Rättigheter – mänskliga, medborgerliga eller nationella?

juni 30, 2012

För ett par dagar sedan hörde jag i nyheterna att papperslösa migranter skall få viss rätt till sjukvård. Regeringen hade kommit överens med Miljöpartiet om att barn skall få subventionerad fullständig vård, medan vuxna får akutvård. För fyra år sedan tillsattes en utredningen, men Moderaterna satte stopp för dess förslag. Nu kanske man äntligen kommer till skott. Om ett år skulle i så fall gömda och papperslösa kunna få vård i nivå med asylsökande. Ingen kan påstå att högern haft någon brådska, men det är väl bättre än inget.

För att få veta lite mer om vad man tänkt sig gick jag till regeringens hemsida. Var kan man hitta en sådan nyhet? I bästa fall skulle man hitta något på regeringens webplats för mänskliga rättigheter, men där möts jag bara av ett bildspel, som börjar med Carl Bildt. Nåja, prospektering är väl en mänsklig rättighet det också, med eller utan papper. Letar man vidare visar det sig dock att rätten till hälsa räknas som en mänsklig rättighet. Det verkar lovande. Vid den glest besökta presskonferensen sade Göran Hägglund att det var pinsamt att få kritik av FN för att Sverige inte lever upp till de krav som kan ställas på ett land som i övrigt säger försvara de mänskliga rättigheterna. Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson, Maria Ferm, kallade också rätten till hälsa en mänsklig rättighet. Kanske är det så hälsa och vård tillhör de mänskliga rättigheterna. Tobias Billströms närvaro reser måhända en del frågetecken, men låt oss hoppas på det bästa.

Uppenbarligen tycker dock inte alla att hälsa hör till de mänskliga rättigheterna. På Svenska Dagbladets ledarsida grymtar Fredrik Kärrholm över den släphänthet det innebär att ge akut vård till papperslösa. Sådant, förklarar Kärrholm, kommer att ”urholka medborgarskapets värde och försvaga den nationella gemenskapen”. Just det. Det finns få saker som stärker den nationella gemenskapen mer än att få säga åt en papperslös arbetare, som kommer till akuten med fallskador från ett halvsvart bygge: ”Stick och brinn med dina brutna ben!” Ty en gemenskap, fortsätter Kärrholm, den formas inte bara ”av språk och värderingar, utan även av just de rättigheter och skyldigheter som följer medborgarskapet”. Jag gillade särskilt det där med värderingar. Hur skall man kunna få vara med i vår svenska gemenskap om man inte delar våra värderingar om att papperslösa kan ligga dö bäst fan de vill. Och denna gemenskap är viktig, orerar Kärrholm – och nu nästan hör man hur hans stämma börjar darra av känslosvallet. ”Denna nationella gemenskap är en viktig förutsättning för demokratin.” Så tänk på det ni papperslösa, som städar i kärrholmska hem och på Berns salonger eller var det vara månde, ni hotar den svenska gemenskapen och demokratin om ni behöver akut vård.

Svenska Dagbladet får intellektuellt understöd av den trygga högerblaskan Norrköpings Tidningar, vars barska ledare slår fast att det snälla är inte alltid det rätta. ”Människor ska belönas för att de gör rätt, inte för att de bryter mot reglerna”, avslutar NT sin skarpa analys. Bra talat. Har man inte gått med på att slängas ut kan man naturligtvis inte belönas. Sådant kunde leda till att felaktiga signaler. ”Sverige kan inte uppmuntra flyktingar eller migranter att uppehålla sig illegalt i landet. De som vill ha tillgång till det svenska välfärdssystemet måste också ställa upp på landets principer.” Och till skillnad från de dubbeltydiga signaler som idén om vård till papperslösa sänder ut, så är dessa principer glasklara. Först utvisning, sedan välfärd.

Mänskliga rättigheter är fint och sådana skall åtminstone några ha, om man har gjort sig förtjänt av dem. Men att komma och göra mänskliga rättigheter till något för alla, det hotar nationell gemenskap och landets principer. Det är skönt att veta att det finns någon man kan lita på. Den äktsvenska högern ändrar sig inte i första taget. Gärna mänskliga rättigheter, men först en nationell gemenskap.


Almedalen och Playboy

juni 30, 2012

Almedalsveckan är här och ut rusar rusiga politiker, journalister, lobbyister, propagandister och förståsigpåare av alla de slag. Alla kramar alla, för här skall nätverkas. Avspänt och intimt umgänge mellan dem som aldrig umgås annars, det vill säga politiker, journalister, lobbyister, propagandister och förståsigpåare. Bara glada miner i mingeltält och chambre separée. Hur svenska stålar biter, kom låt oss pröva på / Ur vägen dysterkvistar, friskt mod I gossar blå.

Småsinta och avundsjuka människor tycker att umgänget mellan makteliten och dess påstådda granskare blir lite väl kladdigt. Sådant illasinnat prat måste självfallet resolut tillbakavisas. Lyckligt nog tar Erik Helmerson, ledarskribent på på den orädda fyrbåken Dagens Nyheter, till orda i denna angelägna sak. Bespottarna får skratta bäst de vill. Erik Helmerson är en ädel man och reser till Almedalen för att lära sig betydelsefulla saker, sådant som är viktigt för hans yrkesutövning. Och han väljer med omsorg.

Medan besserwissrarna står utanför och grymtar över mediemanipulation sitter vi på Handikappförbundets seminarium ”Tillgänglighet lönar sig! Det har vi räknat på”. Eller lyssnar på en företrädare från Kvinnojourerna som talar på temat ”Att skildra våld mot kvinnor”.

Där fick de missunnsamma så de teg. Erik Helmerson köper för övrigt Playboy för artiklarnas skull. Bara så ni vet.


Slå tillbaka ledarkulten

juni 27, 2012

Det är ingen vidare bra idé att göra företagets vd till styrelseordförande skrev Pia Gripenberg i en krönika Dagens Nyheter för ett par dagar sedan (den 25 juni). Inte ens om det är en hjälteförklarad vd, som Nokias Jorma Ollila. Han får tvärtom tjäna som exempel på hur illa det kan gå när man tar för givet att en lyckosam vd också kommer att bli en lyckosam styrelseordförande. Gripenbergs tanke är ungefär denna: En framgångsrik vd blir en mäktig ordförande, och kan som sådan låsa fast företaget vid ett gammalt framgångsrecept, som en i en föränderlig värld snabbt kan förvandlas till något hopplöst föråldrat. Det är så hon beskriver skeendet i Nokia. Ollilas anda fortfor att råda inom företaget, vilket satte stopp för förmågan att ta tillvara på de möjligheter den dynamiska markanden erbjöd. ”Nokia började leva på gamla meriter och förstod inte att omvärlden snabbt förändrades.”

Jag kan inte bedöma om Gripenberg har rätt i fallet Nokia eller i de andra exemplen hon lägger fram, men hennes krönika lämnar en del gnagande frågor efter sig. Är det inte lite märkligt att hjälteförklarade genier plötsligt blir oförmögna att förstå att världen förändras? Och är det inte lite märkligt att ledare, som hyllats för sitt nytänkande och sin innovationskraft, plötsligt blir oförmögna att ändra sig och tänka nytt? Att de klamrar sig fast vid det gamla långt efter att det slutat fungera? Något lurt är det.

Kanske är det ett utslag av en utbredd ledarkult vi beskådar. Det skulle i så fall vara en variant av samma vidskepelse, som Vilhelm Moberg gick till storms emot i Därför är jag republikan. Moberg riktade sina träffsäkra hugg mot de föreställningar som gjorde särskilt kungar till övermänskliga väsen. Övermänskligheten har visserligen devalverats en aning sedan den tid, då även en svensk monark kunde hänvisa till ett gudomligt mandat, men på 1950-talet, när Moberg skev sin pamflett, liksom ännu i denna dag, är monarkins försvarare impregnerade av ett vidskepligt tankegods, som höjer kungahusen över oss vanliga dödliga. Är man kung eller tronarvinge eller vad det nu vara månde, så måste man av alldeles särskild sort, annars vore man inte kung etc. Det är ett tjusigt cirkelresonemang som håller underdånigheten och lösnummerförsäljningen vid liv. Det vore illa nog om sådana föreställningar cirklade runt monarkin, men jag tror att denna tankefigur har betydligt större utbredning, och en av dess konsekvenser är att hålla kvar folk i en alldeles onödig underdånighet inför överhet i alla dess former. Inte minst riktas denna ledarkult mot våra kapitalherrar.

