Marknaden gör det auktoritära jobbet

Nu i veckan gick Assar Lindbeck till angrepp mot regelringarna på bostadsmarknaden. Det är ett kärt ämne för högern i allmänhet och de rika i synnerhet. Måltavlan är framför allt regleringar rörande hyror. Och det är ingen hejd på allt det onda, som hyreskontrollen orsakar. Den skapar köer och  svarta marknader, den jagar bort privat kapital från marknaden för hyreslägenheter och den skapar bostadsbrist. Lite längre fram i artikeln förlänger Lindbeck denna syndalista med minskad rörlighet på arbetsmarknaden, ökad trafik, oönskade överskott i bytesbalansen och lite annat smått och gott. Ett sådant monster är ett självklart angreppsmål för varje ädel riddare.

Som sann frimarknadsriddare målar Lindbeck även upp ett hotande låtsasmonster för att visa att det inte finns några alternativ till frimarknadsmodellen. Redan i första stycket skrämmer han med öststatskommunism och det hotet dyker lite senare upp som det enda alternativet till den fria marknaden.

Man hör ibland att bostäder, /… /, bör fördelas efter sociala kriterier snarare än via en bostadsmarknad. Men sådan fördelning skulle inte fungera. Då skulle myndigheterna nämligen tvingas att köra ut folk från sina fler-rumslägenheter när barnen flyttar hemifrån så att familjer med små barn skulle kunna flytta in i dessa lägenheter. Det är just för att slippa sådana auktoritära arrangemang som det är viktigt att återställa en fungerande marknad för hyreslägenheter, där folk själva kan välja – liksom på flertalet andra marknader för varor och tjänster.

Det är väl bara att hålla med. En ordning där någon despot kan sitta och bestämma vem som skall bo var, och som efter behag kan slänga ut folk ur sina hem, vore mycket otrevlig. I och för sig har jag aldrig hört någon föreslå en sådan modell, men Lindbeck har säkert rätt i att ingen skulle vilja leva i ett system där man plötsligt kunde tvingas bort från sin lägenhet.

Men sedan händer något konstigt i Lindbecks resonemang. Tydligen gillar han inte att folk bor kvar i sina hyreslägenheter när barnen har flyttat ut.

Som ett resultat av hyreskontrollen lockas hushåll att stanna kvar i sin hyreskontrollerade lägenhet också sedan antalet familjemedlemmar minskat. På så sätt kommer bostadsbeståndet att utnyttjas dåligt – med stora välfärdsförluster i samhället som helhet.

Tydligen kan marknaden lösa detta problem, även om Lindbeck ligger lågt med att berätta hur lösningen rent praktiskt ser ut. Så mycket är dock klart, att nybyggnation duger inte. Genom att bygga nytt kan det bli balans mellan utbud och efterfrågan på nya bostäder, men det som i Lindbecks ögon är det stora problemet kvarstår, nämligen obalansen på marknaden för gamla bostäder. Efterfrågan skulle alltjämt vara större än ”tillgången på gamla bostäder”. Därför fortfar eländet med köer och svarta marknader. ”Man kan nämligen inte bygga i kapp efterfrågan på gamla bostäder som har reglerade hyror.”

Jag skall villigt erkänna att jag blir lite konfunderad här. Att man inte kan bygga bort en brist på gamla bostäder förstår jag (såvida man inte bygger väldigt, väldigt långsamt, så att de är gamla när de är färdiga, men det räknas kanske inte). Men hur skall fri hyressättning öka tillgången på gamla bostäder? På något sätt måste det ske, ty Lindbecks slutsats är klar: ”en avveckling av hyreskontrollen – gradvis och i ordnade former – är avgörande både för att utnyttja det existerande bostadsbeståndet mer effektivt och för att få i gång nyproduktionen av hyreslägenheter.”

Hur skall det gå till? Jag kan bara gissa. Assar Lindbeck är ekonom. Det betyder att när han säger efterfrågan, så menar han en kombination av två saker, dels att man vill ha något, dels att man har råd med det. Om sådan efterfrågan är större än tillgången, så blir det en kö, vilket är det absolut värsta som finns i hela världen. Om det finns fler personer som både vill ha och har råd med ett äpple, då räcker inte äpplena till alla. Följaktligen blir det en kö av folk som står och väntar på att få köpa ett äpple. Ve och fasa. Och så kommer det att förbli om man inte får ändra priset på äpplen. Men om man får höja priset, så att en del inte längre har råd, då kommer de att lämna kön. Problemet är löst, balansen är uppnådd och alla är glada – med det möjliga undantaget av dem som inte har råd att köpa ett äpple. Det är nog så Lindbeck tänker sig att problemet på marknaden för gamla bostäder skall lösas. Höjs hyrorna så att färre har råd, då försvinner kön.

Men återstår det inte något? Lindbeck beklagade sig över att folk bor kvar i sina lägenheter, trots att antalet familjemedlemmar minskat. Bostadsbeståndet utnyttjas ineffektivt. Lite ve och fasa återstår. Här kan dock marknaden ordna något, som nybyggnation inte klarar. Den kan öka tillgången på gamla bostäder, eller om man skall vara petig, utbudet av lägenheter, som någon kan flytta in i. För att lyckas med detta måste vi tänka oss att den där hemska kön även innefattar de som för närvarande bor i de berörda bostäderna. Höjs hyrorna kommer en del av de boende att lämna kön, eftersom de inte längre har råd att bo kvar. Och vips!, så har utbudet ökat samtidigt som efterfrågan har minskat. Marknaden kan komma i balans. Lycka och välstånd återvänder till fosterlandet.

Ty detta är det fina i kråksången. Marknadskriterier fungerar, till skillnad från sociala kriterier. Myndigheterna behöver inte ”köra ut folk från sina fler-rumslägenheter när barnen flyttar hemifrån”. Ni minns väl vad Lindbeck sade inledningsvis. ”Det är just för att slippa sådana auktoritära arrangemang som det är viktigt att återställa en fungerande marknad för hyreslägenheter”. Marknaden gör helt enkelt jobbet med att köra ut folk som inte har råd – eller som inte efterfrågar sin bostad kanske jag skall säga, åtminstone inte lika mycket som de som har råd att betala den fria och höga hyran. Marknaden gör kort och gott det auktoritära jobbet. Nej, så heter det förstås inte. Marknaden är inte auktoritär. Den är effektiv. Det är skillnad det.

Trista jobb och starka ledare

För några veckor sedan kom en omfattande internationell undersökning som sade att endast en liten minoritet av dem som jobbar är engagerade i sitt arbete. På planeten i sin helhet sades blott 13 % vara engagerade i sitt arbete, medan 24 % var aktivt oengagerade, vilket avser en negativ inställning till sitt jobb, och resterande 63 % uppgavs vara icke-engagerade, vilket jag förmodar motsvarar likgiltig. De regionala variationerna var betydande. USA och Kanada var ”bäst” medan östra Asien, vilket huvudsakligen betydde Kina, var ”sämst” om man ser till andelen engagerade. Beaktar man hur de faktiska arbetsvillkoren gestaltar sig verkar det vara ganska rimligt. Hur stor andel av befintliga jobb är ägnade att skapa entusiasm inför arbetet? Hur är de fördelade i den globala ekonomin? För den stora majoriteten av arbetare ger själva arbetet knappast anledning till sprudlande engagemang. Man säljer sin arbetskraft. Lönearbetar, kort och gott. Varken mer eller mindre.

När nyheten nådde Dagens Industri gavs den rubriken ”Så många av dina kollegor struntar i jobbet”. Där kunde man läsa att Sverige var något lyckligare lottat än världen i genomsnitt, eftersom 16 % var engagerade i sitt jobb, men fasligt nog var 73 % icke-engagerade. Det kan vara instruktivt att se hur de olika kategorierna beskrivs av Dagens Industri, eller närmare bestämt av dess journalist Jonas Lindblad. (Han ligger väldigt nära Gallups formuleringar.)

De engagerade är kollegorna du gillar. De samarbetar, är entusiastiska och letar ständigt nya vägar att nå bättre resultat. Och de är de enda människorna i en organisation som skapar nya kunder. /… /
De oengagerade är svårare att upptäcka eftersom de inte stör. De kommer till jobbet och dödar tid i väntan på lunch eller rast. /… /
Övriga är de aktivt negativa som mer eller mindre är ute för att skada företaget. De upptar chefernas tid, orsakar fler olyckor, producerar med sämre kvalitet och är mer sjuka.

Texten återanvändes av DN i dess avdelning Jobb och karriär, som förmodligen gör anspråk på att veta något om jobb, även om betoningen ligger på karriär. Caroline Englund, som höll i DN-pennan, skärpte dock formuleringarna lite. I hennes version var de 73 procenten oengagerade helt enkelt de, som ”kommer till jobbet och dödar tid i väntan på lunch eller rast” och de aktivt negativa var rakt av ”ute efter att skada företaget”.

Dessa beskrivningar av arbetslivet ger onekligen upphov till en och annan fråga. Är det alltså så det är på svenska arbetsplatser? Alla kan självständigt pröva nya sätt att utföra jobbet, men endast en liten minoritet gör det. Nästan tre fjärdedelar av de arbetande ägnar sig huvudsakligen åt att slå ihjäl tid. Rimligen måste det innebära att i stort sett alla jobb ger de anställda stor frihet att själva lägga upp sitt arbete och avgöra hur och när något skall göras. Låter inte det lite för bra för att vara sant? Och vad är det egentligen de producerar? Hur många ägnar sig åt något som skapar kunder? Och är det verkligen så att sjukdom är ett uttryck för att man är negativ och vill förstöra för företaget?

Ju mer man grunnar över hur Dagens Industri och Dagens Nyheter beskriver de tre kategorierna, desto mer undrar man över hur stor andel av Sveriges arbetsplatser och arbetsvillkor de någonsin haft någon som helst kontakt med. Jag nöjer mig nu med en stilla påminnelse om de studier som inletts rörande arbetsinnehåll, självständighet, kontroll och fenomenet ”digital taylorism”. Den rimligaste vore att börja med att fråga vilka jobb som kan ge de anställda någon anledning till entusiasm och engagemang.

Men det finns en annan sida av skriverierna i Dagens Industri och DN. Det ohöljda förakt de båda tidningarna visar för dem som inte ser någon anledning att uttrycka ett engagemang i sitt jobb. Alla dessa förutsätts nu bara försöka fördriva tiden och göra föga nytta. Tanken att åtskilliga lönearbetare har ett tämligen instrumentellt förhållningssätt till jobbet tycks aldrig ha föresvävat våra borgerliga blad. Man går till jobbet, gör sitt arbete och får betalt. Det betyder inte att man struntar i jobbet, utan att man gör sitt jobb, och oftast att man gör det bra, men utan att för den skull skutta runt i hurtig entusiasm och i ständig iver att öka lönsamheten för arbetsköparen. Det är väl ungefär detta som arbetssociologer och andra har sagt i snart 100 år. Och det är vad industripsykologer och påfösare av olika slag har gnällt över i stort sett lika länge.

Arbetsköparnas gnäll över lönearbetarnas bristande engagemang bottnar naturligtvis i drömmar om större förtjänster. Dagens Industri uppmärksammar att Gallup har försökt sätta en prislapp på problemet. Bara i USA skulle det kosta minst 450 miljarder dollar per år. Om det nu finns sådana enorma summor att vinna på att få engagerade anställda, då kunde man tro att det skulle vara intressant att skapa jobb och arbetsvillkor som ger anledning till engagemang. Men så ser inte Gallup på saken. Bläddrar man lite i rapporten (hämtas här) finner man snart att lösningen är en helt annan. Starka ledare. Fast så säger man inte på svenska numera. Starka ledare har fått lite dålig klang, så jag borde väl skriva starkt ledarskap i stället, men det förtar tonen i budskapet.

De första att lägga märke till är underrubriken: ”Employee Engagement Insights for Business Leaders Worldwide” (hoppas deras benhårda copyrightpolicy tillåter att man återger underrubriken). Inledningen är skriven av självaste VD:n och han öppnar med hälsningsfrasen ”Leaders” och det är ingen som helst tvekan om vem han talar med. Ledarna skall rädda världen och de kan börja på sina egna arbetsplatser (vilket betyder de arbetsplatser, som de äger, inte de där de jobbar). Endast stora ledare kan skapa det engagemang på arbetsplatserna, som krävs för att rädda världen från elände, social oro och revolution. Hur de anställda upplever sitt arbete beror uteslutande på deras närmaste arbetsledare (supervisors; ordet leaders reserveras för de allra högsta och finaste). Stora ledare skall anställa storartade chefer (great managers), som skall ingjuta den rätta andan i de anställda. Jag chansar på att Gallup inte hittar ett litet otillåtet citat:

Hiring the right managers is absolutely essential to building an engaged workforce. If companies throughout your country hire the right people to lead and actively encourage the engagement of their workforces, economic dominance will be sure to follow.

Just det, starka ledare, det är allt som behövs.

Förmodligen bör man ta denna undersökning med en nypa källkritiskt salt. Gallup är ute efter att sälja en produkt, som skall ge ledarna redskap att skapa engagerade anställda, vilket avser anställda som är ”emotionally invested in and focused on creating value for their organizations every day”. Det handlar med andra ord om att kränga dompteringsverktyg för att pressa mer värde – eller utan teoretiskt tvivelaktig särskrivning, mer mervärde – ur folk.

Av någon anledning kommer jag att tänka på Folke Fridell och gamla debatter om arbetsplatsdemokrati. Väldigt många ville tala om hur man skulle skapa en känsla av inflytande. I något sammanhang klämde någon – jag tror det var Fridell – till med en enkel lösning i stil med: Ge oss inflytande, så kommer nog känslan därav automatiskt. Den lösningen ville självfallet ingen höra talas om. På motsvarande sätt torde det förhålla sig med engagemang i jobbet. Skapa jobb och arbetsvillkor, som gör sig förtjänta av entusiasm, så fixar sig resten av sig själv.

Ur kapitalets synvinkel är det naturligtvis en alldeles galen ordning. Utformningen av jobben och arbetsvillkoren är en sak för sig och har inget med engagemang att göra. Det är en ordning att underkasta sig. Men engagemang är lönsamt och måste därför tillföras brygden. Det görs genom att ledare gjuter den rätta andan i de anställda. En sådan samhällsordning kan etiketteras med olika namn. Vilket namn man än väljer, så är det ett samhälle där allt beror av starka ledare. I ett sådant samhälle är det sunt att vara aktivt oengagerad. Jag vore till och med benägen att skruva upp oengagemanget ett snäpp till. Det sundaste vore aktivt motstånd för att riva ner hela rasket och skapa plats för något nytt. Ett sådant arbete skulle ha mitt fulla engagemang.

Språk, makt och negerbollar

Efter Herman Lindqvists epistel i det populära ämnet ”hur invandrare hotar Europa” försökte Kawa Zolfagary ge oss lite hjälp i den stundtals svåra konsten att skilja mellan ting som kan vara svårt att hålla isär. Under rubriken Bomb eller blatte? gav han en pedagogisk vägledning, som borde ha vart till stor hjälp för många skribenter i våra borgerliga blad. Ty där har man påtagligt svårt att uppfatta denna skillnad. Problemet har spridit sig även till Aftonbladet, vars krönikör Herman Lindqvist nyligen ondgjorde sig över hur kulturförfall såsom lediga lördagar håller på att sänka Europa. Men det finns fler hot. Invandrare. Och inte vilka invandrare som helst, utan sådana som kommer från ”avlägsna länder och kulturer”. Sådana är en ”tickande bomb”, som hotar spränga det stolta skeppet Europa, om inte seriösa politiker gör något, orerade Lindqvist.

Av twitterflödet att döma finns det personer som inte uppskattar att bli betraktade som en tickande bomb. I en högstående kultur, såsom den Europeiska, kunde man tänka att det skulle uppfattas som artigt och belevat att avstå från att med svepande generaliseringar likna människor man inte känner vid skadegörare av direkt dödligt slag. Så gör man väl inte i det kultiverade Europa? Magdalena Ribbing skulle med säkerhet säga att det vore ohövligt. Men om det nu trots allt finns de som har svårt att skilja mellan invandrare och skadegörare, då borde väl vän av ordning vara tacksam över att vänliga människor som Kawa Zolfagary offrar tid på att upplysa om hur man kan skilja mellan blattar och bomber.

Men icke. I den högborgerliga försvararen av god ton, Svenska Dagbladet, vredgas Sanna Rayman över den dumhet, som Kawa Zolfagary ådagalägger genom sin uppfostringsinsats. Det måste man väl förstå, menar Rayman, att om någon jämför invandrare med tickande bomber, så betyder inte det att författaren är oförmögen att skilja ett sprängdon från en invandrare. Endast ett ”förhärdat missförståndsproffs” kan tro något annat.

Är det verkligen så? Måste man vara ”missförståndsproffs” för att reagera när vissa kategorier av människor jämförs med skadegörare? Rayman knyter an till vad DN:s Erik Helmerson förra veckan skrev om nätdebattörers oförmåga att skilja mellan att jämföra och att jämställa. (Och Erik hänvisade till Sanna. Borgerliga ledarskribenter är verkligen en enda stor familj.) Bakgrunden till Helmersons utläggning var att DN på ledarplats hade varit osmaklig nog att jämföra tårtning med våldtäkt, vilket hade väckt arga invändningar. Men det var alldeles obefogat, förklarade Helmerson. Man måste skilja mellan att jämföra och jämställa. DN hade bara jämfört tårtningen med våldtäkt, inte jämställt. I ledaren hade DN använt en liknelse, precis som Jesus och pastor Jansson. (Helmerson hänvisade dock bara till den förstnämnde.) Illvilliga vänsterdebattörer skapar pseudodebatter genom att inte förstå, att en jämförelse är något helt annat än att jämställa saker. Men är det så oskyldigt vilka liknelser och metaforer man använder sig av? Om jag konsekvent jämförde Helmerson med en idiot, skulle han då inte ha skäl att bli en smula stött. Skulle han nöja sig med att få höra, att han måste inse skillnaden mellan att jämföra och jämställa?

Kanske är det trots allt inte helt oskyldigt att jämföra vissa utpekade människor med allmänfarliga skadegörare. Om valet av liknelser och jämförelser får en konsekvent tendens kan man börja misstänka att det finns något mer med i bilden. Då hamnar man snart i frågor om språk och makt. En aspekt av detta är att språkbruk kan hjälpa till att upprätthålla och befästa maktordningar. Språkbrukare kan göra detta både medvetet och omedvetet. Jag struntar nu i medvetna ansträngningar att nedvärdera och till och med avhumanisera grupper av människor, för det är inte sådant Lindqvist, Helmerson och Rayman ägnar sig åt. De ägnar sig åt att oreflekterat upprätthålla en maktordning, som de inte ser, eftersom de sitter i privilegierade positioner. De tittar helt enkelt neråt i hackordningen, när de hävdar sin rätt att avgöra vad som är en rimlig jämförelse eller en träffande liknelse. De är mediala motsvarigheter till folk på arbetsplatser, som med ett glatt leende förklarar, att här råder en rå, men hjärtlig stämning. Nästan alltid kommer det då att finnas en samling personer som känner råheten, men inte hjärtligheten. Dessa förblir ofta tysta. Om de skulle säga ifrån mot råheten får de vanligen höra att de måste tåla ett skämt. Det finns alltid någon som bestämmer vem skall tåla vilket skämt. Från motsvarande position mästrar Rayman och Helmerson dem som inte vill tåla en jämförelse.

Erik Helmerson var nog mest ute efter att skyla över en klantighet från ledarredaktionen, och gled över i lite putslustigheter om litterära metaforer, som hade föga att göra med valet av liknelse, och som främst syftade till sprida löje över dem som inte tycker att en våldtäkt liknar en tårtning. Han vill hyfsa debatten, hindra att fel saker behandlas, få bort pseudodebatt. Det är så det brukar låta från liberalt håll när folk varit ohyfsade nog att kritisera den etablerade maktens skribenter. Då träder en magister in och kräver hyfsning i den sakliga debattens intresse. Och magistern vet självklart vad som är sakligt och vad som inte är det.

Sanna Rayman är lite mer aggressiv och går till försvar av idén att jämföra invandrare med tickande bomber. Kanske törs man sig på en liknelse. Det är inte längre generellt accepterat i fikarummen att sitta och skrodera om fruntimmer eller käringar. I enkönade miljöer kan det fortfarande gå bra, men knappast i blandade. Den som möter invändningar kommer knappast att försvara sitt ordval, utan försöka ta sig ur den pinsamma situationen. Ordvalet går inte längre att försvara. Negerbollen är på väg mot samma språkliga soptipp, men det finns fortfarande de som enträget för en försvarskamp under stridsropet: ”Men det HETER ju negerboll.” Motsvarande position intar Sanna Rayman när det gäller att likna utpekade grupper vid allmänfarliga skadegörare.

Skall vi tro Rayman är den som har invändningar mot jämförelsen ett ”missförståndsproffs”, en person som gör sig dum genom att medvetet missförstå. Hon hämtar stöd hos statsvetaren Katarina Barrling, som i en ledarkrönika i Dalarnas tidning angripit ohederliga debattekniker. Barrling förespråkade den generositetsprincip, som brukas i vetenskapliga sammanhang. Tanken är att man skall läsa välvilligt och sträva efter att få fram – och eventuellt bemöta – en så vältänkt tanke som möjligt hos en författare. Genom att inte omedelbart slå ner på ogina tolkningar av texter kan man ”rädda värdefulla tankar till eftervärlden”, skriver Barrling. Ett exempel på en ohederlig debatteknik vore att fråga vilka värdefulla tankar, som bevaras av tickande bomber. Så skall man alltså inte göra. Det vore att tillämpa ogeneröshetsprincipen, att medvetet förytliga och missförstå allt som kan missförstås. Då gör man inte bara motståndaren dummare än hen är, utan man gör sig själv dummare än man faktiskt är. Enligt Rayman är det just detta, som Kawa Zolfagary gör sig skyldig till. Han påstås ha tränat i konsten att missförstå.

Kawa Zolfagary gjorde i sitt satiriska tilltag en mycket bokstavlig tolkning av bruket av ordet tickande bomb. Betyder det att han på allvar tror att Herman Lindqvist och hans gelikar är oförmögna att se skillnad mellan en människa och en bomb? En något välvilligare tolkning vore att han genom övertydligheten vill väcka en debatt om ordbruk och dess konsekvenser. För ord är inga isolerade företeelser. Varken negerbollen eller den tickande bomben rör sig i ett samhälleligt vakuum. Orden bär på bilder och värderingar, som hålls vid liv genom att orden används. Så snart orden sätts i bruk i samhälleliga maktordningar förlorar de sin oskuldsfullhet. Att väcka diskussion om vilka ord som används för att beskriva människor och grupper är att väcka diskussion om den ordning, som gör ordbruket möjligt. Vad är det för maktordning, som gör det så naturligt för vissa skribenter, att kalla en utpekad grupp av människor för tickande bomber? Och vad är det för maktordning, som motiverar ledarskribenter, att träda till försvar gentemot dem som ifrågasätter ett sådant ordbruk? Varför blir det så angeläget för Sanna Rayman att resa sig upp och utbrista: Men det HETER ju faktiskt …

En sådan debatt ter sig i mina ögon ytterst angelägen. Jag tror inte man behöver vara dum för att vilja ha den. Jag tror inte heller att man behöver vara dum för att inte vilja ha den. Det räcker med att ha en privilegierad position att försvara. Och det är definitivt inget missförstånd från min sida.

Pröva facklig kamp i stället

Med risk för att verka tjatig, men jag vill ännu en gång i all välmening ge ett litet tips till Kommunal. Pröva facklig kamp i stället.

I går begärde Kommunal att Medlingsinstitutet skall göra något åt det fortlevande lönegapet mellan män och kvinnor. Tydligen har förbundet helt gett upp tanken på att kunna åstadkomma något själv. I stället lovar man att stötta en statlig myndighet i dess arbete för att åtgärda de skevheter, som förbundets egna medlemmar missgynnas av.

Vi som Sveriges största kvinnodominerade fackförbund med över 500.000 medlemmar bidrar gärna i ett konstruktivt arbete för att skapa förutsättningar för Medlingsinstitutet att bli den moderna och starka myndighet som den bör vara.

Hur kan man komma på tanken att på detta sätt förklara sig själv oduglig och överflödig? Hur vaknar drömmen om en stark myndighet, som skall styra och ställa på arbetsmarknaden? Har aldrig tanken att en halv miljon medlemmar skulle kunna vara en styrka föresvävat Kommunal? Hur kan man beklaga sig över att Medlingsinstitutet genom sitt agerande ”skickar en tydlig signal till arbetsmarknadens parter att jämställdhet inte är en viktig och prioriterad fråga”? Strunta i signalerna! Formulera era egna mål och strid för att förverkliga dem. Om det dessutom stämmer, som man påstår, att förbundet har opinionen på sin sida när det gäller åtgärder för att förbättra kvinnobranschernas löneläge, så varför tveka?

Om sådana tankar verkar underliga, sätt er och läs lite historia. Under fackföreningsrörelsens framväxt skickade staten mängder med signaler, men det bekymrade inte dem som slöt sig samman för att slåss för sin rätt. Behövde man strida, så gjorde man det. Kommunal har förvisso ett extra problem i form av grabbförbundens starka position inom LO, men det löser man inte genom att komma och tigga hos staten. Försök att komma ihåg varför arbetare sammansluter sig i fackliga organisationer. När ni har svarat på den frågan kommer ni säkert att förstå hur klokt mitt enkla råd är. Pröva facklig kamp. Det funkar om man vet vad man kämpar för och varför man byggde en organisation.

En jobbigare morgon, en tondöv vänster och en försutten möjlighet

För ett tag sedan gick sossarna ut med kampanjen ”En jobbigare morgon. Ett bättre liv.” Man kan förvisso ha en och annan synpunkt på idén och dess genomförande. En app för att bli väckt av Stefan Löfven är om inte annat originell. Själva parollen om en jobbigare morgon är dock säkerligen noga övervägd. Den prövades i Löfvens Almedalstal. Inramningen var då ”principen om lika livschanser”. Löfven återkom till den principen gång efter gång i talet. En hel del betoning hamnade på skolan och när han höjde rösten ett snäpp och startade stycket om, att varenda ung kvinna eller man skall få känna känslan av väckarklockan som börjar ringa vid sex-tiden på morgonen, så var det  ”en arbetsplats eller ett lärosäte”  man skulle traska iväg till.

I Almedalen tjänade utläggningen om en jobbigare morgon som en brygga mellan två trådar i talet. Den ena tråden var Löfvens berättelse om sin egen väg från sommarjobben till svetsareutbildningen och till slut som partiledare och kanske statsminister; en klassreseberättelse i Per Albin-stil. Den andra tråden var just de lika livschanserna. En socialdemokratisk politik skulle ge alla lika chans att göra resan till en bättre tillvaro. Det var här den retoriska figuren med den jobbiga morgonen sattes in. Alla skulle få dela Löfvens erfarenhet av att ta sig upp tidigt, kanske lite i tidigaste laget, och därigenom ta del av alla möjligheter som arbete och utbildning kan ge. Som retorik är det ganska snyggt tänkt. Uppenbarligen var det en viktig del av talet. Lyssnar man på framförandet hör man hur Löfven tar sats och höjer rösten när han börjar lägga ut texten om hur varje ”ung kvinna eller man” skall få ta de lite motiga stegen till jobb eller skola i morgonmörkret.

Den tidiga morgonen var alltså en del av en seriös politisk kontext. Den skulle kunna ha blivit en del av en viktig ideologisk diskussion om rättvisa och grundläggande rättvisekriterier och om klassresor och skillnaden mellan att höja sig över sin klass och att höja sig med sin klass, och en hel del annat. Någon sådan diskussion har åtminstone inte jag sett än. Skall man tro sökfunktionen på sossarnas hemsida har det inte gjorts något av principen om lika livschanser där heller. Den tidiga morgonen har blivit slogan och ploj, och den funkar förmodligen rätt bra även i den rollen, eftersom den binder ihop S med tanken att alla skall arbeta. De alltjämt svaga och tillbakapressade socialdemokraterna är mer eller mindre tvungna att ständigt bevisa att de står för arbete och produktion. Den politiska spelplanen domineras av högern, som håller liv i föreställningen att en ”bidragslinje” står mot en ”arbetslinje”. Löfven var tvungen att hålla sig inom denna ram i Almedalstalet, som innehöll åtskilliga markeringar mot sådant som kunde beskyllas för att vara ”bidragslinje”.

Jonas Thunberg på Flamman uppmärksammade detta och skrev, att Löfven hade ansträngt ”så hårt för att undvika bidragsnacket att han i en nästan poetisk passage lovade att Socialdemokraterna skulle se till att alla ungdomar ska få känna på hur det är att gå upp obehagligt tidigt (klockan sex), mitt i vintern och efter att ha hastat i sig en kopp kaffe skynda till jobbet medan det fortfarande är mörkt.” Den retoriska bilden fungerade. Om den är en valvinnare är en annan sak, men det betyder inte så mycket. Även om den tidiga morgonen skulle sluta som flopp kommer den att bli ihågkommen, och det räcker för att hålla liv i minnet, att S är ett parti, som talar om arbete, inte om ”bidrag”. Inom socialdemokratin finns en påtaglig rädsla för att få stämpeln som ”bidragsparti”, eller än värre, som ett parti för losers, som jag har hört en del fackligt aktiva sossar uttrycka det. Paritet saknar uppenbarligen kraft – och kanske vilja – att formulera sin politik med egna ord och egna analyser. Man är tvungen att förhålla sig till det grundmanus, som högeralliansen har skrivet. I en sådan miljö funkar den tidiga morgonen som PR-ploj, även om den rensats från politiskt innehåll.

Partiets PR-avdelning är förmodligen bara glad om den tidiga morgonen frikopplas från sin ursprungliga politiska inramning. Politisk substans stör tillvaron för dem som betraktar politik som ett rent marknadsföringsjippo. Andra delar av partiet borde beklaga om man ännu en gång skulle slarva bort ett tillfälle att skapa en egen grund för en sammanhållen politik. Det skulle kunna gå att göra något vettigt med utgångspunkt i resonemang om lika livschanser. Jag har dock inte sett att några försök i sådan riktning, men det kan ju bero på att jag är dålig insatt i socialdemokratins göranden och låtanden.

Det var emellertid inte möjligheterna att producera vettig sossepolitik, som gjorde att jag fäste mig vid den tidiga morgonen, utan något helt annat. Det är första gången på länge som en arbetarklassmarkör sätts i bruk i retoriken. Jag är mer än väl medveten om alla invändningar som kan riktas mot bilden av arbetaren, som den som går till jobbet vid sex-snåret på morgonen. Självklart är det inte en heltäckande representation av nutida arbetarklass. Men det hör inte hit hur arbetsmarknaden i realiteten ser ut. Poängen är att det är en otvetydig retorisk arbetarklassmarkör. Sådana är ytterst sällsynta i den politiska debatten. Uppenbarligen så sällsynta att de tyckande klasserna blir alldeles vimmelkantiga när de konfronterades med något så konstifikt. Det vore väl i sig inte mycket att förvåna sig över. Det trista i sammanhanget är emellertid att även stora delar av vänstern helt tappade omdömet när en traditionell – eller traditionalistisk kanske man bör säga – bild av arbetarklasstillvaro dök upp i ett politiskt tal.

Stora delar av vänstern blev av allt att döma arg, upprörd och förbannad på Löfven & Co när de verkade förhärliga en tillvaro, som krävde att man släpade sig iväg till jobbet i arla morgonstund. En och annan frigjorde sig från all sans. Någon hörde ljudet av nordkoreanska arbetsmarscher, en annan hörde ett medvetet nyliberalt hån av alla arbetslösa. Flera trodde att poängen var att arbetslösa är slöa. Andra tyckte att sossarna glorifierade tvånget att utföra slitsamt, ibland meningslöst, arbete. Andra åter såg ett bejakande av kapitalismen och, än värre, en hyllning till underkastelse under kapitalet. Det var alltså ingen hejd på floden av fördömanden, som även kom från folk, som gärna markerar sin klasstillhörighet genom att låta twitterföljare och andra få veta hur tidigt de går till jobbet. Allt detta bara för att Löfven och sossarna råkat använda en något gammaldags bild vad som utmärker arbetarklassens vardag, när man ville understryka partiets strävan att göra det möjligt för alla och envar att vara en del av just denna vardag. Att dela de glädjeämnen och sorger det innebär att behöva gå till jobbet. Att vara en del av det kollektiv, som med gemensamma erfarenheter skapar en grund för att vilja och kunna något mer och bättre. Under ett kort ögonblick tittade arbetarklassen fram i något som liknade ett socialdemokratiskt politiskt projekt. Och från vänstern hördes en kör av förlöjliganden och fördömanden. Hur kan vänstern vara så tondöv?

I sossarnas egen tidskrift Tiden, där partiets lojala opposition har ett utrymme, fick kritiken av den tidiga morgon-kampanjen en lite annorlunda vinkling. David Eklind Kloo anklagade partiet för att inte kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Partiets upp och hoppa-kampanj innebar att man angrep ”arbetslöshetens ofrihet genom att romantisera lönearbetets ofrihet”. En sådan halvhet duger inte, menar Eklind Kloo. Arbetarrörelsen måste också hålla liv i kritiken mot själva lönearbetet. Kampen mot arbetslösheten borde därför göras till en del av kampen mot lönearbetets ofrihet. På så sätt skulle man kunna lämna den borgerliga problemdefinitionen – där arbetslösa blir problemet som löses av att göda kapitalet – för att i stället ”återinföra klasskonflikten i politiken”, och därmed tydligt visa hur arbetslöshetens elände förvärrar den ofrihet som härskar i lönearbetet.

Även om jag håller med Eklind Kloo i sak, tror jag att han tar miste när det gäller partiets förmåga att tänka två tankar samtidigt. Det är snarare så att Eklind Kloo inte är ense med partiledningen om vilken tanke nummer två skall vara. I Almedalstalet var den andra tanken en variant av en gammal socialdemokratisk idé, enligt vilken alla – oavsett bakgrund – genom ”samhällets” ingripande skall ha samma chans. Det är en idé, som kan ges systembrytande utformning, men som också är mycket lätt att hålla inom det rådande systemet. Idag har den definitivt inga systemhotande drag. Ställer man frågan: ”chans till vadå?”, är risken överhängande att svaret blir: ”till karriär”. Men likväl, Almedalstalet innehöll två tankar och det hade kunnat mötas på ett sätt som med lite tur hade tvingat partiledningen att börja prata politik. Nu blev det inte så. Tanke nummer två försvann snabbt och kvar blev en gimmick som rör sig inom högerns ramar. Till och med skribenter som tog kliva-upp-i-mörkret-metaforen i försvar, såsom Fredrik Jansson på Folkbladet, såg i stort sett bara ett enkelt budskap att hamra in: ”Socialdemokratin står för en arbetslinje, inte en bidragslinje.” Om det är budskapet, så slåss man inte ens på borgarnas villkor, man lägger ner vapnen innan striden har börjat.

Förhoppningen att socialdemokratin skulle ta upp kritiken av lönearbetet och utmana kapitalismen är vacker, men milt uttryckt, avlägsen. Förmodligen skulle många på ledande poster inte ens förstå vad som avsågs med uttrycket kritik av lönearbetet. I somras skymtade dock ett tillfälle att starta en diskussion, som hade kunnat leda en liten bit åtminstone. Det är inte ofta arbetarklassen och tanken om lika livschanser dyker upp samtidigt i en debatt idag. Det finns en radikal potential i den kombinationen, men vänstern försatt tillfället att få ut något av den potentialen. Både arbetarklassen och livschanserna försvann och PR-folket kunde ta över – igen. Så nu sitter vi här, med en app och några moralkakor bakade av den intellektuella deg, som högern knådat ihop av sin ”arbetslinje”. Hur mycket sympati jag än hyser för dem som angriper moralkakorna, saknar jag både arbetarklassen och livschanserna. Är det för sent att få in dem i debatten igen?