Kollektivavtal som aldrig borde ha skrivits

Undrar hur många det är som läser kollektivavtal. I rätt många år har det skrivits avtal, som i stort sett gör arbetsköparen till enväldig lönesättare. I ett ögonblick av närmast himmelsk idioti kom någon på att underdånigt fjäsk skall vara kungsvägen till en anständig lön. Systemet kallas individuell lönesättning och innebär att arbetsköparen ensam sätter lönen och de anställda ges möjlighet att visa sig tillräckligt behagliga för att göra sig förtjänt av en belöning. Vi skall nu alltså inte lönas för vårt arbete, utan belönas av chefen, som enväldigt avgör vem som har varit ”duktig”.

Visst låter det som om jag överdriver. Så illa kan det väl ändå inte vara. Jag vet inte, men låt oss klippa några intressanta bitar ur ett aktuellt avtal, som berör väldigt många. Vi tar Huvudöverenskommelsen mellan Svenska Kommunalarbetareförbundet på den ena sidan och Sveriges Kommuner och Landsting och Arbetsgivarförbundet Pacta på den andra. Bilaga nr 5 handlar om Centrala parters syn på förutsättningar för en väl fungerande individuell lönesättning. Aktstycket börjar med att fastslå:

Löneavtalet utgår från en lönesättning som är individuell och differentierad. En förutsättning för att en sådan lönesättning ska kunna fungera väl är att arbetsgivaren arbetat fram grundläggande och långsiktiga lönepolitiska riktlinjer för lönesättningen. Dessa riktlinjer måste vara kända och diskuterade med medarbetarna i organisationen för att bidra till det positiva sambandet mellan lön, motivation och resultat.

Ordningen är klar. Arbetsköparen skapar riktlinjer, de anställda skall känna till riktlinjerna för att kunna anpassa sig till dem.

Övertolkning? Vi glider ner till avsnittet om ”Analys av löner” (på sid 24). ”Lönerelationerna mellan och inom olika yrkesgrupper avspeglar arbetsgivarens ställningstaganden.” Inga oklarheter så långt. Sedan skall löneläget kartläggas och analyseras, varpå det är dags för handling. ”Kartläggning och analys följs sedan av en handlingsplan grundad på arbetsgivarens ställningstaganden. Handlingsplanen med koppling till den egna lönepolitiken utvisar arbetsgivarens önskvärda lönerelationer och lönespridningar inför kommande löneöversyner utifrån verksamhetens mål och behov.” Fortfarande tydligt och fint. Det är bara en part som gör ställningstaganden. Vi fortsätter: ”Det är väsentligt att se analys av löner och den därpå bestämda handlingsplanen tillsammans med arbetsgivarens övriga ambitioner och prioriteringar samt konsekvenser av diskrimineringslagstiftning som en helhet. Detta möjliggör för arbetsgivaren att redan i budgetarbetet ta ett helhetsgrepp på olika verksamheters totala behov av åtgärder.” En utsökt konsekvens i skrivningarna. Fortfarande inga störande parter. Arbetsköparen regerar. Skall det hålla hela vägen in i avsnittets sista mening? ”Grunden för att få acceptans för lönebilden hänger både samman med en konsekvent tillämpning av lönepolitiken och delaktighet för de anställda.”

Vilken skräll! Delaktighet för de anställda! Vad kan det betyda? Vad består delaktigheten av? Vi skyndar raskt vidare till nästa avsnitt: ”Inför löneöversyn”. Där kommer det säkert att finnas något om de anställdas delaktighet.

Inför löneöversyn är det angeläget att genomföra en analys av vilka behov av löneökningar som finns med avseende på arbetstagarnas bidrag till verksamhetsförbättringar, behov av nyrekrytering, möjlighet att behålla personal, graden av måluppfyllelse, behov av lönerelationsförändringar osv. Med utgångspunkt från resultatet av denna analys, Löneavtalets § 1 och den egna lönepolitiken görs en samlad lönepolitisk bedömning av arbetsgivaren. Det är först därefter, med ovan angivna seriösa prövning som grund, möjligt att göra en bedömning av löneökningsbehovet.

Men vad nu då. Det är ju fortfarande bara arbetsköparen som gör en bedömning. Till och med löneökningsbehovet handlar om arbetsköparens bedömning. Borde man inte som lönearbetare, det vill säga den som skall leva på lönen, ha något intressant att tillföra i bedömningen av löneökningsbehovet? Tydligen inte. Men det kanske kommer i nästa avsnitt, som handlar om ”Samtal”.

Individuell lönesättning i allmänhet och Löneavtalet i synnerhet förutsätter att samtal förs med arbetstagare om uppställda mål, resultat och koppling till lön. Detta förutsätter att arbetsgivaren tydliggör krav, förväntningar, uppsatta mål och följer upp resultatet. Likaså att verksamhetsmålen är diskuterade i organisationen och bland medarbetarna.
I samtalet formulerar chef och medarbetare bl.a. de individuella mål och de krav och förväntningar som finns från bådas sidor. Vidare sker en uppföljning av åstadkomna resultat så att kopplingen till lön kan göras.
En individuell lönesättning kräver chefer med tydlighet såväl i målbeskrivningen som sitt sätt att sätta lön.

Nä, men vad nu då. Det är ju fortfarande bara en part som skall vara tydlig med krav och mål. Och hela härligheten slutar med att chefer sätter lön. Var tog den där delaktigheten vägen? Uppenbarligen består delaktighet i att ha fått tydliga instruktioner om vad arbetsköparen kräver.

Som grädde på moset skall denna delaktighet utspelas under fredsplikt. Avtalssystemet verkar nu ha till huvuduppgift att avväpna de anställda inför de samtal, i vilka cheferna är tydliga med att klargöra vad de kräver och vad de har bestämt om var och en av oss.

Läsning av kollektivavtal kan vara ganska skrämmande läsning. Om parterna är överens om att cheferna ensidigt bestämmer och de anställdas delaktighet består av att ha fått veta vad arbetsköparen har bestämt, vad är det då för mening med att överhuvudtaget skriva löneavtal? Den som vill ha delaktighet på riktigt gör nog klokast i att söka sig till någon annan organisation än Kommunal. Det finns fortfarande attraktiva alternativ för dem som inte tycker att underkastelse är den optimala formen av delaktighet.

Snömos i den schlingmannska dimman

Med både kropp och knopp i risigt skick är det inte så lätt att få något gjort, men i den hagelstorm av borgerligt dravel som fyller spalterna är det svårt att hålla hela tyst. Ta DN debatt häromdagen till exempel. De nya moderaterna skakar av sig individualismen och skriver debattartiklar i par. Det går väl sisådär. Idén med att skriva ihop är inte att man knackar in varannan mening, utan att man arbetar tillsammans. Finansmarknadsminister Peter Norman och gruppledare Anna Kinberg Batra verkar inte riktigt ha kommit så långt. Deras propagandabulletin i ämnet ägandepolitik börjar så här: ”Politikens främsta uppgift är att skapa förutsättningar för full sysselsättning och välfärd för alla. Fokus på tillgänglighet, kvalitet och effektivitet störs dock alltför ofta av en debatt om formerna för utförandet.” Glasklart, eller hur?

Om någon lyckas hitta något samband mellan de båda meningarna (eller något innehåll i mening nr 2), så väntar en lysande framtid i det tomrum Per Schlingmann lämnar efter sig när han lämnar uppdraget som chefstrateg den siste februari nästa år. Enligt den moderate riksdagsmannen Hanif Bali var Schlingmanns viktigaste insats att definiera utanförskapet. Alla var inte fullt så imponerade av denna insats. Professor Bertil Holmlund konstaterade efter en granskning av vad regeringen kunde tänkas mena med begreppet, att den höll på att  ”gräva ner sig i ett moras av godtyckliga mått på utanförskap, där ingen teori och ingen praxis finns etablerad.”

Det är i den andan de nya Moderaterna arbetar. Klatschiga ord utan innehåll sammanfogade i meningar utan innehåll. Så skapas en blänkande yta för allmän beskådan, och man slipper undan en verklig diskussion om politikens innehåll. Och det är i den andan Norberg och Kinberg Batra skriver om ägandepolitiken. Min nuvarande klena hälsa gör det omöjligt att göra någon ordentlig granskning av rapporten bakom debattartikeln. Det får stanna vid några godbitar ur den korta versionen.

”Genom att säkerställa väl fungerande marknader med tillsyn och transparens säkrar vi att en god samhällsservice når alla.” Här ligger förmodligen den reella kärnan i politiken. Fördelning av samhällsservice skall ske via marknaden. Frågor om ägande och driftsformer kan då behandlas tämligen pragmatiskt, eftersom de ändå inte tillåts spela någon roll för vem som får vad. Trots att du såsom medborgare kan sägas äga en hel del producenter av samhällsservice, får du inte påverka fördelningen av vad de producerar i din egenskap av medborgare (och alltså ägare). Fördelningen får du endast påverka i din egenskap av kund på en marknad. Det är en ganska skarp avgränsning av din rätt som medborgare. På marknaden styrs fördelningen av effektiv efterfrågan, eller uttryckt på vanlig svenska: pengarna styr vem som får vad.

Norberg och Kinberg Batra forstsätter med att säga, att ”Ett viktigt led i Moderaternas fortsatta förnyelse är att ta ytterligare ansvar för kvaliteten och effektiviteten i det gemensamma ägandet och lägga mindre vikt vid drift- och ägarformerna.” Observera alltså att det är ägandet, inte verksamheten, de tar fasta på. Här ser man hur de – och troligen väldigt många andra – ser på detta med gemensamt ägande. Det är inte alls gemensamt. Skulle man mena allvar med gemensamt ägande, vore den riktigt intressanta frågan hur vi som medborgare, och alltså ägare, skulle få den bästa förvaltningen av det vi äger tillsammans och den bästa verksamheten i det vi äger. Men så är det inte alls för Norberg och Kinberg Batra. De betraktar stat och kommun som något skilt från medborgarna. Stat och kommun är ägare, inte medborgarna. Därför är det stat och kommun, som skall bestämma, inte medborgarna.

Detta synsätt framkommer med mer än önskad tydlighet i de sju punkter för ”ansvarsfullt gemensamt ägande” vår nya moderater sätter upp. Jag nöjer mig några småplock ur godispåsen. En formulering är lite festlig. ”Gemensamt ägda bolag garanteras i slutändan med skattemedel.” Med andra ord, medborgarnas bolag garanteras av medborgarnas pengar. Vem hade kunnat tro det? Men politrukernas avsikter är mindre festliga. Dessa bolag skall vara ”måttfulla i sin lönesättning”. Det låter oskyldigt, men betyder i praktiken att bolagen skall användas för att hålla lönenivåer nere. Mer principiellt betyder det att medborgarna inte får använda sina pengar för att premiera personer, som man anser arbeta inom angelägna, men undervärderade, verksamheter.

Tanken är förmodligen att medborgarna inte skall få krångla till det för privata exploatörer. Det är nämligen exakt vad som sägs i nästa punkt, om än med lite annorlunda ord. ”Bolag som agerar på en konkurrensutsatt marknad bör konkurrera på lika villkor som privat ägda bolag för att skapa så jämlika förutsättningar som möjligt.” Jämlikheten gäller alltså för bolagen, inte för de arbetande och inte för dem som kan ha nytta av verksamheten. Den praktiska tillämpningen av detta såg vi nyss i Stockholm, där den ideella föreningen Mattecentrum nekades stöd, eftersom dess verksamhet inte skall få inkräkta på affärsmöjligheterna för privata bolag.

En sista grej bara. ”Gemensamt ägda bolag bör välkomna och underlätta granskning av den egna verksamheten.” Med andra ord, våra egna bolag bör – obs! bör, inte skall – låta oss granska deras verksamhet. Storsint, eller hur. Om någon menade allvar med gemensamt ägande vore det vår förbannade rätt att granska vad våra egna bolag sysslar med. Men så ser inte världen ut politrukers ögon. Ty de gemensamt ägda bolagen är inte medborgarnas egendom. Vi har som medborgare ingen av de rättigheter, som normalt sett följer med äganderätten.

De nya moderaterna har talat igen och budskapet är klart. Tro inte att du skall få utöva någon rätt i din egenskap av medborgare. Enda tillåtna sättet är att uppträda som kund på en marknad. Pengarna skall styra, kort och gott. När den schlingmannska dimman lättnat är inte de nya moderaterna särskilt nya.

Varför verkar denna blogg avsomnad?

För den händelse någon skulle undra tänkte jag bara i korthet berätta att jag inte har lagt ner pennan. Sjukdom och annat har lagt hinder i vägen för att sätta mina obetydligt begagnade åsikter och insikter på pränt.

Bland lönekriterier och scientologer

Som ung tågluffare stötte jag ihop med scientologer. De vandrade runt för att locka folk att göra ett test, alldeles gratis naturligtvis. Då visste jag inte vad scientologi var, men som science fiction-entusiast kände jag till Ron Hubbard och hade sett en tjock bok av honom, som hette Dianetik. Vi kallade därför de ivriga värvare vi stötte ihop för ”dianetiksnubbarna” och de väckte en viss nyfikenhet. Till slut, i Amsterdam tror jag, bestämde vi oss för att haka på nästa erbjudande om ett test. Följaktligen hängde vi med till en lokal, där vi fick en tjock blankett med en massa frågor om allt möjligt och omöjligt. Ibland gissade man var de var ute efter, ibland verkade frågorna bara bisarra. När våra test hade analyserats visade det sig att vi hade fått hyfsade resultat, men att det fanns en del som kunde må bra av att åtgärdas, vilket lämpligen skedde genom att vi inhandlade boken Dianetik. Ingen fattade vad testresultatet egentligen sade. Ingen var heller förvånad över att testresultatet visade att vi borde köpa deras bok.

När vi lämnade lokalen visste vi inte mycket mer om dessa dianetiksnubbar än att de hade ett nonsenstest, som behandlats i en nonsensanalys i syfte att få oss att köpa en bok. Så mycket insåg vi dock, att de rimligen borde vilja något mer än att sälja en bok, med tanke på vilken stor apparat de hade satt i arbete. Vad vi inte kunde begripa var hur någon någonsin kunde låta sig luras av ett sådant billigt bondfångeri. Aldrig hade vi kunnat ana vilken utbredning deras arbetsmetoder skulle få i det gamla Sverige.

Nu protesterar säkert någon. Scientologin har inte lurat särskilt många i Sverige. Förmodligen rör det sig om några hundratal aktiva medlemmar. Men deras testmetoder har fått en häpnadsväckande spridning på den svenska arbetsmarknaden, där de kallas lönekriterier eller något snarlikt. De används huvudsakligen för att få anställda att acceptera beslut, som chefer ensidigt redan har fattat. Det räcker med att kasta en hastig blick på lönekriterier från en slumpmässigt vald arbetsplats för att se, att det handlar om stora mängder omätbara faktorer, som skall betygssättas efter godtyckliga bedömningar. Rena paradiset för egenmäktiga chefer med andra ord.

Användningen av lönekriterier lever på sin skenbara noggrannhet. I allmänhet är det många och detaljerade faktorer, som var och en skall betygssättas. Men de går som sagt inte att mäta, utan allt bygger på bedömningar. Hur avgör man om en lärare ”skapar en balans mellan kunskap, fostran och social utveckling i undervisning/utbildning”? Hur – och framför allt vem – avgör om en anställd ”bidrar till ett gott arbetsklimat”? Den som bläddrar lite i lönekriterierna på valfri arbetsplats kommer att hitta hela kataloger av dylikt fluff. Om kriterierna är många och omöjliga att mäta, så kommer allt bero på bedömningar, som sedan skall slås ihop till en helhet, som motiverar varför chefen har satt den lön han eller hon har satt. Som anställd förväntas man sätt betyg på sig själv enligt samma fastspikade schema. Metodiken är densamma som vi mötte hos scientologerna i Amsterdam. Man får en samling siffror, vars tillkomst är höljd i ett töcken och vars betydelse endast det enväldiga oraklet kan avgöra. Siffror ser dock väldigt exakta ut, så de fungerar bra till att motivera att man gjort sig förtjänt av just den lön (eller den andliga övningskurs), som chefen tycker är lämplig. Systemet är vattentätt och ersätter sådana gammalmodigheter som förhandlingar. Den som kräver förhandling bidrar inte till ett gott arbetsklimat, och visar därigenom att han eller hon inte lever upp till lönekriteriernas bud.

Hur någon facklig organisation med självaktning kan gå med denna humbug är en gåta. Det blir säkert anledning att återkomma till den nya lönesättningens mysterier. Bara som en liten aptitretare vill jag bjuda på denna formulering från lönepolicyn för Knivsta kommun: ”Vid den individuella, differentierade lönesättningen skall en lönespännvidd mellan högsta och lägsta lön inom kommunen och yrkesgruppen eftersträvas.” Nej, jag har inte skrivit av fel. Det står precis så. Outgrundliga äro lönesättarens vägar. Och det finns givetvis en hel konsultbransch, som erbjuder sina tjänster i ämnet. Scientologin kommer kanske till slut att framstå som riktigt begriplig.

Konsten att håna lärare

Senaste veckan har det varit mycket skriverier om regeringens idé att skicka lite extra RUT-avdrag till de välbeställda väljare, som vill köpa läxläsningshjälp till sina barn. Till och med de som i övrigt gillar RUT-avdraget, såsom Eva Nordmark, (TCO) och Eva-Lis Sirén (Lärarförbundet), tycker det är direkt stötande att regeringen på detta sätt gynnar de redan gynnade istället för att satsa på att rikta stödet till de elever, som verkligen behöver det.

I lördags riktade ett par professorer, Hans Albin Larsson och Anne-Christine Hornborg, flera välfunna invändningar mot förslaget. Bland annat framhöll de hur snedvriden hela debatten har blivit. Man har tappat bort de grundläggande frågorna om varför det behövs läxhjälp och hur man på bästa sätt kan göra något åt de kunskapsbrister som finns bland eleverna. I stället har diskussionen kommit att kretsa kring ”skolan som bas för entreprenöriell verksamhet och i så fall om rutavdrag och skattesubventioner är den bästa, mest rättvisa, formen av stöd”, skriver Larsson och Hornborg träffande. På sätt och vis är denna stympning av debatten en konsekvens av 1990-talets skolreformer, ty följden av dessa reformer ”är att skolan ses kortsiktigt, som kommunal konsumtion eller exploateringsfält för koncerner, där de pedagogiska målen får vika för de ekonomiska.” Med en lite tillspetsning kunde man säga att vi nu har fått en diskussion om hur man bäst skall kunna tjäna pengar på de skolproblem, som tidigare reformer skapat. Detta kunde vara illa nog, men Larsson och Hornborg betonar också, att subventioner till läxhjälpsbolag blir ett direkt hån mot lärarna.

Förslaget om läxhjälp rättar inte till de felstyrande strukturerna utan lappar nödtorftigt på ytan. Skattebetalarna förutsätts betala till icke utbildade läxhjälpare och entreprenörer som kan utnyttja ännu en vinstgivande källa i offentlig verksamhet samtidigt som utbildade lärare inte ges särskilt goda villkor. Det betyder att de utbildade speciallärare som tidigare sparades bort nu ska ersättas av outbildade läxhjälpare, finansierade av skattemedel.

Således lyckas högerregimen med bedriften att i ett enda slag öka klyftorna, ersätta kompetens med vinstintresse och förödmjuka lärarna. Ganska imponerande.

Det finns emellertid fler sätt att låta vinstintresse bilda allians med hån mot lärare. I Knivsta kommun har någon kommit på att man skall hyra in superpedagoger från en dokusåpa för att visa hur mycket man ringaktar kommunens lärare. Thunmanskolan skall besökas av TV-kändisarna Stavros Louca och Gunilla Hammar-Säfström. De kommer naturligtvis inte gratis. Kommunen hostar upp 320 000 kr. (men på den summan tillkommer nog moms, vilket inte sägs i Upsala Nya Tidning). Totalt sett är summan så stor att kommunen borde ha gjort en upphandling, men genom att de båda TV-kändisarna har var sitt bolag, kunde man sluta två kontrakt på 160 000 kr (+ moms) per styck. Projektet och penningrullningen har mött kritik från personer, som anser att pengarna kunde ha använts till riktiga åtgärder mot riktiga problem. Den lokala företrädaren för Lärarförbundet förklarar sig däremot vara glad och belåten med kändisupptåget, vilket är lite förvånande med tanke på den förödande kritik, som systerorganisationen Lärarnas Riksförbund fyrade av mot motsvarande påhitt i Skolverkets regi. Den hårdaste kritiken mot superpedagogprojektet kommer från syndikalisterna. I ett öppet brev till Knivsta kommun påtalar Uppsala LS, att kommunen missaktar sina lärare genom att slänga ut pengar på verkningslösa åtgärder i stället för att ge skolorna medel, som gör det möjligt för lärarna att göra sitt jobb.

Verkningslösa åtgärder? Självfallet kan ingen med säkerhet förutsäga vad resultatet blir av TV-kändisarnas framfart, men erfarenheten från klass 9A på Mikaelskolan är inte så där alldeles överväldigande. Stavros Louca utsattes för beskyllningar om fusk. Grunden för anklagelsen var att elevernas anteckningar från en räkneövning några dagar före det nationella provet uppvisade markanta likheter med en uppgift på provet. Enligt den interna utredning som gjorde fanns inget som tydde på att Mikaelskolan hade brustit i hanteringen av proven. Louca själv tillbakavisade anklagelserna, men berättade också att han studerat tidigare nationella prov och därför hade god kännedom om vilken typ av räkneuppgifter som var vanliga. Motsvarande sakupplysningar anfördes även i den interna utredningen. Superpedagogen har således varit noga med att förbereda eleverna för proven. Det är inte riktigt detsamma som att lära ut matematik. Hur gick det då? Mikaelskolan fick göra om provet. Klass 9A fick ett klart sämre resultat på omprovet, medan övriga elever backade lite grand.

Om det är så att superpedagogiken går ut på att få bra resultat på prov kanske det kan vara värt pengarna att anlita ett konsultbolag , men skall inte undervisningen ha lite mer varaktiga ambitioner? Många tycker det, inte minst inom lärarkåren, men Knivsta kommun ser annorlunda på saken. Påhittet i Knivsta är ett exempel på hur vinstintresse och hån mot lärare går att förena för den som tycker att det är en bra idé. Superpedagogerna Stavros Louca och Gunilla Hammar-Säfström har en given affärsidé och vill självfallet passa på att dra in pengar innan kändisglorian bleknar. Kommunen tar tillfället i akt och förklarar att lärarna inte duger. Pengarna används på inhyrda konsulter för 10 000 kr (+ moms) per dag och person, hellre än att låta lärarna få de resurser de bett om för att kunna ta hand om de tillfälliga problem, som har funnits. Så göder man konsulter och visar sitt förakt för lärarkåren i en och samma rörelse. Regeringen är förmodligen mycket belåten.

En hycklande rasist

Sverigedemokraterna har försökt visa upp lite lämplig skamsenhet när den ena efter den andra av partiets representanter kommer ut som ”rasse”. Filmbilderna på de erfarna gatufascisterna fick en fin uppföljning av en rasistisk gaphals, som på fyllan slarvade bort sin ryggsäck. Lite besvärande är det trots allt för Sverigedemokraterna, när partiets riksdagsmän tappar masken. Jimmie Åkesson har varit ute i omgångar och förklarat att den ständigt växande högen av demaskerade fascister och rasister utgörs av enskilda personer som agerat olämpligt. Många enskilda blir det.

Idag får riksledare Åkesson tillfälle att lägga ut texten i samma ämne på DN:s debattsida. Han berättar om sitt brev om ”nolltolerans” den 12 oktober till partiföreträdare i hela landet. Han skrev detta eftersom det hade funnits  ”vissa problem, i synnerhet på lokal nivå, med företrädare som på olika sätt agerar i strid med partiets politik och ideologiska utgångspunkter”. Om inte realiteterna bakom denna formulering vore så motbjudande, så kunde man bryta ut i asgarv. Rasismen har varit ett kärnelement i partiets ideologi från dag ett och det enda som har förändrats är de skiftande maskeradkostymer, som den har pyntats upp med. Festligast hittills var väl folkdräkten. Titt som tätt glider dock maskeradkostymen snett och rasismen tittar fram. Som en ren bonus var det inte på lokal nivå nu senast, utan en riksdagsledamot, som gav sentensen in vino veritas ett ansikte – eller spriten löser tungans band, som vi kanske borde säga när vi talar om de svensknationella.

Jimmie Åkesson gör nu som han brukar, han försöker vrida bort intresset från de verkliga frågorna. Han orerar om partiets hårda linje mot dem som är klantiga nog att avslöja sin rasism och skyller allt på etablissemanget. Han slår sig för bröstet som den stoltaste tuppen på dynghögen: ”Jag tror att många av dem som tillhör det politiska och mediala etablissemanget innerst inne är förvånade över att vi agerat så kraftfullt och konsekvent som vi ändå gjort.” Utrensningarna väcker knappast någon förvåning. De tillhör den politiska tradition Sverigedemokraterna tillhör och har varit ett genomgående inslag i partiets historia. Det enda som möjligen kunde väcka förvåning är att raden av fascister och rasister, som inte klarar av att hålla tunga i styr, aldrig verkar ta slut. Och det är just där den riktiga frågan ligger. Hur kommer det sig att partiet har ett aldrig sinande lager av rasister och fascister på sina förtroendeposter?

Sverigedemokraternas nolltolerans riktar sig inte mot rasismen utan mot att avslöjas som rasist. Det är detta Åkesson härjar om och det är detta som bestraffas. Gatuhuliganernas eskapader hade ju faktiskt varit kända ett par år innan det blev besvärande för partiet. Om Åkesson hade förstått vad ”intellektuell hederlighet” betyder, hade han inte skyllt på mediaetablissemang och andra fiktiva fiender. Han hade börjat med att medge, att det är  partiet och dess kärnsympatisörer som håller lagret med rasister välfyllt. Det är inte mediaetablissemanget som har gjort att Lidköping nu verkar få en gammal nazist på SD plats i fullmäktige. Det är inte ens ett olycksfall i arbetet. Det är en konsekvens av vad slags parti Sverigedemokraterna är.

Sverigedemokraterna är och förblir den vattenkammande grenen av en breda högernationella  familjen av  rörelser, som är den klassiska fascismens arvtagare. Det verkligt oroande är hur skickligt de trots allt lyckas sälja bluffen, att alla avvikelser från den polerade ytan endast är ”enskilda sverigedemokrater” som ”begår misstag”. Men misstaget är som sagt att låta sig avslöjas. Sådana övertramp kommer ledaren inte att acceptera. Lyssna gärna på tonen i det Åkesson deklarerar: ”Politiska avvikelser eller allmänt olämpligt uppträdande kommer att få konsekvenser och leda till disciplinära åtgärder.” Även om sammanhanget är ett helt annat, så är det i princip som tonläge som i Erik Almqvists hot mot Shoran Ismail, att inte jävlas med svenskarna. Den politiska familj han tillhör har en lång tradition av åtgärder mot politiska avvikelser och ”allmänt olämpligt uppträdande”. Det är nu upp till oss alla att hindra, att Åkesson får tillfälle att upprepa sitt yttrande i något annat sammanhang än de interna partikonvulsionerna.