Medborgarnas välfärdsstat eller bolagens?

augusti 27, 2017

Farnsworth-omslag

Välfärdsstaten – vad är det? Frågan kan verka fånig. Det är en sådan där fråga, som alla vet svaret på, men som ändå visar sig vara svår att besvara på ett enkelt sätt när man ska visa att man kan. Promenerar man runt bland forskare och idédebattörer – eller mer exakt, bland deras skrifter – kommer man att få se en del variationer beträffande vad de avser med välfärdsstat, men i högre grad än de vill medge handlar det om tyngdpunkts- och nyansskillnader. I en eller annan form kommer de att ha blicken riktad mot något som låter sig samlas under rubriken social utgifter, ofta med någon form av preciserande tillägg, såsom att man avser offentligt reglerade sociala utgifter. Ett sådant tillägg görs för att få med utgifter som är av lag påbjudna, men som inte nödvändigtvis administreras av staten (eller någon annan del av den offentliga sektorn). Ett tänkbart exempel vore att man är skyldig att ha en sjukförsäkring, men inte behöver välja den som staten erbjuder.

Fortsätter man sedan att fråga runt om vad välfärdsstaten gör och vem den riktar sig till, så kommer man att utan tvekan att få lite olika bud. Åtskilliga svar kommer att vara variationer på temat, att välfärdsstaten tar hand om problem som industrialismen eller marknaden eller kapitalismen (allt efter teoretiskt behag) lämnar efter sig eller inte klarar av att lösa på egen hand eller inte ger en tillräckligt bra lösning (allt efter teoretiskt och politiskt behag). Åtminstone i ett avseende har dessa svar blicken riktad åt samma håll. När de kikar på vem pengarna går till, så uppmärksammar de vilka människor eller grupper av medborgare, som tar emot och drar nytta av de resurser som förmedlas via välfärdsstaten.

Även beträffande vem välfärdsstaten huvudsakligen riktar sig till kommer man att få höra lite skiftande bud. Utan att vara alltför orättvis kan man räkna med att svaren låter sig infogas under någon av följande etiketter: fattiga, arbetande, (nästan) alla. Skillnaderna styrs i viss mån av vilket land man talar om, eftersom välfärdsstaten har fått olika utformning olika länder. En bemärkt figur som tagit fast på detta är Gøsta Esping-Andersen. Han skiljer mellan tre typer av välfärdsstater, med olika syften och därför även olika fördelningsprofil. I ena änden ligger den ”liberala” varianten, som är ägnad att hålla folk i marknadens tukt och förmaning och i huvudsak riktar sig till fattiga, eller de som efter prövning har kunnat visa att de är fattiga. I andra änden ligger den ”socialdemokratiska” varianten, som strävar efter att göra folk oberoende (eller åtminstone mindre beroende) av marknaden och som mer eller mindre tar sikte på att omfatta hela befolkningen. Däremellan ligger en ”konservativ” version, som siktar mot breda skikt av arbetande, men i hög grad är ägnad att bevara de statushierarkier som råder mellan olika grupper på arbetsmarknaden och som därigenom gärna håller kvinnor inom hemmets väggar.

Med Esping-Andersen tillkommer således en dimension av välfärdsstaten. Den har ett mångskiftande förhållande till kapitalismen, alltifrån att ta hand om det som kapitalismen lämnar efter sig till att göra de lönearbetande oberoende av marknadens tvång. De olika välfärdsstatsmodellerna förlägger tonvikten vid olika punkter på denna skala och de har därför olika konsekvenser för dem som lever av att sälja sin arbetskraft. Ingen välfärdsstat är politiskt neutral och det handlar om mer än bara hur mycket pengar den omfattar.

Esping-Andersen var naturligtvis inte den förste som analyserade välfärdsstaten som ett inslag i en kapitalistisk ekonomi, men han flätade samman en mängd teoretiska och empiriska trådar på ett elegant sätt, som bringade en analytisk ordning i mångfalden. Genom att betona de systematiska och någorlunda konsekventa dragen i olika välfärdsstatsmodeller kunde han samtidigt bevara en analytiskt intressant mångfald gentemot dem som snarare betonade de konvergerande dragen hos välfärdsstaten i industrialiserade länder eller kapitalistiska ekonomier.

De som föredrar att tala om kapitalistiska ekonomier lyfter gärna fram välfärdsstatens systembevarande karaktär. Den tar i hög grad hand om uppgifter som behöver fullgöras i en kapitalistisk ekonomi, men som ekonomin själv har svårt att fixa. Härvidlag står reproduktionen av arbetskraften i centrum för intresset, men det finns även inslag av att bevara det sociala lugnet. Uppgiften är alltså att se till att ny arbetskraft produceras, att befintlig arbetskraft hålls i gott skick samt att de som är oförmögna att använda sin arbetskraft inte behöver svälta. Och som sagt, hålla alla, om inte belåtna, så i vart fall tillräckligt lugna för att inte vålla social oro eller – gud förbjude – starta uppror. Sistnämnda funktion brukar forskarna kalla statens legitimerande funktion.

Betoningen av välfärdsstatens systembevarande karaktär knyter an till en mer generell debatt om statens roll i kapitalistiska ekonomier. Det är i sig en gigantisk, och ständigt växande, debatt, som pekar i all möjliga riktningar. Avgränsar man sig till den preciserade underrubriken ”välfärdsstat” kan förvisso de teoretiska utgångspunkterna skilja sig som hund och katt, men själva studieföremålet och dess sammanhang har hållit sig till sådant som ryms under rubriken sociala utgifter. I det avseendet har välfärdsstatsforskare av alla de slag varit eniga. Nästan i alla fall.

Om man säger att välfärdsstaten tar hand om mänskliga behov för att reproducera arbetskraft (och socialt lugn), så ligger man vägg i vägg med att säga att den tar hand om företagens behov av arbetskraft. Är det då rimligt att bortse från hur staten tillgodoser företags behov i en bredare mening när man analyserar välfärdsstater? Det finns naturligtvis inget givet svar på den frågan, men Kevin Farnsworth argumenterar kraftfullt för att man bör beakta mixen av välfärdsstatens två sidor, det vill säga den sociala och företagsstödjande. Han har gjort det i ett projekt som pågått under många år och som 2012 resulterade i boken Social versus Corporate Welfare: Competing Needs and Interests within the Welfare State (Houndsmills: Palgrave Macmillan, 2012), några år senare i en rapport om The British Corporate Welfare State och därefter bland annat har fortlöpt med en databasförsedd hemsida.

Farnsworths projekt mötte en mängd rent praktiska problem. Ett av dessa var att på ett rimligt sätt avgöra vad som skulle räknas till den sociala välfärdsstaten och vad som skulle räknas till den företagsstödjande. Någon absolut gräns mellan dessa går inte att dra. Det blir en glidande skala, där vissa utgifter huvudsakligen riktas till mänskliga behov bland medborgare i allmänhet och arbetare specifikt, medan andra huvudsakligen möter kapitalets och företagens behov, och åter andra går till ändamål, där arbete och kapital har i sammanfallande intressen. Farnsworths diskussion av detta resulterar i ett kontinuerligt kategoriseringsschema med följande utseende.

Farnsworth_bild-01

Med detta som startpunkt kan han ta sig an att klassificera och fördela utgiftsposter i offentlig redovisning. Det är i sig en stor och krånglig uppgift, som blir än mer komplicerad av det inom många områden förekommer sammanfallande intressen. Följaktligen blir det ofrånkomligt att vikta vissa utgiftsposter mellan en social och en företagsstödjande andel.

Därefter inträder nästa problem. Bitvis är det svårt att få fram tillförlitliga och jämförbara data. Inte minst gäller detta företagsstödjande utgifter (till vilka även riktade skattelättnader räknas). Sådana stödåtgärder är känslig materia i ett internationellt sammanhang, där konkurrerande nationer inte ser andra nationers inhemska förehavanden med blida ögon. Bland annat av detta skäl döljer man gärna sitt eget företagsstöd på olika sätt, för att inte dra på sig arga reaktioner från andra nationer (som troligen är engagerade i motsvarande aktiviteter). Farnsworths bedömning är att det under senare tid har skett en förskjutning från det sociala till det företagsstödjande, samtidigt som det sistnämnda förts undan i mera dold form.

Dessa praktiska forskningsproblem måste hanteras och noggrant redovisas. Boken blir därför tvungen att ägna ganska stort utrymme åt definitionsfrågor och spörsmål rörande hur olika utgiftsposter (och likvärdiga budgetbelastande åtgärder) skall klassificeras och fördelas. För en mer allmänintresserad läsare är nog detta inte så underhållande, men det är ett nödvändigt arbete, både för att kunna genomföra undersökningen och för att öppna vägen för kritisk granskning och fortsatt forskning.

Farnsworths undersökning omfattar OECD-länder och baseras på data från perioden ca 1980–2008. Några resultat framstår som tämligen klara. Det synes inte råda några markanta skillnader mellan länder vad gäller hur offentliga utgifter som helhet fördelas mellan företag och medborgare.

Farnsworth_bild-02

Kvoterna ligger inom spannet mellan 38:62 för Österrike och 52:48 för Sydkorea, som dock är en ganska klar avvikare med sin övervikt för företagsstödjande utgifter. Länderna skiljer sig betydligt mer åt med avseende på hur stor andel av ekonomin som upptas av offentliga utgifter. Uppenbarligen finns ingen motsättning mellan sociala och företagsstödjande utgifter. Snarare tvärtom. Länder med stora sociala utgifter, såsom Sverige, tenderar även ha stora företagsstödjande offentliga utgifter. Lägger man ut dem i en graf, som också kategoriserar länderna enligt Esping-Andersens indelning i tre typer av välfärdsstater, så får man följande bild.

Farnsworth_bild-03

Så långt offentliga utgifter i sin helhet. Avgränsar man sig till det mer traditionellt välfärdsstatliga – ”social protection expenditure” – blir bilden än tydligare. Där medborgarna får en riklig tilldelning tenderar även bolagen att få det.

Farnsworth_bild-04

I äkta samhällsvetenskaplig anda rundar Farnsworth av denna dela av analysen med att – trots ihärdiga betyganden om att det handlar om en kontinuerligt glidande skala – antyda att han söker efter en typologisering. Han presenterar en graf, där länderna radats upp efter hur kvoten mellan sociala och företagsstödjande välfärdsutgifter gestaltar sig. Som synes grupperar de sig nu inte riktigt på det sätt vi vant oss vid om de bägge polerna på skalan benämns social välfärdsstat respektive bolagsvälfärdsstat.

Farnsworth_bild-05

Sverige hamnar här i närheten av mitten på skalan, omgivet av en del vänner som knappast brukar dyka upp bland granngårdarna i andra sorters jämförelser mellan välfärdsstater. Huruvida det finns några analytiska poänger att bära vidare av denna bild lämnar jag för ögonblicket åt andra att grubbla vidare på.

Efter dessa översiktliga jämförelser mellan länder övergår Farnsworth till en närmare granskning av de företagsstödjande statliga insatserna. Han inleder med en kort analys av sju länder, däribland Sverige, baserad på WTO-data för 2006, och fortsätter med en närstudie av USA. Detta kapitel kan med fördel kompletteras med Mariana Mazzucatos bok Entreprenörsstaten.

I det sista empiriska kapitlet tar sedan Farnsworth upp frågan om vad den ekonomiska kris som följde efter kraschen 2008 haft för inverkan på den sociala och den företagsstödjande välfärdsstaten. De direkta konsekvenserna var uppenbara. Enorma stödbelopp skickades, direkt och indirekt, till framför allt banker och finansbolag av olika slag och på många håll betaldes krisen med neddragningar i den sociala välfärdsstaten. Åtstamningarna slog högst ojämlikt och greker och spanjorer tyngs fortfarande av kostnaderna för att hålla tyska banker skadelösa.

Dylikt tillhör det lätt synliga, även om välgörenheten gentemot de tyska (och i betydande grad även franska) bankerna kanske har flugit under nyhetsradarn. Frågorna om vad som sker på lite längre sikt är knepigare. Som Farnsworth framhåller inleddes krisen efter en långvarig dominans för tilltron till de storverk marknaden förmådde åstadkomma, om den bara lämnades för sig själv. Hur mycket substans det egentligen låg i tron att marknaderna skötte sig själva är av underordnad betydelse. Ideologiskt rådde en öronbedövande dominans och politiken präglades av att överallt söka marknadslösningar i alla tänkbara former. Krisen skakade om dessa föreställningar en smula, men någon egentlig politisk förändring har den knappast åstadkommit.

Farnsworth hade ett ganska kort perspektiv när han blickade tillbaka från år 2012, men hans samlade bedömning av en inte helt enhetlig utveckling blev, att ”there has occurred a major redistribution of welfare effort towards corporations and away from individuals. This fact, more than any, highlights the importance of including corporate welfare in any discussions of state welfare programmes.” (s. 197)

Det sista, det vill säga att det är väsentligt att beakta den företagsstödjande sidan av välfärdsstaten i den allmänna välfärdsstatsdebatten, är det lätt att instämma i. I ett svenskt sammanhang får man lätt en känsla av att det har skett större, och principiellt viktigare förskjutningar, än vad som syns om man stannar vid att se på hur mycket pengar som används i olika sammanhang. Farnsworths betoning av att man rör sig på en glidande skala kan vara ett gott hjälpmedel här. Vad skulle till exempel framkomma om man började granska vad som skett inom området för arbetsmarknadsanknutna verksamheter? Under de borgerliga regeringsåren (2006–2014) fördes ganska hetsiga kampanjer mot ersättningarna i socialförsäkringssystemen (vilka konsekvent gavs det felaktiga namnet ”bidrag”). I stället premierades stora (och verkningslösa) bidrag till företag, i form av anställningsstöd, reducerade socialförsäkringsavgifter, skattelättnader och annat. Även om det gav något till dem som fick anställning, så är det likväl en tydlig förskjutning från den sociala polen till företagspolen på skalan. Fördelen för medborgaren skall så att säga komma som ett resultat av bidraget till företaget. Var detta en temporär förskjutning eller har den naglat sig fast som styrande idé i den svenska välfärdsstaten?

Börjar man snegla sig omkring – pensionssystem, skolväsende, sjukvård, omsorgssektorn, för att blott börja uppräkningen – inser man att frågan inte bara förtjänar att ställas, utan vore väl värd en grundlig undersökning, och då med ett betydligt längre tidsperspektiv än den senaste borgerliga regeringsperioden. Frågan handlar om mer än bara hur mycket pengar som dirigeras via den offentliga sektorn. Den handlar om öppenhet, redovisning och styrning av offentligt finansierad verksamhet, och den handlar om vilka – eller med andra ord vems – målformuleringar som skall leda verksamheten. Ty det råder härvidlag en hel del skillnader mellan medborgare och bolag. Sammanfallande intressen till trots, den sociala och den företagsstödjande välfärdsstaten är högst olika företeelser. Och åtminstone jag skulle hemskt gärna vilja veta vad som sker i det som synes ske. Finns det några välfärdsstatsforskare som har lust att ta sig an denna problematik? Det kommer att kräva mycket jobb, men jag är övertygad om att det är värt mödan.

Annonser

Vinst i välfärden – vad är det?

juni 30, 2017

Det talas mycket om vinster i välfärden, men vad är det egentligen alla talar om? Kikar man lite närmare ser man ganska snart att vinst inte alltid betyder samma sak. Med en grov indelning går det att urskilja åtminstone tre olika betydelser och det kan vara väsentligt att ta fasta på vilken av dessa en debattör använder sig av, liksom det kan vara värt att uppmärksamma vad de undviker att tala om.

En första innebörd av vinst är helt enkelt ett överskott som blir kvar när alla kostnader för verksamheten har betalats. Ett sådant överskott är nödvändigt om man vill kunna utöka eller på något sätt utveckla och förbättra verksamheten. Med andra ord är det medel som behövs för investeringar. Att sådant kan vara bra på många sätt är det svårt att invända mot. Den som i en debatt får vinst att betyda medel för förbättringar får nästan automatiskt ett övertag. Men det är inte riktigt detta som hugade kapitalägare åstundar. De vill ha avkastning.

En andra innebörd av vinst är att det är en slags inkomst till kapitalägare, eller kapitalavkastning. Den som ställer upp med sitt arbete får inkomst i form av lön, den som ställer upp med sitt kapital för sin inkomst i form av vinst. Uttryckt på det sättet låter det lagom oskyldigt och rättvist, och det är ett normalt inslag i en marknadsekonomi.

Vinst som kapitalavkastning är ett lite känsligare kapitel när det privata kapitalet ska försvaras. En stor del av nuvarande debatt handlar helt följdriktigt om detta, och då särskilt om hur stora dessa vinster är. Som jag ska återkomma till riskerar fokuseringen på vinstnivåer att skymma de verkliga principfrågorna.

Ofta får vi höra att utan vinst vill ingen satsa sitt kapital och då får vi inte tillräckligt med resurser till verksamheterna i välfärdssektorn. Argumentet är klent, eftersom det förutsätter att privata bolag är de enda som kan förse välfärdssektorn med de extra resurstillskott som behövs. Inget hindrar att det offentliga förmedlar resursanskaffningen och låter privata utförare betala amorteringar och räntor. Det skulle bara bli en normal kostnadspost att ta med i beräkningen vid upphandlingar och den skulle då bli lika för alla. Mångfald, valfrihet och konkurrens är alltså inte beroende av att resursanskaffningen sker i former som ger direkt privat kapitalavkastning. Överskott – vinst i den första betydelsen – måste inte hamna som inkomster hos kapitalägare, utan kan lika gärna stanna i verksamheten och hos dem som jobbar där.

Det privata kapitalets talespersoner brukar vidare hävda att vinst är nödvändig för att någon över huvud taget ska vilja driva verksamheten. Höga vinster blir då känsligt, eftersom de öppnar för kritik mot att välfärden dräneras på pengar och att skattemedel används till att göra privatpersoner rika i stället för att användas till medborgarnas gagn. Regeringsföreträdare brukar försiktigt säga, att skattemedel ska användas till de ändamål de är avsedda för. Eftersom regeringen valde att endast utreda en begränsning av vinstnivån, så får man anta att privat vinst tillhör de avsedda ändamålen.

Men det får alltså inte bli för mycket av det goda. Uppfattas vinstnivåerna som oskäligt höga får bolagen svårt att värja sig mot kritiken. Motmedlet blir att hävda att vinsterna inte alls är särskilt höga, om man bara räknar på rätt sätt och gör rätt jämförelser. Om vinsterna inte särskilt höga blir det å andra sidan svårt förklara varför ett vinsttak vållar problem. Ställd inför detta dilemma tillgrips istället den klassiska vägen: Man ropar fondsocialism, Nordkorea och världens undergång i största allmänhet.

Bolagen har det alltså inte så lätt. Minst lika svårt är det för dem som vill ha ett vinsttak. Det är en närmast hopplös uppgift att ge invändningsfria motiveringar till nivåer, beräkningsprinciper och alla detaljer som behöver regleras. Regelverket kommer att locka fram den juridiska slalomeliten i en tävlan om att elegantast ta sig runt besvärande begränsningar för vinstuttag. Hela anrättningen ter sig som en administrativ marsdröm. För vinsttakets motståndare är detta elände mycket användbart. När de får lust att låta sakliga behöver de inte ge sig på taket som princip, utan kan nöja sig med att slå mot varenda detalj i dess utformning. I en sådan debatt har de goda förutsättningar att vinna, eftersom de inte behöver försvara något. Det räcker att peka på alla svagheter i den konstruktion, som vinsttaksförespråkarna föreslår. Och alla konstruktioner kommer att ha svagheter.

Så länge debatten om vinster i välfärden handlar om nivån på kapitalavkastningen, kommer förmodligen de som förespråkar en begränsning att vinna i princip, men förlora i praktiken. Opinionsmässigt vinner den allmänna idén om ett tak för vinstuttag, men det praktiska resultatet blir försumbart (möjligen med undantag för riskkapitalbolagen). Om en vinstbegränsning över huvud taget går att lotsa fram till lag, så lär den knappast få några märkbara effekter utöver efterfrågan på uppfinningsrika bokslutskonstnärer.

Stridslarmet kring nivån på kapitalavkastningen riskerar emellertid att skymma ett par större principfrågor. Den första är kort och gott om kapitalavkastning är en lämplig målvariabel för verksamheterna inom välfärdssektorn. Systemets försvarare säger gärna att konkurrens gynnar kvalitet, men det är att blanda bort korten lite grand. Olika utförare och producenter kan konkurrera med varandra även om de inte har avkastning till kapitalägare som övergripande mål. Och principfrågan är alltså – lika bra att tjata om det – huruvida maximering av kapitalavkastning är det lämpligaste målet för produktion av välfärdstjänster. (Kanske säkrast att skjuta in, att påståendet att företag har vinstmaximering som mål inte är vänsterretorik, utan det är vad man får lära sig på grundkursen i nationalekonomi. Den som inte tror mig kan kolla i valfri lärobok i mikroekonomi.)

Strävan efter vinstmaximering kan kanske leda till ökad kvalitet, men det finns inget som garanterar det. Långt därifrån. Sätten att pressa ner kostnader är otaliga, vilket har resulterat i en jämn ström av reportage och nyheter om skandaler i vård, skola och omsorg, liksom i upprörda klagomål över orimliga arbetsvillkor. Det är möjligt att detta inte är det typiska och att det ger en orättvisande bild av den normala verksamheten. Men det är tillräckligt för att väcka frågan om kapitalavkastning är det bästa målet för verksamheten. Märkligt nog förefaller de som svarar ja på den frågan inte vilja att den diskuteras. Försvarare av vinstdriven verksamhet talar helst i lagom vaga ordalag om valfrihet och konkurrens, men det är helt andra ämnen. De principiella frågor vi bör envisas med att ställa är: Vad vill vi uppnå? Leder strävan efter kapitalavkastning dit? De följer på sätt och vis med till den avslutande innebörden av vinst.

Den tredje innebörden av vinst är att den fungerar som ledljus i ett signalsystem, som ser till att resurser hamnar på rätt plats. Tanken är ungefär denna: Goda vinster dyker upp där efterfrågan är större än utbudet. Möjligheten att göra goda vinster lockar till sig resurser. På så sätt förs resurser till verksamheter där det finns en otillfredsställd efterfrågan. I och med att produktionen ökar blir det hårdare konkurrens och vinsterna pressas ner till mer normal nivå. De höga vinsterna är alltså endast en tillfällig fas. Slutresultatet blir att resurser omfördelats så att produktionen anpassats till det som efterfrågas. Vinsten och dess variationer är i denna tankemodell helt enkelt marknadens metod att föra tillgängliga resurser till den användning som bäst motsvarar vad konsumenterna efterfrågar.

Skulle debatten rörande vinster i välfärden handla om vinst i denna mening, så skulle den också nå fram till en viktig principfråga. Är kapitalavkastning det lämpligaste styrmedlet för resursfördelning när det gäller verksamheter inom välfärdsområdet?

En kanske självklar men ändå väsentlig sak att hålla i minnet är att efterfrågan och behov inte är samma sak. Efterfrågan innehåller två komponenter, vilja att betala och förmågan att betala, och det är den senare som är avgörande. Utan förmågan att betala är viljan inte mycket värd. Resurser kommer därför att tendera dras mot områden, där det finns en stor och koncentrerad betalningsförmåga, eller mot de välbeställda kort och gott. Vill man ge mer styrka åt denna tendens ska man öka utrymmet för avgiftsfinansiering, exempelvis öppna dörren för möjligheten att erbjuda lite extra åt dem som vill – och kan – betala lite extra.

En annan lika självklar sak är att vinst som styrmedel styr mot vinst, det vill säga stora marginaler mellan intäkter och kostnader. Vinsternas förespråkare skulle säga att detta är ett sätt att föra resurser till de områden där de blir mest produktiva, eftersom produktiviteten framträder just som maximal intäkt per använd krona. Ur verksamhetens synvinkel ter sig dock saken lite annorlunda. Resurserna söker sig bort från kostnader. Det gäller att undvika kostnadskrävande sjukdomstyper och skolelever. Sådana lämnas med varm hand över till kommuner och landsting, som är förpliktade att ta hand om dem, och som följaktligen kommer att framstå som mindre produktiva än den privata sektorn.

Den här typen av skevheter, som är välkända sedan länge, kan säkert ge god kvalitet i de mest lönsamma segmenten av verksamheten, men den mer relevanta frågan är vilka konsekvenser de har för välfärdsektorn i sin helhet. Medan privata intressen sänder resurser till de mest vinstinbringande segmenten, ansamlas de kostnadskrävande och problemfyllda delarna hos de offentliga producenterna. En sådan segregering är förmodligen både problem- och kostnadsdrivande i sig. Även de som förväntar sig positiva effekter av konkurrens borde ha anledning att bekymra sig över vad som händer när det är möjligheten att tillägna sig vinst som de privata producenterna konkurrerar om. För medborgarna är det under alla omständigheter ytterst angeläget att frågan om vad som ska styra resursfördelningen förs upp till öppen diskussion.

Läget ter sig nu en aning märkligt. De som vill ha ett vinstdrivet system vill inte gärna tala om detta system, utan ägnar sig huvudsakligen åt att tala om valfrihet. Men det är ett helt annat ämne. De som vill ha åtminstone ett inslag av vinstdrivet system, men inte vågar erkänna det, talar huvudsakligen om att sätta ett tak för vinstnivåerna. Själv skulle jag önska ett större fokus på de principiella frågorna. Är privat kapitalavkastning det lämpligaste målet för produktion av de välfärdstjänster vi vill ha? Är privat kapitalavkastning det lämpligaste medlet för att fördela resurser mellan olika verksamheter? Eller kort och gott: Vad vill vi att välfärdssektorn ska åstadkomma och hur gör vi för att ha bäst utsikter att lyckas med det? Där ligger de verkliga politiska stridsfrågorna, oavsett om vi talar om dem eller inte.


Entreprenörsstaten – eller hur staten tar innovationsrisker när andra inte törs

november 18, 2016

 

entreprenorsstaten3

Tanken att den trista kolossen staten skulle ha försett oss med internet, iPhone och en massa annat kul låter en smula märklig, men den innehåller tillräckligt mycket sanning för att kunna passera som retorisk överdrift. Det handlar naturligtvis inte om prylarna vi bär i fickan eller godsakerna som hämtas vid ihärdig sajtseeing. Dessa levereras av privata bolag. Statens inblandning ligger några led tidigare, i utvecklingen av den teknologi som gjorde innovationerna och produkterna möjliga, det vill säga innan det ens gick att gissa vad som skulle bli kommersiellt gångbart. Det är ett skede med stora risker. Ett skede som kräver både visioner och uthållighet. Ett skede för driftiga entreprenörer med andra ord. Så vad har staten där att göra?

Innovationsekonomen Mariana Mazzucato hävdar sin ganska nyligen översatta bok Entreprenörsstaten (Karneval förlag), att det är just i detta skede som de privata initiativen har visat sig otillräckliga och ofta nästan helt frånvarande. I stället har staten burit entreprenörens uppgift under de tidiga och riskfyllda stegen mot teknologiska genombrott, som så småningom också tagit klivet över till att bli kommersiella genombrott. Hon flyttar därigenom en avsevärd del av den ekonomiska utvecklingens kraftcenter från den privata till den statliga sfären.

Ja, det mesta av de radikala, revolutionerande innovationer som gett näring åt kapitalismens dynamik – från järnvägar till internet, dagens nanoteknik och läkemedel – har staten att tacka för de djärvaste, tidigaste och mest kapitalintensiva entreprenörsinvesteringarna. (s. 32)

Så värst mycket längre bort från den sedan länge dominerande bilden av staten som en trög kostnadsklump, som kväver uppfinningsrikedom och innovation, går det knappast att komma.

Frågan om statens roll i ekonomin är, milt uttryckt, omtvistad. Såväl ideologiska som teoretiska klingor har korsats i långvarigt envig om stor eller liten stat. I så förenklad form riskerar man dock missa något väsentligt. Inspirerad av ett legendariskt danskt sexualupplysningspar framförde Bo Rothstein vid något tillfälle ett ”Inge och Sten-teorem” om staten. Den enkla tanken var, att när det gäller staten, så är det inte storleken som är viktig, utan vad den gör. I den andan studerade en samling forskare under 1980-talet de framgångsrika ekonomierna i Asien efter det att Chalmers Johnson gett liv åt idén om en ”kapitalistisk utvecklingsstat” för att fånga den mångskiftande verksamhet som bedrevs för att stötta och främja industriell utveckling och export.

Lite känsligare var det att överföra denna typ av analys till de dominerande västekonomierna. Några länder, såsom till exempel Frankrike, satte en ära i sin aktiva stat, medan andra resolut avfärdade varje påstående om att marknaden och dess privata aktörer skulle ha staten att tacka för något. Till de senare hörde inte minst USA. Detta fick Fred Block att ta USA som utsökt exempel på en mera dold företeelse, som på knagglig svenska kunde kallas ”utvecklingsnätverksstaten”. Block påbörjade en kartläggning av de tämligen finmaskiga och (genom anslag företrädesvis motiverade av nationella säkerhetsskäl) mycket resursstarka nätverk, som varit intensivt verksamma med att initiera, finansiera, bedriva och på tusen och ett andra sätt främja teknologisk grundforskning i gränslandet mellan det visionära och det möjliga. Dessa nätverk har varit intimt sammanflätade med privata aktörer, vilket gjort att det har kunnat gå snabbt att föra nya produkter till marknaden när ny teknologi passerat gränsen mellan det visionära och det möjliga.

Det har i och för sig varit välkänt att industrin kunnat glädja sig åt avsevärda strömmar av offentliga medel, både i direkt och indirekt form. Ofta har uppmärksamheten riktats mot de stora försvarskontrakten och deras betydelse för utvecklingen inom högteknologiska branscher. Enligt Stuart Leslie hade självaste Silicon Valley försvarsmakten som sin största affärsängel i begynnelsen av regionens färd till ikonstatus på innovationskartan. (En tidigare version av uppsatsen finns här.) I Mazzucatos bok breddas och fördjupas bilden av de resurser som staten har tillfört det teknologiskt visionära forsknings- och utvecklingsarbetet. Men det är inte pengarna i sig hon lägger tonvikten vid, utan – och det förtjänar att upprepas – risktagandet. Staten har stått som en uthållig finansiär i ett skede av genuin osäkerhet om vad som kan bli en framgång och vad som blir en flopp.

De som har kritiserat Mazzucato genom att hävda att staten inte är bättre än någon annan på att hitta vinnare eller genom att ge exempel på statliga felsatsningar, skjuter därför bredvid målet. (Och från Näringslivets forskningsinstitut Ratio kom ett nedsablingsförsök som inte ens nådde rätt skjutbana.) Entreprenörsstatens roll utspelar sig i hög grad i den fas då man endast kan ha förhoppningar om att finna vinnare och då en och annan felsatsning är ofrånkomlig. Riskkapitalbolag och andra privata aktörer har visat sig antingen oförmögna eller ovilliga att bära dessa risker. De har klivit in i en senare fas, när de teknologiska lösningarna funnits på plats, och när det handlat om mer ”normalt” kommersiellt risktagande.

Betoningen av statens roll i innovationssystemet är inte avsedd att förminska vad övriga aktörer har gjort. Snarare handlar det om att fördela äran på ett mera rättvisande sätt. Ett bolag som Apple, Mazzucatos favoritexempel, har varit enastående på att kombinera teknologier, paketera dem elegant och föra dem samman med slumrande behov och önskningar bland konsumenter. Men Apple har alltså kunnat plocka ur redan befintliga förråd av teknologiska råvaror, som i påtaglig grad tagits fram med hjälp av statliga resurser, vilket bara är ett annat sätt att säga, att landets skattebetalare bekostat de oundgängliga förutsättningarna för sina smarta telefoner.

Det finns emellertid mer än ära att fördela. Det finns stora inkomster också. Merparten av inkomsterna stannar hos de privata aktörer, som kliver in efter det att skattebetalarna genom staten stått för risktagandet. Uppfinningsrikedomen när det gäller att undvika skatt har därtill stundtals varit lika stor som när det gäller att utveckla nya produkter. Mazzucato menar att detta är en ohållbar ordning och vill få till stånd en rimligare fördelning av kostnader och belöningar. Det är inte bara en fråga om rimlighet och rättvisa. Mycket mer står på spel. Det handlar om att staten ska kunna fortsätta att fullgöra rollen som visionär risktagare i ett innovationssystem, som har gett oss internet, iPhone och en massa annat kul. Och vem kan väl ha några invändningar mot det?


Det finns inga gratis gåvor. Om filantrokapitalism och Gates Foundation

oktober 14, 2016

Bill Gates ger bort mycket pengar, mer än vad en finansbolagsstyrelse stoppar ner i egna fickor, och det är i givarbranschen han numera gör mest avtryck offentligheten. Han har blivit ett affischnamn för en ny filantropi, som enligt somliga betraktare ska rädda världen. Det handlar om en filantropi som bedrivs med affärsmässiga metoder och principer för att nå maximal effektivitet. Ingen gråtmildhet eller blödiga hjärtan här, ingen slapp sentimentalitet, utan strikt rationalitet och effektivitet. Givarverksamhet skall uppfylla mål, inte döva dåliga samveten. På sätt och vis låter det ganska befriande, men inte mer befriande än att det fortfarande är en relation mellan dem som har och dem som inte har. Även om maktens kletighet skrubbas bort, så förblir det en maktrelation, där den ena parten äger och fattar beslut, medan den andra blir föremål för beslut. I det avseendet ändrar den ingenting, denna filantrokapitalism, som den nya frälsarläran stundtals kallas.

I sig är filantropi naturligtvis inte något nytt, och man kan fråga sig hur ny den nya filantropin egentligen är. Många välkända stiftelser bär namn av gamla ”rövarbaroner” och deras barn från den amerikanska storindustrialiseringens intensivaste tid. Stormrika knösar såsom Andrew Carnegie och John Rockefeller Jr, avsatte stora summor för välgörande ändamål. Den förre gjorde därtill gärna filosofi av sin gärning. På något sätt hade han blivit övertygad om att fattigdom var det bästa för att dana arbetssamma karaktärer, vilka genom sina gärningar kunde skänka mänskligheten stora ting. Carnegie såg det därför som skadligt att låta någon ärva stora förmögenheter, eller som han uttryckte det i en artikel om rikedom och dess användning: ”Det finns intet så förvekligande, intet så förödande i sin verkan på de egenskaper, som skulle leda till högre mål – moraliska eller intellektuella – som ärfd rikedom.” (Andrew Carnegie, Arbetets Herravälde s. 81) Rikedomens rätta användning, enligt Carnegie, var i stället att skapa fonder för ädla ändamål och mänsklighetens samfällda nytta, exempelvis genom att förse de strävsamma medellösa med medel att förverkliga sin strävan. Carnegie var bistert konsekvent i sin uppfattning. Han såg det närmast som en skyldighet att hålla arbetarnas löner nere – kraftfullt demonstrerat i Homesteadkonflikten 1892 – för att få en ännu större förmögenhet att använda till värdiga och värdefulla ändamål. Tydligtvis borde rätt man avgöra rikedomens rätta användning, även när målet sades vara andras välgång.

Tanken att rätt person – ty det måste inte längre nödvändigtvis vara en man – skall avgöra rikedomens rätta användning, liksom tanken att det är i sammanhanget ovidkommande hur rikedomen uppkommit och till vilka konsekvenser, har långt ifrån försvunnit. Den yttre klädedräkten må ha omstöpts, men kärnan ligger orubbad i den affärsmässigt bedrivna ”nya” filantropi, som saluförs under samlingsetiketten filantrokapialism. Lite otur i början hade onekligen detta begrepp. Matthew Bishops och Michael Greens bok Philanthrocapitalism utkom i stor sett samtidigt som konkursen i Lehman Brothers utlöste den senaste finanskrisen. Boken bar då den löftesbringande undertiteln ”How the rich can save the world”.

philanthrocapitalism-1-ed

I paperbackutgåvan något år senare hade den lämpligt nog ändrats till ”How giving can save the world”. Författarnas entusiasm hade emellertid ingalunda förskingrats. ”The world has changed since the financial meltdown of September 2008”, nödgades de förvisso konstatera i det nyskrivna förordet, ”but in ways that make the ideas in Philanthrocapitalism more relevant than ever.” Bill Gates nämndes särskilt som den som visat vägen framåt genom att inte låta ett litet bakslag, såsom en finanskrasch med efterföljande utplåning av (delvis fiktiva) värden samt en långdragen fattigdomsalstrande kris, sätta stopp för givandet. Men några små lärdomar fanns det ändå. De goda givarna fick exempelvis inte visa sig vara alltför uppenbara skurkar, svindlare och bedragare. Den fram till avslöjandet hyllade storskojaren Bernie Madoff spökade i kulissen.

There are important lessons to be learned here. One is the need to apply rigorously the “Good Billionaire’s Guide” that we set out in the concluding chapter of this book. It should not be enough to win public approval for a wealthy person simply to write a large check and take part in a photo opportunity or be feted for his good works at a black-tie dinner. Tough questions should be asked about whether the wealth was created legitimately (a test Madoff clearly failed), whether a reasonable amount of taxes have been paid on it, and whether the giving is done in a thoughtful way designed to make a genuine difference. Another sad lesson of the Madoff affair is the need for philanthropists and charities to be businesslike in how they invest their money.

I vilken grad de för ögonblicket godkänt goda givarna – såsom Gates och Zuckerberg – lever upp till dessa krav, är måhända tryggast att lämna osagt, även om det räcker att betala den något luddiga summan ”rimlig mängd skatt”. Och man bör hålla i minnet att det är personerna som anmodas hålla sig inom lagens råmärken och uppträda så att den skinande ytan inte fläckas störande mycket av hyckleri. Hur bolagen som gjorde dem rika har burit sig åt är däremot inget att bekymra sig nämnvärt över.

Slutklämmen i deras lärospån kunde följaktligen bli ett stöd för själva den grundläggande idén i boken, det vill säga att man måste vara noggrann med den affärsmässiga bedömningen av givandet. Varje krona måste användas på effektivast möjliga sätt. Finanskrisen hade i själva verket bara gjort filantrokapitalismens idé än mer aktuell. ”The financial crisis has also increased the awareness among philanthropists, foundations and Nonprofits alike that they need to make sure every dollar they have is used as effectively as possible. Increasingly, ideas we argue for in Philanthrocapitalism are being put into practice.” Hade vi befunnit oss i det gamla Berlin, Hauptstadt der DDR, hade plakaten på de rikas väggar ropat: ”Vi förverkligar Bishops och Greens idéer!”

De båda herrarna hade tvivelsutan kunnat försvara en plats bland de kapitalets nya profeter, de som stretar på för att försöka berätta historier som skall göra kapitalismen lite vackrare, som Nicole Aschoff granskade i en liten bok förra året. Nu har deras tankar i allmänhet och makarna Gates praktik i synnerhet istället förärats en egen granskning i en bok av brittiska sociologen Linsey McGoey, som tar sig an hela fenomenet filantrokapitalism.

Etiketten filantrokapitalism täcker flera varianter av givande och socialt välgörande investeringar. Den gemensamma nämnaren är, som nämnts, att de goda gärningarna ska utföras i en anda av affärsmässighet. Filantropi är inget för godhjärtade amatörer utan känsla för effektivitet, utan ska skötas av en upplyst företagarelit med fokus på återbäring och mätbara resultat. Och vem kan ifrågasätta att man alltid ska se till att få ut bästa möjliga resultat av varje insats? Ingen, kanske. Men man kan ställa frågor både om vilka resultaten faktiskt är och vem som avgör vad som är det bästa. Det är sådana frågor Linsey McGoey ställer i boken ”No such thing as a free gift. The Gates Foundation and the price of philanthropy” (Verso, 2015).

mcgoey-no-such-thing-as-a-free-gift

McGoeys intresse för Bill & Melinda Gates Foundation beror inte på denna skulle vara särskilt tvivelaktig. Snarare tvärtom. Hon ser en hel del positiva drag i stiftelsens verksamhet. Men därigenom blir det möjligt att ge en skarpare belysning av fenomenet filantrokapitalism. Verksamheten präglas naturligtvis av att det är de förmögna i den förmögna världen som håller i problemformuleringen. Inriktningen på snabba och mätbara resultat ger ytterligare skevheter och slagsidor. De mest angelägna problemen är inte alltid de som medger snabba utvärderingar av enskilda insatsers resultat. De faktiska bördorna av sjukdomar och hälsofaror kan få stå tillbaka för de mer läkemedelsbolagsmässiga synpunkterna. Sådana skevheter förstärks av det nära umgänget med bolag, vars intressen stundtals står i direkt strid med tryggad hälsa och hållbar utveckling. Gates Foundation har till exempel varit tämligen intim med Coca Cola och Monsanto. När bedömningen av vad som är det bästa blir elitens ensak att avgöra, kan det bli lite grumligt att se vem det är bäst för.

En gren av det nyfilantropiska trädet saluförs som socialt entreprenörskap, där den samlande idén är att man genom innovativa företagsmodeller tar sig an sociala problem och frambringar allmännytta – och själv tjänar en hacka på affären. Mindre vördnadsfullt kunde man säga att det handlar om att bli rik på att göra goda gärningar, och då själv få bestämma vad som är en god gärning. Några blir säkert rika. Vodafone till exempel, som fick både statliga pengar och välgörenhetsbidrag från Gates Foundation för att vara med och sprida möjligheten att betala räkningar via mobilen i östra Afrika. Så kunde man stärka sin marknadsposition utan att behöva tulla på de miljarder, som bolaget hade sparat genom att smita från skatten. De längst ner i näringskedjan hade säkert nytta av insatsen, men var gärningen smakade allra godast är måhända inte lika uppenbart.

Hjältarna i den nya filantropin är de superrika ”hyperaktörerna”, som de kallas av beundrarna Bishop och Green. Deras stora fördel gentemot traditionella eliter är att de står fria från påtryckningar från politiker, aktivister, aktieägare och andra hämmande band. De kan odla en självmedveten exklusivitet och handla helt efter eget huvud, vilket förmodas vara det bästa för oss alla. Den nya filantropins värld är således en värld som sköts uppifrån och ner. Eliten främjar demokrati och välstånd, och ingen annan än de särskilt utvalda får blanda sig i vare sig demokratin eller rikedomens användning.

Filantrokapitalismen får härigenom ett inslag av ledarkult. McGoey gör inte sak av detta, men belyser dess konsekvenser i form av brist på insyn och transparens och i form av ryckighet och oförutsägbarhet. Den nya filantropen ska agera likt en företagare, som kliver in där det finns resultat och återbäring att hämta, och kvickt drar sig ur om resultaten uteblir. Den affärsmässiga effektiviteten i beslutsfattande ser dock väldigt annorlunda ut om man är ett mera varaktigt skolbarn med varaktiga lärare. När pengarna plötsligt flödar in till ett projekt och lika plötsligt försvinner när idén inte gav förväntat utfall, drabbar de konkreta följderna dem som varit utestängda från insyn och inflytande under hela resan. Skolbarn och lärare blir stående i resterna av ett plötsligt avlivat hugskott och förväntas beundra den affärsmässiga effektiviteten i det beslut som hastigt och lustigt ryckte undan den matta de hade övertalats att ställa sig på.

En uppenbar, men outtalad sida av filantrokapitalismen är, att om de rika skall rädda världen, så behövs det rika. Frågor om hur rikedomen tillkommit och vilka konsekvenser detta kan ha haft för dem, som välgörenheten riktas till, avfärdas som ovidkommande och småaktiga. Halvt under ytan bubblar i stället ett politiskt projekt, som går i armkrok med nyliberalismen, och som är ägnat att koncentrera rikedomen till samhällets allra översta skikt och tränga tillbaka det allmänna för att ge plats för det privata. Sänkta skatter för de förmögna ger dem ökat utrymme att vara nyfilantropiska gentemot dem som tar åtstramningspolitikens stötar. Så rör man sig längre och längre ut på ett sluttande plan. När privata fonder kliver in på områden som skola och hälsa, undergrävs stödet för den offentligt drivna verksamheten, samtidigt som kontrollen förs över till instanser, som sköts helt utan insyn och redovisningsskyldighet. Istället för medborgare kan vi alla bli kunder, eller i värsta fall underdåniga mottagare av allmosor.

Den nya filantropin kommer alltså med ett pris. Det finns inga gratis gåvor. Och det är inte alltid givaren som tar kostnaden. Långt därifrån. I synnerhet inte om pengarna kommer från de omåttligt rika. Det är en viktig lärdom av McGoeys bok. Är man sedan petig nog att inte bara titta på de stora summor, som det blir fråga om, när enskilda förmögna i rampljuset gör sin utfästelser, utan vänder uppmärksamheten från penningbeloppen till deras andel av inkomst och förmögenhet, så finner man något annat intressant. Benägenheten att skänka pengar till välgörande ändamål verkar vara större bland de mindre bemedlade än bland de rika. Slutsatsen blir den gamla vanliga. Vi skall inte förvänta oss att vare sig de rika eller några självutvalda eliter kommer att rädda världen. Inte den här gången heller. Det är nog den viktigaste lärdomen av McGoyes bok. Och den förtjänar att upprepas, trots att den inte är ny.


Lurad av banken – jamen självklart!

december 2, 2013

I Svenska Dagbladet uppmärksammar Andreas Cervenka att bankerna lurar sin kunder på stora pengar. Till skillnad från branschen och ansvarig minister tycker Cervenka att detta är något som borde väcka upprördhet och ilska, och att det pågående bedrägeriet för länge sedan borde ha fått både Konsumentverket och Finansinspektionen att granska verksamheten. Med tanke på att rubriken använder uttrycket ”det perfekta brottet” kanske det vore på sin plats att ytterligare någon myndighet kastade ett öga på vad de har för sig in i banken efter tre.

Vad det hela handlar om är en lönsam verksamhet som kallas aktiv fondförvaltning. Eller i det här fallet frånvaron av aktiv förvaltning. För halvannan vecka sedan framkom i en intervju med Swedbank Roburs vd, Tomas Hedberg, att några av de dyra och aktivt förvaltade fonder bolaget erbjuder, inte alls har någon aktiv förvaltning. I praktiken har man alltså ägnat sig åt något så enkelt som falsk varudeklaration. Fonderna var konstruerade så att de följde index väldigt nära och avgiften borde därför rimligen ha legat i nivå med en indexfond. Skillnaden i avgift är en procentenhet, vilket blir stora summor när fonderna är stora med många sparare. För de två aktuella fonderna handlar det förmodligen om över 600 miljoner per år.

Det är lätt att instämma i Cervenkas kritiska inställning till hur bankerna tjänar grova pengar på att ta betalt för något de inte levererar. Likväl är det en sak jag inte kan låta bli att grunna på. I artikeln med Hedberg-intervjun skriver Joel Dahlberg, att ”chansen att spararna ska få det de betalar för – en avkastning bättre än index – har varit i det närmaste obefintlig.” Men kan aktiv förvaltning verkligen leverera en bättre avkastning än index? Eller försöker man sälja något som man överhuvudtaget saknar förmåga att leverera?

Enligt den ofta missförstådda och kanske ännu oftare förtalade hypotesen om effektiva marknader finns det skäl att misstro dem som påstår sig kunna erbjuda varaktigt bättre avkastning än index. Hypotesen handlar om hur marknader använder information och hur detta avspeglas i priset på tillgångar. Poängen är att marknaden i sin helhet på ett effektivt sätt använder tillgänglig information och att priset på en tillgång följaktligen återspeglar den information som finns att tillgå. En konsekvens av detta är att enskilda aktörer inte varaktigt kan leverera högre avkastning på sina placeringar än vad marknaden i genomsnitt förmår. Det är en ytterst ovälkommen slutsats för dem som tar betalt för sin aktiva förvaltning.

Det finns onekligen en del problem med effektiva marknadshypotesen. Invändningarna är av både teoretisk och empirisk art, och den senaste finanskrisen har förstärkt kritiken. Å andra sidan förefaller vare sig invändningarna eller de alternativa teorierna ge några argument för att aktiv förvaltning skulle kunna leverera vad dess försäljare försöker locka med, det vill säga varaktigt bättre avkastning än marknadens genomsnitt.

Det är väl bäst att erkänna att jag helt saknar kompetens för att ge mig in i några avancerade diskussioner om finansmarknadsteori, men jag tänker ändå våga påstå, att ett och annat kan sägas med hjälp av ytlig kunskap och sunt förnuft. Även om effektiva marknadshypotesen i vissa avseenden har visat sig bristfällig, är det knappast någon som har återställt en grund för tanken att det skulle finnas analysmetoder, som låter en placerare vinna varaktigt bättre avkastning än marknadens genomsnitt. Men låt oss vara frikostiga. Anta att det vore möjligt att utveckla en sådan lysande analysmetod eller att konstruera en algoritm som ger ett varaktigt resultat över snittet. För att bevara denna särställning måste man hålla sin metod både hemlig och exklusiv. Om den inte hålls hemlig kommer alla att börja använda den och då försvinner möjligheten att slå medel. Om den inte hålls exklusiv kommer alla att vilja ha sina placeringar hos superförvaltaren, som i slutänden blir en monopolist, som bara kan slå medel genom att slå sig själv.

Personligen tvivlar jag starkt på att det ens är möjligt att utveckla analysmetoder, som ger sådana resultat, men även om det vore möjligt, så skulle de undergräva sin egen existens om de erbjöds fritt på marknaden. Fundera nu på vad alla som säljer aktiv förvaltning egentligen gör. De påstår att om du betalar lite extra, så plockar de fram en skicklig analytiker, som plockar vinnare åt dig, så att du får en avkastning, som slår marknadens genomsnitt. Varenda liten fondförvaltare tycks ha ett lager folk med så skarpa analysinstrument att de kan åstadkomma detta. Förmågan att slå marknaden som helhet tycks med andra ord vara en mycket vanligt förekommande. Med tanke på att alla erbjuds att ta del av denna förmåga är det onekligen egendomligt att inte alla utnyttjar den. Alla kan få mer än genomsnittet. En underbar värld, eller hur.

Man behöver alltså inte hysa någon obetingad tro på effektiva marknadshypotesen för att inse att det är något lurt med aktiv fondförvaltning. Visst finns det anledning att bli sur, och kanske kräva pengarna tillbaka, om man har betalat för en aktiv förvaltning, men fått en indexfond. Driftkostnaderna för dessa olika typer av fonder borde rimligen skilja sig åt, så i det avseendet har man inte fått det man betalat för. Men jag undrar om man inte bör ställa den något större frågan om huruvida en aktiv förvaltning överhuvudtaget kan leverera något annat än extra förtjänster till den som säljer tjänsten.

Den som kräver bättre varudeklaration borde alltså inte nöja sig med att hindra att indexfonder säljs som aktiv förvaltning. Man borde också kräva att det framgår vad man betalar för när man betalar extra avgifter för den aktiva förvaltningen. Ju mer banken tvingas berätta om vad den tar betalt för, desto mindre lust kommer folk ha att betala för det. Det är min hypotes. Och jag misstänker att bankerna är redo att betala en hel del för att se till att hypotesen aldrig får en chans att prövas.


Marknaden gör det auktoritära jobbet

november 29, 2013

Nu i veckan gick Assar Lindbeck till angrepp mot regelringarna på bostadsmarknaden. Det är ett kärt ämne för högern i allmänhet och de rika i synnerhet. Måltavlan är framför allt regleringar rörande hyror. Och det är ingen hejd på allt det onda, som hyreskontrollen orsakar. Den skapar köer och  svarta marknader, den jagar bort privat kapital från marknaden för hyreslägenheter och den skapar bostadsbrist. Lite längre fram i artikeln förlänger Lindbeck denna syndalista med minskad rörlighet på arbetsmarknaden, ökad trafik, oönskade överskott i bytesbalansen och lite annat smått och gott. Ett sådant monster är ett självklart angreppsmål för varje ädel riddare.

Som sann frimarknadsriddare målar Lindbeck även upp ett hotande låtsasmonster för att visa att det inte finns några alternativ till frimarknadsmodellen. Redan i första stycket skrämmer han med öststatskommunism och det hotet dyker lite senare upp som det enda alternativet till den fria marknaden.

Man hör ibland att bostäder, /… /, bör fördelas efter sociala kriterier snarare än via en bostadsmarknad. Men sådan fördelning skulle inte fungera. Då skulle myndigheterna nämligen tvingas att köra ut folk från sina fler-rumslägenheter när barnen flyttar hemifrån så att familjer med små barn skulle kunna flytta in i dessa lägenheter. Det är just för att slippa sådana auktoritära arrangemang som det är viktigt att återställa en fungerande marknad för hyreslägenheter, där folk själva kan välja – liksom på flertalet andra marknader för varor och tjänster.

Det är väl bara att hålla med. En ordning där någon despot kan sitta och bestämma vem som skall bo var, och som efter behag kan slänga ut folk ur sina hem, vore mycket otrevlig. I och för sig har jag aldrig hört någon föreslå en sådan modell, men Lindbeck har säkert rätt i att ingen skulle vilja leva i ett system där man plötsligt kunde tvingas bort från sin lägenhet.

Men sedan händer något konstigt i Lindbecks resonemang. Tydligen gillar han inte att folk bor kvar i sina hyreslägenheter när barnen har flyttat ut.

Som ett resultat av hyreskontrollen lockas hushåll att stanna kvar i sin hyreskontrollerade lägenhet också sedan antalet familjemedlemmar minskat. På så sätt kommer bostadsbeståndet att utnyttjas dåligt – med stora välfärdsförluster i samhället som helhet.

Tydligen kan marknaden lösa detta problem, även om Lindbeck ligger lågt med att berätta hur lösningen rent praktiskt ser ut. Så mycket är dock klart, att nybyggnation duger inte. Genom att bygga nytt kan det bli balans mellan utbud och efterfrågan på nya bostäder, men det som i Lindbecks ögon är det stora problemet kvarstår, nämligen obalansen på marknaden för gamla bostäder. Efterfrågan skulle alltjämt vara större än ”tillgången på gamla bostäder”. Därför fortfar eländet med köer och svarta marknader. ”Man kan nämligen inte bygga i kapp efterfrågan på gamla bostäder som har reglerade hyror.”

Jag skall villigt erkänna att jag blir lite konfunderad här. Att man inte kan bygga bort en brist på gamla bostäder förstår jag (såvida man inte bygger väldigt, väldigt långsamt, så att de är gamla när de är färdiga, men det räknas kanske inte). Men hur skall fri hyressättning öka tillgången på gamla bostäder? På något sätt måste det ske, ty Lindbecks slutsats är klar: ”en avveckling av hyreskontrollen – gradvis och i ordnade former – är avgörande både för att utnyttja det existerande bostadsbeståndet mer effektivt och för att få i gång nyproduktionen av hyreslägenheter.”

Hur skall det gå till? Jag kan bara gissa. Assar Lindbeck är ekonom. Det betyder att när han säger efterfrågan, så menar han en kombination av två saker, dels att man vill ha något, dels att man har råd med det. Om sådan efterfrågan är större än tillgången, så blir det en kö, vilket är det absolut värsta som finns i hela världen. Om det finns fler personer som både vill ha och har råd med ett äpple, då räcker inte äpplena till alla. Följaktligen blir det en kö av folk som står och väntar på att få köpa ett äpple. Ve och fasa. Och så kommer det att förbli om man inte får ändra priset på äpplen. Men om man får höja priset, så att en del inte längre har råd, då kommer de att lämna kön. Problemet är löst, balansen är uppnådd och alla är glada – med det möjliga undantaget av dem som inte har råd att köpa ett äpple. Det är nog så Lindbeck tänker sig att problemet på marknaden för gamla bostäder skall lösas. Höjs hyrorna så att färre har råd, då försvinner kön.

Men återstår det inte något? Lindbeck beklagade sig över att folk bor kvar i sina lägenheter, trots att antalet familjemedlemmar minskat. Bostadsbeståndet utnyttjas ineffektivt. Lite ve och fasa återstår. Här kan dock marknaden ordna något, som nybyggnation inte klarar. Den kan öka tillgången på gamla bostäder, eller om man skall vara petig, utbudet av lägenheter, som någon kan flytta in i. För att lyckas med detta måste vi tänka oss att den där hemska kön även innefattar de som för närvarande bor i de berörda bostäderna. Höjs hyrorna kommer en del av de boende att lämna kön, eftersom de inte längre har råd att bo kvar. Och vips!, så har utbudet ökat samtidigt som efterfrågan har minskat. Marknaden kan komma i balans. Lycka och välstånd återvänder till fosterlandet.

Ty detta är det fina i kråksången. Marknadskriterier fungerar, till skillnad från sociala kriterier. Myndigheterna behöver inte ”köra ut folk från sina fler-rumslägenheter när barnen flyttar hemifrån”. Ni minns väl vad Lindbeck sade inledningsvis. ”Det är just för att slippa sådana auktoritära arrangemang som det är viktigt att återställa en fungerande marknad för hyreslägenheter”. Marknaden gör helt enkelt jobbet med att köra ut folk som inte har råd – eller som inte efterfrågar sin bostad kanske jag skall säga, åtminstone inte lika mycket som de som har råd att betala den fria och höga hyran. Marknaden gör kort och gott det auktoritära jobbet. Nej, så heter det förstås inte. Marknaden är inte auktoritär. Den är effektiv. Det är skillnad det.


Forskare kan inte fly från sitt ansvar

maj 27, 2013

Jag gör tydligen inget annat än att upprepa mig numera, men likt Karl-Bertil Jonssons far känner jag att stämningen kräver detta. Barry Eichengreen försöker i en artikel idag dribbla bort korten vad gäller frågor om forskning och forskares ansvar. Ämnet är Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs uppsats ”Growth in a time of debt” och de ekonomisk-politiska konsekvenser den fick. Eichengreen vill av allt att döma skjuta över all skuld på politiker och andra skumma varelser och frita Reinhart och Rogoff från allt ansvar. Han lägger ut texten om diverse självklarheter, såsom att det alltid krävs noggrann historisk analys och att data bör göras tillgängliga för forskarsamhället, så att granskning av resultaten blir lätt att genomföra. Behändigt glömmer Eichengreen att ett par av ”misstagen” som Reinhart och Rogoff gjorde, knappast kunde vara olycksfall i arbetet, utan måste ha varit resultatet av medvetna val. Lika behändigt glömmer han att Rogoff inte hade något emot att turnera bland de politiska brukarna av en korrelation mellan statsskuld och tillväxt.  (vilket Peter Wolodarski påminde om för en månad sedan). Och Eichengreen struntar glatt i vad en kommentator så vältaligt påpekade: ”R-R whisper ”correlation” to other economists, but say ”causation” to everyone else.” För Eichengreen blir i stället slutsatsen denna:

När Reinharts och Rogoffs kritiker ifrågasätter deras motiv och kritiserar andras sätt att tillämpa deras forskning har de missat poängen. Det verkliga problemet är forskningens metoder och prioriteter, inte dess motiv. Om vi på allvar tar itu med metod- och prioritetsproblemet kommer politikernas böjelse för att missbruka forskarnas analys för sina egna syften att försvinna.

Det är dubbelt fel. Forskningens metoder och metodideal är till just för att vi inte skall behöva lita på att forskarna själva är fria från medvetna eller omedvetna motiv, som riskerar snedvrida resultaten. Och forskare är precis som alla andra. De har politiska åsikter, viljor och benägenheter. De kan lockas att spela en politisk roll, och ibland behövs det inte ens någon som lockar. De kan understundom vara mer än villiga att använda sin forskning för att driva fram politisk handling. Att förvandla hela problemet till politikers missbruk är en överförenkling som gränsar till intellektuell ohederlighet. Jag försökte kika på problematiken för några veckor sedan. Förmodligen blev den texten både för rörig och för lång, men det var åtminstone ett ärligt försök att diskutera ett verkligt problem. Normalt sett har jag tillhört Barry Eichengreens beundrarskara. Det är därför extra ledsamt att ta del av hans beklämmande dribblerier i dagens DN.