Är regeringen på väg att byta strategi?

november 21, 2012

Regeringen meddelade i lördags genom herrar Borg och Reinfeldt att den var redo att ompröva a-kasseskatten, som har gett kraftigt differentierade avgifter för medlemskap i arbetslöshetskassa. Det lite udda i sammanhanget är att regeringen ställer krav på arbetsmarknadens parter att dessa skall träffa yrkesintroduktionsavtal, som regeringen bedömer som tillräckligt bra. I praktiken kräver alltså Borg & Co att de fackliga organisationerna skall bli transportkompanier för regeringens arbetsmarknadspolitik. I en återhållsam kommentar kallar Mats Essemyr detta för ”en skruvad och sällsynt ordning för hur det går till i det svenska partssystemet.” Det är nog det minsta man kan säga. Det enda rimliga svaret från de fackliga organisationerna är att regeringen genom sitt utspel totalkvaddat alla utsikter att skriva yrkesintroduktionsavtal, oavsett vad man tycker om idén i sig. Reaktionen från LO var dock betänkligt lam. Visserligen är fackföreningsrörelsen försvagad och tillbakaträngd, men det får inte hindra den från att se den principiella sidan av högerregimens utspel. Skulle  fackförbunden böja sig nu, har de meddelat att de är villiga att fungera som verkställande organ för regeringen. Det är en mycket farlig väg att ge sig in på.

Vad som ligger bakom Moderaternas omsvängning i avgiftsfrågan kan man bara spekulera om. I somras gick kollegerna i högeralliansen ut och föreslog att de differentierade avgifterna skulle slopas och att man skulle införa obligatorisk a-kassa. Som bekant är avgiftsdifferentiering genom a-kasseskatt oförenligt med ett obligatorium. Sammantaget ger arbetslöshetsförsäkringen nu stora överskott till statskassan. Förmodligen är det i strid med lag att använda systematiskt försäkringen som en extra inkomstkälla för staten, men så har det varit under hela den nuvarande regimens tid vid makten. Moderaterna har hittills valt att behålla behålla pengarna hellre än att driva på för obligatorium. Måhända har de börjat räkna på nytt. Att slopa differentieringen skulle kanske kosta statskassan ett par miljarder (en vild gissning, baserad på att finansieringsavgiften gav 3 130 miljoner år 2006, d.v.s. innan a-kasseskatten införts, jämfört med 4 992 miljoner å4 2011; se inkomsttitel 2525 i tabell 7 i ESV:s rapport Tidsserier, statens budget m.m. 2011). Eftersom a-kasseskatten varit regressiv skulle det mesta av pengarna hamna hos grupper med så små marginaler att man lugnt kan räkna med att allt går till konsumtion. Följaktligen rinner 25 % tillbaka till statskassan som moms. Det blir alltså inte så fasligt dyrt att slopa a-kasseskatten. Då kan man fundera över vad Moderaterna tänker sig kunna vinna.

Min gissning är att Moderaterna har tänkt om i obligatoriefrågan. Det övergripande målet med alla krumbukter har varit att försvaga de fackliga organisationerna. Tro inget annat. Men man har haft olika metoder att välja mellan och hittills har Moderaterna hållit fast vid metoder som varit förenliga med en regressiv a-kasseskatt. De stora vinsterna har man dock gjort genom att försämra villkoren i arbetslöshetsförsäkringen. På så sätt har man skapat ett stort utrymme för att höja den löneskatt som kallas allmän löneavgift och som ligger inbakad i de s.k. arbetsgivaravgifterna. Denna löneskatt (tillsammans med den förmodligen lagstridiga överfinansieringen av arbetslöshetsförsäkringen) har finansierat jobbskatteavdraget. A-kasseskatten är i sammanhanget inte någon stor inkomstkälla. Den kan mycket väl offras för att vinna de fördelar en obligatorisk a-kassa skulle ge. Ett obligatoriesystem skulle ytterligare stärka statens kontroll över försäkringen och det skulle bli ännu lättare att använda försäkringen för att låta arbetslösheten sätta press på arbetsvillkoren (den idé som döljer sig bakom högerns användning av uttrycket ”omställningsförsäkring”). Obligatoriesystemet skulle dessutom helt bryta banden mellan a-kassa och fackliga organisationer, vilket högern drömt om sedan Socialdemokraterna fick igenom Ghent-systemet på 1930-talet.

En obligatorisk a-kassa medför med andra ord en hel del som får det att vattnas i munnen på högern och om kostnaden inte blir mer någon eller ett par miljarder är det inte mycket att bekymra sig om. Skälet till att dröja med förslag i frågan a-kasseskatten till 2014 skulle i så fall vara att man vill ha ett förslag i obligatoriefrågan klart innan man rör avgifterna. Om dessa gissningar är korrekta, är det extra motbjudande att se hur högern försöker använda a-kasseskatten som lockfågel för att förvandla  fackföreningarna till organ som skriver under avtal dikterade av regeringskansliet.

Dessa muntra spekulationer om ett strategibyte är inte alldeles ogrundade. Det finns en massa allt för sällan uppmärksammade fakta (och välavvägda omdömen) här om någon skulle vara road.

 

Annonser

Världen rullar på och jag försöker komma ikapp

november 20, 2012

En tillfälliga anhopning av arbete har hindrat lusten att uttrycka min oförgripliga mening om ditt och datt den senaste tiden. Mycket har hänt som hade varit kul att utgjuta sin oförställda skadeglädje över. Allra roligast var att ett gäng fascister och rasister visade sig vara fascister och rasister. Egentligen borde ingen ha blivit överraskad, men beklagligt nog var det sannolikt en oväntad uppenbarelse för många att se framträdande talesmän för Sverigedemokraterna rusa runt på gator och vräka ur sig sin oförvanskade mening. Tyvärr har alltför mycket uppmärksamhet riktats mot järnrören. Titta på kroppsspråket och attityden under hela skeendet i stället. Det är uppenbart att det är tre rutinerade gatuhuliganer som är i farten. Erik Almqvist går konsekvent in med händerna lyfta för strid. Likaledes har allt för mycket av uppmärksamheten riktats mot att rasisterna använde en del rasistiska tillmälen (och en del kvinnofientligt allmängods). De maffigaste bitarna kom snarare i sverigedemokraternas utbrott mot Soran Ismail. ”Håll inte på att djävlas med svenskarna” var den uppmaning som riktades till Soran Ismail, och uppföljning gav partiprogrammet i ett effektivt koncentrat: Du är inte svensk, vi bestämmer vem som är svensk och vi får se vad svenskarna tycker. En modernt rasistisk fascism i ett nötskal. Soran Ismail själv pekar ut detta som det värsta problemet.

Henrik Arnstad argumenterade nu i veckan vältaligt för att det är dags att börja kalla Sverigedemokraterna vid sitt rätta namn. Det är ett fascistiskt parti. Varken kostymer eller folkdräkter kan dölja knytnävarna mot alla som inte anses tillhöra den homogena nationella kultur, som SD kräver att få bestämma hur den skall se ut. SD avgör vem som är svensk och de som inte platsar kommer ”svenskarna” att ta hand om. Trots alla försök till att snygga till ytan, har SD aldrig ändrat kärnan i sitt program. Erik Almqvist, Christian Westling och Kent Ekeroth ger en rättvisande bild av det egentliga  partiprogrammet och det är bara att tacka och ta emot när förevigar det hela på film.

Beklagligt nog vill inte riktigt alla kommentatorer fatta att SD förblir vad det alltid varit, ett fascistiskt och rasistiskt parti. I Expressen, som fick filmbilderna, finns hela spektret av insikt representerat. Å ena sidan Johannes Forssberg, som är fullt på det klara med att SD-trojkan predikade partiprogrammet i sina utfall mot Soran Ismail, och å andra sidan Jenny Madestam, som framför allt ser omogna killar, ”som nog egentligen inte mår så bra” och som inte inger förtroende. Utöver några usch- och fy-kommentarer har den professionella statsvetaren bara lite konspirationsgrubblerier att bibringa läsaren. Pinsamt.


Nu börjar nästa etapp

november 6, 2012

Är det startskottet för en ny kampanj i den stegvisa nedmonteringen av de generella välfärdssystemen? Anders Behndig, professor vid Norrlands universitetssjukhus, propagerar i en artikel i SvD för att sparka upp dörrarna för ”medfinansiering” inom vården. Hans eget område gäller grå starr. Inom några landsting är det redan idag möjligt för folk med pengar att skjuta till en egen slant för att ”medfinansiera” sin behandling. Anders Behndig vill att denna princip skall få större utbredning, så att de som kan betala får bästa möjliga linser inopererade. Hans skäl är självfallet ädla och ömmande. Vill man ha bättre linser än de landstingsfinansierade standardlinserna nödgas man gå till en privatklinik och får då stå för hela kostnaden själv . Medfinansiering skulle göra det möjligt att endast behöva skjuta till mellanskillnaden. ”Som kataraktkirurg upplever man det orättfärdigt att inte kunna erbjuda sina patienter den lins de vill ha, trots att de erbjuder sig att betala merkostnaden.”

Vi behöver inte ifrågasätta Anders Behndigs motiv, men även de ädlaste uppsåt kan ha effekter, som ger anledning att tveka. Vården är en stor och potentiellt mycket inkomstbringande bransch. Efter att Stefan Löfven lyckats få partistyrelsen med sig i att inte hota vinstdrivande verksamhet inom skattefinansierad vård ligger en lockande marknad och väntar. Trots att alla säger att det varken bör eller skall få ske, så är det ganska lätt att ”skumma” marknaden. Privata bolag kan plocka åt sig de lönsamma patienterna och kommunerna får ta hand om de kostnadskrävande och därför olönsamma fallen. Effekterna är redan kännbara på sina håll. Jag har själv hört ekonomichefer i välbeställda stockholmsförorter tala om vilka problem detta skapar för kommunala sjukhus.

Konsekvenserna stannar inte vid att det blir stora vinster i de privata vårdbolagen. Eftersom de tunga kostnaderna hamnar på de kommunala inrättningarna får dessa problem med att få pengarna att räcka till. Givetvis påverkar detta kvaliteten i vården och arbetsvillkoren för de anställda. Vid utvärderingar ser det därför ut som om de privata bolagen ger både högre kvalitet och bättre arbetsvillkor, vilket mycket väl kan vara sant. Orsaken är dock inte högre effektivitet, utan att de kan skumma marknaden på ett sätt som den offentliga vården inte kan. De offentliga är tvärtom skyldiga att ta hand om de patienter, som de privata inte finner lönsamma nog. Segregeringen är en långsam process, men likt rosten sover den aldrig. Konsekvenserna smyger sig på oss så sakta att det är risk att de normaliseras. Det hela sker medan vi överöses av propagandafloder om de privata alternativens överlägsenhet. Segregeringprocessernas konsekvenser verkar ge bekräftelse på propagandan.

I detta läge vore det naturligtvis mumma för vårdkapitalet om det gick att få in ”medfinansiering” i systemet. Får man bara acceptans för principen finns det inga gränser för hur mycket lönsamhet man kan krama ur marknaden. Vården är till sin karaktär sådan, att det nästan alltid går att erbjuda lite till för den som är villig att betala extra för något tillskott till behandlingen och bekvämligheten under sjukhusvistelsen. Släpper man lös principen, så kommer det att skynda på segregeringen av vården. Medfinansiering öppnar dörren för en utveckling mot en rent klassbaserad vård. Endast det bästa är gott nog för överklassen, medan normalinkomstskikten får en ganska anständig vård, särskilt de som har extra försäkring. Och fattigt folk får smaka på vad det kostar att vara olönsam.

Det finns mycket att diskutera i frågan om vinster i välfärden. En av dessa frågor är hur en vinstdriven miljö fungerar som helhet. Förslaget att släppa in medfinansiering på bred front borde leda till en sådan diskussion, men tyvärr tvivlar jag på att det kommer att ske. Anders Behndig betonar att pengarna inte räcker för att ge alla de linser de skulle behöva för att få bästa tänkbara alternativ. Det är ett argument som sossarnas säkert är beredda att svälja. Sosseledningens försvar av vinster i välfärden bygger inte minst på att vinsterna behövs för att locka privat kapital till vårdmarknaden. De tänker alltså inom samma ramar. Pengarna räcker inte, därför måste privata medel in. Samma tankegång som motiverar medfinansiering ligger till grund för sossarnas vinstförsvar. Därför är det stor risk att den principiella debatten om vinstdrivna systems konsekvenser uteblir (den får knappt tre rader på sid 8 i SAP:s rapport om vinster i välfärden).

Regeringen kan sitta vid sidan om och smacka belåtet. Den har konsekvent jobbat för att lämna den generella välfärden i små, men oåterkalleliga steg. Inget braskande tal om systemskifte, utan små steg med stor principiell betydelse. Det avgörande har varit att göra det svårt att riva upp förändringarna. Genomför den lilla reformen, som etablerar en ny princip, och låt det hela sedan puttra på av egen kraft. Sossarna har hittills stått helt handfallna inför denna strategi och de har i praktiken accepterat allt som regeringen gjort. Medfinansiering ser nu ut att bli nästa steg i nedmonteringen av den generella välfärden. Det börjar med den ädla och ömmande ambitionen att ge de bästa linserna till personer med grå starr. Hur kan någon invända mot det? Inte kan väl någon neka en medmänniska möjligheten att med egna pengar se till att få lite bättre synförmåga än vad kommunala standardlinser skulle ge? Hur kan någon vilja hindra detta med tal om principer? Hur skulle någon kunna ställa principer mot människor? Hur skulle någon kunna vilja ifrågasätta överklassens krav på privilegier?


En teologisk arbetsfördelning: Religion med respektive utan personlig gud

november 5, 2012

Moderna religiösa människor har uppenbarligen problem med frågan om deras guds existens. Egentligen skulle man kunna strunta i det hela och låta dem brottas på bäst de vill med sina grubblerier över hur de skall kunna behålla sina överflödiga hypoteser, men det ligger större och mer angelägna frågor under ytan. Icke-troende debattörer har lyckats få lite större utrymme i den offentliga debatten. Deras argumentation är förödande för alla varianter gudstro, vilket skapar ett långsiktigt problem för religiösa maktanspråk. Sakliga argument biter visserligen inte gudspartister och andra som säger sig tala och handla i namn av någon gud, men det faktum att de förnuftiga argumenten finns tillgängliga försvårar nyrekryteringen. På allt för många håll i världen går det fortfarande att bemöta religionskritiken med sedvanliga förtryckarmetoder, men den vägen är i huvudsak stängd i vår närmaste omgivning. Här får religionens försvarare leta efter listigare vägar ett hålla kvar sin gudar. Jackie Jakubowski ger idag i DN Kultur några exempel på dessa mer försmädliga metoder att rädda gudarna kvar.

Jakubowski smyger in det gamla vanliga tramset om att icke-tro också är en tro. Den här gången sker det genom att kalla ateismen ”en minoritetstro i världen”. Naturligtvis är han fri att kalla nykterism för en form av alkoholbruk om hans så vill, eller icke-tro på tomten som en form av tomtetro, men i så fall skulle det bli omedelbart uppenbart hur korkat det låter. Den som inte gör några antaganden om övernaturliga väsen ägnar sig inte åt någon tro. Man avstår bara från att göra ett antagande, som det saknas skäl att för. Inga konstigheter, men tydligen svårt att acceptera bland dem som inte vill överge sina onödiga antaganden.

Ett betydligt lömskare sätt att rädda gudarna kvar består av att anklaga religionskritikerna för att vara onyanserade och för att rikta sin kritik mot fundamentalistiska åsikter, som saknar stöd i mer nyanserad teologisk debatt. Jackubowski plockar fram religionsfilosofen Gavin Hyman för att framföra dylika tankar. Hyman uppges vara kritisk mot en del inslag i debatten ”som han menar saknar nyanser och som inte så sällan polemiserar mot illvilliga karikatyrer av den religion som Hitchens och Dawkins lärjungar gjort till sin livsuppgift att bekämpa.” Skippar man ”karikatyren” blir det tydligen ingenting kvar av gudarna.

Ett av de centrala argumenten i Hymans bok är att moderniteten förde med sig en form av teism som gjorde det möjligt att se Gud som skapad till människans avbild – och inte tvärt om. Det är en sådan gudssyn som i dag, enligt Hyman, är den enda möjliga formen av modern teism.

Såväl ateister som gudstroende skulle enligt Hyman vara eniga om att det inte existerar någon personlig gud, och följaktligen ”är ateisternas ihärdiga förnekande av en personlig gud som att slå in öppna dörrar”.

I sanning märkliga ord. Om det saknas personliga gudar undrar man vad de gudstroende skall ha sin gud till. Följer man Jackubowski handlar det endast om att bejaka ”en andlig dimension i var och ens eget liv”. Allt reduceras till psykologi. Man skall fylla ett behov av att ge existensen och livet en mening. I så fall borde det finnas en lång rad av betydligt starkare konkurrenter än frånvarande gudar. Man frågar sig därför återigen: Varför detta ihärdiga fasthållande vid att rädda gudar och religion?

Svaret är förmodligen att det är mycket som står på spel. Religionerna talar i kraft av gudar. Religiösa makthavare bygger sin auktoritet på att uttala sig om guds åsikt och de kräver lydnad under en guds välde. När sedvanliga förtryckarmetoder inte kan användas blir man så illa tvungen att bemöta religionskritiken med andra medel. I offentlig debatt får man försöka avväpna kritikerna genom att hävda att de slåss mot väderkvarnar. Kritikerna påstås sparka in öppna dörrar. Ingen tror på de karikatyrer de angriper. Religion är bara en mysig snuttefilt, som kan ge mening åt existensen. Jag har redan tidigare uppmärksammat en del skriverier i samma anda. Men det finns en märklig diskrepans gentemot den reellt existerande religionen här.

Denna typ av ”nyanserad” beskrivning av religion och gudssyn ligger mycket långt från den religion, som tillämpas i praktiken. Den vardagliga religionsutövningen är fylld av böner och annat riktat till en högst personlig gud. Inte ens präster i svenska kyrkan skulle säga att de erbjuder en människotillverkad snuttefilt. I stort sett över allt håller sig kyrkor och prästerskap med en personlig gud och det är dennes bud och påbud man kräver att alla skall lyda. Alla maktanspråk från organiserad religion bygger på kontakten med en personlig gud. Det är därför jag blir så misstänksam när det dyker upp folk som vill bemöta religionskritiken med ”nyanserade” argument. För vad är det de försvarar?

I praktiken, och förmodligen många gånger högst avsiktligt, försvarar de den instans som motiverar förtrycket. Det låter så oskyldigt när de talar varmt för att behålla människoskapade snällisar att ta fram för ge en andlig dimension åt tillvaron eller lite mening åt existensen. Men med tanke på hur överflödande rik den naturliga världen är på människor, mysterier, skönhet, konst, vetenskap, filosofi och annat, som kan skänka mening, andlighet och tröst, så är det svårt att begripa varför någon bemödar sig om att bevara vaga föreställningar om gudomliga väsen. Om gudar skall göra någon terapeutisk nytta måste de nog vara personliga. Vem blir lycklig av att få höra att en gud designade universum för 13,7 miljarder år sedan, men därefter har avstått från att personligen ingripa? Så varför ens bry sig om att bevara någon modern form av teism? Kan man inte nöja sig med vilket new age-flum som helst om det bara är en gnutta andlighet man vill ha? Nej, det är något helt annat de egentligen försvarar och det är därför de inte kan överge teismen. Det är själva föreställningen om gudar som måste försvaras, eftersom den är nödvändig för alla religiösa maktapparater.

De moderna och ”nyanserade” försvararna av teismen hamnar i praktiken i samma läger som William Lane Craig, Frank Turek, Dinesh D’Souza och andra, som försöker förvandla modern vetenskap till ett stöd för existensen av en skapande gud (eller med andra ord kontinuerligt uppdatera ”God of the gaps”). Poängen är att försvara själva föreställningen om gudar, eller om man skall vara petig, om en bestämd gud, för de håller sig alltid med en egen favorit. De moderna har svårt att i öppna intellektuella sammanhang direkt försvara den gamla vidskepelsen, huvudsakligen befolkad av hämndlystna, straffande gudar, som hotar med död och pina, och i senare varianter evig plåga, för alla som inte underkastar sig. Istället riktar de in sig på att försvara en plats för gudar på ett principiellt plan. I den mån de kan rädda själva gudsidén, så kan de också bidra till att upprätthålla den organiserade religionens maktanspråk. Den reellt existerande religionen är beroende av föreställningen om gudar och den har, till skillnad från den ”nyanserade” teologin, inga skrupler när det gäller att klargöra vad en personlig gud anser om ditt och datt. Men den har ett praktiskt problem. Kyrkan kan inte bemöta evidensbaserad, rationell kritik med sina vanliga dogmer, eftersom den i så fall endast skulle framstå som löjlig. Uppgiften att ta sig an sådan kritik tas istället om hand av moderna teologer.

Är denna arbetsfördelning en genomtänkt ”konspiration”? Gissningsvis är det en blandad kompott. En del intellektuella försvarare av teismen har en klar agenda, vilket inte minst framgår av att de är verksamma inom flera fält, såsom lobbyinstitut för ”intelligent design”, högerkristna tankesmedjor, moralpolitiska kampanjer etc. Andra lutar nog mer åt en klassiska hållning och håller sig med två sanningar, en för de lärde och en för folket; religionsfilosofi för akademin och lämpliga dogmer för att hålla folket i lydnad. Andra åter har säkerligen alldeles oskyldiga bevekelsegrunder för sina bemödanden att rädda teismen. Men vore de också redo att ta de fulla konsekvenserna av sina påståenden? Om det nu är så, att moderna teologer är fullt på det klara med att det inte existerar några personliga gudar, kommer de då också att gå ut och förklara att alla de stora religionerna är lögn. Fan tro’t.


Pseudovetenskapen frodas i Lund. Telepati och gudsbevis

november 1, 2012

En samling forskare inom naturvetenskap och matematik upprörs över att Lunds universitet i sin eget magasin LUM  okritiskt sprider påståenden om att telepati, d.v.s. tankeöverföring, existerar. Professorn i parapsykologi, Etzel Cardeña, går i svaromål, men lyckas bara bekräfta vad de kritiska naturvetarna redan sagt, nämligen att hela verksamheten är humbug. ”Kritikerna missförstår vår studie”, säger Etzel Cardeña, ”Den var inte avsedd att ”pröva” om telepati existerar. Detta anser vi redan vara en hållbar hypotes.” Cardeña ger här ett utsökt exempel på den välkända principen: ”Skräp in, skräp ut”. Skickar man in trams i en undersökning, så kommer det trams ut, oavsett hur noggrann man varit i alla ansträngningar däremellan. Likväl är det skönt att seriösa forskare reagerar när sådant larv sprids i lärosätets egen tidning.

Men det finns mer humbug att bekymra sig över i Lund. Den 15 november tänker religionsfilosofen Martin Lembke vinna en doktorstitel på ett gudsbevis. Hela härligheten finns tillgänglig för beskådan. Redan en hastig titt – mer än så har jag inte hunnit med än – visar att avhandlingen är materialisering av principen ”skräp in, skräp ut”. Lembke får ut de antaganden han smugglade in i början, och kallar det hela för ett bevis. Tillvägagångssättet är i princip detsamma som vi använde i min barndom. Med ett exempel hämtat från en tänkt fotbollsmatch sade vi ungefär så här: ”Om det där var mål är mitt arsle ett piano.” Lembke använder samma slutledningsprincip, men omformad från negativ till positiv form, och kallar operationen för ”Exclusion”. Den lyder så här:

För varje klass K gäller, om K inte är tom, att det finns en förklaring till att K inte är tom om och endast om det finns minst en icke-medlem av K som gör att K inte är tom. (Martin Lembke, Non-Gods and Gods: A Cosmontological Treatise s. 129)

Genom att postulera att världen skall delas upp i icke-gudar och gudar visar han sedan att det finns gudar. Om slikt nonsens passerar som vetenskap kommer Lunds universitet att ha ett lika stort trovärdighetsproblem, som den externfinansierade professuren i parapsykologi har skapat.

En stilla bläddrande i avhandlingen ger intryck av att Lembkes bevisföring genomgående håller sig på ordleksnivå.  Han postulerar egenskaper hit och dit och kommer fram till i praktiken vad som helst. Slutsatserna verkar ha skapats först, premisserna sedan. Med ”rätt” premisser och taskig logik kan som bekant bevisa vad som helst.  Opponent vid disputationen är docent Jens Johansson, Uppsala universitet. Han borde rimligen kunna se rätt igenom det teologiska ordvitsandet och se till att dylika övningar inte ges sken av att vara vetenskapligt acceptabla.