DN fortsätter att dalta med gudspartisterna

januari 31, 2013

Det är tragiskt att se hur en tidning som kallar sig liberal fortsätter att dalta med gudspartisterna. Idag är det Erik Helmerson som under rubriken ”Religion: Eviga sanningar i förändring” smeker den auktoritära vidskepelsen medhårs.

De monoteistiska religionerna bygger sina maktanspråk på att de har gudomligt ursprung och att deras anhängare agerar på guds mandat. Gemensamt för dem är att deras gudar är bestialiska förtryckare, vars bud och läror är helt oförenliga med ett fritt samhälle av fria individer. Generellt sett har därför vägen mot frihet börjat med att religionen pressats tillbaka från sin maktposition. Där friheten har gjort framsteg har religionen tvingats anpassa sig för att överleva. Budskapet har snällats till och det mumlas försynt om nya tolkningar och att man inte kan läsa uråldriga texter bokstavligt i en föränderlig kontext. Historiskt sett har det naturligtvis funnits tänkare som på olika sätt har försökt mjuka upp sin religion. En del av dem skulle förmodligen ha ha tagit steget fullt ut och avfört religionen helt, om inte detta hade varit förenat med stor fara; straffskalan har rört sig från stening till fängelse. Därför finns det alltid gamla namn att dra fram för den som vill visa att ens egen religion inrymmer många traditioner, varav några inte ter sig stötande barbariska i moderna ögon.

Dessa trick för att överleva visar endast en sak. Religion är skapad av människor. Det finns inget gudomligt ursprung. Det finns inget mandat från gud. Självklara saker kan det tyckas, men det sägs alldeles för sällan högt. I stället jamsar man med, ända ut i liberala blad, och talar välvilligt om förnyelse och modernisering av religioner. Vad man borde göra är att påminna om att varje uppdatering bryter det gudomliga ursprunget. Tvinga dem att medge att de sitter och producerar människoskapad religion. Så länge de inte kan redogöra för hur de har fått kännedom om sin guds ändrade åsikt, så får de släppa alla anspråk på att tala i någon guds namn. Det gäller med andra ord att skära av alla möjligheter att hänvisa till något gudomligt mandat. På så sätt kan de religiösa maktanspråken långsiktigt undergrävas och frihetens landvinningar försvaras.

När förtryck på gudomligt mandat uppmärksammas idag är det vanligen islam som hamnar i blickfånget. Föga märkligt, eftersom muslimska gudspartister mest öppet visar sina maktanspråk och kan härja fritt i åtskilliga länder. Detta får dock inte skymma att kristna gudspartister är på frammarsch i Europa. Jag tänker då inte bara på Ryssland, utan även på de ställvis framgångsrika försöken att skärpa hädelselagar inom EU-området (det finns en del sådana kvar, även om de sällan kommer till användning) och inrätta lagar mot religionskränkning. Kampen mot den auktoritära vidskepelsen är långt ifrån över. Ingen kan väl glömma hur Vatikanen, den anglikanska kyrkan och en hel del andra kyrkor i praktiken hamnade på fatwasidan i fallet Salman Rushdie; självaste ärkebiskopen av Canterbury ville utvidga blasfemilagen till att även omfatta islam. Här på vår närmaste hemmaplan har den gamle gudspartisten Tuve Skånberg drivit frågan om hädelselag och lag mot religionskränkning och han saknar inte vänner.

Även om religionen för ögonblicket har pressats tillbaka i vår närmaste omgivning kan vi inte blåsa faran över. Försöken att låta den auktoritära vidskepelsen överleva genom ”förnyelse” och ”modernisering” bör konfronteras, så att det alltid blir klargjort, att religioner skapas av människor. Själva grunden för att hänvisa till någon guds vilja bör undanröjas. Så länge den möjligheten hålls vid liv av anpassade varianter av de gamla religionerna, kommer också möjligheten att hänvisa till gudomligt mandat att leva kvar. Välviljan gentemot den reformerade vidskepelsen håller dörren öppen för mera hårdföra gudspartister. Erik Helmerson har svårt att begripa detta. När han talade för att avskaffa hädelselagar var det för att sådan kunde försvåra modernisering av religioner. Men i de delar av världen där religionen har motats tillbaka, är det moderniseringen, som låter den onda kärnan – föreställningen om att det finns en guds vilja att rätta sig efter – leva kvar. Om det onda skall kunna ryckas upp med roten måste det bli ett slut på daltandet.

Annonser

Glöm inte den riktige Åke Ortmark

januari 29, 2013

Svårartad slöhet har gjort att jag den senaste tiden ägnat mig mer åt debattide än idédebatt. En recension i dagens DN fick mig dock tillfälligt att vakna. Ulrika Milles skriver om Åke Ortmarks memoarer och låter i hög grad den gamle journalisten tala i egen sak och forma sitt eftermäle. Slutackordet blir att det – trots att en och annan skygglapp skymmer sikten för Ortmark – ”är oavlåtligt intressant att läsa om vad som drivit en  våra mest synliga granskare av indoktrineringen i Sverige”. Granskare av indoktrineringen? Åke Ortmark? Mannen som fick fullständigt spel när den olydige liberalen Robert Weil råkade skriva en misshaglig debattartikel, som Ortmark ansåg kunde skada kapitalister och höginkomsttagare. Mannen som ville få tyst på sådana otillåtna yttranden och hoppades kunna övertyga Weil vid någon förträfflig middag hos en en rik gemensam bekant. Hela den sjaskiga historien råkade komma ut och publicerades i tidningen ETC. Lyckligtvis håller Fredrik Quistbergh sin gamla artikel tillgänglig fortfarande. Där finns hela det brev Ortmark skickade för att förklara hur skadligt det är med sakligt välgrundade, fria åsiktsyttringar. Där framgår med all önskvärd tydlighet den verkliga innebörden av Ortmarks vakthållning mot ”indoktrineringen”.


Snart kan vi bli av med fattigt folk

januari 22, 2013

Borgarna har länge tyckt att det är ett problem att man inte kan kasta ut fattigt folk ur lägenheter med attraktiva lägen genom att kraftigt höja hyrorna. De har kommit en bit på väg och nu är frågan uppe till prövning. Den aktuella hyreshöjningen på 10 % är inte så vansinnigt stor, även om den blir mycket kännbar för folk med små marginaler, men denna gång är det principen man vill slå fast. När väl principen att läget ger rätt att höja hyran rejält har slagits fast, så kommer det att bli möjligt att kasta ut folk med för lite pengar så att rikare människor kan ta över de attraktiva lägenheterna och fastighetsägarna kan gotta sig åt stora förtjänster. Det sistnämnda är dock bara ett övergångsfenomen. När hyrorna stiger kommer fastighetspriserna att börja stiga och avkastningen i procent sjunker tillbaka. Nyordningen med hyressättningen är en engångsgåva till nuvarande fastighetsägare. Drömmen om att kunna jaga ut fattigt folk från de välbeställdas områden är dock på väg att förverkligas. Den gåvan till de rika är mera bestående.


Det är kapitalavkastningen, dumskalle

januari 22, 2013

Nyligen presenterade LO ett blygsamt förslag om förändrade regler för bolag inom den så kallade välfärdssektorn. Lite kvalitetskrav, lite öppenhet och möjlighet till granskning av ekonomin samt en ny bolagsform med vinstbegränsning. Välmotiverat, men i stort sett harmlöst alltså, i synnerhet eftersom LO ger kommunerna rätt att strunta i vinstbegränsningen. Som Eric Sundström noterar kan Löfvén och SAP-toppen andas ut. Inga radikala krav och inget som går emot partilinjen. En olycklig följd av detta är att man inte heller reser de principfrågor, där det borde gå en skarp skiljelinje mellan vänster och höger och där det skulle finnas möjligheter att vinna stöd.

En försvagad arbetarrörelse försöker klara sig genom att vara försiktig och återhållsam. I praktiken visar man upp sin svaghet och bjuder in motståndarna till att slå till, ungefär som ett skadat bytesdjur lockar till sig rovdjur. Kapitalet och dess knektar går följaktligen till samlad attack. Gemensamt för dem är att de gormar om valfrihet för att undvika den grundläggande frågan om huruvida vinstmotivet är den mest önskvärda principen för resursfördelning inom områden såsom vård och omsorg. Folkpartisterna Birgitta Rydberg och Anna Starbrink utbrister att LO har en vision om planekonomi och vill avskaffa valfriheten. I samma anda ångar KD:s Maria Larsson fram och hon visar upp sitt skarpsinne genom att jämföra LO:s blygsamma förslag med löntagarfonder. Karin Svanborg-Sjövall från självaste Timbro tar ett delvis annorlunda grepp och hävdar att LO förstör arbetarnas möjlighet att välja arbetsgivare. LO:s motiv är uteslutande ideologiska förklarar rösten från kapitalets eget propagandaministerium, Timbro. Uppräkningen kunde fortsätta om vi begav oss ut i de borgerliga bladens ledarsidor, men det är knappast mödan värt att harva sig igenom fler gallskrik om hotad valfrihet.

Är då någon valfrihet hotad? Skulle en vinstbegränsning lägga hinder i vägen för alla dessa engagerade människor inom välfärdssektorn, som vill pröva nya, annorlunda, egna och alternativa sätt att bedriva verksamheten. För det är naturligtvis bara dessa som figurerar i de upprörda debattinläggen. Strikt sett sett finns naturligtvis inget hinder. Visar det sig att verksamheten dessutom blir effektivare finns det heller inget som hindrar att man ger sig själv och måhända till och med sina anställda en bra lön. Rimligen borde inte en vinstbegränsning inverka på valfrihet och mångfald, åtminstone inte om det var verksamheten och de verksamma som stod i fokus. Men det är inte verksamheten det handlar om. Det är kapitalavkastning. Vinstbegränsning drabbar möjligheten att göra sig fet avkastning på kapital. Det är därför kapitalet och dess knektar skriker i högan sky.

I svaren från dem som är direkt inblandade i att ordna avkastning på kapital kan detta inte döljas. Företrädare för Svenskt Näringsliv och Almega mumlar förvisso valfrihet (och vädrar sin motvilja mot öppenhet för granskning), men kärnan i deras argumentation handlar om rätten till ”marknadsmässig avkastning”. En begränsning av vinstutdelningen

kommer med all sannolikhet att leda till att en stor del av de i dag verksamma privata alternativen kommer att avveckla sin verksamhet och så gott som ingen nyinvestering eller innovationsutveckling från de privata företagens sida kommer att ske. För att privata investeringar ska ske krävs det – även i välfärdssektorn – marknadsmässig ersättning. Om man i välfärdssektorn inte kan få ersättning för den risk en investering innebär, kommer investeringarna att ske i andra sektorer av ekonomin i stället.

Samma budskap, om än i betydligt mer inlindad form, kommer från Vårdföretagarna och Friskolornas Riksförbund.

Man kan bara beklaga att denna aspekt fått en så undanskymd plats i debatten. För det är här den grundläggande frågan ligger. Är maximering av privat kapitalavkastning den lämpligaste vägvisaren för resursfördelning inom områden såsom vård, omsorg och skola?

LO:s debattartikel tar dessvärre inte upp denna grundläggande fråga. Vinstbegränsningen framstår mest som en metod att minska avflödet av pengar från offentlig välfärdsfinansiering till privata vinstfickor. Förvisso kan sådant te sig problematiskt och stötande, men det är ändå bara en begränsad del av problematiken. Den mera grundläggande frågan gäller vad som skall styra fördelningen av resurser till och inom välfärdssektorn. Konsekvenserna av låta privat kapitalavkastning bli allt viktigare för resursfördelningen kommer att visa sig på lite längre sikt.

Ingen kan göra några exakta förutsägelser om vad som kommer att hända, men det går att göra ungefärliga prognoser om färdriktningen. Vi kan lugnt utgå från att inte alla delar av vård, omsorg och utbildning är lika vinstinbringande. Vissa verksamheter är mer lukrativa än andra. Det är ingen djärv gissning, att det är lättare att göra vinster bland ”kunder” som har gott om pengar. Om förväntad kapitalavkastning styr resursfördelning kan man därför förvänta sig en social snedfördelning i var det privata ”välfärdskapitalet” hamnar. Det är inte heller någon djärv gissning att det är lättare att få en god avkastning där det finns gott om ”kunder”, varför även en geografisk snedfördelning är att vänta. Ibland kommer dessa båda faktorer, den sociala och den geografiska, att förstärka varandra.

LO snuddar vid denna problematik, när man säger att marknadsmekanismer inte fungerar i välfärden och att dessa mekanismer sätter medborgarnas rätt till likvärdig välfärd på spel. Och LO tassar ännu närmre grundfrågan i åtgärdsprogrammet, där utrymmet är lite större än i en debattartikel. Likväl är man förtvivlat vag när det gäller att förklara varför det förhåller sig på det viset. I debattartikeln stannar det i stort sett vid påpekandet att det uppstår oligopolsituationer när stora riskkapitalbolag köper upp eller slår ut mindre aktörer. I åtgärdsprogrammet sägs att ”Vinstdriften bidrar till att bygga upp snedvridande incitamentsstrukturer”. Det hade funnits mycket mer att säga om detta.

Underlagsrapporten har lite mer att säga om saken, men trots att den innehåller en hel del värdfullt, så tar rapporten aldrig tag i den grundläggande ekonomiska och ideologiska frågan om i vilken utsträckning privat kapitalavkastning skall vara styrande över resursfördelningen inom vård, omsorg och skola. När rapporten behandlar marknadsmekanismernas roll i välfärdssektorn är det företrädesvis ”kundvalsmodeller” som diskuteras, det vill säga konsekvenserna av låta ”kundernas” val avgöra vem som skall producera välfärdstjänsterna. I och för sig viktiga frågor, men de är inte direkt kopplade till frågan om vinstbegränsning.

Följden av denna vaghet i grundfrågan är att det uppstår en glipa mellan det rubrikmässiga huvudnumret i LO:s förslag och resonemangen om marknadsmekanismernas roll i välfärdssektorn. Den stora principiella höger-vänsterfrågan kommer därför inte upp till debatt. Fältet blir öppet för borgarna att definiera själva debattfrågan, och då kommer det att heta att valet står mellan valfrihet och centraldirigering, det vill säga den form som borgarna vill ha på höger-vänsterdimensionen i politiken. Tråkigt nog är det i viss mån arvet av den centralistiska vänsterns dominans som slår tillbaka igen.

Genom att inte ta upp och utmana borgarna i grundfrågan om vilka principer som skall styra fördelningen till och inom välfärdssektorn, har LO (och SAP) försatt sig i ett hopplöst underläge i debatten. Borgarna kan nu ropa i kör att arbetarrörelsen är ute efter att utplåna valfriheten och upprätta centralstyrda monopol. Väck liv i principfrågan om hur medborgarna vill att resursfördelningen till och inom välfärdssektorn skall gå till. Och påminn väljarna om att det inte är valfriheten som borgarna försvarar, utan kapitalavkastningen.

 


Tysta arbetsplatser

januari 18, 2013

Tidningen Arbetaren uppmärksammar en egendomlig strid om ett korsord. Under den smått komiska rubriken ”Arbetsförmedlingen till attack mot korsord” ligger dock en djupt allvarlig fråga, som tyvärr allt för många redan antingen känner till eller – än värre – känner av. Tystnaden breder ut sig på arbetsplatserna.

Det angripna korsordet stod att finna i tidningen STyrkan, som är en medlemstidningen för ST inom Arbetsförmedlingen. I det sista numret 2012 presenterade tidningen en rapport om arbetsmiljön på Arbetsförmedlingen. Rapporten bär det talande namnet ”En tyst myndighet”, och visar bland annat att 44,4 % av de svarande i enkäten hade svarat nej på frågan: ”Anser du att man som medarbetare/chef/förtroendevald kan säga vad man tycker i myndigheten?”; 41,5 svarade ja och 14,1 sade vet ej. De fria kommentarer som lämnades i anslutning till frågan är än mer talande. Arbetsförmedlingen upplevs av många anställda som en hårt toppstyrd organisation, där inga avvikande meningar tillåts.

Medlemstidningen STyrkan kommenterade enkätrapporten i ganska försiktiga ordalag, men korsordet råkade innehålla en bild av självaste GD, generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist, och med ledning av den bilden skulle man lista ut ordkombinationen ”tystnad råder”. En sådan insubordination kunde självfallet inte Bermudez-Svankvist tåla. Anklagelser om hon kräver tystnad i leden besvarades därför med ett krav på tystnad. Artikeln i tidningen Arbetaren återger skrivelser mellan chefer som handhar olika personalfrågor och andemeningen är att nu måste det bli ett slut på sådan frispråkighet. Trots insikten om att det kan vara lite känsligt att angripa yttrandefrihet och tryckfrihet tänker Arbetsförmedlingens bossar agera kraftfullt för att få den fackliga organisationen att bidra till en respektfull samtalston och ett gott samarbetsklimat, som det så vackert heter när despoter kräver underkastelse.

Det är mer än ironiskt att nu höra Bermudez-Svankvist genom sina underhuggare gnälla över att Arbetsförmedlingen i allmänhet och hon själv i synnerhet får kritik för den tystnadskultur hon har piskat fram. Som tidigare noterats i dessa spalter skröt Bermudez-Svankvist med att hon var auktoritär och att det var hon ensam som bestämde. Hennes uppfattning om ett gott samarbetsklimat framkommer också i de fria kommentarerna i enkätundersökningen En tyst myndighet: ”Även GD har ju uttryckt det som att om det inte passar kan man söka sig något nytt jobb.”

Det funnes nog mycket att säga om den stingsliga despoten på Arbetsförmedlingen, men låt oss i stället vara frikostiga och hålla med henne en liten gnutta och säga att det inte (bara) är en personfråga. En kommentar från enkätsvaren i rapporten En tyst myndighet pekar mot det större sammanhanget för tystnaden på arbetsplatserna. Ty vad är att vänta för den som ger uttryck för sin egen mening? ”Straffas med lägre lön och blir nedtryckt och tystad,” har någon skrivit i skyddet av anonymiteten. Ordningen med individuell lönesättning, det vill säga ordningen där chefer sätter lön för var och en, har skapat en miljö, där det kan bli mycket kostbart att vara misshaglig. Despotismen är inte beroende av auktoritära personligheter på chefsposterna, den är upphöjd till system.

Tystnadens utbredning på arbetsplatserna är kopplad till den maskin för underordning som kallas individuell lönesättning. Till och med Fackförbundet ST (de gamla Statstjänstemännen) har snuddat vid den kopplingen, trots att förbundet har slutit lönesättningssystemet till sin famn. I skriften ”Yttrandefriheten är din!” skriver ST: ”I samband med att staten har gått över till individuell lönesättning, finns misstanken att du skulle kunna bli ”straffad” med sämre löneutveckling om du ifrågasätter arbetsgivaren.” (s. 10) Man skyndar sig dock att tillfoga, att ”Det finns inga bevis på att så verkligen har skett.” Likväl inskärper ST att det är ”mycket viktigt att ST-avdelningen och arbetsgivaren inte har lönekriterier som kan uppfattas som att locket läggs på.” Sedan följer några exempel på olämpliga lönekriterier, såsom att det är negativt för löneutvecklingen om en anställd ”förmedlar en negativ attityd till fattade beslut” och att det är positivt för lönebedömningen om man ”är en god ambassadör för verksamheten”. Som läsare blir man väldigt nyfiken på om dessa exempel är hämtade ur levande livet. Hur det än är med den saken, dylika ”kriterier kan uppfattas som att lönen kan påverkas om du utnyttjar din yttrandefrihet och kritikrätt på arbetsplatsen” och så får det inte vara.

ST anar alltså att det kan finnas en koppling mellan lönesättning och betingelserna för att använda sig av sin yttrandefrihet. Men ST skrapar bara på ytan. Visst kan lönekriterier utformas så att de lägger munkavle på de anställda, men det grundläggande problemet är själva lönesättningssystemet. Genom att i huvudsak – och i bland helt helt och hållet – överlåta åt chefer att sätta lön efter en bedömning av hur en anställd har levt upp till vad chefen anser väsentligt, så har de anställda hänvisats till att vara så behagliga som möjligt i chefers ögon om de vill nå en gynnsam löneutveckling. De anställdas löneutveckling har genom avtal gjorts beroende av chefens uppskattning. Beroendeställningen manar fram anpassning och i värsta fall underdånighet. Det finns mycket att förlora för den som klassas som obekväm genom att ha och uttala åsikter och insikter, som på något sätt stör chefer. Vanligtvis är det mycket svårt att bevisa att någon har straffats. Ett invecklat system av lönekriterier sopar undan bevisen. Lönekriterier är ofta så många, vaga och så svåra att på ett sakligt sätt mäta, att i stort sett alla beslut om löner kan motiveras med hänvisning lönekriterierna. Blir orättvisan riktigt flagrant kan man alltid hänvisa till ”en samlad bedömning”, ty en sådan är det svårt att träffa med konkret kritik.

Statstjänarnas avtal har inte riktigt lika hårresande ensidighet som exempelvis avtalen för arbetare i kommuner och landsting. Efter läsning av kommunala avtal, inte minst det som gäller lärare, framstår de gemensamma löneprinciperna (§ 5) i ramavtalet för löner mm inom den statliga sektorn som riktigt sansade (vilket egentligen bara visar hur avtrubbad man blir av skräckfilmsekvivalenten kommunala avtal). Första stycket lyder:

Lönebildning och lönesättning ska medverka till att målen för verksamheten uppnås och att verksamheten bedrivs effektivt och rationellt. En avgörande förutsättning för en effektiv och väl fungerande verksamhet är att arbetsgivaren kan rekrytera, motivera, utveckla och behålla arbetstagare med sådan kompetens som behövs på kort och lång sikt. Lönesättningen är ett instrument för att säkerställa detta och ska stimulera till engagemang och utveckling i arbetet samt uppfattas som rättvis i förhållande till arbetsresultat och arbetsinsatser.

Här står det i alla fall inte uttryckligen att det är arbetsgivarens mål som skall bestämma lönerna, även om det nog inte råder någon nämnvärd tvekan om vem det är som avgör verksamhetens mål och vem som avgör vad som är effektivt och rationellt. Redan i nästa stycke står det uppmuntrande nog, att en ”arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder” och uttrycket saklig grund återkommer flera gånger. Om man törs lita på sökfunktionen i min pdf-läsare förekommer inte ordet ”saklig” överhuvud taget i Lärarnas HÖK-2102. Statens kaka är lite sakligare än den kommunala.

Borde man då inte vara nöjd och belåten? Statstjänarnas avtal stadfäster inte underkastelsen på det sätt som skett på det kommunala området. Är tillståndet inom Arbetsförmedlingen trots allt ett resultat av personlighetens roll i historien? Ett utslag av en att en stolt despot fått utrymme att härja fritt? Tyvärr inte. Poängen ligger i utrymmet att härja fritt. Systemet med individuell lönesättning ger detta utrymme. Och som redan påpekats, det behövs inte ens en auktoritär despot för att få effekten. Grundbulten i systemet med individuell lönesättning är att visa sig duktig och behaglig i chefers ögon. Ena parten bedömer, den andra blir bedömd. Det är en modell som upphöjer indelningen i över- och underordnad till princip. Vetskapen om att man är utelämnad åt överordnades värdering räcker för att göra vem som helst försiktig med att göra något som kan väcka misshag.

De diaboliska dragen i systemet är inte slut med detta. Eftersom såväl arbetsköpare som fackliga organisationer omfamnar systemet, ges det sken av vara rättvist och väl fungerande. En följd härav är att en dålig löneutveckling nästan automatiskt får sken av att vara sakligt motiverad. Systemet påstår att löneutvecklingen endast beror på den individuella prestationen. Den som får en dålig lön visar bara att han eller hon gjort ett dåligt jobb. Den som inte gjort sig behaglig för chefen och ställs inför Bermudez-Svankvists uppmaning att försvinna om det inte passar, kommer därför att förses med en stämpel som säger att detta är en föga duglig person. Lönesystemet omvandlar chefers godtyckliga misshag till bristande duglighet. Kedjan är verkligen diabolisk. Misshaglig, alltså dålig lön. Dålig lön, alltså dålig prestation. Det tar man med sig i bagaget om man nödgas söka efter annat jobb. Så självklart sprider sig en ängslighet på arbetsplatserna. Och tacka fan för att tystnaden breder ut sig.


Ta strid med försöken att piffa upp religioner

januari 11, 2013

Tidigare i veckan hakade DN på striden mot den påstått falska bild av islam, som portioneras ut av Sverigedemokraterna och många andra likasinnade, utstyrda i varierande blandningar av nationell och kristen dräkt. Det falska uppges bestå i att betrakta religion som oföränderlig och i påståendet att det bara finns en endaste islam, vilken är patriarkal och våldsam. På ett sätt kan man ge DN rätt, ehuru det är tveksamt om DN själv skulle hålla med om det tidningen har rätt i. Det falska, eller det fula tricket, består av att blanda samman religionen med de troende. Muslimer anklagas för allt ont som samlas i islam. Det är lika fel som om vi skulle anklaga alla kristna och judar för att vilja stena trotsiga och upproriska söner, eftersom den gud som härskar i deras bekännelseskrifter påbjuder en sådan bestraffning (5 Mos 21:18-21).

Så långt kan man alltså ge DN rätt. Sätt inte automatiskt likhetstecken mellan de religiösa och religionen. Men är det verkligen en falsk bild att religionen är oföränderlig, patriarkal och våldsam? Betraktas frågan sociologiskt är det en missvisande generalisering. En del religiösa samfund har självmant övergivit sina brutala och förtryckande läror, medan andra mer eller mindre har tvingats att ta till sig mer humanistiska och sekulära värderingar. Den bibliske guden var en osedvanligt grym best, som skulle ha svårt att vinna anhängare idag, även om det fortfarande finns en hel del kristna och judar, som gottar sig alla bestraffningar som de otrogna kan förvänta sig. Jesus uppmaningar att strunta i framtiden, eftersom himmelriket är nära, funkar inte heller så bra i ett modernt samhälle 2000 år senare. Religioner förändras alltså. Ganska självklart, eftersom de är människors påhitt.

DN betonar föränderligheten hos religionen och lyfter fram muslimska grupper, som vill snälla till sin religion med mer humanistiska och sekulära värderingar, ungefär på samma sätt som merparten av de kristna skarorna har tvingats göra, om än i högst varierande grad. Men vad DN inte säger, och vad ingen av de religionsbevarande reformatorerna vill tala om, är att varje nytolkning, varje anpassning, varje modernisering, också innebär ett erkännande av att religionen är ett människoskapat påfund. Detta är i sig inget konstigt att konstatera, men för de religiösa borde det vara förödande, eftersom det bryter religionens gudomliga ursprung. De religiösa kan helt enkelt inte påstå att deras läror kommer från någon gud.

De gamla stora religionerna har ett problem, eftersom deras gudar är starkt präglade av den miljö de skapades i. Dessa starkt våldsbenägna despoter låter sig inte saluföras för masskonsumtion i moderna samhällen. Själva idén att framför allt injaga fruktan för någon gud är på de flesta håll en marknadsföringsmässigt hopplös uppgift. I stället får religionens talespersoner kränga nya tolkningar och nya läsningar – vilket inte sällan betyder att man helt enkelt stryker sådant som ter sig allt för motbjudande – av de heliga skrifterna. Men, och det förtjänar att upprepas, dessa nya tolkningar och läsningar bryter det gudomliga ursprunget. Ingen kan längre hänvisa till något annan än högst mänskliga teologer när man skall berätta om innehållet i den religiösa läran.

Rimligen borde detta skapa allvarliga problem för religionerna, men detta är det allt för få som vill medge. I stället föser man bort dem som vill hålla fast vid de eviga sanningarna och de heliga skrifternas faktiska innehåll och kallar dem för fanatiker, dogmatiker, fundamentalister eller något annat som låter lämpligt avskräckande. DN springer glatt in i den fällan och talar välvilligt om dem som vill modernisera och humanisera sin religion. ”Det är ofrånkomligt att urmodiga, stela teser luckras upp när de kommer i kontakt med en modern och föränderlig omvärld”, deklarerar ledarskribenten muntert, och fortsätter:

Just det har inte tillåtits i Mellanösterns diktaturer och teokratier. Gamla världsbilder har fått stå orubbade, gamla tolkningar oemotsagda. Men med nya generationer som växer upp i större frihet kommer alltid nya sanningar, nya ifrågasättanden. Kristendomen förändras och tar sig annorlunda uttryck i olika tidsepoker, länder och församlingar. Samma sak gäller judendomen.
Att tro att muslimer skulle reagera på ett helt annat sätt än sina abrahamitiska kusiner är en märklig fördom, även om det finns skillnader i hur de olika religionerna traditionellt förhållit sig till sina urkunder.

Men om det nu är så att religioner byter ut sina sanningar genom omtolkningar i mötet med en fri värld, så måste detta betyda att religionens sanningar byts ut helt utan inblandning av några gudar. I så fall måste man självfallet ta steget fullt ut och förklara gudarna överflödiga. De som vill kränga religiös vidskepelse får saluföra den som en helt människoskapad produkt. Allt annat vore falsk marknadsföring.

Vidskepelsens kolportörer har tvingats till religiös produktutveckling, eftersom deras gudar ter sig så motbjudande för fria människor. Varje sådant steg borde undergräva föreställningen att religioner har gudomligt ursprung. Tyvärr har den effekten uteblivit. Eller det går i vart fall väldigt långsamt. Daltandet med dem som moderniserar sina religioner fortsätter och på så sätt ges vidskepelsen utrymme att fortleva. Därigenom ges också en grund för de religiösa maktapparaterna att fortleva. Skadeverkningarna av detta är måhända inte särskilt påtagliga här i Sverige, men runt om i världen leder religiösa intressens maktställning till förtryck, fattigdom och död.

Det är därför vårt moraliska ansvar att ta strid mot religionerna. Sluta dalta med dem som försöker anpassa sina gudar till en fri och upplyst värld. Är de inte nöjda med sina gudar får de väl överge dem. Om de istället vill göra nya, modernare gudar, så bör de pressas att erkänna att de inte har något annat än just nya gudar, påhittade av dem själva, att erbjuda. Med sådan utrustning blir det avsevärt mycket svårare att resa några maktanspråk. Och vi kan börja hoppas att allt fler, som ställs inför valet mellan de gamla bestialiska gudarna och nyfabricerade snällgudar, gör det enda förnuftiga och fimpar vidskepelsen för gott.


Att ljuga i ämbetet

januari 11, 2013

I dag går Annie Lööf till någon form av försvar av … tja, fan vet. Hon tar också upp kampen med Moderaterna i konsten att ljuga om sin historia. Bland annat klämmer hon i med följande:

Vi har våra rötter i de självägande svenska böndernas kamp för frihet och rättvisa, som lade grunden för Sveriges snabba marsch mot demokrati och välstånd. Partiet grundades för drygt hundra år sedan på grundval av de eftersattas rätt mot överhögheten.

Trots att Bondeförbundet inte bildades förrän 1913 brukar Centerpartiet räkna sitt ursprung till 1910, då Carl Berglund publicerade sitt upprop ”Bröder, låtom oss enas” i tidningen Landsbygden. Bondeförbundet ville försvara bönderna från det proportionella valsystemets förment negativa verkningar för bönderna, samt även i andra avseenden tillvarata böndernas intressen. I det första partiprogrammet riktade man sig bland annat mot truster och monopol och mot georgistiska jordskatter. Det första Bondeförbundet var ett utpräglat intresseparti för bönderna, vilket sägs uttryckligen i 1919 års program.

Men hur var det med demokratin? Valprogrammet 1917 tar ställning mot, delvis för att den allmänna rösträtten ansågs gynna städerna på landsbygdens bekostnad.

Bondeförbundet anser icke tiden lämplig, att på sitt program upptaga en förändring av den 40-gradiga skalan.
När Bondeförbundet vidare förklarar sig vara motståndare till kvinnans politiska rösträtt, vill det därmed icke underkänna kvinnans värdefulla insats i det samhällsdanande arbetet, men med en sådan reform genomförd, ligger det i öppen dag, att landsbygdens intressen skulle bliva mycket tillbakasatta. I städerna kunna både män och kvinnor mycket väl rösta med, ty vallokalen är ofta belägen tvärs över gatan. Men på landet har man ofta milslånga vägar, och man och hustru kunna ofta icke komma ut samtidigt för tillsynen av barn och kreatur. Följden skulle bli, att städer och tätare bebyggda samhällen skulle få sin rösträtt fördubblad, under det att landsbygden, på grund av nämnda förhållanden skulle få sin rösträtt så gott som oförändrad. Då röstningen redan nu är sämre på landsbygden än i städerna, skulle med kvinnlig rösträtts införande landsbygdens rösträtt icke bli stort större än en tredjedel av städernas och därtill vill väl ingen tänkande lantbo medverka.

Så var det med Lööfs påstående, att Bondeförbundet/Centerpartiet lade grunden för en snabb marsch mot demokratin. Men det är inte riktigt slut där. År 1921 gick Bondeförbundet samman med Jordbrukarnas Riksförbund, som hade bildats 1915, på årsdagen av det så kallade bondetåget 1914. Flera av de ledande bakom bondtåget var med Riksförbundets styrelse. Mycket kan man säga om bondetåget, men några påskyndare av demokratin hittar vi knappast där. De verkligt demokratiska krafterna samlade sig två dagar senare i ett avsevärt mycket större arbetartåg.