I sin enklaste form ser tankefiguren ut så här: Den som är framgångsrik måste ha unika egenskaper, ty utan dessa egenskaper hade han eller hon inte varit framgångsrik. Och det är klart, visst finns det en skillnad mellan dem som har presterat något och dem som sitter på ärvda titlar (vilket är fler än man vid förstone tänker sig). En fallenhet eller en begåvning finns där oftast. Felet uppstår när man blåser upp fallenheten till något unikt, som mer eller mindre ensamt är orsak till framgången. Det är då ledarkultens vidskepelser leder tanken fel. Man gör sig skyldig till tankefel, som Nassim Nicholas Taleb ägnade en underhållande bok (Fooled by randomness The hidden role of chance in life and in the markets) för några år sedan. (Och nu ett helt obetalt reklamavbrott. Uppföljaren Den svarta svanen, som blev en ännu större succé, gavs nyligen ut på svenska av förlaget Pontes.)

Taleb, som själv är bland annat statistiker och finansmarknadsaktör, är ofin nog att understryka, att slumpen spelar en stor roll i framgångshistorier. Han hämtar mycket av sina exempel och resonemang från sin hemmaplan, finsansmarknaderna, som de senaste decennierna varit något av en huvudarena för såväl slumpen som förgudningen av de tillfälligt lyckosamma. Finansmarknaderna har växlat intensivt, vilket bland annat gjort att metoderna för att göra stora vinster har växlat. Under kraftiga uppgångsfaser har det mesta fungerat, och det är också då som ekonomijournalistiken har tecknat de bjärtaste idolporträtten av handlare, mäklare, riskanalytiker, instrumentmakare och andra. Ledarkultens lockelser och ett enkelt urvalsfel har lagt grunden för den ena porträttet efter det andra. Eftersom dessa personer tjänar enorma mängder pengar måste de ha alldeles särskilda egenskaper, annars hade de inte tjänat så mycket pengar. Om detta var sant skulle de klara av omställningarna på finansmarknaden, men det gör de sällan. Taleb har kunnat observera hur vanligt det är att de fortsätter med samma strategi, oavsett vad som händer. Slumpen gjorde att en viss strategi var lyckosam under vissa betingelser. Detta slumpmässiga sammanträffande uppfattas som en unik skicklighet. När betingelserna förändras har man inga alternativa handlingssätt. Eftersom man inte förstod varför framgången kom, så förstår man inte varför den försvann. Man kör på i gamla spår till det smäller. Blir inte smällen alltför stor kan man bli kvar på någon obemärkt plats i branschen. Blir förlusterna alltför stora får man smita ut bakvägen och söka sig en ny bana i livet. Vid bakdörren står dock inga journalister eller hagiografer, så dessa delar av de temporära hjältesagorna når sällan någon uppmärksamhet. Ekonomijournalisterna följer hellre pengarna och champagnen, och snart står det ett nytt gäng lyckosamma och väntar på idoltecknarna – och så kan cirkusen starta igen.

Vad idoltecknarna i huvudsak bidrar med är ett urvalsfel. De gör urvalet ur den grupp som varit lyckosamma och så letar de efter någon gemensam nämnare, som de sedan förvandlar till förklaring till framgången. Det är att börja i galen ända. Om man vill leta efter förklaringar till framgång, så skall man börja med att göra ett slumpmässigt urval bland dem som har den egenskap, som man tror kan förklara framgången. Sedan gör man ett slumpmässigt urval bland dem som inte har egenskapen. Därefter kan man jämföra grupperna och se om urvalet med egenskapen innehåller mer framgång än gruppen utan egenskapen. (Är man lite petig vet man dessutom att ett positivt utslag inte betyder att man har en säker förklaring, utan endast att man kan fortsätta tro på sin förklaring, eftersom den klarade en kritisk prövning.) Gör man urvalet ur gruppen lyckosamma och letar efter en förklarande egenskap, så kommer självfallet alla som har egenskapen också vara framgångsrika. Man skulle kunna tycka att detta är ett löjligt tankefel och bara skratta åt eländet. Men den här varianten av idolporträtt bidrar till att hålla en vidskeplig ledarkult vid liv och en olycksalig effekt av detta är att hålla liv i underdånigheten inför överheten.

