Tack för att du är så korkad, Björklund

Folkpartiet ändrar sig. Det tog bara fem år för folkpartiet att ta till sig vad forskning och sakkunskap vetat om ända sedan den nytillträdda högerregeringen började sin framfart i arbetslöshetsförsäkringen. Utöver en serie försämringar i villkoren och nivån i ersättningen genomfördes något som presenterades som en reform av avgiftssystemet för a-kassorna, men som egentligen var en straffbeskattning av a-kassor med hög arbetslöshet. Från regeringskansliet rann formliga störtfloder av lögner om avgifterna, och regeringen bröt mot 9 § Lag (2000:981) om fördelning av socialavgifter, som anger vad arbetsmarknadsavgifter skall användas till. Det var under denna tid i stort sett omöjligt att få någon att skriva om hur arbetslöshetsersättningen faktiskt finansierades före förändringen. En artikel och en debattartikel i tidningen Arbetaren tillhörde de få undantagen. Idén bakom att chockhöja och differentiera medlemsavgifterna i a-kassorna sades vara att man på så sätt skulle sätta press på lönebildningen. Så mycket differentiering blev det inte i första vändan, eftersom det fanns en avsikt till. Regeringen ville dra in pengar för att finansiera jobbskatteavdraget. Om jag minns rätt blev överfinansieringen av a-kassesystemet någonstans över 25 miljarder 2007. Den sanslösa överfinansieringen har för övrigt fortsatt, och det här är pengar som regeringen vill behålla.

Det har aldrig varit någon hemlighet att den så kallade reformen av a-kasseavgifterna har varit avsedd att finansiera jobskatteavdraget. Finanspolitiska rådet skrev redan i sin rapport 2008 om detta. Regeringen ville göra för många oförenliga saker samtidigt, konstaterade Finanspolitiska rådet på sid 182, och när huvudsaken var att dra in pengar, så uteblev differentieringen:

Den misslyckade utformningen av den första finansieringsreformen berodde med all sannolikhet på att ett huvudmotiv för denna var att genom höjda egenavgifter dra in en i förväg bestämd summa för att finansiera det första jobbskatteavdraget. Detta ställde krav på betydande höjningar av egenavgifterna. Samtidigt ville man sätta ett tak för höjningen i enskilda kassor. Detta begränsade möjligheterna till differentiering mellan kassorna.

Så småningom gjordes nya förändringar och differentieringen blev den önskade, så att a-kassor med hög arbetslöshet, vilket också i huvudsak är låglönekassor, fick mycket högre avgifter än de kassor, där regeringen har sin huvudsakliga väljarbas. Pengarna behöll man dock, delvis genom att kraftigt höja den så kallade allmänna löneavgiften (en ren löneskatt).  Den som är road av detaljer kan kika i inkomstliggaren hos Ekonomistyrningsverket. På sidan 19 ser man hur högerregeringen fördubblat den allmänna löneavgiften, som i år är 9,21 %. Av någon anledning talas det sällan om denna markanta löneskattehöjning.

Regeringen hade också tänkt sig att inrätta en obligatorisk a-kassa. Sören Öman sattes att utreda saken och han gjorde en heroisk insats i ett omöjligt uppdrag. Omöjligt? Ja, nära på i alla fall. Återigen föll det på att regeringen ville göra för många saker samtidigt. Man ville att a-kassorna skulle fortsätta att vara skatteobjekt och man ville ha kvar de differentierade avgifterna. Detta gick i praktiken inte att förena med ett obligatorium. Förslaget blev ett administrativt monstrum, men det skall inte utredaren lastas för. Öman gjorde vad som var möjligt inom de snäva ramar regeringen hade satt i direktiven, och det är sällan man ser en utredning, som så ofta hänvisar till just vad det står i direktiven. Det blev nästan rörande att se hur den tappre utredaren slet med sina hårt bakbundna händer, och det helade ändade med att regeringen slängde förslaget i papperskorgen och skyllde fiaskot på fackföreningarna. Ett ganska motbjudande spektakel.

Nu har alltså insikten nått Folkpartiet, att man inte kan förena differentierade avgifter med obligatorium. Och då väljer Folkpartiet obligatoriet. Vad som ligger bakom detta kan man bara spekulera om. Kopplingen mellan a-kassor och fackförbund har varit till förmån för den fackliga organiseringen, och detta har borgarna länge velat få ett slut på. Avgiftshöjningarna fick i det avseendet inte riktigt den önskade effekten. Även om anslutningsgraden inom LO har minskat, valde många att lämna a-kassan i stället (eller lämna båda två), vilket får den oönskade effekten att kostnader för arbetslöshet hamnar på kommunernas socialbidrag (som det fortfarande är enklast att kalla stödet). Med tanke på Folkpartiets uppslutning kring pisk- och pekpinneliberalismen kanske man genom obligatorium hoppas få ett fastare grepp om disciplininstrumenten mot de arbetslösa. Konspiratoriskt? Nej, inte alls. Långtidsutredningen beklagade sig (sid 172) över ”att Arbetsförmedlingen inte har några möjligheter att genomföra sanktioner mot de grupper som saknar ersättning från arbetslöshetsförsäkringen om de inte söker aktivt efter arbete”, och måhända är detta något, som Folkpartiet har tagit fasta på. Ett obligatorium skulle rycka bort en rekryteringsväg till de fackliga organisationerna samtidigt som alla arbetslösa förs in under statens disciplinära maskineri, där den avdankade major Björklund så gärna står och domderar med sabeln i högsta hugg.

Den som lever lär väl få se vad som har rört sig i den folkpartistiske ledarens huvud. Den regimtrogna pressen har svårt att få grepp om vad den skall tycka. Regeringspartierna har uppenbarligen i dagsläget gjort olika prioriteringar mellan oförenliga mål. Och då blir det svårt för ledarskribenter och kommentatorer. Sanna Rayman vet inte var hon skall ta vägen utan nöjer sig med att sparka lite på det lovliga bytet Erik Ullenhag. DN:s Martin Liby Alonso är däremot, såsom alltid, kul att beskåda. Han finner det ”berömvärt” att Fp ”tänker om i ljuset av nya fakta”. Nya? Möjligen har han blandat ihop Björklunds påståenden med fakta. Björklund sade nämligen att den lönenedpressande effekten har uteblivit, vilket han förklara med att Industriavtalet tillkommit och förstört alla fina planer. Liby Alonso sväljer denna tanke rakt av, och båda herrarna glömmer att Industriavtalet var 10 år gammalt när avgiftshöjningarna sjösattes. Nu hade väl i och för sig inte Industriavtalet något att göra med de uteblivna effekterna, men det är ändå festligt att se hur det politiska idisslandet fungerar. De halvsmälta lögnerna från ministermagen kommer upp för omtuggning i de liberala bladen.

Expressen däremot är glad över Fp:s omsvängning och de skyller nu allt på nationalekonomerna. ”Det finns ibland skäl att varna för nationalekonomernas inflytande över politiken. Tanken att höga och differentierade egenavgifter i a-kassan dämpar lönekraven och därmed bidrar till att minska arbetslösheten är och förblir korkad.” Nu kan man förvisso tänka och tycka vad man vill om nationalekonomer, men låt oss ändå ta ännu en titt Finanspolitiska rådets rapport från 2008. Vi prövar sidan 179 den här gången.

Enligt teoretisk forskning kan en starkare koppling mellan avgiften och arbetslöshetsnivån antas dämpa lönekraven och därmed höja sysselsättningen. Denna slutsats bygger dock på flera viktiga förutsättningar. Framför allt bör det finnas en stor överlappning mellan akassor och avtalsområden. Enligt vår bedömning är länken ganska svag eftersom a-kassor och förhandlingsområden bara delvis motsvarar varandra. Följaktligen bör man vänta sig ett ganska svagt samband mellan a-kassans finansiering och lönebildningen.

Expressen tycker så här i efterhand att det är märkligt att Anders Borg och Sven-Otto Littorin någonsin nappade på idén om att minska arbetslöshet genom höjda a-kasseavgifter, men tidningen misströstar ändå om framtiden. Frågan kommer att begravas i socialförsäkringsutredningen, tror Expressen. Det vore dock en bättre lösning än den variant, som högeralliansen tillämpade i början av sin karriär. Då begravde man istället utredningsväsendet i a-kassereformer. Stridsropet var: Ändra först, utred sedan. Detta är blott en mild överdrift. En försvarlig andel av utredningarna om a-kassan handlade om hur man skulle hantera konsekvenserna av de senaste förändringarna. Vanligen gömdes dessa ”rädda-situationen-utredningar” bort i den anspråkslösare Ds-serien. Om regeringen denna gång skulle utreda frågan först, och kanske till och med lyssna lite på någon sakkunnig nationalekonom, så kanske åtminstone de administrativa skadeverkningarna och kostnaderna kan hållas nere.

Återväner vi till DN och bläddrar lite längre in i bladet hittar vi Maria Crofts som tittar sorgset mellan hötapparna. Nu finns det sprickor i regeringen och differentierade avgifter är en viktig del av jobbpolitiken, skriver Crofts. Men hon uppmärksammar också att Fp ställer krav på förändringar i LAS för att gå med på förändringar av arbetslöshetsersättningen. Här går förvisso en skiljelinje inom regeringen, men den handlar inte om politikens innehåll, utan om taktik. Anställningsskyddet har urholkats i små steg under senare tid. Det har skett utan buller och bång genom avtalslösningar, AD:s rättspraxis och listigare användning av alla luckor i LAS. Moderaterna vill fortsätt att låta det stora ske i tysthet och har därför nöjt sig med en utredning om en teknisk detalj i LAS.  Det ser ut som en liten teknikalitet, men har mycket långtgående konsekvenser. Huvudpoängen är att det skall bli billigt för arbetsgivare att säga upp folk med hänvisning till personliga skäl och dyrt för den anställde att tvista om uppsägningen. Det skall alltså bli mycket enklare att kasta ut besvärliga personer, till exempel folk som vill försvara sin rätt, och folk som vill tillhöra fackliga organisationer. När utredningen tillsattes i höstas blev det tyvärr inte så starka reaktioner som förslaget hade förtjänat. TCO såg vad som var på gång, men den proteststorm som borde ha kommit uteblev.

Därför är det på sätt och vis glädjande att det Björklundska folkpartiet nu väljer att gå bröstgänges fram i frågan om LAS och att de binder ihop det med a-kassefrågan. Vill det sig väl kanske båda frågorna kan komma upp på dagordningen. Stefan Löfven borde med sin bakgrund inse vad som står på spel. Kan vi bara få Folkpartiet att fortsätta spela tuffing, så kommer säkerligen också stureplanscentern springande. I sakfrågan råder det knappast delade meningar inom högeralliansen, men moderaterna har valt en smartare taktik för att komma åt både LAS och a-kassan. Vänstern borde kanske tacka Björklund för att är korkad nog att slå på trumman. Hör signalen. Upp till kamp!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: