Siffror, fattigdom och generell välfärd

maj 30, 2012

Siffror är bra till mycket. De kan till exempel vara effektiva för att beskriva tillståndet i världen. Tyvärr har siffror fått lite dåligt rykte, eftersom de kan vridas till, så att passar politiska syften. Sådant missbruk gör dubbel skada. Det sprider lögner med dåliga siffror och det undergräver tilltron till bra siffror. Vad är då bra siffror? Några kännetecken är att man får veta var de kommer ifrån, hur de har tagits fram och exakt vad de mäter. Får man veta detta har man en hyfsad möjlighet att uttyda vad siffrorna säger. För detta är också viktigt att komma ihåg. Siffror säger aldrig något av sig själva. De ger endast underlag för att svara på frågor. Först bestämmer man sig för vad det är man vill veta, sedan försöker man få fram siffror som kan belysa det man vill veta. Två fällor bör man se till att undvika. Den ena fällan är att tro att siffror talar av sig själva. Det gör de aldrig. Siffror är tillverkade av människor och måste därför tolkas för att kunna säga något. Den andra fällan är att tro att det finns omätbara företeelser, där siffror inte är till någon nytta alls. Man kan konstruera mått för det mesta och så länge man minns att de är tillverkade av människor och därför måste tolkas, så kan de nyttjas även när man talar om det ”omätbara”.

En del saker är både lätta och svåra att mäta. Barnfattigdom är en sådan sak. I går publicerade FN:s barnfond, UNICEF, en rapport om barnfattigdom i 35 rika länder. Det som är lätt att mäta är den materiella sidan av saken. I det här fallet är det också lätt att se att det är den rika världen som har undersökts. UNICEF har en lista över 14 saker, som bedömts vara väsentliga för att barn skall ha en skälig levnadsnivå. Här ingår bland annat tre mål mat om dagen, minst ett mål mat innehållande kött, fisk, kyckling eller vegetarisk motsvarighet, att kunna äta färsk frukt och grönsaker dagligen, utrustning för utomhusaktivitet (t.ex. cykel), pengar att betala skolresa eller dylikt med, internetuppkoppling, åtminstone något nytt klädesplagg (alltså inte bara second hand), möjlighet att bjuda in en kompis på mat eller lek, möjlighet att fira högtidliga tillfällen (såsom födelsedag). Ingen tvekan om att det materiella fattigdomsmåttet är anpassat till en rik miljö alltså. För 29 länder har UNICEF uppgifter om huruvida hushåll har råd med de 14 sakerna på listan. Barn i hushåll som saknar två eller flera av listans saker räknas som fattiga, eller ”deprived” som är det ord som används. (I detta sammanhang kanske den tvivelaktiga konstruktionen underprivilegierad kunde användas.) Skillnaderna mellan de jämförda länderna blir stora. I Sverige är andelen fattiga barn med detta mått endast 1,3 %, vilket lägger oss på en andraplats efter Island (0,9 %). I de två värst utsatta länderna, Bulgarien och Rumänien, rusar andelen upp till 56,6 % respektive 72,6 %.

Detta materiella fattigdomsmått är ett svar på den kritik som har riktats mot det traditionella måttet, som angett hur stor andel som har mindre än hälften av medianinkomsten i ett land. Medianinkomsten är så att säga den mittersta inkomsten. Halva befolkningen har en högre och halva befolkningen har en lägre inkomst än medianen. Har du mindre än hälften av den mittersta inkomsten är du fattig. Detta är vad man brukar kalla ett relativt fattigdomsmått. Graden av fattigdom mäts genom att jämföra med hur stora inkomster andra i landet har. Detta har irriterat många på högerkanten, eftersom det i viss utsträckning blir ett jämlikhetsmått. I vår regimtrogna press rasar exempelvis Dagens Nyheter över hur missvisande det blir. Sverige hamnar nämligen betydligt sämre i rangordningen om man använder detta mått. Vi landar på en vanprydande åttonde plats med 7,3 % barn i fattigdom. Det är förvisso en bra bit kvar till de värsta länderna, USA med 23,1 % och Rumänien med 25,5 %. Men ändå. Bilden av fosterlandet blir lite sjaskigare och det gillar inte den regimtrogna pressen. Orsaken är att vi tar emot så många asylsökande, förklarar DN. Det handlar alltså inte om ”etniska svenskar mitt i livet”, som vår käre ledare uttryckte saken härförleden, när han skulle vifta bort ett annat problem.

Barnfattigdom var för övrigt på tapeten för några månader sedan och skapade då beklämmande reaktioner från regeringshåll. I mitten av mars presenterade Rädda Barnen sin årsrapport om barnfattigdomen, författad av Tapio Salonen vid Malmö högskola. De senaste rapporterna har visat en oroande tendens. Krisen på 1990-talet skapade en kraftig ökning av barnfattigdomen, men efter 1997 sjönk siffrorna. Nu tycks det ha vänt på nytt. Kurvorna för barnfattigdom vände uppåt igen från 2008. Högerregeringen hade egentligen inte behövt bli så drabbad av dessa siffror. Fattigdomen ökar i kristider. Sådan är kapitalismen och så har den alltid varit. Hade regeringen haft en gnutta anständighet i sig, så hade den kunnat säga något i stil med: Vi ser allvarligt på denna utveckling, även om situationen ännu förefaller vara betydligt bättre än efter 1990-talskrisen. Men så gör naturligtvis inte några ”nya” borgare, och framför allt inte de extra kristliga. Maria Larsson och Erik Ullenhag avfärdar i stället Rädda Barnens sätt att räkna och förklarar, att om man räknar som regeringskansliet så har antalet utsatta barn minskat. Särskilt framhåller de att antalet utsatta barn halverats sedan mitten av 1990-talet. Samma billiga brännvinsadvokatyr körde Maria Larsson med i TV, vilket fick till och med Svenska Dagbladet att reagera lite försiktigt och påpeka att Larssons jämförelser på flera sätt blir missvisande.

Regeringen älskar över huvud taget att göra jämförelser med det ekonomiska bistånd som betalades 1997. Under mitten av 1990 hade Sverige hade en extrem topp i både antal mottagare och utbetalade summor. Genom att jämföra med ett värstingår kommer man alltid kunna påstå att allt egentligen har blivit bättre. Men det råder ingen tvekan om kurvorna vänder uppåt igen efter högerregeringens tillträde. Antalet och andelen mottagare av ekonomiskt bistånd har ökat, liksom det totala utbetalade biståndet. Om det är en ihållande trend återstår att se. Siffrorna kommer i vilket fall som helst att bli svårtolkade eftersom regeringen har en långsiktig strävan att montera ner de generella välfärdssystemen och driva över de fattiga till att bli billig arbetskraft i välbeställda hem och som sista utväg till privat välgörenhet.

Om det alltså å ena sidan kan vara lätt att konstruera mått på fattigdom är det å andra sidan svårt att mäta fattigdom. Inte för att siffrorna är otydliga, utan för att fattigdomen innehåller mer än vad siffror klarar av att beskriva. Den materiella bristen finns där naturligtvis, men lika gnagande och nedbrytande är den sociala bristen, den som skapas och ständigt återskapas genom att man inte har råd att vara med. Bristen på pengar stänger den fattige ute från mycket mer av social delaktighet än den penningförsedde någonsin kan tänka sig. Har man en någorlunda anständig ekonomisk tillvaro, så behöver man aldrig reflektera över de småsummor, som ofta är förbundna med det sociala umgänget. Fattigdom är att lägga märke till varje liten summa och tvingas avstå från de flesta av dem. UNICEF:s 14-punktslista fångar upp en hel del av detta, och därför fnyser borgerliga ledarskribenter föraktfullt att frågan måste granskas djupare. Den sida av fattigdomen som bara kan upplevas, den sociala utestängningen, kommer givetvis aldrig våra regimtrogna ledarskribenter att förstå. Och de har bara spott och förakt att rikta mot dem som tycker att det är något att bry sig om. Därför går de upp i gäll falsett när de hackar ner på varje försök att använda relativa fattigdomsmått.

Det relativa fattigdomsmåttet är ett sätt att skaffa sig en uppfattning om hur många som berörs av social utestängning, men det säger inte särskilt mycket om hur det känns eller vilka konsekvenser det får. För att fånga upp sådana aspekter behövs andra metoder och där kan skönlitteratur och film vara lika viktiga som hela bibliotek av siffror. Susanna Alakoski skrev väldigt bra om detta för en dryg vecka sedan och hon klargjorde varför just barnen drabbas så hårt när hushållskassan inte räcker till att betala det som kompisarna deltar i. Allt detta skenbart lilla, som är så viktigt när man är liten.

”Det handlar om att sakna kläder, skor för rätt årstid, bo trångt, om att leva med skitmöbler, inte ha råd att byta ut trasigt, att leva med ständig oro, att föraktfullt kallas för ”white trash” (skräp) av människor som inte förstår hur man lever. Det handlar om att inte bjuda hem kompisar, om att sjukanmäla sig skolutflyktsdagen, om att leta efter mat, äta gammal mat. Det handlar om att inte kunna söka kunskap som andra eftersom man saknar dator, att inte kunna utvecklas, det handlar om att vara rädd, inte äta frukt.”

Fattigdomsmåtten kan ge en bild av hur många som tvingas uppleva detta, men de kan aldrig förmedla upplevelsen och vad den kostar för dem som lever den som vardag. Det är därför extra motbjudande när ministrar och deras vapendragare på ledarsidorna avfärdar rapporterna och när det muttras om lyxproblem bland dem som för egen del knappast betraktat en cykel eller ett par skor lämpade för en friluftsdag som lyx.

Arkitekterna bakom stora delar av den välfärdsstatsmodell, som byggdes upp med en blygsam start på 1930-talet och i högre tempo under decennierna efter andra världskrigets slut, visste däremot både hur fattigdomen såg ut och hur den kändes. Flera av dem hade personlig erfarenhet av gamla tiders fattigvård och hur det var att gå med fattigvårdsmärket på de skor man fått som välgörenhet. Detta ville de ha bort. Därför ville de bort från riktade insatser och ersätta dem med generella system. Programmet var omtvistat och oenigheten sträckte sig in i socialdemokratin. Särskilda insatser för de fattiga kan låta effektivt och vackert, men det är varken det ena eller det andra. Effektiviteten blir mindre. Det behövs en administrativ apparat för bedömning av vem som skall ha stöd och för kontroll över dem som har fått stöd. Som fattig blir man både utpekad, uthängd och granskad. Riktade insatser kränker integriteten och värdigheten hos dem som behöver stöd. Dessutom blir legitimiteten i systemen mindre. De som gick segrande ur diskussionerna om hur de gemensamma välfärdssystemen skulle utformas var väl medvetna om allt detta. De visste också att det fanns en politisk vinst med generella system. Mycket breda grupper blev en del av välfärdssystemen och fick ett intresse av dem. Medborgarnas uppslutning kring välfärdsmodellen har följaktligen varit stor.

Vår nuvarande regering känner också till allt detta och de har jobbat i tjugo år för att bryta uppslutningen kring den generella välfärdspolitiken och få ett systemskifte till stånd. Anders Borg och Ulf Kristersson gick till storms mot den generella välfärdspolitiken i var sin skrift i ett låtsasvetenskapligt projekt anordnat av det sedan länge avsomnade, Timbroägda, City universitetet. Projektet drog igång med den gamle sociologiprofessorn och chefredaktören för Svenska Dagbladet, Hans L. Zetterberg, som frontnamn. Så mycket vetenskap blev det aldrig. Man städslade en samling politruker och propagandister, och resultatet blev en räcka ordinära propagandapamfletter. Herrar Borg och Kristersson bidrog alltså med var sitt alster, Anders Borg, Generell välfärdspolitik – bara magiska ord? (Stockholm: City University Press, 1992) respektive Ulf Kristersson, Det socialpolitiska arvet (Stockholm: City University Press, 1994). Bläddra gärna lite i dessa båda pamfletter om du undrar över något i regeringens politik. Passa även på att läsa lite i Fredrik Reinfeldts hatskrift om välfärdsstaten, ”Det sovande folket” (1993), som lyckligtvis finns tillgänglig i fulltext. Kom gärna ihåg att Reinfeldt var en 28-årig riksdagsman när han skrev boken. Han var alltså bara ett par år yngre än vad Marx var när han skrev Manifestet. För övrigt är även Per Schlingmann, som haft huvudansvaret för ytfernissan på den ”nya” moderaterna med på ett hörn i Reinfeldts skrift. Skall vi tro att alla dessa (och listan kunde göras längre) plötsligt i mitten av 2000-talet skulle ha ändrat sig? Att de då gemensamt ändrat linje och tagit den generella välfärdspolitiken till sitt hjärta?

Tro’t den som vill. Men titta först på den politik de faktiskt har fört. Den har tämligen konsekvent riktat in sig på att driva på mot ett system med ”grundtrygghet” på en nivå som håller folk vid liv, men inget därutöver. Samtidigt börjar man på olika sätt öppna för ett system med å ena sidan privata tilläggsförsäkringar för de välbeställda och å andra sidan privat välgörenhet åt de fattiga. Gamla tiders fattigvård och välgörenhet kommer så sakta tillbaka. Självklart blir då reaktionerna ilskna när någon kommer dragandes med relativa fattigdomsmått och talar om barnfattigdom som ett problem. När någon kommer och talar om den sociala utestängning och dess kostnader, som följer av att inte kunna vara med på skolutflykten eller att inte ha något att berätta om när man åter samlas efter sommarlovet. Sådant vill varken regeringen eller den regimtrogna pressen höra talas om. Det skulle kunna störa den marsch bort från den generella välfärdspolitiken, som högern längtat efter i så många år. Man kan ha mycket åsikter om välfärdsstaten, men när alternativet är fattigvård och välgörenhet av 1800-talsmärke måste vi resa motståndsfanan.


Blinda fläckar och nödvändigt tjat

maj 25, 2012

Vad är det som gör att vissa saker aldrig syns? Eller rättare sagt, vad är det som gör att vissa saker förblir omöjliga att se för dem som svingar pennorna på kultursidor och i officiell politisk debatt? Återigen är det klasshatet jag tänker på. Inte det klasshat som nyligen upprört en trave själsfina borgare, utan det förakt, som högst desamma med omedveten entusiasm deltar i. Varför är det i stort sett ingen som bryr sig om det hat som överklassen och den välbeställda medelklassen utövar mot arbetarklassen? Den klarögda Åsa Linderborg, som vet hur det är att vara föremål för både klass- och annat hat, är ett undantag. Hon ser föraktet, både när det frodas bland DN:s kulturskribenter och när det blir en del av vardagen för lågavlönade och fattiga. Men i övrigt är det glest med klarsyn. Extra tragiskt blir det att läsa Olle Svennings maning till kulturradikalt uppror från någon egendomlig plats, som han kallar mitten.

Efter en exposé över en samling huvudsakligen sympatiska kulturradikaler kommer Svenning fram till sin uppenbarligen blinda fläck. Han påstår att det pågår en debatt om frågan: ”Bör vi vara för eller emot klasshatet?” En så korkad fråga är det sannolikt få som debatterar. Ännu färre deltagare i debatten inser ens att klasshatet existerar, oavsett om något obestämt ”vi” är för eller emot det. Svenning ansluter sig omedelbart till de aningslösa och fortsätter: ”Det hat vi hör och ser i dag handlar sällan om klass; det handlar betydligt oftare om religion, etnicitet och nation.” Förvisso finns det otrevliga mängder religiöst, rasistiskt och nationalistiskt hat, och listan skulle kunna göras längre. Men skall det vara så svårt att fatta, att det överlägsna förakt, som möter Fadime, Fransisca och Agnieszka när de städar i Täbys villor, inte handlar om religion, etnicitet eller nation. Det handlar om klass. Detta förakt är av samma sort som det, som riktas mot den utbildade fastighetsskötaren, som inte erkänns som fastighetsskötare, utan får höra att han skall kallas gårdskarl och ”allt i allo” och därför vara redo att  fungera som tjänstefolk åt de förnäma representanterna för fastighetsägaren. Så kommer nu för tiden den dominerande formen av klasshat till uttryck.

Idag riktar sig det mest kännbara klasshatet uppifrån och ner. Tyvärr ser inte Olle Svenning detta, och det är verkligen tragiskt, att en i vanlig fall tänkande socialdemokrat har exakt samma blinda fläck som ordinära borgare. Han menar säkert väl med sin förhoppning om ett kulturradikalt uppror och ett sådant vore på många sätt välkommet. För att få ett slut på klasshatet krävs det dock ett helt annat uppror. Och det kommer inte från mitten.

 


Wiman, systemen och dogmerna

maj 22, 2012

Förekomsten av klasshat och lust att störta klassamhället i gruset har skapat mycket olustkänslor hos den mera själsfina delen av kulturliberalerna. Björn Wiman, kulturboss på DN, har ryckt ut till den goda tonens försvar mot allt och alla som dristar sig att vilja avhålla sig från den gosliberala gemenskapen. Måltavlan blir, som så ofta, den ständigt olydiga Åsa Linderborg. Hon har nu gjort sig skyldig till att felaktigt återge Wimans ord. Han påstås ha skrivit att kulturradikalismen  ”är en livshållning som slår mot alla system och dogmer”. Men så har jag aldrig skrivit utropar Wiman. Just det. Aj baja Åsa Linderborg, här tog du fel så det stänker om det.  Björn Wiman skulle aldrig slå mot alla system och dogmer. Ty vad skulle husse säga i så fall?


Starka ledare, inget för mig

maj 16, 2012

Borgerligheten och en annan ur den annan ur den auktoritära vänstern brukar tycka om att ropa på starka ledare. Uttrycket ”stark ledare” har dock tappat lite av sin sköna klang. Därför säger man numera istället starkt ledarskap. Ropen på starkt ledarskap är ett ständigt omkväde så snart det krisar lite. Hela detta tänkesätt fördunklar omdömet hos dem som fyller åsiktsspalterna i vår regimtrogna press. I gårdagens Dagens Nyheter tittade ledar-bokfoten fram igen. Martin Liby Alonso ondgjorde sig på ledarplats (sic) över att Stefan Löfven inte ville uttala sig för en utbyggnad av kärnkraften. Det hade han gjort när han var ordförande i IF Metall och då borde han göra det såsom partiledare. Löfven hade försökt slingra sig med att han nu hade en ny roll, men det duger inte, menar ledarskribenten, som finner ett dylikt ”åsiktsbyte” vara märkligt. Mycket allvarligt, säger Martin Liby Alonso. ”Politik handlar ytterst – vill man tro – om principer och värderingar. Snabba åsiktsbyten i viktiga frågor, endast knutna till att en person byter roll, antyder att så inte är fallet.”

Kanske är det dags att berätta om en annan princip, som folk på högerkanten oftast har lite svårt att förstå. Den principen kallas demokrati och den tillämpas fortfarande i viss utsträckning inom folkrörelser och en del politiska partier. Ett inslag i denna märkliga princip är att det inte är en ledare som bestämmer vad organisationen anser. Istället har man stadgeenliga former för hur medlemmarna skall bestämma över sådant. Det är inget fulländat system, men många tycker att det är bra nog. När medlemmarna har kommit fram till vad organisationen skall göra utser man representanter som ansvarar för verkställigheten. Sådana uppdrag kallas i demokratiska organisationer för förtroendeuppdrag. Det betyder att de valda skall ha väljarnas förtroende, inte tvärtom. Och det betyder att de valda skall genomföra den politik, som väljarna i stadgeenliga former har bestämt att organisationen skall driva. Om Stefan Löfven har utsetts till ett nytt förtroendeuppdrag kan det alltså hända att han måste hålla sig till vad den organisationen i demokratisk ordning har beslutat. Det betyder inte, som Martin Liby Alonso tycks tro, ”att politiken – för dess huvudrollsinnehavare – bara är en lek”. Jag hoppas och tror att det betyder, att den demokratiska principen fortfarande kan vara allvar.

Jag förväntar mig självfallet inte att borgerliga ledarskribenter skall förstå detta. De lever i värld där det finaste som finns är ledarskap och de kommer att fortsätta med sina rop om att ledare skall visa starkt ledarskap. Men för alla oss andra gäller det att ständigt påminna om, att dessa rop bottnar i en princip som står i strid med allt vi kämpat för. Och kampen går vidare. Inga gudar, inga herrar! När ledarskapsprofeterna tittar fram är det bara att svara: Tror du inte jag känner igen dig, fast du är klädd i kapprock?


Ska klasshatet vara överklassens privilegium?

maj 11, 2012

Liberala kulturskribenter har många förmåner. En av dem är att ha obegränsat med plats att breda ut sig på i vår regimtrogna press. För ett par veckor sedan ojade sig Jens Liljestrand över att klasshatet var ömsesidigt. Eller, så skrev ha naturligtvis inte. Han ojade sig över det klasshat som sipprar fram från folk som inte solidariserar sig med överklassen. I dagens DN återkommer han med en helsida i samma ämne. En stor del av artikeln ägnas åt lite tamt gläfs mot Åsa Lindeborg. Till skillnad från Lindeborg verkar Liljestrand ha svårt att föreställa sig att en kuk i en text kan skilja sig från en livserfarenhet bakom en text, men det får bli hans problem. Och låt oss vara storsinta. Liljestrand har rätt på en punkt och ställer en relevant fråga.

Om man skär bort lite dumheter runt om kring, så har Liljestrand i viss mån rätt när han skriver att ”klasshatet har fått en comeback i vår tid”. Sedan kapitalet samlat sig till motattack under 1970-talet och lyckats vända utvecklingen mot ökad jämlikhet, så har också det öppna klasshatet fått en renässans. De lågavlönade inom framför allt tjänstesektorn har allt starkare fått känna det förnäma förakt, som överklassen visar allt mera öppet. Men om detta skriver naturligtvis inte Liljestrand. Såsom liberalt finkänslig stoltserar han med sin kunskap om ”att det finns många som har det otroligt mycket taskigare än jag”, men han kan inte tåla att de hatar överklassen tillbaka. Någon ordning får det ändå vara. Klasshat skall uppenbarligen vara ett privilegium för de privilegierade.

Därmed är vi framme vid hans relevanta fråga. Finns det ett inkomsttak för hat, frågar Liljestrand. Nej, du kan vara alldeles lugn. Hatet flödar fritt ända upp i de mest fantasirika inkomstklasserna. Och dess kolportörer har fri tillgång till den regimtrogna pressens spalter. I de liberala kulturspalterna nöjer sig skribenterna med att hålla vakt mot de röster från underklasserna, som säger att hatet är ömsesidigt. Och ve de intellektuella som inte sluter upp kring denna vakthållning. De kommer att förlora Liljestrands respekt.


Värstingar på Wall Street

maj 10, 2012

Michael Lewis, Värstingar på Wall Street. Rapport från en domedagsmaskin. (Reverb, 2011)

För ungefär ett år sedan gav förlaget Reverb ut en översättning av Michael Lewis bok The Big Short. Den förtjänar fortfarande att uppmärksammas, eftersom den är både underhållande och lärorik. Originalets titel syftar på det som kallas en kort position. På finansmarknaderna kan det innebära olika saker, men huvudpoängen är att den som har en kort position vinner om värdet på en tillgång sjunker. I praktiken slår man vad om det framtida marknadsvärdet på ett värdepapper. På den ena sidan finns en vinnare, på den andra en förlorare. Smäller det till rejält, så att förlusterna blir gigantiska, då brukar de få tas av skattebetalarna. Var vinsterna hamnar är inte lika lätt att säga, men jag tvivlar på att särskilt mycket hamnar hos skattebetalare. Lewis bok handlar om ett sådant läge, där en samling osannolika personligheter på olika vägar kom fram till att det väntade stora vinster om man tog en kort position på värdepapper som hade bostadslån i botten. Upplösningen är finanskraschen 2007–2008. Den svenska titeln blir en aning missvisande, eftersom bokens huvudpersoner knappast kan betraktas som värstingarna i sammanhanget.

Vad var det då som hände? Under en följd av år hade huspriser i USA gått upp och med dem bostadslånen. Delvis som en följd av politiska beslut öppnades möjligheter att låna till eget hus även för personer, som egentligen inte bedömdes som kreditvärdiga (de så beryktade subprime-lånen). Skuldsättningen med hus som säkerhet fick därmed en ytterligare skjuts. För dem som lånade ut pengarna var detta inte något större bekymmer. De kunde sälja skulderna vidare till finansinstitut, som buntade samman stora mängder bostadslån (och ibland lite annat smått och gott) till obligationer, som sedan skickades ut på en hungrig marknad. Av svårsålda och överblivna bitar av dylika obligationer kunde man göra nya högar, som paketerades i ännu mer komplicerade finansiella produkter, som skickades ut på markanden. Bakom dessa operationer ligger avancerad matematik, men det verkliga trollerinumret var att man lyckades förvandla osäkra fordringar till säkra tillgångar. Bostadslån som troligen inte skulle kunna betalas av låntagaren fick ett kreditbetyg på samma nivå som statspapper, det vill säga ungefär riskfritt. Marknaden var nöjd. Ingen – eller nästan ingen – brydde sig om att granska saken närmare. Det var ju ärevördiga kreditvärderingsinstitut, såsom Standard & Poor’s och Moody’s, som stod bakom bedömningen. Och det gick att tjäna stora pengar på denna hantering. Så varför skulle man bry sig om detaljerna?

