En dom i Arbetsdomstolen (AD) för snart en månad sedan har väckt en del rabalder. Ett företag ansågs ha gjort sig skyldigt till indirekt diskriminering när det avbröt anställningsprocessen för en kvinna som vägrat hälsa på en man genom att skaka hand. Domen är verkligen skadlig, eller kanske än värre, ett uttryck för en skada som redan har inträffat. Men så långt jag kunnat se har de flesta missat vad skadan består av.
Själva domen innehåller flera led. Först finner AD att vägran att ta en man i hand är en religiös manifestation av sådant slag som skyddas av Europakonventionen och diskrimineringslagen. Då följer nästa steg nästan automatiskt. En allmän regel som säger att alla ska kunna skaka hand med alla, får diskriminerande verkan, eftersom den missgynnar personer som tillhör en religion som förbjuder dem att ha kroppskontakt med en viss kategori av människor. Företaget motiverar regeln med sitt mål om en jämlik arbetsplats. Knäckfrågan blir då om regeln är ett nödvändigt och proportionerligt medel för att uppnå målet. AD svarar nej. Det hade kunnat ordnas på ett smidigare sätt. Vägran att ta män i hand hade heller inte behövt medföra några nämnvärda hinder för att utföra arbetet. Det är bedömningen att regeln inte var nödvändig för att nå jämställdhetsmålet som gör att AD landar i slutsatsen att kvinnan utsatts för indirekt diskriminering.
Domen har som sagt väckt upprörda känslor. Många arga röster har tassat runt i gränslandet till buskagitation om invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Temat har här varit att det för samhällets bestånd är nödvändigt att ”de” anpassar sig till ”våra” normer så som de framträder i våra hälsningsceremonier. KDU:s förbundsordförande Christian Carlsson gick raka vägen från buskagitation till buskis i en hänförd utläggning om hur vi hälsar på varandra i Sverige.
Andra, och något mer seriösa röster, har i stället gått på temat att AD böjt sig för fundamentalism när man borde ha stått upp för jämställdhet. Domen ses som ett hån mot den överväldigande majoriteten av muslimer i Sverige genom att koppla samman deras tro med en sådan fundamentalism. Några debattörer befarar därtill att personer med muslimklingande namn kommer att få det svårare på arbetsmarknaden, eftersom domen sätter en problemstämpel på dem.
Kanske är det så. Men den djupaste skadan är en annan. Vad AD i praktiken har gjort är att erkänna principen, att hänvisning till religion ger rätt att utföra handlingar som man annars inte skulle ha rätt att utföra. I det aktuella fallet handlar det om en skyddad rätt att diskriminera. Principen finns naturligtvis inte uttalad i domen, men den är en oundgänglig outtalad premiss. Det framgår även av meningsutbytet i Svenska Dagbladet mellan två arbetsrättsjurister. De har olika åsikter om hur rättsläget borde ha hanterats, men ingen av dem ifrågasätter att en handling som normalt sett inte skulle tillåtas – i detta fall diskriminering med avseende på kön – kan vara tillåten och skyddad om den är religiöst motiverad.
Den ende jag har sett som har tagit upp detta verkliga hot mot principen om likhet inför lagen är Petter Birgersson, som i Trelleborgs Allehanda (18/8 2018) konstaterar: ”Religionsfrihet i en sekulär stat innebär inte – eller ska inte innebära – att man har rättigheter som går utanför andra människors, med hänvisning till tron.” Detta borde vara en oavvislig självklarhet, men så är det uppenbarligen inte längre. Diskrimineringsombudsmannens ställningstagande är särskilt egendomlig. DO skrider till direkt försvar av rätten att diskriminera om grunden är religiös. Även om de mest uppenbara försöken att ge religion en privilegierad särställning hittills har misslyckats, så visar AD-domen att det smugit sig in rost i rättsväsendet, som kan gnaga sönder den grundläggande principen om likhet inför lagen. Det är en skada som måste åtgärdas innan det är för sent.
Publicerat av nidskrivare 
Nidskrivare 