Skriverier om eliter, och i all synnerhet ekonomiska eliter, präglas av samma magiska tankar, som gjorde kungar till gudar. Är man rik måste man ha någon alldeles särskild egenskap, som gjorde att man blev rik. På andra sidan Atlanten är den tanken så stark att den fungerar i pseudologik, för att täppa till truten på den som försöker sig på lite självständig tankeverksamhet. ”Om du nu är så smart, varför är du inte rik?” Taleb, med sin klara blick för slumpens roll i livet och på marknaden, vänder i stället på saken och frågar: ”Om du nu är så rik, varför är du inte smart?”. Den enkla insikten är, att man behöver inte vara speciell för att man är framgångsrik och man behöver inte vara framgångsrik för att man är speciell. Innerst inne vet nog de flesta av oss att det förhåller sig så, men det är känsligt att säga, eftersom det avförgudar eliterna. (Jag hör redan vrålen om avundsjuka och den från Danmark importerade Jantelagen.) Pia Gripenberg snuddar vid tanken, när hon påpekar att den framgångsrik vd kan lägga en död hand över verksamheten såsom stark styrelseordförande. Vore det speciella egenskaper som orsakade framgången på vd-posten, borde väl samma egenskaper generera framgång i ordförandestolen. Förändringar i omvärlden borde inte vara omöjliga att förstå. Men om det räcker med att byta stol för att de enastående egenskaperna skall försvinna, ja då kanske man skulle börja fundera på om de över huvud taget fanns där från början. Det steget tar naturligtvis inte en börskrönikör på DN, åtminstone inte i skrift, ty det vore att ifrågasätta hela ledarkulten. Men alla vi andra borde ta steget, och en gång för alla frigöra oss från vidskeplig ledarkult.

Det finns två stora vinster att göra av en sådan frigörelse. Den ena är att vi slutar buga för överheten och kan börja riva ner hierarkier, som endast tjänar till att hålla oss nere. Vi kan då börja leva efter Mikhail Bakunins diktum: ”Det finns alltså ingen fast och beständig auktoritet, utan ett ständigt utbyte av auktoritet och underordnande som är ömsesidigt, övergående och framför allt frivilligt.” Den andra vinsten är att samhället kan dra nytta av vetskapen att många fler kan mycket mer. Även detta vet nog de flesta redan. Det är bara att rannsaka minnet, så kommer det att dyka upp episoder där någon utan förvarning tog på sig och löste uppgifter, som i vanliga fall ”ledare” brukar vilja ha monopol på.

Vilhelm Moberg lyckades inte jaga ut den vidskepliga kulten som ligger som en skyddande mur runt monarkin. Jag tror inte att dessa rader skall kunna jaga ut den ledarkult, som skyddar våra ekonomiska eliter. Men vi måste alla dra vårt strå till stacken. Den är en lång väg till ett fritt samhälle, men just eftersom vägen är lång är det värt besväret att försöka ta ett första steg.

 


Rätten att skära i andra

juni 22, 2012

OK, jag vet att det är korkat att skriva om ett ämne, som kommer att dra till sig en trave rasister, trekvartsfascister och andra försvarare av svenskhet, svenska värderingar och annan mer eller mindre suspekt bråte. Men idag har ett gäng biskopar och präster gett sig ut i ett försvar av rätten att skära i andra och deras argumentation är så egendomlig att man undrar om det finns någon dold agenda. ”Vi måste visa respekt för rätten att vara annorlunda” utropar rubriken och de fem undertecknarna – Eva Brunne, Anne-Louise Eriksson, Elisabeth Gerle, Anna Karin Hammar och Antje Jackelén – öppnar med att knyta samman ”förslaget att lagstifta mot omskärelse av gossebarn” med ”extrema krafter” som ”vinner terräng genom att peka ut judar, romer och muslimer som avvikande och icke hemmahörande i vår kultur.” Tyvärr har de rätt i omskärelse (och en hel del annat) används i mörkerkrafternas propaganda, men det ger inte i sig skäl att ge vissa personers rätt att utan medgivande skära i andra. Vad de fem tycks vara ut efter är att skapa särskilda rättigheter för handlingar som utförs med religiös motivering. Det är en farlig väg att vandra.

