Det finns inga gratis gåvor. Om filantrokapitalism och Gates Foundation

Bill Gates ger bort mycket pengar, mer än vad en finansbolagsstyrelse stoppar ner i egna fickor, och det är i givarbranschen han numera gör mest avtryck offentligheten. Han har blivit ett affischnamn för en ny filantropi, som enligt somliga betraktare ska rädda världen. Det handlar om en filantropi som bedrivs med affärsmässiga metoder och principer för att nå maximal effektivitet. Ingen gråtmildhet eller blödiga hjärtan här, ingen slapp sentimentalitet, utan strikt rationalitet och effektivitet. Givarverksamhet skall uppfylla mål, inte döva dåliga samveten. På sätt och vis låter det ganska befriande, men inte mer befriande än att det fortfarande är en relation mellan dem som har och dem som inte har. Även om maktens kletighet skrubbas bort, så förblir det en maktrelation, där den ena parten äger och fattar beslut, medan den andra blir föremål för beslut. I det avseendet ändrar den ingenting, denna filantrokapitalism, som den nya frälsarläran stundtals kallas.

I sig är filantropi naturligtvis inte något nytt, och man kan fråga sig hur ny den nya filantropin egentligen är. Många välkända stiftelser bär namn av gamla ”rövarbaroner” och deras barn från den amerikanska storindustrialiseringens intensivaste tid. Stormrika knösar såsom Andrew Carnegie och John Rockefeller Jr, avsatte stora summor för välgörande ändamål. Den förre gjorde därtill gärna filosofi av sin gärning. På något sätt hade han blivit övertygad om att fattigdom var det bästa för att dana arbetssamma karaktärer, vilka genom sina gärningar kunde skänka mänskligheten stora ting. Carnegie såg det därför som skadligt att låta någon ärva stora förmögenheter, eller som han uttryckte det i en artikel om rikedom och dess användning: ”Det finns intet så förvekligande, intet så förödande i sin verkan på de egenskaper, som skulle leda till högre mål – moraliska eller intellektuella – som ärfd rikedom.” (Andrew Carnegie, Arbetets Herravälde s. 81) Rikedomens rätta användning, enligt Carnegie, var i stället att skapa fonder för ädla ändamål och mänsklighetens samfällda nytta, exempelvis genom att förse de strävsamma medellösa med medel att förverkliga sin strävan. Carnegie var bistert konsekvent i sin uppfattning. Han såg det närmast som en skyldighet att hålla arbetarnas löner nere – kraftfullt demonstrerat i Homesteadkonflikten 1892 – för att få en ännu större förmögenhet att använda till värdiga och värdefulla ändamål. Tydligtvis borde rätt man avgöra rikedomens rätta användning, även när målet sades vara andras välgång.

Tanken att rätt person – ty det måste inte längre nödvändigtvis vara en man – skall avgöra rikedomens rätta användning, liksom tanken att det är i sammanhanget ovidkommande hur rikedomen uppkommit och till vilka konsekvenser, har långt ifrån försvunnit. Den yttre klädedräkten må ha omstöpts, men kärnan ligger orubbad i den affärsmässigt bedrivna ”nya” filantropi, som saluförs under samlingsetiketten filantrokapialism. Lite otur i början hade onekligen detta begrepp. Matthew Bishops och Michael Greens bok Philanthrocapitalism utkom i stor sett samtidigt som konkursen i Lehman Brothers utlöste den senaste finanskrisen. Boken bar då den löftesbringande undertiteln ”How the rich can save the world”.

I paperbackutgåvan något år senare hade den lämpligt nog ändrats till ”How giving can save the world”. Författarnas entusiasm hade emellertid ingalunda förskingrats. ”The world has changed since the financial meltdown of September 2008”, nödgades de förvisso konstatera i det nyskrivna förordet, ”but in ways that make the ideas in Philanthrocapitalism more relevant than ever.” Bill Gates nämndes särskilt som den som visat vägen framåt genom att inte låta ett litet bakslag, såsom en finanskrasch med efterföljande utplåning av (delvis fiktiva) värden samt en långdragen fattigdomsalstrande kris, sätta stopp för givandet. Men några små lärdomar fanns det ändå. De goda givarna fick exempelvis inte visa sig vara alltför uppenbara skurkar, svindlare och bedragare. Den fram till avslöjandet hyllade storskojaren Bernie Madoff spökade i kulissen.

There are important lessons to be learned here. One is the need to apply rigorously the “Good Billionaire’s Guide” that we set out in the concluding chapter of this book. It should not be enough to win public approval for a wealthy person simply to write a large check and take part in a photo opportunity or be feted for his good works at a black-tie dinner. Tough questions should be asked about whether the wealth was created legitimately (a test Madoff clearly failed), whether a reasonable amount of taxes have been paid on it, and whether the giving is done in a thoughtful way designed to make a genuine difference. Another sad lesson of the Madoff affair is the need for philanthropists and charities to be businesslike in how they invest their money.

I vilken grad de för ögonblicket godkänt goda givarna – såsom Gates och Zuckerberg – lever upp till dessa krav, är måhända tryggast att lämna osagt, även om det räcker att betala den något luddiga summan ”rimlig mängd skatt”. Och man bör hålla i minnet att det är personerna som anmodas hålla sig inom lagens råmärken och uppträda så att den skinande ytan inte fläckas störande mycket av hyckleri. Hur bolagen som gjorde dem rika har burit sig åt är däremot inget att bekymra sig nämnvärt över.

Slutklämmen i deras lärospån kunde följaktligen bli ett stöd för själva den grundläggande idén i boken, det vill säga att man måste vara noggrann med den affärsmässiga bedömningen av givandet. Varje krona måste användas på effektivast möjliga sätt. Finanskrisen hade i själva verket bara gjort filantrokapitalismens idé än mer aktuell. ”The financial crisis has also increased the awareness among philanthropists, foundations and Nonprofits alike that they need to make sure every dollar they have is used as effectively as possible. Increasingly, ideas we argue for in Philanthrocapitalism are being put into practice.” Hade vi befunnit oss i det gamla Berlin, Hauptstadt der DDR, hade plakaten på de rikas väggar ropat: ”Vi förverkligar Bishops och Greens idéer!”

De båda herrarna hade tvivelsutan kunnat försvara en plats bland de kapitalets nya profeter, de som stretar på för att försöka berätta historier som skall göra kapitalismen lite vackrare, som Nicole Aschoff granskade i en liten bok förra året. Nu har deras tankar i allmänhet och makarna Gates praktik i synnerhet istället förärats en egen granskning i en bok av brittiska sociologen Linsey McGoey, som tar sig an hela fenomenet filantrokapitalism.

Etiketten filantrokapitalism täcker flera varianter av givande och socialt välgörande investeringar. Den gemensamma nämnaren är, som nämnts, att de goda gärningarna ska utföras i en anda av affärsmässighet. Filantropi är inget för godhjärtade amatörer utan känsla för effektivitet, utan ska skötas av en upplyst företagarelit med fokus på återbäring och mätbara resultat. Och vem kan ifrågasätta att man alltid ska se till att få ut bästa möjliga resultat av varje insats? Ingen, kanske. Men man kan ställa frågor både om vilka resultaten faktiskt är och vem som avgör vad som är det bästa. Det är sådana frågor Linsey McGoey ställer i boken ”No such thing as a free gift. The Gates Foundation and the price of philanthropy” (Verso, 2015).

McGoeys intresse för Bill & Melinda Gates Foundation beror inte på denna skulle vara särskilt tvivelaktig. Snarare tvärtom. Hon ser en hel del positiva drag i stiftelsens verksamhet. Men därigenom blir det möjligt att ge en skarpare belysning av fenomenet filantrokapitalism. Verksamheten präglas naturligtvis av att det är de förmögna i den förmögna världen som håller i problemformuleringen. Inriktningen på snabba och mätbara resultat ger ytterligare skevheter och slagsidor. De mest angelägna problemen är inte alltid de som medger snabba utvärderingar av enskilda insatsers resultat. De faktiska bördorna av sjukdomar och hälsofaror kan få stå tillbaka för de mer läkemedelsbolagsmässiga synpunkterna. Sådana skevheter förstärks av det nära umgänget med bolag, vars intressen stundtals står i direkt strid med tryggad hälsa och hållbar utveckling. Gates Foundation har till exempel varit tämligen intim med Coca Cola och Monsanto. När bedömningen av vad som är det bästa blir elitens ensak att avgöra, kan det bli lite grumligt att se vem det är bäst för.

En gren av det nyfilantropiska trädet saluförs som socialt entreprenörskap, där den samlande idén är att man genom innovativa företagsmodeller tar sig an sociala problem och frambringar allmännytta – och själv tjänar en hacka på affären. Mindre vördnadsfullt kunde man säga att det handlar om att bli rik på att göra goda gärningar, och då själv få bestämma vad som är en god gärning. Några blir säkert rika. Vodafone till exempel, som fick både statliga pengar och välgörenhetsbidrag från Gates Foundation för att vara med och sprida möjligheten att betala räkningar via mobilen i östra Afrika. Så kunde man stärka sin marknadsposition utan att behöva tulla på de miljarder, som bolaget hade sparat genom att smita från skatten. De längst ner i näringskedjan hade säkert nytta av insatsen, men var gärningen smakade allra godast är måhända inte lika uppenbart.

Hjältarna i den nya filantropin är de superrika ”hyperaktörerna”, som de kallas av beundrarna Bishop och Green. Deras stora fördel gentemot traditionella eliter är att de står fria från påtryckningar från politiker, aktivister, aktieägare och andra hämmande band. De kan odla en självmedveten exklusivitet och handla helt efter eget huvud, vilket förmodas vara det bästa för oss alla. Den nya filantropins värld är således en värld som sköts uppifrån och ner. Eliten främjar demokrati och välstånd, och ingen annan än de särskilt utvalda får blanda sig i vare sig demokratin eller rikedomens användning.

Filantrokapitalismen får härigenom ett inslag av ledarkult. McGoey gör inte sak av detta, men belyser dess konsekvenser i form av brist på insyn och transparens och i form av ryckighet och oförutsägbarhet. Den nya filantropen ska agera likt en företagare, som kliver in där det finns resultat och återbäring att hämta, och kvickt drar sig ur om resultaten uteblir. Den affärsmässiga effektiviteten i beslutsfattande ser dock väldigt annorlunda ut om man är ett mera varaktigt skolbarn med varaktiga lärare. När pengarna plötsligt flödar in till ett projekt och lika plötsligt försvinner när idén inte gav förväntat utfall, drabbar de konkreta följderna dem som varit utestängda från insyn och inflytande under hela resan. Skolbarn och lärare blir stående i resterna av ett plötsligt avlivat hugskott och förväntas beundra den affärsmässiga effektiviteten i det beslut som hastigt och lustigt ryckte undan den matta de hade övertalats att ställa sig på.

En uppenbar, men outtalad sida av filantrokapitalismen är, att om de rika skall rädda världen, så behövs det rika. Frågor om hur rikedomen tillkommit och vilka konsekvenser detta kan ha haft för dem, som välgörenheten riktas till, avfärdas som ovidkommande och småaktiga. Halvt under ytan bubblar i stället ett politiskt projekt, som går i armkrok med nyliberalismen, och som är ägnat att koncentrera rikedomen till samhällets allra översta skikt och tränga tillbaka det allmänna för att ge plats för det privata. Sänkta skatter för de förmögna ger dem ökat utrymme att vara nyfilantropiska gentemot dem som tar åtstramningspolitikens stötar. Så rör man sig längre och längre ut på ett sluttande plan. När privata fonder kliver in på områden som skola och hälsa, undergrävs stödet för den offentligt drivna verksamheten, samtidigt som kontrollen förs över till instanser, som sköts helt utan insyn och redovisningsskyldighet. Istället för medborgare kan vi alla bli kunder, eller i värsta fall underdåniga mottagare av allmosor.

Den nya filantropin kommer alltså med ett pris. Det finns inga gratis gåvor. Och det är inte alltid givaren som tar kostnaden. Långt därifrån. I synnerhet inte om pengarna kommer från de omåttligt rika. Det är en viktig lärdom av McGoeys bok. Är man sedan petig nog att inte bara titta på de stora summor, som det blir fråga om, när enskilda förmögna i rampljuset gör sin utfästelser, utan vänder uppmärksamheten från penningbeloppen till deras andel av inkomst och förmögenhet, så finner man något annat intressant. Benägenheten att skänka pengar till välgörande ändamål verkar vara större bland de mindre bemedlade än bland de rika. Slutsatsen blir den gamla vanliga. Vi skall inte förvänta oss att vare sig de rika eller några självutvalda eliter kommer att rädda världen. Inte den här gången heller. Det är nog den viktigaste lärdomen av McGoyes bok. Och den förtjänar att upprepas, trots att den inte är ny.