Lewis bok följer huvudsakligen några mer eller mindre udda figurer som brydde sig om detaljerna. De insåg hur bräcklig konstruktionen var och kunde med hygglig träffsäkerhet säga när det skulle börja krackelera. Utsökt läge att inta korta positioner alltså. Ett sätt att göra detta var att köpa kreditriskförsäkringar. Vi vanliga dödliga är vana vid att kunna köpa försäkringar på sådant vi äger. På finansmarknaden kan man även köpa försäkringar på sådant man inte äger. I det aktuella fallet var det så kallade Credit Default Swaps. Poängen var att den som köpt försäkringen skulle få betalt om kursen på värdepapper baserade på bostadslån sjönk. Eftersom kreditvärderingsinstituten sade att dessa papper var i stort sett riskfria, så var försäkringarna billiga. I lugn och ro kunde man sätta sig och välja ut det värsta skräpet, som nästan säkert skulle bli värdelöst inom ett par år, och köpa försäkringar på detta. Det verkade nästan för lätt. Den oro som gnagde försäkringsköparna var: Vet de andra något som inte vi vet? Men det gjorde de inte. Däremot började allt fler få upp ögonen för vad som var på väg och handeln med kreditriskförsäkringar växte. Om inte förr, så lär en och annan ha vaknat när Deutsche Bank ringde upp en av stjärnhandlarna på Morgan Stanley och sade ”Grabben, du är skyldig oss 1,2 miljarder”. Och fler telefonsamtal blev det.

De som sålt kreditriskförsäkringar gjorde stora förluster, men de största förlusterna kunde skickas vidare och mycket landade i vanlig ordning hos de skattebetalande medborgare, som aldrig varit i närheten av vinsterna. Exakt vad slutnotan gick på är svårt att säga, men utrymmet för förluster var svindlande. På tröskeln till kraschen 2007 var volymen av CDS-kontrakt förmodligen större än världens samlade BNP. Med så mycket försäkringar borde man väl ha varit trygg – om det inte var för det lilla kruxet att det måste finnas något att betala med om olyckan är framme.

Lewis går inte lika långt som till exempel David Harvey i systemkritiken. Han stannar vid att se kritiskt på absurda inslag i systemet. Men ändå. I dessa tider, när tidningarnas ekonomisidor gärna skyller alla problem på en mystisk isolerad händelse kallad konkursen i Lehman Brothers, är hans bok en nyttig påminnelse om några av de underliggande systemfelen på finansmarknaderna. Och det är en rafflande historia han berättar.

 


A-kassan – ett vapen mot oss?

maj 10, 2012

Sverige har som bekant en arbetslöshetsförsäkring. Under de första 200 arbetslösa dagarna får man 80 % av den förlorade lönen i ersättning. Det låter som en bra idé. Men det finns en hake. Försäkringen har ett tak. Högsta dagpenning är 680 kr. I praktiken betyder det att försäkringen får en brytpunkt runt en månadslön på 18700 kr. Den som tjänar mer kommer inte att få 80 % i ersättning.

Två gånger varje år undersöker Arbetslöshetskassornas Samorganisation (SO) hur många av de arbetslösa som får 80 % under dag 1–200. Nyligen presenterade SO resultatet av den senaste mätningen, som gjordes vecka 6. Tittar man på arbetslösa ”heltidare” (normalarbetstid över 37 timmar/vecka) visar det sig att 11 procent har en kompensationsgrad på 80 %. Räknar man även med ”deltidare” blir det 29 procent som kommer upp till 80 %.

Urholkning av ersättningen har pågått länge och fick en extra skjuts när högerregeringen tillträdde. Detta har två allvarliga följder, dels fyller a-kassan sin funktion allt sämre, dels undergrävs legitimiteten i försäkringen. Detta är också exakt vad högerregeringen vill.

Vill verkligen högern att a-kassans funktion skall försämras? För att besvara det måste man först vara klar över vilken denna funktion är. När fackföreningarna började bilda a-kassor visste de vad de gjorde. De visste vilket elände som hotade en lönearbetare, som förlorade sitt jobb. Solidarisk hjälp var mycket värd. Men de visste också att den som står utan inkomst har en svag förhandlingsposition gentemot arbetsköpare. Hög arbetslöshet sätter helt enkelt press nedåt på löner och övriga arbetsvillkor för alla. Kan man minska det trycket genom solidarisk inbördes hjälp, så är det till nytta även för dem som har arbete.

När fackföreningarna bildade a-kassor var dessa alltså även en del i lönekampen. Samma effekt har a-kassan idag. Det vet högerregeringen och det vill den ändra på. Regeringen har inte ens försökt dölja sina avsikter. Kika till exempel i budgetpropositionen 2007, utgiftsområde 13. På sidan 73 förklarar regeringen att avsikten med de höjda och differentierade avgifterna är att ”ytterligare stärka drivkrafterna för arbetstagarorganisationer att vara ansvarsfulla i löneförhandlingarna”. En löjlig omskrivning av avsikten att använda a-kasseavgiften för att sätta press på lönerna. Alla förändringar i arbetslöshetsförsäkringen sedan högeralliansens tillträde har haft ett och samma syfte: Att se till att arbetslöshet skall bli ett effektivt vapen för att försämra löner och arbetsvillkor. (Detta är inte riktigt hela sanningen. Regeringen har dessutom använt a-kassorna för att finansiera jobbskatteavdraget. Det har skett genom en ny skatt på a-kassan samt en höjning av löneskatten, men det kräver för mycket utrymme för att förklara här.)

Hur är det då med att undergräva legitimiteten i arbetslöshetsförsäkringen? SO konstaterar att det behövs en höjning och indexering av taket i ersättningen. ”Det urholkade skyddet leder annars till att legitimiteten, funktionen och tilltron till arbetslöshetsförsäkringen undergrävs.” Så enkelt är det. När allt färre får en ersättning som kommer i närheten av de 80 % av förlorad inkomst, som det påstås att a-kassan skall ge, då öppnas en marknad för tilläggsförsäkringar. Är det så farligt? Ja, åtminstone för dem med låga löner och osäkra arbetsvillkor.

Försäkringsbolag vill tjäna pengar. De sätter därför priser som skall ge vinst. En grupp med hög risk för arbetslöshet får betala ett högt pris för arbetslöshetsförsäkringen. Billigast blir det om man tillhör en grupp med låg och lätt beräknad risk för arbetslöshet. Dessa grupper ha vanligen också bra löner. Läget blir alltså att de med anständig lön förlorar mycket vid arbetslöshet på grund av det låga taket i försäkringen. De har mycket att vinna på en tilläggsförsäkring och de kan köpa en sådan till rimligt pris. De med låg lön och osäkra jobb får betala mer än de har råd med för en tilläggsförsäkring. Om utvecklingen får fortsätta kommer de välbeställda inte vilja vara med att betala den gemensamma försäkringen. Legitimiteten i systemet undergrävs.

Förmodligen kommer det inte att gå så långt att den gemensamt finansierade arbetslöshetsförsäkringen helt försvinner. Det har en del olyckliga konsekvenser, inte minst när det gäller att hålla kontroll på arbetslösa, men då kommer vi in på de sorglustiga krumbukterna kring talet om obligatorisk a-kassa, och det är historia för sig. Men vi kan förvänta oss en fortgående klyvning mellan de tilläggsförsäkrade och de som med växande kraft får känna arbetslöshetspiskan vina över löner och arbetsvillkor. Precis som högeralliansen vill ha det.

Regeringen har egentligen aldrig dolt sina avsikter. Ändå lyckas en ledarskribent på Dagens Nyheter (9 maj 2012) förvånas över vad Reinfeldt sade i partiledardebatten: ”Det som ju händer är att allt fler i arbetslivet har egna tilläggsförsäkringar ovanpå det som vi har skattefinansierat i a-kassan. Det tycker jag i grunden är en bra utveckling.” Om vi bortser från Reinfeldts halvlögner om skattefinansiering, så är det klara verba. Det enda märkliga är att någon kan bli överraskad över att statsministern berättar om regeringens politik sedan 2006. Men här ser vi hur det blir när ett land i stort sett bara har regimtrogen press. Tidningarna, och framför allt deras ledarredaktioner, tror på sin egna devota goja om nya moderater och annat trams. Men högern är och förblir densamma. Den för en konsekvent klasskampspolitik och vi måste svara med samma mynt.