Hurusom jag förlorade hoppet om mänskligheten

september 16, 2017

Idag hörde jag något med ett halvt öra på radio. Det verkade handla om så kallade plånboksfrågor och konsumentfrågor. Hur som helst, man tog upp ett problem, som tydligen var angeläget. Ämnet var de svårbegripliga innehållsdeklarationerna på förpackningar med livsmedel och annat ätbart. Dessa använde nämligen genomgående den egendomliga enheten mängd per 100 gram. Och det säger ju ingenting. Särskilt inte om man inte vet hur mycket man tänker äta. Hur skall man då kunna avgöra vad som är nyttigt? Om det till exempel står 39 på en förpackning och 354 på en annan, hur skall man då veta vad som är mycket och vad som är litet när man kanske inte tänker äta lika mycket av båda? Mängd per 100 gram. Fullständigt intetsägande för en hälsomedveten konsument. Folk kan inte se vad de stoppar i sig. Ohälsotalen kommer att rasa i höjden.

I sanning ett problem. Den finurliga lösning som togs upp var att ange hur mycket man får i sig per portion. Synnerligen genomtänkt. Men varför inte satsa bredare? Jag har till exempel noterat att bränsleförbrukning för bilar verkar återges med den abstrakta och intetsägande enheten liter per mil. Vad säger det om man inte vet hur långt man skall åka? Ingenting! Varför inte övergå till något mera konkret, som är lätt för en miljömedveten konsument att relatera till? Exempelvis deciliter per resa till affären.

I näringsdeklarationsfrågan hördes snart flera röster, som föreföll vara från branschfolk av något slag och härkomst. Det talades varmt om hur de gjort i England, där man tydligen hade prövat att ange graden av nyttighet med färgklickar i grönt, gult och rött, räknat just per portion. I hela denna kakafoni av dårskap släpptes stundtals en stillsam byråkrat in. Hon påpekade försynt att det kan vara lite svårt att ange innehåll per något så obestämt som en portion och att allt vi stoppar i oss kanske inte äts i något som kan räknas i portioner, såsom chips, godis, läsk och bakelser. Enheten mängd per 100 gram är kanske inte fulländad, men den gör det trots allt möjligt att jämföra saker, oavsett vad de består av och hur de kommer förpackade. Typiskt tråkig och stelbent byråkrat alltså. Erfarenheterna från England var goda och nu återstod bara att utarbeta ett fulländat system för att ange portioner, gärna med en extra anpassning för vem det är som äter. Vuxna män och små barn är ju inte identiska i sina näringsbehov och vi lever i det individuella självförverkligandets tidsålder.

Att branschfolk är så entusiastiska inför att ange näringsinnehåll per portion borde kanske skapa någon liten kritisk fundering. Anar man inspiration från finanssektorn? Denna älskar som bekant att skapa unika alternativ, så att var och en skall känna att hen får just den produkt hen vill ha – och som av en händelse just därför inte har någon som helst möjlighet att jämföra kostnader mellan olika produkter. Sådana trista paralleller slapp vi lyckligtvis. Däremot framfördes den konspiratoriska tanken att nyttighetsmässigt normbrytande produkter, såsom bakelser och chips, skulle få en grön prick såsom nyttig, som en följd av att branschen räknat på väldigt små portioner. Men det behövde man inte alls oro sig för, förklarade något orakel. Om branschen ägnade sig åt sådan fuffens, så skulle det höras ramaskri från upprörda konsumenter, och det kunde skada varumärket. Och vem skulle utsätta sitt goda varumärke för sådan risk? Knappast den som är i en bransch där konsumenterna förväntas behöva färgklickar som vägledning för att få veta om en produkt bestående av huvudsakligen socker, smör och vispad grädde är nyttig eller inte.

Ett öra var tillräckligt. En bit in i programmet tappade jag mitt hopp om mänskligheten. Det tog en kraftig törn redan vid klagomålen över att näringsinnehåll anges i mängd per 100 gram och utplånades helt vid tanken att införa enheten ”per portion”. Framför allt kände jag medlidande med den stackars vänliga byråkraten och önskade att det kunde få räknas till god ämbetsmannased, att bemöta en del intervjufrågor med den stilla motfrågan: ”Fan, är du dum på riktigt?”

Annonser

Historierevisionism 2.0 Från fakta till förtydligande

september 5, 2013

Det är inte lätt att vara ny moderat alla gånger. Den gamla trista historien hänger sig kvar och lämnar nymoderaterna ingen ro. Första försöket att stajla om partiet skulle fulländas av att man även kostade på sig en ny historia. Ett första steg i denna djärva omdaning togs i idéprogrammet från 2011, där partiet smög in den famösa formuleringen, som implicerade moderata stordåd.

Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.

Ingen kunde misstyda avsikten. De nya moderaterna ville ge sken av att deras parti (under dess olika namn) haft något att göra kampen för rösträtt, kampen mot apartheid, och annat som nu verkade fint att ha kämpat för. Protesterna mot detta försök till historierevisionism hopade sig naturligtvis omedelbart, men de nya moderaterna stod på sig. ”Vi har naturligtvis fakta på det”, var Sofia Arkelstens käcka svar, när DN ifrågasatte om Moderaterna i sin tidigare partiskepnad, Allmänna valmansförbundet, verkligen var med och genomförde lika och allmän rösträtt. Inget snack alltså. Vi har fakta på det! (Jag älskar denna bisarra formulering.)

Carl Bildt var för länge sedan ute i samma ärende, när han i Upsala Nya Tidning gjorde gällande att rösträtten var Arvid Lindmans verk och att i synnerhet sossarna inte hade något med saken att göra, eftersom den då (1907) väldigt lilla socialdemokratiska riksdagsgruppen inte hade varit med i det förhandlingsspel som ledde fram till rösträttsreformen 1907 (en taktisk eftergift från högern, som alltså inte gav lika och allmän rösträtt). Om jag minns rätt fick Bildt på pälsen av UNT:s egna liberaler för detta försök till historieförfalskning. Det vore kul om någon med tillgång till UNT:s egna register och arkiv ville gräva fram och offentliggöra denna historiedebatt. Skall man finna den på bibliotek blir det till att sitta och veva mikrofilm tills man blir sjösjuk. Hur som helst, inte ens de nya moderarenas övningar i historierevisionism är särskilt nya.

Men, nu satsar de nya moderaterna friskt igen. Nu skall historien om den förra historierevisionismen revideras. Dags att lägga den trista historien från 2011 bakom sig. Formuleringen skall bytas ut berättar Aftonbladet. Moderatledningen kan självfallet inte medge att partiet försökte snygga till sin historia. Nej då, man vill nu skriva ny historia om hur man försökte skriva ny historia, när den gamla var för dålig. Partisekreteraren Kent Persson uppger till Aftonbladet att partiet nu gör ett förtydligande. ”Formuleringen gav upphov till olyckliga och felaktiga tolkningar och det ville vi åtgärda. Partistyrelsen har därför kommit med förtydliganden som lett till dessa nya formuleringar”. Olyckliga och felaktiga tolkningar? Hur var det nu? ”Vi har naturligtvis fakta på det.” Inte mycket utrymme för tolkning kan man tycka.

Ett förtydligande hade varit om man skjutit en mening som sade, att partiet genom historien kämpat mot kraven på rättvisa, inte minst när dessa krav handlat om rösträtt och jämställdhet och att man ändå in på Ulf Adelsohns tid stod fast vid sin rasism och ovilja att stödja kampen mot apartheid. Sådant kallas ärlighet och gör att tidigare oklarhet försvinner genom att man uttalar sig tydligt och klart – och framför allt sanningsenligt. Men icke. Förtydligandet sker nu genom att man tar bort den lögnaktiga formuleringen. Genom att sudda ut historien undkommer partiet naturligtvis ”olyckliga och felaktiga tolkningar”. Men att kalla denna operation för ett förtydligande är nyspråk av samma slag, som det som tillämpades i Oceaniens sanningsministerium.

Sannerligen, de nya moderaterna är verkligen uppdateringarnas parti. Nu har det alltså blivit dags att fixa till historien om hur man fixade till historien om partiets historia. När det sprack med fakta så försöker man med ett förtydligande. Det börjar mer och mer likna en fars. Men varje gång partiet kommer med en ny uppdatering av sin historia bör alla vi andra surmulet hålla fast vid den gamla. Och vi bör göra det under stridsropet: ”Vi har naturligtvis fakta på det!”


Syndfulla krav på respekt

maj 15, 2013

Frosseri är en av de sju dödssynderna. I den tidiga kristendomen och senare i dess katolska variant, var dödssynderna verkligt allvarliga saker, som krävde botens sakrament för att sonas. För en utomstående verkar det som om dödssynderna sedermera omformades till levnadsregler för påvehov och höga prelater, men förmodligen skulle den katolska kyrkan inte helt instämma i den analysen. För de evangeliska är det både enklare och svårare, eftersom straffet inte hänger på synden i sig, utan på den enskildes uppriktiga ånger inför sin gud. Eller som det heter i den kära gamla Ugglan: ”Det afgörande är ej den enskilda syndens objektiva beskaffenhet, utan den syndande människans personliga trosställning. I och för sig är hvarje synd en dödssynd, men för hvarje synd, för hvilken förlåtelse i ånger och tro sökes, kan den ock för Kristi skull vinnas.”

Kanske kan således fromma kristna av alla varianter komma undan med sitt syndande och de bara ödmjukar sig tillräckligt inför sin enväldige herre. Men jag tycker ändå att de borde vara lite försiktiga med sitt frosseri. För egen del skulle jag vilja fästa deras guds uppmärksamhet vid frosseriet i kraven på respekt. Hur mycket krav på respekt kan man kräva utan att det skall övergå i omåttlighet? Frågan gäller naturligtvis inte bara den kristna kretsen, utan alla lättretliga religioner, men de som anser att frosseri är svår synd borde rimligen iaktta viss försiktighet med sin glupande aptit på respekt för sina anspråksfulla och bisarra fantasier.

Orsaken till dessa funderingar är en recension av Lawrence M. Krauss bok ”Ett universum ur ingenting – Varför det finns någonting snarare än ingenting” (Fri tanke förlag, 2012)  i tidskriften Respons (nr 2 2103). Recensenten, Maria Sundin, som till vardags är astrofysiker vid Göteborgs universitet, konstaterar att Krauss bok visserligen kräver en del koncentration av sina lekmannaläsare, men att den är ”en ypperlig sammanställning och introduktion för den som vill orientera sig om den senaste tidens rön om universums uppkomst och utveckling.” Så långt är allt bra, men sedan tar recensionen en märklig vändning. Sundin ogillar att Krauss också tar upp hur den vetenskapliga forskningens resultat drabbar religion, myter och allsköns vidskepelse, som gärna uttalar sig universums uppkomst och natur. Det hon först vänder sig mot är ”att Krauss emellanåt har ett tonfall som jag tror kan uppfattas som raljerande mot dem som har svårt att acceptera de nya rönen eller som uppfattar rönen som ett hot mot religiös övertygelse.” Hon säger sig hysa viss förståelse för Krauss ”frustration”, men – fortsätter Sundin – ”enligt min erfarenhet är det ytterligt svårt att vinna förtroende och intresse för det man vill säga om man inte behandlar folk respektfullt.” Det verkar dock vara något mer än tonfallet, som väckt motvilja hos Sundin. Hon synes ogilla att man överhuvudtaget låter vetenskapens framsteg putta undan religionen, även om hon uttrycker sig lite försiktigare än så. ”Om resultaten har implikationer för religion är det naturligtvis upp till dem som önskar att debattera det, men det ligger inte inom naturvetenskapen som sådan.”

Förvisso kan Krauss uttrycka sig drastiskt och åtminstone i debattsammanhang finner han nog en viss tillfredsställelse i att både provocera och reta gallfeber på dem som håller fast vid en massa gamla religiösa föreställningar. Men stämmer det verkligen att det inte ligger inom naturvetenskapen som sådan att uttala sig i frågor som rör religion? Den tanken har i olika former haft försvarare även bland icke-troende. Mest känd är förmodligen Stephen Jay Gould, som menade att vetenskapen och religionen talade om skilda  – eller icke överlappande – domäner. Jag tror dock att det är en ohållbar position. Det har funnits stora överlappande områden, men dessa krymper. Religioner var de första försöken att förklara världen och de har ständigt uttalat sig mycket bestämt om sådant vi saknat kunskap om. Naturvetenskapernas makalösa framsteg har, vare sig de vill det eller inte, kraftigt minskat utrymmet för religiösa förklaringar och påståenden. Områdena vi saknar kunskap om har å ena sidan stadigt krympt i en allt snabbare hastighet under de senaste seklerna, men å andra sidan vuxit allteftersom vi lärt oss mer och mer om världen. Ny upptäckter leder ofta till nya insikter om vad som återstår att utröna. Problemet för religionerna har varit att de inte har vågat göra anspråk på att uttala sig om det så att säga nya okända. I stället har de flytt till att bli lite allmänandligt joller om mening och sammanhang (i bästa fall är kanske bäst att tillägga, ty i stora delar av världen behåller religionen sin makt över tanken). Idén att religion och vetenskap handlar om skilda sfärer har därför blivit en räddningsplanka för dem som inte vill överge sin religion.

Även om det strikt sett stämmer att naturvetenskapen som sådan inte uttryckligen uttalar sig i religiösa spörsmål, så har den alltså ofrånkomligen konsekvenser för utrymmet för religiösa föreställningar. Konkurrensen kan till och med bli besvärande på de områden, som religionen försöker behålla som sina egna paradgrenar, såsom till exempel detta med att ingå i ett större sammanhang. Ett av Krauss favoritexempel är att stjärnor måste dö för att vi skall existera. Alla grundämnen med högre atomnummer än litium har tillkommit genom kärnfusion i stjärnor och sedan slungats ut i världsrymden när stjärnorna avslutat sina liv genom explosion. De grundämnen som bygger upp planeter och livet på dessa har alltså skapats i de enorma kärnkraftverk vi kallar stjärnor. Krauss brukar i en blandning av skämt och allvar påpeka att molekylerna i den vänstra och i den högra armen sannolikt består av atomer från olika stjärnor. Kan någon religion matcha detta sammanhang med världsalltet? Vetenskapens värld har nästan bokstavligen oändligt mycket mer att erbjuda alla så kallade andliga alternativ.

Om Krauss uttrycker sig lite stöddigt om naturvetenskapernas framsteg i förhållande till teologin har han alltså en ganska stabil grund att stå på. Medan naturvetenskaperna omvandlat i stort sett allt har teologerna fått ägna sig åt att försöka bortförklara det de tidigare höll för sant och sälja bortförklaringarna som mer nyanserad och avancerad teologi. Någon ny kunskap har de däremot svårt att visa upp. Naturvetenskaperna å sin sida behöver ingen gud för att förklara den värld vi lever i. De klarar sig helt på egen hand.

Så vilka är det då som gör anspråk på respekt? De som vill behålla föreställningar om övernaturliga förklaringar där de varken behövs eller tillför något. Men varför skulle man vara särskilt respektfull gentemot dessa, när de å sin sida så fullständigt saknar respekt för all den möda vetenskapen lägger ner på att försöka få ett empiriskt stöd för sina teorier och hypoteser. Det närmast föraktfulla förhållningssättet för det slitsamma normala vetenskapliga arbetet blir särskilt tydligt inom en verksamhet som tragiskt nog verkar vinna insteg även i vårt kära fosterland – gudsbevis. Genom inrättningar som Credoakademin har uppiffade varianter av gamla gudsbevis åter börjat saluföras, och pinsamt nog kan man uppenbarligen numera vinna en doktorstitel på ett gudsbevis vid Lunds universitet. De som är verksamma inom denna bransch drar sig inte för att använda modern naturvetenskap i sina skolastiska övningar. En variant tar fast på det av allt att döma ovedersägliga faktum att det observerbara universum har en början, det vill säga den mycket välunderbyggda big bang-teorin. Argumentationen går ut på att allt som har börjat existera måste ha orsak och därför måste universum ha en orsak. En annan variant säger att allt som existerar måste ha en förklaring till sin existens. I båda fallen mynnar det ut i att orsaken respektive förklaringen måste vara en ickeskapad, ickeorsakad, nödvändig, immateriell, tidlös, icke-rumslig, mäktig, personlig skapare.

Denna argumentation, som framförs av såväl kristna som muslimer, är naturligtvis larv från början till slut. Det enda som är värt att notera är hur dessa apologeter vräker ur sig högar av påståenden om världen, som aldrig kan utsättas för empirisk prövning, men som vi ändå förväntas godta. Trots allt svammel om immateriell, tidlös och ickerumslig, så kommer de inte ifrån att de i praktiken uppfinner en plats för sin allsmäktige skapare. Någonstans måste de placera honom – för det är en han – i skapelseögonblicket, när han ur intet skapar alltet (det vill säga han bryter mot det som apologeterna älskar att tjata om: någonting kan inte komma ur ingenting). Att våra tre utsträckta rumsliga dimensioner och tiden inte existerar före skapelsen betyder bara att de måste uppfinna någon annanstans att förvara gud i. Det enda vi får veta om detta är att existensen försiggår bortom eller utom tid och rum, men det betyder bara att den försiggår någon annanstans. En naturvetare skulle aldrig komma undan med fria fantasier av dylikt slag. Hur stark den teoretiska argumentationen än är, så kräver naturvetarna att man kulle kunna komma på något sätt att pröva teorin mot observerbara data. Kan man inte komma på ett sätt att pröva teorin, så får den svårt att vinna acceptans. Allt sådant avfärdar apologeterna med en föraktfull fnysning. Gud existerar av nödvändighet och kan göra allt. Punkt. William Lane Craig har till och med mage att kalla dem, som inte anser sig ha skäl för en hypotes om gud, för ovetenskapliga. Och han beskyller ateister för cirkelresonemang om de utgår från att universum är det enda som existerar. (Till trons försvar s. 56)  Det blir knappast bättre av att han senare med gott mod avfärdar teorier som handlar om att det kanske finns mer än vårt observerbara universum, eftersom de får problem med idén om att vårt universum är finjusterat av en skapare. Självfallet ger aldrig Craig minsta antydan om hur hans fantasier skulle kunna prövas mot observerbara data. De skall bara godtas, som premisser för skolastiska övningar. Man bör knappast bli förvånad om hårt arbetande naturvetare inte bugar sig i ödmjuk repsekt för dem som bemöter dem med ett så upphöjt förakt.

Funderar man lite på vad det är för föreställningar som kräver respekt blir det ganska snart uppenbart att dessa krav utmanar löjet. Beakta till exempel följande. Efter att den allsmäktige, personlige, immaterielle etc guden ur intet skapat alltet, sätter han sig ner och börjar fila på lämpliga regler för människorna. Och vad kommer han på då? Jo till exempel:

Du skall sätta tofsar i alla fyra hörnen på manteln du sveper om dig. (5 Mos 22:12)

Ingen som har fått testiklarna krossade eller lemmen avskuren får upptas i Herrens församling. (5 Mos 23:1)

Om två män råkar i slagsmål och den enes hustru skyndar till för att hjälpa sin man och sträcker ut handen och griper tag om könet på den som slår hennes make, skall du utan förskoning hugga av hennes hand. (5 Mos 25:11-12)

Om man, såsom den allsmäktige skaparguden, har suttit overksam i drygt 13,7 miljarder år innan lagstiftningsarbetet satte igång, har man säkerligen byggt upp en obetvinglig längtan efter att få något att göra, vad som helst. Efter ett tag får man uppenbarligen gräva djupt i fantasin för att komma på något att skriva regler om. Det är kanske i sig rimligt att ämnena tryter till slut. Men hur rimligt är de att komma och kräva respekt för tron att ett allsmäktigt väsen först skapar allt, sedan vilar ganska länge, för att avrunda med att sätta sig och plita ner regler som de här ovan?

Nej, slutsatsen måste nog bli, att den som kräver respekt för att de behåller muntra fantasier av sådant slag, sedan länge har överträtt gränsen för omåttlighet i sina krav. Det är rent frosseri. En dödssynd, vare sig mer eller mindre.


Uppgifter på nätet – en hatfull kommentar

april 23, 2013

Vårt stolta fosterland brukar skryta med sin långa anor i produktionen av offentlig statistik. Som alla födda efter franska revolutionen borde veta, saknar anor all betydelse. Det är vad man förmår här och nu som avgör. Till exempel hur tillgängliga uppgifterna är och hur de presenteras. Förvisso går det att få tag på stora mängder statistik via nätet och ofta presenteras den i en rimligt behändig form. Men sedan finns det myndigheter som tycks sätta en ära i att göra det så förbannat svårläst som möjligt. Arbetsförmedlingen till exempel.

En del statistik blir man tvungen att hämta ur statistikproducerande myndighets årsredovisningar. I sådan fall är det trevligt om årsredovisning är läsbar. Vill man i stället försvåra läsning, finns det flera fina knep att tillgripa. Tvåspalt till exempel. Det är en styggelse som får vilken laptop som helst att brista ut i gråt. Men det går faktiskt att göra lite till. Ta inte en sida i taget, utan publicera årsredovisningen i form av hela uppslag. Då får man en garanterat oläsbar utformning. Gör sedan gärna tabeller som sträcker sig över hela uppslag. Tryck hela skiten i glada färger och infoga en massa meningslösa bilder i brödtexten. Det hjälper till för att krångla till och fördyra utskrifter för oss fattiga medborgare, som försöker inhämta lite upplysningar.

Självfallet utgår jag från att den ökända despoten Angeles Bermudez-Svankvist personligen är ansvarig för det elände som härskar på Arbetsförmedlingens hemsida. Lättillgängliga sifferserier över centrala delar av myndighetens uppdrag? Noll och intet. Pinsamma propagandabroschyrer under namnet ”Kort om arbetsförmedlingen”. Hela travar direkt under fliken Resultat. Hitta gamla årsredovisningar för att själv snickra ihop de serier, som borde ha sammanställts av AF? Sök på Google i stället. AF:s egen sökfunktion ger inga träffar.

Det enda underhållande i kringseglandet på AF:s hemsida var broschyren ”Policy för kontakter med massmedier”, där man bland annat får läsa att ”Kommentarer ges av utsedda talespersoner, i första hand chefer, eller av dem utpekade medarbetare. Antalet talespersoner i en och samma fråga bör begränsas för att minimera risken för motsägelser och missförstånd. Talespersoner ska genomgå medieutbildning.” Också som grädde på moset, vem kontaktar man om det finns brister i verksamheten, som skulle kunna ha nyhetsvärde? ”Finns brister i verksamheten – informera alltid din närmaste chef. Presstaben eller de regionala informatörerna ska kontaktas när något i verksamheten kan vara intressant för massmedier.” Förvisso nämns meddelarfriheten lite senare i broschyren, men det råder knappast någon tvekan om att chefen vill kontrollera allt som sägs till media. Undrar hur mycket medieutbildning det gick åt för att knäcka idén att göra denna handledning i åsiktskontroll tillgänglig på nätet.

Nu räknar jag knappast med att de brister, som väckt min vrede, är av sådan art att de kan anses äga nyhetsvärde. Tvåspalt har AF kört med länge, liksom för övrigt idolporträtt på despoten. Idén med att få årsredovisningen i form av hela uppslag är dock ny för 2012. Och varför skall man överhuvudtaget ha dessa färgsprakande alster. Den som sätter sig ner för att läsa en årsredovisning är knappast ute efter en visuell upplevelse. Hur svårt kan det vara att fatta att överskådliga tabeller över lite längre tidsspann är oändligt mycket mer tilltalande än helsidesbilder på Bermudez-Svankvist? Törs någon framföra den frågan till presstaben?

Gissa för övrigt vem som just försökte fram lite uppgifter om omfattningen av arbetsmarknadspolitiska program. Och gissa vem som kom att tänka på hur folkuppbåd jagade fogdar i myternas fordomdags. Man kan ju alltid drömma lite.


Från debattsida till betald reklamplats?

februari 21, 2013

Alltjämt kraftlös av något, som gissningsvis var en av influensavarianterna, räcker inte orken till för att ge sig in i sakfrågor. En liten allmän fundering om DN:s debattsida borde dock var möjlig. Den senaste veckan har fått mig att börja undra om man börjat använda debattsidan för att dra in annonspengar.

Först ut var den löjeväckande annonsartikeln från ett bolag inom den humbug som kallas jobbcoaching. (Bolaget ifråga ägnar sig även åt något som enligt dess egen hemsida kallas ”education”, vad nu det kan vara.)  En oberoende utvärdering av jobbcoaching visade nyligen att det i stort sett var en verkningslös åtgärd. Det betyder inte att det helt saknades mätbara effekter, men de var små och avtagande. Coachning tenderade därtill fungera bäst för dem som hade lätt att få ett jobb. Lite olyckligt för dem som tänkt att tjäna sig en hacka på att sälja den verkningslösa mirakelmedicinen. Till alla kvacksalvares lycka rykte DN ut till hjälp och stöd.

Tidningen gav ett bolag i branschen hela debattsidan för att värna sig mot forskningsresultaten och göra reklam för branschen. Bolagets starkaste kort var att de som hade extern jobbcoach var den grupp inom vilken störst andel hade ”fått hjälp att iordningställa sitt cv och sitt personliga brev”. Ni anar säkert att det sakligt sett var det en ganska tuff uppgift att sälja in jobbcoaching. Annonsartikelns fortsättning är meningslös att försöka återge, men den verkar beskriva en insats som går ut på att lära folk att inte säga att de inte kan gå upp på morgonen eller att de måste sluta tidigt. Och sådan verksamhet kan säkert vara värd några skattemiljarder, åtminstone för dem som säljer tjänsten. För oss andra ser saken lite annorlunda ut. Om bolaget är lika skicklig i sin jobbcoaching som i sitt försvar av själva verksamheten, ja, då är nog humbug en ganska väl vald beteckning. Men hur i hela världen kunde denna pinsamma branschreklam hamna på DN:s debattsida?

Det dröjde bara till nästa dag innan den frågan dök upp igen. Nu var det köttbranschen, som hade fått lite besvär av det hästkött, som saluförts som nötkött. Med tanke på att syftet med mycket av färdigmatsproduktionen är att ge maximal avkastning åt kortsiktiga ägarbolag i skatteparadis, så är det egentligen inte särskilt förvånande att alla sätt att öka vinstmarginalerna tillgrips. Beaktar man sedan hur många led det är mellan slakt och butik, som skall göra sig en vinst, så minskar förvåningen ett snäpp till. Lasagnen som skakade liv i frågan tillverkas i Luxemburg, av ett bolag som skaffar kött från ett franskt företag, som köper fryst kött från ett företag på Cypern, som fört över ordern till ett företag i Holland, som skaffar kött från ett par slakterier i Rumänien. Många led blir det och alla skall tjäna en hacka. Föga förvånande kan det uppstå en frestelse att spara in lite på de dyra råvarorna genom att dryga ut dem med billigare varianter. Det är inte första gången det fuskas med livsmedel och det är säkerligen inte den sista. (Och glöm inte den vackra visan om hästhandlare Wallenberg.)

För livsmedelsindustrin och för handeln är detta naturligtvis ett problem. Kanske inte fusket i sig, men att lönsamheten skadas när bedrägerierna avslöjas. Därför är det viktigt att snabbt visa upp sin avsikt att göra något åt fusket. Det är dessutom angeläget att visa att branschen själv gör något, annars är det risk för reglering och yttre kontroll. Historien är fylld av exempel på hur branscher skall ordna upp allt genom självreglering, för att på så sätt slippa undan extern reglering. Men det akuta problemet för livsmedelsbranschen gäller nu förtroendet. Går det att lita på att man får det man tror sig betala för? Det kommer att gå åt en del PR-arbete innan detta bedrägeri är lika bortglömt som de tidigare. Och vips är DN:s debattsida där och erbjuder den bästa reklamplats tidningen har.

Livsmedelsindustrins och dagligvaruhandelns branschorganisationer får hela debattsidan till att berätta om sina utökade kontroller. Det är snyggt gjort. Artikeln gör en dubbelrörelse och skjuter å ena sidan ifrån sig allt ansvar: ”… ett antal seriösa företag i Sverige blivit offer för ett omfattande och avancerat bedrägeri som drabbat ett 60-tal företag i 16 länder. Polis och andra myndigheter har reagerat kraftfullt och i skrivande stund finns gott hopp om att de ansvariga kommer att ställas till svars.” Å andra sidan demonstrerar man hur man tar ansvar genom att berätta hur mycket branschen redan har gjort och hur mycket mer man nu på eget initiativ nu tänker göra genom självreglering. Det hela blir en skickligt utformad PR-artikel för att åstadkomma en skademinimering i en besvärlig situation, som bolagen hoppas snart skall vara bortglömd. Men hur i hela världen kunde den hamna på DN:s debattsida? Är tidningens ekonomi så eländig att man då och då måste sälja debattsidan som annonsplats?

Egenföretagaren Lars Adaktusson har förmodligen axess till en ganska välfylld kassa, ty han verkar kunna betala vad den åtråvärda annonsplatsen kostar. I en annons på DN:s debattsida deklarerar Adaktusson, att han går med KD och satsar på att få en lukrativ plats i EU-parlamentet.  Han undertecknar själv med ”frilansjournalist och egenföretagare”. Eftersom KD-medlemskapet och viljan att hamna i EU-parlamentet knappast kan ha med journalistik att göra, så förmodar jag att det är egenföretagaren som talar. Den närmaste uppgiften för vår friskt satsande egenföretagare är att bli vald.

Först behövs en bra grundar-story, som kan ge en lämplig motivering till varför projektet startas. I Adaktussons fall får det bli en hjärtskärande historia från hans tid som journalist i krigets Sarajevo. Minnen av utrensningar, ohämmat våld och brott mot mänskligheten i Bosnien leder alltså Adaktusson att hoppa in i – ett religiöst parti. Fin start, Lars! Sedan behövs en mission, om uttrycket tillåts, och här vill Lars arbeta för ”idéer som inte sällan hamnar i skuggan av den dagsaktuella debatten”. Riktigt hur han kom fram till vad som befinner sig i skugga är inte lätt att förstå (såvida det inte är bestående men från tiden hos TV8, Axess TV och Handelsbanken TV), men jag blir alltid lite misstänksam när högerkristna börjar tala om ”alla människors okränkbara värde”. Oftast betyder det något helt annat än man vid förstone kunde tro. Det brukar handla om det religiösa korståget mot födelsekontroll och kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, vilket till sina praktiska verkningar också är ett korståg för att hålla kvar stora grupper i fattigdom och elände. Min misstänksamhet eldas på lite extra av att Adaktusson helhjärtat ställde sig bakom Mats Odell i senaste partiledarstriden. Så här i efterhand visade sig det ställningstagandet vara en affärsmässig blunder. Kostnaden betalas nu med devota bugningar inför Göran Hägglunds geni. En plats i EU-parlamentet är tydligtvis värd en hel del för egenföretagare Lars. Men oavsett hur värdefull en parlamentsplats är för en företagare i gudspartibranschen, är det en fråga som jag inte kan sluta grunna på. Hur  hela fridens namn kunde reklamkampanjen hamna på DN:s debattsida?

Anekdotisk bevisföring är alltid en smula vansklig, men på nuvarande underlag vågar jag mig i alla fall på en hypotes: DN håller på att omvandla sin debattsida till en betald reklamplats. Nästa fråga blir då vad denna omvandling uttrycker. Är det blott ett uttryck för akut penningbehov? Eller är det något mycket värre? Är det så att vi skönjer de första tecknen på att Schlingmannsamhället håller på att bli verklighet?


Glöm inte den riktige Åke Ortmark

januari 29, 2013

Svårartad slöhet har gjort att jag den senaste tiden ägnat mig mer åt debattide än idédebatt. En recension i dagens DN fick mig dock tillfälligt att vakna. Ulrika Milles skriver om Åke Ortmarks memoarer och låter i hög grad den gamle journalisten tala i egen sak och forma sitt eftermäle. Slutackordet blir att det – trots att en och annan skygglapp skymmer sikten för Ortmark – ”är oavlåtligt intressant att läsa om vad som drivit en  våra mest synliga granskare av indoktrineringen i Sverige”. Granskare av indoktrineringen? Åke Ortmark? Mannen som fick fullständigt spel när den olydige liberalen Robert Weil råkade skriva en misshaglig debattartikel, som Ortmark ansåg kunde skada kapitalister och höginkomsttagare. Mannen som ville få tyst på sådana otillåtna yttranden och hoppades kunna övertyga Weil vid någon förträfflig middag hos en en rik gemensam bekant. Hela den sjaskiga historien råkade komma ut och publicerades i tidningen ETC. Lyckligtvis håller Fredrik Quistbergh sin gamla artikel tillgänglig fortfarande. Där finns hela det brev Ortmark skickade för att förklara hur skadligt det är med sakligt välgrundade, fria åsiktsyttringar. Där framgår med all önskvärd tydlighet den verkliga innebörden av Ortmarks vakthållning mot ”indoktrineringen”.


Mellanborgerlig – när Erik själv får välja

januari 4, 2013

Erik Helmerson är en ädel man, som tycker att konsensus är farligt och tråkigt. Därför skriver han ledare på Dagens Nyheter. Idag bjuder han på sin bild av det politiska landskapet. Detta består av vänster, icke-vänster, mittenborgerlig och extremhöger. Med denna karta rör sig Helmerson tryggt på den liberala ledarsidan, på säkert avstånd från farliga konsensusblindskär. Ämnet för dagens resa är kultureliten, som är en otäck konsensusgrupp, långt från den trygga mittenborgerligheten. Kultureliten gör konstiga saker. Den vill vara utanför och oppositionell. Verklighetens folk däremot, den vill ha hobbitar och trollflöjter – ja, traditionella trollflöjter förstås – och genusbefriade impressionister. Det är annat än kulturelitens konsensus det. Det är sådant man kan vara mittenborgerligt sams om. Hela verklighetens folk i en gemensam folkvilja mot kultureliten och dess konsensus. Göran Hägglund inledde upproret mot kulturvänstern, det vill säga den elit som plågar verklighetens folk med ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit”. Bengt Ohlsson tog modigt upp motsvarande strid mot kulturvänstern för ett år sedan och försvarade sin rätt att vara mittenborgerlig i en värld styrd av Malin Ullgren. Sannerligen, sannerligen, det krävs mycket mod för att vara mittenborgerlig i det svenska tidningslandskapet. Och nu sluter alltså även Erik Helmerson upp i kampen. Verklighetens folk har fått sitt triumvirat. Arm i arm drar de ut i batalj, Göran, Bengt och Erik. Mot kulturelit och konsensus. För den mittenborgerlighet, som så alldeles har saknat tillgång till tidningar och etermedia. Äntligen skall vi bli av med all oppositionell konsensus.