Vann Kommunal?

Busstrejken är avslutad och i det omedelbara twitterflödet visste de entusiastiska tillropen inga gränser. Kommunal hade vågat ta fajten. Segern var hemburen. Äntligen skulle det bli ordning och reda med anställningarna vid byte av entreprenör. Kommunal hade visat vad facklig organisering betyder. Stolthet och glädje. Arbetsvillkoren skulle bli bättre. Avtalet var bra. Härligt kämpat! Och så vidare. Några enstaka avvikande röster hördes dock. Frances Tuuloskorpi (@FrancesTuu) ställde några lite mer konkreta frågor om vad som egentligen var nytt i jämförelsen med befintliga lagar och avtal. Någon påminde också om att det nu hängde på den vardagliga fackliga kampen vad avtalet i praktiken skulle komma att ge.

Min spontana reaktion på meddelandet om att strejken var över, var huvudsakligen gubbsur och cynisk. I förra veckan hade jag gissat – och i lösa ordalag slagit vad om – att strejken skulle vara slut på fredag (d.v.s. idag) och att resultatet skulle bli någon form av arbetsgrupp, som skulle handha frågor om vad som sker med anställningar vid övergång till ny entreprenör. En ganska bra gissning med andra ord, men absolut inget att skryta med. Rimligen borde de flesta ha förutsett att det skulle sluta på det viset.

Egentligen borde man avvakta med kommentarer till dess att man fått läsa avtalet, men det är svårt att låta bli att jämföra kraven med resultatet. På sin hemsida presenterade Kommunal sina krav i följande punkter:

• Kommunal kräver löneökningar med minst 700 kronor per månad och heltidsanställd.
• Kommunal kräver att det införs lägsta löner för olika personalkategorier i avtalet.
• Kommunal kräver att vid trafikupphandlingar och entreprenörsbyten ska all personal övertas av den nya entreprenören eller underentreprenörer.
• Kommunal yrkar minst 11 timmars dygnsvila för alla.
• Kommunal yrkar att avtalets regel om minsta rasttid om 30 minuter ändras till 45 minuter.
• Kommunal yrkar att tid innan utlägg av pauser ska beräknas på arbetstid.

Så vad blev det? Enligt hemsidan fick förbundet löner helt inom ramen för ”märket”. Månadslönen höjs med 1732 kr under avtalsperioden 1 juni 2013 – 30 september 2016 och lägstalön införs för de yrkesgrupper som inte har det. Inte mycket att säga om. Lönesumman är i densamma som gällt över hela linjen och inget annat var att vänta

Den andra viktiga gruppen krav handlade om arbetstider. Resultaten låter misstänkt vaga. ”Medarbetarnas inflytande över schemaläggningen ökar, vilket möjliggör bättre arbetstider och att man kan få den dygnsvila man behöver.” Utfallet tycks av detta att döma vara helt avhängigt ihärdigheten i den reguljära lokala fackliga kampen. Kraven i sig var tämligen blygsamma, vilket inte hindrar att de var viktiga. Kravet på minst 11 timmars dygnsvila var egentligen inte mer än vad arbetstidslagen (13 §) säger, men formuleringen i lagen (”minst elva timmars sammanhängande ledighet under varje period om tjugofyra timmar”) har gett utrymme för en del trixande. Kanske har Kommunal lyckats åstadkomma något här, men det är nog säkrast att vänta med omdömen till dess man tagit del av själva avtalstexten. Lite oroväckande är det att uttrycket 11 timmar inte finns med i Kommunals presentation av uppgörelsen; ”den dygnsvila man behöver” är påtagligt mer tänjbart. När det gäller de korta rasterna blev utfallet synbarligen begränsat. ”Korta matraster får inte längre vara regel och ständigt återkommande.” Även på denna punkt syndes utfallet bli helt avhängigt den lokala fackliga kampen.

Den verkliga principfrågan handlade om vad som skall ske med anställningarna när ett bolag ersätts av ett annat efter upphandling. Även här måste definitiva omdömen vänta på själva avtalstexten. På hemsidan sägas att man fått ”Avtalsregleringar som skapar ordning och reda för personalen vid entreprenörsbyten”. I twittersvar till Tuuloskorpi sade Kommunal att innebörden var att personalen från det bolag som förlorat upphandling skulle komma före folk från bemanningsföretag. Ordningen vid byte av entreprenör skall allstå vara, att först kommer det nya bolagets personal, sedan de med förtur (p.g.a. LAS eller p.g.a. att de önskat ökad sysselsättningsgrad), sedan den gamla bolagets personal (inte bemanningsföretag, alltså). Enligt hemsidan skall det hela övervakas av en ny instans. ”En nämnd för entreprenörsbyten kommer att inrättas. Det innebär att representanter från centralt håll kommer att följa hur företagen sköter personalfrågorna vid entreprenörsbyten och vilka effekter de nya avtalsregleringarna får.” Återigen en tämligen vag lösning, där allt kommer att handla om styrkeförhållanden mellan parterna.

Det är en bit kvar till Kommunals ursprungliga krav om att personalen skulle övergå till det nya bolaget, vilket hade inneburit att entreprenadbytet varit en så kallad verksamhetsövergång. Arbetsköparsidan verkar ta det med ro. Bussarbetsgivarna säger på sin hemsida: ”Det nya avtalet innehåller inslag av ökad dialog i samband med upphandlingar i syfte att minska de anställdas oro för anställningstryggheten.” Dialog för att minska oro, således, men ingenting om anställningstryggheten och anställningsvillkoren i sig. Arbetsköparna verkar inte direkt skakade, men Kommunals ordförande, Annelie Nordström, bedömer, enligt tidningen Kommunalarbetaren,  att avtalets tre delar sammantagna skall bli verkningsfulla och hon ser det som en seger. Tidningens beskrivning av de tre delarna gör i vart fall inte mig lika övertygad.

Innebörden av den första skrivningen är att det bolag som får en ny entreprenad i första hand också ska ta över personalen. Den andra skrivningen är en beskrivning av de centrala parternas synsätt på entreprenadbyten och att till exempel att provanställningar inte ska tillämpas generellt samt att det finns möjlighet att tvista på det centralt. Den tredje skrivningen innebär att en partssammansatt nämnd inrättas. Den ska övervaka att skrivningarna följs. [Ett par korrekturfel rättade.]

För den som läst andra delar i kommunala avtal, där man ger en partsgemensam syn på något – framförallt löner och lönebildning – är det föga betryggande om parterna nu har ett gemensamt synsätt på entreprenadbyten. Det är inte utan viss fasa jag ser fram emot att läsa vad de kokat ihop denna gång. Några bindande bestämmelser finns inte heller, inte ens mot att bussförarna från det gamla bolaget skall tvingas att börja med en provanställning.

Ett lika stort orosmoment i mina ögon är att så mycket verkar hänga på reella styrkeförhållanden mellan parterna, inte minst lokalt. Det finns dessvärre allt för många exempel där Kommunal lokalt inte har sagt ett pip när arbetsköparen har kommit med påhitt, som borde få en facklig organisation att blåsa till strid. När det gäller lokal facklig kamp lyckades dessutom Kommunal skjuta sig själv i foten genom en twitterkampanj. I en serie tweets beskrevs oacceptabla förhållanden, som medlemmar tvingades utstå, såsom exempelvis plötsliga schemaändringar. Problemet är att varje exempel var sådant som Kommunal lokalt , med stöd av lagar och avtal, borde ha tagit omedelbar strid om. Exposén över vidriga arbetsvillkor blev också en krönika över facklig overksamhet. En stridbar organisation skulle aldrig stillatigande låta arbetsköparen härja fritt på ett sådant sätt.

Nu har alltså Kommunal tecknat ett avtal där det mesta av det man vill se som framgångar blir beroende av vad man kan åstadkomma i lokal facklig kamp. Förbundet måste här se till att få en upprustning av den lokala stridbarheten. Samtidigt är den strejk Kommunal nu genomfört viktig. För andra gången på kort tid har ett förbund tagit sig an frågorna kring entreprenörsbyten. SEKO fick en annan lösning, förvisso inte helt utan sandslottsvibbar, men man tog åtminstone strid i saken. Uppvaknandet har ännu inte lett längre än till försvarsstrider. På sikt måste vi ta ytterligare steg och föra en offensiv kamp mot arbetsköparnas utrymme att försämra arbetarnas villkor vid upphandlingar. Är de fackliga organisationerna redo att ta det steget?

