för att ge sig in i sakfrågor. En liten allmän fundering om DN:s debattsida borde dock var möjlig. Den senaste veckan har fått mig att börja undra om man börjat använda debattsidan för att dra in annonspengar.

Först ut var den löjeväckande annonsartikeln från ett bolag inom den humbug som kallas jobbcoaching. (Bolaget ifråga ägnar sig även åt något som enligt dess egen hemsida kallas ”education”, vad nu det kan vara.)  En oberoende utvärdering av jobbcoaching visade nyligen att det i stort sett var en verkningslös åtgärd. Det betyder inte att det helt saknades mätbara effekter, men de var små och avtagande. Coachning tenderade därtill fungera bäst för dem som hade lätt att få ett jobb. Lite olyckligt för dem som tänkt att tjäna sig en hacka på att sälja den verkningslösa mirakelmedicinen. Till alla kvacksalvares lycka rykte DN ut till hjälp och stöd.

Tidningen gav ett bolag i branschen hela debattsidan för att värna sig mot forskningsresultaten och göra reklam för branschen. Bolagets starkaste kort var att de som hade extern jobbcoach var den grupp inom vilken störst andel hade ”fått hjälp att iordningställa sitt cv och sitt personliga brev”. Ni anar säkert att det sakligt sett var det en ganska tuff uppgift att sälja in jobbcoaching. Annonsartikelns fortsättning är meningslös att försöka återge, men den verkar beskriva en insats som går ut på att lära folk att inte säga att de inte kan gå upp på morgonen eller att de måste sluta tidigt. Och sådan verksamhet kan säkert vara värd några skattemiljarder, åtminstone för dem som säljer tjänsten. För oss andra ser saken lite annorlunda ut. Om bolaget är lika skicklig i sin jobbcoaching som i sitt försvar av själva verksamheten, ja, då är nog humbug en ganska väl vald beteckning. Men hur i hela världen kunde denna pinsamma branschreklam hamna på DN:s debattsida?

Det dröjde bara till nästa dag innan den frågan dök upp igen. Nu var det köttbranschen, som hade fått lite besvär av det hästkött, som saluförts som nötkött. Med tanke på att syftet med mycket av färdigmatsproduktionen är att ge maximal avkastning åt kortsiktiga ägarbolag i skatteparadis, så är det egentligen inte särskilt förvånande att alla sätt att öka vinstmarginalerna tillgrips. Beaktar man sedan hur många led det är mellan slakt och butik, som skall göra sig en vinst, så minskar förvåningen ett snäpp till. Lasagnen som skakade liv i frågan tillverkas i Luxemburg, av ett bolag som skaffar kött från ett franskt företag, som köper fryst kött från ett företag på Cypern, som fört över ordern till ett företag i Holland, som skaffar kött från ett par slakterier i Rumänien. Många led blir det och alla skall tjäna en hacka. Föga förvånande kan det uppstå en frestelse att spara in lite på de dyra råvarorna genom att dryga ut dem med billigare varianter. Det är inte första gången det fuskas med livsmedel och det är säkerligen inte den sista. (Och glöm inte den vackra visan om hästhandlare Wallenberg.)

För livsmedelsindustrin och för handeln är detta naturligtvis ett problem. Kanske inte fusket i sig, men att lönsamheten skadas när bedrägerierna avslöjas. Därför är det viktigt att snabbt visa upp sin avsikt att göra något åt fusket. Det är dessutom angeläget att visa att branschen själv gör något, annars är det risk för reglering och yttre kontroll. Historien är fylld av exempel på hur branscher skall ordna upp allt genom självreglering, för att på så sätt slippa undan extern reglering. Men det akuta problemet för livsmedelsbranschen gäller nu förtroendet. Går det att lita på att man får det man tror sig betala för? Det kommer att gå åt en del PR-arbete innan detta bedrägeri är lika bortglömt som de tidigare. Och vips är DN:s debattsida där och erbjuder den bästa reklamplats tidningen har.

Livsmedelsindustrins och dagligvaruhandelns branschorganisationer får hela debattsidan till att berätta om sina utökade kontroller. Det är snyggt gjort. Artikeln gör en dubbelrörelse och skjuter å ena sidan ifrån sig allt ansvar: ”… ett antal seriösa företag i Sverige blivit offer för ett omfattande och avancerat bedrägeri som drabbat ett 60-tal företag i 16 länder. Polis och andra myndigheter har reagerat kraftfullt och i skrivande stund finns gott hopp om att de ansvariga kommer att ställas till svars.” Å andra sidan demonstrerar man hur man tar ansvar genom att berätta hur mycket branschen redan har gjort och hur mycket mer man nu på eget initiativ nu tänker göra genom självreglering. Det hela blir en skickligt utformad PR-artikel för att åstadkomma en skademinimering i en besvärlig situation, som bolagen hoppas snart skall vara bortglömd. Men hur i hela världen kunde den hamna på DN:s debattsida? Är tidningens ekonomi så eländig att man då och då måste sälja debattsidan som annonsplats?

Egenföretagaren Lars Adaktusson har förmodligen axess till en ganska välfylld kassa, ty han verkar kunna betala vad den åtråvärda annonsplatsen kostar. I en annons på DN:s debattsida deklarerar Adaktusson, att han går med KD och satsar på att få en lukrativ plats i EU-parlamentet.  Han undertecknar själv med ”frilansjournalist och egenföretagare”. Eftersom KD-medlemskapet och viljan att hamna i EU-parlamentet knappast kan ha med journalistik att göra, så förmodar jag att det är egenföretagaren som talar. Den närmaste uppgiften för vår friskt satsande egenföretagare är att bli vald.

Först behövs en bra grundar-story, som kan ge en lämplig motivering till varför projektet startas. I Adaktussons fall får det bli en hjärtskärande historia från hans tid som journalist i krigets Sarajevo. Minnen av utrensningar, ohämmat våld och brott mot mänskligheten i Bosnien leder alltså Adaktusson att hoppa in i – ett religiöst parti. Fin start, Lars! Sedan behövs en mission, om uttrycket tillåts, och här vill Lars arbeta för ”idéer som inte sällan hamnar i skuggan av den dagsaktuella debatten”. Riktigt hur han kom fram till vad som befinner sig i skugga är inte lätt att förstå (såvida det inte är bestående men från tiden hos TV8, Axess TV och Handelsbanken TV), men jag blir alltid lite misstänksam när högerkristna börjar tala om ”alla människors okränkbara värde”. Oftast betyder det något helt annat än man vid förstone kunde tro. Det brukar handla om det religiösa korståget mot födelsekontroll och kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, vilket till sina praktiska verkningar också är ett korståg för att hålla kvar stora grupper i fattigdom och elände. Min misstänksamhet eldas på lite extra av att Adaktusson helhjärtat ställde sig bakom Mats Odell i senaste partiledarstriden. Så här i efterhand visade sig det ställningstagandet vara en affärsmässig blunder. Kostnaden betalas nu med devota bugningar inför Göran Hägglunds geni. En plats i EU-parlamentet är tydligtvis värd en hel del för egenföretagare Lars. Men oavsett hur värdefull en parlamentsplats är för en företagare i gudspartibranschen, är det en fråga som jag inte kan sluta grunna på. Hur  hela fridens namn kunde reklamkampanjen hamna på DN:s debattsida?

Anekdotisk bevisföring är alltid en smula vansklig, men på nuvarande underlag vågar jag mig i alla fall på en hypotes: DN håller på att omvandla sin debattsida till en betald reklamplats. Nästa fråga blir då vad denna omvandling uttrycker. Är det blott ett uttryck för akut penningbehov? Eller är det något mycket värre? Är det så att vi skönjer de första tecknen på att Schlingmannsamhället håller på att bli verklighet?


Satsning på lärarlöner – har någon sett den?

februari 14, 2013

Idag berättar Anders Borg och Tomas Tobé (Ordförande i utbildnings­utskottet) om vad Moderaterna tänker göra inom skolpolitiken. De berättar även vad regeringen har gjort, eller vad regeringen påstår sig ha gjort. ”Satsningar på lärares kompetens, löner och karriärvägar tillsammans med tidigare betyg, fler nationella prov och mer undervisningstid är exempel på reformer som genomförts.” Låt oss ta en hastig titt på ett av dessa områden, lönerna.

4,2; 3; 3; 2; 1,5; 4,2.

Där har ni procenttalen för det garanterade löneutfallet för arbetstagarorganisationen i de senaste tre huvudöverenskommelserna. I HÖK 07 var det lite speciellt uttryckt. Utfallet för hela perioden 2007-2009 skulle vara 10,2 %. Utfallet för 2008 och 2009 skulle vara 3 % vardera år och man skulle komma fram till 10,2 % genom enkel summering av åren under perioden. Man kan därför säga att det garanterade löneutfallet var 4,2 % 2007, 3 % 2008 och 3 % 2009. I HÖK 10 (hela i pdf) var det garanterade utfallet 2 % 2010 och 1,5 % 2011. Enligt HÖK 12 är utfallet 4,2 % för år 2012.

Det kan vara kul att kika på dessa siffror i jämförelse med den faktiska löneutvecklingen inom privat sektor (och det är bekvämt eftersom jag slipper göra diagrammet själv). Så här säger SCB om den saken  (klicka på bilden för bättre läsbarhet).

SCB-Löneutveckling-PrivatSektor-2002-2012

Är man välvilligt inställd kan man säga att avtalens garanterade utfall ligger i samma region som den faktiska utvecklingen inom den privata sektorn. Det vore kanske inte så hemskt mycket att orda om, om det nu inte var så att regeringen skryter om sina satsningar på lärarlöner.

Förvisso kan man säga mycket om detta sätt att göra jämförelser. Avtal och faktisk löneutveckling är inte alldeles samma sak. Det är inte regeringen utan Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som sitter vid förhandlingsbordet. Etc, etc. Men när alla dess saker har sagts återstår ändå en fråga. Var är satsningen på lärarlöner?


En fursteslickare och hans påve

februari 13, 2013

Det är så fint när någon törs sluta upp kring de stora mäktiga och troget försvara dem oavsett vilka skändligheter de gjort sig skyldiga till. Makten uppskattar underdånig lojalitet och vill det sig väl kan belöningen bli en plats i himmelriket. Erik Helmerson visar idag upp sina talanger som fursteslickare och föremålet för hans omsorg denna gång är påven och den katolska kyrkan. Helmerson är vredgad över att den ”seriösa och fördjupande nyhetsrapporteringen” om påvens annonserade avgång dränktes i dynga, bestående av nazistanklagelser och ”alla de förväntade skämten om celibat, roliga hattar och småpojkar”.

Må så vara att Joseph Ratzingers medlemskap i Hitlerjugend huvudsakligen berodde på att det var obligatoriskt, och må så vara att han deserterade i april 1945. Problemet med Vatikanens förhållande till nazism och framför allt till fascism handlar inte om Ratzingers person, utan om att den katolska kyrkan med sådan ihärdighet stött snart sagt varje fascistisk regim, varän den etablerat sig. Välviljan har till och med nått islamistiska fascistregimer, när det funnits ett sammanfallande intresse av att försvara religionen mot yttrande- och tankefriheten, såsom när Vatikanen i praktiken ställde sig bakom fatwan mot Salman Rushdie.

På en punkt kan man dock hålla med Helmerson. Om någon skulle skämta om småpojkar i sina kommentarer om påven är det ytterst osmakligt. Under sin tid som ärkebiskop i München hjälpte Joseph Ratzinger personligen till att skydda en präst som våldtagit barn och han har ett stort ansvar för att övergreppen och våldtäkterna mot barn kunde fortgå i hemlighet så länge. Som chef för Troskongregationen (tidigare känd som Inkvisitionen) förbjöd han att uppgifter om våldtäkterna spreds till polis och domstolar. Det var en intern kyrklig angelägenhet och ingen får göra något som kan skada kyrkan. Ratzinger och småpojkar är alltså ingenting att skämta om. Men det är inte, som Helmerson tycks anse, en orätt mot Ratzinger att ägna sig åt sådana skämt. Det är en skymf mot alla de barn, som plågats av katolska präster och andra högvördigheter.

Problemet är alltså inte, som Helmerson har fått för sig, antikatolicism. Problemet är vad den katolska kyrkan har gjort och fortsätter att göra. Alldeles nyligen påmindes vi om hur de så kallade Magdalenatvätterierna på Irland långt in på 1990-talet höll sig med vad som närmast kan beskrivas som slavarbetskraft. I detta fall handlade det om kvinnor, som ansågs ha tvivelaktig moral. Det handlar med andra ord om det normala kyrkliga kvinnoföraktet, som med hänvisning till gudomligt mandat tillåts härja fritt överallt där civilisationen inte lyckats pressa tillbaka den religiösa vidskepelsen.

Självklart har Erik Helmerson all rätt i världen att försvara Vatikanen i dess kamp mot frihet, jämlikhet och människovärde. Men han får försöka lära sig att leva med att det finns folk, som nyttjar sin yttrandefrihet mot den religiösa vidskepelsen och den organiserade religionens illdåd.


Det är fortfarande kapitalavkastningen, dumskalle

februari 5, 2013

I höstas presenterade Socialdemokraterna sina avsikter för att säkra kvalitet i välfärdssektorn. Programmet handlade om skapandet av nationella kvalitetslagar, som bland annat skulle hindra att strävan efter vinst fick menlig inverkan på kvaliteten. Poängen var alltså inte att förbjuda vinst, utan att säkra kvalitet. Bland annat ville SAP ge möjlighet att främja icke-vinstinriktade bolagsformer. Ett argument var att man därigenom kunde skydda mångfalden mot privata monopol. Några månader senare förklarade sig i princip LO stå bakom partilinjen. Förslagen från SAP och från LO var föga radikala och de var ganska lätta att sakligt motivera. En del fenomen, som seriösa forskare sedan länge varnat för, börjar bli synliga, såsom ”skumning” av de mera vinstgenererande ”kunderna” inom vård och omsorg och den häromdagen uppmärksammade betygsinflationen bland friskolorna. Höga betyg blir ett sätt att konkurrera om elever och betygssättningen förlorar kontakten med de reella kunskaperna. I pappers-DN beledsagades artikeln om överbetygen även med lite uppgifter om de koncerner som äger skolorna. Rubriken på figuren sammanfattade läget: ”Svenska skolor miljardindustri som ägs av riskkapitalbolag i skatteparadis”. Ägarbilden är likartad inom vård och omsorg. Stora koncerner, ägda av riskkapitalbolag, tar en växande andel. Granskningen av äldrevården i Stockholm är inte direkt upplyftande. Konsekvenserna av växande privat koncentration av produktionen inom ”välfärdssektorn” är allt annat än tilltalande. Till och med organisationen Företagarna varnar för den tilltagande koncentrationen, trots att man främst vill betona hur stor andel av den privata omsättningen inom vård och omsorg, som alltjämt ligger hos små företag. Organisationens program för att motverka koncentrationen är förvisso i stort sett den raka motsatsen till vad SAP och LO föreslagit, men tydligtvis delar man farhågorna för åt vilket håll utvecklingen verkar gå. Liknande tongångar hörs från miljöpartistiskt håll.

Man skulle alltså kunna tycka att förslagen från SAP och LO i all sin harmlöshet uppmärksammade reella problem, som i flera avseenden strålade samman i farhågor om att mångfalden skulle undergrävas av tilltagande koncentration av ägandet inom den privata produktionen av skola, vård och omsorg (för att hålla sig till det gamla personska mantrat). Likväl utlöste förslagen vilda ramaskrin över hur SAP och LO ville tillintetgöra mångfalden och skapa ett centraldirigerat offentligt monopol. Idag kompletteras skrämselpropagandan med legalistisk argumentation, framförd av Almega genom dess näringspolitiska chef Ulf Lindberg. En inkallad expert har på Almegas uppdrag kommit fram till att EU-rätten inte tillåter att man vid offentlig upphandling gynnar icke-vinstsyftande bolag. Inte heller får man hindra vinstdrivna bolag från att delta i upphandling. Däremot, vilket Almega tycker är ”intressant”, är det ”möjligt för medlemsstaterna att hindra vissa organ som verkar utan vinstsyfte från att delta i offentliga upphandlingar.” Företrädare för kapitalet kan förena sig i ett samfällt mums och Almega ställer ultimatum till Socialdemokraterna och LO:

