Lågt i tak är en väg till systemskifte

I våras skrev jag om hur det låga taket i arbetslöshetsförsäkringen riskerar att undergräva legitimiteten i systemet. Förmodligen är det exakt vad vår högerregering är ute efter såsom en del i det systemskifte man är på väg att genomföra. Regeringen kallar alltid ersättningen för ”bidrag” och ser inget problem i att försäkringsskyddet ständigt minskas. I princip är det en gammal fattigvårdstanke som styr politiken. Det skall vara så obehagligt att vara fattig att man låter bli att vara det. Byt ut fattig mot arbetslös, så har du regeringens grundfilosofi i ett nötskal. Så uttrycker de sig naturligtvis inte. Det låter finare att säga att a-kassan skall vara en omställningsförsäkring med starka incitament till arbete. Men principen är att göra livet för arbetslösa så eländigt att man är beredd att ta vad som helst på vilka anställningsvillkor som helst. Arbetslösheten skall fylla sin uppgift och pressa ner löner. Men det finns ett praktiskt problem med detta. Låga tak i försäkringen drabbar högavlönade minst lika hårt som lågavlönade. För att lösa det problemet behövs ett systemskifte, och det är i den riktningen vi går just nu.

Då och då uppmärksammas systemskiftet av liberaler och det är inte alla som gillar vad de ser. Isobel Hadley-Kamptz skrev i somras en bra artikel om vad som pågår och avslutade med en stilla vädjan: ”Om vi nu ska ha ett systemskifte kan vi väl åtminstone få en principdiskussion om varför, innan det redan är genomfört.” I går gick Thomas af Bjur, folkpartistiskt landstingsråd i Sörmland, i direkt polemik med Anders Borg angående taket i a-kassan. Från regeringshåll har man välkomnat utvecklingen mot att allt fler skaffar sig tilläggsförsäkringar, eftersom a-kassan inte på långa vägar täcker inkomstförlusten för medel- och högavlönade om de bli arbetslösa. Låg a-kassa och tilläggsförsäkringar för dem som har kan få sådan är ett system helt i linje med regeringens strävan att vidga klassklyftorna. Välbetalda yrken har i allmänhet lägre och jämförelsevis lättkalkylerad risk för för arbetslöshet. De är därför attraktiva att skapa försäkringar för och det kan ordnas till en någorlunda låg kostnad. Yrken med låg lön och dåliga arbetsvillkor har i allmänhet högre och mer svårkalkylerad risk för arbetslöshet. Om dessa grupper skall ordna tilläggsförsäkringar blir det dyrt. Ju längre utvecklingen går mot att dela upp arbetsmarknaden i välbeställda, tilläggsförsäkrade och lågavlönade med i praktiken ett lågt grundskydd, desto längre går vi på systemskiftets väg. Arbetslösa i låglönegrupper får höra att de får bidrag (inte ersättning från en försäkring), medan de tilläggsförsäkrade blir allt mindre intresserade av de gemensamma systemen, som ger ”bidrag” till fattiga, men inte betyder särskilt mycket för den egna tryggheten. Slutpunkten är ett system med fattigvård och välgörenhet i stället för gemensamma socialförsäkringar.

Det finns ännu en del liberaler som ogillar sådana framtidsutsikter. Thomas af Bjur fäster uppmärksamheten vid att vi tycks vara på väg mot ett system där både löntagare och småföretagare ”tvingas betala två gånger för att få en dräglig trygghet vid arbetslöshet”, dels  till a-kassan, dels  för en tilläggsförsäkring.

Enligt min mening är detta en extremt problematisk utveckling. I förlängningen riskerar det att urholka det allomfattande socialförsäkringssystem som varit en av grundstenarna för den svenska välfärden.

Lika viktigt är att af Bjur markerar att herrar Borg och Reinfeldt har fel när de likställer a-kassan med ett bidrag. Det är ersättning från en försäkring, som arbetare (och småföretagare) själva har betalat. Och han dundrar till rejält på slutet.

En generös arbetslöshetsförsäkring som ger ett reellt skydd är inte att betrakta som ett bidrag utan som ett centralt verktyg för att upprätthålla arbetslinjen. En prioriterad uppgift är därför att utveckla och slå vakt om ett välfungerande offentligt försäkringssystem. Utgångspunkten ska alltid vara att öka individens frihet. Min uppmaning till Borg och Reinfeldt är tydlig: Höj taket i a-kassan!

Det är verkligen glädjande att se att det fortfarande finns ett stöd för de generella välfärdssystemen inom det liberala lägret. Det kan kanske kasta lite grus i regeringens systemskiftesmaskin.

När välfärdssystemen inklusive socialförsäkringarna byggdes upp fanns det nästan hela tiden en debatt mellan dem som ville ha generella system och de som ville ha selektiva. Generella system har en massa praktiska fördelar. Inte minst slipper man undan de integritetskränkande inslagen av individuell prövning. Alla är med och betalar och alla har samma rätt. En extra vinst var att många fick glädje av systemen, vilket gav dem ett mycket brett stöd. Det är detta som vållar de praktiska problemen för regeringen. Avvecklingen av de generella system innebär att en del kostnader flyttas om så att de blir direkt synliga för regeringens egna väljare, samtidigt som de generella systemens praktiska vinster går förlorade. Så länge det kan göras i det tysta, eller vid behov under utropet att ”arbetslinjen” skall gå före ”bidragslinjen”, kan regeringen bara låta det hela rulla på. Maskinen går av sig själv. Men om det dyker upp folk i de egna leden, som talar sig varma för de generella systemen och dess fördelar även för den egna väljarbasen av mer välbeställt folk, då kanske maskinen kan börja hacka lite.

Det känns lite märkligt att behöva sätt hopp till förnuftiga liberaler, men sådant är tyvärr debattläget för närvarande. Jag har talat med fackligt aktiva som menade att sossarnas senaste valförlust berodde på att partiet fått en ”loser-stämpel” på sig. Sossarna blev partiet för ett dystert förlorargäng, som bara ville ha bidrag. Sådan känslor fanns alltså inom socialdemokratin själv. För att komma ur denna självförvållade förlamning behöver partiet lära sig att tala om det gemensamma, som ett par unga socialdemokrater nyligen framhöll. Taket i a-kassan är en utmärkt fråga att starta med, eftersom det i grund och botten är en verklig systemskiftesfråga. Hittills har det mest varit spridda röster, som tagit upp de principiella aspekterna på a-kassetaket (såsom min hemstads Torbjörn Gustavsson). Det är hög tid för att börja driva frågan på bred front och i hela dess vidd. Vi inom vänstern är beroende av att sådan debatt börjar på allvar. Som det är just nu är det ingen som hör vad vi säger, oavsett ur mycket vi gormar på hemmaplan, och oavsett hur rätt vi har i sak. Skall vi komma någonstans måste den nymoderata blöta filten ryckas bort från det offentliga samtalet, så att gnistan till samhällsomvandlingen kan få fäste.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: