Civilkurage eller moralpolis?

Ett sällsynt motbjudande kräk har visat upp sig för övervakningskameror. En berusad man i tunnelbanan faller ner på spåret. Efter följer en man, som i stället för att hjälpa den berusade upp, rånar honom och låter honom ligga kvar. Mannen på spåret skadas sedan svårt när han bli överkörd av tåget. Borde man inte lagstifta mot ett sådant beteende? KD anser det och har drivit frågan om att skapa en civilkuragelag, som skulle göra det brottsligt att inte ingripa för att hjälpa en medmänniska i nöd. Partiets rättspolitiska talesperson, Caroline Szyber, säger nu att det inträffade ”är ett typexempel där man borde kunna dömas för brott mot civilkuragelagen”.

De som talar för en sådan lag använder gärna ytterst ömmande tänkta exempel, såsom att det borde vara straffbart att bara stå och se på när ett barn drunknar i grunt vatten. Vem kan säga emot något sådant? De som talar mot en sådan lag stannar ofta vid rent praktiska argument. Ett typexempel dyker upp i Johannes Åmans krönika på DN:s ledarsida idag. Lagen skulle inte gjort någon skillnad i det aktuella fallet, menar Åman, och tillägger att rånaren ändå kan dömas för ett begånget brott. I detta har han naturligtvis rätt, och kanske stämmer det att en civilkuragelag riskerar skrämma bort vittnen. Men borde inte en påstådd liberal även kunna se de principiella frågorna? Vill vi öppna för tanken att staten skall kunna tvinga medborgare att göra det som anses vara god moral?

Om den frågan bemöts med argumentet att det är en skyldighet att hjälpa ett drunknande barn upp ur vattnet, så är det lätt att man blir svarslös. Men jag tror likväl att det är viktigt att hålla isär den moralfilosofiska diskussionen från den politiska. Tar vi steget att inrätta någon form av lagstadgad handlingsskyldighet, så kliver vi också över en gräns, som säger att staten har rätt att tvinga oss att handla i enlighet med vad moralen kräver. Och då måste också någon bestämma vad som är god moral. Föga förvånande kommer förslaget från KD. Det är i grund och botten ett gudsparti, och sådana har inga avgörande skrupler mot att inrätta ministerier för främjande av dygd och förhindrande av synd. De monoteistiska religionerna håller sig med tankepolis i form av övervakande gudar, som gör både handlingar och tankar straffbara, och de är mer än villiga att straffa. Christopher Hitchens brukade träffande kallas deras föreställningar för drömmen om ett himmelskt Nordkorea.

Det är förvisso en lång väg mellan skyldigheten att hjälpa ett barn och ett gudspartistiskt Nordkorea. Men det hindrar inte att man bör vara vaksam på att inte kliva över den gräns, som håller dessa båda ting åtskilda. Att KD inte bekymrar sig om detta är inget som förvånar. Däremot är det lite oroande att en påstått liberal ledarsida inte förmår ta upp de principiella frågorna när gudspartisterna rycker fram

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: