Lawrence Douglas, Will He Go? Trump and the Looming Election Meltdown in 2020 (New York: Twelve, 2020)
Valrörelser kan vara dramatiska och bullersamma, men själva ombytet på maktpositionerna brukar gå lugnt och städat till i demokratiska stater. Därför blir man nyfiken när Lawrence Douglas, som till vardags är juridikprofessor vid Amherst College, i en skrift ställer frågan om Trump kommer att gå om han skulle förlora i höstens presidentval. Skälet till att ställa frågan är kombinationen av Trumps person och det usamerikanska valsystemets många brister och oklarheter. Douglas svar är att Trump troligen inte kommer att gå om inte valresultatet blir tillräckligt tydligt.
Trumps person är som den är. Han klargjorde redan i valrörelsen 2016 att han inte respekterar oönskade valresultat och den linjen håller han fast vid. Han vägrar generellt att erkänna förluster. Han har en hel del att vinna på att sitta kvar, och mycket att förlora på att gå, bland annat eftersom preskriptionstiden för diverse brott hinner löpa ut under en andra mandatperiod. Han erkänner inga demokratiska normer. Han är en notorisk lögnare. Lögnen är hans naturliga vapen för att nå sina mål. Det finns därför inga gränser för vad han kan göra för att avfärda ett oönskat valresultat. Han har konstant svärtat ner och underminerat demokratins institutioner, inte minst själva valprocessen, men även domstolar, press, granskningsmyndigheter och alla andra som väckt hans misshag. Ni kan inte lita på valet, ni kan inte lita på lögnpressen, ni kan bara lita på mig – så lyder hans Ledarmantra.
Grundarbetet för att ifrågasätta valresultatet är således redan gjort. Resten fixar valsystemets förmåga att skapa oklara resultat och dess oförmåga att reda ut sina härvor. Douglas bok är i hög grad en underhållande och upplysande stridsskrift mot valsystemets brister. Han tecknar tre katastrofscenarier, utformade för att belysa principiella problem, men icke desto mindre fullt möjliga. De är måhända inte sannolika i alla sina detaljer, men å andra sidan inte heller är helt osannolika. Betraktade som illustrationer av det möjliga är de nog mer realistiska än många skulle önska.
Det första bygger på att man inte väljer president, utan ett elektorskollegium som i sin tur utser presidenten. Här har Joe Biden (likt Hillary Clinton 2016) vunnit majoriteten av rösterna, men Trump har vunnit 271 elektorer och därmed också presidentposten. Två elektorer från Pennsylvania kan dock inte förmå sig att rösta på Trump utan uttrycker sin partitrogenhet genom att rösta på Mitt Romney. Och då kan elektorskollegiet inte utse Trump till president, eftersom han inte har de 270 som krävs. Eller? Scenario två bygger på att USA inte har ett enhetligt valsystem, utan ett oöverskådligt sammelsurium av metoder för att genomföra val, varav många är både osäkra och störningskänsliga. Nu hänger allt på resultatet i Michigan. Ett strömavbrott i Detroit, där hackarattack är en möjlig orsak, gör att man inte kommer åt förteckningar över registrerade väljare. Trump vinner med liten marginal, men det visar sig att 350 000 väljare inte kunnat avlägga sina röster. Den demokratiska borgmästaren utlyser omval i det drabbade distriktet, vilket han får. Kanske. Men då uppstår två olika valresultat.
Dessa båda startpunkter leder till en lång räcka av förvecklingar, där ingen kan säga vad som gäller eller hur stridsfrågor ska avgöras. Utan att ens snudda vid detaljerna, som genomgående inspirerats av händelser som verkligen har inträffat, så illustreras absurditeterna av att man kan bli tvungen att ta ställning till huruvida vicepresident Mike Pence själv ska få avgöra om Pence ska bli president. Vilket kan landa i att representanthusets talman, Nancy Pelosi, ska sväras in som ”acting president”. Möjligen. Knappast ett utfall Trump kommer att stillsamt respektera. Än mindre ett valresultat som får honom att självmant lämna Vita huset.
Det tredje scenariot har blivit extra aktuellt och bygger på att poströster och så kallade provisoriska röster fortsätter att räknas efter valdagen. Provisoriska röster är sådana som lämnats av personer som inte uppfyllt kraven på att identifiera sig på stadgat sätt. En stor del av identifikationskraven har tillkommit för att göra det svårare att rösta för grupper som tenderar stödja Demokraterna. Partiets resultat förbättras därför vanligen lite när man räknar de godkända provisoriska rösterna. Fenomenet kallas blåförskjutning eftersom det rör sig i riktning mot Demokraternas partifärg. Färska opinionsundersökningar visar att demokrater i betydligt högre grad än republikaner vill poströsta. Blåförskjutningen kan alltså förväntas få extra styrka i höstens val.
Douglas placerar blåförskjutningen i en situation där valnattsresultatet säger att Trump vunnit tre svingstater med mycket knapp marginal. När det slutgiltiga resultatet ska fastställas har de svängt över till Biden. Med tanke på hur Trump, Fox News och resten av högerns mediastyrkor har låtit vid tidigare tillfällen, då slutresultatet avvikit från den preliminära vallokalsräkningen, kan man räkna med ett vildsint motstånd mot att medge en sådan Biden-seger. De har vid flera tillfällen demonstrerat sin lust att vädja till dem som gärna låter vapnen tala. Och dessa har visat sig villiga att svara. Det är inte länge sedan de patrullerade gatorna i Kenosha i svingstaten Wisconsin. Douglas förväntar sig inget inbördeskrig, men påminner då och då om hur fyllt av vapen och miliser landet är, och att det inte finns några givna sätt att fastställa valresultaten.
Valdramatiken behöver alltså inte ta slut under valnatten. Vid en brakförlust kommer nog Trump under högljudda protester att lämna Vita huset, men en sådan är knappast sannolik. Hur väljarnas röster fördelar sig spelar mindre roll. Allt handlar om fördelningen av elektorer. Valsystemet innehåller mer än tillräckligt av brister för att den som vägrar godta utfallet ska kunna dra igång svårlösliga processer. Man kan inte ta för givet att Trump lämnar presidentmakten för något så obetydligt som en valförlust.
Nidskrivare 