Borde man inte vara glad i stället?

När sommaren var på väg att börja hade jag tänkt skriva något med anledning av lagrådsremissen om förslaget att avskaffa arbetslöshetsavgiften, men lite andra plikter kom i vägen. Nu är sommaren och plikterna slut och surkarten i djupet av min själ kan härja lite friare igen. I förrgår presenterades budgetproppen och där finns förslaget att avskaffa arbetslöshetsavgiften. Av allt att döma är regeringen mycket stolt över denna idé. Det är på sitt sätt typsikt för hur nuvarande regim har farit fram i arbetsmarknadspolitiken. Den vill bli älskad varje den gång den försöker rätta till sina egna korkade missgrepp.

Egentligen borde man nöja sig med att vara glad över att skatten på a-kassemedlemskap äntligen avlägsnas. Möjligen kunde man grymta lite över den skada skatten hann åstadkomma under sin livstid, men sedan kunde det vara nog. Kunde. Men min inre rättshaverist klarar inte att stanna där och stillatigande se på hur högerregeringen ljuger om a-kassefinansieringen in i det sista. Så här står det i budgetproppen (s . 548)

Arbetslöshetsavgiften föregicks av den förhöjda finansieringsavgiften som infördes den 1 januari 2007. Införandet av den förhöjda finansieringsavgiften motiverades med att arbetslöshetsförsäkringen behövde bli mer försäkringsmässig. Regeringen ansåg att det måste finnas en koppling mellan utbetalad arbetslöshetsersättning och avgifternas storlek. Detta uppnåddes genom att den statliga subventionsgraden minskades och att försäkringstagarna fick bära en större del av kostnaderna för arbetslösheten. Regeringens uppfattning var att en högre grad av egenfinansiering bl.a. skulle skapa förutsättningar för en samhällsekonomiskt rimlig löneökningstakt. För att ytterligare stärka de drivkrafter som den förhöjda finansieringsavgiften ledde till ersattes den förhöjda finansieringsavgiften med arbetslöshetsavgiften den 1 juli 2008.

Det är imponerande att få in så mycket kvalificerat struntprat och lögnaktighet på en så begränsad yta.  Låt oss kika på meningarna en och en.

Det är sant att det infördes en förhöjd finansieringsavgift vid ingången till 2007.  Avgiften var utformad för att snabbt dra in pengar att finansiera jobbskatteavdraget med. Jobbskatteavdraget var alltså endast en omfördelning av pengar mellan olika grupper, såsom allt trixande med skatter och avdrag alltid är. Vill man vara snäll mot regeringen kan man säga att det även är sant att den motiverade åtgärden med det skulle bli mer försäkringsmässigt, men själva talet om ökad försäkringsmässighet är i sig rent nonsens.

Vad regeringen kan ha menat med att ”arbetslöshetsförsäkringen behövde bli mer försäkringsmässig” är i sig inte så lätt att gissa, men det kan inte åstadkommas genom att ändra avgifterna. Ingenting blir vare sig mer eller mindre försäkringsmässigt genom att höja avgifter. En försäkring är i sin enklaste form att skydda mot risk genom att gå samman i ett kollektiv. Om ett hus av 1 000 brinner ner varje år och det kostar 1 000 000 kr att bygga upp det igen, så kan 1 000 husägare gå ihop och lägga 1 000 kr var per år i en försäkringspott. Den vars hus brinner ner får potten för att bygga ett nytt. Om husen i denna tänkta småstad ligger fördelade på var sin sida av en å och det visar sig att det brinner ofta på ena sidan om ån och sällan på den andra, kan det bli så att husägarna på den sida där brandrisken är liten vill bryta sig loss. Därigenom skulle deras brandförsäkring bli billigare, medan den blir betydligt dyrare för dem som har olyckan att på den brandhärjade sidan av ån. En sådan utbrytning varken ökar eller minskar försäkringsmässigheten. Det enda som sker är att riskkollektivens sammansättning förändras. Lågriskgruppen och högriskgruppen skiljs åt och de betalar olika premie, men en sådan ordning är varken mer eller mindre försäkringsmässig än den gamla ordningen, där de tillsammans utgjorde ett riskkollektiv.

Bolag som erbjuder försäkringar ger i praktiken en inbjudan att ansluta sig till ett riskkollektiv, som utformats av bolaget. Utformningen görs för att maximera lönsamhet och den görs i konkurrenssituation där bolaget löper risk att en lågriskgrupp lockas att bryta sig ut för att få en lägre avgift. Bland annat därför kommer det att finnas olika premieklasser, så att avgifter i viss mån avspeglar graden av risk. Regeringen verkar påstå att det blir mer försäkringsmässigt ju mer man differentierar avgifterna, det vill säga ju mer man bryter ner riskkollektiven i olika riskklasser. Fullföljer man den tankegången vore det mest försäkringsmässiga att var och en stod sin egen risk. Det mest försäkringsmässiga vore med andra ord att överge hela idén med en försäkring.

(Talet om ökad försäkringsmässighet borde för övrigt ha tillintetgjorts av trixandet med arbetsgivaravgiften för avgränsade grupper, åtgärder som till sin praktiska verkan blev ytterligare bidrag till arbetsköpare. Om man skulle använda försäkringsmässig i lite mer vedertagen mening, och fokusera på förhållandet mellan premie och förmån, kunde man påstå att försäkringsmässigheten minskats genom att högsta dagpenning förblivit fryst på 680 kr.)

Något lurt är det med regeringens påståenden om vad den ville åstadkomma med avgiftshöjningen. Någon ökad försäkringsmässighet kan det alltså inte vara, men varför ville regeringen ha en differentiering av avgiften? I många försäkringar kan det finnas rimliga skäl att bryta upp stora riskkollektiv i mindre, så att olika riskgrupper betalar olika avgift. Hur är det med socialförsäkringarna? Finns det skäl för differentiering där? I viss utsträckning är det en politisk fråga, och en fråga om värderingar. Olika yrken har olika sjukfrånvaro. Skillnaderna följer ungefär utbildningskraven, varför man kan förmoda att de också följer lönenivåer. Borde avgiften differentieras för olika yrken? Den som skaffar barn utsätter sig förmodligen för en större risk att bli sjuk. Borde avgiften till sjukförsäkringen vara högre för småbarnsföräldrar? Vissa arbeten är mer skadedrabbade än andra. Vore det lämpligt med högre avgift för arbetsskadeförsäkringen i sådan yrken? Både när det gäller sjukfrånvaro och arbetsskador finns det en del skillnader mellan kvinnor och män. Borde man ha könsdifferentierade avgifter för att öka försäkringsmässigheten?

Såvitt jag vet har ingen på allvar förslagit differentieringar av nu antytt slag. Blickar man bakåt i socialförsäkringarnas historia har det åtminstone sedan tidigt 1900-tal rått en ganska bred enighet om att det finns en hel del fördelar med att inte dela upp riskkollektiven. De som mest behövde socialförsäkringen löpte vid sådan uppdelning störst risk att bli utan. Det finns hur mycket komplicerade frågor som helst att grubbla över när det gäller utformningen av socialförsäkringar, men de får vi lämna därhän. Här räcker det att konstatera att inte ens regeringen har sett något behov att öka ”försäkringsmässigheten” någon annanstans än i arbetslöshetsförsäkringen. Så något lurt är det. Eller egentligen är det inte så lurt. Regeringen säger själv vad det handlar om. De vill pressa ner löner. Men det är två meningar kvar att titta på innan vi kommer till den punkten.

”Regeringen ansåg att det måste finnas en koppling mellan utbetalad arbetslöshetsersättning och avgifternas storlek.” Detta är ett märkligt påstående, eftersom en sådan koppling fanns redan innan regeringen införde en ny avgift. Åter dags för några korta ord om hur socialförsäkringarna finansieras. De finansieras av en samling socialförsäkringsavgifter, som ingår i det som av någon anledning har kommit att kallas arbetsgivaravgifter.  En av dessa avgifter heter arbetsmarknadsavgift och den skall enligt lag användas till arbetslöshetsersättning och en del andra anslutande utgiftsposter. I princip skall avgiften motsvara utgifterna, och sker det förändringar av utgifterna skall avgiften anpassas därefter. Finansieringssystemet har ingen egen buffert, utan använder statskassan som buffert. Blir det överskott går pengarna till statskassan, blir det underskott hämtas pengarna därifrån. Men strävan är att det över tid skall gå jämt upp. Detaljerna kan vi strunta i. Poängen är bara att den koppling regeringen ansåg måste finnas redan fanns. Vi går vidare till nästa mening.

”Detta uppnåddes genom att den statliga subventionsgraden minskades och att försäkringstagarna fick bära en större del av kostnaderna för arbetslösheten.” Här ljuger regeringen rakt av. Någon ”statlig subventionsgrad” fanns inte. Som vi just sett, hela försäkringen skulle betalas av en särskild avgift, och den avgiften betalas av det löneutrymme, som avsatts för att just betala försäkringen i fråga. Påståendet att staten betalar (eller subventionerar) är rent nys. Lite underligt att ingen har frågat regeringen varifrån staten får sina pengar. Allt betalas av dem som arbetar. (Jag skulle kunna säga omfördelning av den samhälleliga merprodukten, men det är bäst att låta bli.) Försäkringstagarna betalade alltså redan hela försäkringen genom den arbetsmarknadsavgift, som anpassats för att täcka kostnaderna. Regeringens nya avgift innebar endast att en del av försäkringen betalades med beskattad inkomst i stället för att tas direkt vid källan (d.v.s. före källskatten).

Så var vi framme vid den mening där den verkliga anledningen till regeringens önskan att differentiera avgiften till a-kassan. ”Regeringens uppfattning var att en högre grad av egenfinansiering bl.a. skulle skapa förutsättningar för en samhällsekonomiskt rimlig löneökningstakt.” Ordet ”egenfinansiering” lägger en dimridå över det hela. Egenfinansieringen har hela tiden varit fullständig, eftersom de arbetande stått för betalningen hela tiden. Det nya var att regeringen ville få en konstruktion på betalningen, som gjorde att det sattes press på lönerna, eller det man kallar en ”rimlig löneökningstakt”. I första vändan, den period då avgiften kallades förhöjd finansieringsavgift, blev det ingen nämnvärd differentiering. Målet var då primärt att dra in pengar för att finansiera jobbskatteavdraget. När man haft lite mer tid på sig ändrades avgiften till något som kallades arbetslöshetsavgift, och då blev det också en kraftig differentiering, så att a-kassor med hög arbetslöshet fick en hög avgift. Skälet till denna konstruktion var regeringens aldrig sviktande övertygelse att arbetslöshet beror på att lönerna är för höga.

Idén att arbetslöshet orsakas av för höga löner har satt sin prägel på allt regeringen gjort inom arbetsmarknadspolitiken, oavsett om det har tagit formen av ett outsinligt flöde av bidrag till arbetsköpare eller ihärdiga försämringar av villkoren för arbetslösa. Denna tanke styrde också utformningen av den nya arbetslöshetsavgiften. Den var en skatt på a-kassemedlemskapet, utformad som en straffskatt på arbetslöshet. Därigenom skulle arbetare avhålla sig från att skapa arbetslöshet genom att ha för höga löner. Grundtanken är allt annat än ny. Hur mycket moderaterna än tjatar om att de är nya, har de aldrig övergivit den nyliberala versionen av det som på 1920- och 1930-talen kallades gammal liberalism. Hade nyhögern haft någon kännedom om hur de fackliga organisationerna och den svenska arbetsmarknaden funkar hade de  fattat redan från början att åtgärden inte hade några utsikter att påverka lönebildningen, liksom att en sådan påverkan överhuvud taget inte är önskvärd. Men nyhögern är hårt ideologiskt driven, med en vilt stirrande blick på låglönejobbens löner, som måste ner, ner, ner. Allt som handlar om utbildning och kompetens, har försummats och försumpats, eller i värsta fall ersatts av lönsamma lekstugor för coacher av alla möjliga och omöjliga slag.

Nu har till slut regeringen nåtts av insikten att ett av verktygen lönenedpressningslådan inte fungerade som man hoppats. Egentligen borde jag väl ha nöjt mig med att vara glad över att den eländiga straffskatten på arbetslöshet försvinner, men eftersom regeringen fortsatte att ljuga hela vägen, så måste rättshaveristen i mig få ge utlopp sin ilska hela vägen. Förhoppningsvis blir detta den sista diatriben i ämnet arbetslöshetsavgift. Men jag är säker på att regeringen är fylld av fräscha idéer att tjata sig hes om.  Och jag fruktar att de kommer ha lång tid på sig.

Bidragslinjen och lögnen regerar

Regeringen fortsätter sin bidragslinje. Och man fortsätter att hämningslöst ljuga. Och den regimtrogna pressen fortsätter att ödmjukt sprida regeringskansliets propaganda. Inget är nytt under solen, men lite vrede måste jag ändå skriva av mig i väntan på att solen skall gå upp igen.

I går presenterade regeringskansliet den första propagandasvalan från den kommande budgeten.  Under rubriken ”Nya vägar in för unga – jobbpaket på 3,1 miljarder” berättar regeringen att man ”vill skapa nya vägar till jobb för unga”. Hur skall det gå till? Jo, man gör det ”billigare för arbetsgivaren att anställa yngre ungdomar”. Detta sker genom att sänka den så kallade arbetsgivaravgiften lite till för personer under 23 år. Sedan tidigare är arbetsgivaravgiften nedsatt för personer under 26 år. Nu tar man alltså ytterligare ett steg på den vägen. ”För unga som inte fyllt 23 år vid årets ingång vill vi sänka socialavgifterna från dagens 15,49 procent till 10,21 procent.” Förmodligen innebär det att arbetsköparen endast betalar in ålderspensionsavgiften, som är just 10,21%.

Vad betyder då detta? Först och främst är det en fortsättning på regeringens bidragslinje. För ett halvår sedan publicerade tidningen Arbetet en artikel, som borde ha fått mycket mer uppmärksamhet. Där visades att bidragsjobb numera kostar betydligt mer än a-kassan. Tidningen syftade på de jobb, som har någon form av anställningsstöd från Arbetsförmedlingen. Jag har tidigare berört hur mycket skumrask som plockar åt sig skattepengar genom dessa bidragssystem. Oavsett vilka de ursprungliga avsikterna var, har anställningsstöden i stor utsträckning blivit en ren statlig subvention till arbetsköpare. Nedsättningen av den så kallade arbetsgivaravgiften är i princip samma sak. Regeringen bidrar med en rabatt på arbetskraft. Man presenterar det självfallet inte som ett bidrag, men det är i praktiken precis vad det är.

Noggranna läsare har noterat att regeringen i sin PM säger att de minskar socialavgifterna, medan jag har skrivit arbetsgivaravgiften. Skillnaden beror på att regeringen ljuger. Arbetsgivaravgiften består av två delar, dels socialförsäkringsavgifter (som nu tillsammans utgör 21,54 %) och en allmän löneavgift (en löneskatt som efter kraftiga höjningar nu uppgår till 9,88 %). Regeringens nyskapande idé nu är alltså att minska dessa avgifter lite till för folk under 23 år. Arbetsköparna slipper nu betala in den allmänna löneavgiften samt alla socialförsäkringsavgifter med undantag av ålderpensionsavgiften. Ungdomar kommer givetvis inte att nekas ersättning från socialförsäkringarna vid sjukdom, arbetslöshet, föräldraledighet eller arbetsskada. Regeringen omfördelar bara pengar, så att vissa arbetsköpare slipper betala den del av lönen som skulle ha använts till att betala för försäkringarna. Och som grädde på moset blir det lite skattesubvention.

Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg, att socialförsäkringsavgifterna betalas av löneutrymme som de anställda avstått för att i stället använda till kollektiva försäkringar. Förvisso har det skett en markant förändring i proportionerna mellan socialförsäkringsavgifter och löneavgift under nuvarande högerregering. Försäkringarna har försämrats och har därför blivit billigare, men staten har behållit pengarna genom ständiga höjningar av den allmänna löneavgiften. Denna förändring ändrar inte det faktum, att det handlar om ett löneutrymme, som i en eller annan form borde tillfalla de anställda. Det gäller både socialförsäkringsavgifterna och skatten. En möjlighet vore att använda pengarna till socialförsäkringar och utbildning. Regeringen skickar i stället slantarna till arbetsköpare, som nu kan gotta sig åt att få lite ytterligare bidrag.

Jag tror inte någon har lyckats hitta någon nämnvärd effekt av riktade sänkningar av arbetsgivaravgifter. Svenska Dagbladets ”Faktakoll” kunde inte finna något stöd för att åtgärden åstadkommer något. Samma resultat nådde DN, som konstaterade att det var en ”kostsam och ineffektiv miljardreform som inte har skapat några mätbara jobb.” En färsk studie av vad som skett inom handeln fann, att den kraftiga lönesubventionen inte lett till att fler unga fått jobb. Tvärtom, andelen unga, liksom andelen arbetade timmar av unga, hade minskat något.

Regeringen har dock aldrig övergett sin övertygelse om att arbetslöshet berör på för höga löner. I ord har de måhända då och då sagt annorlunda, men som alltid med nuvarande regim, lyssna inte på vad de säger, utan titta på vad de gör. På tusen och ett sätt har de försökt ge sig på lönerna. Det enklaste sättet har varit en växande mängd bidrag till arbetsköpare. Därigenom har regeringen skapat en djungel av tröskeleffekter och manipulationer för att inhösta bidrag. Jag önskar att någon med lite journalistiska utredarmuskler kunde undersöka detta träsk. Ta gärna en extra koll på flyttstädsektorn i Stockholmsregionen.

Jösses, det där blev visst mycket längre än planerat. Den stora bluffen i regeringens utspel var egentligen påståendet att man ”satsar” 3,1 miljarder kr för att ge ökad sysselsättning för ungdomar. Vad rubriken hoppade över var att nästan 2,8 av dessa miljarder tas av en åtgärd som – hur välkommen den än är – inte har ett smack med ungdomsarbetslöshet att göra. Den summan går till att avskaffa den skatt som lades på a-kassemedlemskap nästan omedelbart efter högerns makttillträde. Med karakteristiskt nyspråk kallas åtgärden nu att man slopar differentieringen av arbetslöshetsavgiften. Det låter förstås bättre än att säga, att man tar bort en skatt, men enligt alla normala definitioner var det en skatt och inget annat. I första vändan blev det i stort sett ingen differentiering, men efter ett år ändrades systemet. Den nyinförda arbetslöshetsavgiften blev då en straffskatt beräknad på hur mycket ersättning en a-kassa betalade ut. Regeringen hade två avsikter med detta. Dels ville man dra in pengar för att finansiera jobbskatteavdraget, dels ville man sätta press på lönerna. Det senare byggde på idén att arbetslöshet enbart beror på att lönerna är för höga. Tanken var att arbetarna skulle vara återhållsamma i löneförhandlingarna, eftersom höjda löner gav högre arbetslöshet och därmed dyrare a-kassa. Inget av detta var någonsin hemligt. Avsikten att påverka lönerörelserna stod klart och tydligt i såväl budgetproposition (kolla budgetproppen 2008 utgiftsområde 13 s. 73, där avsikten förklaras vara att ”stärka drivkrafterna för arbetstagarorganisationer att vara ansvarsfulla i löneförhandlingarna”) och i utredningar (t.ex. Ds 2007:47 ”En effektivare arbetslöshetsförsäkring s. 24, där det kallas att ”stärka drivkrafterna för en ansvarsfull löneutveckling”). Att det var en idiotisk idé kunde regeringens eget Finanspolitiska råd berätta för alla som ville höra på (se dess rapport från 2008 s. 179).

Hur idiotisk idén än var, det är och förblir fel att kalla arbetslöshetsavgiften något annat än en skatt. För att något skall vara en offentligrättslig avgift skall det vara reglerat vad denna avgift skall användas till, eller annorlunda uttryckt, vilken den specificerade motprestationen från det allmänna är. Någon sådan motprestation angav aldrig regeringen. Om avgiften däremot syftar ”till att styra eller eljest reglera organisationers eller personers beteende talar det för att ersättningen inte bör betraktas som en avgift”, utan att det istället är en skatt. Det här har jag inte hittat på själv, utan det kommer från Ekonomistyrningsverkets utredning av hur man skall avgränsa vad en avgift är i offentligrättsliga sammanhang (kolla särskilt s. 11 och 16).

Varför då hänga upp sig på dylika detaljer? Jo, av den enkla anledning att saker bör kallas vid sitt rätta namn. Regeringen plockar nu bort en korkad straffskatt på a-kassemedlemskap och försöker saluföra det som en storartad satsning mot ungdomsarbetslöshet. Men ingen kan väl gå på en så ömklig lögn? Jo, uppenbarligen. Eric Rosén på Politism uppmärksammade hur SvT, DN och till och med Aftonbladet glatt basunerade ut det glada budskapet från regeringskansliet, att här satsades 3,1 miljarder på åtgärder mot ungdomsarbetslöshet. SvT verkar ha backat något och uppmärksammar att det i huvudsak handlar om a-kasseavgifter, men fortfarande är det en mycket regimtrogen rapportering. Regeringen påstås vilja sänka a-kasseavgiften. Samma budskap finns t.ex. i Svenska Dagbladet. Rätteligen borde det stå att den tänker ta bort sin egen skatt. Lite mer anständighet visade Dagens industri, som först återgav från det regimtrogna TT-medelandet om de 3,1 miljarderna, men sedan återkom i ämnet och nyktert konstaterade: ”Regeringens ungdomspaket på 3,1 miljarder var till större delen en återställare av en a-kassereform som gått snett.” Den artikeln var (jämförelsevis) föredömlig genom att fokusera på vilka effekter a-kasseskatten verkligen har haft.

Allt annat än föredömlig är däremot Carl Johan von Seth på DN:s ledarredaktion, som försöker blanda bort korten på ett direkt pinsamt sätt. För att slippa kalla en lögn för lögn anlägger han en lite raljerande ton, och lyckas därmed smita ifrån det faktum att nästan 2,8 av de 3,1 miljarderna inte har med ungdomsarbetslöshet att göra. De ”färska” miljarderna nämns tillsammans med två ”satsningar”. Därefter får vi veta att regeringen ”dessutom kommer att slopa differentieringen av avgifterna till a-kassan nästa år”. Vaddå ”dessutom”? Och vad menar von Seth med att regeringens sätt att räkna ”fick Socialdemokraternas Magdalena Andersson och Vänsterpartiets Josefin Brink att beskylla regeringen för att bluffa”? Vaddå beskylla? Skall det vara så förbannat svårt att kalla en lögn för en lögn. I den regimtrogna pressen är det uppenbarligen en oöverstiglig svårighet. Åtminstone när husse har talat.

Det är mycket som för en vanlig dödlig är både konstigt och motbjudande i denna soppa. Varför håller regeringen så envetet fast vid sin bidragslinje, trots att den inte har gett några andra kända resultat än att öppna en lönsam marknad för diverse skumraskbolag, som villigt lapar i sig bidragen? Varifrån kommer den regimtrogna pressens gränslösa vilja att basunera ut propagandabulletiner från regeringskansliet i stället för att försöka bedriva något som åtminstone ytligt sett liknar journalistik? Varför blir det inte larm och oväsen i hela riket när regeringens nyspråk och ömkliga lögner avslöjas? Och hur kan jag vara så naiv att jag ens gitter ställa sådana frågor?

Historierevisionism 2.0 Från fakta till förtydligande

Det är inte lätt att vara ny moderat alla gånger. Den gamla trista historien hänger sig kvar och lämnar nymoderaterna ingen ro. Första försöket att stajla om partiet skulle fulländas av att man även kostade på sig en ny historia. Ett första steg i denna djärva omdaning togs i idéprogrammet från 2011, där partiet smög in den famösa formuleringen, som implicerade moderata stordåd.

Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.

Ingen kunde misstyda avsikten. De nya moderaterna ville ge sken av att deras parti (under dess olika namn) haft något att göra kampen för rösträtt, kampen mot apartheid, och annat som nu verkade fint att ha kämpat för. Protesterna mot detta försök till historierevisionism hopade sig naturligtvis omedelbart, men de nya moderaterna stod på sig. ”Vi har naturligtvis fakta på det”, var Sofia Arkelstens käcka svar, när DN ifrågasatte om Moderaterna i sin tidigare partiskepnad, Allmänna valmansförbundet, verkligen var med och genomförde lika och allmän rösträtt. Inget snack alltså. Vi har fakta på det! (Jag älskar denna bisarra formulering.)

Carl Bildt var för länge sedan ute i samma ärende, när han i Upsala Nya Tidning gjorde gällande att rösträtten var Arvid Lindmans verk och att i synnerhet sossarna inte hade något med saken att göra, eftersom den då (1907) väldigt lilla socialdemokratiska riksdagsgruppen inte hade varit med i det förhandlingsspel som ledde fram till rösträttsreformen 1907 (en taktisk eftergift från högern, som alltså inte gav lika och allmän rösträtt). Om jag minns rätt fick Bildt på pälsen av UNT:s egna liberaler för detta försök till historieförfalskning. Det vore kul om någon med tillgång till UNT:s egna register och arkiv ville gräva fram och offentliggöra denna historiedebatt. Skall man finna den på bibliotek blir det till att sitta och veva mikrofilm tills man blir sjösjuk. Hur som helst, inte ens de nya moderarenas övningar i historierevisionism är särskilt nya.

Men, nu satsar de nya moderaterna friskt igen. Nu skall historien om den förra historierevisionismen revideras. Dags att lägga den trista historien från 2011 bakom sig. Formuleringen skall bytas ut berättar Aftonbladet. Moderatledningen kan självfallet inte medge att partiet försökte snygga till sin historia. Nej då, man vill nu skriva ny historia om hur man försökte skriva ny historia, när den gamla var för dålig. Partisekreteraren Kent Persson uppger till Aftonbladet att partiet nu gör ett förtydligande. ”Formuleringen gav upphov till olyckliga och felaktiga tolkningar och det ville vi åtgärda. Partistyrelsen har därför kommit med förtydliganden som lett till dessa nya formuleringar”. Olyckliga och felaktiga tolkningar? Hur var det nu? ”Vi har naturligtvis fakta på det.” Inte mycket utrymme för tolkning kan man tycka.

Ett förtydligande hade varit om man skjutit en mening som sade, att partiet genom historien kämpat mot kraven på rättvisa, inte minst när dessa krav handlat om rösträtt och jämställdhet och att man ändå in på Ulf Adelsohns tid stod fast vid sin rasism och ovilja att stödja kampen mot apartheid. Sådant kallas ärlighet och gör att tidigare oklarhet försvinner genom att man uttalar sig tydligt och klart – och framför allt sanningsenligt. Men icke. Förtydligandet sker nu genom att man tar bort den lögnaktiga formuleringen. Genom att sudda ut historien undkommer partiet naturligtvis ”olyckliga och felaktiga tolkningar”. Men att kalla denna operation för ett förtydligande är nyspråk av samma slag, som det som tillämpades i Oceaniens sanningsministerium.

Sannerligen, de nya moderaterna är verkligen uppdateringarnas parti. Nu har det alltså blivit dags att fixa till historien om hur man fixade till historien om partiets historia. När det sprack med fakta så försöker man med ett förtydligande. Det börjar mer och mer likna en fars. Men varje gång partiet kommer med en ny uppdatering av sin historia bör alla vi andra surmulet hålla fast vid den gamla. Och vi bör göra det under stridsropet: ”Vi har naturligtvis fakta på det!”

