Att stå tomhänt när de andra redan har gått

På sätt och vis är det typiskt. När Stefan Löfven håller sitt ”sommartal” är sommaren redan slut. Så har det varit med socialdemokratin länge nu. De kommer lufsande när de andra redan gått och vill då göra precis som de andra, men lite mindre. Sossarna har därigenom lyckats göra sig själva omåttlig tråkiga och om de fortsätter på samma bana kommer de också att ha gjort sig överflödiga. Det är ett tragiskt faktum, som på ett ofrivilligt komiskt sätt uppenbaras av det enda retorisk stilmedel partiet har lyckats få fram – mantrat att ”vi är tydliga”. Fattar de inte att det är en lika korkade idé, som att ständigt säga: ”Jag är rolig”. Är man tydlig så märks det. Precis på samma sätt som det märks om man inte har något att säga.

I förra veckan bjöd socialdemokraternas nya ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson, på en högtidsstund för alla som finner skadeglädje i kollisionen mellan tydlighetsretoriken och innehållslösheten. (För egen del känner jag mest ledsnad, kanske är bäst att tillägga.) Förmodligen är full sysselsättning det övergripande målet, men det kan inte uteslutas att det trots allt är underordnat det så kallade överskottsmålet, som nu skall uttydas som att den ”offentliga sektorns finansiella sparande ska uppgå till en procent av BNP som genomsnitt över en konjunkturcykel”. SAP vill därmed ge ett visst finanspolitiskt handlingsutrymme om det blir en ”stor ekonomisk kris”. Hur stor glädje man i sådana lägen har av att betrakta budgetsaldot över ”en konjunkturcykel” är kanske bästa att lämna därhän. Under mera normala förhållanden uppges den socialdemokratiska finanspolitiken bedöms utifrån tre kriterier, åtgärdernas ”strukturella påverkan, deras fördelningsmässiga verkan och deras stabiliseringspolitiska effekter.” Strukturell påverkan tycks i första hand avse att öka arbetskraftsutbudet och att gynna export. Andersson får här påtagliga problem att uppvisa någon skillnad mot regeringen, men det kan inte uteslutas att det är genom dessa krumbukter SAP tänker sig vinna tävlingen i mest näringslivsvänlig politik, som Löfven startade i sitt först maj-tal. I så fall får man inte låta några fördelningspolitiska ambitioner störa. Några sådana finns heller inte. Så här skriver Andersson:

Vår fördelningsmässiga utgångspunkt är att politiken ska bidra till att överbrygga inkomstklyftor – inte till att vidga dem. När alla människor ges möjlighet att sträva efter och att nå framgång blir hela Sverige framgångsrikt.

Ibland gör interna motsättningar inom ett parti att man tvingas hitta en harmlös kompromiss av snömos, men detta är etter värre. Kanske skall vi vara glada för att SAP trots allt inte ansluter sig till dem som uttryckligen vill att politiken skall vidga klyftorna. Det är inte utan viss fasa jag ser fram emot att få veta vad som döljer bakom idén att ”överbrygga” inkomstklyftor. Av någon anledning dyker slutscenen ur Fritz Langs Metropolis upp varje gång jag ser Anderssons formulering.

Om det finns något innehåll i Magdalena Anderssons utläggning om SAP:s finanspolitik, så verkar det vara inriktat på att vinna kapitalets gunst, och möjligen kasta ut en köttbit åt storstäderna övre medelklass (det finns små stänk av ”livspussel”-joller i det hon skriver om arbetskraftsutbud). I samma anda gick Löfvens sommartal om man skall tro på direktreferat och radiointervjuer.  I pappers-DN blir rubriken: ”Löfven följer regeringen – flörtar med företagen”. I det stora hela verkar Löfven gilla högerns göranden och låtanden, men vill gärna framställa sig själv och SAP som ett mer näringslivsvänligt alternativ, eller kanske snarare som det parti som bäst förstår vad näringslivet mår bäst av. Det finns nog ännu en viss tvekan inom partiet, vilket framkom när Löfven sade att det behövs ett ”nytänk” inom partiet. Nytänk åsyftar här självfallet inte några nya tankar, utan enbart att man tar till sig ytterligare några gamla slagdängor från kapitalets doadoakör.

Rubrikkniparen var naturligtvis det enda konkreta förslaget, att flytta bort ansvaret för den andra sjuklöneveckan från arbetsgivarna. I sig är detta inte så mycket att orda om. Tanken att internalisera sjukkostnader i företagens kalkyl för att på så sätt skapa incitament för att minska arbetsrelaterade sjukdomar kanske inte funkade så bra som man en gång förväntade sig. En del av de hälsoproblem som har med dåliga arbetsvillkor att göra har dessutom förmodligen externaliserats igen, genom prekariatets och den inhyrda arbetskraftens tillväxt. Måhända stämmer det att nackdelarna idag väger tyngre än fördelarna, och då är det lika bra att återföra en del av kostnaden till försäkringen (och det vore trevligt om man i samma veva ville ta en titt på prekariatets försäkringsvillkor).

Ett par orosmoln finns dock. Det första handlar om att Löfven inte tycks vilja tala klarspråk om hur socialförsäkringarna finansieras och vem som betalar dem. Den föreslagna förändringen borde rimligen innebära att pengar återförs till försäkringen. Omfattningen av den del av kostnaden för sjukfrånvaron som vilat på företagen har ändrats flera gånger de senaste 20 åren och förändringarna har ledsagats av förändringar i sjukförsäkringsavgiften (som är en komponent i de s.k. arbetsgivaravgifterna). I praktiken har man alltså flyttat kostnadsposten mellan olika konton. Fördelnings- och incitamentseffekter skiljer sig åt, men kostnaden kommer man naturligtvis inte ifrån. Sjukförsäkringsavgiften justeras även från år till år efter uppskattningar av sjuktalens utveckling. Hela härligheten är lagstyrd. Avgiftssatserna bestäms av Socialavgiftslagen (SFS 2000:980) och användningen styrs av Lag (2000:981) om fördelning av socialavgifter. Jag tjatar om detta eftersom ingen vill höra det. Förändringarna i socialförsäkringarna har gjort att kostnaderna minskat, men högerregeringen har kontrat med att höja löneskatten (den allmänna löneavgiften) till en nivå, som har gjort att arbetsgivaravgifterna som helhet i stort sett har varit oförändrade. Inkomstliggaren 2012 (sid 19) visar sammansättningen mellan 2007 och 2012 (klicka för lite större bild).

Hur Löfven har tänkt sig att SAP:s förslag skall finansieras blir minst sagt luddig. Enligt SvD  säger han: ”Företagarna ska inte betala, det är en statlig angelägenhet”. Men socialförsäkringarna är ingen statlig angelägenhet. Det är de arbetande som betalar sin försäkring, och för man över andra sjukveckan på försäkringen, så kommer avgiften att behöva höjas. Om SAP vill att omfördelningen av kostnaden skall ske samtidigt med att företagen får en lättnad, så får man sänka den allmänna löneavgiften. Kanske kan det verka småaktigt att ödsla en massa ord på formaliteter av detta slag, men det ligger betydelsefulla frågor under. Exempelvis gäller det att hela tiden ha en klar blick för att socialförsäkringarna betalas av dem som arbetar, genom att en del av lönen förs direkt till försäkringssystemen. Dessutom är det viktigt att alltid komma ihåg att det man erhåller vid till exempel sjukdom är en ersättning från en försäkring som man själv har betalat för. Allt snack om ”bidrag” är med andra ord falskt. Därför är det olyckligt att Löfven slirar och i praktiken faller in i den borgerliga trallen om att staten betalar. Saklighet är här en form av ideologisk renhållning.

Det andra orosmolnet dyker upp i sossarnas egen presentation av förslaget. Där lägger man fram vad som skall vara ett faktaunderlag, som motiverar förändringen, vilken är tänkt att leda till minskad arbetslöshet. Plötsligt får vi läsa: ”Hypotesen att sjuklöneansvaret minskar företagens vilja att anställa befästs av en enkätstudie gjord bland 600 företagare/företagsledare som SKOP tagit fram på uppdrag av organisationen Företagarna.” Har de tappat all känsla för kritiskt tänkande? Och nu tänker jag inte i första hand på den bristande tillförlitligheten hos SKOP och andra. Att göra lämpliga enkätundersökningar är en mycket flitigt använd metod att driva propaganda. Rimligen måste sossarna själva var högst medvetna om detta. Ändå plockar man glatt in företagarpropaganda som underlag för sina egna förslag.

Tyvärr tror jag orosmolnen är signifikativa för vad som hänt med socialdemokratin. Den egna tankeverksamheten har upphört. Förfallet inleddes redan under 1980-talet, när man började blanda ihop idéer, som var nya bland folk som kallade sig socialdemokrater, med nya tankar. Det var inledningen på en process som trängt ut allt nytänkande och ersatt det med återanvändning av borgerligt dussingods. Partiledningen tycks idag inte ens förstå skillnaden. Därför använder man de falska bilder av socialförsäkringarna, som borgarna portionerar ut för att stämpla sjuka och arbetslösa som bidragstagare, utan att närmare reflektera över hur och varför försäkringarna tillkommit. Och därför klarar man inte av att se skillnad mellan propaganda och seriösa undersökningar. Det är tragiskt.

Reaktionerna på Löfvens tal synes vara de man kunde förvänta. På sossarnas egen Arena kan man naturligtvis inte undgå att se problemet med att det inte går att hitta någon skillnad mellan SAP och moderaterna, men förblir ändå ytterst försiktig i sina anmärkningar. Göran Greider ser givetvis de stora hålrummen i Löfvens tal, liksom tecknen på uttråkning på åhörarbänkarna, men slutklämmen blir ändå höviskt försiktig: ”min känsla var att det här inte räcker”. Så sant, så sant. Aftonbladet drömmer sig istället bort, och menar att Löfven ”dundrat” att den fulla sysselsättningen skall tillbaka och att SAP åter skall bli ”den modernistiska, nyfikna och framstegsoptimistiska kraften i svensk politik”. Men man kan inte undgå att notera att Löfven höll tyst om fördelningsfrågorna. På den regimtrogna sidan har man också lite svårt att bestämma sig. P J Anders Linder var nöjd och glad när han hade lyssnat färdigt, ty nu kan debatten bli ”vettig”. Eftersom det inte går att hitta några skillnader mellan Löfven och nuvarande högerregim, så hör P J Anders Linder bara ”verklighetsbaserad realism”. Så får man en vettig debatt. Alla säger samma sak. Entonighetens apostlar får aldrig nog av enfald. DN klämmer i med rubriken ”Företagarnas kamrat” och det är nog rättvisande, ty skulle kapitalet och sossarana mötas i samförstånd, så är det bara den ena sidan som har svängt om – någon ”kamrat företagare” lär vi knappast få se. Tyvärr träffar DN nog rätt i att Löfven vill ”understryka var fokus ligger: näringspolitik snarare än fördelning” vilket med DN:s vokabulär är liktydigt med ”jobb hellre än mer bidrag”. Vågar man hoppas att någon på sossesidan påminner om att all ”näringspolitik” också har fördelningseffekter och att dessa effekter kommer att styras av rådande maktförhållanden mellan arbete och kapital. Aftonbladet kanske kan förtydliga sin anmärkning och påminna om att den som vill driva politik utan att fästa sig vid fördelningsfrågor omedelbart lämnar walk-over till kapitalet att styra över fördelningen. Nog vore det erbarmligt om vi ännu en gång skulle få vänta på att den olydige liberalen Robert Weil kliver in på scenen och berättar om detta.

Så var står vi nu? Det ser ut som socialdemokratin tänker satsa på att göra sig vacker för kapitalet i hopp om att bli uppbjuden till dans. Det verkar dödsdömt. Varför skulle kapitalet nöja sig med kopian när man redan äger originalet? Vore det inte bättre att försöka börja tänka självständigt och  fritt, och söka efter stöd någon annanstans? Risken är annars stor att socialdemokratin kommer att stå där tomhänt och ensam och titta efter alla dem som redan gått.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: