Mytbildning om finanskrisen

april 30, 2013

Häromdagen damp det ner en inbjudan till årets Wibbleföreläsning. Föreläsningen hålls i år av Swedbanks chefekonom Cecilia Skingsley, som skall tala under rubriken ”Bankerna, kriserna och framtiden”. Bakom inbjudan står Ohlininstitutet och presentationen av spektaklet inleds med dessa ord: ”Den 15 september 2008 ansökte Lehman Brothers om konkurs och finanskrisen var ett faktum. Världsekonomin kastades in i det mest turbulenta förlopp som inträffat på decennier och i efterhand har det globala banksystemet utpekas som orsak till problemen.”

Kanske är jag överkänslig, men förmodligen känner varje tidningsläsare igen denna typ av formulering. Lehman Brothers begärde konkurs och det blev finanskris. Ungefär så brukar det låta när någon i nyhetsflödet gör en tillbakablick eller när tidningarnas ledarsidor och kommentatorer skall tillhandahålla ett historiskt perspektiv och tar ett gigantiskt kliv fem år bakåt i tiden. Man behöver inte vara särskilt lättirriterad för att ständigt notera detta. Finanskrisen leder sitt ursprung till en nästan mytisk händelse hösten 2008, när Lehman Brothers föll. Det är en lögn och åtskilliga av dem som sprider den borde rimligen veta det.

Konkursen fick i och för sig dramatiska omedelbara konsekvenser, men helgen i mitten av september 2008, när Lehman Brothers öde avgjordes, var finanskrisen redan i full gång och alla de stora spelarna var svårt trängda. Bossen för JP Morgan Chase, Jamie Dimon, sammanfattade allvaret i situationen i en telefonkonferens med ett par dussin personer ur sin ledningsgrupp. I Andrew Ross Sorokins lätt dramatiserade version lämnade Dimon följande tänkbara värstascenario:

”Here’s the drill,” he [Dimon] continued. ”We need to prepare right now for Lehman Broters filing.” Then he paused. ”And for Merill Lynch filing.” He paused again. ”And for AIG filing.” Another pause. ”And for Morgan Stanley filing.” And after a final, even longer pause he added: ”And potentially for Goldman Sachs filing.”

Stor katastrof, åtminstone för de stora finansmarknadsspelarna, hotade. Som bekant gick staten in och lät skattebetalarna rädda de flesta av dem, men det var alltså många som kunde ha gått under. Lehman Brothers hade måhända tillhört de vildaste i vadslagningscirkusen, men de skilde sig inte på något principiellt sätt övriga med- och motspelare. En hel bransch hade krånglat in sig i positioner där ingen egentligen visste vad tillgångarna var värda eller hur stora skuldförbindelser de kunde bli tvungna att betala. Men även detta påpekande hamnar vid sidan av poängen. Det var ett helt system, som var på väg att skicka sig själv ut över avgrundens rand.

Finanskrisens djupaste och verkligaste orsaker är fortfarande omtvistade, men ingen seriös betraktare kan låta bli att diskutera olika varianter av systemfel. Därför är dessa ständiga påståenden om att Lehman Brothers konkursansökan startade en finanskris inte oskyldiga. De hjälper till att hålla uppmärksamheten borta från alla frågor om systemfel. Kriser blir något som uppkommer ur enskilda dramatiska händelser, men de har inget med systemet att göra.

När man påpekar denna typ av ständigt återkommande felaktiga och mytologiserande beskrivningar kan man förvänta sig att bli anklagad för att ägna sig åt konspirationsteorier. Det bjuder jag på, och jag tänker fortsätta fråga varför personer, som vet att de ger missvisande beskrivningar av vad som skedde, likväl envisas med sina hel- och halvlögner. De kommer inte undan med att Lehman Brothers-mytologin är en praktisk kortfattad historia att hänvisa till, eller att det var en händelse som trots allt utlöste en massa dramatik. För de kränger ändå en lögn. Om spaltutrymmet inte räcker för att ge en rättvisande bild är det bättre att inte säga något alls än att lämna en missvisande bild. Fikonlövet i Ohlininstitutets annons – att det globala banksystemet i efterhand har utpekats som orsak till problemen – gör varken till eller från (och är i sig vilseledande). Ohlininstitutet ansluter sig till de horder av journalister och kommentatorer, som håller myten vid liv i det allmänna medvetandet.

Konspiration eller inte, effekten är under alla omständigheter på plats. Om man numera talar med någon om finanskrisen kan man vara ganska säker på att få höra att den startades av konkursen i Lehman Brothers. Borta är systemrisk, systemfel och – framför allt – systemkritik. Illfundiga ränker av lömska konspiratörer? Ja, varför inte? Det var väl så arbetare döptes om till medarbetare. Men det huvudsakliga bekymret är inte hur det gick till när systemfelen ersattes av myten om en enskild  händelse. Det huvudsakliga bekymret är att systemkritiken försvann från såväl samtal som dagordning. En del är säkerligen väldigt glada över denna tystnad och den frihet den ger. Vi andra får se fram mot nästa krasch. För den kommer. Liksom räkningen, ty till skillnad från vinster är förluster alltid ett hett objekt för socialisering.


Varning för falsk filmguide

april 29, 2013

Jag vill bara i all hast utfärda en allmän varning för DN:s guide till filmutbudet på TV. Hans Kronbrink har tidigare visat sin oduglighet genom att ge Hasse Ekmans mästerverk ”Flicka och hyacinter” en tvåa i betyg. Det var nära på att jag redan vid detta prov på uselt omdöme gick ut med en varning till allmänheten, men nåd fick gå före rätt. En sådan förlåtande hållning är inte längre möjlig. Den vore tvärtom direkt oansvarig. Kronbrinks guidning idag gör det uppenbart att han är ett hot mot allt som liknar vett och sans. Steven Soderberghs erbarmliga ”Ocean’s Twelve” ges en trea i betyg. Det kan kanske förlåtas att man missar storheten hos en lysande film, men ingen kan med hedern i behåll undgå att märka när en film är bottenlöst usel. ”Ocean’s Twelve” har förmodligen det sämsta manus, som någonsin blivit film inom den del av filmindustrin som har något som åtminstone liknar en budget. Till och med Uwe Boll hade tvekat om han fått läsa det. Filmen har en enda idé: Att visa superstjärnor i bild. Det är så nära kändisskapets gonzoporr man kan kan komma. Om en guide till dagens filmer i TV inte hissar pestflagg för slika alster, så utsätter han allmänheten för fara. Sätter han ett betyg, som kan lura folk att se filmen, är han direkt medskyldig till det lidande publiken kommer att utsättas för. Kronbrinks filmtips bör hädanefter förses med en ljudlig bjällra, så att man i god tid hör när de är på väg och kan sätta sig i säkerhet.


Bidragslinjen – en lönsam bransch för skumrask

april 23, 2013

I mitten av mars publicerade tidningen Arbetet en artikel, som borde ha väckt mycket uppmärksamhet. Rubriken löd ”Staten rear ut arbetskraft”, men ingressen klargjorde att problemet var betydligt större än så.

Extrapris på arbetskraft ska stuva om i arbetslöshetskön. ­Arbetsförmedlingen gör reklam för lockpriser på unga, långtidsarbetslösa och ­funktionshindrade. Facket ser människor som utnyttjas utan kollektivavtal, ­försäkringar och avtalspension. Arbetsförmedlingen har noll koll, om man frågar facket. Och de långtidsarbetslösa har aldrig varit fler än nu.

Vad handlade denna dystra bild om? Jo, inget mindre än regeringens bidragslinje. Sedan högerregimens tillträde 2006 har pengaflödet från olika sorters arbetsmarknadspolitiska program och stöd vuxit påtagligt. I olika former skickar staten ut bidrag till arbetsgivare för att de skall anställa särskilda kategorier av personer; det kan vara unga, långtidsarbetslösa, personer med funktionsnedsättning, eller något annat, som bedöms försvåra etablering på arbetsmarknaden.

Samtidigt har regeringen försämrat arbetslöshetsförsäkringen och hållit kvar taket på 680 kr i maximal dagpenning. Den summan har legat stilla sedan 2002. Taket i a-kassan gör att det skapas en brytpunkt vid en lön på 18 700 kr i månaden. Ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen kan alltså bli högst 80 % av 18 700 (före skatt). Konsekvensen har blivit att en förkrossande majoritet av de arbetslösa får ut mindre än 80% av förlorad inkomst. Den senaste tillgängliga mätningen, som avser avser vecka 35 2012, visar att endast 11 % av dem som blivit arbetslösa från en heltidsanställning hade en ersättningsgrad på 80 %. Tittar man i stället på samtliga arbetslösa hade 27 % en ersättning som gav 80 % av förlorad inkomst. (Siffrorna avser dag 1- 200; därefter sänks nivån till 70 %.) En följd av den ständiga försämringen har blivit att det skapats en marknad för extra inkomstförsäkringar, men det är ett problem som vi får lämna därhän. Poängen här är endast att a-kassan blir allt sämre för de försäkrade. Den andra sidan av detta är att utbetalningarna i relation till arbetslösheten minskar. För den som vill ha lite extra snuska detaljer kan det tilläggas att arbetslöshetsförsäkringssystemet har gått med stora överskott, vilket jag och andra har påpekat; 2011 blev överskottet nästan 9 miljarder och 2010 ca 23 miljarder.

Ser man nu på dessa båda trender tillsammans får man det diagram, som tidningen Arbetet publicerade och som med all önskvärd tydlighet visar högerregeringens bidragslinje.

Bidragsjobb-2001-2012

 

Viktigt i sammanhanget är att dessa bidrag – till skillnad från de ersättningar som betalas ut från försäkringen – går till arbetsköparna. På detta sätt har regeringen skapat en mycket lönsam marknad för allehanda skumraskbolag. Staten skickar ut mängder med pengar, som på papperet är till för att underlätta för arbetslösa att få jobb, men som ofta bara blir en gåva till mindre nogräknade arbetsköpare. Ingen vet idag hur omfattande missbruket är, men folk med facklig erfarenhet från utsatta branscher kan vittna om att det är stort. ”Hälften av bidragen går till tio yrken”, skriver Arbetet. Av dessa yrken finns åtta inom tre LO-förbund, som alla har hög arbetslöshet: Hotell- och restaurang, Fastighets och Handels. Om saken utreddes ordentligt skulle man förmodligen även hitta ett rejält bidrag från högerregeringen till den kriminella sektorn.

Långt bort i ett dimmigt 1970-tal fanns det en tanke bakom ett bidrag för att underlätta anställning. Tidigare hade det funnits åtgärder som samlades under beteckningen ”arbetsvård för partiellt arbetsföra”. Efter förslag från 1974 års sysselsättningsutredning ersattes ett par av dessa (”arkivarbeten” och ”halvskyddad anställning”) med anställning med lönebidrag (infört 1980). Tanken var enkel. Lönebidraget fungerade som en kompensation vid anställning av en person som hade en begränsning i arbetskapaciteten. Som anställd skulle man alltså arbeta på den nivå, som begränsningen tillät, men ändå erhålla avtalsenlig lön. Regelverket ändrades lite då och då, men avsikten förblev, åtminstone på papperet, att det fanns en motprestation hos den arbetsköpare som mottog lönebidraget. I normalfallet bestod motprestationen i att nöja sig med det arbete den anställde kunde prestera.

Systemet med anställningsstöd har växt och nya stödformer har tillkommit, såsom trygghetsanställning och utvecklingsanställning (införda 2006). Förordningen som reglerar alla dessa program säger fortfarande att det handlar om ”stöd och andra insatser som syftar till att kompensera nedsättning i arbetsförmågan hos personer med funktionshinder och att stärka dessa personers möjligheter att få eller behålla ett arbete.” (5 §) I 8 § står det dessutom något riktigt intressant: ”Arbetsförmedlingen får anvisa någon en anställning med lönebidrag, skyddat arbete, utvecklingsanställning eller trygghetsanställning om /… / lön och andra anställningsförmåner följer av kollektivavtal eller är i väsentliga delar likvärdiga med förmåner enligt kollektivavtal inom branschen.” Denna information framgår också klart och tydligt i Arbetsförmedlingens egna broschyrer i ämnet. I informationen till arbetsgivare står det: ”Du måste ha ett kollektivavtal eller ha tecknat försäkringar som i väsentliga delar är likvärdiga med kollektivavtalet i branschen.” Klart och tydligt kan man tycka.

När högerregeringen tillträdde införde man genast ett antal nya arbetsmarknadspolitiska program. Inriktningen var lite annorlunda än tidigare. Motprestationen var borta, även från papperet. Arbetsköpare skulle helt enkelt få bidrag för att anställa folk, som man plockar ihop utan störande kontroll. En av varianterna var ”nystartsjobb”. I den ursprungliga versionen krävdes att arbetsvillkoren följde kollektivavtal. ”Stöd enligt denna förordning lämnas endast under förutsättning att arbetsgivaren lämnar lön och andra anställningsförmåner enligt kollektivavtal eller anställningsförmåner som är likvärdiga med förmåner enligt kollektivavtal i branschen.” (8 §)  Tydligen blev det för mycket för högern. Bestämmelsen mildrades snabbt för arbetsköparna och lyder nu ”Stöd enligt denna förordning lämnas endast under förutsättning att arbetsgivaren intygar att lön lämnas enligt kollektivavtal eller är likvärdig med lön enligt kollektivavtal i branschen.” Det handlar nu bara om lönen och det räcker med ett intyg. Mycket bekvämare. Arbetsförmedlingen (AF) skall i och för sig fatta beslut om nystartsjobbet, men personen som anställs behöver inte ha förmedlats genom AF. Hur länge bidraget betalas ut beror på vilken kategori av nystartsperson det rör sig om. Beroende på vilken kategori man tillhör dröjer det därför 1, 3 eller 5 år innan man kan befara att kastas ut och ersättas av nytt folk.

När systemen började spåra ur är inte lätt att säga, men någon gång har det tydligtvis blivit uppenbart att man kan anställa personer med begränsning i arbetsförmågan, men fullständigt strunta i denna begränsning. Missbruk har säkerligen funnits länge, men jag misstänker att högerns tillträde ryckte bort alla fördämningar. Viljeinriktningen var tydlig. Villkoren för arbetslösa skulle försämras, så att man inte skulle våga eller kunna neka arbete under usla löner och arbetsvillkor. Pengarna skulle i stället skickas till arbetsköpare, som gavs växande frihet att styra och ställa efter eget huvud. Konsekvenserna ser vi bland annat i de erfarenheter, som de fackliga ombudsmännen berättar om i artikeln i Arbetet: ”… folk som jobbar för länge och får för dåligt betalt, folk som jobbar oförsäkrade, nyanställda som inte vet vad avtalspension är och anställda som får sparken så fort bidraget till lönen tar slut”, för att ta ett axplock ur alla de missförhållanden som råder.

Den stora förändringen kom med nystartsjobben 2007. Det hade funnits anställningsstöd för arbetslösa tidigare, men från 2007 växte antalet berörda markant. I oktober 2011 var det ca 46 000 personer i nystartsjobb, jämfört med ca 27 000 med någon form av anställningsstöd 2006. Summan av anställningar med särskilt stöd för funktionsnedsättning har guppat mellan 65 000 och 70 000 sedan 2006, men gått upp till lite över 70 000 de senaste åren. Fördelningen mellan olika typer av stöd har dock förändrats. Lönebidrag har minskat, medan trygghetsanställningar har ökat. Stöden som formellt sett innehåller ett krav på motprestation har kritiserats för att inte leda vidare till reguljär anställning. Kritiken framfördes exempelvis i AF:s numera nedlagda tidning Arbetsmarknaden för ett knappt år sedan, i samband med att FunkA-utredningen presenterade sitt betänkande om förändringar i systemen för lönestöd för personer med funktionsnedsättningar. Kort dessförinnan hade IFAU presenterat en utvärdering av om nystartsjobben ledde till högre sysselsättning. Trots att rapporten på sista sidan försiktigt sade att nystartsjobben minskat arbetslösheten och ökat sysselsättningen, var det underliggande huvudbudskapet att det var en föga effektiv åtgärd. De uppskattade att nästan två tredjedelar av alla nystartsjobb var undanträngning av reguljära jobb och de kostade mer än de smakade. Beroende på vilka antaganden man gjorde hamnade det uppskattade produktionsvärdet på 56-67 % av den statsfinansiella kostnaden. För varje satsad hundralapp fick man alltså tillbaka mellan 56 och 67 kr.

En måhända lite elak tolkning av FunkA-utredningen är att taket för lönestöd (det gäller för lön upp till 16 700 kr) är så lågt att arbetsköpare, som tar seriöst på kravet på motprestation, inte är så intresserade av anställningar med lönebidrag. För den som högaktningsfullt struntar i allt vad motprestation heter är det däremot en lönsam affär. Några konkreta exempel kan hämtas från en större stad i Svealand. Där fanns till exempel en flyttfirma som hade flera anställda med lönebidrag. Dessa fick självfallet slita på precis samma sätt som de utan lönebidrag. En syndikalistisk facklig organisation i staden tyckte att detta verkade ruttet och försökte få AF att göra något åt problemet. Men det ansåg inte AF vara någon bra idé. Så småningom visade det sig att flyttfirman dessutom fuskade lite extra. Den betalade inte de löner, som uppgavs till AF. Detta borde väl sätta fart på AF? Icke. Efter att halvt om halvt ha tvingat AF att ta del av den skriftliga bevisning, som visade att firman försnillade statliga medel, lyckades fackföreningen få AF att agera. Flyttfirman avstängdes från vidare stöd, vilket ledde till att verksamhetens lades ner. Därefter följde lite interna intriger, där två personer manövrerade ut den tredje och tog hand om alla tillgångar, med vilka de startade en ny flyttfirma och började plocka in nya lönestöd. Affärsidén var att göra goda förtjänster på statligt rabatterad arbetskraft, som ibland slets ut ganska snabbt. Det var ju trots allt folk som hade olika former av funktionsnedsättning, som i vissa fall förvärrades av det tunga arbetet. Personalomsättningen var hög, men AF stod hela tiden till tjänst med nytt människomaterial.

En av de anställda hade bland annat haft problem med ryggen när lönebidraget beslutades. Tiden i flyttfirman hade föga överraskande förvärrat problemen. Han fick en trygghetsanställning och försågs med SIUS-konsulent (Särskild stödperson för introduktion och uppföljning). Först hamnade han i ett litet företag, som efter ett tag började försöka trakassera bort honom, eftersom han inte gärna ville utföra annat arbete än det som ingick i arbetsbeskrivningen (kom ihåg det där med motprestationen). Krångel, förhandlingar och nytt jobb följde. I det nya jobbet stod han på ett stumt betonggolv och planslipade dörrar av olika format, ständigt böjd och med utslitet munskydd. Ryggen blev inte direkt bättre av detta och efter några år började händerna domna av vibrationerna från tryckluftsslipen. Försöken att få AF att titta på situationen (återigen, kom ihåg motprestationen) ledde ingen vart, bortsett från att det uppdagades att ett par av SIUS-konsulenterna hade egna firmor, som jobbade med att förmedla arbetskraft. Rimligen borde detta ha stridit mot reglerna för tillåten bisyssla och det visade sig tydligt att herrar konsulenters lojalitet gick till de potentiella kunderna bland arbetsköparna. När den anställde påtalade att han inte fått rätt semesterlön svarade en konsulent att han borde vara nöjd och att han kanske inte skulle ha mer.

Efter ytterligare en tid försvann SIUS-konsulenterna ur bilden och in klev en vanlig arbetsförmedlare. Nu kallades också den fackliga organisationen in. Arbetsmiljösituationen hade blivit ohållbar. En facklig representant var med när det skulle träffas ny överenskommelse lönestödets storlek. I överenskommelsen mellan arbetsköparen och AF skrevs det in vad motprestationen bestod av i form av särskild anpassning av arbetet. Vi trodde i och för sig inte att det skulle leda till några förbättringar, men det fanns i alla fall ett papper att vifta med om man skulle vilja få AF att agera, vilket som bekant inte är så lätt. Pinsamt nog slutade hela denna episod lyckligast för arbetsköparen. I syfte att underlätta utbildningsinsatser, som kunde ge möjlighet till större variation i arbetet, försågs arbetsköparen med ett extra så kallat anordnarbidrag. Några utbildningsinsatser blev det givetvis aldrig tal om. Det stannade vid att arbetsköparen kunde gotta sig åt lite extra pengar i den privata kassan. Nästföljande år var det dags att förnya överenskommelsen om lönestöd och det hade varit på tall att summan skulle minskas. Då uppstod plötsligt arbetsbrist och den sönderkörda arbetskraften fick gå. Som bekant är det ytterst svårt att göra något när arbetsköparen hävdar arbetsbrist och på små arbetsplatser är det ibland inte ens önskvärt, eftersom det finns tusen och åter tusen sätt att göra tillvaron på jobbet outhärdlig om man blir kvar.

Dessa små interiörbilder från åtgärdslandet har endast rört sig i småfifflandets värld, där mindre nogräknade arbetsköpare kan göra goda förtjänster på rabatterad arbetskraft genom att strunta helt i regelverket. Risken de tar är obetydlig. AF gillar att visa att de satt folk i sysselsättning och vill inte gärna ha en massa krångel med att övervaka att reglerna efterlevs. Men varför härdar folk ut? Varför står de kvar i arbeten, som sliter ner dem? Varför fortsätter de att förvärra de kroppsliga problem, som var grunden för lönestödet? Svaret är enkelt. Villkoren som arbetslös är ännu sämre. Kroppen kanske undkommer direkt nedslitning, men för ekonomin är det förödande. Det är därför man måste beakta båda staplarna i diagrammet från Arbetet ovan. Försämringen av arbetslöshetsförsäkringen har gjort att man inte har råd att säga ifrån när arbetsköparna fullständigt skiter i att de faktiskt har åtagit sig en motprestation för att få ut lönestödet. Högerregeringens nya bidrag till arbetsköpare innebar en rejäl utvidgning av marknaden för skumrask. I dessa program behövde man inte ens låtsas som om man åtagit sig något. Det är bara att inhösta bidraget. Uppfinningsrikedomen är stor och jag kanske återkommer med lite interiörer från nystartsjobbens förlovade värld.

I den mån det växande fältet av subventionerade anställningar (som den mer officiella rubriceringen lyder) utvärderas, så får utvärderingarna en slagsida. Det som undersöks är graden av måluppfyllelse, eller om man tar det lite bredare, hur mycket positiva effekter man får av de granskade åtgärderna. I värsta fall kan slutsatsen bli att de positiva effekterna har uteblivit. Ledsamt, men inte någon allvarlig skada. Vill man ha en fullständig bild måste man emellertid även beakta de rena skadeverkningarna. Det handlar om fysisk och psykisk nedslitning av människor. Det handlar om att hålla liv i en halvgrå skumrasksektor, som snedvrider konkurrensförhållanden gentemot seriösa arbetsköpare inom branschen. Det handlar om att skicka ut statsliga subventioner till verksamheter styrda av kriminellt belastade personer och nätverk. För att komma åt dessa och andra skadeverkningar räcker det inte att, såsom Statskontoret gjorde, be AF ta fram statistik, intervjua några arbetsförmedlare (anvisade av AF:s huvudkontor), och lägga till några frågor i AF:s egen arbetsgivarundersökning. Man behöver nästan bokstavligen ge sig ut på gatan och undersöka arbetsförhållanden och de som är inblandade på arbetsköparsidan. Om nu någon verkligen vill veta vad som försiggår.

Hur mycket som än återstår att systematiskt undersöka, siffrorna i diagrammet från Arbetet säger tillräckligt mycket för att alla skall höra hur falskt det skorrar när regeringen talar om arbetslinje mot bidragslinje. Det högern kallar ”bidrag” är i allmänhet ersättning från försäkringar, som betalas av alla arbetande. Dessa försäkringar har allvarligt försämrats, men staten har behållit pengarna som frigjorts när försäkringarna blivit billigare. I stället har regeringen öst bidrag över arbetsköpare, som ganska snart har lärt sig att de kan göra i stort sett vad de vill, både med pengarna och med de anställda. De behöver inte bry sig om kollektivavtal, arbetstidslag, arbetsmiljölag eller några andra störande inslag i den fria företagsamheten. Då och då kan fackliga organisationer få rätsida på skriande missförhållanden, men många är oorganiserade och skulle organisationerna bli allt för besvärande uppstår arbetsbrist. AF tittar välvilligt bort och regeringen hackar fram sitt ständiga mantra om att varje arbete är bättre än inget arbete. Jag önskar att de någon gång tvingades pröva hur den hypotesen klarar sig i åtgärdslandet.


Uppgifter på nätet – en hatfull kommentar

april 23, 2013

Vårt stolta fosterland brukar skryta med sin långa anor i produktionen av offentlig statistik. Som alla födda efter franska revolutionen borde veta, saknar anor all betydelse. Det är vad man förmår här och nu som avgör. Till exempel hur tillgängliga uppgifterna är och hur de presenteras. Förvisso går det att få tag på stora mängder statistik via nätet och ofta presenteras den i en rimligt behändig form. Men sedan finns det myndigheter som tycks sätta en ära i att göra det så förbannat svårläst som möjligt. Arbetsförmedlingen till exempel.

En del statistik blir man tvungen att hämta ur statistikproducerande myndighets årsredovisningar. I sådan fall är det trevligt om årsredovisning är läsbar. Vill man i stället försvåra läsning, finns det flera fina knep att tillgripa. Tvåspalt till exempel. Det är en styggelse som får vilken laptop som helst att brista ut i gråt. Men det går faktiskt att göra lite till. Ta inte en sida i taget, utan publicera årsredovisningen i form av hela uppslag. Då får man en garanterat oläsbar utformning. Gör sedan gärna tabeller som sträcker sig över hela uppslag. Tryck hela skiten i glada färger och infoga en massa meningslösa bilder i brödtexten. Det hjälper till för att krångla till och fördyra utskrifter för oss fattiga medborgare, som försöker inhämta lite upplysningar.

Självfallet utgår jag från att den ökända despoten Angeles Bermudez-Svankvist personligen är ansvarig för det elände som härskar på Arbetsförmedlingens hemsida. Lättillgängliga sifferserier över centrala delar av myndighetens uppdrag? Noll och intet. Pinsamma propagandabroschyrer under namnet ”Kort om arbetsförmedlingen”. Hela travar direkt under fliken Resultat. Hitta gamla årsredovisningar för att själv snickra ihop de serier, som borde ha sammanställts av AF? Sök på Google i stället. AF:s egen sökfunktion ger inga träffar.

Det enda underhållande i kringseglandet på AF:s hemsida var broschyren ”Policy för kontakter med massmedier”, där man bland annat får läsa att ”Kommentarer ges av utsedda talespersoner, i första hand chefer, eller av dem utpekade medarbetare. Antalet talespersoner i en och samma fråga bör begränsas för att minimera risken för motsägelser och missförstånd. Talespersoner ska genomgå medieutbildning.” Också som grädde på moset, vem kontaktar man om det finns brister i verksamheten, som skulle kunna ha nyhetsvärde? ”Finns brister i verksamheten – informera alltid din närmaste chef. Presstaben eller de regionala informatörerna ska kontaktas när något i verksamheten kan vara intressant för massmedier.” Förvisso nämns meddelarfriheten lite senare i broschyren, men det råder knappast någon tvekan om att chefen vill kontrollera allt som sägs till media. Undrar hur mycket medieutbildning det gick åt för att knäcka idén att göra denna handledning i åsiktskontroll tillgänglig på nätet.

Nu räknar jag knappast med att de brister, som väckt min vrede, är av sådan art att de kan anses äga nyhetsvärde. Tvåspalt har AF kört med länge, liksom för övrigt idolporträtt på despoten. Idén med att få årsredovisningen i form av hela uppslag är dock ny för 2012. Och varför skall man överhuvudtaget ha dessa färgsprakande alster. Den som sätter sig ner för att läsa en årsredovisning är knappast ute efter en visuell upplevelse. Hur svårt kan det vara att fatta att överskådliga tabeller över lite längre tidsspann är oändligt mycket mer tilltalande än helsidesbilder på Bermudez-Svankvist? Törs någon framföra den frågan till presstaben?

Gissa för övrigt vem som just försökte fram lite uppgifter om omfattningen av arbetsmarknadspolitiska program. Och gissa vem som kom att tänka på hur folkuppbåd jagade fogdar i myternas fordomdags. Man kan ju alltid drömma lite.


Kommer någon ihåg ”Bästa Beatrice”?

april 16, 2013

Det har nu gått en dryg månad sedan Jonas Hassen Khemiri skriv sitt brev till Beatrice Ask. Uppmärksamheten blev stor. Han satte ord på något som var vardaglig erfarenhet för många. Mötet med rasistiska strukturer. Strukturer som är osynliga för oss med erkänt svenska utseenden och namn, men som ger en ständig påminnelse om att det krävs en extra granskning av dem som inte har erkända svenska attribut. Strukturer som gör att vissa är bedömda och dömda redan innan de hunnit presentera sig som individer. Strukturer som gör att man ständigt blir tvungen att bevisa att man inte är en sådan, som den i förväg fällda domen påstår. Att gång efter gång få uppleva att man anses skyldig till motsatsen är bevisad.

För ett kort ögonblick verkade det som om Khemiri lyckats öppna vägen till en bred och seriös diskussion om om de reellt existerande rasistiska strukturerna, hur de fortlever, hur de verkar och hur de kan bekämpas. Ett försök till avledande manöver från den folkpartistiske statssekreteraren Jasenko Selimović föreföll ha misslyckats. Sedan hände något. Socialdemokraterna höll partikongress och lyckades skapa ett i folkrörelsesammanhang pinsamt virrvarr av valen till förtroendeposter (om någon minns det ordet). Men rörigt eller inte rörigt, det är kongressen som väljer och kongressen är partiets högsta beslutande organ. Bland dem som fick kongressens förtroende fanns Omar Mustafa, som valdes till suppleant i Partistyrelsen. Kort därefter riktades kritik mot Omar Mustafa och det blåste snabbt upp till en storm där all normal källkritik blåste bort och kontrollerbara uppgifter förblev okontrollerade. Ganska snart tvingades Mustafa att lämna det uppdrag han valts till. Uppenbarligen kunde inte Mustafa tillräckligt snabbt bevisa sin oskuld. Uppenbarligen kunde han inte snabbt nog bevisa att han inte var en ”sådan där”. Domen föll omedelbart och obönhörligt. Det var ju ”ohållbart”, som mantrat löd när Veronica Palm uppmanade honom att avgå från den post, som partiets högsta beslutande organ just valt honom till.

Peter Weiderud, ordförande i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, skriver idag om det som inträffat under den träffande rubriken ”Omar Mustafa bedöms med annan måttstock än vi andra”. Läs den! Men läs först Khemiris brev till Beatrce Ask igen, för att friska upp minnet. Weideruds genomgång av behandlingen av Omar Mustafa ger en tragisk illustration av exakt det fenomen, som Khemiri så effektivt gestaltade. Om parallelläsningen inte räcker för att övertyga, kan man plocka fram Veronica Palms uttalande, när hon meddelade att Mustafa hade kickats. ”Jag har aldrig i något samtal tvivlat på att Omar har de värderingar som jag och Socialdemokraterna står för.” Att dela partiets värderingar och att bli stadgeenligt vald räcker dock inte långt om man inte snabbt och fullständigt kan bevisa sin oskuld. Jag menar, lyssna bara på namnet: Omar Mustafa. Vem som helst kan höra att han är en sådan där. Och det är ju ohållbart. Alldeles ohållbart.


Skola, marknad, en liten reträtt och en stor

april 14, 2013

Jan Björklund uttalade fler än två meningar i en DN-intervju nyligen och följaktligen trasslade han in sig i självmotsägelser. Tidningens ledarsida rycker därför ut och försöker tolka in lite vett och sans i sin kära ledares uppfattning om huruvida mer resurser kan vara en lösning på problemen i skolan. Sliter man ut enskilda meningar ur sitt sammanhang finns det en och annan sanning i vad DN skriver, till exempel att man ”kan hälla in hur många slantar som helst i ruttna system utan att de blir bättre”. Så sant, så sant, och ett ruttet system är vad som hetsats fram av de vinstmaximerande koncernernas hantlangare, inte minst i våra liberala blad. Eftertankens kranka blekhet synes nu försiktigt göra sig påmind.

Lite festligt är det ändå, att så snart DN börjar grubbla över vad som skulle kunna göras, så måste man låtsas som om de vinstdrivna marknadsaktörerna inte fanns. Med en ”politisk strategi” vill DN nu ordna till det som marknaden inte klarar av, eller om man skall vara noggrann, ordna till de problem som marknaden förstärker och i vissa fall till och med skapar. De annars så omhuldade aktörerna med kapitalavkastning som enda ledstjärna lär knappast stå och stampa otåligt om de förväntas ge högre löner, bättre arbetsvillkor, mindre klasser, nedsatt undervisningsskyldighet och andra godsaker, som DN nu grunnar på som medel för att locka de lämpligaste lärarkrafterna och skolledarna till ekonomiskt svaga upptagningsområden.

Lite längre fram i bladet tittar Magnus Henrekson ut från sitt institut, närmare bestämt det näringslivsfinansierade Institutet för näringslivsforskning. Från en sådan plattform går det naturligtvis inte att säga att det skulle vara något fel med att låta förväntad kapitalavkastning vara det som avgör var resurserna hamnar och hur de används. Således är det fel på regelverket istället. Regelverket gör att att företagens strävan att maximera avkastningen leder till att skolsystemet försumpas. Henreksons rop till det politiska systemet blir kort och gott: Skapa regler så att inte mina uppdragsgivare förstör skolan. Han har själv en del förslag för att rädda kapitalet ur den knipa, som hotar om den påbörjade utvecklingen får fortgå.

Några av förslagen är extra kul, till exempel det som skall hindra uppfinningsrika entreprenörer från att göra sig en snabb och fin vinst: ”Gör det svårare för vinstdrivande aktörer att få tillstånd genom att kräva bankgaranti eller eget kapital för minst ett års drift i varje enhet. Om en privat skola inte kan klara en uppsägningstid på ett år, förverkas motsvarande belopp av kommunen som då automatiskt får resurser att klara sitt lagstadgade åtagande att garantera plats till drabbade elever. En sådan enkel åtgärd är sannolikt fullt tillräcklig för att få bort rena lycksökare.”  Ett annat innovativt förslag är att ge Skolinspektionen rätt ”att sätta dåliga skolor under tvångsförvaltning”. Nä, det finns inga problem med vinster i välfärden. Bara det finns en fast och synlig hand som får ”aktörerna att börja dra åt rätt håll”, bara någon skapar ”spelregler som ger upphov till en process med riktning mot det som eftersträvas: en så bra skola som möjligt”, då kommer allt att bli bra igen. Närmare ett erkännande än så går det nog inte att komma. Målet för de vinstdrivna aktörerna är inte en bra skola. För att få deras aktivitet att röra sig i sådan riktning krävs extra styrmedel.

Uppenbarligen har kapitalet börjat bli lite oroligt över att dess framfart i välfärdssystemen skall få så allvarliga konsekvenser att ropen börjar höjas för att göra något åt problemen. Bättre stämma i bäcken. Professorerna skyller allt på felaktig reglering och de liberala ledarsidorna söker visdomen mellan raderna i Björklunds orationer. Deras gemensamma uppdrag är självfallet att rädda vinsterna kvar. Henrekson verkar vilja se en självständig granskare – en motsvarighet till Finansinspektionen eller Läkemedelsverket – ”med uppgift att säkerställa kompetens och kvalitet hos den som påstår sig kunna bedriva skola eller att utdöma sanktioner och snabbt stänga de skolor som inte klarar sitt uppdrag.” Men han vill inte se någon ”detaljreglering” och absolut inte någon inskränkning i möjligheterna att bedriva vinstgivande verksamhet inom skolans område. Detaljreglering medför preciserade krav som skolorna skall leva upp till, och sådant är enligt Henrekson inte någon hållbar lösning. Gissningsvis innebure det också skrankor på vinstmaximeringen, vilket vore en styggelse, men det säger han blott indirekt.

Chefen för Henreksons huvudfinansiär, Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström, är desto tydligare med vad det handlar om. Han blåser till krig och tänker ”mobilisera företagare runt om i landet” till oförsonlig kamp mot Socialdemokraterna, som på sin kongress varit oförskämda nog att tillåta röster, som är kritiska mot vinstintresset i välfärdssystemen. Hela situationen är på gränsen till absurd. Sossarna hade ett drömläge för att ta en tydlig och förnuftig ställning i frågan om vinster i välfärden. Partiet skulle kunna ha haft både argumenten och opinionen på sin sida. I stället tog man ett  harmlöst och försiktigt beslut och partiledningen lyckades få det så urvattnat att ingen ens kan säga vad det går ut på. Partiet hukar sig så långt det bara går och när Bäckström ser att partiet redan kröker rygg slår han naturligtvis till med full kraft. Det går inte att tämja maktberusade stridskrafter med eftergifter.

Kapitalet har en fördel i det att man vet exakt vad man vill ha: kapitalavkastning. En inspektionsmyndighet med rätt att rensa ut småskojare i branschen är en obetydlig kostnad, så länge det inte tillkommer någon form av reglering, som riskerar begränsa vinstutsikterna för de stora koncernerna. Kapitalet kan låta sina professorer vara lämpligt bekymrade och lägga förslag till förändringar, vars huvudsakliga syfte är att rädda nuvarande system. Taktiken är att göra som de brukar göra. De skyller på regleringarna. Så har det låtit om varenda finanskris också. Det är aldrig de vinstdrivna aktörernas fel, det är aldrig något systemfel, det är alltid en felaktig reglering som har fått de goda aktörerna att handla på ett sätt som får förödande konsekvenser. Därför kan de också hävda att varje åtgärd som på något sätt begränsar möjligheten att fritt sträva efter att maximera vinst (som är exakt vad företag gör och skall göra enligt läroböckerna i nationalekonomi), leder fel. Professorerna säger det på ett akademiskt sätt. De Bäckströmska stormtrupperna säger det på ett mer brutalt hotfullt sätt. Men budskapet är detsamma: rör inte vår vinst.

Kapitalet fortsätter alltså att välja kampens väg. Vi har inte råd att låta dem vara ensamma om att välja den vägen.


Thatcher är en och DN är hennes profet

april 12, 2013

FILE FOOTAGE OF MARGARET THATCHER AND AUGUSTO PINOCHET.

Högstämda panegyriska skildringar av ledare kan vara ett effektivt satiriskt vapen. David Brooks utläggning om Margaret Thatcher i dagens DN är dock troligen på fullt allvar. Han börjar med att odla någon sorts dolkstötslegend, enligt vilken den överlägsna ledaren förråddes av sina egna underlydande i partiet. Därefter följer en hagiografi, som inte lämnar ett öga torrt. Enastående dygderik och ädel räddade Thatcher världen från ett öde värre än döden. Ensam vände hon världshistoriens gång. När man läst klart börjar man nästan undra om det är Kim Il-sung som dött igen