Följ Calmfors, tala öppet om klasskampen

juli 17, 2012

Lars Calmfors manar idag till bred politisk kompromiss i syfte att ge en stabil arbetslöshetsförsäkring som försvagar fackföreningarna. Det senare skriver han inte rent ut, men det är en av de vinster han ser med ett system med obligatorisk a-kassa. I huvudsak är det inte några nyheter Calmfors för fram. Han själv och andra har sagt detta förr, den enda skillnaden är att man nu skriver i annat tempus. För fem, sex år sedan sade alla med lite sakkunskap: De effekter högeralliansen påstår sig vilja uppnå kommer inte att komma. Nu säger man: De effekter högeralliansen påstod sig vilja uppnå har inte kommit. I Calmfors ögon finns det därför flera goda skäl att överge systemet med differentierade avgifter, särskilt om man bevarar systemet med frivilligt medlemskap i a-kassa. Calmfors vill dock avskaffa det senare och gå över till obligatorium.

Obligatoriefrågan är lite knepig för vänstern att hantera, eftersom frågan i botten handlar om klasskamp. Borgarna vet om detta, men behöver inte säga det högt. Inom socialdemokratin verkar det vara mer kluvet. En del fattar inte vad frågan handlar om, medan andra sannolikt är rädda för att inte passa in i det egendomliga landet ”mitten”, där det råder strikta regler för vad man får säga. I detta trängda politiska läge törs uppenbarligen inte fackförbunden tala klarspråk. Men en fråga om klasskamp är det ändå. Dags att backa bandet något.

De nutida socialförsäkringarnas ursprung är lönearbetarnas egna ansträngningar för att minska konsekvenserna av att vara beroende av lönearbete för sin överlevnad. De arbetande bildade själva sjukkassor och senare arbetslöshetskassor för att mildra följderna av sjukdom och arbetslöshet. I båda fallen fanns alltså ett inslag av individuell försäkring. I slutet av 1800-talet diskuterades statlig stöd till sjukkassorna och redan i början av 1900-talet började det höjas röster för obligatorisk sjukförsäkring. Argumenten för obligatorium handlade bland annat om att ett system på frivillig bas innebar fördelningspolitiska problem. I korthet, försäkringen nådde inte dem med störst behov av den. Fattiga och sjuka hade inte råd att betala och kassorna ville inte ha dem, eftersom de framför allt var en potentiell kostnad. Argumenten för obligatoriska socialförsäkringar har funnits med i debatten under hela det senaste seklet.

Arbetslöshetsförsäkringen har emellertid en dimension utöver det individuella skyddet. Den har en klassaspekt. Arbetslöshetens elände drabbade inte bara den enskilde, den drabbade alla, oavsett om man hade arbete eller ej. Om det stod utblottade arbetslösa utanför arbetsplatserna, så innebar det att trycket på anställningsvillkoren för alla ökade. Att minska nedpressningstrycket på löner och övriga villkor var därför ett gemensamt intresse för hela arbetarklassen. Kunde man minska den  individuella skadan av arbetslöshet, så minskade man också trycket mot försämringar för alla. Därför bildade fackföreningarna a-kassor. De fördelningspolitiska problemen inom sjukkassorna gjorde sig dock gällande även inom a-kassorna. Tankar på statligt stöd dök därför upp även på detta område, men fackföreningarna var obenägna att släppa ifrån sig kontrollen över sina kassor. De visste ju varför de hade bildat dem. Lösningen blev till slut modellen med frivilliga kassor i nära anslutning till fackföreningarna kombinerat med en statligt administrerad finansiering. En sådan ordning kunde de flesta förlika sig med, men högern stretade naturligtvis emot eftersom de, liksom alla andra förstod att det i grund och botten handlade om betingelserna i klasskampen.

Det är viktigt att skjuta in en påminnelse om finansieringen här. Staten administrerar finansieringen. Staten betalar inte a-kassan, precis lika lite som staten betalar någonting annat. Den omfördelar resurser. De praktiska lösningarna har varierat under årens lopp. Innan den senaste förändringen fick A-kassan sina pengar genom att de arbetande avstod en del av löneutrymmet för att finansiera gemensamma försäkringar. Det är detta som av någon bisarr anledning i dagligt tal kallas arbetsgivaravgifter. De innebar att socialförsäkringarna betalades med löner som inte har beskattats. Högeralliansens reform bestod i att de arbetande betalar en större andel av a-kassan med redan beskattade löner.

Trots att staten endast administrerar finansieringen har kontrollen över regelverket helt glidit över i statens hand. Föreställningen att staten betalar har motiverat att staten bestämmer. Så länge det satt förnuftiga sossar vid statsrodret var detta förmodligen inte något större problem för de fackliga organisationerna, som kunde få en hyfsad arbetslöshetsförsäkring och en hjälp i medlemsrekryteringen genom de nära banden mellan fack och a-kassa. När sossarna förlorade sitt förnuft och när staten varaktigt övertogs av borgarna blev läget ett annat. Borgarna vet fortfarande vad det handlar om. De vill inte att försäkringen skall hindra arbetslösheten från att pressa ner lönerna och de vill inte att fackföreningarna skall ha någon fördel av att ha en nära koppling till a-kassorna. Deras problem under regeringstiden , som jag var inne på för ett tag sedan, har varit att de har velat göra för många saker samtidigt. De måste välja.

Det är i det valet Lars Calmfors idag lägger ut argumenten. Trots att han har varit flitigt anlitad av borgarna är Calmfors lite besvärlig för dem, eftersom han är intellektuellt hederlig. Han väger öppet argumenten mot varandra och drar sig inte för att låta sakliga överväganden styra. Avgiftsdifferentieringen funkar inte och har en del olägenheter samtidigt som de finns skäl för obligatorium.

Argumenten för ett statligt obligatorium är lika starka för arbetslöshetsförsäkringen som för övriga socialförsäkringar. Det kan inte heller vara arbetslöshetsförsäkringens uppgift att främja fackligt medlemskap.

Som synes ett klart och enkelt ställningstagande. De klassiska argumenten för obligatorium parat med viljan att försvaga de fackliga organisationerna. De praktiska och tekniska övervägandena för sig och de politiska – eller klasskampsmässiga – ställningstagandena för sig.

Att Calmfors har en öppen blick för klasskampsaspekten framgår otvetydigt av hans resonemang om hur en obligatoriska statlig arbetslöshetsförsäkring skulle ge bättre möjligheter att differentiera avgifterna. Han genomför några tankeexperiment för att illustrera hur staten kunde mickla med avgifterna i syfte att sätta press på lönerna, men de praktiska svårigheterna bedöms bli för stora för att det skall vara värt besväret. Egentligen är det anmärkningsvärt att Calmfors ens ger sig till att testa tankeexperimentet. Tänk efter. Staten skulle alltså sitta och finjustera avgifterna för olika avtalsområden i syfte att pressa ner lönerna för grupper, som staten anser har fått för höga löneökningar. Det ger en påminnelse om att borgare inte är rädda för närgången statlig styrning om det bara tjänar rätt klassintresse. Lyckligtvis släpper Calmfors idén, dock inte av principella, utan av praktiska skäl. Lite orolig blir man ändå. Eftersom idén i sig är både motbjudande och bottenlöst korkad, är det betydande risk att Stureplanscentern och den björklundska pekpinneliberalismen tar den till sig. Det känns hemskt att skriva, men i just denna fråga får vi nog sätta vårt hopp till Anders Borg.

Hur som helst, Calmfors har gjort debatten en tjänst genom att argumentera öppet, sakligt och tydligt. Vänstern måste svara och vi måste göra det med samma saklighet och tydlighet om vad frågan gäller. Borgerligheten vet –  förlåt om jag tjatar om detta – att a-kassefrågorna handlar om klasskamp. Även vänstern måste ha detta som utgångspunkt. Vi kan inte undgå att tala öppet om detta. Det vore att ge upp innan vi ens har börjat debatten.

Annonser

Östros på nya äventyr

juli 16, 2012

Jag gillar siffror. De är tydliga och exakta. Därför är de ofta bra att beskriva vår värld med. Inkomstskillnader, tillväxt, tågförseningar, bonusutbetalningar, arbetslöshet, målskillnad – ja, det mesta av sådant en engagerad medborgare behöver veta kan uttryckas i siffror. Hårda fakta som säger hur det är ställt i världen. Lägger vi dem bredvid bilden av hur vi vill att världen skall se ut, så får vi en effektiv riktningsvisare om vad som bör göras. Ett exempel kan illustrera hur det funkar. Säg att man håller med Thomas Östros och tillhör en rörelse vars ”idé är den demokratiska folkrörelsen, som ständigt strävar efter att nå jämlikhet, rättvisa, god fördelning” och så ser man att makteliternas inkomster drar ifrån arbetarnas. Man tittar på siffrorna och ser att kurvorna mot ökad jämlikhet vänder runt 1980. Och man ser att de 10 procent med de högsta inkomsterna tar en ökande andel av samhällets totala inkomster. Då vet man inte bara att något behöver göras. Man vet också vad man skall göra. Eller hur Östros?

Liksom ett betydande antal partikamrater från den personska regeringstiden har Thomas Östros funnit lönsammare sysslor än att nöta riksdagsbänken i opposition. När han tog klivet från sossarna till Bankföreningen hade han, som alla säkert minns, lite svårt att få någon riktig stuns i de verbala krumbukterna för att sudda ut minnet av vad han tidigare sagt. Huruvida det fanns en åsikt eller ett ställningstagande bakom orden under sossetiden lär vi väl aldrig få veta.

I Dagens Nyheters serie med sommarintervjuer får Östros idag ett tillfälle att klara ut begreppen inför tillträdet som VD för Bankföreningen. Återigen får han det lite svårt med att borgerliga ministrar yttrat sig kritiskt mot storbankerna. Sådant hör till ministrars roll, säger Östros, och han förklarar att bankerna skall ”förhålla sig ödmjukt till kritiken”. Så vårdar man sig ödmjukt om sin egen nya roll. Men Östros vill också få oss att förstå, att det egentligen inte är någon ny roll. Han betonar att socialdemokratin alltid har haft goda relationer till näringslivet. Det vore kul att veta vad han egentligen tänker på när han säger  ”alltid”, ”goda”, ”relationer” och ”näringslivet”. En sak är i alla fall klar. ”Det handlar om att samarbeta.” Så mycket hade vi redan förstått.

En och annan inom socialdemokratin har dock ifrågasatt om det verkligen kan räknas som  ”samarbete” när man låter sig städslas av av den andra sidan. Till dessa tveksamma hör Göran Greider, som satt myror i huvudet på Östros. ”Göran Greider hör till mina favoriter att läsa, men jag har alltid undrat om han är socialdemokrat.” Och visst är det lätt att förstå att Östros har svårt att veta vem som är socialdemokrat. Han lär nog  få fortsätta att grubbla hela vägen till banken.


Aktiv fondförvaltning – eller är någon dum på riktigt

juli 14, 2012

Somliga ger sig aldrig. Enligt en artikel i DN Ekonomi idag (fredag den 13 juli) planerar Nordea att lansera indexfonder i höst, men vd:n för Nordea fonder, Sasja Beslik, har också meddelat att de tänker satsa ännu hårdare på renodlad aktiv placering. Denna linje försvarar han ståndaktigt i ur och skur, såsom i våras när Björn Wahlroos gick till angrepp mot tanken att aktiv fondförvaltning skulle vara värd de ganska dyra slantar man får betala till sin aktive förvaltare. Förmodligen är det ganska få som vet vad de egentligen betalar för, men det måste väl sitta någon expert och plocka ut de allra bästa placeringarna åt just mig. Det gäller förstås att välja rätt expert, den där som bättre än alla andra vet vad man skall satsa på. Lite knepigt bara att så många verkar kunna utlova samma sak. Att veta bättre än de andra.

Det är snart 50 år sedan Eugene Fama började skapa problem för de aktiva förvaltarna att förklara varför de skulle kunna åstadkomma varaktiga resultat, som var bättre än vad marknaden som helhet kunde ordna. Fama har fått äran av att ha fomulerat hypotesen om effektiva marknader. Hans enkla tanke var att priset på en tillgång återspeglar den information som finns tillgänglig. Marknaden är fylld av folk som analyserar information och det sammantagna utfallet av dessa analyser blir marknadspriset. Om någon erbjuder sig att ordna bättre resultat än index måste de alltså antingen påstå sig ha tillgång till information, som ingen annan har tillgång till, vilket är olämpligt med tanke på insiderlagstiftning, eller påstå sig ha folk, som ensamma är bättre på att bearbeta information än alla marknadsaktörer gemensamt, vilket är ett ganska stöddigt anspråk.

Hypotesen om effektiva marknader säger inte att marknaden är rationell eller alltid har rätt. Men den säger att det skall mycket till för en enskild placerare att varaktigt leverera bättre avkastning än marknaden som helhet. Paul Samuelson sammanfattade teoribygget med att det finns ”inga lättförtjänta pengar”. När Fama och andra började sprida sitt budskap tyckte en del att de var oförskämda mot kapitalförvaltare och placerare, men som den mångårige förvaltaren Peter L. Bernstein anmärkte, det var egentligen en komplimang till dem. Placerarnas girighet och intelligens fick dem att göra allt de förmådde för att använda all information på bästa sätt. Därför blev det minst sagt svårt för någon ensam att slå hela detta hårt vinstfokuserade och hårt arbetande kollektiv. Endast om det fanns en massa dumbommar och slöhögar på marknaden skulle det gå att utlova bättre avkastning genom aktiv placering.

Situationen för dem som säljer aktiv förvaltning borde alltså vara lite besvärlig, men de räddas av att hypotesen om effektiva marknader inte är särskilt spridd bland allmänheten och i finanskristider är den lätt att förlöjliga om det skulle behövas. Sasja Beslik väljer ett annat alternativ. Han avfärdar allt vad teori heter. Jag har inte läst Wahlroos bok, säger Beslik. ”Jag är inte intresserad av teoretiska resonemang.” På frågan vad han då är intresserad av svarar Beslik rappt: ”Jag är intresserad av att leverera aktiv förvaltning.” Och självklart är han det. För bankerna finns det stora förtjänster att hämta i denna verksamhet. De tjänar bra på sina avgifter för den aktiva förvaltning, som de ”levererar”. Men det är nog också det enda de kan leverera. För så länge inte marknaden befolkas av en hop förvaltare som är dumma på riktigt kommer de få svårt att leverera bättre avkastning än index. Tänk på det varje gång någon erbjuder sig att – mot en liten avgift – göra just dig rik.


Med små steg på väg mot envälde.

juli 13, 2012

Det har ödslats oändliga mängder gnäll på Lagen om anställningsskydd (LAS), men tyvärr är det betydligt mera sällan, som någon uppmärksammar vad som i själva verket håller på att hända med anställningsskyddet. I Dagens Nyheter kom idag en påminnelse om den förskjutning som skett bort från skyddet av den anställdes rätt. Artikeln uppmärksammar några färska domar (AD 2012:47, AD 2012-41)  i Arbetsdomstolen (AD), vilka tar ytterligare ett par små steg i riktning mot att återupprätta enväldet på arbetsplatserna. I de aktuella fallen har det varit Handelsanställas förbund som stått på den förlorande sidan, men de verkliga förlorarna är alla arbetare. I grunden handlar det om huruvida en arbetsgivare skall vara fri att ensidigt göra om anställningar, till exempel förvandla heltid till deltid. Det finns förvisso några ord i lagstiftningen, som skall främja anställdas möjligheter att gå upp i sysselsättningsgrad, men AD verkar ha sett till att den ambitionen stannade på papperet. AD fortsätter sin drift åt höger och knipsar bort bit för bit av arbetarnas rätt.

Kanske är det bäst att backa lite och slå fast några fundamenta om arbetsrätt och arbetares rätt. För det första får inte arbetare sin rätt av lagen. Arbetsvillkoren är, såsom det mesta, ett utfall av klasskamp. En del av detta utfall har kodifierats i lag, men lagen är inte rättens ursprung – om man nu vill vara lite filosofisk. Detta innebär, för det andra, att innehållet i arbetsrätten i grunden beror på styrkeförhållandena i klasskampen. Vi är inte längre så många som säger detta rent ut, men det är likväl sant och åtminstone borgarklassen är mycket väl medveten om denna sanning. Det är därför borgarna myser av välbehag just nu, samtidigt som de fortsätter att hacka på stort och smått inom arbetsrätten. De har ett ganska påtagligt övertag och det är detta som syns i AD:s praxis.

Arbetsrätten är lite speciell, eftersom AD i hög grad är en rättsbildare. Lite slarvigt uttryckt kunde man säga att lagstiftaren medvetet uttryckt sig i väldigt allmänna termer och överlåtit åt AD att avgöra vad lagen betyder. Om lagen till exempel säger att en uppsägning skall ha saklig grund, så blir det AD som bestämmer vad som är saklig grund. Under 1970-talet och fortfarande en bra bit av 1980-talet präglades rättspraxis av att arbetarklassen hade en jämförelsevis stark position. Sedan har det svängt och under senare tid har arbetarnas rätt pressats tillbaka. Det finns många sätt att göra detta på. De som nyttjats i de aktuella fallen är i viss mån två sidor av samma mynt. Man utvidgar vad som duger som saklig grund och man utvidgar området för det som ibland kallas arbetsgivarprerogativen, vilket på vanlig svenska är arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Många känner nog igen det sistnämnda som § 32, som har varit en aldrig rubbad grundsten i arbetsrätten.

Dags att backa tillbaka igen, till grundstenen i arbetsrätten, den sten som håller det kapitalistiska systemet på plats. Kapitalister köper arbetskraft och vill fritt förfoga över denna arbetskraft när den används. När arbetarna började organisera sig hotades denna oinskränkta makt över arbetet. I Sverige ledde det till att Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) bestämde att dess medlemsföretag inte fick sluta kollektivavtal om det inte fastslogs i avtalet att arbetsgivaren ägde rätt att leda och fördela arbetet och fritt anta och avskeda arbetare. SAF tog till och med in denna bestämmelse i sina stadgar 1905, då som § 23, senare ändrat till § 32. Redan i december 1906 gick LO med på detta krav (”decemberkompromissen”). Därefter stod följande i alla avtal.

Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt använda arbetare, oavsett om dessa är organiserade eller ej.

Tittar ni i nu gällande kollektivavtal är det mycket sannolikt att ni hittar motsvarande formulering någonstans. Alla fackliga organisationer gick visserligen inte med på § 23 direkt och en del försökte med varierande grad av framgång inskränka § 23 i sina avtal; den med digitala läsmöjligheter i hängmattan kan komma åt en hel bok i ämnet. Motståndet hindrade dock inte att § 23/32 blev en bärande princip i arbetsrätten. Lagstiftningen har utformats som avgränsningar och inskränkningar i arbetsledningsrätten, men den har alltså hela tiden utgått från att principen i sig aldrig får ifrågasättas. Vad AD i sin rättspraxis har gjort under senare tid är att steg för steg putta tillbaka avgränsningarna och inskränkningarna.

Förändringar av detta slag väcker sällan någon uppmärksamhet. Geijers odalbonde hade mer rätt än han kunde ana när han noterade att ”Vad stort sker, det sker tyst.” Vidgningen av vad som anses ingå i arbetsledningsrätten resulterade den här gången i att arbetsgivaren i praktiken ensidigt kan ändra anställningsavtalet och minska arbetstiden för en anställd. Mer formellt sett gjorde AD bedömningen att en omorganisering ledde till arbetsbrist, vilket var saklig grund för uppsägning, samt att den anställde hade avböjt ett omplaceringserbjudande.

Det är i sådana här teknikaliteter förändringarna sker (jag misstänker att AD även tänjde på gränsen för vad som skall anses vara att avböja ett omplaceringserbjudande). Oftast passerar de utan att noteras i pressen. Man får därför vara glad när det dyker upp enstaka artiklar i dagstidningarna som sprider kännedom om anmärkningsvärda AD-domar. DN:s rubrik ”Anställda får tvingas till deltid” borde få alla fackligt engagerade att agera. Man blir därför lite oroad, när den jurist på LO-TCO Rättsskydd som drev ärendet för Handels, tycker ”att man ska vara försiktig med att dra några långtgående slutsatser av domen”, eftersom det rör sig om en liten butik. Hoppas att Handels själva ser allvarligare på saken. De har ju suttit och väntat på denna dom (efter att ha väntat på en annan dom som gav en förlust) för att avgöra om de skall gå vidare med en stämnning av Akademibokhandeln och Stadium i likartade frågor. Handels borde rimligen veta att det är strunt samma om butiken var liten eller inte. Frågan gäller inte stor eller liten butik utan om vilket utrymme arbetsgivare skall ha att ensidigt ändra i anställningsvillkoren.

Utan tvekan är det nödvändigt att ta strid i de konkreta sakfrågorna, men vi som fortfarande tycker att arbetares rätt skall försvaras kan inte nöja oss med detta. Vi får inte låta frågan stanna vid att enbart handla om deltidsproblem och visstidsanställningar, hur viktiga dessa frågor än är. Vi måste också se det större perspektivet, den ständigt pågående tillbakapressningen av de landvinningar arbetarklassen gjorde under 1900-talet. Det är därför vi också måste komma ihåg det som borgarklassen är så medveten om. Att arbetsrättens innehåll är resultatet av styrkeförhållanden i klasskampen. Det är många steg kvar innan vi är tillbaka till enväldet på arbetsplatserna, men det är i den riktningen vi går nu. AD:s roll i sammanhanget är mest att omvandla fakta på marken till gällande rätt. Om vi skall vinna tillbaka någon mark kan vi därför inte nöja oss med att föra rättsliga strider. Vi måste följa borgarnas exempel och bedriva gammal hederlig klasskamp. Som alltid.


Arbetsförmedlingen behåller jobben för sig själv

juli 9, 2012

”Det finns lösningar på allt”. Så lyder rubriken på Dagens Nyheters sommarintervju med Angeles Bermudez Svankvist, som jobbar som generaldirektör på Arbetsförmedlingen. Av intervjun att döma är hon mån om sin myndighet, vilket skall förstås som att det är hon som bestämmer. ”Det är jag som är generaldirektör och jag som fattar beslut.” En och annan minns säkert vad detta innebar, när Uppdrag granskning förra våren tog sig för att granska Fas 3. Arbetsförmedlingens egna undersökningar pekade på att en stor andel Fas 3-jobb egentligen var ordinarie arbeten, som fylldes med subventionerad arbetskraft. Den egna interna revisionen gjorde dessutom bedömningen att kontrollen var så dålig, att man inte kunde se till att regelverket efterlevdes. Bermudez Svankvist gjorde då pinsamma försök att slingra sig bort från allt ansvar. Hon visade också vad hon menar med en tydlig ledarstil. Det gick ut en order om vad folk skulle säga i intervjuer och vilken bild de skulle ge av Arbetsförmedlingen. För den som behöver friska upp minnet finns spektaklet tillgängligt på Youtube.

Arbetsförmedlingen (AF) har knappast gjort något för att förbättra sitt rykte sedan de ljög och slingrade sig i Uppdrag granskning. Livet i ”åtgärdslandet” är och förblir som det har varit ända sedan det sattes i system att tillhandahålla billigt tjänstefolk till mer eller mindre nogräknade arbetsgivare. Hela maskineriet med arbetsmarknadspolitiska stöd borde granskas. Det råder inget som helst tvivel om att det finns ett missbruk av systemen, men hur stort detta är återstår att utreda (det ingick tyvärr inte i Statskontorets utredningsuppdrag).

Vad skulle då AF kunna göra för att skaffa sig ett bättre rykte? Enklaste sättet vore naturligtvis att göra sig förtjänt av ett bättre rykte, men det strider mot den nuvarande arbetslinjen, som i huvudsak går ut på att tvinga in folk i rollen som just direkt eller indirekt subventionerat tjänstefolk. (Humbugen med coacher är ett kapitel för sig och det får vi ta upp en annan gång.) Alltså måste det till något annat. Angeles Bermudez Svankvist förefaller tro att allt blir bra om AF kan ståta med en stark ledare och det är just så hon framställer sig själv. Den som kallar henne auktoritär har ”fattat helt rätt” förklarar hon. För att ytterligare understryka att hon hör till de starka ledarnas skara kommer den obligatoriska standarduppgiften om att hon arbetar 80-90 timmar i veckan.

Vi vanliga dödliga kan inte undgå att bli lite konfunderade inför detta. Generaldirektören för den myndighet, som åtminstone enligt namnet skall förmedla arbete, har alltså lyckats förmedla två heltidstjänster till sig själv. Hur kunde det bli så? Det är knappast pengar som saknas. Lönen på 133 500 kronor i månaden skulle utan problem räcka till två anställda. Ja, något lurt är det. Hur som helst, för den som skall marknadsföra sin arbetsförmedlande myndighet måste det finnas något listigare än att skryta med att vara auktoritär och att själv sno åt sig två jobb och fyra löner. Upplysningen att  förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin anser att  generaldirektören är ”störtskön”  hjälper knappast upp situationen, men det kanske ger en fingervisning om källan till problemet. Och, som sagt, det finns lösningar på allt.


Tack för att du är så korkad, Björklund

juli 6, 2012

Folkpartiet ändrar sig. Det tog bara fem år för folkpartiet att ta till sig vad forskning och sakkunskap vetat om ända sedan den nytillträdda högerregeringen började sin framfart i arbetslöshetsförsäkringen. Utöver en serie försämringar i villkoren och nivån i ersättningen genomfördes något som presenterades som en reform av avgiftssystemet för a-kassorna, men som egentligen var en straffbeskattning av a-kassor med hög arbetslöshet. Från regeringskansliet rann formliga störtfloder av lögner om avgifterna, och regeringen bröt mot 9 § Lag (2000:981) om fördelning av socialavgifter, som anger vad arbetsmarknadsavgifter skall användas till. Det var under denna tid i stort sett omöjligt att få någon att skriva om hur arbetslöshetsersättningen faktiskt finansierades före förändringen. En artikel och en debattartikel i tidningen Arbetaren tillhörde de få undantagen. Idén bakom att chockhöja och differentiera medlemsavgifterna i a-kassorna sades vara att man på så sätt skulle sätta press på lönebildningen. Så mycket differentiering blev det inte i första vändan, eftersom det fanns en avsikt till. Regeringen ville dra in pengar för att finansiera jobbskatteavdraget. Om jag minns rätt blev överfinansieringen av a-kassesystemet någonstans över 25 miljarder 2007. Den sanslösa överfinansieringen har för övrigt fortsatt, och det här är pengar som regeringen vill behålla.

Det har aldrig varit någon hemlighet att den så kallade reformen av a-kasseavgifterna har varit avsedd att finansiera jobskatteavdraget. Finanspolitiska rådet skrev redan i sin rapport 2008 om detta. Regeringen ville göra för många oförenliga saker samtidigt, konstaterade Finanspolitiska rådet på sid 182, och när huvudsaken var att dra in pengar, så uteblev differentieringen:

Den misslyckade utformningen av den första finansieringsreformen berodde med all sannolikhet på att ett huvudmotiv för denna var att genom höjda egenavgifter dra in en i förväg bestämd summa för att finansiera det första jobbskatteavdraget. Detta ställde krav på betydande höjningar av egenavgifterna. Samtidigt ville man sätta ett tak för höjningen i enskilda kassor. Detta begränsade möjligheterna till differentiering mellan kassorna.

Så småningom gjordes nya förändringar och differentieringen blev den önskade, så att a-kassor med hög arbetslöshet, vilket också i huvudsak är låglönekassor, fick mycket högre avgifter än de kassor, där regeringen har sin huvudsakliga väljarbas. Pengarna behöll man dock, delvis genom att kraftigt höja den så kallade allmänna löneavgiften (en ren löneskatt).  Den som är road av detaljer kan kika i inkomstliggaren hos Ekonomistyrningsverket. På sidan 19 ser man hur högerregeringen fördubblat den allmänna löneavgiften, som i år är 9,21 %. Av någon anledning talas det sällan om denna markanta löneskattehöjning.

Regeringen hade också tänkt sig att inrätta en obligatorisk a-kassa. Sören Öman sattes att utreda saken och han gjorde en heroisk insats i ett omöjligt uppdrag. Omöjligt? Ja, nära på i alla fall. Återigen föll det på att regeringen ville göra för många saker samtidigt. Man ville att a-kassorna skulle fortsätta att vara skatteobjekt och man ville ha kvar de differentierade avgifterna. Detta gick i praktiken inte att förena med ett obligatorium. Förslaget blev ett administrativt monstrum, men det skall inte utredaren lastas för. Öman gjorde vad som var möjligt inom de snäva ramar regeringen hade satt i direktiven, och det är sällan man ser en utredning, som så ofta hänvisar till just vad det står i direktiven. Det blev nästan rörande att se hur den tappre utredaren slet med sina hårt bakbundna händer, och det helade ändade med att regeringen slängde förslaget i papperskorgen och skyllde fiaskot på fackföreningarna. Ett ganska motbjudande spektakel.

Nu har alltså insikten nått Folkpartiet, att man inte kan förena differentierade avgifter med obligatorium. Och då väljer Folkpartiet obligatoriet. Vad som ligger bakom detta kan man bara spekulera om. Kopplingen mellan a-kassor och fackförbund har varit till förmån för den fackliga organiseringen, och detta har borgarna länge velat få ett slut på. Avgiftshöjningarna fick i det avseendet inte riktigt den önskade effekten. Även om anslutningsgraden inom LO har minskat, valde många att lämna a-kassan i stället (eller lämna båda två), vilket får den oönskade effekten att kostnader för arbetslöshet hamnar på kommunernas socialbidrag (som det fortfarande är enklast att kalla stödet). Med tanke på Folkpartiets uppslutning kring pisk- och pekpinneliberalismen kanske man genom obligatorium hoppas få ett fastare grepp om disciplininstrumenten mot de arbetslösa. Konspiratoriskt? Nej, inte alls. Långtidsutredningen beklagade sig (sid 172) över ”att Arbetsförmedlingen inte har några möjligheter att genomföra sanktioner mot de grupper som saknar ersättning från arbetslöshetsförsäkringen om de inte söker aktivt efter arbete”, och måhända är detta något, som Folkpartiet har tagit fasta på. Ett obligatorium skulle rycka bort en rekryteringsväg till de fackliga organisationerna samtidigt som alla arbetslösa förs in under statens disciplinära maskineri, där den avdankade major Björklund så gärna står och domderar med sabeln i högsta hugg.

Den som lever lär väl få se vad som har rört sig i den folkpartistiske ledarens huvud. Den regimtrogna pressen har svårt att få grepp om vad den skall tycka. Regeringspartierna har uppenbarligen i dagsläget gjort olika prioriteringar mellan oförenliga mål. Och då blir det svårt för ledarskribenter och kommentatorer. Sanna Rayman vet inte var hon skall ta vägen utan nöjer sig med att sparka lite på det lovliga bytet Erik Ullenhag. DN:s Martin Liby Alonso är däremot, såsom alltid, kul att beskåda. Han finner det ”berömvärt” att Fp ”tänker om i ljuset av nya fakta”. Nya? Möjligen har han blandat ihop Björklunds påståenden med fakta. Björklund sade nämligen att den lönenedpressande effekten har uteblivit, vilket han förklara med att Industriavtalet tillkommit och förstört alla fina planer. Liby Alonso sväljer denna tanke rakt av, och båda herrarna glömmer att Industriavtalet var 10 år gammalt när avgiftshöjningarna sjösattes. Nu hade väl i och för sig inte Industriavtalet något att göra med de uteblivna effekterna, men det är ändå festligt att se hur det politiska idisslandet fungerar. De halvsmälta lögnerna från ministermagen kommer upp för omtuggning i de liberala bladen.

Expressen däremot är glad över Fp:s omsvängning och de skyller nu allt på nationalekonomerna. ”Det finns ibland skäl att varna för nationalekonomernas inflytande över politiken. Tanken att höga och differentierade egenavgifter i a-kassan dämpar lönekraven och därmed bidrar till att minska arbetslösheten är och förblir korkad.” Nu kan man förvisso tänka och tycka vad man vill om nationalekonomer, men låt oss ändå ta ännu en titt Finanspolitiska rådets rapport från 2008. Vi prövar sidan 179 den här gången.

Enligt teoretisk forskning kan en starkare koppling mellan avgiften och arbetslöshetsnivån antas dämpa lönekraven och därmed höja sysselsättningen. Denna slutsats bygger dock på flera viktiga förutsättningar. Framför allt bör det finnas en stor överlappning mellan akassor och avtalsområden. Enligt vår bedömning är länken ganska svag eftersom a-kassor och förhandlingsområden bara delvis motsvarar varandra. Följaktligen bör man vänta sig ett ganska svagt samband mellan a-kassans finansiering och lönebildningen.

Expressen tycker så här i efterhand att det är märkligt att Anders Borg och Sven-Otto Littorin någonsin nappade på idén om att minska arbetslöshet genom höjda a-kasseavgifter, men tidningen misströstar ändå om framtiden. Frågan kommer att begravas i socialförsäkringsutredningen, tror Expressen. Det vore dock en bättre lösning än den variant, som högeralliansen tillämpade i början av sin karriär. Då begravde man istället utredningsväsendet i a-kassereformer. Stridsropet var: Ändra först, utred sedan. Detta är blott en mild överdrift. En försvarlig andel av utredningarna om a-kassan handlade om hur man skulle hantera konsekvenserna av de senaste förändringarna. Vanligen gömdes dessa ”rädda-situationen-utredningar” bort i den anspråkslösare Ds-serien. Om regeringen denna gång skulle utreda frågan först, och kanske till och med lyssna lite på någon sakkunnig nationalekonom, så kanske åtminstone de administrativa skadeverkningarna och kostnaderna kan hållas nere.

Återväner vi till DN och bläddrar lite längre in i bladet hittar vi Maria Crofts som tittar sorgset mellan hötapparna. Nu finns det sprickor i regeringen och differentierade avgifter är en viktig del av jobbpolitiken, skriver Crofts. Men hon uppmärksammar också att Fp ställer krav på förändringar i LAS för att gå med på förändringar av arbetslöshetsersättningen. Här går förvisso en skiljelinje inom regeringen, men den handlar inte om politikens innehåll, utan om taktik. Anställningsskyddet har urholkats i små steg under senare tid. Det har skett utan buller och bång genom avtalslösningar, AD:s rättspraxis och listigare användning av alla luckor i LAS. Moderaterna vill fortsätt att låta det stora ske i tysthet och har därför nöjt sig med en utredning om en teknisk detalj i LAS.  Det ser ut som en liten teknikalitet, men har mycket långtgående konsekvenser. Huvudpoängen är att det skall bli billigt för arbetsgivare att säga upp folk med hänvisning till personliga skäl och dyrt för den anställde att tvista om uppsägningen. Det skall alltså bli mycket enklare att kasta ut besvärliga personer, till exempel folk som vill försvara sin rätt, och folk som vill tillhöra fackliga organisationer. När utredningen tillsattes i höstas blev det tyvärr inte så starka reaktioner som förslaget hade förtjänat. TCO såg vad som var på gång, men den proteststorm som borde ha kommit uteblev.

Därför är det på sätt och vis glädjande att det Björklundska folkpartiet nu väljer att gå bröstgänges fram i frågan om LAS och att de binder ihop det med a-kassefrågan. Vill det sig väl kanske båda frågorna kan komma upp på dagordningen. Stefan Löfven borde med sin bakgrund inse vad som står på spel. Kan vi bara få Folkpartiet att fortsätta spela tuffing, så kommer säkerligen också stureplanscentern springande. I sakfrågan råder det knappast delade meningar inom högeralliansen, men moderaterna har valt en smartare taktik för att komma åt både LAS och a-kassan. Vänstern borde kanske tacka Björklund för att är korkad nog att slå på trumman. Hör signalen. Upp till kamp!


Vi förnekar ingenting

juli 4, 2012

Låt oss slå fast det en gång för alla. Vi förnekar inga gudar alls. Det är mycket enklare än så. Vi gör inga antaganden om förekomsten av övernaturliga väsen. Följaktligen finns ingenting som behöver förvaras eller ”bevisas”. Det är bara så att vi inte ser några skäl att ställa hypoteser om att det finns gudar. Sådana hypoteser löser inga problem och de tillför inget annat än nya problem. Så enkel ter sig saken för oss som inte tror på några gudar. Men något så enkelt kan religionens förvarare inte gå med på. De vill istället att diskussionen skall föras på premissen att vi förnekar något, vilket alltså implicerar att det finns något att förneka. På så sätt försöker de slippa undan den bevisbörda, som alltid vilar på den som påstår att något existerar. De mer bisarra pajasarna i branschen, såsom exempelvis William Lane Craig, tar gärna ett steg till, och kräver att den som inte tror på några gudar, skall presentera bevis för icke-existensen av gudomliga väsen. Sådana bevis kommer vi omedelbart att presentera den dag då William Lane Craig ger lägger fram bevis för att tomten inte existerar.

Lite varstans i blad och bloggar har det på senare tid slängts fram lite mer lömska argument från religionens försvarare. Ett skenbart harmlöst exempel är Maittias Martinson, som vill göra gällande att den viktigaste frågan handlar om vilken gud ateisten förnekar. Han följer upp med att efterfråga en ”teologisk ateism” och gör i detta sammanhang gällande, att ”vissa religiösa tolkningar av det gudomliga” kan bidra ”till en fördjupad förståelse av vad det innebär att förneka Gud på vissa sätt”. Martinson släpper alltså inte föreställningen att ateisten förnekar något och kräver att detta skall utgöra grunden för diskussionen. ”Ateismen är och förblir insnärjt i teologiska vägval. Varför inte slutgiltigt erkänna detta och få en intelligentare debatt?” Kunde inte lika gärna teologerna erkänna att ”ateisten” inte alls är indragen i några teologiska frågor utan bara avstår från att göra ett antagande? Troligen kommer de aldrig att våga göra ett sådant erkännande, eftersom det innebär att de får en bevisbörda i knät, och det vill de för gud skull inte ha.

En annan variant av försvar av religionen, med mera drag av buskagitation, kommer från Johan Lundberg i tidskriften Axess. Givetvis flyr han från att säga något substantiellt om innehållet den religion han försvarar. I stället serveras vi lite innehållslöst fluff: ”Den fråga som den moderna människan idag ställer sig handlar kanske inte så mycket om ett liv efter detta som om religionen kan erbjuda en meningsfull tillvaro under ens livstid, i en värld präglad av konsumism och omedelbar behovstillfredställelse.” Religionen blir i praktiken jämställd med att göra lingonsylt av egenhändigt plockade lingon, vilket kan skänka både glädje och mening i tillvaron för alla som gillar att vara ute i naturen och att avnjuta en god sylt till köttbullarna, utan att för den skull hemfalla åt konsumism och omedelbar behovstillfredsställelse.

Nu tvivlar jag i och för sig på att Johan Lundberg jämställer religionen med att plocka lingon. Det handlar nog snarare om att han inte törs ange något mer preciserat trosinnehåll, eftersom alla sådana utsagor kan behöva styrkas med någon form av argument, och då brukar det vara kört. Han prövar i stället att åka snålskjuts på vetenskapen. Och nu blir det naturligtvis inte religiöst tänkande i allmänhet som påstås vara värdefullt, utan hastigt och lustigt har det blivit en mer specifik ”tradition”. Lundberg påstår nämligen att ”den judeo-kristna traditionen” har varit avgörande ”för framväxten av det vetenskapliga tänkandet”. Det är åtminstone ett prövbart påstående. Spontant skulle jag kunna tänka mig att en och annan gammal grek kunde resa invändningar, liksom en och annan empiriker genom århundradenas lopp. Men den frågan lämnar jag med varm hand över till idéhistorikerna att besvara. I den mer brännande sakfrågan är det helt irrelevant. Att religiösa föreställningar har haft en gynnsam inverkan på framväxten av ett vetenskapligt tänkande är inget argument för att de religiösa föreställningarna i sig skulle vara sanna.

Lundberg är alltså ytterst sparsam med antydningar om vilka trossatser som skulle kunna tänkas ingå i den religion han försvarar. Möjligen hör hypotesen att världen har skapats av ”en förnuftig och intelligent gudomlighet” dit, men helt säker blir man som läsare inte. Desto ihärdigare är Lundberg när det gäller att utmåla de fasor som skulle följa om man släppte hypotesen att det finns gudomliga väsen. Som bekant finns det röster som talat för att det vore ett steg i riktning mot frihet. En vältalig (nåja) sådan röst kommer från den käre gamle Bakunin. I hårt sammanpressad form var hans tanke denna: ”Om Gud finns till är människan slav; nu kan och bör människan vara fri. Alltså finns inte Gud.” Logiken är måhända inte oantastlig, men nog är det en tradition med avgörande betydelse för den fria tanken som kommer till uttryck. Och han räds inte att låta tanken styra handlingen.

Då jag älskar den mänskliga friheten och svartsjukt bevakar den, och då jag betraktar den som det absoluta villkoret för allt som vi beundrar och respekterar hos mänskligheten, vänder jag på Voltaires ord och säger att om Gud verkligen existerade, skulle det vara nödvändigt att avskaffa honom.

Så ter sig dock inte saken för Johan Lundberg, som snarare svartsjukt bevakar gud mot den fria tanken. Det här är så festligt att det måste återges i sin helhet. ”Därtill kan man fråga sig i vilken mån som avvecklandet av Gud kan erbjuda befrielse och ökad frihet. Ser vi till de trosföreställningar som är styrande för de moraliserande klasserna i dagens samhälle, kan man notera att dessa föreställningar rymmer samma slags grundelement som kristendomen, med skillnaden att den ödmjukhet som utgör så många religioners innersta kärna har ersatts av den sorts dogmatism och intolerans som tenderat att försvinna i och med religionernas anpassning till det sekulära samhället.”

Att höra chefredaktören för Axess muttra om ”moraliserande klasser” är i och för sig obetalbart, men fortsättningen är helt superb i sin halvobegriplighet. Det tycks alltså som om dogmatism och intolerans försvann när religionen fick maka på sig för det sekulära samhället, och det stämmer utan tvivel, men på något sätt verkar dogmatism och intolerans hota om man tar steget fullt ut och avstår från hypotesen om gudomliga väsen. Och så blir det på grund av att de som avstår från hypotesen saknar den ödmjukhet, som skulle vara kristendomens och många religioners kärna. Visserligen vore det lika lätt att argumentera för att kristendomen och åtskilliga andra religioner snarare utmärkts av inställningen: Lyd eller stick och brinn (bokstavligen)! Men det är inte ödmjukhet eller bristen därpå som är problemet för Lundbergs resonemang, utan det enkla faktum att religioner i olika varianter i huvudsak tenderat att vara den fria tankens motståndare.

Lundberg kan inte ta sig förbi detta faktum, därför gör han som han brukar – han angriper de vanliga misstänkta. Dags att plocka fram ”ideologier som feminism, postkolonialism och marxism”. Nu kommer Lundberg verkligen upp i varv. Han förklarar frankt att dessa ”ideologier” härstammar från en ”upplevelse av vår gemensamma skuld och synd” och ”byggs upp kring millenaristiska föreställningar om ett utopiskt lyckorike som ska infinna sig när vi har kommit tillrätta med de missförhållanden som skapats av våra syndfulla beteenden”. I den andan rullar han på och det visar sig att i stort sett allt som kristendomen och dess utövare har kritiserats för numera är uttryck för ”feminism, postkolonialism och marxism”. Självfallet är det också dessa hemskheter som uppfyller ”dagens moraliserande klasser”. Med dessa bisarra krumbukter tänker sig tydligen Lundberg rädda både gud och religion. Vad han skall ha dem till är inte lätt att gissa. Frälsning och evigt liv verkar uteslutet, men lite mening i tillvaron kanske det kan bli. Ja, också ödmjukhet förstås, den får man inte glömma.