Ledarkultens bisarra tillbedjare

En frälsare har vidrört landsfader Reinfeldt och hans rike. Lama har rest sig, blinda kan se och Fredrik själv har fått tillbaka sitt hår. Efter en stund kringflackande på tidningarnas hemsidor börjar man undra om han också, likt forna kungar av guds nåde kan bota skrofler. Jag nyper mig i armen för att vakna, men inser att allt på datorskärmen är verkligt. Obamas fikapaus tillsammans med sitt gigantiska följe har fått pressen att braka loss i en kollektiv ledardyrkan, som borde göra Kim Jong-un grön av avund. Ledarkulten har skapat en medial masspsykos, som måste framstå som gränslöst pinsam om några dagar, när allt återgått till det normala igen. Jag önskar att man kunde straffa ansvariga redaktörer och alla medskyldiga journalister genom att tvinga dem själva att läsa högt inför publik allt vad de skrivit de senaste dagarna. Inte för att jag tror att det skulle bota dem från ledarkultens vansinne, men de skulle åtminstone få genomlida några timmar i sin egen dynga.

Jag tror det var Herbert Tingsten, som i en essä jag inte gitter leta efter, påpekade att om en kunglighet uppförde sig vilken normal och anständig människa som helst, så togs detta som uttryck för hans imponerande storhet. Undrar vad Tingsten skulle ha tänkt om han fått läsa sin gamla tidnings artikel om Obamas timslånga besök i Stora synagogan i Stockholm. ”Obama visade sig vara en väldigt varm person, säger Lena Posner Körösi. Han var extremt närvarande, hade många frågor och lyssnade verkligt intresserat på det vi berättade. Det var verkligen imponerande med tanke på hur stressad han borde vara. Det var imponerande och kändes väldigt genuint.” Hade vi fått höra sådana tirader om någon vanlig dödlig hade visat intresse för den plats han besökte? Knappast. Det är samma rojalistiska vidskepelse, som Vilhelm Moberg läste lusen av i ”Därför är jag republikan” för snart 60 år sedan. Och det är samma rojalistiska vidskepelse, som fått Aftonbladet att sätta fyra journalister för att rapportera att det var väldigt trevligt när Fredrik Reinfeldt bjöd Obama och de nordiska regeringscheferna på trerätters middag. Nu var det i och för sig inte Fredrik själv som betalade, men han hade ändå fått sitta ”väldigt länge”. Och det krävdes som sagt fyra journalister för att få fram dessa viktiga uppgifter. De gick dock bet på att avslöja vem som hade lagat den mat Obama själv stoppade i sig. Om inte intresset hinner svalna får väl Aftonbladet avdela några av sina grävande murvlar för att bringa klarhet i den frågan.

Bisarrast av dem alla i denna tävling i ledarkult är naturligtvis Svenska Dagbladet. Per Gudmundson ser i denna tilldragelse hur hela världen återställts till sin naturliga harmoni. Sverige har förts från mörkret till ljuset och in i värmen i högre makters hägn. Reinfeldt har fulländat vad Göran Persson hade inlett – en normalisering av Sveriges förhållande till USA. Inte längre någon avvikande mening. Inte längre någon självständig analys eller självständig bedömning. Bara lycklig underdånighet för att vinna den store ledarens kärlek. ”Nu är vi en normal och pålitlig västlig demokrati. Det är historiskt”, utbrister Gudmundson.

Ja, sannerligen. Tänk om vi haft förstånd att älska bombmattorna över civila i Vietnam, Laos och Kambodja. Tänk om vi helhjärtat hade stått bakom Saddam och hjälpt honom när han använde kemiska vapen i kriget mot Iran och sedermera ägnade sig åt att gasa ihjäl kurder i Irak. Tänk om vi hade valt rätt sida i Sydafrika och sett till att Nelson Mandela hamnade på listan över terrorister fram till 2008. Vi hade kunnat stödja Mubarak intill det bittra slutet och en hel drös med andra gosiga diktatorer. Ja, tänk om Sverige hade varit en ”normal och pålitlig västlig demokrati”. Men då hade ju å andra sidan inte Fredrik fått fylla sin historiska mission. Och då kanske det inte varit väldigt trevligt på trerättersmiddagen. Usch så hemskt.