Antingen accepterar man som i dag konkurrens på lika villkor och fortsätter utveckla kvalitet och valfrihet tillsammans med företagen i välfärdssektorn, eller så gör man gemensam sak med de som vill vrida klockan tillbaka; avskaffa valmöjligheterna i skola, förskola vård och omsorg och driva all verksamhet i offentlig förvaltning.

Retoriken är alltså densamma som präglat hela anstormningen, men nu mobiliserar man EU bakom kraven på att SAP och LO skall inordna sig i ledet. Tillsammans med företagen heter det med en vacker omskrivning, men det handlar naturligtvis om att underordna sig kapitalet och försvara en enda sak: vinst.

Jag påpekade för ett par veckor sedan att valfrihetsretoriken inte är något annat än en dimridå för att dölja vad allt handlar om för bolagen: kapitalavkastning. Borgerliga politiker kan – även om de inte alltid lyckas – hålla sig till att bara tala högstämt om den egentligen ohotade valfriheten, men så snart bolagen och deras organisationer själva kommer till tals blir det omöjligt att helt dölja att det är avkastningen på kapital som är deras enda riktmärke. Får de som de vill kommer detta att vara den variabel som styr fördelningen till och inom välfärdssektorn. Lite smått hotfullt påpekar Almega: ”Redan har debatten påverkat många investeringsbeslut och entreprenörers vägval.” Frågan får alltså inte ens diskuteras. Minsta lilla risk för att avkastningskraven inte uppfylls resulterar i att pengarna hamnar någon annanstans.

Tyvärr verkar inte Almega behöva bekymra sig så mycket för farlig debatt. Som jag också påpekade för ett par veckor sedan synes vare sig SAP eller LO resa frågan om vilka principer som skall styra resursfördelningen i vad som avser välfärdssektorn. Frågan som inte ställs är i all enkelhet: Är maximering av privat kapitalavkastning den lämpligaste principen för resursfördelning till och inom skola, vård och omsorg? För Almega och dess gelikar är svaret självfallet jakande. De företräder dem vars enda syfte är vinstmaximering. Detta är vare sig ett politiskt eller värderande påstående, utan ett konstaterande, som dyker upp i varje grundbok i nationalekonomi. Företag är vinstmaximerare. Så länge Socialdemokraterna och LO inte vågar (eller begriper) att väcka liv i frågan om vad som skall styra resursfördelningen, så kommer den verkliga politiska debatten att utebli. Och SAP & LO kommer att förlora den debatt som faktiskt kommer igång. Ty i den debatten kommer de att bli ständigt trängda av påståenden om att de hotar valfriheten och försvarar centralism och monopol. Så låter den ständiga trallen i kapitalets högljudda doadoakör. Enda sättet att tränga igenom det oväsendet är att skaka liv i den grundläggande frågan om hur medborgarna vill att resursfördelningen skall gå till, det vill säga hur man skall avgöra vem som får vad av utbildning, vård och omsorg. Skall utsikterna till privat avkastning på kapital bestämma detta? Jag tror inte att jag är ensam om att anse att det finns bättre alternativ. Vad säger SAP och LO?


En folkpartist på Systembolaget

februari 4, 2013

Gratisbladet Uppsalatidningen vet att berätta om huruledes den folkpartistiska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström lärde sig allt om Systembolaget medelst en stunds praktikarbete. ”Jättekul och lärorikt!” utbrister Cecilia Wikström efter sin ”politikerpraktik”. Aldrig tidigare har hon haft så kul på bolaget. Hon fick pröva på allt, inklusive uniformen, och har nu lärt sig hur Systembolaget arbetar. Den viktigaste upplevelsen var insikten att ”många fina viner och produkter” är billigare i Sverige än i Frankrike och Belgien.

