Inskränkt strejkrätt

juni 17, 2018

I över 20 år har Svenskt Näringsliv (och dess föregångare Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF) fört kampanj för att driva igenom inskränkningar i strejkrätten. Metoderna har varierat, men det har funnits gott om resurser för ändamålet. Bland annat har de finansierat hela forskningsprojekt som skulle visa att strejkrätten behövdes inskränkas. Oturligt nog för kampanjforskarna rådde det i stort sett stiltje på strejkfronten. Det blev svårt att hitta ett passande problem för de tilltänkta åtgärderna. Strategin ändrades. Bristen på strejker medförde att man i stället betonade spår nummer två, som avsåg att framställa Sverige som ett land med extremt strejkvänlig lagstiftning i jämförelse med den normala världen. Slutsatserna var desamma, men argumenten för att inskränka strejkrätten anpassades till mindre skrattretande empiri. Inte heller detta hade kraft nog att övertyga någon utanför de troendes skara. Omvändelserna uteblev. Försöken att driva fram inskränkningar i strejkrätten ledde ingenstans. På senare år har en ny idé tillämpats. Företrädesvis Almega har småmuckat lite här och där under avtalsrörelserna i syfte att locka fram strejkvarsel (noggrant sammanställt av Svenskt Näringsliv och presenterat som attacker mot Almega). Ibland har det lyckats, men eftersom det oftast varit så uppenbart att Almega bara obstruerat – exempelvis genom att kräva eftergifter för att teckna avtal med lönerevision enligt ”märket” – har inte heller detta omvänt någon till tron på behovet av inskränkt strejkrätt. Räddningen kom i stället från en hamn i Göteborg, där någon kommit på snilleblixten att skylla APM Terminals problem med att sköta jobbet på Hamnarbetarförbundet.

APM Terminals tog 2012 över containerterminalen i Göteborgs hamn och det dröjde inte länge förrän problemen började. Taxehöjningar, monopolfasoner, allmän röra och datorhaverier drog på sig kritik och osäkerhet. Bolaget visade så småningom också att den inställning man har till arbetare och till fackliga organisationer runt om i världen även gäller i Sverige. Pressen mot de anställda ökade och motviljan mot fackliga organisationer demonstrerades allt tydligare. Fackliga företrädare intygade samstämmigt att det blivit trögare att bedriva verksamhet under APM-styret och Unionen lade våren 2016 ner sin klubb i containerhamnen.

Den största fackliga organisationen på arbetsplatsen har dock inte för vana att vika sig. Hamnarbetarförbundets avdelning 4 försvarade sin ställning och sina medlemmars rätt och intressen. I detta syfte använde avdelningen de medel som arbetarna har att för att värna sig mot penningmakten. Det yttersta av dessa medel är strejken. Under 2016 lade Hamn4an fem varsel, vilka resulterade i åtta strejkdagar och ett resultatlöst medlingsförsök. (MI Årsrapport 2016 s. 91) Avdelningens sista verkställda strejk genomfördes den 24 januari 2017 och den pågick i åtta timmar. Under våren varslade man och fullföljde blockader med olika utformning. Arbetsköparen, APM Terminals, satte senare igång en lockout, som pågick från 19 maj till 30 juni och stängde ut arbetarna kl. 16 till kl. 07. Arbetsköparens stridsåtgärd höll terminalen stängd 371 timmar. Medlingsinstitutets minst sagt bolagsvänliga skildring av konflikten (MI Årsrapport 2017 kap. 6.3.3) uppskattar att sammantaget 2 405 arbetsdagar gick förlorade, varav 164 berodde på strejken i januari och 2 241 på lockouten i maj och juni (s. 84).

Efter arbetsköparnas lockout har det alltså inte förekommit några öppna strider, men kriget är inte avslutat. Arbetsköparna kräver underkastelse, vilket inte är något hamnarbetarna sysslar med.
Hamnarbetarförbundet är ett förbund som inte böjer sig och det bygger av tradition sin ställning på en stark inre sammanhållning. Detta är ett historiskt arv från den allra tidigaste organiseringen bland hamnarbetarna. Arbetet i hamnarna var både hårt, utsatt och riskfyllt. Stuveriarbetet krävde en hel del skicklighet om det skulle bli bra gjort, men det hindrade inte att arbetarna behandlades som jämförelsevis lätt utbytbara mot villiga muskler. Konkurrensen om tillfälliga anställningar kunde vara hård, vilket gjorde det svårt att försvara löner och arbetsvillkor. Den fackliga strategin blev att genom stark sammanhållning försöka få kontroll över tillgången på arbetskraften och att genom militans visa vad det kostade att försöka angripa arbetsvillkoren.

Kanske har bilden av hamnarbetare som särskilt strejkbenägna under perioden för andra världskriget varit överdriven. Jesper Hamark misstänker att det snarare var effekten av strejkerna än mängden som gjorde att konflikterna i hamnarna drog till sig uppmärksamheten. Oavsett om de var mer stridbara än andra eller ej, så har den inre sammanhållningen varit hamnarbetarnas främsta maktresurs. Detta har framhållits av en mängd historiker, ekonomhistoriker, etnologer, sociologer och andra som studerat hamnens arbete och arbetare förr och nu. Och hamnarbetarna vet naturligtvis själva var grunden för deras styrka ligger.

I och kring hamnarna växte det ofta fram en distinkt kultur, präglad av de osäkra arbetsvillkoren, det hårda arbetet, den mycket breda och blandade rekryteringsbasen och omvärldens nedlåtande blick på hamnområdenas tvivelaktiga moral. Exakt vilken fackliga och politisk rörelse som skulle växa ur dessa miljöer gick knappast att förutsäga och det varierade naturligtvis beroende på en massa andra omständigheter. USA ger ett illustrativt exempel på spännvidden i hamnarnas fackliga rörelse. På västkusten byggdes en stark, medlemsstyrd och mycket radikal facklig organisation, medan östkusten – inte minst New York – fick en djupt konservativ och fackligt klen organisation, som inte saknade kontakter med den kriminella världen – ”reds” respektive ”rackets”, som Howard Kimeldorf kallade dem (i en analys, som är mycket mer nyansrik än min fulsammanfattning). Talande nog är det endast New York-varianten som gjorts känd, inte minst genom Marlon Brando i Elia Kazans film Storstadshamn (1954).

Hur än vägarna gick, där hamnens arbetare vann facklig styrka var alltid den inre sammanhållningen den förnämsta källan till makt. Arbetsvillkoren gav inte några alternativ. Det var inte alltid organisationen i sig som fällde utslaget. Det kunde lika gärna vara förmågan till snabb, enig handling och en fast beredskap att hålla strejkbrytare borta. Ett arv av dessa erfarenheter av kampen och dess betingelser har blivit att man värnat självbestämmandet och det direkta medlemsinflytandet över verksamheten. Detta arv kunde knappast undgå att skava mot den centralisering som Saltsjöbadsavtalet 1938 tvingade fram inom LO-förbunden och senare mot den byråkratisering och stordrift, som många ansåg vara nödvändig att genomföra under 1960-talet.

Hamnarbetarförbundet tillkom efter att 18 norrländska stuveriavdelningar uteslutits ur Transportarbetareförbundet 1972, på grund av att de vägrat gå med på sammanslagning i storavdelningar. Transport hade börjat sin tillvaro som mer eller mindre ett hamnarbetarförbund 1897. Med bilismens genombrott började medlemssammansättningen förändras och under decennierna efter andra världskriget blev hamnarbetarna inte bara en krympande andel av medlemmarna utan de marginaliserades också i förbundets styrande och verkställande organ. Samtidigt centraliserades beslutsfattande inom Transport, liksom inom övriga LO-förbund, som en följd av Saltsjöbadsavtalet, och tendenserna till byråkratisering, där mer och mer av verksamheten gled över till anställda ombudsmän och annan personal, tilltog. Allt detta ledde till slitningar inom förbundet. Hamnarbetarna var vid upprepade tillfällen missnöjda med avtalen, både deras innehåll och hur de hade godtagits över deras huvuden. Det ledde två gånger i början av 1950-talet till vilda strejker, den andra gången (1954) följd av uteslutningar med inslag av utrensning av radikal opposition. Men den kanske starkaste reaktionen mötte påbuden om att genomföra en omdaning av avdelningsstrukturen. Små avdelningar skulle slås samman till storavdelningar. De första initiativen togs i början av 1950-talet, men det dröjde till första halvan av 1960-talet innan den verkliga sammanslagningsvågen ägde rum. Av 205 avdelningar vid ingången av 1960 hade det blivit 66 vid utgången av 1964. Motståndet kom främst från hamnarna utmed Norrlandskusten. När de vägrade godta ett beslut om att storavdelningsreformen skulle vara avslutad den 29 februari 1972 uteslöts de. Vid en konferens i Örnsköldsvik den 4–5 mars gick de samman och bildade Hamnarbetarförbundet. Inom kort anslöt sig även merparten av Göteborgs hamnarbetare och lite senare även Stockholms. (En utförlig analys finns i Sven E Olsson, ”Hamnarbetarna och Transportarbetareförbundet 1897–1972” Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia nr 7–8)

Skilsmässan var allt annat än fredlig. Det hade varit en del gnissel redan tidigare, bland annat vid den vilda strejken i Göteborgs hamn i november1969 (som enligt Christer Törnqvist kan ses som startskottet på 1970-talets våg av vilda strejker) och vid den mera omfattande stuvarstrejken i Ådalen sommaren 1970. Vill man få en inblick i hur starka känslorna var kan man jämföra två böcker som utkom ungefär samtidigt och behandlar i stort sett samma skeenden, men från helt olika utsiktspunkter: Å ena sidan Peter Bratts bok Steg för steg. Om stuveriarbetarnas fackliga kamp (1974), som gavs ut av Hamnarbetarförbundet och är mycket kritisk mot Transport samt tidstypiskt 70-talsvänsteranalytisk och faktastaplande (gå till dokumenten-andan, som fibbarna skolades i). Å andra sidan en Transportvänlig bok av Erik Nyhlén och Nils Viktorsson, Stuvat. Spelet om hamnarna (1975), som är minst sagt kritisk mot oppositionella hamnarbetare och tidstypiskt hatisk mot lömska kommunister i alla skepnader, samt bjuder på 15 sidors intervju med Transports förbundsordförande Hans Ericson. Man kan lugnt säga att det nybildade Hamnarbetarförbundet var mycket illa omtyckt inom LO från start (och känslorna var utan tvekan besvarade). Så hemskt mycket har nog inte förändrats sedan dess, åtminstone inte från LO-håll, även om det kan råda ett gott förhållande lokalt mellan Hamn och Transport.

Medlemsmässig har Hamnarbetarförbundet gått lite upp och ner sedan starten. År 2017 hade förbundet 1 352 medlemmar (enligt Anders Kjellbergs sammanställning av medlemsantal s. 124). Transport gör anspråk på att vara landets största hamnfack, med över 1 500 medlemmar som är yrkesverksamma i hamnarna, men den siffran kan innefatta anställda som inte tillhör de arbetarkategorier, som tillhör Hamnarbetarförbundets upptagningskrets. (SCB:s yrkesstatistik hade 2 443 personer i kategorin 9331 Hamnarbetare år 2016.) Hamn vidhåller att de är störst i branschen, och det är oförnekligt att de är majoritetsfack i flera hamnar.

Hur det än må vara med vem som är störst, hamnarbetarna har delats upp mellan två förbund, men kollektivavtalen har tecknats av Transport. På de arbetsplatser där Hamnarbetarförbundet organiserar majoriteten av arbetarna har man därför fått den egendomliga situationen att den största organisationen inte haft kollektivavtalet och därför formellt sett saknat de rättigheter som lagstiftningen tycker att endast kollektivavtalsbärande organisationer ska ha. Det gäller till exempel ett för hamnarna så viktigt område som arbetsmiljön och skyddsombud. Med lite smidighet från arbetsköparsidan å ena sidan och möjlighet att sätta makt bakom orden för Hamnarbetarförbundet å den andra, så har det kunnat ordna sig ändå. Men om arbetsköparna får för sig att sätta käppar i hjulet för Hamnarbetarförbundet, så kan de luta sig mot arbetsrätten.

Hamnarbetarförbundet är följaktligen i högre grad än konkurrerande LO-förbund beroende av att kunna använda fackliga stridsmedel. Det är inte desamma som att de skulle vara mer benägna att ställa till konflikt, utan en konsekvens av att de kan hållas utestängda från det reguljära arbetsrättsliga maskineriet. Samtidigt kommer de från en tradition, där det direkta medlemsinflytandet är viktigt, vilket har gjort att både arbetsköpare och konkurrerande LO-förbund betraktat dem som svårstyrda. Nu har vi alltså kommit dithän att järntriangeln av stat, arbetsköpare och fackliga topporganisationer tänker beröva Hamnarbetarförbundet (och andra besvärliga fackliga organisationer, framför allt SAC) avsevärda delar av strejkrätten. Inskränkt strejkrätt är som jag sade inledningsvis ett gammalt krav från arbetsköparna och med konflikten i Göteborgs hamn som bräckjärn har de lyckats bryta den gräns, som de stångat mot under flera decennier. Staten, under socialdemokratiskt styre, anslöt sig först, och till slut övergav de fackliga organisationerna den principiella gränslinjen mot inskränkningar i strejkrätten. Riktigt vad som hände är inte lätt att veta, åtminstone inte i skrivande stund, men redan det lilla som går att se, visar att det är en tämligen smutsig historia.

Det hela verkar ha smygstartats med ett utredningsuppdrag den 23 februari 2017 till Medlingsinstitutet ”att kartlägga och analysera förekomsten av konflikter på den svenska arbetsmarknaden i situationer där en arbetstagarorganisation vidtar stridsåtgärder mot en arbetsgivare som är bunden av ett tillämpligt svenskt kollektivavtal med en annan arbetstagarorganisation.” Någon motivering gavs egentligen inte. Konfliktnivån var låg, på gränsen till obefintlig, konstaterade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, men: ”Från tid till annan uppstår dock konflikter i fall där arbetsgivaren redan är bunden av kollektivavtal.” Och det var tydligen viktigt att få veta hur ofta det skedde. Senast den 1 december 2017 ville Arbetsmarknadsdepartementet ha siffrorna på sitt bord.

Medlingsinstitutet jobbade raskt. I ett pressmeddelande den 29 september 2017 kunde de hälsa att utredningen var klar. Under perioden 2000 till augusti 2017 hade man noterat 425 varsel, men det rådde en påtaglig uppgång under åren 2006 till 2011, då SAC drev en intensiv kamp inom vissa branscher (framför allt städ samt hotell och restaurang), och det hade inte alltid varit så lätt att avgöra om berörd arbetsköpare verkligen var bunden av kollektivavtal. Uppskattningsvis hade ca 4 800 arbetsdagar gått förlorade på grund av att varslen utlösts i strejk.

Det kunde alltså se ut som om det handlade om ett ”SAC-problem”, som dessutom föreföll ha minskats rejält under den senaste tiden. Utredningsåret 2017 hade man inte lyckats hitta mer än tre fall fram till augusti. Men Medlingsinstitutet hade lyssnat noga på vad regeringen var ute efter. I pressmeddelandet fick en konflikt särskild uppmärksamhet.

Konsekvenserna för de konfliktdrabbade verksamheterna är inte enbart förlorade arbetsdagar. Konflikterna leder även till ekonomiska och verksamhetsmässiga konsekvenser. I vissa fall torde konsekvenserna vara tämligen begränsade. I andra fall, såsom i konflikten i en av terminalerna i Göteborgs hamn, är de ekonomiska konsekvenserna omfattande både för det konfliktdrabbade bolaget och för dess kunder.

Det var precis vad såväl arbetsköpare och regering ville höra.

Regeringen själv hade inte legat på latsidan. Tydligen hade den jobbat ännu snabbare än Medlingsinstitutet, ty redan den 22 juni 2017 kunde den fatta beslut om kommittédirektiv 2017:70 Översyn av rätten att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden. Utredningsdirektivet var så neutralt det kan vara på modern kanslisvenska, men det är ingen tvekan om vad regeringen ville komma åt. Något verkligt problem lyckades man inte presentera, men det kunde förekomma gränsdragningstvister och konkurrens mellan organisationer om vem som ska teckna avtal. Vanligen löstes det genom samordning mellan organisationerna själva, men – och här kommer nyckelmeningen – det ”kan det uppstå situationer där organisationerna saknar egna verktyg för att lösa samordningsfrågan och en arbetsgivare utsätts för stridsåtgärder från en organisation samtidigt som arbetsgivaren redan har ett kollektivavtal med en annan organisation avseende samma arbete.” Kort och gott: det var de självständiga fackliga organisationerna som skulle fråntas strejkrätt.

Regeringen beställde alltså i praktiken speciallagstiftning mot organisationer utanför topporganisationerna LO, TCO och Saco. Men samtidigt berörde man en gräns som det fanns starka principiella skäl för de fackliga organisationerna att bevaka så att den inte överträddes. Med tanke på att arbetsköparna hade krav på en hel katalog på inskränkningar i strejkrätten vore det farligt att ge upp ett principiellt nej mot dylika inskränkningar, hur små de än kunde te sig. Efter första sprickan i muren kan det bli svårt att stoppa fortsatta läckage från att luckra sönder hela fördämningen.

Ylva Johansson hade dock bestämt sig. I januari i år sade hon att tvisten i Göteborg mellan APM Terminals och Hamnarbetarförbundet krävde lagstiftning om inskränkt strejkrätt för att lösas. Trots att det gått ett år sedan Hamn4ans åttatimmarsstrejk, och trots att utredningen inte var klar, så uttalade sig ministern för speciallagstiftning riktad mot en utpekad organisation. Nu brydde hon sig inte längre om att låtsas som om staten ställer sig neutral till vilken facklig organisation landets medborgare väljer att tillhöra.

I detta skede var svaret från de fackliga organisationerna så tydligt det kunde bli, om än inte riktigt så glasklart som man kunnat önska. Av LO-förbunden sade 12 av 14 nej. Endast IF Metall och Handels avvek, men de senare ändrade sig senare från nja till nej. Samma siffror framkom när TCO-förbunden tillfrågades; 12 av 14 sade nej och det var endast Unionen som ansåg att frågan måste utredas. Lika klarsynta var Saco-förbunden; 20 av 23 sade nej och 3 avstod från att säga något. Det gick plötsligt att sova lite lugnare. Fackligt folk förstod vad det handlade om. Visserligen intog IF Metall en högst besynnerlig inställning, och förbundet instämde helt i arbetsköparnas historia om hur Hamn4an orsakade stora kostnader för den export- och importberoende industrin. Men ändå. Inte skulle väl de fackliga organisationerna som helhet ge upp i en principfråga för en sådan rövarhistoria.

Tanken att en socialdemokratiskt styrd regering under ett valår skulle gå arbetsköparna tillmötes och driva igenom inskränkningar i strejkrätten mot en närmast enig fackföreningsrörelse var visserligen inte otänkbar, men den föreföll inte heller hotfullt sannolik. Några fackförbund hade därtill kongresser i maj och juni, och strejkförbudsfrågan skulle upp till behandling. Så inträffar nästa egendomliga händelse. Utredningens betänkande skulle läggas fram den 31 maj. Plötsligt meddelar regeringen att den har så mycket att göra att den hinner ta emot den förrän vid midsommar. Vad var nu detta? Var det, som Ingvar Persson anade, ett försök att gömma eländet för att slippa debatt? Men varför i så fall? För att driva igenom strejkförbud i tystnad eller för att låta projektet grävas ner i ett kommittéarkiv och överlåtas till råttornas gnagande kritik?

En smula nyfiken på vad som så till den milda grad tog Ylva Johanssons tid i anspråk kikade jag i hennes kalender såsom den ser ut på hemsidan. Kalendern var tom hela veckan. Därför skrev jag och frågade departementet, som på fredagen, när veckan var slut, kunde berätta följande:

I förrgår presenterade Ylva Johansson, som representant för Socialdemokraterna, ett partipolitiskt förslag angående en tryggare arbetsmarknad. Statsrådet tog därefter emot ett betänkande om den nya myndigheten MYNAK och under eftermiddagen träffade hon även Finlands inrikesminister Kai Mykkänen. Igår deltog statsrådet i regeringssammanträde i Uppsala och under eftermiddagen medverkade hon vid ett ESO-seminarium.
Självklart pågår därutöver mycket internt arbete löpande som upptar ministerns tid.

Inte så vansinnigt mycket kan man tycka, särskilt som datumet den 31 maj var inbokat för avlämning sedan länge, och särskilt som det fanns tid att ta emot ett annat betänkande. Något lurt var uppenbarligen i görningen.

Chockbeskedet kom den 5 juni. Svenskt Näringsliv, LO, TCO och Saco lägger fram ett eget förslag till strejkförbud. Den annars strängt upptagna Ylva Johansson hittar en lucka i kalendern och kan omedelbart berätta att detta skall hädanefter bliva min musik. Den ännu okända – eller åtminstone icke framlagda – utredningen fimpas på stående fot. Parternas förslag kommer att bli regeringens, meddelar arbetsmarknadsministern. Några dagar senare yppar sig ännu en lucka i den annars så fullspäckade kalendern och vips kan den numera fimpade utredarens betänkande tas emot. Lyckligt nog visste ministern om detta redan den 5 juni, då departementet hälsade att mottagandet inte alls skulle ske i midsommar, utan den 8 juni. (Hade detta varit förtexterna till Monty Pythons The Holy Grail hade ni kunnat läsa att regeringens schemaläggare har fått sparken.)

De fackförbund som så enhälligt varit emot tanken på inskränkningar i strejkrätten rättar in sig i ledet och ställer sig bakom parternas förslag. I ett fall, Hotell- och restaurangfacket, endast ett par dagar efter det att förbundets kongress beslutat att säga nej till inskränkningar i strejkrätten (motion E2 och E3). De socialdemokratiska press- och andra röster, som tidigare varit någorlunda tydliga i att säga nej till inskränkningar i strejkrätten, vrider och vänder sig besvärat, och förklarar att parterna har räddat oss från något mycket värre, som skulle komma i utredarens betänkande. Några urskuldar sig med att denna situation med aldrig borde ha uppkommit. Hur nu det skulle kunna försvara att man vräker sina principer överbord. Det inställer sig kort sagt ett beklämmande elände av sällan skådat slag.

Så var har vi hamnat? Jag vågar knappast tänka på det, men vill ändå börja uppräkningen av tragiska och problematiska inslag i den situation, som järntriangeln har skapat.

1 Arbetsköparna har vunnit en viktig principiell seger.

I enlighet med hur man uppträder i klassisk diplomati har arbetsköparna framställt parternas förslag som en eftergift från Svenskt Näringslivs (för att kunna få mer tyngd bakom fortsatta krav), men det bör inte lura någon. De har vunnit en principiell seger. Gränsen mot inskränkningar i strejkrätten är bruten. Denna gång rör det en skenbart liten detalj, men den principiella poängen är stor. De fackliga organisationerna har gått med på att om en stridsåtgärd drabbar någon, som ansåg sig ha skäl att inte kunna drabbas (i detta fall på grund av fredsplikt som följd av kollektivavtal), så är det befogat att lagstiftningsvägen inskränka strejkrätten. Härifrån är det inte så långt till likartade situationer, där någon anser sig drabbad av konsekvenser av en strid de inte är direkt inblandade i. En hel drös tredje-mans-frågor öppnas för diskussion och Svenskt Näringsliv har en hel katalog med krav för att i olika avseenden inskränka rätten att vidta stridsåtgärder. Några exempel på sådant som går att dra in under denna rubrik är proportionalitetsregler (där någon ska bedöma om den tillgripna stridsåtgärden har rimliga proportioner) och kraven på begränsningar i sympatiåtgärder. Vad arbetsköparna plockar fram härnäst återstår att se, men de har nu fått ett medgivande om att deras grundläggande argument för att inskränka strejkrätten är giltigt. De fackliga organisationerna har en hel del skadebegränsningsarbete framför sig.

2 Tanken att två parter kan komma överens om att ta ifrån en tredje part en rättighet upphöjs till lag.

Detta är i praktiken vad som nu har skett, oavsett hur man försöker sminka upp parternas förslag. Det ha hörts en del jubel över att parterna har tagit sitt ansvar och att den svenska modellen har levererat. Men det är inte det centrala i vad som skett. Om det urval av parter som är inblandade hade velat lösa sitt problem genom avtal, så hade de kunnat skriva ett avtal där de inskränker strejkrätten för sig själva. Det har de inte gjort. De har krävt att inskränkningen ska bli lag och därmed gälla även andra än dem själva. De har alltså inte hanterat något avtalsvägen, utan krävt en lag som förverkligar deras krav om att andra organisationer ska berövas en rätt. De som drabbas av att två kan komma överens om att en tredje ska straffas har en hel del försvarskamp framför sig.

3 Ingreppet må vara kirurgiskt, men konsekvenserna kan bli fatala.

Parterna har med stor stolthet berättat att deras förslag till lag är ett kirurgiskt ingrepp, men de har såvitt jag vet inte presenterat sin konsekvensanalys, eller ens sagt att de gjort någon sådan. Jag kan inte komma ifrån intrycket att parterna nu öppnar för att skapa ett skydd för allehanda skumrask och oseriösa arbetsköpare. Organisationer som använder konfliktmedel för att försvara och förbättra arbetsvillkor hos arbetsköpare, som fullständigt skiter i kollektivavtal, oavsett om de formellt sett är bundna av något eller inte, kommer att berövas ett verkningsmedel. Utsikterna att försvara och förbättra villkoren för dem med sämst och mest utsatt position på arbetsmarknaden kommer med stor sannolikhet att försämras. Likaledes har jag svårt att komma undan intrycket att parternas förslag öppnar dörren för en skyddad zon för avtal med gula fackföreningar. Riktigt vad som kommer att ske går inte att bedöma på det obetydliga underlag som nu offentliggjorts, men maktbalansen på arbetsmarknaden vippar över ännu ett snäpp i arbetsköparnas favör. De som vill få verklig klarhet över konsekvenserna av parternas kirurgiska övningar har en hel del arbete framför sig.

4 Hela lagstiftningsprocessen förs in i ett dunkel och normal inblick och påverkan försvåras.

I och med att den tillsatta utredningen har fimpats och arbetsmarknadsministern sagt att parternas förslag ska bli regeringens förslag till lag, så är underlaget inte längre en offentlig utredning, utan ett kortfattat förslag från en samling intresseorganisationer. Underlaget är i skrivande stund endast känt genom pressmaterial, producerat av parterna. Själva förslagstexten är i alltjämt hemlig för medborgarna. Följaktligen går det inte att veta vad en kommande proposition ska grunda sig på. Inte heller är det klart i vad mån remissyttranden kommer att inhämtas, eller vad dessa yttranden i så fall ska yttra sig över. Den som så småningom ska tillämpa lagen kommer att ha grumligare förarbeten att gå tillbaka till. Men framför allt, medborgarnas insyn och möjlighet att öva inflytande beskärs på ett högst betänkligt sätt. De som värnar om de demokratiska beslutsprocesserna har en del arbete framför sig.

5 Demokratin inom fackföreningsrörelsen har fått sig en rejäl törn.

Så gott som alla fackförbund har varit tydliga med att säga nej till inskränkningar i strejkrätten. Flera förbund har genom kongressbeslut sagt detta på ett sätt som knappast kan missförstås. Hotell- och restaurang beslutade på sin kongress att säga klart och tydligt nej till inskränkt strejkrätt bara några dagar före parternas presskonferens och därmed bara ett par dagar innan förbundets ordförande sade sig stå bakom ett förslag om inskränkt strejkrätt. Undrar om det någonsin skett ett mer flagrant brott mot ett kongressbeslut. Och vad visste förbundsordföranden när kongressen pågick. Mer generellt undrar man vad förbundsledningarna har vetat om topporganisationernas pågående arbete med att skriva förslag till inskränkt strejkrätt. Har de svävat i okunnighet och av någon anledning omedelbart böjt sig för diktat när förslaget var ett faktum? Har de känt till vad som varit i görningen, men hållit det hemligt för medlemmar och vid behov även pågående kongresser? Vilket vore i så fall det värsta? Oavsett vilket, de som värnar demokratin inom fackföreningsrörelsen har en hel del arbete framför sig.

Listan kunde säkert fortsätta, och kanske blir det anledning att återkomma. Under alla omständigheter, de som vill försvara arbetarklassens intressen och rätt har mängder med arbete som väntar och det finns inga ursäkter för att inte börja genast.

Annonser

Rätt att avslag på sjukpenning ger högre lön för handläggare – åtminstone enligt kollektivavtalet

april 18, 2018

För några månader sedan avslöjade tidningen ETC att Försäkringskassans handläggare fick belöningar i form av högre lön om de var flitiga med att avslå ansökningar om sjukpenning. En handläggare vid ett kontor i Stockholm kunde berätta om en nytillkommen ”medbedömargrupp”, som skulle hjälpa till med att producera avslag.

”På informationsmötet inför att gruppen skulle installeras sa ledningen rakt ut att syftet var att göra fler avslag. Anledningen är att Stockholm stad syd varit långsammare än andra Stockholmskontor med att öka antalet avslag i enlighet med regeringens mål om ett sjukpenningtal på max 9,0.”

Av flera skäl var det svårt att opponera sig eller ens kritisera ledningens strävan att pressa ner mängden bifall till sjukpenning. Ledningen hade visat hur stor vikt man fäste vid detta mål genom att ge lönepåslag åt den som förmådde att öka mängden avslag.

I söndags följde SVT:s Agenda upp med ett reportage, som bland annat berättade att personer från flera kontor kunde bekräfta att mängden avslag hade tagits upp under lönesamtal. Detta hade framkommit i en enkät, som Fackförbundet ST hade gjort bland arbetsplatsombud (vilket senare även ETC tagit upp). Sedan dess har flera handläggare hört av sig och intygat att förmågan att avslå sjukpenning premieras både i lönekuvertet och i karriären. Generaldirektören för Försäkringskassan, Ann-Marie Begler, slår tillbaka på det sätt en modern chef ska göra, d.v.s. hon hävdar att det inte är hennes ”bild” av vad som försiggår. På så sätt slipper man fästa något avseende vid fakta och sakuppgifter. Bilden styr, eller rättare sagt chefens bild styr, och då kan man bortse från allt annat. Inget skäl att göra något med andra ord. ”Eftersom jag inte [sic] menar att vi inte arbetar på det sättet så finns det inga skäl att vidta några direkta åtgärder”, säger Begler. (Första negationen är rimligen ett korrekturfel, men helt säker kan man aldrig vara i den här branschen.) Dagen därpå kan man läsa att det som pågår i Stockholm även pågår i Västsverige.

Denna praxis har väckt en del ilskna och upprörda kommentarer. ”En sjuk kultur” utbrast till exempel Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida. Och Fackförbundet ST var påtagligt uppbragt över vad man fann genom sin enkät, samtidigt som chefer inom Försäkringskassan hela vägen upp till generaldirektören i princip förnekar att den omvittnade praxisen pågår. Några steg ner i hierarkin kan man möjligen medge enskilda fall, men understryker att det inte ska gå till på det sättet vid lönesättning.

Men varför denna upprördhet? Och varför denna förnekelse från chefer och andra höjdare? Ingen har ju gjort fel. Tvärtom. Det är precis så här det ska vara med den moderna lönesättningen. Låt oss kika i ramavtalet för myndigheter (Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom det statliga avtalsområdet, RALS) I dess 5 § fastställs parternas gemensamma löneprinciper. De inleds med slå fast:

”Lönebildning och lönesättning ska medverka till att målen för verksamheten uppnås och att verksamheten bedrivs effektivt och rationellt.”

Inget snack om saken alltså. Lönen är ett styrmedel för att uppnå verksamhetsmål. I 5 §:s andra stycke ges lite mer vägledning om hur lönen ska bestämmas.

”En arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, samt arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen.”

När man innehar en bestämd befattning är det således genom att visa sig duktig när det gäller att uppnå verksamhetsmålen, som man genom sin individuella insats kan påverka sin lön. Fortsätter man en bit till i avtalet, så kommer man fram till punkten 6.2, som klargör utgångspunkterna för den lokala lönebildningen. Det inleds med följande klara verba:

”En väl fungerande lokal lönebildning bör på ett naturligt sätt knyta an till arbetsgivarens planering och uppföljning av verksamhetsmål och resultat samt ekonomi.”

Ingen kan sväva i tvivelsmål över vad som bestämmer lönebildningen. Lönen är ett arbetsköparverktyg för att uppnå verksamhetsmålen.

Varifrån kommer då verksamhetsmålen? När det gäller myndigheter är det regeringen som bestämmer. Den utfärdar varje år regleringsbrev, som säger vad myndigheten ska göra. Inte heller här finns några oklarheter. Regleringsbreven för samtliga myndigheter finns lätt tillgängliga på Ekonomistyrningsverkets hemsida. Så vad står det då i det som riktas till Försäkringskassan? Under rubriken Verksamhet finns som första punkt ”Mål och återrapporteringskrav” och för sjukförsäkringen heter det att Försäkringskassan ska ”bidra till att uppfylla det övergripande målet om att frånvaron från arbete på grund av sjukdom ska ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå.” I andra stycket under rubriken Mål för sjukförsäkringen anges:

”Försäkringskassan ska verka för att sjukpenningtalet i december 2020 inte överstiger 9,0 dagar. Försäkringskassan ska i sitt arbete med att nå målet samverka med berörda aktörer. Samtidigt ska antalet nybeviljade sjukersättningar inte överstiga 18 000 i genomsnitt per år under 2016-2020.”

Försäkringskassan tar självfallet instruktionen från regeringen på största allvar och redovisar på sin hemsida såväl sitt arbete med att nå målet som hur det uppmätta sjukpenningtalet har utvecklats sedan regeringen satte upp målet 2015. I skrivande stund har man fått ner sjukpenningtalet till 9,9 %. Det går i rätt riktning, men är alltså en bit kvar att jobba på.

Samlar vi ihop ovanstående blir det uppenbart att det är helt rätt att ge högre lön åt de handläggare som avslår många ansökningar om sjukpenning. Lönen är arbetsköparens verktyg för att uppnå verksamhetsmålen. Ett prioriterat verksamhetsmål är att sänka det uppmätta sjukpenningtalet. För att sänka sjukpenningtalet måste ansökningar avslås. Handläggare som avslår många ansökningar bidrar i högre grad än andra till att arbetsköparens verksamhetsmål uppnås. Detta resultat ska bestämma löneutvecklingen för handläggaren. Allt följer med andra ord kollektivavtalet.

Så, vad gnäller ni om? Detta är den ordning ni vill ha. Nu är det bara att tugga i sig och svälja den soppa ni tillredde när ni slog in på den linje SAF (föregångare till Svenskt näringsliv) antog vid sin kongress 1987. Har man gått med på att lönen är arbetsköparens verktyg för uppnå verksamhetsmål, så kan man knappast gnälla över att lönen används exakt på det sättet. När det nu muttras om skandal på Försäkringskassan, så missar man helt vari skandalen ligger. Den ligger inte i att arbetsköparen följer de partsgemensamma principerna för lönebildningen. Skandalen ligger i att fackliga organisationer någonsin skrev på avtal, som förvandlade lönen till ett ensidigt arbetsköparverktyg.


Medborgarnas välfärdsstat eller bolagens?

augusti 27, 2017

Farnsworth-omslag

Välfärdsstaten – vad är det? Frågan kan verka fånig. Det är en sådan där fråga, som alla vet svaret på, men som ändå visar sig vara svår att besvara på ett enkelt sätt när man ska visa att man kan. Promenerar man runt bland forskare och idédebattörer – eller mer exakt, bland deras skrifter – kommer man att få se en del variationer beträffande vad de avser med välfärdsstat, men i högre grad än de vill medge handlar det om tyngdpunkts- och nyansskillnader. I en eller annan form kommer de att ha blicken riktad mot något som låter sig samlas under rubriken social utgifter, ofta med någon form av preciserande tillägg, såsom att man avser offentligt reglerade sociala utgifter. Ett sådant tillägg görs för att få med utgifter som är av lag påbjudna, men som inte nödvändigtvis administreras av staten (eller någon annan del av den offentliga sektorn). Ett tänkbart exempel vore att man är skyldig att ha en sjukförsäkring, men inte behöver välja den som staten erbjuder.

Fortsätter man sedan att fråga runt om vad välfärdsstaten gör och vem den riktar sig till, så kommer man att utan tvekan att få lite olika bud. Åtskilliga svar kommer att vara variationer på temat, att välfärdsstaten tar hand om problem som industrialismen eller marknaden eller kapitalismen (allt efter teoretiskt behag) lämnar efter sig eller inte klarar av att lösa på egen hand eller inte ger en tillräckligt bra lösning (allt efter teoretiskt och politiskt behag). Åtminstone i ett avseende har dessa svar blicken riktad åt samma håll. När de kikar på vem pengarna går till, så uppmärksammar de vilka människor eller grupper av medborgare, som tar emot och drar nytta av de resurser som förmedlas via välfärdsstaten.

Även beträffande vem välfärdsstaten huvudsakligen riktar sig till kommer man att få höra lite skiftande bud. Utan att vara alltför orättvis kan man räkna med att svaren låter sig infogas under någon av följande etiketter: fattiga, arbetande, (nästan) alla. Skillnaderna styrs i viss mån av vilket land man talar om, eftersom välfärdsstaten har fått olika utformning olika länder. En bemärkt figur som tagit fast på detta är Gøsta Esping-Andersen. Han skiljer mellan tre typer av välfärdsstater, med olika syften och därför även olika fördelningsprofil. I ena änden ligger den ”liberala” varianten, som är ägnad att hålla folk i marknadens tukt och förmaning och i huvudsak riktar sig till fattiga, eller de som efter prövning har kunnat visa att de är fattiga. I andra änden ligger den ”socialdemokratiska” varianten, som strävar efter att göra folk oberoende (eller åtminstone mindre beroende) av marknaden och som mer eller mindre tar sikte på att omfatta hela befolkningen. Däremellan ligger en ”konservativ” version, som siktar mot breda skikt av arbetande, men i hög grad är ägnad att bevara de statushierarkier som råder mellan olika grupper på arbetsmarknaden och som därigenom gärna håller kvinnor inom hemmets väggar.

Med Esping-Andersen tillkommer således en dimension av välfärdsstaten. Den har ett mångskiftande förhållande till kapitalismen, alltifrån att ta hand om det som kapitalismen lämnar efter sig till att göra de lönearbetande oberoende av marknadens tvång. De olika välfärdsstatsmodellerna förlägger tonvikten vid olika punkter på denna skala och de har därför olika konsekvenser för dem som lever av att sälja sin arbetskraft. Ingen välfärdsstat är politiskt neutral och det handlar om mer än bara hur mycket pengar den omfattar.

Esping-Andersen var naturligtvis inte den förste som analyserade välfärdsstaten som ett inslag i en kapitalistisk ekonomi, men han flätade samman en mängd teoretiska och empiriska trådar på ett elegant sätt, som bringade en analytisk ordning i mångfalden. Genom att betona de systematiska och någorlunda konsekventa dragen i olika välfärdsstatsmodeller kunde han samtidigt bevara en analytiskt intressant mångfald gentemot dem som snarare betonade de konvergerande dragen hos välfärdsstaten i industrialiserade länder eller kapitalistiska ekonomier.

De som föredrar att tala om kapitalistiska ekonomier lyfter gärna fram välfärdsstatens systembevarande karaktär. Den tar i hög grad hand om uppgifter som behöver fullgöras i en kapitalistisk ekonomi, men som ekonomin själv har svårt att fixa. Härvidlag står reproduktionen av arbetskraften i centrum för intresset, men det finns även inslag av att bevara det sociala lugnet. Uppgiften är alltså att se till att ny arbetskraft produceras, att befintlig arbetskraft hålls i gott skick samt att de som är oförmögna att använda sin arbetskraft inte behöver svälta. Och som sagt, hålla alla, om inte belåtna, så i vart fall tillräckligt lugna för att inte vålla social oro eller – gud förbjude – starta uppror. Sistnämnda funktion brukar forskarna kalla statens legitimerande funktion.

Betoningen av välfärdsstatens systembevarande karaktär knyter an till en mer generell debatt om statens roll i kapitalistiska ekonomier. Det är i sig en gigantisk, och ständigt växande, debatt, som pekar i all möjliga riktningar. Avgränsar man sig till den preciserade underrubriken ”välfärdsstat” kan förvisso de teoretiska utgångspunkterna skilja sig som hund och katt, men själva studieföremålet och dess sammanhang har hållit sig till sådant som ryms under rubriken sociala utgifter. I det avseendet har välfärdsstatsforskare av alla de slag varit eniga. Nästan i alla fall.

Om man säger att välfärdsstaten tar hand om mänskliga behov för att reproducera arbetskraft (och socialt lugn), så ligger man vägg i vägg med att säga att den tar hand om företagens behov av arbetskraft. Är det då rimligt att bortse från hur staten tillgodoser företags behov i en bredare mening när man analyserar välfärdsstater? Det finns naturligtvis inget givet svar på den frågan, men Kevin Farnsworth argumenterar kraftfullt för att man bör beakta mixen av välfärdsstatens två sidor, det vill säga den sociala och företagsstödjande. Han har gjort det i ett projekt som pågått under många år och som 2012 resulterade i boken Social versus Corporate Welfare: Competing Needs and Interests within the Welfare State (Houndsmills: Palgrave Macmillan, 2012), några år senare i en rapport om The British Corporate Welfare State och därefter bland annat har fortlöpt med en databasförsedd hemsida.

Farnsworths projekt mötte en mängd rent praktiska problem. Ett av dessa var att på ett rimligt sätt avgöra vad som skulle räknas till den sociala välfärdsstaten och vad som skulle räknas till den företagsstödjande. Någon absolut gräns mellan dessa går inte att dra. Det blir en glidande skala, där vissa utgifter huvudsakligen riktas till mänskliga behov bland medborgare i allmänhet och arbetare specifikt, medan andra huvudsakligen möter kapitalets och företagens behov, och åter andra går till ändamål, där arbete och kapital har i sammanfallande intressen. Farnsworths diskussion av detta resulterar i ett kontinuerligt kategoriseringsschema med följande utseende.

Farnsworth_bild-01

Med detta som startpunkt kan han ta sig an att klassificera och fördela utgiftsposter i offentlig redovisning. Det är i sig en stor och krånglig uppgift, som blir än mer komplicerad av det inom många områden förekommer sammanfallande intressen. Följaktligen blir det ofrånkomligt att vikta vissa utgiftsposter mellan en social och en företagsstödjande andel.

Därefter inträder nästa problem. Bitvis är det svårt att få fram tillförlitliga och jämförbara data. Inte minst gäller detta företagsstödjande utgifter (till vilka även riktade skattelättnader räknas). Sådana stödåtgärder är känslig materia i ett internationellt sammanhang, där konkurrerande nationer inte ser andra nationers inhemska förehavanden med blida ögon. Bland annat av detta skäl döljer man gärna sitt eget företagsstöd på olika sätt, för att inte dra på sig arga reaktioner från andra nationer (som troligen är engagerade i motsvarande aktiviteter). Farnsworths bedömning är att det under senare tid har skett en förskjutning från det sociala till det företagsstödjande, samtidigt som det sistnämnda förts undan i mera dold form.

Dessa praktiska forskningsproblem måste hanteras och noggrant redovisas. Boken blir därför tvungen att ägna ganska stort utrymme åt definitionsfrågor och spörsmål rörande hur olika utgiftsposter (och likvärdiga budgetbelastande åtgärder) skall klassificeras och fördelas. För en mer allmänintresserad läsare är nog detta inte så underhållande, men det är ett nödvändigt arbete, både för att kunna genomföra undersökningen och för att öppna vägen för kritisk granskning och fortsatt forskning.

Farnsworths undersökning omfattar OECD-länder och baseras på data från perioden ca 1980–2008. Några resultat framstår som tämligen klara. Det synes inte råda några markanta skillnader mellan länder vad gäller hur offentliga utgifter som helhet fördelas mellan företag och medborgare.

Farnsworth_bild-02

Kvoterna ligger inom spannet mellan 38:62 för Österrike och 52:48 för Sydkorea, som dock är en ganska klar avvikare med sin övervikt för företagsstödjande utgifter. Länderna skiljer sig betydligt mer åt med avseende på hur stor andel av ekonomin som upptas av offentliga utgifter. Uppenbarligen finns ingen motsättning mellan sociala och företagsstödjande utgifter. Snarare tvärtom. Länder med stora sociala utgifter, såsom Sverige, tenderar även ha stora företagsstödjande offentliga utgifter. Lägger man ut dem i en graf, som också kategoriserar länderna enligt Esping-Andersens indelning i tre typer av välfärdsstater, så får man följande bild.

Farnsworth_bild-03

Så långt offentliga utgifter i sin helhet. Avgränsar man sig till det mer traditionellt välfärdsstatliga – ”social protection expenditure” – blir bilden än tydligare. Där medborgarna får en riklig tilldelning tenderar även bolagen att få det.

Farnsworth_bild-04

I äkta samhällsvetenskaplig anda rundar Farnsworth av denna dela av analysen med att – trots ihärdiga betyganden om att det handlar om en kontinuerligt glidande skala – antyda att han söker efter en typologisering. Han presenterar en graf, där länderna radats upp efter hur kvoten mellan sociala och företagsstödjande välfärdsutgifter gestaltar sig. Som synes grupperar de sig nu inte riktigt på det sätt vi vant oss vid om de bägge polerna på skalan benämns social välfärdsstat respektive bolagsvälfärdsstat.

Farnsworth_bild-05

Sverige hamnar här i närheten av mitten på skalan, omgivet av en del vänner som knappast brukar dyka upp bland granngårdarna i andra sorters jämförelser mellan välfärdsstater. Huruvida det finns några analytiska poänger att bära vidare av denna bild lämnar jag för ögonblicket åt andra att grubbla vidare på.

Efter dessa översiktliga jämförelser mellan länder övergår Farnsworth till en närmare granskning av de företagsstödjande statliga insatserna. Han inleder med en kort analys av sju länder, däribland Sverige, baserad på WTO-data för 2006, och fortsätter med en närstudie av USA. Detta kapitel kan med fördel kompletteras med Mariana Mazzucatos bok Entreprenörsstaten.

I det sista empiriska kapitlet tar sedan Farnsworth upp frågan om vad den ekonomiska kris som följde efter kraschen 2008 haft för inverkan på den sociala och den företagsstödjande välfärdsstaten. De direkta konsekvenserna var uppenbara. Enorma stödbelopp skickades, direkt och indirekt, till framför allt banker och finansbolag av olika slag och på många håll betaldes krisen med neddragningar i den sociala välfärdsstaten. Åtstamningarna slog högst ojämlikt och greker och spanjorer tyngs fortfarande av kostnaderna för att hålla tyska banker skadelösa.

Dylikt tillhör det lätt synliga, även om välgörenheten gentemot de tyska (och i betydande grad även franska) bankerna kanske har flugit under nyhetsradarn. Frågorna om vad som sker på lite längre sikt är knepigare. Som Farnsworth framhåller inleddes krisen efter en långvarig dominans för tilltron till de storverk marknaden förmådde åstadkomma, om den bara lämnades för sig själv. Hur mycket substans det egentligen låg i tron att marknaderna skötte sig själva är av underordnad betydelse. Ideologiskt rådde en öronbedövande dominans och politiken präglades av att överallt söka marknadslösningar i alla tänkbara former. Krisen skakade om dessa föreställningar en smula, men någon egentlig politisk förändring har den knappast åstadkommit.

Farnsworth hade ett ganska kort perspektiv när han blickade tillbaka från år 2012, men hans samlade bedömning av en inte helt enhetlig utveckling blev, att ”there has occurred a major redistribution of welfare effort towards corporations and away from individuals. This fact, more than any, highlights the importance of including corporate welfare in any discussions of state welfare programmes.” (s. 197)

Det sista, det vill säga att det är väsentligt att beakta den företagsstödjande sidan av välfärdsstaten i den allmänna välfärdsstatsdebatten, är det lätt att instämma i. I ett svenskt sammanhang får man lätt en känsla av att det har skett större, och principiellt viktigare förskjutningar, än vad som syns om man stannar vid att se på hur mycket pengar som används i olika sammanhang. Farnsworths betoning av att man rör sig på en glidande skala kan vara ett gott hjälpmedel här. Vad skulle till exempel framkomma om man började granska vad som skett inom området för arbetsmarknadsanknutna verksamheter? Under de borgerliga regeringsåren (2006–2014) fördes ganska hetsiga kampanjer mot ersättningarna i socialförsäkringssystemen (vilka konsekvent gavs det felaktiga namnet ”bidrag”). I stället premierades stora (och verkningslösa) bidrag till företag, i form av anställningsstöd, reducerade socialförsäkringsavgifter, skattelättnader och annat. Även om det gav något till dem som fick anställning, så är det likväl en tydlig förskjutning från den sociala polen till företagspolen på skalan. Fördelen för medborgaren skall så att säga komma som ett resultat av bidraget till företaget. Var detta en temporär förskjutning eller har den naglat sig fast som styrande idé i den svenska välfärdsstaten?

Börjar man snegla sig omkring – pensionssystem, skolväsende, sjukvård, omsorgssektorn, för att blott börja uppräkningen – inser man att frågan inte bara förtjänar att ställas, utan vore väl värd en grundlig undersökning, och då med ett betydligt längre tidsperspektiv än den senaste borgerliga regeringsperioden. Frågan handlar om mer än bara hur mycket pengar som dirigeras via den offentliga sektorn. Den handlar om öppenhet, redovisning och styrning av offentligt finansierad verksamhet, och den handlar om vilka – eller med andra ord vems – målformuleringar som skall leda verksamheten. Ty det råder härvidlag en hel del skillnader mellan medborgare och bolag. Sammanfallande intressen till trots, den sociala och den företagsstödjande välfärdsstaten är högst olika företeelser. Och åtminstone jag skulle hemskt gärna vilja veta vad som sker i det som synes ske. Finns det några välfärdsstatsforskare som har lust att ta sig an denna problematik? Det kommer att kräva mycket jobb, men jag är övertygad om att det är värt mödan.


Lönebildning i verkligheten – i Sverige, i verkligheten

december 9, 2014

Kapitalet håller sig med ett flertal propagandainstitut. Ett av dessa heter Ratio. I slutet av 1970-talet inledde Ratio verksamhet som bokförlag och sålde – åtminstone delvis till påtagligt subventionerade priser – ideologisk och politisk litteratur. Sedan ett antal år saluförs dock Ratio som ett forskningsinstitut. Pengarna kommer fortfarande från Svenskt Näringsliv, men man framställer sig som ”fristående forskningsinstitut”. Till Ratios försvar må dock sägas att man inte hymlar med att institutet är Näringslivets forskningsinstitut.

Ett av Svenskt Näringslivs intressen är – av uppenbara skäl – den svenska arbetsmarknaden. Ratio har följaktligen bedrivit några forskningsprojekt inriktade mot just arbetsmarknaden. Ett sådant projekt sjösattes 2005 och skulle handla om konfliktregler och något de kallade ”utvecklingskraft”. Syftet var inte bara att undersöka hur det var, utan att berätta hur det borde vara. Projektet avsåg att kartlägga ”omfattning och inriktning av konflikter” sedan 1993, med tyngdpunkten förlagd vid ”de senaste åren” (vilket inte kan ha blivit så många). Därtill skulle projektet analysera ”konfliktreglernas effekter på svensk lönebildning, tillväxt och utvecklingskraft”, och som grädde på moset: ”Föreslå reformer av detta regelsystem i syfte att stärka den svenska ekonomins tillväxt och utvecklingskraft”. Oavsett vilka eventuella vetenskapliga ambitioner, som kan ha funnits, var det således ett i högsta grad normativt projekt, för att uttrycka sig neutralt.

Till saken hör att ämnet hade varit i säck innan det hamnade i påse. År 2005 inledde Svenskt Näringsliv en kampanj för att ändra konfliktreglerna på den svenska arbetsmarknaden. Den svenska modellen hade kantrat, förklarade Svenskt Näringsliv i en rapport i april 2005, och satte upp en önskelista över förändringar de ville se genomförda, däribland proportionalitetsregel, förbud mot sympatiåtgärder, och en trave ytterligare förbud mot strejker. Och kan man tänka sig, exakt detsamma dök upp det av Svenskt Näringsliv finansierade forskningsprojektet.

Avgörande för att det ska kunna uppnås balanserade förhandlingsresultat som bidrar till ökad konkurrenskraft är att det finns en rimlig balans mellan parterna på arbetsmarknaden vad gäller stridsåtgärder. Så är inte fallet i dag. Exempelvis står ofta stridsåtgärder i orimlig proportion till dess syfte och dess konsekvenser, även för tredje part. Möjligheten till sympatiåtgärder är också obegränsad och bidrar till obalansen. Överhuvud måste möjligheterna till konfliktåtgärder liksom dessas karaktär omprövas mot bakgrund av det komplexa näringsliv som idag finns med dess sårbara relationer till omvärlden.

Projektet var med andra ord ett utmärkt exempel på Ratios specialitet: Propagandistisk låtsasforskning i kapitalets tjänst.

Nu uppstod emellertid ett smärre problem. Det förekom knappt några konflikter (eller i siffror för den som föredrar det). Utöver konflikten vid Toys R Us 1995 och Kommunals strejk 2003, var det inte mycket att oja sig över; inte heller dessa två var särskilt fasaväckande. Året då projektet/kampanjen inleddes, 2005, förlorades 568 arbetsdagar i konflikter. Frånvaron av konflikter gjorde att man i stället försökte finna nya konfliktmönster, där strider om kollektivavtalstecknande och sympatiåtgärder pekades ut som problematiska. Det hela var milt uttryckt ganska ansträngt och räckte näppeligen för att övertyga någon om att konfliktreglerna var ett stort problem för svensk arbetsmarknad. För Ratio blev det nödvändigt med ett nytt forskningsprojekt, som kom fram till att konfliktreglerna behövde ändras, men inte heller denna gång förmådde man få det i särskilt övertygande form.

Men skam den som ger sig. I Almedalen i somras kunde Ratios vd Nils Karlsson kliva upp och berätta att konfliktreglerna hindrar tillväxten av nya jobb, och de gör lönebildningen allt för centraliserad, och de hindrar stora grupper från att påverka sin lön, vilket hindrar tillväxten av nya jobb, och … ja, det var ingen hejd på eländet. Och nu hade Karlsson ett nytt forskningsprojekt att stödja sig på.

Denna gång heter forskningsprojektet ”Lönebildning för utvecklingskraft” och det har pågått från 2010 till 2014. Utöver Nils Karlsson har Henrik Malm Lindberg varit med hela perioden, Lotta Stern från 2011 samt Torbjörn Lundqvist och Anne-Sophie Larsson från 2012. Därtill har ytterligare sex personer deltagit som forskare eller assistenter under en mer begränsad tid. Finansieringen kommer från Svenskt Näringsliv samt inte mindre än 15 av dess medlems- och samarbetsorganisationer. Uppenbarligen har det betraktats som ett mycket angeläget projekt.

I höstas kom slutrapporten från projektet, boken Lönebildning i verkligheten. Kollektivavtalens effekter på företagens lönesättning och utvecklingskraft (Studentlitteratur, 2014) Någon förlagsredaktör borde ha uppmärksammat författarna på det inte helt lyckade med att ha en Kurt Olsson-klingande titel, men låt oss storsint bortse från den malören och ta en titt på innehållet.

Det första att fundera över är vad slags bok det rör sig om. Resultat av forskning kanske det spontana svaret blir, men fullt så enkelt är det inte. Boken har ett syfte och en bakgrund. Redan inledningsvis slår författarna fast, att lönebildningen har ”stor betydelse för företagens utvecklingskraft” (s. 9). Med lönebildning avses hela systemet av kollektivavtal och lönenormering inom vilket lönerna bestäms (s.13). Detta hålls skilt från det de kallar lönesättning, vilket avser ”hur man sätter lön för de anställda i det enskilda företaget” (s. 14). Lönebildningen sätter ramar för handlingsutrymmet vid lönesättningen. Författarnas främsta intresse riktas mot lönesättningen. Det är lönesättningen som förmodas ”skapa incitament och ge motivation åt de anställda att utvecklas, förkovra sig i sitt arbete och generera goda arbetsprestationer.” (s. 9) En förlängning av denna förmodan styr hela projektet. Tanken är att lönesättningen kan användas strategiskt för att gynna det de kallar företagens utvecklingskraft. Vad utvecklingskraft egentligen är, förblir mycket vagt. Det kan vara lite vad som helst, ”allt från innovationsförmåga till vinstmarginaler eller aktiekurs” likväl som ”mjuka värden såsom rätt organisationskultur eller en motiverad och kompetent personalstyrka” (s. 161) Med andra ord är det ett i praktiken innehållslöst ord, som blott tjänar som samlingsrubrik för allt en förtagsägare kan tänkas tycka om. Oklarheterna till trots, utvecklingskraft mäts i avkastning och produktivitet (s. 161), vilket säkerligen fullt tillräckligt täcker vad företagsägare vill ha. Bokens syfte knyter an till detta. På ett övergripande plan vill författarna undersöka hur lönebildning och lönesättning går till i verkligheten och hur detta påverkar företagens utvecklingskraft. Vore man lite ofin skulle syftet kunna omformuleras till att handla om i vilken utsträckning lönesättningen förmår ge företagsägare vad de vill ha.

Syftet har en bakgrund. Återigen stöter vi på en idé som varit i säck innan den kom i påse. Svenskt Näringslivs föregångare, Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF), började i mitten av 1980-talet driva något som då betraktades som radikala idéer i lönefrågor. I en rapport till SAF:s kongress 1987 tecknades i stora drag de idéer, som varit vägledande för Ratioprojektet. Lönen – ett medel för tillväxt hette rapporten och däri framhölls att lönerna skulle sättas på företagsnivå, att företagen borde hålla sig med en egen lönepolitik, att lönerna skulle individualiseras, att lönerna skulle vara resultatinriktade och utformas så att de främjade produktivitet, och mer i samma anda. Den bärande tanken, som då väckte en del förbryllade miner, var att lönen skulle vara ett ”chefsinstrument”. Från att vara ett framförhandlat pris på arbetskraft skulle alltså lönen bli ett medel för chefer att styra de anställdas agerande. Lön skulle därför sättas (inte förhandlas) av närmsta chef. I denna veva inleddes också omdefinitionen av vad det innebär att påverka sin lön. Det gjorde man inte genom att sluta sig samman och förhandla, utan genom att leva upp till vad chefer bedömde som värt att belöna. Chefer skulle se till att alla anställda – eller ”medarbetare”, som de skulle kallas – kände till företagets lönepolitik, ”annars kan den inte ge ledning för den enskilde om hur denne skall agera för att påverka resultatet och därmed även sin egen lön.” (Lönen – ett medel för tillväxt s. 27) Ordningen och maktfördelning var alltså glasklar. Chefer bestämmer och informerar om vad som gäller, anställda belönas av chefer i den mån de lever upp till vad chefer bestämt. Så påverkar man sin lön.

Samma tema utvecklades i en expertrapport till SAF-kongressen 1987, Lönepolitik – företagets och chefens styrinstrument av Lena Östman, som även förklarade varför lönespridning var så viktig. Ju större lönespridning, desto effektivare fungerar lönen som styrinstrument för chefer (Östman s. 13). Mot den bakgrunden blir det begripligt varför lönespridning så ofta framstår som ett rent självändamål (Östman s. 51). Östman förfaller ha räknat med att med att ”resultatinriktad lönesättning”, som hon kallade det (s. 55, 57), skulle framstå som nyheter för cheferna. Det nya låg inte i tanken på resultatlöner, utan i att lönen skulle användas som ett instrument för att driva fram önskade resultat.

Om jag minns rätt mottogs dessa idéer först med en förbryllad axelryckning. Lönesättning som chefers ensak för att styra verksamheten – det var en minst sagt främmande tanke för många. SAF stretade dock på och steg för steg vann dessa principer mark. En hel del av programmet från SAF:s kongress 1987 är idag inskrivet i kollektivavtal och det finns fackliga organisationer, som tycks se det som sin främsta uppgift, att ge tips om hur man framstår som värd att belöna i en enväldig lönesättares ögon. Mycket har alltså hänt, men för Svensk Näringsliv är det långt ifrån tillräckligt. Ännu återstår en del hinder innan lönen är ett fritt instrument för chefer att nyttja efter eget gottfinnande. Ratio-projektet är en del i Svenskt Näringslivs kamp mot dessa störande hinder.

Den vägledande hypotesen för projektet har varit ”att lokal lönebildning och strategisk lönesättning på företagsnivå är bra för företagens utvecklingskraft.” (s. 18) Längre fram i boken omvandlas denna hypotes till ett postulat. Efter att ha funnit att kollektivavtalen spelar en stor roll för lönebildningen och lönesättning skall bokens sjätte kapitel ta upp frågan om vad detta innebär för de undersökta företagens ”möjligheter att utveckla olika former av strategisk lönesättning, och därmed i förlängningen för deras utvecklingskraft.” (s. 124) Att strategisk lönesättning stärker företagens utvecklingskraft stiger åter in som premiss i kapitelsammanfattningen (s. 152) samt i det avslutande åttonde kapitlet, där författarna utvecklar sina idéer om vad som bör göras. Däremellan har det emellertid uppstått ett litet problem. Postulatet visar sig sakna empiriskt stöd. I bokens sjunde kapitel görs en kvantitativ test av hypotesen/postulatet och utfallet blev nog inte riktigt vad författarna hade hoppats. ”Något förenklat kan resultaten sammanfattas som att vi inte finner något enkelt och entydigt samband mellan lönebildningen och företagens utvecklingskraft.” (s. 178) De låter sig på intet vis nedslås av detta trista resultat, men nödgas tillgripa den formulering man tar till när man saknar skäl för en slutsats: ”Vid en samlad bedömning är det dock vår uppfattning att hypotesen huvudsakligen har bekräftats. Lokal lönebildning och strategisk lönesättning på företagsnivå är gynnsamma för företagens utvecklingskraft.” (s. 184)

Förhållandet att projektet och dess handlingsorienterade slutsatser har styrts av ett postulat som saknar empiriskt stöd torde vara full tillräckligt för att visa att det rör sig om ett ideologiskt och politisk styrt projekt. Det visar sig även i att författarna inte kan avhålla sig från att skälla lite på konfliktreglerna. Ekot av Svenskt Näringslivs kravlista dyker upp några gånger i början av boken (s. 33, 35, 41) samt, naturligtvis, i slutsatserna, där vi får veta att konfliktreglerna tvingar fram en centralisering som klavbinder företagens utvecklingskraft och ekonomisk tillväxt (s. 185 f). Vän av konsekvens skulle kunna tro, att om lönesättningen skall ske på företagsnivå, så borde även beslut om konflikt ligga på företagsnivå. Men det är nog inte riktigt så författarna har tänkt sig det hela. Som framhölls i den ovan nämnda rapporten till SAF-kongressen 1987, skall kollektivavtalen framför allt ge arbetsfred (Lönen – ett medel för tillväxt s. 33). Vad Ratio-projekten vill ha är alltså inte konfliktbeslut decentraliserade till lönesättningsnivån, utan starka inskränkningar i konflikträtten, bland annat sådana som tryggar arbetsfreden även där det saknas kollektivavtal.

Projektets slutsatser och förslag till förändringar har således inte särskilt mycket med den empiriska undersökningen att göra. Boken bygger på 27 fallstudier, där man har frågat sig hur lönebildningen går till på företagen. Vilken betydelse har kollektivavtalen för den faktiska lönesättningen? Den fråga som sannolikt har intresserat författarna mest är: ”Används lönesättning som ett strategiskt verktyg för företagens utveckling?” (s. 43) För att kunna bedöma både hur mycket kollektivavtalen styr och i vilken utsträckning man på företagen använder de ”frihetsgrader” som kollektivavtalen ger, har dessa delats in i fyra kategorier. Efter en viss omarbetning av Medlingsinstitutets indelning når man en skala med fyra steg av växande centralisering. Den första gruppen avtalskonstruktioner har helt lokal lönebildning, den andra lönebildning utan individgaranti, den tredje lönebildning med individgaranti och den fjärde har generell höjning och lönepott, vilket ger ett strikt begränsat utrymme för lokal lönebildning. (s. 37) Inom privat sektor hamnade 65 % av avtalen inom kategori 3+4 år 2013 och andelen var lite högre under föregående år. (s. 39) Som författarna ser det betyder detta att ”närmare 70 procent av Sveriges löntagare inom privat sektor tycks ha begränsade möjligheter att påverka den egna lönen”. (s. 38) Väl att märka räknas alltså inte ett eventuellt val att sluta sig samman och agera kollektivt genom förhandling som ett sätt att påverka lönen. Endast genom att bli välvilligt behandlad av sin chef påverkar man sin lön. Ingen behöver sväva i tvivelsmål om att författarna ogillar de dominerande kollektivavtalskonstruktionerna. De ger arbetsgivare ”begränsade möjligheter att använda lönesättningen som ett strategiskt medel för att motivera medarbetare eller för att uppnå företagets verksamhetsmål.” (s. 39)

Märkligt nog får man som läsare stundtals intrycket att sistnämnda problem mer är ett problem för författarna än för de studerade företagen. Populationen består alltså av 27 företag, varav 24 har kollektivavtal. Totalt har man genomfört drygt 80 semistrukturerade intervjuer. Strävan har varit att intervjua ”personer i ledande befattning, lönesättande chefer och fackliga representanter”. (s. 45) Det hade varit önskvärt att få en utförligare presentation både av intervjumallen och vilka som har kommit till tals. Nu får man som läsare gissa sig fram om vilka frågor som ställts och ibland även om vem som har svarat. Presentationen av de 27 fallen är i och för sig ganska kul att läsa, men de har ordnats efter en branschindelning, som uppenbarligen helt saknar analytisk relevans (den överges i senare analyskapitel, se s. 126 och 158). En mer analytiskt relevant indelning hade gjort det lättare att orientera sig i materialet. Detsamma hade uppnåtts om man varit mer systematisk i presentationen. Det skulle exempelvis ha varit av intresse att få visshet om lönerna tillkommer genom förhandling eller genom lönesättning, det vill säga genom ensidigt arbetsgivarbeslut. Inte minst hade det varit önskvärt att få klara och konsekventa besked om vilka fall som anses tillämpa strategisk lönesättning. Ibland anges detta otvetydigt (t.ex. s. 65, 96), ibland vagt (t.ex. s. 67, 81) och ibland blir man förvånad över att kommentaren uteblir (t.ex. s. 93). Denna typ av bristfälligheter i systematik och konsekvens lägger sig ovanpå de oklarheter som skapats av den otillfredsställande presentationen av datainsamlingen och gör det än svårare att bedöma hur robust underlag resultaten i följande kapitel egentligen har.

Å andra sidan ger presentationen en del information om vad författarna ogillar, såsom egalitära rättviseuppfattningar (s. 52, 54, 69) och ackordslöner. Det sistnämnda är en smula förvånande, eftersom ackord skulle kunna uppfattas som ett system, som ger de anställda möjlighet att påverka sin lön. Uppenbarligen har dock ackordssystemet en oönskad sida; det medför att ”frihetsgraderna för att sätta lön är klart begränsade”. (s. 99) Kvalitetskriteriet för ett lönesystem är med andra ord helt knutet till i vilken mån det gör lönen till chefens instrument. Att påverka sin lön skall endast ske genom att få en välvillig bedömning av chefen. Alla andra sätt att påverka sin lön är ett hinder för chefer och därmed av ondo.

Därmed är vi inne på temat saker som hindrar chefer, vilket är ämnet för kapitel 5. Rubriken ställer frågan: ”Hur styrande är kollektivavtalen?” och svaret blir att de ”spelar en mycket stor roll för lönebildning och lönesättning i verkligheten”. (s. 122) De sätter ramar och innehåller hinder för fri chefslönesättning i form av generella påslag, lönepotter och individgarantier. Men det finns också mer subtilt verkande hinder, såsom ”märket”, det vill säga det löneökningsutrymme som bedöms råda för den konkurrensutsatta sektorn, och som därför förutsätts bli normerande för hela arbetsmarknaden. Märket är i och för sig uppskattat av många företag (s. 108), men det har en påtaglig avigsida. Det förstärker den galna uppfattningen att man varje år har rätt att förvänta sig en löneökning. (s. 107) I det avslutande kapitlet räknas förväntan om årlig löneökning till de mentala spärrar, som hindrar en moderniserad lönebildning. (s. 186) Jag utgår från att författarna på detta område har föregått med gott exempel och avsagt sig slentrianmässig årlig löneökning.

Kollektivavtalen har också den av författarna oönskade konsekvensen att pressa samman lönerna. Vad de undersökta företagen tycker blir inte klart redovisat. På ett ställe nämns att ett sammanpressat lönespann ”upplevs som ett stort problem i ett par av företagen i vår undersökning.” (s. 110) Om det betyder att resterande 25 företag inte upplever detta som ett problem förblir outrett. Just när det gäller löneskillnader och lönenivåer skapar författarna en del ytterligare förvirring. Uppenbarligen tycker de att sammanpressade löner är ett problem, men de tycks aldrig ha reflekterat över om det kan finnas sakliga grunder för att lönerna hamnat inom ett ganska snävt band på ett företag. I ett senare kapitel berättas om ett fall där man vid ett företag upptäckt att en anställd hade alldeles för låg lön i förhållande till hur företaget värderade arbetsinsatsen. En välmotiverad kraftig höjning blev följden, vilket borde glädja dem som tycker om lönesättning efter individuell bedömning. Författarna suckar dock sorgset: ”Samtidigt blev konsekvensen en ytterligare lönesammanpressning.” (s. 145) Tydligtvis är stora löneskillnader ett självändamål, som skall upprätthållas även om man därigenom bryter mot andra omhuldade principer. Vore det så att man försökte tillämpa någon form av sakliga bedömningsgrunder vid individuell lönesättning, så bleve löneskillnaderna ett utfall man inte direkt kan styra över. Men så ser alltså inte författarna på saken. Stor lönespridning är ett självändamål (såvida den inte har något att göra med ackord inom byggbranschen, jfr s. 111). Det skulle ha varit önskligt med lite vägledning beträffande hur man avgör vad som är stort respektive litet i dessa sammanhang. Det enda vi får veta är att en löneskillnad på 4000 kr. mellan undersköterskor måste vara liten, eftersom den anses visa en ”stor” lönesammanpressning (se s. 83). Lika svårt att få grepp om är vad som är låg respektive hög lön. Författarna anmärker att ingångslönerna i kollektivavtalen för flera branscher är ”relativt höga i jämförelse med normallönerna”. ( s. 111) Branscherna i fråga var handel, restaurang, äldreomsorg, trägårdsodling och transportnäring. Eftersom vi bara två sidor tidigare fått veta att det i en av dessa branscher förekommer ingångslöner under 15 000 kr. så blir man som läsare lite undrande över vad som bedöms som högt och lågt när det gäller såväl ingångslöner som normallöner. Hur som helst, en start under 15 000 kr. är tydligtvis för högt för att falla Ratioforskarna i smaken.

Ett annat tänkbart störande hinder för fri chefslönesättning är inflytande från de fackliga organisationerna. Återigen tycks detta mer vara ett problem för författarna än för företagen. Fackets inflytande bedömdes som relativt stort i nio företag, litet i tio och obefintligt i nio. (s. 117) Det relativt stora inflytandet tenderade att förekomma i större företag, och i flera fall handlade det om tjänstemannaorganisationer som förespråkade individuella löner och hade kollektivavtal av den typ som klassificerats som låg grad av centralisering. (s. 119) För att rädda föreställningen, att de fackliga organisationerna är ett hinder för den av författarna önskade lönesättningen, nödgas man här infoga ett mer hypotetiskt resonemang om ”att de fackliga organisationernas möjligheter att lägga sitt veto mot mer lokal lönebildning utgör en hämmande faktor i många företag och branscher, särskilt på arbetarsidan.” (s. 119) Det man inte har i empirin får man hämta någon annanstans. (Och så dyker förstås det ständigt återkommande problemet med Byggnads och deras ackord dyker upp igen.)

Men vad gör cheferna som kringgärdas av alla dessa hinder? Många chefer gillar kollektivavtalen (s. 104) och de tycks inte alltid vara på Ratioforskarnas linje. Kollektivavtalens ”frihetsgrader” utnyttjas visserligen, ”men kanske inte i den utsträckning som kan förväntas”. (s. 113) Avvikelsen från undersökningens postulat tarvar förklaring. Det är sannolikt, menar författarna utan att gå närmare in på vilken mån de undersökt saken, att lönebildningens centralisering lämnat så obetydligt utrymme kvar för individuell lönesättning och lönedifferentiering, att det inte är mödan värt att utveckla eller tillämpa sådana lönesystem. (s. 115) Därtill kommer att många företag valt andra modeller, såsom befattningslöner och karriärstegar, istället för individualisering vid lönerevisioner. (s. 115) Viktigast är dock förmodligen att många företag gjort en avvägning, där upplevd lönerättvisa och gott samarbetsklimat legat i ena vågskålen och prestationslöner och lönedifferentiering i den andra. (s. 116) Irritationen över rättviseföreställningar är ett återkommande inslag i boken (s. 130, 131, 144, 149 ff) och författarna har en del idéer, som vi skall återkomma till, om hur man kan bli av med sådana störande inslag.

Problemen med bångstyrig empiri fortsätter i kapitel sex, som behandlar om och hur de undersökta företagen använder strategisk lönesättning för att stärka utvecklingskraften. Författarna förväntar sig att detta är ”en förutsättning för att kunna rekrytera den kompetens företaget behöver, behålla kritisk kompetens och uppmuntra till utveckling av strategiskt viktig kompetens.” ( s. 125) Det låter verkligen som om det vore en strid på kniven, men det hela mildras högst avsevärt av att innebörden av strategisk lönesättning hastigt och lustigt görs väldigt vag. ”Ingen enskild modell för lönesättning kan förväntas passa alla företag. I vissa fall kan det vara ekonomiskt rationellt att inte differentiera lönerna och istället använda sig av generella utlägg vid lönerevisionerna. Huruvida en viss lönemodell kan ses som strategisk har mycket med företags- och branschspecifika faktorer att göra.” (s. 126) I detta läge vore det ytterst önskvärt att få veta vilka kriterier författarna har använt sig av för att avgöra när strategisk lönesättning förekommer, inte minst med tanke på att sådan anses vara av så avgörande betydelse för företagens utvecklingskraft.

Trots att vi inte får några explicita kriterier för vad som är strategisk lönesättning, så är av allt att döma individuella och differentierade löner den enda form som författarna gillar. Substitut såsom befattningslön, vinstdelning och bonus (s. 132-136) duger inte för uppgiften. Riktig strategisk lönesättning ”i meningen att arbeta strategiskt med individuella och differentierade anställningslöner och lönerevisioner” visar sig förekomma mest i kunskapsintensiva tjänsteföretag. (s. 131) Det kanske inte var så överraskande (liksom det har upphört att överraska, att ackorden i byggbranschen alltid vållar författarna problem, s. 129 f). Desto mer notervärd är den slutsats, som försvinner alldeles okommenterad: ”I de allra flesta fall finns dock starka begränsningar i såväl önskan som möjlighet att lönesätta mer strategiskt.” (s. 132; min kursiv)

Efter att med viss möda ha fått fram att möjligheterna till strategisk lönesättning är begränsade tvingas således författarna konstatera att även önskan att ägna sig åt dylik verksamhet är begränsad. Författarna låter sig emellertid inte nedslås av denna empiriska motgång, utan skyndar raskt vidare till att analysera två särskilda utmaningar, som kretsar kring särskilt duktiga arbetares allt för svaga löneutveckling och bristande möjlighet till lönekarriär, vilket leder till svårigheter att motivera de skickliga att fortsätta utvecklas. (s. 136) Huruvida detta är ett rent hypotetiskt resonemang eller något som har empirisk underbyggnad är svårt att avgöra, men slutsatsen är given: En mer individuell och differentierad lönesättning är önskvärd. (s. 138)

Efter den utläggningen kommer nästa överraskning från en bångstyrig empiri. ”Endast i några fall svarar de intervjuade att lönen är det viktigaste instrumentet för att motivera anställda.” (s. 138) Ja, vad skall man säga? Empiri är ett elände. När det gäller lönerna tycks det vara viktigt för motivationen att de är begripliga och att de uppvisar rim och reson. Motiverade löner motiverar, kunde måhända stridsropet bli. (s. 141) Men nu rör vi oss på farlig mark, ty vi har hamnat i gränsområdet till rättvisa. Ett vanligt sätt att hantera detta är att använda någon variant av lönekriterier (som, vill jag inflika, kan vara rena ohyggligheter av ogenomtränglig gegga). Inom ramen för projektet har det inte varit möjligt utvärdera de system av lönekriterier, som förekommer, utan man nöjer sig med det postulatartade konstaterandet, att kombinationen av kollektivavtalens starka styrning och egalitära rättviseföreställningar sätter stora begränsningar för möjligheten att arbeta mer strategiskt med lönesättningen. (s. 144) Önskan och nyttan av att tillämpa Ratioforskarnas ideal är synbarligen en ovidkommande sida av saken.

Det går dock inte att bara bryskt bortse från vad de studerade företagen faktiskt sysslar med. En allt för snäv definition av strategisk lönesättning riskerar leda till bedömningen, att ytterst få företag ägnar sig åt det forskarna anser vara av avgörande betydelse för företagen. Det är bara att bita i det sura äpplet och ta sig an monstret: ”Den upplevda lönerättvisan förefaller således vara av stor betydelse för företagens strategiska lönesättning.” (s. 148) Kan man inte få väck sådana störande inslag helt, får man inrikta sig på att fostra de berörda till att uppfatta rättvisa på ett sätt som medger stora lönedifferenser. Och det blir nu forskarnas mission.

Bedömningen av rättvisa kan ske från olika aspekter. Man kan ta fasta på procedurrättvisan, d.v.s. hur en fördelning kommer till, och man kan ta fasta på fördelningsrättvisan, d.v.s. värdera själva fördelningen. Värderingen av själva fördelningen kan göras med olika kriterier. Författarna stannar vid en indelning i två kategorier, en egalitär rättvisesyn, som grovt uttryckt ser lika åt alla som det mest rättvisa, och en proportionell rättvisesyn, enligt vilken fördelningen bedöms i relation till vad man bidragit med. Det är en – milt uttryckt – något förenklad variant av rättvisekriterier, och den är avpassad för att få fram den skiljelinje författarna vill etablera. Översatt till lönefrågor dras skiljelinjen mellan uppfattningen att alla skall ha ”rätt till samma lön oavsett prestation, skicklighet, ansvarstagande, utbildning, kompetens osv” och uppfattningen att lönen bör vara olika ”beroende på prestation, skicklighet, ansvarstagande, kompetens osv.” (s. 148; samma på s. 25) Uttryckt på detta sätt lär det bli svårt att hitta särskilt många som skriver under på den egalitära synen. Vad författarna tycker sig finna är att ju mer transparent lönesättningen är, desto större är acceptansen för löneskillnader. Om det är enkelt och tydligt att se vad löneskillnader grundar sig på, d.v.s. om det råder en hög grad av upplevd procedurrättvisa, så ökar benägenheten att godta dessa skillnader som rättvisa, d.v.s. en anslutning till en proportionell rättvisesyn. (s. 151) Målet är att jaga bort egalitära synsätt. Författarna har viss förståelse för att en del företag inte har lyckats med detta. De klavbinds av kollektivavtalens smala utrymme för individualisering. Därför är det inte värt besväret att utveckla lönesystem, som ger tillräcklig procedurrättvisa för att främja en proportionell rättvisesyn. Men för de företag, som inte är lika begränsade av sina kollektivavtal, finns inte ”motsvarande ursäkt”. ”Där finns snarast stora möjligheter att strategiskt använda löneprocesserna för att åstadkomma en rättvisesyn hos de anställda som kan underbygga upplevelsen av rättvisa i en proportionell och differentierad lönesättning.” (s. 152) Varför de inte stannade vid proportionell, utan tillfogade differentierad förblir oklart; senare i boken växer det för övrigt till ”betydande lönedifferentiering”. (s. 181) En proportionell fördelning kan dock lika gärna ge ett jämnt utfall. Lönedifferentierings drag av självändamål sticker fram lite här och där.

Kapitel sex krävde, som framgått, en del krumbukter för att få empirin att ge de postulerade slutsatserna. I kapitelsammanfattningens slutstycke har dock tveksamheterna med fast hand fösts åt sidan och den kortvariga vidgningen av vad som kan räknas till strategisk lönesättning har avförts. Författarna finner det ”sannolikt att avsaknaden av strategisk lönesättning får negativa konsekvenser för företagens utvecklingskraft – svårigheterna med att rekrytera, behålla och utveckla medarbetare kan förväntas vara betydande.” (s. 153) Huruvida sistnämnda förväntan på något sätt har undersökts framgår inte (här saknar man åter intervjumallen), men det blir en fin avstamp till kapitel sju, som innehåller en kvantitativ prövning av hypotesen/postulatet om den hämmade utvecklingskraften. Som vi redan sett faller det sig så olyckligt, att hypotesen/postulatet inte får stöd av empirin, men eftersom författarna utan vidare bekymmer struntar detta, kan även vi lämna kapitel sju därhän.

Boken slutar, som sig bör, med en samling politiska slutsatser. Allt bygger på att lönen skall vara ett instrument för chefer att styra verksamheter och att alla hinder för en sådan strategisk lönesättning skadar företagens utvecklingskraft och därmed hela ekonomin. Det är egentligen projektets oomkullrunkeliga postulat, men presenteras forskningsresultat. En lite egendomlig sida av detta synsätt är att det står i strid med tanken på lönen som ett pris på arbetskraft. Visserligen skriver författarna i inledningen att lönen ”i ekonomiskt hänseende” är ”priset på arbete” och att lönebildning handlar om prissättning på arbete (s. 13). I avslutningen sägs att fri prisbildning skall råda på arbetsmarknaden. (s. 185) Likväl är det synsätt, som hela projektet vilar på, väsensskilt från prissättning. Lönen är chefens verktyg, vilket är något annat än ett marknadspris. Skillnaden framkommer med all önskvärd tydlighet i den definition av lön som ges av författarna: ”lön är per definition en pekuniär belöning för utfört arbete.” (s. 126) Denna definition är helt kongruent med idén att lönen är ett chefsverktyg. Det är inte fråga om ett marknadspris eller ett resultat av förhandling mellan köpare och säljare. Lönen är en belöning för något som bedömts efter leverans, det vill säga efter att arbetet utförts. En situation där en part belönar och en annan belönas är en ensidig process, där den ena har makt att belöna och den andre har möjlighet att försöka göra sig förtjänt av en belöning från den som bestämmer. Där ligger kärnan i SAF:s och sedermera Svenskt Näringslivs program. Och där ligger kärnan i Ratio-projektets politiska slutsatser.

”Vår mer övergripande slutsats är att det finns en stor utvecklingspotential vad gäller lagstiftning, avtalskonstruktioner och olika aktörers synsätt. Mycket talar för att Sverige, svenska företag och deras anställda skulle tjäna på en modernisering av dagens modell för lönebildning.” (s. 185) Notera ordvalet: ”utvecklingspotential”, som alltså även omfattar ”aktörers synsätt”. Vi skall alla utvecklas genom att tillägna oss de postulat som lagts fram och med dessa som mall modernisera lönebildningen. Vad ingår då i moderniseringen? Förändrade konfliktregler, naturligtvis. (s. 185) Det ingår alltid. Vi behöver också bryta de ”mentala spärrar” som skapar förväntningar om årliga löneökningar, liksom vi behöver undanröja felaktiga och skadliga föreställningar om rättvisa. (s. 186) Det är med andra ord inte bara en omvandling av lönesättningen som förordas, utan en mental omprogrammering. I övrigt blir reformkraven vagt uttryckta. Kraven avser en modernisering av lagstiftningen, så att man undanröjer lagar och regler ”som förhindrar löneutveckling, kompetensförsörjning och ekonomisk utvecklingskraft.” (s. 187) Ingen behöver egentligen sväva i tvivelsmål om vad författarna är ute efter, men det passar förmodligen bättre att låta någon annan ange de operativa målen.

Slutsatserna kommer knappast som någon överraskning, eftersom de utgjorde projektets utgångspunkter. Ratio-forskningen kommer alltid till samma slutsatser. Vore det inte för den där förbaskade empirin, så kunde man tro att de ständigt återkommande slutsatserna var ett tecken på att stödet för Svenskt Näringslivs ståndpunkter växte. Men jag kan inte helt släppa den påtagligt motsträviga empirin. Den vållar i projekt efter projekt sådana svårigheter för forskarna, att jag börjar undra om det inte är slutsatserna det är fel på.


Tydlig, ansvar, tydlig, ansvar, tydlig, ansvar och … ?

februari 17, 2014

Herrar Reinfeldt & Borg skrev igår att de är tydliga och att de har tagit och kommer att ta ansvar genom att tydligt vara ansvarsfulla på ett tydligt och ansvarsfullt sätt. Jag får en känsla av att det här är ord vi kommer att få höra fler gånger under resten av tiden fram till valet. Det enda positiva jag vågar hoppas på är att någon mer datorflink än jag pusslar ihop lite roliga Youtubeklipp av svadan. Innehållet i gårdagens utläggning var skralt, men några små hastiga kommentarer kan man alltid kosta på sig.

De värda herrarna förklarar bland annat de ”vill fortsätta utbilda arbetskraften genom reformer för mer kunskap, för bättre och tidigare stöd till elever och för att lärare och rektorer ska kunna göra ett ännu bättre jobb.” Förmodligen syftar de uteslutande på skolan, ett ämne där regeringen borde trippa lite mer försiktigt. Men om man talar om att utbilda arbetskraft vore det även tänkbart att kasta ett öga direkt mot arbetsmarknaden. Som vanligt får vi höra att det är 200 000 personer fler som arbetar idag jämfört med 2006. Nå, det är inte det enda som hänt. Det är 75 000 fler arbetslösa också, vilket innebär en överlägset större ökning procentuellt sett. Arbetsmarknaden är alltså ett ganska dystert område för högeralliansen och det är också ett område där den härjat ganska vilt. En påtaglig insats är att regeringen dragit ner på arbetsmarknadsutbildningar för att i stället sats på att ge bidrag till arbetsköpare. En tjusig tabell (klicka för bättre läsbarhet) från Arbetsförmedlingens Arbetsmarknadsrapport 2013 belyser omläggningen.

AF-Programinsatser-1992-2012

Som synes har andelen arbetsmarknadsutbildningar mer eller mindre utraderats. Eftersom program förändras och nya påhitt tillkommer, är det lite vanskligt att göra jämförelser mellan breda rubriker. Siffrorna i tabellen bör alltså betraktas med viss försiktighet. Det kan till exempel finnas en gnutta utbildning inom ramen för ”garantierna”, men det är knappast något påtagligt inslag i dessa. Ännu en illustration från Arbetsmarknadsrapport 2013 ger en bild av hur det såg ut 2012.

Aktiviteter-inom-jobb-och-utvecklngsgarantin-2012Det dominerande är att söka jobb med coachning. På något sätt har alltså regeringen kommit fram till att det är förmågan att söka jobb som är problemet. Om det stämmer att arbetsmarknaden har förändrats så att utbildningskraven ökat och om det stämmer att det finns ett matchningsproblem, skulle man kunna få för sig att utbildning vore ett bra sätt att bedriva arbetsmarknadspolitik. Men så ser uppenbarligen inte regeringen på saken. Vi skall lära oss att skriva en grann CV, inte förvärva kompetens som kan ge innehåll i en CV. Så kan det bli när högern tänker till.

Regeringens verkliga nyskapelse är emellertid regnet av bidrag till arbetsköpare. Jag har tjatat om dessa bidrag förr och skall inte dra det igen, men – eftersom repetition är all inlärnings moder – vill jag på nytt påminna om den artikel i Arbetet, som för snart ett år sedan påpekade att bidragsjobben numera tar betydligt större summor i anspråk än a-kassan, vilket tidning illustrerade med denna graf.

Bidragsjobb-2001-2012

En av orsakerna till att utgifterna för a-kassan har minskat så markant är att en krympande andel av de arbetslösa får inkomstrelaterad ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Arbetsförmedlingens Arbetsmarknadsrapport innehåller en graf även över detta.

Andel-arbetslösa-med-inkomstrelaterad-ersättning

Skulle man sammanfatta regeringens arbetsmarknadsmarknadspolitik kunde man säga att den går ut på att pressa ut folk ur arbetslöshetsersättningen, in i ”garantier”, som ger en växande lukrativ marknad för allsköns lycksökare, samt att som grädde på moset hantera arbetslösheten med frikostiga bidrag och subventioner till arbetsköpare. På så sätt skapar man den sämsta av världar från två håll. Å ena sidan produceras en växande grupp med usla ekonomiska villkor, som skapar en press mot löner och anställningsvillkor. Å andra sidan skapas lönsam marknad för charlataner, som säljer tjänster till staten, och fifflare och skumrask, som ivrigt lapar i sig bidragen och subventionerna.

Om regeringen vill leva upp till sina deklarationer om tydlighet borde den säga detta klart och tydligt. Högern driver en bidragslinje med arbetsköpare som förmånstagare. Den vet vilken klass den tjänar och tar sitt ansvar. För oss andra återstår bara att göra samma sak. Vi måste vara tydliga och ta vårt ansvar genom att mobilisera till kamp mot kapitalet och dess regering.


Den självklara tystnaden på arbetsplatserna

februari 17, 2014

Ekot (kortare i textform) berättade i morse, att arbetarna i hemtjänsten i Stockholm med hjälp av en app skall börja stämpla in och ut elektroniskt  hos sina brukare. Betalningen bestäms av hur lång tid man är hos brukaren. Därför vill man kunna mäta denna tid exakt, men det ger samtidigt möjlighet att mäta och kontrollera en hel del annat, inte minst hur lång tid det tar att röra sig mellan brukare. Från arbetsköparsidan förklaras att misstron mot det nya kontrollsystemet beror på ett missförstånd. Avsikten är inte att övervaka, utan att skapa en trygghet för personalen. I praktiken kommer det naturligtvis att bli ytterligare ett sätt att pressa och kontrollera personalen. Fenomenet uppmärksammades i höstas i en rapport av Annette Thörnquist och har tidigare beskrivits under rubriken digital taylorism. I Ekot uttalar sig en av de som kommer att beröras av det nya kontrollsystemet. ”Robin” jobbar inom hemtjänsten och har en del invändningar, bland annat just beträffande övervakningen av förflyttningarna mellan brukare. Jag är övertygad om att han kommer att få rätt, men det kan vi lämna därhän nu. Det som slog mig var att reportaget avslutades med  upplysningen att ”Robin” egentligen heter något annat. Ett litet självklart tillägg, som säger det mesta om arbetsmarknaden idag. Arbetsvillkor och anställningsförhållanden har blivit sådana att anställda inte längre vågar tala om vad de anser om jobbet. En växande andel hänger så löst att de kan bli av med jobbet om de visar minsta antydan om att bli besvärliga genom att stå upp för sin rätt eller kanske bara hysa en åsikt. ”Robin” sade inte något annat än vad arbetslivsforskare redan har konstaterat, men kunde likväl inte göra det öppet. Tystnaden breder ut sig på arbetsplatserna och den tystnaden ger arbetsköparna frihet att agera som de vill.  Räkna med att de kommer att fortsätta pressa de anställda. Och räkna med att till och med anonyma robinar tystnar om vi inte snart sätter hårt mot hårt.


Ebberöds bank på arbetsmarknaden

februari 7, 2014

När regeringen i gårdagens DN gick ut med det braskande budskapet, att nu är det dags att förbättra Arbetsförmedlingen, så gick mina tankar först till Ebberöds bank. Efter att Wikipedia upplyst mig om att ”Ebberöds bank” har blivit ett begrepp för en verksamhet som visserligen är välmenande men samtidigt svårt vanskött”, blev jag dock lite tveksam till liknelsen. Någon välmening har aldrig skymtat bakom regeringens åtgöranden. Men på ett plan finns det uppenbara likheter. Ebberöds bank tillämpade inlåningsränta på 8 % och utlåningsränta på 4 %, och räknade med att det skulle gå ihop ändå. Det är mängden som gör det, var det muntra stridsropet. Regeringen har jobbat efter samma principer i sin arbetsmarknadspolitik. Man har öst en aldrig sinande flod av bidrag till arbetsköpare, en del i kontant form, en del i form av nedsatta arbetsgivaravgifter, en del i form av momssänkningar. Samtliga dessa åtgärder är dokumenterat verkningslösa och de pengar som vräkts ut hade räckt till flerdubbelt så många jobb om pengarna använts direkt till att anställa folk. En annan dokumenterat verkningslös åtgärd är det geschäft som kallas jobbcoacher och som visat sig vara ett lukrativt fält allehanda charlataner. Uppenbarligen tänker nu regeringen fortsätta dessa satsningar. Jag förmodar att  det är mängden som gör det.

Ett och annat i det regeringen skriver blir man inte riktigt klok på. Ta öppningen till exempel. ”I dag tar alliansregeringen ett initiativ för att förbättra Arbetsförmedlingen, så att jobben kan bli fler och färre lämnas utanför.” Menar de verkligen att en förbättrad Arbetsförmedling skapar fler jobb? Eller är det bara så att klyschmaskinen slog över till Schlingmannläge? Svåra frågor, som dock måste lämnas därhän.

Regeringen lämnar en del siffror för att visa sina storartade framgångar hittills. En del av dem känner vi igen, och de betyder lika lite nu som tidigare. Favoritsiffran är att över 200 000 fler har jobb idag än 2006. Jag vet inte varifrån siffran är hämtad, men eftersom befolkningen och arbetskraften växt under samma period, är den knappast särskilt talande. Efter ett besök på SCB:s hemsida, där Arbetskraftsundersökningarna finns, och där man kan göra egna tabeller, fick jag fram följande lilla jämförelse mellan 2006 och 2013.

Arbetskraftstillhörighet-2006-och-2013Det verkar alltså som om något mer än antalet sysselsatta har ökat. Bland annat arbetslösheten. Fortsätter man att leka på SCB:s gör-det-själv-avdelning får man nedanstående bild (klicka för bättre läsbarhet). Återhämtningen efter finanskrisen vill inte infinna sig. I värsta fall drar sig arbetslösheten sakta uppåt igen. Men nu skall det alltså bli ändring. Regeringen har lokaliserat källan till problemet. Arbetsförmedlingen skall bli bättre

Arbetslöshetshet-2005-2013

Så vad skall de göra? Första punkten säger bara att det skall bli bättre stöd till dem med störst behov och det skall åstadkommas genom att få en ”mer effektiv” ansvarsfördelning mellan olika aktörer. Men det finns här en intresseväckande kommentar. ”De som står långt ifrån arbetsmarknaden befinner sig ofta i gränslandet mellan olika system.” Det mest brutala gränslandet är förmodligen det mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, som  kastar sjuka människor mellan sig på ett sätt, som ofta är både förödande och förnedrande för de drabbade. I en ganska nyligen publicerad rapport från Inspektionen för Socialförsäkringen ges en mycket dyster bild av vad som skedde med dem som lämnade sjukförsäkringen 2010 på grund av att de uppnått maximal tid. Någon som minns vilken regering som införde den regeländring som trädde i kraft den 1 juli 2008? Mycket var och förblir korkat i alliansens idé, men den förmodligen värsta samordningsmissen var, som rapporten lakoniskt konstaterar, att ”Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har olika utgångspunkter och syften med sina bedömningar av arbetsförmågan”. (s.9) Tänker alliansen göra något åt det elände den själv skapat? Knappast. Avsikten inskränker sig till att få en ”mer effektiv” ansvarsfördelning ”mellan skola, socialförvaltning, Arbetsförmedling och andra aktörer, såväl privata som offentliga”. Det sista låter hotfullt. Umgänget med privata aktörer har visat sig kunna bli ganska dyrt. Jag återkommer till det.

Punkt nr 2 i regeringens förbättringsprogram sägs vara ett effektivt jobbförmedlande. Uppenbarligen är det mer av det verkningslösa som skall fixa den uppgiften. Exempelsamlingen består av nystartsjobb, instegsjobb, anställningar inom Samhall AB och stöd för yrkesintroduktionsanställningar. ”Vi vill att utredningen ser över hur dessa verktyg används och hur de kan bli bättre”, skriver alliansen. Tyngdpunkten ligger alltså vid fortsatta och i värsta fall ökade bidrag till arbetsköpare. Det är redan väl dokumenterat att dessa bidrag inte gör någon nytta.

För ett par år sedan gjorde IFAU en utvärdering av om nystartsjobben ledde till högre sysselsättning. Visserligen gjorde de att arbetslösa lämnade arbetslösheten lite snabbare, men nästan två tredjedelar av nystartsjobben var undanträngning av reguljära jobb och de kostade betydligt mer än de smakade. På varje satsad hundralapp fick man tillbaka mellan 56 och 67 kr (beroende på vilka antaganden beräkningen baserades på). Ebberöds bank med andra ord och regeringen stormar på under stridsropet, att det är mängden som gör att det går ihop. Övriga varianter av bidrag till arbetsköpare har visat vara lika effektiva. I veckan före jul kom en utvärdering från IFAU av de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga. Några ny jobb hade åtgärden skakat fram, men effekten var måttlig och framför allt dyr. Den första varianten av sänkningen genomfördes 2007 och så här sammanfattar IFAU utfallet: ”Reformen ledde till att skatteintäkterna för 2008 minskade med 10 miljarder kr. Intäktsbortfallet per skapat jobb uppgår därmed till mellan 1,0 och 1,6 miljoner kronor, vilket motsvarar omkring fyra gånger den genomsnittliga anställningskostnaden för 19–25-åringar.” Har jag sagt Ebberöds bank?

Om de nu nödvändigtvis skall behålla systemet med frikostiga bidrag till arbetsköpare kunde ett första steg på förbättringen gå ut på att bry sig om det regelverk som trots allt finns. Jag har tidigare gett lite interiörscener från det skumrask som frodas i regeringens bidragslinje och skall inte nu upprepa detta.

Punkt tre i åtgärdsprogrammet utropar, att fler aktörer kan göra matchningen bättre. Regeringens idé här är att om fler aktörer är inblandade, så fungerar arbetsmarknaden bättre. Nu är det inte fullt så enkelt, eftersom det också innebär en massa arbete och kostnader att ha drösvis med stora och små bolag på kontrakt. Det kostar pengar att söka och välja rätt aktörer, att utforma och teckna kontrakten, samt att övervaka att de lever upp till vad som avtalats. Myndigheter får alltså en mängd ny och främmande uppgifter, som slukar tid, personal och pengar. I höstas uppmärksammade Akademikerförbundet SSR att Arbetsförmedlingens uppdrag hade blivit omöjligt på grund av alla nya uppgifter som pådyvlats myndigheten. Bland dess märktes inte minst att AF blivit både upphandlingsmyndighet för över 800 (verkliga siffran är nog större) privata utförare och kontrollmyndighet för de upphandlade tjänsterna. Sådant drar resurser i stor skala. Kort senare skrev AF själv i ämnet och konstaterade att kvaliteten på en hel del av de tjänster som upphandlats var tvivelaktig;  i några fall var den direkt undermålig. Man föreslog att det skulle ges mer resurser till upphandlingskompetens, uppföljning och granskning av de kompletterande aktörerna. Som sagt, det kan vara ett ganska dyrt nöje att öppna en lukrativ marknad för privata aktörer, som sedan måste hållas under extra uppsikt och kontroll. Och mera sådant skall det tydligen bli när alliansen förbättrar Arbetsförmedlingen.

Men vinner man inte något på att arbetsmarknaden fungerar bättre med många aktörer? Det verkar inte så. I en studie av Jobb- och utvecklingsgarantin kollade IFAU även om det var någon skillnad i resultat för dem som haft ”kompletterande aktör” jämfört med dem som varit hos AF. Kort och gott: fick deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin som varit hos en privat aktör arbete i högre grad än dem som endast varit hos AF? Rapporten konstaterade att tidigare effektmätningar inom andra verksamheter inte kunnat visa någon nämnvärd skillnad mellan vad privata bolag åstadkommit jämfört med vad AF själv förmått. Det var lite knepigt att mäta i jobb- och utvecklingsgarantin, men utfallet blev inte till de privatas fördel. ”Alla dessa utfallsmått pekar på att det i genomsnitt går något bättre för de deltagare som tidigt i JOB deltagit i aktiviteter hos AF jämfört med dem som vid samma tidpunkt varit placerade hos en KA.” (s. 59) Det verkar alltså inte finnas särskilt mycket att vinna på att skapa en marknad för ”kompletterande aktörer”, men en hel del att förlora. Följaktligen satsar alliansen på en utvidgning av denna idé. Det är väl mängden som gör det.

Den fjärde punkten regeringens program går bara ut på att Arbetsförmedlingens organisation skall bli bättre. Inte mycket att invända mot så länge man inte blir mer precis än att det skall bli bättre. Alla övriga inslag i alliansens paket pekar dock i riktning mot att organisationsförändringarna kommer att styras åt fel håll och i än högra grad göra Arbetsförmedlingen till en upphandlings- och kontrollmyndighet, som får allt mindre utrymme att göra något vettigt på arbetsmarknaden.

På en punkt vill jag dock ge regeringen rätt. ”Konflikten i politiken står mellan fler jobb eller höjda bidrag.” Exakt så är det. På ena sidan står regeringen, som vill satsa på bidrag till arbetsköpare. På andra sidan står vi, som hellre använder pengarna till jobb. Det saknas ju inte angelägna uppgifter inom materiell och social infrastruktur. Där väntar dessutom betydande samhällsekonomisk avkastning. Sådant skyr vår bankkramande högerallians som pesten.