Moralpolisen ännu en gång

Juridikprofessorn och DN-krönikören Mårten Schulz uttalar sig idag för att vi borde ha ”en straffsanktionerad skyldighet att hjälpa en medmänniska i nöd”. Han ställer således bakom det kristdemokratiska förslaget om en civilkuragelag. Han tycker att de praktiska invändningarna (som t.ex. att en sådan lag riskerar minska benägenheten att vittna) är ohållbara och påpekar att lagen inte är tänkt att tvinga någon att själv utsätta sig för fara. ”Den föreslagna plikten är inskränkt till situationer där ett ingripande kan ske utan orimligt risktagande.” Givetvis dyker det ömmande tänkta exemplet med ett barn som håller på att drunkna i en vattenpöl upp. Vem kan tycka annat än att det är vår plikt att hjälpa detta barn?

Det väsentliga är dock inte vad som kan anses vara en moralisk skyldighet att göra gentemot andra, utan vad staten skall ha rätt att tvinga oss till. Så länge människor lever tillsammans är det rimligt att vi också samsas om regler som förbjuder oss att handla på ett sätt som skadar andra. Det är ingen lätt uppgift att dra en gräns för vad som är rimligt att förbjuda, i synnerhet inte om befolkningen, eller delar av befolkningen, är väldigt lättkränkt. För närvarande tycks mig den viktigaste striden handla om att stå emot alla som vill inskränka tanke- och yttrandefriheten, eftersom den kan kränka någon.

Även om gränserna är svåra att dra, så är det ändå i princip rimligt att ha lagar som straffar handlingar som skadar andra. Det är en helt annan sak att ha lagar som tvingar till handlingar som anses vara påkallade av moralen. Lusten att straffa ett kräk, som står och tittar på när ett barn drunknar, får inte lura oss att ta steget över till den princip som ger staten rätt att tvinga medborgare att utföra goda handlingar. Man kan nog lugnt utgå från att lagtillämpningen kommer att handla om avsevärt mycket knepigare fall än drunknande barn i vattenpölar och det kommer att krävas att staten klargör vad som är moraliskt goda handlingar som omfattas av lagen. Om det är svårt att bringa klarhet i vem som skall anses tillräckligt kränkt för att motivera ett förbud av något slag, vänta bara till det bli dags att avgöra vem som är en medmänniska i nöd och vilka handlingar som skall räknas till den påbjudna hjälpen. (Jag kan inte låta bli att fundera över den nödställda gravida flickan.)

Detta är dock praktiska frågor, som blir aktuella först om vi går med på principen att staten har rätt att tvinga medborgarna att utföra handlingar som anses moraliskt goda. Och en sådan princip bör resolut avvisas. I annat fall träder vi in i en tillvaro som inrymmer Kommissionen för dygdens främjande och förebyggande av synd och allehanda moralpoliser. Det är naturligtvis ingen slump att frågan här hemma drivs av vårt eget gudsparti, men det är beklagligt att juristprofessorer i liberala blad nu sluter upp bakom moralpolisen som princip.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: