Evigt liv – en riktigt, riktigt dålig idé

december 1, 2017

Nu närmar sig den tid när tvenne krafter strider om de arma människornas själar. På ena sidan står kommersen, med löfte om omedelbar tillfredsställelse av alla tänkbara behov – och kanske lite till. På andra sidan står kyrkan, med löfte om frid på jorden (för de utvalda, är kanske bäst att tillägga) och evigt liv. Vilken sida som är starkast råder det knappast någon tvekan om. Det eviga livet har svårt att vinna själarna. Är det inte märkligt att ett så storstilat erbjudande är så svårsålt?

Erbjudandets mest kända slogan är onekligen en succé. Få har undgått att i någon form höra Joh. 3:16. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Vi något äldre är mer vana vid den gamla versionen i 1917 års bibel.) Gåvan levererades lagom till midvintersolståndet. Följaktligen får vi här uppe i norr fira jul i en miljö som är hemmaplan för den renslädesförsedde jultomten. En tuff utmaning, men det borde väl ändå vara en lätt match för den som erbjuder en plats i evigheten.

De kristna tror stenhårt på sin produkt. Löftet om evigt liv är, tillsammans med syndernas förlåtelse, kristendomens kärna. För den som tar emot Jesus som herre och frälsare öppnas porten till gudsriket och det eviga livet. Den apostoliska trosbekännelsen rundas av med tron på ”syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.” Hur kan kyrkan förlora marknadsandelar med en så tilltalande produkt?

Men hur tilltalande är egentligen produkten? Tvivlet sätter in när man börjar grunna på hur lång evigheten är. Den är ganska lång. Tillräckligt för att man ska börja bekymra sig om att solen om ca fem miljarder år förväntas flamma upp till en röd jättestjärna och slutgiltigt blåsa bort livsbetingelserna på jorden. Miljarder år är dock inte mycket att komma med. Det är inte mer än nio nollor i den siffran och resten av universum har gott om tid kvar till slutet.

För knappt tjugo år sedan gav sig Fred Adams och Greg Laughlin på det djärva försöket att skriva universums biografi, från början till slutet. Boken hette Universums fem åldrar och var naturligtvis spekulativ både i början och slutet. (Räknar man med protonsönderfall, så är deras prognos dock fortfarande gångbar.) Adams och Laughlin tecknade ett av flera möjliga scenarier och uppmuntrande nog finns öppningar för att nya universa kan träda fram ur intigheten. Deras ambition var ge ”en vetenskaplig skymt av evighetens ansikte”. Fascinerande läsning, men i realtid måste detta ansikte bli outsägligt trist att beskåda.

I universums biografi blir vår egen sols död en tidig och försumbar detalj. Nya stjärnor föds och vissa av dem är ordentligt långlivade, men efter ca hundra biljoner år (14 nollor) är stjärnornas epok över. Den följs av en epok präglad av sönderfallsprocesser, som inte lämnar mycket mer än svarta hål kvar. Även dessa dunstar så sakteliga bort i Hawkingstrålning. När avdunstningen är klar sätter vi 100 nollor i siffran som anger hur många år som gått. Sedan blir vi sittande med en massa tomhet och lite fotoner, neutriner, elektroner och positroner. Hur länge det varar är inte lätt att säga, men för den gode kristne har det roliga bara börjat. Ty den som tror på Jesus har evigt liv.

Betraktad i vetenskapens klara ljus blir löftet om evigt liv inte lika tilltalande. Ägnar man minsta lilla tanke åt hur lång tid det handlar om, blir löftet snarare ett ohyggligt skräckinjagande hot. Det enda förnuftiga att göra om någon erbjuder evigt liv är att resolut tacka nej och springa för livet. Bokstavligen. För hur kul blir det liv man har här och nu under hotet av att i någon besynnerlig form tvingas fortsätta i oändlig tid, med i bästa fall en stackars ensam förbipasserande foton att titta på?

Så kalla mig gärna för ytlig materialist när jag under julen föredrar syrrans vitlökssill framför en plats i evigheten. Jag uthärdar med glädje de djupsinnigt andligas spott och spe, bara jag slipper evigt liv. Och syrrans sill är en stor läckerhet.

Annonser