Strukturell rasism

De flesta av oss har förmodligen varit med om att gå in i ett rum, slänga ut handen för att tända lyset, bara för att upptäcka att det redan var tänt. Handen for i väg av gammal ohejdad vana. Vardagen är fylld av små handlingar vi gör av vana, utan att reflektera över dem. Livet skulle bli omöjligt att genomföra om precis allt skulle göras som ett resultat av ett medvetet beslut. Pröva om du inte tror mig. Låt varje steg och rörelse i produktionen av en frukost föregås av ett distinkt beslut. De flesta kommer säkerligen tröttna innan smöret är utplockat ur kylen. För att livet skall vara möjligt måste det mesta ske på autopilot. Det genomreflekterade handlandet och de medvetna besluten spar vi till de tillfällen där de behövs. Och de är många nog, ibland fler än man skulle önska. Alla har vi väl varit med om att säga eller göra något, som man ångrar omedelbart när man blir varse hur olämpligt det var. Lyckligtvis har människan även begåvats med en förmåga att be om ursäkt och att lära sig av sina misstag.

Vad har då detta med strukturell rasism att göra? En hel del, tyvärr. Autopiloten styr inte bara mycket av den motoriska vardagsverksamheten, utan även en hel del av interaktionen med omgivningen, inklusive andra människor. Det räcker då med små benägenheter för att ge stora resultat. En sådan benägenhet är tendensen att välja det man känner igen framför det som verkar okänt eller främmande. Detta är inget mystiskt. Stora mängder reklam bygger på detta. Nöt in varumärket. Reklamen kan vara urbota fånig eller irriterande. Det kvittar, så länge varumärket stannar. När man står vid hyllan känns namnet igen och omedvetet tenderar man välja märket, som känns bekant. På motsvarande sätt får vi på mängder av vägar in igenkänningsmärken för det ”normala” och för det ”främmande” beträffande människor.

Om många har likartade (uttalade eller outtalade) igenkänningsmärken för det främmande, så får det stora konsekvenser. Autopilotshandlandet får en slagsida, som skapar och upprätthåller strukturer. Inte heller detta är något mystiskt. Fenomenet att summan av individuella handlingar ger oavsedda kollektiva resultat möter vi ständigt och jämt. Ett klassiskt exempel är bilkön. När alla och envar valde det snabbaste sättet att färdas och så småningom möttes på samma väg blev de stillastående. På en direkt fråga om de hade för avsikt att rulla fram i promenadtakt, eller om de hade för avsikt att stoppa upp trafiken, kommer var och en ilsket vråla nej. Ingen behöver vilja bilkön för att den skall uppstå. Lika lite behöver några vilja rasism för att den rasistiska effekten skall uppstå. Det räcker med en tendens att känna igen det ”främmande”, så gör det kollektiva utfallet av autopiloterna resten.

Denna typ av resonemang är hämtade från grundkursen i samhällsvetenskap och det har sagts många gånger förr. Lik förbannat blir det nödvändigt att gång efter annan upprepa dessa enkla ting, eftersom det förs ett ständigt krig mot allt tal om strukturell rasism. Vanligen sker det genom att utmåla tanken om strukturell rasism som något ytterst mystifikt och egendomligt. Igår var Svenska Dagbladets alldeles egen  Ivar Arpi ute på en ny sväng i detta träsk. De mer bisarra inslagen i hans artikel, såsom jämförelsen med den kristna idén om syndafallet, kan vi lämna därhän. Huvudpoängen är att det inte finns något som kan kallas strukturell rasism. I Arpis värld bör man inte tala om struktur överhuvud taget. ”Att prata om strukturer ger en lättköpt intellektuell glans till diffusa flummerier.”

Det här har naturligtvis inte Arpi tänkt ut själv. Han citerar i stället flitigt vad Fredrik Johansson skrev i senaste numret av högerblaskan Neo. För Johansson är världen enkel. Det finns några få rasister, som begår rasistiska handlingar. Och så finns det alla vi andra, som inte är rasister och inte begår rasistiska handlingar. Vad som absolut inte finns är någon struktur som ”genomsyrar” det Johansson fördrar att kalla ”vårt samhälle”. Den tanken är effektivt tillbakvisad, skriver Johansson, och fortsätter i någon slags liberal falsett. ”Men tankemodellens argumentativa potens överflyglar helt dess förklaringsvärde eller intellektuella stringens. Det har den gemensamt med andra metafysiska föreställningar om ”krafter” som styr våra samhällen. Världsanden och klassernas kamp är den strukturella rasismens andliga kusiner.”

Ord och inga visor alltså. Nu är det väl i och för sig ingen som tror att stryker runt någon slags andlig strukturell rasism, som styr och ställer i världen. Problemet kan dock inte, såsom Arpi, Johansson & Co vill, reduceras till att handla om några få onda rasister. Vore det så kunde vi alla slå oss för bröstet och utbrista: Jag är inte rasist, inte du heller, och därför finns det inget problem. Precis som Arpi, Johansson & Co gör när de låter blicken svepa över ”vårt samhälle”. Fullt så rosenskimrande ser det emellertid inte ut för dem som är hänvisade till att betrakta ”vårt samhälle” utifrån. Det vill säga för dem som i vardagen möter det kollektiva resultatet av mångas tendens att känna igen det främmande. Hur världen ser ut från en sådan utsiktspunkt har åtskilliga beskrivit mycket bättre än jag någonsin kan göra. Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask i våras var mycket effektivt i att klargöra hur de enskilda händelserna hopar sig på varandra till dess de upphör att vara enskilda. Försöken att ge varje ny händelse en särskild förklaring brakar till slut samman. Det man möter är inte särskilt utan allmänt. Det är med andra ord ett strukturellt fenomen. Och det behövs, som sagt, vare sig uttalade rasister eller världsandar för att skapa sådana fenomen. Det räcker med gemensamma drag i små benägenheter hos många människor.

Just eftersom det inte behövs några medvetna beslut eller onda avsikter för att den strukturella effekten skall uppstå, är det svårt att komma åt problemen. Lagstiftningsvägen är förmodligen körd. Den vägen kommer man inte längre än att straffa avsiktligt handlande. De oavsiktliga konsekvenserna av oreflekterat agerande är avsevärt mycket svårare att få bukt med. Högern älskar denna situation. Om någon påstår sig ha upplevt diskriminering kan högern ställa sig upp och vråla: Visa mig den onda människan som uppsåtligen utförde en diskriminerande handling mot dig! Alla som försökt att använda sig av diskrimineringslagstiftningen vet hur hopplöst det är. Därför är det synd att inte Stefan Löfven tog tillfället i akt att ge ett stillsamt ansikte åt problemets kärna, när han pressades i en radiointervju under sossarnas kongress.

Radiointervjun med Löfven är den dramatiska mittpunkten i Fredrik Johanssons drapa. Löfven blev svarslös på journalistens fråga: ”Vilken rasism har du hittat hos dig, när du har rannsakat ditt inre?” Journalisten nöjde sig inte med allmänna ord om strukturer, utan frågade: ”Men det handlar ju om att se strukturer också i sig själv? Har du hittat något sådant?” Löfven svarade då rakt nej. (En snutt ur intervjun inledde f.ö. ett inslag i Godmorgon världen för några veckor sedan.) Tänk om Löfven i stället svarat: ”Nej, och det är just det som är problemets kärna. Jag är inte rasist och jag hittar inte någon rasism hos mig själv. Men jag vet att jag, liksom alla andra, kan ha tendenser i mitt agerande, som jag inte ser, eftersom detta agerande smälter in i det normala, det vill säga i det dominerande handlingsmönstret. Så om jag skall rannsaka mig själv är det inte rasism jag skall leta efter, utan små benägenheter, vars existens jag normalt sett aldrig reflekterar över. För jag vet att det är dessa små oreflekterade benägenheter, som skapar sega strukturer.”

Fullt så högtravande kanske Löfven inte hade behövt uttrycka sig, men det skulle ha gjort stor nytta om han hade försökt få fram ungefär en sådan poäng. Då hade han inte lämnat fältet fritt för ytterligare ett varv av det borgartrams, som portioneras ut av folk som Fredrik Johansson och Ivar Arpi. För detta trams är inte ofarligt. Det är riktat mot alla försök till seriös diskussion av reella problem. Det är riktat mot alla försök att ta upp en diskussion om de mekanismer, som genererar rasistiska effekter på en strukturell nivå. Och det sker i en miljö där det rasistiska bakgrundsbruset sakta men säkert skruvas upp. Behovet av att utnyttja förmågan att be om ursäkt och att lära sig av sina misstag krymper, allteftersom den vardagsrasistiska normalnivån stiger. Utrymmet för det oreflekterade handlande som skapar och upprätthåller en strukturell rasism vidgas. Och det gnager sig längre och längre in i det politiska fältet. Sådant som lika gärna kunde vara ett arbetsmarknadsproblem, ett social problem, ett ordningsproblem, eller vad som helst, får ett markant inslag av invandrarproblem om det råkar förekomma bland de ”främmande”. Det var exempelvis självklart att det var integrationsminister Ullenhag, som åkte till Husby när ortens invånare utsattes för vandalism. Självklart, åtminstone för dem som utför sin journalistiska gärning i ”vårt samhälle”.

Börjar riskkapitalbolagen bli rädda?

”Riskkapitalbolagen måste införa en uppförandekod” Under denna braskande rubrik skriver idag sex företrädare för riskkapitalbolag om behovet av förbättrad självreglering inom branschen. Säkerligen är det nedläggningen av John Bauer-gymnasierna som ligger bakom denna plötslig upptäckt, att det kan behövas lite mer nedtecknade spelregler för riskkapitalbolagens framfart. Artikelförfattarna börjar med en utläggning om hur goda och nyttiga dessa bolag är, innan de kommer fram till den punkt där skon skaver: De  privata tjänstebolagens roll i ekonomin är ”inte helt okomplicerad. Inom skola, vård och omsorg finns nu ett stort antal privata ägare, varav några är riskkapitalbolag. Vi kan tyvärr konstatera att inte alla ägare uppträder på ett seriöst sätt.” På detta ytterst försiktiga sätt signalerar författarna att det finns ett problem. Problemet är inte att privata bolag orsakat förödelse inom offentligt finansierad verksamhet. Problemet är att bolag uppträtt på ett sätt som kan skapa svårigheter för andra bolag att fortsätta tjäna grova pengar på offentligt finansierad verksamhet.

När normala affärsmässiga beslut får konsekvenser, som skapar upprörda känslor bland dem som drabbas, riskerar detta att skapa opinion för att reglera verksamheten. Dessa bolag säger sig tjäna sina pengar på att ta risker, men det finns risker de för allt i världen vill undvika. En sådan risk är att lagstiftare skulle sätta gränser för deras strävan att maximera kapitalavkastningen. Glöm aldrig – och detta har jag tjatat om förr – att allt handlar om kapitalavkastning. Detta är inte något värderande eller på något sätt ondsint påstående. Det är ett torrt konstaterande av fakta. Dessa bolag har till syfte att maximera kapitalavkastning, inget annat. Verksamheterna de äger är medel, inte mål. Vilka konsekvenser bolagens beslut får för verksamheten saknar relevans, så länge målvariabeln maximeras.

Horder av ideologer ligger i för att övertyga oss om att vinstmaximering är det som ger den bästa verksamheten. Med jämna mellanrum påminns vi om att detta inte är sant. Vill det sig riktigt illa uppstår rena skandaler. I sådana lägen måste man göra något för att begränsa skadeverkningarna. Inte skadeverkningarna för dem som är mer eller mindre beroende av att verksamheterna fungerar, utan skadeverkningarna för den fortsatta maximeringen av kapitalavkastningen. Den vanligaste lösningen är att med ett lagom moraliskt tonfall gå ut och propagera för att branschen behöver reglera sig själv, exempelvis genom att upprätta en uppförandekod.

Det vi nu ser från riskkapitalbolagen är således inget unikt. Tvärtom, det är typiskt. Det centrala inslaget är självreglering. Genom utfästelser om att själv ta hand om problemen kan man i bästa fall hålla ovälkommen reglering på avstånd. Skandaler försvinner snart ur nyhetsflödet och på lite sikt ur minnet. Är det någon som minns köttindustrins skrävel om utökade kontroller för ett knappt halvår sedan? Även den gången användes för övrigt DN:s debattsida som annonsplats för skadehantering. Nu är det alltså dags igen för motsvarande manöver. Några riskkapitalbolag idkar en smula självkritik inför publiken och uttalar sin vilja att ”ytterligare utveckla kraven på affärsmoral i allmänhet och i synnerhet vid ägande av skattefinansierade verksamheter såsom vård, skola och omsorg.” Lägg särskilt märke till det insmugna ordet ”ytterligare”. Någon gräns för självkritiken måste man ju ändå ha.

Hur som helst, de sex mycket dygdiga bolagen, som själva redan har en uppförandekod, skall nu verka för att även branschorganisationen, Swedish Private Equity and Venture Capital Association, skaffar sig en dylik. Skälet är säkerligen rent affärsmässigt. Det gäller att återvinna förtroende, för att undvika verklig reglering, som kunde äventyra friheten att efter eget behag maximera kapitalavkastningen. De dygderika sex vet precis vad det handlar om. ”Vi som representanter för ledande bolag inom denna ägarform känner ett stort ansvar för att allmänhetens förtroende för vår verksamhet upprätthålls. Ett led i att ytterligare [där kom det igen!] skapa förtroende är att vi inom riskkapitalbranschen utvecklar en tydlig gemensam uppförandekod.”

Hyckleriet är som bekant lastens hyllning till dygden. Och skenet av dygd är mycket värdefullare än dygden själv. Därför håller sig drösvis med bolag och åtskilliga branscher med en uppförandekod. Skulle det knipa är man alltid villig att se över sin kod, om man har en, eller skaffa sig en, om man inte har någon. Detta motbjudande spektakel kommer att fortsätta och runt omkring det kommer det att flockas ideologer, som på största gravallvar talar om CSR (Corporate Social Responsibility) och annan humbug, vars innehållslöshet måste döljas bakom engelska glosor.

Eftersom upprepning är all kunskaps moder tar jag det igen. Allt handlar om kapitalavkastning. Skulle det vara lönsamt att säga uppförandekod, så kommer bolagen att säga uppförandekod. Men märk väl, det skall alltid ske i form av självreglering. Allt annat kunde inskränka friheten att jaga avkastning efter eget huvud, och det får på inga villkor ske. Dagens artikel i ämnet självreglering och uppförandekod är ett tecken på att riskkapitalbolagen blivit lite rädda för att någon skall lägga skrankor i vägen för deras härjartåg. Låt dem inte komma undan igen.

Mord är helt OK och manlig dominans är naturlig

Ibland stöter man på nyheter, som man har svårt att tro att de är sanna. Carina Bergfeldt på Aftonbladet fäste i en tweet min uppmärksamhet vid en sådan. Den utspelar sig – naturligtvis, höll jag på att säga – i Texas. I Bexar County frikände en jury den 30-årige Ezekiel Gilbert, som stod åtalad för mordet på en 23-årig ”eskortflicka”. Julen 2009 hade Gilbert beställt en eskort för vilket han betalade $150. Enligt vad han uppgav i vittnesbåset trodde han att det ingick sex, men kvinnan hade bara vandrat runt i lägenheten. Efter ca 20 minuter sade hon att hon måste lämna pengarna till sin chaufför och gick. Då sköt Gilbert henne i nacken. Efter sju månader i förlamat tillstånd avled kvinnan. Försvaret hävdade att dödsskjutningen var berättigad eftersom Gilbert endast försökte återfå stulen egendom. Stöld blev det när kvinnan nekade mannen sex och inte vill ge tillbaka pengarna. Lagen ger rätt att använda dödligt våld om det gäller att återfå egendom som stjäls nattetid. Åklagarsidan ansåg att den lagen inte var till för att tvinga någon till den olagliga handlingen prostitution, men juryn gjorde en annan bedömning. Gilbert var i sin fulla rätt att skjuta en ung kvinna som nekade honom den sex, som han trodde sig ha betalat för.

Kommentarer är väl egentligen överflödiga, men det tycks som om det är fullt tillräckligt att en man tror att det ingår sex för att det skall vara helt OK att skjuta en kvinna, som har tagit emot pengar för någon form av tjänst och sedan nekar att ha sex med mannen. Ett liv – eller förmodligen, vissa liv – är uppenbarligen värda mindre än $150. Lika uppenbart är det vad rätten anser om vem som äger vad. Dylika reflektioner visar dock bara att jag har förstörts av Vilse i pannkakan, Bamse och den feministiska ockupationsmakt som styr vårt arma fosterland med järnhand (jo, det sant, det har jag läst i DN). Därför är det nog säkrast att hålla tyst. Men, det var en annan sak som fångade min uppmärksamhet. Efter frikännandet riktade Gilbert ett tack till Gud. Eftersom historien utspelar sig i Texas ter det sig sannolikt att det är den kristne guden som tackas för den friande domen. Förmodligen har Gilbert helt rätt i denna bedömning. Tar man Bibeln på allvar – och då menar jag hela Bibeln – så finns det all anledning att tro, att Gud helt skulle instämma i att män har rätt att mörda kvinnor som inte underkastar sig mannens vilja.

Förvisso är inte den kristne guden ensam om att hata kvinnor och i mera gudfruktiga delar av världen upprätthålls mäns rätt att misshandla och mörda kvinnor. Feminism och annan ogudaktighet har i olyckliga länder lagt en del restriktioner på sådant agerande. Enligt religiösa ledare som Pat Robertson leder dessa inskränkningar till betydande problem. Robertson beklagar djupt att män hindras från att ge uppstudsiga kvinnor stryk. Den enda råd han kan ge en stackars villrådig man är att flytta till Saudiarabien, där han förväntar sig att en man kan misshandla sin hustru på ett sätt som amerikansk lag inte inte har överseende med.

Robertson och alla hans gudfruktiga bröder kan dock hysa viss tillförsikt. Många delar deras synsätt och arbetar i deras anda. I olika skepnader framförs krav på respekt för och återgång till en naturlig ordning. Ofta är argumenten religiösa, men långt ifrån alltid. I veckan kom de i någon slags kvasibiologisk form från en dansk antropolog, Dennis Nørmark. Den bärande idén i hans artikel hade två element. För det första att naturliga skillnader mellan könen måste bejakas, för det andra att det manliga inrymmer ”det extrema, det konkurrensmässiga och det dominerande”. Tillsammans ger dessa två element en häxbrygd, som hör till samma tankefamilj som Pat Robertson och juryn i Bexar County. Läs Nørmarks artikel långsamt och begrunda alla hans exempel på vad som är fel. Allt handlar om att återställa en ”naturlig” ordning, där män dominerar över kvinnor. Hans jämställdhet betyder att alla vet sin plats och håller sig till den. Och, naturligtvis, att det finns någon som kan bestämma vad som är var och ens rätta plats. Men det löser sig säkert automatiskt när vi bejakar och ger plats för det naturliga ”modet att dominera” hos män.

Ämneskunskaper och annan skit

När jag var liten brukade vi berätta ”Norge-historier”. De flesta är lyckligen bortglömda, men en innehöll en norrman som gick och bar på en stor sten i en öken. Poängen handlade om vad som skulle hända om han anfölls av rövare. Det var då finessen med att bära en stor sten framgick. Släppte han stenen kunde han springa mycket fortare. Sådant tyckte vi var roligt på 1970-talet. Av någon anledning dök denna gamla historia upp i minnet när jag i dagens DN tog del av en debattartikel, som toppades av självaste Jan Björklund och följdes av en en hel trave underhuggare: Eva-Lis Sirén (Lärarförbundet), Bo Jansson (Lärarnas riksförbund),  Anders Knape (Sveriges kommuner och landsting) och  Mikaela Valtersson (Friskolornas riksförbund). Många intressenter blir det.

Debattartikeln innehåller ”Tio förändringar som ska rädda den svenska skolan”. Som nummer två kommer att administrationen skall minska. ”Lärare ska ägna sig åt undervisning – inte administration”, utropar artikelförfattarna käckt. Det var nog denna punkt som väckte liv i den gamla ”Norge-historien”. Först öser vi på lärarna en massa tungrodda planerings-, rapport-, dokumentations- och utvärderingsuppgifter, vars nytta är omvänt proportionell mot volymen. Sedan räddar vi skolan genom att minska denna administrativa börda. För den som är lagd åt det optimistiska hållet kan kanske denna förändring inge visst hopp. Den skulle kunna vara början på en avveckling av den förhärskande doktrinen, vars mantra lyder: Det finns inget som säkrar kvaliteten bättre än ett rejält kvalitetssäkringsprogram, som upptar hälften av den tid som finns avsatt för den verksamhet, vars kvalitet skall säkras. Såsom mera lagd åt det svartsynta hållet vill jag dock se doktrinskiftet på riktigt innan jag gör vågen.

I övrigt handlar åtgärdsprogrammet företrädesvis om procedurer för antagning till lärarutbildning och om didaktik. Jag bortser då från punkt ett, som säger att lärarlönerna skall höjas – vi har redan hört det till leda – och punkt tre, som klargör: ”Den som undervisar elever ska ha rätt utbildning för detta.” Det sistnämnda känns inte sådär vansinnigt nydanande, men det kanske hänger på vad som åsyftas med ”rätt utbildning”. Skall man döma av debattartikeln handlar det uteslutande om didaktik och förberedelser för ”lärarrollen”. Jag medger mer än villigt att jag är en dinosaurie i dessa sammanhang, men måste ändå fråga: Men ämneskunskaper då, är inte sådana bra att ha? Finns det något som ger större trygghet än gedigna ämneskunskaper? Finns det något som ger större möjligheter till variation, pedagogisk finess, intresseväckande uppslag och annat, som är användbart i lärarrollen? Visst, det finns insnöade original, sprängfulla av kunskaper, som de är totalt oförmögna att förmedla, men de är trots allt undantag. De mest fängslande, entusiasmerande och engagerande att lyssna till brukar vara de som verkligen kan det de talar om. Gedigna ämneskunskaper borde vara en lärares viktigaste tillgång.

Därför är det med viss undran jag betraktar tiopunktsprogrammet. Några punkter handlar om vad man skall göra för att strama upp intagningen till lärarutbildningar. Vore det inte rimligare att fokusera på vad de kan när de går ut? För en oinvigd ser det paradoxalt nog ut som om Björklund & Co hyser en ganska låg uppfattning om vad utbildning kan åstadkomma. Artikelförfattarna vill nu reglera vad studenterna skall kunna när de börjar sin utbildning, men de har föga att säga om vad de skall kunna när de avslutar den. Naturligtvis utlovas mer av ”uppföljning, bedömning och prövning av lärarstudenter” i något som kallas ”lärarrollen”, men ingenting antyder att den rollen skulle innefatta några specifika kunskaper i några specifika ämnen. I värsta fall blir det bara mer av pappersexercis kring mätning av det omätbara – det ock new public management kallas. Knarrigt konservativ som jag är kan jag inte låta bli att fråga: Skulle det inte kännas lite tryggare om de som ansvarar för utbildningsväsendet vågade tala om ämneskunskaper och visade att de trodde på att man kan lära sig något genom utbildning?

Stora överskott i arbetslöshetsförsäkringen

Jag hade egentligen tänkt att skriva några rader med anledning av Lagrådsremissen med förslag att avskaffa arbetslöshetsavgiften, men sociala plikter gör att det får skjutas på framtiden. Det vore i och för sig en stor lättnad om arbetslöshetsavgiften försvann. Då bleve vi av av med en regressiv straffskatt på a-kassemedlemskap. Men som vanligt går det att ha en del synpunkter på vad högern företar sig i a-kassefrågor. En av de saker jag hade tänkt att ta upp var att regeringen ljuger in i det sista om ett och annat rörande arbetslöshetsförsäkringen, däribland finansieringen. Detta får emellertid anstå.

Nu får jag nöja med med en lite aptitretare i form av ännu en påminnelse om att arbetslöshetsförsäkringen år efter år går med rejäla överskott. Här är en sammanställning av inkomster och utgifter enligt siffror från Ekonomistyrningsverkets presentation över utfallet för statens budget 2011 och 2012. Hoppas att jag inte räknat fel i hastigheten. (Klicka på bilden för läsbarhet.)

Som synes handlar det om överskott på i runda slängar 9 miljarder de två senaste åren (och de har varit ännu större tidigare år). Så skall det inte vara. Eller än värre – åtminstone för dem som bekymrar sig om sådana futtigheter som att den offentliga makten utövas under lagarna – så får det inte vara. Arbetslöshetsavgiften (den ingår i det som i tabellen kallas Finansieringsavgift för arbetslöshetskassor) klassas som offentligrättslig avgift. Den skall alltså vara en avgift för en specificerad motprestation från statens sida. Pengarna får följaktligen inte användas till något annat än till arbetslöshetsersättning. (Personligen anser jag att det finns skäl att betrakta arbetslöshetsavgiften som skatt snarare än en offentligrättslig avgift, men det få vi ta en annan gång.) Som jag tjatat om förr, den inkomst som heter Arbetsmarknadsavgift skall enligt lag användas för vissa angivna ändamål. Om man år efter år drar in stora överskott gör man alltså något fel. Avgiften borde i så fall justeras ner, så att inkomsten bättre motsvarar de utgifter den skall täcka. Så har inte skett. Regeringen kan knappast skylla på att den ständigt gjort stora prognosmissar. Vare sig utgifter eller inkomster skiljer sig så mycket från uppskattningarna när budgetarna tillkom. Rimligen borde någon ha ställt sig frågan om regeringen verkligen utöver sin offentliga makt under lagarna.

Socialförsäkringarna skall inte vara en mjölkko för statsbudgeten. Hur ansvaret skall fördelas för att denna förmodligen lagstridiga verksamhet har kunnat pågå under hela högerregeringens maktinnehav överlåter jag åt juridiskt sakkunniga att fundera över. Politiskt är frågan knepigare. De pengar som inte går till att betala socialförsäkringar, såsom a-kassan, borde bli utrymme att ta ut som löneökning, men det har i mina ögon en del fördelningspolitiska nackdelar, eftersom det får drag av löneökning i procent. Vi som gillar jämlikhet ser hellre ökningarna i kronor än i procent. En annan komplikation är att det kanske inte ens är önskvärt att ta ut det som lön. För egen del vill jag hellre se att pengarna blir kvar i arbetslöshetsförsäkringen, som är i stort behov av höjda tak och en del andra förändringar. Allt detta är dock diskussioner dom får vänta. Nu skulle jag bara påminna om att arbetslöshetsförsäkringen ger stora överskott och att detta faktum sannolikt är i strid med svensk lag. Det kan vara värt att komma ihåg när eventuella kostnader för att avskaffa arbetslöshetsavgiften diskuteras.