Det är kanske för lätt att göra sig lustig över en EU-parlamentarikers äventyr i arbetslivet, i synnerhet om den främsta lärdomen handlar om priset på fina viner. Men det finns samtidigt något att beklaga efter den korta dansen i potemkinkulissen: Det faktum att dansen blev så kort. Hade Wikström stannat lite längre, säg några månader, så kanske hon hade kunnat lära sig något, och då inte om priset på vin, utan om priset på människor. Även detta är lågt på Systembolaget. Både utomlands och på hemmavid.

Det låga priset på människor utomlands har i och för sig en direkt koppling till priset på vin, även om det då handlar om lite enklare produkter än de som fångade Wikströms uppmärksamhet. Det handlar om arbetsvillkoren för de direkta producenterna av vin, som på många håll trälar under usla villkor. Bland dessa har de sydafrikanska vinarbetarna fått särskild uppmärksamhet i kampanjen Rättvis vinhandel, som pågått i flera år. Kampanjen gjorde i december, genom debattartiklar i Arbetaren och ETC, ett nytt försök att få Systembolaget att ställa hårdare krav på bättre arbetsvillkor för vingårdarnas lantarbetare. På papperet håller sig Systembolaget med en samling vackra ord om etik och socialt ansvar, eftersom sådant för ögonblicket har blivit modernt. ”Ansvarsfulla företag är på modet”, som det heter på bolagets egen hemsida. Som varje utsugare med självaktning låter man givetvis orden stanna på papperet. Denna humbug går under beteckningen CSR, Corporate Social Responsibility, eftersom varje humbug med självaktning måste betecknas med en utrikisk glosa för att låta riktigt fin.

Det låga priset på människor hemmavid ordnar Systembolaget genom att anställa ungdomar på usla villkor och se till att de inte kan klaga. Modellen är listigt uttänkt och fungerar tydligtvis utmärkt. Först anställer man folk med löjligt låg tjänstgöringsgrad, kanske 20 %. Sedan låter man dem arbeta 70, 80, eller kanske till och med upp till 100 % genom att låta dem arbeta extra timmar utöver det som står i anställningsavtalet. På så sätt håller man de anställda i en beroendesituation, som gör att ingen vågar klaga. Skulle någon våga yppa missnöje med arbetsvillkoren, försvinner de extra timmarna. Ingen klarar sig på den lön 20 % ger. Även om man kan hanka sig fram på att deltidsstämpla, så har man bara 75 stämplingsdagar. I praktiken betyder det att man ganska snart måste säga upp sig. Systembolaget behöver aldrig aktivt göra sig av med de misshagliga. Det räcker att sluta upp med att schemalägga dem på extra timmar.

De arbetande känner mer än väl till sitt utsatta läge. Ytterst få har råd att ta några risker för att försvara sina rättigheter. Följaktligen lägger sig en behaglig tystnad på arbetsplatserna. Om Cecilia Wikström praktiserat ett par månader i stället för ett par timmar hade hon kanske kunnat lära sig något om villkoren för dem som arbetar på Systembolaget (och för en hel del andra, exempelvis inom kommunerna). Om hon hade fått tala ostört med de anställda under sin korta sejour hade kanske någon kunnat berätta för henne. Nu blev det inte så. I stället blev det två timmars kringfjantande med tillfälle för fotografering för Systembolagets hemsida. Samtal med chefer och några jättekuliga ögonblick i Systembolagets uniform har lärt henne allt hon behöver veta. Eller om man skall vara petig, allt som Systembolagets chefer tycker det är lämpligt att hon vet. Till detta hör självfallet inte arbetsvillkoren för vare sig vinproducenter eller butiksanställda. Det är å andra sidan kanske inget som intresserar en folkpartist i EU-parlamentet. De har ju så mycket annat att tänka på. Till exempel priser på fina viner.