Rätt att avslag på sjukpenning ger högre lön för handläggare – åtminstone enligt kollektivavtalet

För några månader sedan avslöjade tidningen ETC att Försäkringskassans handläggare fick belöningar i form av högre lön om de var flitiga med att avslå ansökningar om sjukpenning. En handläggare vid ett kontor i Stockholm kunde berätta om en nytillkommen ”medbedömargrupp”, som skulle hjälpa till med att producera avslag.

”På informationsmötet inför att gruppen skulle installeras sa ledningen rakt ut att syftet var att göra fler avslag. Anledningen är att Stockholm stad syd varit långsammare än andra Stockholmskontor med att öka antalet avslag i enlighet med regeringens mål om ett sjukpenningtal på max 9,0.”

Av flera skäl var det svårt att opponera sig eller ens kritisera ledningens strävan att pressa ner mängden bifall till sjukpenning. Ledningen hade visat hur stor vikt man fäste vid detta mål genom att ge lönepåslag åt den som förmådde att öka mängden avslag.

I söndags följde SVT:s Agenda upp med ett reportage, som bland annat berättade att personer från flera kontor kunde bekräfta att mängden avslag hade tagits upp under lönesamtal. Detta hade framkommit i en enkät, som Fackförbundet ST hade gjort bland arbetsplatsombud (vilket senare även ETC tagit upp). Sedan dess har flera handläggare hört av sig och intygat att förmågan att avslå sjukpenning premieras både i lönekuvertet och i karriären. Generaldirektören för Försäkringskassan, Ann-Marie Begler, slår tillbaka på det sätt en modern chef ska göra, d.v.s. hon hävdar att det inte är hennes ”bild” av vad som försiggår. På så sätt slipper man fästa något avseende vid fakta och sakuppgifter. Bilden styr, eller rättare sagt chefens bild styr, och då kan man bortse från allt annat. Inget skäl att göra något med andra ord. ”Eftersom jag inte [sic] menar att vi inte arbetar på det sättet så finns det inga skäl att vidta några direkta åtgärder”, säger Begler. (Första negationen är rimligen ett korrekturfel, men helt säker kan man aldrig vara i den här branschen.) Dagen därpå kan man läsa att det som pågår i Stockholm även pågår i Västsverige.

Denna praxis har väckt en del ilskna och upprörda kommentarer. ”En sjuk kultur” utbrast till exempel Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida. Och Fackförbundet ST var påtagligt uppbragt över vad man fann genom sin enkät, samtidigt som chefer inom Försäkringskassan hela vägen upp till generaldirektören i princip förnekar att den omvittnade praxisen pågår. Några steg ner i hierarkin kan man möjligen medge enskilda fall, men understryker att det inte ska gå till på det sättet vid lönesättning.

Men varför denna upprördhet? Och varför denna förnekelse från chefer och andra höjdare? Ingen har ju gjort fel. Tvärtom. Det är precis så här det ska vara med den moderna lönesättningen. Låt oss kika i ramavtalet för myndigheter (Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom det statliga avtalsområdet, RALS) I dess 5 § fastställs parternas gemensamma löneprinciper. De inleds med slå fast:

”Lönebildning och lönesättning ska medverka till att målen för verksamheten uppnås och att verksamheten bedrivs effektivt och rationellt.”

Inget snack om saken alltså. Lönen är ett styrmedel för att uppnå verksamhetsmål. I 5 §:s andra stycke ges lite mer vägledning om hur lönen ska bestämmas.

”En arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, samt arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen.”

När man innehar en bestämd befattning är det således genom att visa sig duktig när det gäller att uppnå verksamhetsmålen, som man genom sin individuella insats kan påverka sin lön. Fortsätter man en bit till i avtalet, så kommer man fram till punkten 6.2, som klargör utgångspunkterna för den lokala lönebildningen. Det inleds med följande klara verba:

”En väl fungerande lokal lönebildning bör på ett naturligt sätt knyta an till arbetsgivarens planering och uppföljning av verksamhetsmål och resultat samt ekonomi.”

Ingen kan sväva i tvivelsmål över vad som bestämmer lönebildningen. Lönen är ett arbetsköparverktyg för att uppnå verksamhetsmålen.

Varifrån kommer då verksamhetsmålen? När det gäller myndigheter är det regeringen som bestämmer. Den utfärdar varje år regleringsbrev, som säger vad myndigheten ska göra. Inte heller här finns några oklarheter. Regleringsbreven för samtliga myndigheter finns lätt tillgängliga på Ekonomistyrningsverkets hemsida. Så vad står det då i det som riktas till Försäkringskassan? Under rubriken Verksamhet finns som första punkt ”Mål och återrapporteringskrav” och för sjukförsäkringen heter det att Försäkringskassan ska ”bidra till att uppfylla det övergripande målet om att frånvaron från arbete på grund av sjukdom ska ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå.” I andra stycket under rubriken Mål för sjukförsäkringen anges:

”Försäkringskassan ska verka för att sjukpenningtalet i december 2020 inte överstiger 9,0 dagar. Försäkringskassan ska i sitt arbete med att nå målet samverka med berörda aktörer. Samtidigt ska antalet nybeviljade sjukersättningar inte överstiga 18 000 i genomsnitt per år under 2016-2020.”

Försäkringskassan tar självfallet instruktionen från regeringen på största allvar och redovisar på sin hemsida såväl sitt arbete med att nå målet som hur det uppmätta sjukpenningtalet har utvecklats sedan regeringen satte upp målet 2015. I skrivande stund har man fått ner sjukpenningtalet till 9,9 %. Det går i rätt riktning, men är alltså en bit kvar att jobba på.

Samlar vi ihop ovanstående blir det uppenbart att det är helt rätt att ge högre lön åt de handläggare som avslår många ansökningar om sjukpenning. Lönen är arbetsköparens verktyg för att uppnå verksamhetsmålen. Ett prioriterat verksamhetsmål är att sänka det uppmätta sjukpenningtalet. För att sänka sjukpenningtalet måste ansökningar avslås. Handläggare som avslår många ansökningar bidrar i högre grad än andra till att arbetsköparens verksamhetsmål uppnås. Detta resultat ska bestämma löneutvecklingen för handläggaren. Allt följer med andra ord kollektivavtalet.

Så, vad gnäller ni om? Detta är den ordning ni vill ha. Nu är det bara att tugga i sig och svälja den soppa ni tillredde när ni slog in på den linje SAF (föregångare till Svenskt näringsliv) antog vid sin kongress 1987. Har man gått med på att lönen är arbetsköparens verktyg för uppnå verksamhetsmål, så kan man knappast gnälla över att lönen används exakt på det sättet. När det nu muttras om skandal på Försäkringskassan, så missar man helt vari skandalen ligger. Den ligger inte i att arbetsköparen följer de partsgemensamma principerna för lönebildningen. Skandalen ligger i att fackliga organisationer någonsin skrev på avtal, som förvandlade lönen till ett ensidigt arbetsköparverktyg.

Vandrade Moses – eller någon annan – ut ur Egypten?

Richard Elliott Friedman, The Exodus (Harper One, 2017)

Berättelsen om Moses och uttåget ur Egypten tillhör förmodligen de mest välkända i världen. Trots hård konkurrens håller den fortfarande för film i storbudgetformat. Men har den någon förankring i historien? Arkeologin har inte varit nådig, vare sig mot uttåget eller mot dess uppföljare i form av erövringen av Kanaan. Den USamerikanske bibelforskaren Richard Elliott Friedman vänder på steken i en nyutkommen bok om Exodus, och frågar om det verkligen behövs arkeologi för att inse att bibelns skildring inte är korrekt. Även den som accepterar miraklen nödgas medge svårigheten att få i väg ett par miljoner människor på en gång. Gick de tio i bredd, så skulle det fortfarande var folk kvar i Egypten när de första var framme vid Sinai (var nu detta berg kan ha legat). Kan alltså Exodus förpassas till grundarmyternas sagovärld?

Fullt så enkelt är det inte. Vid en rundfrågning bland bibelforskare skulle troligen det genomsnittliga svaret lyda, att ja, något hände, men nej, såsom det framställs i bibeln kan det inte ha gått till. Ett meningslöst svar, kommenterar Friedman, om man inte kan lista ut vad som hände. Han själv framkastade för 30 år sedan en idé, som han nu har blivit säker på. Bakom Exodushistorien låg ett uttåg av en liten grupp, som kom att benämnas leviter. De förenade sig med sig med israeliter, vilket var en folkgrupp, som formerats inom Kanaan och bildat separata bosättningar och så småningom riken. Leviterna fick inget eget land, utan kom att bli den kategori som försåg israeliterna med prästerskap och lärare. Föreningen resulterade i en unik form av monoteism, som präglade utformningen av de historier som berättas i bibeln. Ett sådant förlopp är förenligt med vad arkeologin funnit och enligt Friedman har det stöd i textkritisk bibelforskning, som är hans egen specialitet.

Betydande delar av hans analys baseras på att bibeln har sammanfogats av flera källgrupper med olika författare. Separerar man källorna får man en samling historier med specifika särdrag. Bibelforskarna är inte helt överens om vilka textavsnitt som hör till vilken källa och Friedmans argument förutsätter ställvis att man godtar hans bedömning av textens ålder och författare.

Bibelstödet för Exodus samlar han under tio rubriker. Grundstenen utgörs av några egendomligheter i de äldsta källtexterna. I dessa är endast leviterna knutna till Exodus. I Moses sång i 2 Mos 15:1–18 förs de dock inte till Israel, utan endast till en Herrens boning. I Deborasången (Dom 5) saknas Levi, som senare infogades som stamfader till leviterna. Sammantaget placerar detta leviterna utanför Israel och israeliterna utanför uttåget ur Egypten.

Tre av de fyra huvudsakliga källgrupperna till bibelns historieskrivning har producerats av leviter. Utöver det att endast leviter har egyptiska namn, däribland Moses, så innehåller deras texter gott om inslag av egyptiska traditioner, liksom detaljer, som röjer egyptiska förebilder. Tabernaklet, som måhända är mer än en detalj, är till exempel påfallande likt farao Ramses II:s stridstält. Det är därtill endast i de levitska källorna, som israeliterna får de ständigt upprepade maningarna att behandla slavar väl och vara vänliga mot främlingar, eftersom de själva varit slavar och främlingar i Egypten.
När leviterna anlände var alltså israeliterna redan på plats, vilket löser en hel del problem som arkeologin skapat för bibelns berättelser. De hade med sig uppfattningen att det endast fanns en gud och han hette Jahve. Var de fått denna idé ifrån är ovisst. De kan ha fått den i Egypten eller av midjaniter eller utvecklat den på egen hand. De kom till ett folk som förmodligen höll sig med flera gudar, men där en var den högste – El. Dessa gudar slogs samman med en deklaration att Jahve var El. Resultatet blev en monoteism, där guden gavs ett särdrag, som skilde honom från andra gudar i regionen. Jahve var inte knuten till naturkrafter, utan stod utom och ovan naturen och gjorde sig känd genom sina handlingar i historien. Han var följaktligen väl lämpad att locka fram historieskrivning av såväl mytiskt storslagen som vardagligt jordisk art.

Friedman polemiserar mot dem som hävdar att monoteismen etablerades under 500-talet före vår tideräkning (under den babyloniska fångenskapen) och då lanserades i den bibliska historieskrivningen, som likaledes skulle ha fått sin form vid denna tid. Han anser att såväl källtexterna som den praktiserade monoteismen är betydligt äldre. Likväl fanns det ett problem för dem som skulle skriva historien. Vad gör man med de gamla gudarna och gudasönerna? Gud dömer dem helt enkelt till döden. Det skildras i Psalm 82 och sammanfaller med de händelser som utspelar sig runt byggandet av Babels torn. Gud skingrar mänskligheten, väljer sitt folk, träder fram inför Abraham samt besegrar och dödar befintliga gudar och gudasöner. Helt ensam blev han dock inte. Gud hade en hustru, en Ashera. Kulten av henne skulle visa sig svår att få bukt med och det förblir okänt hur man mytiskt blev av med henne. Även lusten att snegla åt andra gudar fortlevde, men monoteisterna inledde enligt Friedman både sin strid och sin historieskrivning långt före den babyloniska fångenskapen.

Den segrande monoteism väcker frågan hur en liten invandrad grupp kunde få israeliterna att stämma in i en historieskrivning, som hade tillvaron i och uttåget från Egypten som ett fundament. Svaret ligger enligt Friedman i leviternas position som prästerskap och lärare. Han drar en ganska belysande parallell till USA, där alla vid Thanksgiving firar en gemensam bakgrund, som de egentligen saknar. Identiteter formas av historieskrivning, inte av historia. Friedman vill dock ta ett steg till. Han hävdar att den segrande versionen av monoteism, genom att den tog med sig Exodushistorien, även förde med sig en etik, som sade att man ska ta väl hand om främlingar och grannar. En etik med kärleken till sin nästa som en bärande balk låg så att säga inbäddad i det lilla uttågets stora Exodushistoria. Därigenom kom uttåget att forma historien, trots att det som hände inte gick till som det berättas i bibeln.

Friedman skriver mycket lättillgängligt, ställvis i en nästan småpratande stil. Trots att grunden för argumentationen är tung filologi, så lyckas han hela tiden vara underhållande och åtminstone i en lekmans ögon tämligen övertygande. För egen del blir jag dock mindre övertygad av hans avslutande argumentation beträffande de bibliska historiernas etik och dess betydelse än vad jag blir av hans försök att rädda Exodus historiska grund. Utfallet av ett sådant försök kan naturligtvis inte undgå att ha teologiska konsekvenser, men för mig är det de vetenskapliga frågorna som är intresseväckande. Frågorna kring bibelns etik är många och de har sällan några uppenbara svar. I mina ögon ligger grundproblemet på en annan nivå, nämligen själva idén att grunda sin etik i samling texter, som ges status av att vara heliga och ett uttryck för en högre makt, vars åsikter inte får ifrågasättas, trots att ingen kan klargöra hur man får kännedom om dessa åsikter. Det är så man skapar förutsättningar för totalitär despoti. Men det är en annan diskussion än den rent historiska om vad som kan tänkas ligga bakom historien om Moses och uttåget ur Egypten.

Friedman har lagt fram sin tes om det lilla uttåget i olika sammanhang tidigare, men när den nu läggs fram utarbetad form kommer det att bli spännande att se hur den tas emot bland historiker och arkeologer. Kritikerna kommer säkerligen att kunna lägga likvärdig vetenskaplig tyngd i sina argument, men jag undrar om de ska lyckas bli lika underhållande.