Moral – när liberalen själv får välja

augusti 1, 2013

Bland de många intressanta genrer som smyckar spalterna i de borgerliga bladen hör nog den självbelåtna moralismen till de egendomligaste. Per Ahlmark tillhör mästarna i denna skrivart. Han upphör aldrig att förundras över hur han kan vara så outsäglig god. Tidigare i år lyckades han reducera Förintelsen till ett illustrationsmaterial för sin egen moraliska storhet. Allt som sker i världen är enbart till för att ge glans åt Per Ahlmarks ädla godhet.

En bubblare i genren självbelåten moralism är Per Svensson. I Sydsvenskan i dag läser Svensson lusen av dem, som till skillnad från honom själv, inte har tillräcklig moralisk resning för att avstå från att välja de billigaste alternativen. Så gör inte Svensson. Han låter inte lågt pris slå ut god kvalitet. Föremålet för Svensson förtrytelse idag är Ryanair. En erkänt svinig arbetsköpare, som likt varje kapitalistiskt bolag gör allt för att minska kostnaderna och maximera vinsten. Ryanair har varit fräckare och mer framgångsrik än många andra inom branschen, men är allt annat än unik. Ta en sväng i det skymningsland som producerar städ- och uppassningstjänster av olika slag, eller vilka som helst tjänster, som ter sig förvånansvärt billiga. Eller ta en sväng till de anläggningar som producerar alla förvånansvärt billiga kläder, elektronikprodukter, livsmedel, eller vad det än må vara. Det kallas kapitalism och enda sättet att få någon rätsida med eländet stavas klasskamp.

Sådana metoder vill dock inte Svensson kännas vid. Han har helt andra problem. Allt handlar om moral. Ryanairs boss, Michael O’Leary, saknar – till skillnad från Joakim von Anka – ett gott hjärta. Svensson verkar tro att det handlar om en nygammal omoralisk företagsledartyp, som vill maximera vinst i stället för att visa omtanke och samförståndsanda. Och än värre. O’Leary är rå och tölpaktig. Han saknar bildning och förfining, vilket alldeles särskilt väcker Svenssons harm. Sådan omoral och låghet kan Svensson såsom liberal inte uthärda. Här måste han träda in och ge en förebild för den ociviliserade hopen, det vill säga de 80 miljoner oansvariga passagerare, som saknar en vuxen liberals ledning.

Jag har aldrig flugit med Ryanair. Jag kommer aldrig, under några som helst omständigheter, att göra det. Det beror inte bara på att jag föredrar att resa som en vuxen civiliserad människa utan också på att jag som liberal tycker att man i görligaste mån ska försöka ta ett politiskt och moraliskt ansvar också för sin konsumtion, utöva konsumentmakt helt enkelt.

Just det. Civilisation, moraliskt ansvar och konsumentmakt skall det vara. Svensson förvånar sig över att inte fler har förstått detta. Bland de 80 miljonerna utmärker sig särskilt den svenska vänstern. Varför reser den svenska vänstern med Ryanair? Hur kan vänstern vara så omoralisk, att den stödjer ett bolag, som gröper ur välfärdssamhällets grunder, till vilka Svensson tydligen räknar en ”ömsesidig solidaritet mellan anställda och företag”. Varför ägnar sig inte vänstern åt stora kulturdebatter om detta bolag istället? ”Varför är den samtida svenska vänstern så ointresserad av ekonomi och handfasta maktförhållanden?”

Ja varför? Det kan inte vara lätt att vara liberal kulturkolumnist i dessa dagar. Undrar om det någonsin slagit Svensson att den svenska vänsterns eventuella flygvanor kanske inte är det mest centrala problemet i den nutida kapitalismen. Har han någonsin funderat över att det inte nödvändigtvis kan behöver vara ett moraliskt val när man väljer det billigaste alternativet. Att det för en del kanske är en fråga om ekonomisk nödvändighet. Att det finns kamper som förs utanför kultursidorna. Att den vänster, som för kamper på arbetsplatserna, har som sitt huvudsakliga intresse och problem just ekonomi och handfasta maktförhållanden. Att just förändringen av ekonomi och handfast maktförhållanden gjort att många inte kan välja något annat än det billigaste alternativet. Att själsfina och välbeställda liberalers moraliska ansvar och konsumentmakt inte kan påverka så mycket mer än nyssnämnda liberalers självbelåtna välbefinnande. Nä, det har nog Per Svensson aldrig funderat på.

Annonser

Snart kan vi bli av med fattigt folk

januari 22, 2013

Borgarna har länge tyckt att det är ett problem att man inte kan kasta ut fattigt folk ur lägenheter med attraktiva lägen genom att kraftigt höja hyrorna. De har kommit en bit på väg och nu är frågan uppe till prövning. Den aktuella hyreshöjningen på 10 % är inte så vansinnigt stor, även om den blir mycket kännbar för folk med små marginaler, men denna gång är det principen man vill slå fast. När väl principen att läget ger rätt att höja hyran rejält har slagits fast, så kommer det att bli möjligt att kasta ut folk med för lite pengar så att rikare människor kan ta över de attraktiva lägenheterna och fastighetsägarna kan gotta sig åt stora förtjänster. Det sistnämnda är dock bara ett övergångsfenomen. När hyrorna stiger kommer fastighetspriserna att börja stiga och avkastningen i procent sjunker tillbaka. Nyordningen med hyressättningen är en engångsgåva till nuvarande fastighetsägare. Drömmen om att kunna jaga ut fattigt folk från de välbeställdas områden är dock på väg att förverkligas. Den gåvan till de rika är mera bestående.


Inget klasskrig i USA?

september 10, 2012

I DN förra måndagen passade Johan Lundberg, som till vardags är chefredaktör på Axess Magasin, på att fira Labor Day genom att presentera Michael Kazins bok om den amerikanska vänstern. Enligt Lundberg har den frihetliga traditionen inom amerikansk radikalism ”gjort att idéerna om ekonomisk jämlikhet och klasskrig aldrig har fått något riktigt fäste i USA”. Det är en sanning med modifikation. Inom kapitalet har idén om klasskrig haft en stark förankring och ofta har man haft ett pålitligt stöd i den offentliga våldsapparaten (polis, militär, nationalgardet, tillfälliga miliser och annat försett med laglighetsstämpel). Denna sida av historien fick också viss uppmärksamhet på Labor Day, när ett minnesmärke över textilarbetarstrejken i Lawrence, Massachusetts 1912 avtäcktes.

Bakgrunden till textilarbetarstrejken i Lawrence var lönesänkningar i anslutning till lagstiftning som sänkte den maximala veckoarbetstiden till 54 timmar för kvinnor och barn. Strejkutbrottet kom visserligen spontant, men marken var ganska väl förberedd. IWW (Industrial Workers of the World) hade genom sin avdelning 20 varit närvarande sedan 1906 och det senaste året hade man arbetat hårt för att stärka sin position. Stommen till en organisation fanns och den visade sig tillräcklig för att kanalisera och samordna det breda missnöje som rådde med arbetsvillkoren. Arbetsstyrkan och följaktligen de strejkande bestod i stor utsträckning av invandrare och en avsevärd andel var kvinnor. Båda dessa var grupper, som den äldre fackföreningsrörelsen visat föga intresse för att organisera. United Textile Workers (UTW), som normalt sett inte brydde sig om oskolade fabriksarbetare, gjorde anspråk på att tala för arbetarna och försökte stoppa strejken. För UTW var dock allt redan för sent. Arbetarna slöt upp kring IWW och efter ett par månaders strid kunde de hembära en vacker viktoria.

Tyvärr skulle segern och dess resultat bli kortlivade. Kapitalet och dess myndigheter hade öppnat med rak konfrontation. Stadens alarmklockor ringde och borgmästaren skickade ut milis och guvernören beordrade ut polis.

Massarresteringar och fängslanden följde och ett par av strejkledarna låstes in efter anklagelser om att ha varit inblandade i mordet på en strejkande kvinna, som med all sannolikhet hade skjutits av polis. De anklagade hade befunnit sig en halvmil bort och hållit tal vid tiden för mordet, men det hindrade inte att de (tillsammans med en tredje person) hölls inlåsta utan rättegång i fem månader. När det till slut blev rättegång hölls denna i passande nog i Salem, känt för sina häxprocesser i början av 1690-talet. Den höll på i flera veckor och ändade med att de anklagade frikändes. Under tiden hade fabriksägarna i Lawrence bytt taktik för att bli av med IWW. Hela batteriet av klassiska metoder i det lågintensiva kriget mot fackföreningarna sattes i arbete: Spioner i fackföreningarna, smutskastning i lokaltidningarna, ständig annonsering efter arbetskraft för att skapa överflöd av arbetare på den lokala marknaden, strategiska uppsägningar och olika metoder för att splittra arbetarna. Splittringen skapades genom att favorisera utvalda nationaliteter. I detta fall fungerade det bra att använda irländare, som hade varit skeptiska till IWW från början och som var benägna att lyssna till den katolske präst, som bolagen använde för att predika underdånighet. IWW försvagades markant och när den fackliga organisation var oskadliggjord nöttes snart också de materiella vinsterna av strejken ner. Kapitalet hade ännu en gång visat sig vara en uthållig klasskrigare.

USA:s historia är fyllt av strider likt denna och kapitalet har aldrig tvekat att ta till våld, antingen med hjälp av de olika reguljära ”ordningsmakterna” eller av privata firmor (Pinkerton är bara en i högen). Numera förs kriget mer med attachéportföljer än med handeldvapen och påkar, men det har aldrig slutat. När det hävdas att radikala idéer och rörelser har haft svårt att få fäste i Förenta staterna bortser man från att de bokstavligen har jagats ut med vapen i hand. Det är dock lättare att slå sönder en rörelse än en idé, vilket exempelvis framgår av att en positiv inställning till fackföreningar höll sig stabil under en lång tid av fallande organiseringsgrad. (Klicka antingen på bilden för att göra den läsbar, eller här för att beskåda den med Gallups kommentarer.)

 

Vän av ordning kunde invända att den amerikanska fackföreningsrörelsen inte har varit särskilt radikal. Det är åtminstone delvis sant, men det har inte hindrat att den utkämpat strider med en intensitet, som nått ända upp till öppet krig (slaget om Blair Mountain är väl det mest kända exemplet). Denna sida av historien är besvärande för många harmoniideologer. I mer eller mindre historierevisionistisk anda har man velat tvätta bort klasstriderna ur USA:s historia, men runt om i landet håller man envist minnet av både stora och små bataljer levande. Vid 100-årsminnet av textilarbetarstrejken 1912 i Lawrence, som några år senare blev känd som bröd och rosor-strejken, hölls den 28:e ”Bröd och rosor-festivalen”. De stretar på i motvind, men de är inte ensamma, och arbetet för att hålla historien levande är i lika hög grad ett arbete för att hålla framtiden öppen.

De som vill få oss att tro, att idén om klasskrig aldrig fick något fäste i USA ägnar sig åt att mörklägga det krig som kapitalet har fört och alltjämt för. På sätt och vis är det likvärdigt med att omvandla kriget till normalitet. Johan Lundberg och hans rika vänner i tidskriftsbranschen drar sitt strå även till den stacken, men deras huvudsakliga värv uträttas givetvis på hemmaplan. Harmoniideologerna ligger i för att övertyga om att klasskamp inte spelat någon roll i historien och är ett hopplöst dammigt och förlegat ord idag. Syftet är att låta deras uppdragsgivare och finansiärer föra kampen ostört. De har varit framgångsrika. Färre och färre vågar ta ord som klass och klasskamp i sin mun idag. Men det finns alltid en liten by i Gallien, som vägrar ge upp. Vi vill inte ge upp striden om vår historia, eftersom vi inte vill ge upp striden om vår framtid.

 

 


HUS-avdrag för Åman

september 5, 2012

Ett av de allra första knepen man får lära sig i retoriken är att till en början låta som om man håller med en motståndare, för att sedan göra en liten invändning, som i praktiken leder till att man avslutar med en rent motsatt ståndpunkt. De tänkande delarna av vår kära högerregering (ni vet själva vilka ni kan räkna bort) har varit mycket flitig i att bruka en sådan retorik. Metoden passar också utmärkt för de självbelåtet finliberala fursteslickarna, och då inte minst dess ädlaste adel, det vill säga DN:s ledarskribenter. Idag är det Johannes Åmans tur att visa upp sitt säkra handlag i konsten att försvara ökade subventioner till överklassen. Allt handlar om att skicka in ett litet oskyldigt ”men …”.

Ämnet den här gången är subventioner till dem som kan betala för läxhjälp. Regeringen vill att läxhjälp skall omfattas av skattereduktionen för hushållsarbete, som bidraget till överklassen kallas på kanslisvenska. Idén har mött en hel del motstånd. Daniel Swedin sammanfattar kärnan i förslaget: ”Regeringen låter välbeställda föräldrar köpa skolframgångar åt sina barn – för våra gemensamma resurser.” Ungefär detsamma säger de som arbetar med läxhjälp inom områden som är kommersiellt ointressanta för de företag, som regeringen nu vill kratta banan för. Raden av kritiker kunde lätt göras längre och de har starka skolpolitiska jämlikhetsargument på sin sida. Detta vet naturligtvis Johannes Åman och det är den nöten han måste knäcka.

Åman börjar följaktligen med att visa upp sin finkänslighet genom att ta upp några invändningar som kan riktas mot idén att skicka ytterligare subventioner till de välbeställda (han uttrycker det givetvis inte så). Han rundar av med att säga att det är rätt att ställa kritiska frågor – åh, så nyanserad man kan vara – och låtsas ansluta sig till ”det grundläggande jämlikhetsidealet att inget barns framtid ska begränsas av föräldrarnas utbildning eller ekonomiska och kulturella kapital”. Men …  Och nu kommer öppningen för hela poängen. ”Men tar man argumenten mot skattereduktion för läxhjälpstjänster på fullt allvar förvandlas mycket av det som föräldrar gör för sina barn till något fult och antiegalitärt.” Helt plötsligt har alltså Åman förvandlat invändningar mot idén att bidra med mera subventioner till de rika, till att bli ett angrepp mot föräldrars engagemang för sina barn. Snabbt vräker han ur sig en samling ovidkommande exempel, som skall visa hur tokigt det kan bli om man inte vill subventionera överklassen, t.ex. att högavlönade inte skulle få läsa godnattsagor för sina barn. Det är billig brännvinsadvokatyr i överklassens tjänst, men det är genomfört med god hantverksskicklighet.

Åman kan genom dessa övningar formulera om hel frågan till att handla om en skadlig strävan mot jämlikhet. ”En jämlikhetssträvan som gör föräldrars vilja att stödja sina barns utveckling till ett hot mot andra har gått vilse. Självklart ska vi bejaka att föräldrarna bryr sig om barnens studier.” Ingen har någonsin ifrågasatt att föräldrars omsorg om sina barns studier skall bejakas. Vad det nu handlar om är huruvida vi skall ge ytterligare skattesubventioner åt de rika. Inget hindrar idag de rika från att köpa vilken hjälp de vill. Högern vill nu att de skall få lite extra bidrag i form av skattereduktioner och det är dessa tillskott av privilegier Åman talar sig varm för. Tro inget annat.

För alla oss andra blir lärdomen dels att de lömskaste fienderna är de som låtsas hålla med oss, dels att vi aldrig får låta de rikas tjänare formulera om frågorna. I annat fall kommer överklassen snart att få skattereduktion för Johannes Åmans arbete.

 


Semestern är historia och välmåga

augusti 7, 2012

Semestern är historia. Internetskugga och hängmatteekvivalenter har störtats från sin tron av det välståndsskapande arbetet. Det där som enligt Karl-Bertil Jonsson ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar. Och visst talar han oförfalskad sanning Karl-Bertil. Man ljuger inte för mor på självaste julafton. Men sanningar kan missbrukas. En variant är gnället över att vi arbetar för lite.

Påståendet att folkets slöhet är grunden till alla problem har länge tillhört den politiska propagandans stapelvaror. På sätt och vis är det en variant av det bredare temat, att folkets bristande moral är orsaken till allt ont som hemsöker världen – ett kärt tema, som i olika former predikats av hela spektret från Jerry Falwell till Richard Swartz. Ingen har väl kunnat undgå försöken att göra grekers lathet till källan till snart sagt hela Europas elände. Detta är naturligtvis kvalificerat nonsens. Tror ni inte på mig, så kan ni fråga Peter Wolodarski (som på vägen till Damaskus nyligen såg ljuset av Keynes).

Arbetstider är likväl en het potatis. Svenskt Näringsliv vill gärna ha det till att svenskar arbetar mindre än andra. Det är den egentliga poängen med diagrammet över arbetade timmar på organisationens hemsida ”Ekonomifakta”, även om man lämnar lite kommentarer om statistiken.  ”Vi står för fakta. Åsikterna får du stå för själv.” deklarerar Ekonomifakta i presentationen av sig själv, men det är givetvis inte riktigt sant. De står för urval, arrangemang och inramning av fakta för att du skall ta till dig Svenskt Näringslivs åsikter. När det gäller arbetstider och hur de kan jämföras finns det många olika sätt att gå tillväga. En lite lagom torr presentation av problematiken lämnades av Krister Näsén på ett av SCB:s seminarier i Almedalen i år. Titta gärna på den medan den ligger kvar, och lägg gärna hans illustrationer bredvid dig. En av poängerna är att det tycks finnas ett omvänt samband mellan sysselsättningsgrad och arbetstid. Ju högre sysselsättningsgrad, desto kortare genomsnittlig arbetstid. Om man skall diskutera arbetstid bör man alltså även diskutera den större frågan om samhällelig arbetsdelning och en del annat rörande hur olika ekonomier är organiserade.

Någon sådan diskussion hade jag inte tänkt att starta här och nu. Tanken är bara att påminna om att arbetstid, inklusive frågan om semester, är historia, eller närmare bestämt en historia om klasskamp. När det gnälls över att vi arbetar för lite förstår man hur mycket bättre det var förr. På 1890-talet var det ganska lätt att uppskatta årsarbetstiden inom industrin. I runda slängar blev den 3000 timmar, det vill säga 50 veckor med 60 timmars arbete. Med en sådan flit måste Sverige ha varit mycket rikt och välmående jämfört med idag, då den genomsnittliga årsarbetstiden endast är lite drygt hälften så stor. Arbetarrörelsens krav på 8-timmars arbetsdag har tydligen störtat oss i fördärvet.

I arbetarrörelsens barndom var 8-timmarsdagen en av de stora symbolfrågorna. Den handlade inte enbart om minska den fysiska bördan och utslitningen av arbetarna. I hög grad var det också en fråga om att ”ge arbetaren tid och krafter att ägna sig åt sin intellektuella och moraliska utveckling som fri människa och medborgare”, som det hette i en resolution antagen vid ett möte på Gärdet i Stockholm 1890. Åttatimmarsdagen stod tillsammans med rösträtten högst upp på banderollerna och tillsammans bildade de grundstenarna i den tidiga socialdemokratins väg till socialismen. En kortare arbetsdag skulle bli ”den mäktigaste hävstång för arbetarklassens höjande ännu inom det nuvarande samhällets ram, på samma gång den fostrar arbetarklassen för dess höga uppgift att grundlägga en ny samhällsordning.”

Arbetstiderna inom industrin kortades så sakteliga genom avtal och rösträtten utvidgades stegvis, men det skulle dröja till efter det man kunnat ana revolutionsfara innan åttatimmarslagen och den allmänna rösträtten klubbades i riksdagen 1919. Vid det laget var det nog åttatimmarslagen (d.v.s. 48 timmars arbetsvecka), som väckte mest gny inom borgarklassen. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) hade fram till 1918 haft den principiella inställningen att dess medlemsförbund i förhandlingar skulle hävda 57 timmars arbetsvecka, men i slutet av året konstaterade SAF:s ordförande, Hjalmar von Sydow,  att man knappast kunde komma undan 48-timmarsveckan. Striden i riksdagen blev hård och undantagen från lagen blev många. I praktiken omfattades bara industrin, eller ca 16 % av den yrkesverksamma befolkningen. Internt var SAF inte så bedrövat över utfallet. En del av den minskade arbetstiden återtogs genom reduktion av raster och spilltid. Fokuseringen på effektiv arbetstid tilltog. Utåt stod dock SAF kvar vid ett hårdnackat motstånd mot lagen och man ville ha den upphävd 1923. Lagen var provisorisk och förnyades ett par gånger innan den permanentades 1930. På 1930-talet hade högern till slut accepterat både åtta timmars arbetsdag och demokrati.

För stora grupper, såsom lantarbetare och hembiträden (som fram till 1926 lydde under legostadgan), var vägen till åtta timmars arbetsdag fortfarande lång och den fördes mot ett envist motstånd från kapitalet och högern. Samma motstånd mötte en annan idé – lagstadgad semester. När två veckors semester 1938 blev lag hade redan ca 75 % av avtalsberörda arbetare någon form av semester. SAF ville att saken även fortsättningsvis skulle hanteras avtalsvägen, men sossarna drev på för lagreglering, inte minst för att få det mer lika för alla – eller ”utplåna ett klassmärke”, som socialminister Gustav Möller uttryckte det i riksdagsdebatten.

Så långt vi nu följt historien har arbetstidsfrågan varit en enda lång stridsfråga och det vore lätt att fortsätta på samma tema under hela efterkrigstiden. Betyder då detta att kapitalet stridit för att bevara välståndet med hjälp av lång arbetstid, medan arbetarklassens krav på kortare arbetstid har varit en strid för att störta oss ner i fattigdom och elände? Skulle man ta den vanliga högerpropagandan på allvar, så bleve svaret på den frågan jakande, men det tror nog inte ens de nya moderaternas historierevisionister på, även om vi inte bör utesluta att tittar fram en partisekreterare som försäkrar att ”Vi har naturligtvis fakta på det.” Intill dess är det dock säkrast att anta att striden har gällt något annat, förslagsvis fördelningen av den ständigt ökade produktivitetens resultat.

Kapitalismen utmärker sig av att driva fram en ständigt ökad produktivitet. Det ligger så att säga i systemets natur och gör att man kan producera allt mer per insatt arbetstimme eller kan producera samma mängd med en allt mindre mängd insatt arbetstid. Det förra betyder (ungefär) att den ökade produktiviteten tas ut som ökad konsumtion, det senare att den tas ut som fritid. Situationen kan emellertid beskrivas på ett annat sätt. Ökad produktivitet innebär att man på allt kortare tid kan producera det som krävs för arbetskraftens reproduktion. Bortser man från en massa komplicerande faktorer betyder det att överskottet (eller mervärdet) tenderar att växa. Om denna växande del står en grundläggande fördelningskonflikt mellan arbete och kapital. Men för kapitalisten är det krångligare än så. Var och en vill naturligtvis behålla så stor andel för sig själv som vinst, men lyckas alla med det konststycket, så slutar det med att lönearbetarnas förmåga att köpa allt som produceras minskar. Kapitalistklassen som helhet vill därför något annat än de enskilda kapitalisterna var för sig, nämligen att en betydande del av överskottet skall gå till stärkt köpkraft hos lönearbetarna. Denna motsägelsefulla situation är en av orsakerna till instabiliteten och kriserna i den kapitalistiska ekonomin.

Mot denna bakgrund blir det klart varför arbetstidsförkortning ter sig så motbjudande för kapitalet. En sådan tycks direkt ta av den del som annars kunde ha stannat hos kapitalisten. Det får var och en av dem att resa rygg. Till skillnad från det som går ”förlorat” i löneökning ger ökad fritid inte heller någon köpkraft. Arbetstidsförkortningen går därför även emot kapitalisternas kollektiva klassintresse. Kapitalet har dock haft svårt att få till någon vettig argumentation att föra fram i offentligheten till förvar för sitt motstånd. Man har fått nöja sig med att lyfta fram alla hemskheter som följer av en kortare arbetstid, vilket – om drar ut det över en längre period – riskerar hamna i påståendet att välståndet är beroende av arbetstiden. Och då är vi tillbaka i att det måste varit mycket bättre förr, när årsarbetstiden låg kring 3000 timmar.

I själva verket har arbetstid och välstånd inte särskilt mycket med varandra att göra. Välståndet hänger snarare samman med produktivitetsutvecklingen, och dess vinster kan tas ut antingen som konsumtion eller fri tid. Skördetiden för arbetstidsförkortningen kom under det gyllene kvartsseklet (ca 1950-1975). Under samma period ökade löneandelen i ekonomin. Tillväxten frodades och arbetarklassen var stark, vilket resulterade i både ökad konsumtion och ökad fri tid. Det var också en era av ekonomisk stabilitet. Runt 1980 bryts trenderna. Till och med i Svenskt näringslivs presentation av arbetstidens utveckling blir det ett tydligt trendbrott runt 1980. Vi inträder i en era då kapitalet tar en större andel av ekonomin på löneandelens bekostnad. Den olydige liberalen Robert Weil påpekade detta i en debattartikel 1999 med rubriken ”Vi kapitalister tackar löntagarna för allt de avstått” och återkom i ämnet 2008. (Eftersom artikeln från 1999 kan vara lite bökig att få tag på är den värd att återge i sin helhet. Jag lägger den i en särskild post.) Med den ökade andelen av ekonomin som stannar kvar hos kapitalet har vi också fått tilltagande instabilitet och kriser. Lönearbetarnas välmåga har en del allmännyttiga effekter, som gått förlorade under perioden efter 1980, då kapitalet tagit tillbaka förlorad terräng.

Den semester vi var och en kunnat njuta är således ett resultat av klasskamp och den är en del av välståndet, inte välståndets fiende. Den välmåga som uttrycks i semestern är dessutom välgörande för ekonomins stabilitet. Därför finns det all anledning att skaka sig fri från alla anklagelser om att vi arbetar för lite och i stället med stolthet och högburet huvud njuta av vår fria tid, som skänker en inre tillfredsställelse och stärker den grund varpå samhället vilar.


Gärna hat, men först en rejäl klassorganisering

juni 18, 2012

Snacka om att fega ur!

Så fick han då sin chans att ge slutreplik i debatten, Jens Liljestrand. Under rubriken ”Hatet krymper människan” breder han ut sig över en så stor yta, att man kunde förledas att tro att han hade något att säga. Men icke. Han satsar på att fega ut. ”Jag kritiserade att en medelålders poet inför en jublande publik läste en dikt om att smitta barn med herpes.” Nej, det gjorde du inte. Du tog politisk ställning mot alla, som i vrede höjer rösten och talar hatiskt underifrån, eftersom de tröttnat på det förakt som strömmar uppifrån och ner. Detta förakt visar sig sällan i yviga gester eller utgjutelser, men den polerade ytan spricker då och då, när arbetare från den nedre halvan av arbetsmarknaden plötsligt reser sig och begär sin rätt i vanlig facklig förhandling. Huruvida Liljestrand någon har nödgats hantera sådan insubordination vet jag inte, men jag önskar att han någon gång fick uppleva hur det låter och ser ut när kosmetikan spricker på dem som inte behöver hata men gör det ändå. Men, som jag har tjatat om förr, den sidan av saken existerar inte i Jens Liljestrands värld, och han har inget lärt av det han läst.

Oförmågan att lära visar sig exempelvis i det pinsamma gripandet efter ett halmstrå i tidningen Flamman. Liljestrand hänvisar till vad Jesper Weithz skrev om det okloka i att oreserverat välkomna klasshatet, och tar detta till intäkt för att orda lite sött om att människan krymper av hat (vilket blir extra festligt när hans artikel flankeras av en text om Strindberg) och växer av humanism. Jesper Weithz huvudpoäng hoppar han däremot smidigt över.

Som debatten sedan ter sig kan man tro att det är hatet i klasshatet som är problemet. Att hatet skulle vara osnyggt och vulgärt. Det är förstås inte så. Nej, hatet är sekundärt. Det är klasskänslan som sticker i Jens Liljestrands ögon. Vad han med flera vill göra är att kringskära en grupp människors känsla som bottnar i gemensamma erfarenheter, av det enkla skälet att den gruppen förlorat makt och privilegier till den grupp som Jens Liljestrand tillhör

Det är detta skribent efter skribent har försökt berätta för Liljestrand. Och det är detta han, liksom övriga borgerligheten – oavsett om den kallar sig höger, mitten eller något ännu mera fantasifullt – vägrar att tala om. En och annan lite mer själsfin vill framstå som nyanserad och säger sig förstå, att fattigdom kan vara otrevligt och därför leda till starka känslor mot klassamhället, såsom det ser ut idag.  Men detta missar hela poängen. Den tystnad, som de vanliga misstänkta, med Linderborg och Greider i spetsen, vill bryta, handlar inte om känslor, utan om att agera som klass. Att artikulera gemensamma erfarenheter som grund för att skrida till politiskt handlande som klass. Det är om detta tystnaden handlar. Skulle den brytas av tal, som eldas på av hat, må så vara. Det kommer i så fall endast att visa att hatet inte nödvändigtvis krymper människan. Om det får någon nedtryckt att resa sig, organisera sig och kräva sin rätt, då har det tvärtom gjort henne större. För det är genom att resa sig som människan växer.

Vakthållningen mot ”hatet” riktar sig därför inte primärt mot uppkäftiga poeter eller rödstjärnesmyckade kulturredaktörer. De kommer att fortsätta hålla låda. Nej, vakthållningen riktar sig mot dem som skulle kunna använda orden som startpunkt för att sätta ord på sina egna erfarenheter och skapa en grund för att agera tillsammans. För att organisera sig som klass, kort och gott. Det är inte hatet som skrämmer borgarna, ty sådant behandlar de som ett ordningsproblem, det är den organiserade resningen de fruktar, ty det är ett politiskt problem, som de knappast utan vidare törs låta ordningsmakten hantera. Därför jobbar de så ihärdigt för att hålla klass och organiserat handlande som klass borta från debatten. Och så länge de intellektuella vakthundarna är effektiva, kommer borgerlighetens hegemoni hållas obruten.

När Jens Liljestrand nu fegar ur genom att förminska sitt ställningstagande, genom att mumla om att vara överens om självklarheter och genom att tala om ”människan”, så är det inte så oskyldigt som det kan låta. Återigen är det ett försök att flytta bort fokus från den verkligt brännande frågan om förutsättningarna för att agera som klass för att få ett slut på klassamhället. Liljestrand säger sig inte förstå dem som tror att hatet är vägen till ett bättre samhälle, men det är att blanda bort korten. Vem tror något sådant? En och annan sosse hukar sig i snålblåsten och säger att klasshatet är ett stickspår. På ett sätt har Håkan Bengtsson rätt, men inte på det sätt han tror. Det är ett stickspår eftersom det leder debatten bort från huvudfrågan om klassorganisering och för den över till att handla om meningslösa frågor om hatet och om huruvida det är förståeligt eller berättigat. Debatten kommer då givetvis bara att handla om hatet underifrån, aldrig om överklassens hat. Så, kära sossar, sluta att bekymra er över om det hörs en och annan hatfylld stämma i kören. Koncentrera er i stället på att göra den hatiska energin fruktbärande för den medvetna organiseringen. Ni behöver inte ödmjuka er inför borgerlighetens vakthundar.

Liljestrand rundar av med lite söta ord om att människan växer av humanism och en förhoppning om att Åsa Linderborg skall ha lärt sig något. Lärt sig något? Är det detsamma som att sluta tala om klass och komma in i den borgerliga gemenskapen och samtala fint om mänsklig växt? Att underordna sig påbudet om tystnad om de verkliga frågorna? Liljestrand erbjuder inte lärdom utan underkastelse. Så länge det är allt borgerligheten har att erbjuda är vi så illa tvungna att fortsätta tjata. Klass och klassorganisering. Om det måste det fortsatta samtalet handla. Till och med om det slinker med en gnutta klasshat.

 


Överklassafari utan klass

juni 18, 2012

När Förbundet allt åt alla ordnade en liten sightseeing på Solsidan blev det upprörda miner.Denna utflykt för att beskåda överklassen drog till och med på sig en polisanmälan. Hu och usch. Populasen kommer och tittar på finfolket. Sådant går naturligtvis inte an. Överklassen vill betitta, inte bli betittade. Därför kan integrationsminister Erik Ullenhag under en knapp vecka lämna sitt departement och sin våning och resa på safari till Rinkeby. I ett lagom underdånigt reportage i Dagens Nyheter Söndag berättar Lasse Granestrand om tilldragelsen, som nu kan ses i några månaders perspektiv. Minister och några departementstjänstemän flyttade till Rinkeby Folkets hus under fem marsdagar. Inga övernattningar alltså. På mindre än tjugo minuter tog man sig hem till innerstadens trygga famn. En ordinär överklassafari med andra ord, om än i tillåten riktning den här gången – och så vitt bekant utan friggebodska sångnummer. Till skillnad från den olydiga turen till Solsidan saknar dock Rinkebyresorna klass. Viss stil kanske de har. Av bilderna att döma råder det ett intensivt arbete med ”slips på!” och ”slips av!” Schlingmanndressyren sitter i. Men klass? Nej, sådant kläder inte en minister. Hu och usch! Det får inte finnas. Något sådant ser inte en minister på safari utanför murarna. ”Vad beträffar ordet klass så använder jag inte det eftersom jag är liberal”, deklarerar ministern. Det måste vara härligt att göra världen så enkel. Inga klasser i överklassens värld. Där håller de näsan högt i vädret och ser aldrig vad eller vem de trampar på. Och skulle det komma ljud ifrån de nedtrampade kan man alltid kalla in Jens Liljestrand, som nog också är liberal. För alla oss andra däremot, är klass en påtaglig verklighet och vi önskar inget högre än att göra ljud och upplysa er om att vi är denna verklighet också för er. Förr eller senare kommer vi att riva murarna. Utifrån.