För att lyckas i sitt uppsåt nödgas de dra till med lite brännvinsadvokatyr. Öppningen är förrädiskt pragmatisk. ”Manlig omskärelse är en religiös sedvänja som WHO rekommenderar som hälsofrämjande.” Vem kan väl motsätta sig något hälsofrämjande? Nästa steg är också svårt att motsätta sig. Staten skall förhålla sig neutral till olika trosriktningar. Det som likväl ligger och gnager är att man ger vuxna personer rätt att skära bort oönskade delar av barn. Och det är här fulargumenten tittar fram. ”Det är enligt vår mening missvisande att ställa barnets rättigheter gentemot föräldrarnas, eller religionsfrihet mot mänskliga rättigheter. I båda fallen handlar det om avvägningar mellan olika inslag i de mänskliga rättigheterna.” Nej, det är inte någon mänsklig rättighet att skära bort godtyckliga bitar av barn. Alla och envar är i sin fulla rätt att skära bort bitar av sig själva och som vuxen och beslutskapabel kan man fritt karva bort vilken del av kroppen som helst, som man anser vara oförenlig med religiös eller annan övertygelse. Men det artikelförfattarna nu försvarar är rätten att utan samtycke skära i andra. Det är något helt annat.

I försvaret av vissa personers rätt att skära i andra uppstår ganska snart ett problem. Det är inte bara ”gossebarn” som hamnar under kniven, utan även flickor. Författarna vet om detta och inser att de måste dra en gräns mellan olika sorters stympningar, men de märker också att de inte har några argument för att dra någon sådan gräns. Medger man rätten att skära i vissa, så är det svårt att förklara varför det inte kan vara tillåtet att skära i andra. Därför får de nöja sig med att höja rösten och indirekt anklaga oss skeptiker för antisemitism. ”Att nämna manlig spädbarnsomskärelse, till exempel den judiska brit mila, i samma andetag som könsstympning av kvinnor uppfattar vi som vulgärt.”  Förvisso är de sant som de säger, att könsstympning av flickor leder till skador för livet, men det är knappast ett skäl för att frånta män rätten att själva avgöra huruvida de vill avlägsna en bit av sin kropp eller ej. Hälsoargumentet ensamt räcker inte för att dra en gräns mellan tillåten stympning och otillåten. I så fall skulle man fortfarande lämna öppet för vem som helst att skära bort delar av barn, så länge det inte medförde några men för hälsan. Det anar sannolikt prästerna också, ty de har skjutit in en lömsk liten bisats, som visar vad det egentligen handlar om. Kvinnlig könsstympning ”går tillbaka på faraoniska bruk”. Det var inte religiöst grundat, eller om de menar att det var grundat på fel vidskepelse. Vilket det än må vara, bockfoten tittar fram i denna bisats. Vad prästerna förvarar är rätten för vissa, att på religiösa grunder, bestämma över andra.

Denna dolda agenda visar sig i deras konsekventa vägran att föra diskussionen i termer av individens rätt att själv besluta om sin kropp och sin identitet. De glider över i något svammel om varje människa samtidigt är individ och tillhörig till flera grupper och att religiösa sedvänjor inte kan plockas av och på en identitet hur som helst. Allt detta är dimridåer och brännvinsadvokatyr av tämligen billigt slag. Vi tar det igen. Alla och envar är fria att göra vad de vill med sig själva för att markera och skapa identiteter och tillhörigheter. Vad biskoparna och prästerna försvarar är däremot att vissa vuxna skall få bestämma över andra för att få tillfredsställa sina egna identiteter. Det är en i grunden auktoritär uppfattning. Om staten skall hålla sig neutral till olika religiösa uppfattningar, så skall staten försvara rätten för varje individ att själv få avgöra om man vill göra ingrepp i sin kropp för att markera religiös identitet eller tillhörighet.

Artikelförfattarna anser förvisso inte att staten skall vara neutral. Som vi sett duger det inte att hänvisa till ”faraoniska bruk” om man vill skära i andra. Jag misstänker att de inte heller skulle förvara min rätt ordna en ärrbildning med tecknet 666 på mitt barn, om detta vore en vital del i min religiösa sedvänja. Nej, det är inte nog med att de vill låta religion ge vissa personer rätt att bestämma över andra. Dessutom skall det tydligen bara vara vissa godkända religioner som ger denna rätt, vilket förutsätter att det finns någon som bestämmer vilka varianter av vidskepelse som skall godkännas. Det tycks behövas någon överförmyndarinstans, som skiljer godkänd vidskepelse från icke godkänd.Varje avsteg från principen om individuell självbestämmanderätt lägger en växande mängd auktoritära instanser ovanpå oss. Därför är det trots allt värt risken att ge sig in i polemik i en fråga, som garanterat kommer att väcka liv i allehanda hel- och halvfascister.

Artikelförfattarna spelar på denna risk när de mot slutet av artikeln skriver att Sverigedemokraterna och andra grupper börjar ”tala om mänskliga rättigheter som något svenskt, trots att de är universella och antagna av FN”. De har rätt i att vi måste vara vaksamma mot försök att förvandla debatter till frågor om ”svenskt” och ”osvenskt”. Så länge kritiken mot att vissa ges rätten, att utan samtycke skära i andra, grundar sig på den enkla principen om allas lika värde, torde det inte vara någon risk att bli kidnappad Sverigedemokrater eller andra hel- och halvfascister. För det är den enkla principen vi försvarar. Vi säger helt enkelt nej om någon kommer och säger: Jag är religiös, därför har jag rätt att skära i dig.

Biskoparna och prästerna låtsas att de instämmer i principen om allas lika värde, men sveper in det i religiös dimma och slutar med att istället sluta upp kring principen att (vissa) religiösa har rätt att bestämma över andra. Så här låter glidningen: ”Den kristna synen är att varje människa är skapad till Guds avbild. Även om alla inte har samma inställning till omskärelse av gossebarn kräver en respektfull människosyn att vi står upp för människors rätt att höra till.” Observera att det alltså inte människors rätt att själva fatta beslut om vad de skall göra för att ”höra till” de försvarar. Tvärtom de försvarar vissa religiösa vuxnas rätt att skära i barn, eftersom dessa vuxnas tillhörighet gör detta till ett påbud. Den auktoritära principen alltså.

Min brist på religiös fostran gör det omöjligt för mig att avgöra om det är ett utslag av absurdistisk humor eller ett uttryck för hur vidskepelse förblindar, men författarna avslutar sitt försvar av att skära i barn med att de försvarar ”rätten att vara en hel människa”. Jisses!


Nonsensundersökningar om journalister?

juni 21, 2012

Idag publiceras en antologi om svenska journalister 1989-2011. Boken är utgiven av Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG)vid Göteborgs universitet. Huvudredaktören Kent Asp presenterar sina egna rön på DN:s debattsida under rubriken ”Åsiktsklyftan ökar mellan journalister och allmänhet”. Där får vi som vanligt veta att journalister är vänstervridna, såsom det hetat åtminstone sedan TV2:s gryning och  Christopher Jolins glansdagar. Asps artikel kommer säkerligen att ge upphov till mängder med smaskande kommentarer på ledarsidorna i den regimtrogna press, som så totalt dominerar tidningsutbudet. PJ Anders Lindrar, Göran Skyttar och Hanne Kjöllrar kommer rulla huller om buller och oja sig över vilket problem det är med vänstervridningen i svensk press. Det hör så att säga till den normala liturgin.

Vi som inte kan utföra våra nidskriverier på betald arbetstid, utan måste sno åt oss en liten håltimme här och där, skulle dock önska att någon tog sig tid att granska Asps rapport snarare än att kommentera den. Det vore till exempel kul att veta var de undersökta journalisterna jobbar. Journalistkåren är stor och det dräller av små tidningar, som har en läsekrets på i bästa fall några tusen. Vad skulle hända om man försökte vikta journalisterna efter uppskattat antal läsare eller åhörare?

Riktigt intressant att granska vore också vad undersökningen egentligen mäter. Asp har jobbat med någon slags subjektiv höger-väsnsterskala, som vi inte i DN-artikeln får veta vad den uttrycker. Tyvärr har jag nu ingen tid att själv granska undersökningsmetodiken, som den presenteras i boken, men jag vill ändå bjuda på en tabell, som ger en antydan om det där med höger och vänster i mätningen inte är så lätt.  Nedanstående tabell finns på sidan 92 i boken.

Här ser vi alltså att 55 % av ansvariga utgivare placerar sig i ”mitten” och att 41 % av riksdagsledamöterna placerar sig på samma ställe. Om det nu är samma ställe. Och om nu någon vet var mitten ligger. Tydligen ligger den där de ansvariga utgivarna bor. Och se hur kraftigt överrepresenterad mitten är. Tydligen är det få som svarar att de står politiskt ”långt till höger”. Undrar vad det kan bero på. Och undrar om det kan ha någon betydelse för hur stor ”mitten” blir.

Som sagt, finns det någon seriös forskare där ute som har tid att granska Asps undersökning, så vore det mer än välkommet. Inte för att det kommer att få någon effekt på  PJ Anders Lindrarna eller övrig regimtrogen press, men det kunde ju vara kul för oss andra att veta vad siffrorna är värda.


Gärna hat, men först en rejäl klassorganisering

juni 18, 2012

Snacka om att fega ur!

Så fick han då sin chans att ge slutreplik i debatten, Jens Liljestrand. Under rubriken ”Hatet krymper människan” breder han ut sig över en så stor yta, att man kunde förledas att tro att han hade något att säga. Men icke. Han satsar på att fega ut. ”Jag kritiserade att en medelålders poet inför en jublande publik läste en dikt om att smitta barn med herpes.” Nej, det gjorde du inte. Du tog politisk ställning mot alla, som i vrede höjer rösten och talar hatiskt underifrån, eftersom de tröttnat på det förakt som strömmar uppifrån och ner. Detta förakt visar sig sällan i yviga gester eller utgjutelser, men den polerade ytan spricker då och då, när arbetare från den nedre halvan av arbetsmarknaden plötsligt reser sig och begär sin rätt i vanlig facklig förhandling. Huruvida Liljestrand någon har nödgats hantera sådan insubordination vet jag inte, men jag önskar att han någon gång fick uppleva hur det låter och ser ut när kosmetikan spricker på dem som inte behöver hata men gör det ändå. Men, som jag har tjatat om förr, den sidan av saken existerar inte i Jens Liljestrands värld, och han har inget lärt av det han läst.

Oförmågan att lära visar sig exempelvis i det pinsamma gripandet efter ett halmstrå i tidningen Flamman. Liljestrand hänvisar till vad Jesper Weithz skrev om det okloka i att oreserverat välkomna klasshatet, och tar detta till intäkt för att orda lite sött om att människan krymper av hat (vilket blir extra festligt när hans artikel flankeras av en text om Strindberg) och växer av humanism. Jesper Weithz huvudpoäng hoppar han däremot smidigt över.

Som debatten sedan ter sig kan man tro att det är hatet i klasshatet som är problemet. Att hatet skulle vara osnyggt och vulgärt. Det är förstås inte så. Nej, hatet är sekundärt. Det är klasskänslan som sticker i Jens Liljestrands ögon. Vad han med flera vill göra är att kringskära en grupp människors känsla som bottnar i gemensamma erfarenheter, av det enkla skälet att den gruppen förlorat makt och privilegier till den grupp som Jens Liljestrand tillhör

Det är detta skribent efter skribent har försökt berätta för Liljestrand. Och det är detta han, liksom övriga borgerligheten – oavsett om den kallar sig höger, mitten eller något ännu mera fantasifullt – vägrar att tala om. En och annan lite mer själsfin vill framstå som nyanserad och säger sig förstå, att fattigdom kan vara otrevligt och därför leda till starka känslor mot klassamhället, såsom det ser ut idag.  Men detta missar hela poängen. Den tystnad, som de vanliga misstänkta, med Linderborg och Greider i spetsen, vill bryta, handlar inte om känslor, utan om att agera som klass. Att artikulera gemensamma erfarenheter som grund för att skrida till politiskt handlande som klass. Det är om detta tystnaden handlar. Skulle den brytas av tal, som eldas på av hat, må så vara. Det kommer i så fall endast att visa att hatet inte nödvändigtvis krymper människan. Om det får någon nedtryckt att resa sig, organisera sig och kräva sin rätt, då har det tvärtom gjort henne större. För det är genom att resa sig som människan växer.

Vakthållningen mot ”hatet” riktar sig därför inte primärt mot uppkäftiga poeter eller rödstjärnesmyckade kulturredaktörer. De kommer att fortsätta hålla låda. Nej, vakthållningen riktar sig mot dem som skulle kunna använda orden som startpunkt för att sätta ord på sina egna erfarenheter och skapa en grund för att agera tillsammans. För att organisera sig som klass, kort och gott. Det är inte hatet som skrämmer borgarna, ty sådant behandlar de som ett ordningsproblem, det är den organiserade resningen de fruktar, ty det är ett politiskt problem, som de knappast utan vidare törs låta ordningsmakten hantera. Därför jobbar de så ihärdigt för att hålla klass och organiserat handlande som klass borta från debatten. Och så länge de intellektuella vakthundarna är effektiva, kommer borgerlighetens hegemoni hållas obruten.

När Jens Liljestrand nu fegar ur genom att förminska sitt ställningstagande, genom att mumla om att vara överens om självklarheter och genom att tala om ”människan”, så är det inte så oskyldigt som det kan låta. Återigen är det ett försök att flytta bort fokus från den verkligt brännande frågan om förutsättningarna för att agera som klass för att få ett slut på klassamhället. Liljestrand säger sig inte förstå dem som tror att hatet är vägen till ett bättre samhälle, men det är att blanda bort korten. Vem tror något sådant? En och annan sosse hukar sig i snålblåsten och säger att klasshatet är ett stickspår. På ett sätt har Håkan Bengtsson rätt, men inte på det sätt han tror. Det är ett stickspår eftersom det leder debatten bort från huvudfrågan om klassorganisering och för den över till att handla om meningslösa frågor om hatet och om huruvida det är förståeligt eller berättigat. Debatten kommer då givetvis bara att handla om hatet underifrån, aldrig om överklassens hat. Så, kära sossar, sluta att bekymra er över om det hörs en och annan hatfylld stämma i kören. Koncentrera er i stället på att göra den hatiska energin fruktbärande för den medvetna organiseringen. Ni behöver inte ödmjuka er inför borgerlighetens vakthundar.

Liljestrand rundar av med lite söta ord om att människan växer av humanism och en förhoppning om att Åsa Linderborg skall ha lärt sig något. Lärt sig något? Är det detsamma som att sluta tala om klass och komma in i den borgerliga gemenskapen och samtala fint om mänsklig växt? Att underordna sig påbudet om tystnad om de verkliga frågorna? Liljestrand erbjuder inte lärdom utan underkastelse. Så länge det är allt borgerligheten har att erbjuda är vi så illa tvungna att fortsätta tjata. Klass och klassorganisering. Om det måste det fortsatta samtalet handla. Till och med om det slinker med en gnutta klasshat.

 


Överklassafari utan klass

juni 18, 2012

När Förbundet allt åt alla ordnade en liten sightseeing på Solsidan blev det upprörda miner.Denna utflykt för att beskåda överklassen drog till och med på sig en polisanmälan. Hu och usch. Populasen kommer och tittar på finfolket. Sådant går naturligtvis inte an. Överklassen vill betitta, inte bli betittade. Därför kan integrationsminister Erik Ullenhag under en knapp vecka lämna sitt departement och sin våning och resa på safari till Rinkeby. I ett lagom underdånigt reportage i Dagens Nyheter Söndag berättar Lasse Granestrand om tilldragelsen, som nu kan ses i några månaders perspektiv. Minister och några departementstjänstemän flyttade till Rinkeby Folkets hus under fem marsdagar. Inga övernattningar alltså. På mindre än tjugo minuter tog man sig hem till innerstadens trygga famn. En ordinär överklassafari med andra ord, om än i tillåten riktning den här gången – och så vitt bekant utan friggebodska sångnummer. Till skillnad från den olydiga turen till Solsidan saknar dock Rinkebyresorna klass. Viss stil kanske de har. Av bilderna att döma råder det ett intensivt arbete med ”slips på!” och ”slips av!” Schlingmanndressyren sitter i. Men klass? Nej, sådant kläder inte en minister. Hu och usch! Det får inte finnas. Något sådant ser inte en minister på safari utanför murarna. ”Vad beträffar ordet klass så använder jag inte det eftersom jag är liberal”, deklarerar ministern. Det måste vara härligt att göra världen så enkel. Inga klasser i överklassens värld. Där håller de näsan högt i vädret och ser aldrig vad eller vem de trampar på. Och skulle det komma ljud ifrån de nedtrampade kan man alltid kalla in Jens Liljestrand, som nog också är liberal. För alla oss andra däremot, är klass en påtaglig verklighet och vi önskar inget högre än att göra ljud och upplysa er om att vi är denna verklighet också för er. Förr eller senare kommer vi att riva murarna. Utifrån.