Orsakade drömmen om jämlikhet den svenska modellens fall?

oktober 8, 2015

Det talas ofta om den så kallade svenska modellen, men ingen tycks kunna säga mer exakt vad som avses. Åsikterna går isär om både vad den består av och vad den går ut på. Endast tre saker verkar det råda enighet om. Den är värd att bevara, den har redan raserats och det var deras fel.

En flitigt utkolporterad version av historien om hur ”den svenska modellen” raserades, har som bärande balk, att sossarna – partiet alltså – och LO radikaliserades från mitten eller slutet av 1960-talet och som en följd av detta började låta staten blanda sig sådant som arbetsmarknadens parter tidigare skött genom att träffa avtal. Därigenom övergav sossarna och LO den svenska modellen och orsakade dess fall. Egentligen är detta en förkortad version av vad som brukar hävdas, men det är ovanligt att man skriver ut den fullständiga versionen i klartext. En mer fullständig form skulle lyda: …började låta staten blanda sig i sådant som kapitalet, marknaden och arbetsmarknadens parter tidigare skött på egen hand. De anklagande fingrarna brukar mest emfatiskt peka på den arbetsrättsliga lagstiftningen på 1970-talet (LAS, MBL, Arbetsmiljölagen och en hel del annat), men den största förtrytelsen brukar egentligen handla om att kapitalets makt och befogenheter ifrågasattes, liksom marknadens generella lämplighet som resursfördelare. Att ifrågasätta kapitalets makt är en oförlåtlig förbrytelse, som kallas många fula saker, såsom klasskampsretorik, övergivande av statens neutralitet, politisering, brott mot samförståndsandan, etc. Denna historia har cirklat runt i debattskrifter, propagandabroschyrer, forskningsrapporter och läroböcker rätt länge vid det här laget, och den hålls vid liv i en liten, men jämn ström av nya alster.

Ett tillskott i genren kom förra året i form av boken Drömmen om jämlikhet. Socialdemokratins radikalisering och den svenska modellens fall (Atlantis förlag, 2014) av Henrik Malm Lindberg som är verksam vid Ratio – Näringslivets forskningsinstitut. Det är en behändig volym, som rappt och effektivt berättar en serie tämligen välkända historier om stegrad jämlikhetsambition i lönepolitiken, om vänstervridning i radio och TV, om en gryende idé om att arbetsmiljöfrågor är sammanflätade med maktrelationer i företagen, om växande anspråk på inflytande i företagen, om lagstiftning om anställningsskydd, om upptäckt av fattiga i folkhemmet och ofärd i välfärden, om ökad lust till aktiv näringspolitik, och lite annat smått och gott. Fler och starkare röster sade att tillväxt inte ensamt kunde lösa problemen med kvardröjande fattigdom och ojämlikhet. Kanske var till och med en del problem en konsekvens av rationaliseringar och strukturomvandlingar, som skulle ge den stadiga tillväxten. Fler och starkare röster sade att det som var optimalt för företagen inte nödvändigtvis var optimalt för samhällsekonomin. Fler och starkare röster sade att marknadens fördelning inte spred välståndet till alla. Fler och starkare röster sade att det rådde grundläggande intressemotsättningar mellan dem som maximerade avkastning på kapital och dem som lönearbetade för att skapa denna avkastning. Allt utmynnade i att socialdemokratin, inklusive LO, på område efter område radikaliserades och började betrakta fosterlandet som präglat av klassmotsättningar och ojämlika maktrelationer, som borde åtgärdas medelst statliga ingripanden. Det gick så långt att man började ifrågasätta marknaden som fördelningsmekanism och kapitalismen som system. Alltså övergav man den svenska modellen, som var bygd på harmoni, samförstånd och frånvaro av såväl klasser som maktrelationer. Dessutom hade man mage att tala om borgerlig hegemoni.

I sak är det inte mycket nytt, åtminstone inte för den som varit med i branschen ett tag. Ett litet medgivande kanske ändå bör göras. Under en ganska lång tid har det förts ihärdiga kampanjer för att vägen till samhällelig välmåga går genom ökad lönespridning. Ratio hade ett helt forskningsprojekt på det temat, där empirin olyckligtvis förstörde slutsatserna. I Drömmen om jämlikhet ges passande nog LO:s förändrade lönepolitik i slutet av 1960-talet en mer framskjuten plats i än vanligt i skildringarna av den svenska modellens förödelse. LO började eftersträva en mer generell utjämning av lönerna och ta sig an låglöneproblemet. Sådant är självklart anatema för Näringslivets forskningsinstitut och dess uppdragsgivare och det får nu alltså en mer apostroferad plats i radikaliseringens förstörelseverk.

Lindberg intresserar sig främst för idéer och kunskaper och hur dessa påverkar politiken. Han för en del resonemang om trögheten i att förändra invanda föreställningar och ersätta gamla problemformuleringar med nya, och han noterar att idéer behöver färdas genom rätt kanaler för att få genomslag i praktisk politik. Om dessa resonemang i sig är måhända inte så mycket att säga, men Lindberg har lite större anspråk. Han har en halvt uttalad tes om vad som förklarar politiska förändringar. I försiktiga och bitvis indirekta ordalag avförs förklaringar som bygger på maktrelationer och konflikter mellan samhällsklasser. Istället är det idéer och kunskaper, som förändrar världen.

”Så länge som tillgänglig kunskap, erfarenheter och den rådande ideologin ger stöd åt de etablerade idéerna finns inget utrymme för ett politikbyte. Förutsättningarna för detta är istället att ny kunskap förändrar de tidigare givna problemställningarna. Modellen utgår från att politiker och andra beslutsfattare tar intryck av idéer och tankegods som förs fram i debatten och ta del av forskning och undersökningar. Framgångsrikt framförda idéer kan då leda till en klimatförändring i det politiska livet varvid problemen omformuleras och det öppnas möjligheter för nya lösningar att bli accepterade.” ( s. 17)

Exakt hur idéer får genomslag är lite oklart, medger Lindberg, men en ”väsentlig förutsättning är tillgången på kunskap, det vill säga nya fakta eller nytolkningar av gamla fakta, som kan förändra den tolkning centrala aktörer som beslutsfattare inom politik och förvaltning gör av världen runt omkring dem och som ligger till grund för deras beslut.” (s. 26) Vid vissa tillfällen öppnar sig särskilda möjligheter för snabba och genomgripande förändringar och då gäller det för de trägna idédrivande aktörerna att kunna presentera förslag som är möjliga att genomföra. ”Om man når framgång eller inte beror alltså inte så mycket på aktörernas numerära styrka som på förmågan att fånga tillfället i flykten, ha kanaler till makten och ett upparbetat nätverk när policyfönstret öppnar sig.” (s. 25)

Som synes är det idéer och kunskaper som framhålls, men dessa rör sig uppenbarligen i en värld där det finns företeelser som centrala aktörer, beslutsfattare och en makt att ha kanaler till. Allt sådant bara finns där, utan att ha några konsekvenser för analysen. Hela den värld som idéerna rör sig i och hela den värld de behöver nå för att få något genomslag trollas bort. Så får man ett samhälle utan maktrelationer, där idéer och kunskaper spelar en avgörande roll, trots att denna roll synes vara helt beroende av just befintliga maktrelationer. Vill man vara elak kunde man säga att det är en världsbild som passar ganska bra för ett Näringslivets forskningsinstitut i ett kapitalistiskt samhälle.

Är man inte lagd åt det elaka hållet kan man istället ifrågasätta om det är en världsbild, som är särskilt lyckad för analytiskt bruk. Att tänka bort maktrelationer, men ändå låta dem ligga kvar som tyst förutsättning, riskerar leda till en hel del dunkelheter i analysen. Välden blir helt enkelt svår att förstå om man inte beaktar det som bestämmer förändringsprocessers riktning och utfall. Vi kan kika lite anekdotiskt på ett exempel. Bokens sista empiriska kapitel tar upp socialdemokratins övergång till en mer aktiv och interventionistisk näringspolitik. Staten skulle ge sig in och styra och ställa i näringslivets strukturomvandling och få mer av dirigerad planmässighet i ekonomin. Lindberg identifierar (s. 119) två kunskapskällor, som han bedömer ha haft stor betydelse för socialdemokratins omsvängning. Båda handlade om maktkoncentration och monopoltendenser i näringslivet, vilket bland annat innebar att den fria marknaden inte var så fri, och därför inte fungerade som den borde. Den första kunskapskällan var C. H. Hermanssons studier, Koncentration och storföretag från 1959 och Monopol och storfinans från 1962. Den andra, som tillmäts större betydelse, var ett par delbetänkanden från den statliga koncentrationsutredningen, framlagda 1968. Ny kunskap om maktkoncentration och monopolistiska snedvridningar av den fria marknadens funktionssätt skulle alltså ha vridit socialdemokratin till en växande lust till statliga ingripanden i näringslivet.

Här blir man lite fundersam. C. H. Hermansson hade redan 1943, under pseudonymen Lancet, publicerat boken Det monopolkapitalistiska Sverige (Arbetarkulturs förlag, 1943). I omfång kan den naturligtvis inte mäta sig med de två volymer som skulle komma ett par decennier senare, men den fäste uppmärksamheten vid samma företeelser, det vill säga företags- och ägarkoncentration, monopolistiska sammanslutningar och finanskapitalets maktställning. Det Hermansson tog upp knöt an till ämnen som tidigare uppmärksammats både inom och utom socialdemokratin, inte minst förekomsten av monopolistiska sammanslutningar (trust- och kartellväsendet, som det stundtals kallades). Bokens fakta var färska och fina när SAP 1944 antog ett nytt partiprogram, som i sina allmänna grundsatser påtalade både den fortlöpande koncentrationen av den ekonomiska makten och skadeverkningarna av ”alltmer omfattande utvecklingen till monopolistiska sammanslutningar”. ”Den ordning varmed dessa sammanslutningar ersätta en ohejdad och ofta slösaktig konkurrens, innebär oftast en reglering nedåt av produktionen och skärper tendensen till ofullständigt utnyttjande av samhällets produktiva tillgångar.” Med sådan brister i det ekonomiska systemet behövdes ett ökat inslag av planmässig styrning. Partiet förhöll sig pragmatiskt till ägandeformerna, men hyste inga betänkligheter inför att styra och ställa om det behövdes:

”Vare sig den ekonomiska verksamheten bygger på enskild äganderätt eller olika former av kollektiv äganderätt måste den samordnas till en planmässig hushållning, om icke arbetskraft och materiella tillgångar skola gå tillspillo i sysslolöshet eller i en icke tillräckligt effektiv produktion. En sådan samordning kan endast komma till stånd under samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilt vinstintresse och enskilda gruppers intressen överhuvud underordnas de mål som samfällt eftersträvas.”

Dessa tankegångar inflöt i det politiska programmet som punkt VIII, där man inte heller var främmande för att överföra naturrikedomar, industriföretag, kreditanstalter samt transportmedel och kommunikationsleder ”i samhällets ägo” om det skulle behövas. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från samma år (1944) talade ett radikalt språk, och hade, som Lindberg påpekar (s. 111), höga ambitioner för vad en planerad styrning kunde göra för att effektivisera resursutnyttjandet och öka välståndet. Efterkrigsprogrammet blev till regeringsförklaring. En efterkrigskommission under Gunnar Myrdal tillsattes och en trave branschutredningar sjösattes.

Allt föreföll således vara på plats. Fakta, idéer, ambitioner, organisering och folk som skulle göra jobbet. Och ändå blev det ingenting. Lindberg noterar att valet 1948 blev ”ett svidande bakslag” för socialdemokraterna ”och ambitionerna justerades ner rejält.” (s. 112) Vare sig kunskaper eller idéer verkade kunna göra så mycket på egen hand. Varför, kan man fråga sig. Socialdemokraterna kan ju knappast ha saknat kanaler till makten, om detta syftar på regeringen. Kanske måste man vidga blicken och beakta de mer grundläggande maktrelationerna i samhället. Det går nog inte att smita ifrån klasskampen.

Exakt vad som låg bakom den rejäla nedjusteringen av ambitionerna är inte lätt att säga. Thomas Jonter försökte i en avhandling för ett par decennier sedan, Socialiseringen som kom av sig (Carlssons förlag, 1994), göra gällande att påtryckningar från USA spelade en väsentlig roll. Han inriktade sig på de avbrutna planerna på att förstatliga den svenska oljehandeln. USA hade bestämt sig för hur den ekonomiska världsordningen skulle se ut och kunde inte tillåta små länder att ta sig socialistiska friheter, i synnerhet inte om olja var inblandat. För den socialdemokratiska socialiseringsstrategin spelade oljehandeln en nyckelroll, enligt Jonter. (s. 171), och när man tvingades böja sig för den amerikanska övermakten gick luften ur planhushållningsambitionerna i sin helhet. Jonter lyckades inte övertyga alla om detta. Alf W. Johansson var mycket skeptisk (recension i Historisk tidskrift nr 1 1996), men Jonter stod på sig (genmäle i Historisk tidskrift nr 1 1996), och det vore nog förhastat att vifta bort den internationella inramningen av den svenska klasskampssituationen. Per Nyström skildrar i en ytterst njutbar essä, baserad på egna minnen och senare litteratur, hur Förenta staternas framfart för att mota tillbaka allt som liknade socialism under det korta vänsteruppsvinget direkt efter andra världskriget, gav återverkningar på det politiska klimatet även i Sverige. (”Det sista brevet” i Historia och biografi [Arkiv förlag, 1989]) Klasskampen är och förblir en internationell företeelse.

Det betyder naturligtvis inte att vår kära inhemska kapitalistklass var obetydlig i sammanhanget. Tvärtom. Den mobiliserade i stor skala. Näringslivets fond, vars ursprungliga huvuduppgift hade varit att förvalta aktier i AB Svenska Dagbladets intressenter, blev härvid ett viktigt instrument för en inre krets av storföretagsledare att agera politiskt. Niklas Stenlås visar i sin avhandling Den inre kretsen (Arkiv förlag, 1998) hur Näringslivets fond blev en central drivkraft i kampanjen för att driva tillbaka socialdemokraternas radikaliserade ambitioner efter kriget (det så kallade planhushållningsmotståndet) och så småningom i en kamp för att avlägsna SAP från regeringsmakten i valet 1948. Det kortsiktiga målet att befria sig från sosseregeringen misslyckades, men de långsiktiga vinsterna blev betydliga. Rörelsen åt vänster stukades och kapitalet vann en trygg och välskyddad ställning för sina grundläggande maktbefogenheter. De fackliga organisationerna kunde förhandla om fördelningen av den växande produktionens frukter, men rörde inte vid makten. På motsvarande sätt höll sig staten ”neutral” inför kapitalets makt. En lugn och behaglig tid, som fick förståsigpåare att börja tala om ideologiernas död. Det skulle dröja ett par decennier innan kapitalets makt började ifrågasättas igen och det åter blev dags att börja gorma om ideologisering och övergiven neutralitet.

Tillbakagången i valet 1948 och det Lindberg noterade som en rejäl nedjustering av socialdemokraternas ambitioner var således ett nederlag i en högst reell klasskamp. Och det är nog snarare en motsvarande infallsvinkel som är relevant i en studie av socialdemokratins radikalisering under 1960-talet. Inte radikaliseringens möjliga konsekvenser för en i efterhand rekonstruerad och etiketterad svensk modell. Den mest påtagliga konsekvensen var den massiva motmobiliseringen. Inledningsvis stod kapitalet lite handfallet inför den vänstervåg, som började ta sats i mitten av 1960-talet. Men det dröjde inte länge förrän styrkorna samlades och påbörjade en motattack. Med Näringslivets fond och Svenska arbetsgivarföreningen (SAF) som centraldirigenter skapades en strid ström av både tillfälliga och långsiktiga organisationer och institutioner av olika slag för att driva propaganda. Ett av dessa var för övrigt förlaget Ratio, som nu har ombildats till Ratio – Näringslivets forskningsinstitut.

De långsiktiga följderna av denna motmobilisering lever vi fortfarande mitt i. Drömmen om jämlikhet motades effektivt tillbaka. Huruvida en ”svensk modell” av femtiotalssnitt har fallit eller ej ter sig i sammanhanget som en bisak. Att ägna en undersökning åt att leta efter dem som kan pekas ut som skyldiga till att ha väckt liv i drömmen om jämlikhet och börjat ifrågasätta kapitalets makt, får nästan drag av avslutande upprensningsaktion i ett redan ockuperat område. De felaktiga idéerna och deras förespråkare skall brännmärkas som förstörelsens agenter. Kapitalismen får inte ifrågasättas. Det finns inga alternativ. Det är läxan vi skall skriva hundra gånger, så att den en gång för alla fastnar.

Det är säkert inte sista gången vi får höra talas om den svenska modellens fall. Det kan jag leva med. Skall man göra spådomar utifrån den historiska erfarenheten är det inte heller sista gången vi får höra drömmen om jämlikhet. Det kan jag leva för.


Historierevisionism 2.0 Från fakta till förtydligande

september 5, 2013

Det är inte lätt att vara ny moderat alla gånger. Den gamla trista historien hänger sig kvar och lämnar nymoderaterna ingen ro. Första försöket att stajla om partiet skulle fulländas av att man även kostade på sig en ny historia. Ett första steg i denna djärva omdaning togs i idéprogrammet från 2011, där partiet smög in den famösa formuleringen, som implicerade moderata stordåd.

Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.

Ingen kunde misstyda avsikten. De nya moderaterna ville ge sken av att deras parti (under dess olika namn) haft något att göra kampen för rösträtt, kampen mot apartheid, och annat som nu verkade fint att ha kämpat för. Protesterna mot detta försök till historierevisionism hopade sig naturligtvis omedelbart, men de nya moderaterna stod på sig. ”Vi har naturligtvis fakta på det”, var Sofia Arkelstens käcka svar, när DN ifrågasatte om Moderaterna i sin tidigare partiskepnad, Allmänna valmansförbundet, verkligen var med och genomförde lika och allmän rösträtt. Inget snack alltså. Vi har fakta på det! (Jag älskar denna bisarra formulering.)

Carl Bildt var för länge sedan ute i samma ärende, när han i Upsala Nya Tidning gjorde gällande att rösträtten var Arvid Lindmans verk och att i synnerhet sossarna inte hade något med saken att göra, eftersom den då (1907) väldigt lilla socialdemokratiska riksdagsgruppen inte hade varit med i det förhandlingsspel som ledde fram till rösträttsreformen 1907 (en taktisk eftergift från högern, som alltså inte gav lika och allmän rösträtt). Om jag minns rätt fick Bildt på pälsen av UNT:s egna liberaler för detta försök till historieförfalskning. Det vore kul om någon med tillgång till UNT:s egna register och arkiv ville gräva fram och offentliggöra denna historiedebatt. Skall man finna den på bibliotek blir det till att sitta och veva mikrofilm tills man blir sjösjuk. Hur som helst, inte ens de nya moderarenas övningar i historierevisionism är särskilt nya.

Men, nu satsar de nya moderaterna friskt igen. Nu skall historien om den förra historierevisionismen revideras. Dags att lägga den trista historien från 2011 bakom sig. Formuleringen skall bytas ut berättar Aftonbladet. Moderatledningen kan självfallet inte medge att partiet försökte snygga till sin historia. Nej då, man vill nu skriva ny historia om hur man försökte skriva ny historia, när den gamla var för dålig. Partisekreteraren Kent Persson uppger till Aftonbladet att partiet nu gör ett förtydligande. ”Formuleringen gav upphov till olyckliga och felaktiga tolkningar och det ville vi åtgärda. Partistyrelsen har därför kommit med förtydliganden som lett till dessa nya formuleringar”. Olyckliga och felaktiga tolkningar? Hur var det nu? ”Vi har naturligtvis fakta på det.” Inte mycket utrymme för tolkning kan man tycka.

Ett förtydligande hade varit om man skjutit en mening som sade, att partiet genom historien kämpat mot kraven på rättvisa, inte minst när dessa krav handlat om rösträtt och jämställdhet och att man ändå in på Ulf Adelsohns tid stod fast vid sin rasism och ovilja att stödja kampen mot apartheid. Sådant kallas ärlighet och gör att tidigare oklarhet försvinner genom att man uttalar sig tydligt och klart – och framför allt sanningsenligt. Men icke. Förtydligandet sker nu genom att man tar bort den lögnaktiga formuleringen. Genom att sudda ut historien undkommer partiet naturligtvis ”olyckliga och felaktiga tolkningar”. Men att kalla denna operation för ett förtydligande är nyspråk av samma slag, som det som tillämpades i Oceaniens sanningsministerium.

Sannerligen, de nya moderaterna är verkligen uppdateringarnas parti. Nu har det alltså blivit dags att fixa till historien om hur man fixade till historien om partiets historia. När det sprack med fakta så försöker man med ett förtydligande. Det börjar mer och mer likna en fars. Men varje gång partiet kommer med en ny uppdatering av sin historia bör alla vi andra surmulet hålla fast vid den gamla. Och vi bör göra det under stridsropet: ”Vi har naturligtvis fakta på det!”


4 juli och fjärde tillägget

juli 4, 2013

Så var det den 4 juli igen, Förenta staternas nationaldag. Av någon anledning väcker denna dag retstickan till liv i mitt grumliga inre. I år känns det extra kul att stanna vid just siffran fyra och påminna om det fjärde tillägget till konstitutionen, vilket säger:

The right of the people to be secure in their persons, houses, papers, and effects, against unreasonable searches and seizures, shall not be violated, and no Warrants shall issue, but upon probable cause, supported by Oath or affirmation, and particularly describing the place to be searched, and the persons or things to be seized.

Källan till all modern kunskap – Wikipedia – upplyser om hur innebörden av denna rättighet preciserats i en modern kontext genom HD-domar och hur man bland annat vidgat fokus för vad som avses med ”unreasonable searches”, så att det omfattar även ett skydd av rätten till privatliv. När vidgningen gjordes var det avlyssning med hjälp av dold mikrofon i en telefonhytt, som var uppe till behandling. Sådan avlyssning bedömdes som intrång i privatlivet. Avgörande för om rätt till privatliv föreligger i en viss situation avgörs nu av huruvida en person har uppvisat en faktisk (subjektiv) förväntan om att vara privat och om samhället är berett att erkänna denna förväntan som (objektivt) rimlig. Den senaste domen som nämns är från i år och i den sades att det var intrång i strid med fjärde tillägget, att låta en knarkhund nosa utanför dörren, om man inte hade skälig misstanke och husrannsakansorder. Efter Edward Snowdens avslöjanden torde det vara svårt att förneka att staten gjort lite mer än att bara nosa vid dörren.

Så låt dagen gå i fyrans tecken. Vifta med fjärde tillägget och påminn världen om att Snowden nu är utsatt för politiska förföljelse på grund av att han avslöjat, att staten bryter mot grundlagens rättighetskatalog. Samma rättighetskatalog som de verkliga förbrytarna säkerligen kommer att hylla i dag.


Att ljuga i ämbetet

januari 11, 2013

I dag går Annie Lööf till någon form av försvar av … tja, fan vet. Hon tar också upp kampen med Moderaterna i konsten att ljuga om sin historia. Bland annat klämmer hon i med följande:

Vi har våra rötter i de självägande svenska böndernas kamp för frihet och rättvisa, som lade grunden för Sveriges snabba marsch mot demokrati och välstånd. Partiet grundades för drygt hundra år sedan på grundval av de eftersattas rätt mot överhögheten.

Trots att Bondeförbundet inte bildades förrän 1913 brukar Centerpartiet räkna sitt ursprung till 1910, då Carl Berglund publicerade sitt upprop ”Bröder, låtom oss enas” i tidningen Landsbygden. Bondeförbundet ville försvara bönderna från det proportionella valsystemets förment negativa verkningar för bönderna, samt även i andra avseenden tillvarata böndernas intressen. I det första partiprogrammet riktade man sig bland annat mot truster och monopol och mot georgistiska jordskatter. Det första Bondeförbundet var ett utpräglat intresseparti för bönderna, vilket sägs uttryckligen i 1919 års program.

Men hur var det med demokratin? Valprogrammet 1917 tar ställning mot, delvis för att den allmänna rösträtten ansågs gynna städerna på landsbygdens bekostnad.

Bondeförbundet anser icke tiden lämplig, att på sitt program upptaga en förändring av den 40-gradiga skalan.
När Bondeförbundet vidare förklarar sig vara motståndare till kvinnans politiska rösträtt, vill det därmed icke underkänna kvinnans värdefulla insats i det samhällsdanande arbetet, men med en sådan reform genomförd, ligger det i öppen dag, att landsbygdens intressen skulle bliva mycket tillbakasatta. I städerna kunna både män och kvinnor mycket väl rösta med, ty vallokalen är ofta belägen tvärs över gatan. Men på landet har man ofta milslånga vägar, och man och hustru kunna ofta icke komma ut samtidigt för tillsynen av barn och kreatur. Följden skulle bli, att städer och tätare bebyggda samhällen skulle få sin rösträtt fördubblad, under det att landsbygden, på grund av nämnda förhållanden skulle få sin rösträtt så gott som oförändrad. Då röstningen redan nu är sämre på landsbygden än i städerna, skulle med kvinnlig rösträtts införande landsbygdens rösträtt icke bli stort större än en tredjedel av städernas och därtill vill väl ingen tänkande lantbo medverka.

Så var det med Lööfs påstående, att Bondeförbundet/Centerpartiet lade grunden för en snabb marsch mot demokratin. Men det är inte riktigt slut där. År 1921 gick Bondeförbundet samman med Jordbrukarnas Riksförbund, som hade bildats 1915, på årsdagen av det så kallade bondetåget 1914. Flera av de ledande bakom bondtåget var med Riksförbundets styrelse. Mycket kan man säga om bondetåget, men några påskyndare av demokratin hittar vi knappast där. De verkligt demokratiska krafterna samlade sig två dagar senare i ett avsevärt mycket större arbetartåg.


Historiegiganter ur tiden

oktober 1, 2012

Idag nåddes vi av meddelandet att Eric Hobsbawm har gått bort. Som årsbarn med den ryska revolution han aldrig övergav, blev han 95 år. Hobsbawm förblev stridbar och omstridd genom hela sin livsgärning och i det avseendet är han en förebild för oss alla. För vissa var han en röd fana, för andra ett rött skynke. Redan i unga år slöt han sig till socialismen, inträdde så småningom i det tyska och senare det brittiska kommunistpartiet, där han till skillnad från många andra intellektuella blev kvar efter 1956. Hobsbawm tillhörde den samling ytterst begåvade historiker, som mellan 1946 och 1956 utgjorde det brittiska kommunistpartiets historikergrupp. Denna grupp innehöll forskare, som skulle få stor, i vissa fall närmast enorm, betydelse för sina respektive områden; några namn ur högen är E. P. Thompson,  Christopher Hill, Rodney Hilton, Raphael Samuel, Victor Kiernan, Georges Rudé och Dorothy Tompson.

När de gäller Hobsbawm har jag lust att förlägga hans största insatser till arbetslivshistorien, men konkurrenterna är många. Ett axplock ur högen: hans studier av sociala proteströrelser, hans studier av modern nationalism (som fullständigt dominerar artikeln i svenska Wikipedia), uppsatsen som utlöste en lång debatt om 1600-talets allmänna kris, eller varför inte hans uppsats om massproducerade traditioner. Idag är han förmodligen mest känd för sin trilogi om det långa 1800-talet och uppföljaren om det korta 1900-talet.

Boken om det korta 1900-talet, Ytterligheternas tidsålder, mötte både beundran och kritik. Framför allt riktades en hel del kritik mot att han inte kunde förmå sig att släppa lojaliteten med ryska revolutionen och den stat som blev dess resultat. För egen del är jag gärna lojal med revolutionen, men till skillnad från Hobsbawm anser jag att trohet med revolutionen förutsätter att man snabbt som ögat dumpar Lenin.

Oavsett vad man tyckte om mannen och hans verk, så är hans storhet omöjlig att förneka. Hans död kommer säkerligen att ge upphov till åtskilliga minnerunor, utvärderingar och uppgörelser. I Aftonbladet har Åsa Linderborg redan hunnit få ut en första blänkare. Vi bör nog också räkna med att det kommer en samling gamla renegater, som deklamerar vilken ruggig kommunist och obetydlig historiker Hobsbawm egentligen var. Eftersom Svenska Dagbladet inte kan ge utrymme åt alla gubbsura kverulanter med ett förflutet inom vänstern lär Axess och andra likasinnade blad får släppa till av sitt utrymme. I så fall skulle jag vilja tipsa om ännu en historiker som gick ur tiden i veckan.

I onsdags dog Eugene D. Genovese, som hade en lång karriär som marxistisk historiker bakom sig när han en bit in på 1990-talet definitivt svängde om till den intressanta blandningen av sydstatskonservatism och katolicism. Genovese hade, eller var åtminstone på väg att få, stor betydelse för forskningen om det amerikanska slaveriet. Hans förmodligen mest kända verk, Roll, Jordan, Roll, kom ut samma år (1974) som Robert Fogels och Stanley Engermans Time on the cross, och vilket av dessa verk som satte starkast spår är bäst att lämna osagt. I efterhand har en och annan kommentator menat sig kunna spåra Genoveses uppskattning av sydstaternas plantagekultur redan i hans behandling av slavägarnas förmenta paternalism, och måhända har de rätt. Hans dundranden om hur liberaler, vänsterfolk, feminister och konstiga etniciteter (vita sydstatsbor saknar som bekant etnicitet) förstör utbildningsväsendet och världen i stort torde under alla omständigheter tilltala våra äktsvenska hemmarenegater och deras vänner i näringslivsunderstödda publikationer. Ett tips i all välmening till alla er som nu sitter och vässar pennorna för att få ge er på Hobsbawm.


Inget klasskrig i USA?

september 10, 2012

I DN förra måndagen passade Johan Lundberg, som till vardags är chefredaktör på Axess Magasin, på att fira Labor Day genom att presentera Michael Kazins bok om den amerikanska vänstern. Enligt Lundberg har den frihetliga traditionen inom amerikansk radikalism ”gjort att idéerna om ekonomisk jämlikhet och klasskrig aldrig har fått något riktigt fäste i USA”. Det är en sanning med modifikation. Inom kapitalet har idén om klasskrig haft en stark förankring och ofta har man haft ett pålitligt stöd i den offentliga våldsapparaten (polis, militär, nationalgardet, tillfälliga miliser och annat försett med laglighetsstämpel). Denna sida av historien fick också viss uppmärksamhet på Labor Day, när ett minnesmärke över textilarbetarstrejken i Lawrence, Massachusetts 1912 avtäcktes.

Bakgrunden till textilarbetarstrejken i Lawrence var lönesänkningar i anslutning till lagstiftning som sänkte den maximala veckoarbetstiden till 54 timmar för kvinnor och barn. Strejkutbrottet kom visserligen spontant, men marken var ganska väl förberedd. IWW (Industrial Workers of the World) hade genom sin avdelning 20 varit närvarande sedan 1906 och det senaste året hade man arbetat hårt för att stärka sin position. Stommen till en organisation fanns och den visade sig tillräcklig för att kanalisera och samordna det breda missnöje som rådde med arbetsvillkoren. Arbetsstyrkan och följaktligen de strejkande bestod i stor utsträckning av invandrare och en avsevärd andel var kvinnor. Båda dessa var grupper, som den äldre fackföreningsrörelsen visat föga intresse för att organisera. United Textile Workers (UTW), som normalt sett inte brydde sig om oskolade fabriksarbetare, gjorde anspråk på att tala för arbetarna och försökte stoppa strejken. För UTW var dock allt redan för sent. Arbetarna slöt upp kring IWW och efter ett par månaders strid kunde de hembära en vacker viktoria.

Tyvärr skulle segern och dess resultat bli kortlivade. Kapitalet och dess myndigheter hade öppnat med rak konfrontation. Stadens alarmklockor ringde och borgmästaren skickade ut milis och guvernören beordrade ut polis.

Massarresteringar och fängslanden följde och ett par av strejkledarna låstes in efter anklagelser om att ha varit inblandade i mordet på en strejkande kvinna, som med all sannolikhet hade skjutits av polis. De anklagade hade befunnit sig en halvmil bort och hållit tal vid tiden för mordet, men det hindrade inte att de (tillsammans med en tredje person) hölls inlåsta utan rättegång i fem månader. När det till slut blev rättegång hölls denna i passande nog i Salem, känt för sina häxprocesser i början av 1690-talet. Den höll på i flera veckor och ändade med att de anklagade frikändes. Under tiden hade fabriksägarna i Lawrence bytt taktik för att bli av med IWW. Hela batteriet av klassiska metoder i det lågintensiva kriget mot fackföreningarna sattes i arbete: Spioner i fackföreningarna, smutskastning i lokaltidningarna, ständig annonsering efter arbetskraft för att skapa överflöd av arbetare på den lokala marknaden, strategiska uppsägningar och olika metoder för att splittra arbetarna. Splittringen skapades genom att favorisera utvalda nationaliteter. I detta fall fungerade det bra att använda irländare, som hade varit skeptiska till IWW från början och som var benägna att lyssna till den katolske präst, som bolagen använde för att predika underdånighet. IWW försvagades markant och när den fackliga organisation var oskadliggjord nöttes snart också de materiella vinsterna av strejken ner. Kapitalet hade ännu en gång visat sig vara en uthållig klasskrigare.

USA:s historia är fyllt av strider likt denna och kapitalet har aldrig tvekat att ta till våld, antingen med hjälp av de olika reguljära ”ordningsmakterna” eller av privata firmor (Pinkerton är bara en i högen). Numera förs kriget mer med attachéportföljer än med handeldvapen och påkar, men det har aldrig slutat. När det hävdas att radikala idéer och rörelser har haft svårt att få fäste i Förenta staterna bortser man från att de bokstavligen har jagats ut med vapen i hand. Det är dock lättare att slå sönder en rörelse än en idé, vilket exempelvis framgår av att en positiv inställning till fackföreningar höll sig stabil under en lång tid av fallande organiseringsgrad. (Klicka antingen på bilden för att göra den läsbar, eller här för att beskåda den med Gallups kommentarer.)

 

Vän av ordning kunde invända att den amerikanska fackföreningsrörelsen inte har varit särskilt radikal. Det är åtminstone delvis sant, men det har inte hindrat att den utkämpat strider med en intensitet, som nått ända upp till öppet krig (slaget om Blair Mountain är väl det mest kända exemplet). Denna sida av historien är besvärande för många harmoniideologer. I mer eller mindre historierevisionistisk anda har man velat tvätta bort klasstriderna ur USA:s historia, men runt om i landet håller man envist minnet av både stora och små bataljer levande. Vid 100-årsminnet av textilarbetarstrejken 1912 i Lawrence, som några år senare blev känd som bröd och rosor-strejken, hölls den 28:e ”Bröd och rosor-festivalen”. De stretar på i motvind, men de är inte ensamma, och arbetet för att hålla historien levande är i lika hög grad ett arbete för att hålla framtiden öppen.

De som vill få oss att tro, att idén om klasskrig aldrig fick något fäste i USA ägnar sig åt att mörklägga det krig som kapitalet har fört och alltjämt för. På sätt och vis är det likvärdigt med att omvandla kriget till normalitet. Johan Lundberg och hans rika vänner i tidskriftsbranschen drar sitt strå även till den stacken, men deras huvudsakliga värv uträttas givetvis på hemmaplan. Harmoniideologerna ligger i för att övertyga om att klasskamp inte spelat någon roll i historien och är ett hopplöst dammigt och förlegat ord idag. Syftet är att låta deras uppdragsgivare och finansiärer föra kampen ostört. De har varit framgångsrika. Färre och färre vågar ta ord som klass och klasskamp i sin mun idag. Men det finns alltid en liten by i Gallien, som vägrar ge upp. Vi vill inte ge upp striden om vår historia, eftersom vi inte vill ge upp striden om vår framtid.