När Gud valde Hitler före påven

augusti 11, 2017

Prologen till David Kertzers bok The Pope & Mussolini (Oxford University Press, 2014) är dramatisk. Påven Pius XI ber till Gud om att få några dagar till att leva. De senaste dagarna hade han arbetat med ett tal, som han tänkte hålla vid ett möte med Italiens biskopar den 11 februari 1939. Tidpunkten var väl vald, men talets innehåll var framtvingat av omständigheterna. Påven hade kallat biskoparna till ett möte på tioårsdagen av Lateranfördraget, som hade förlikat den italienska fascismen med katolska kyrkan och överbryggat separationen mellan kyrkan och staten. Nu hade emellertid påven fått anledning att höja rösten mot den väg Mussolini förde det fascistiska styret. Efter Hitlers välregisserade besök i Italien i maj 1938 hade det blivit förskräckande tydligt att Mussolini inte bara omfamnat Hitler utan även gått dennes rasideologiskt grundade antisemitism till mötes.

Det var en åldrad och av sjukdom kraftigt försvagad påve, som kvällen den 31 januari satt och arbetade med sitt tal till biskoparna halvannan vecka senare. Han var fullt medveten om att detta var hans sista möjlighet att ta till orda mot nazismen och dess inflytande på den fascistiska regimens handlingar. Pius XI hade redan vid tidigare tillfällen väckt missnöje bland fascisterna genom att uppträda till försvar av kyrkans integritet. I den inre kretsen runt påven var nu många upprörda över att han varit öppet kritisk mot att Mussolini efterhärmade nazisternas antisemitism. De ville inte låta något störa Vatikanens relationer med fascistregimen. För Pius XI däremot, var det angeläget att tydligt ta ställning mot regimens anammande av antisemitismen. Men krafterna tröt. Kroppen orkade inte längre. Han kände att slutet närmade sig och bad till Gud om att få några dagar till. Bara så att kraften räckte till att hålla talet den 11 februari.

Tiden tickade dock obönhörligt allt snabbare. Den 8 februari var påven så osäker på om han skulle klara sig, att han beordrade Vatikanens tryckeri att ordna så att biskoparna skulle få var sitt tryckt exemplar av talet. Han fortsatte snabbt att försvagas. Tidigt på morgonen den 10 februari var det över. Pius XI lämnade jordelivet. Kardinal Eugenio Pacelli, som tre veckor senare skulle inta den heliga stolen som Pius XII, såg till att den avlidne påvens efterlämnade papper gömdes undan och att den tryckta versionen av talet beslagtogs. Ställningstagandet mot den fascistiska regimens antisemitiska kampanj och dess förtätade band till nazistregimen i norr uteblev. (Pius XII fick långt senare av en kritisk författare titeln Hitlers påve, men har ännu inte nått hela vägen till helgonstatus.)

Berättelsen är onekligen dramatisk. Många skulle säkert även tycka att den är gripande. För världens kristna borde den under alla omständigheter stämma till djup eftertanke. För vad är det egentligen som berättas? Innehavaren av den heliga stolen – som åtminstone för romerska katoliker är så nära Gud man komma utan att lämna det jordiska – ber till Gud om att få några dagar till av kraft och liv, så att han skall vara förmögen att göra ett tydligt ställningstagande mot den ständigt allt brutalare tyska nazismen och den italienska fascismens allt intimare band till denna. Det är inget stort mirakel han ber om. Bara några dagar av liv. Han ber till en allsmäktig gudomlighet, hyllad för sin förmåga att hela sjuka och till och med väcka döda till liv. Ge mig bara några dagar. Ge mig ett tillfälle att tala ut mot nazismens brutalitet och antisemitism.

Men icke! Gud svarade inte. Eller rättare sagt, han svarade med ett nej. Och han gjorde det med nästan demonstrativ tydlighet. På morgonen dagen före mötet, där talet skulle ha hållits, lät han påven ge upp andan. Det är närmast hånfullt mot den arme gamle mannen. Men Gud hade uppenbarligen gjort sitt val. Vatikanen skulle inte ta till orda mot den tyska nazismen eller dess inflytande över Italien. I valet mellan Pius XI och Hitler, valde Gud Hitler. Det är något för världens kristna att fundera över.

Annonser

Religion är fortfarande problemet – eller vad som förenar goda och onda

juli 9, 2017

På DN Debatt den 2 juli framträdde den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Anna Carlstedt, tillsammans med företrädare för tre av de otaliga varianter av religiösa strömningar som tillber den gud vi hittar i Bibeln. De hoppades att religion skulle kunna leda folk bort från våldsbejakande extremism. Tanken är i praktiken att bekämpa ond religion med god. Kanske kan de lyckas i enskilda fall. Men vad de huvudsakligen gör är att hålla liv i och legitimera den grundläggande världsbild, som de delar med de religiösa våldsverkarna, trots alla himmelsvida skillnader i övrigt.

De tre religionsföreträdarna har självfallet ingenting med våldsdåden att göra och det finns ingen anledning att betvivla uppriktigheten i deras vilja att motverka våldet på alla sätt de förmår. Det är inte där problemet ligger. Problemet är att de grundar sig på en världsbild med gudar, heliga skrifter samt rätta uttolkare av numera tystlåtna gudars vilja och budskapet i heliga skrifter.

Alla som bladat lite i Bibeln vet att det är en hämndlysten, straffande och synnerligen våldsbenägen gud, som tillbeds. Detta tillstår skribenterna och deras lösning är att religiösa ledare ska göra ansvarsfulla tolkningar, som visar att budskapet egentligen är något helt annat. De har dock ett stort problem. De kan inte säga hur man skiljer rätt tolkning från fel. Om de kunde göra det, så skulle vi inte ha ett oöverskådligt hav av varianter av deras tre religioner. Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om att judar, kristna och muslimer tillber samma gud, men de klarar inte ens av att enas om vem som senast talade med denne gud eller någon av hans budbärare. Följaktligen sitter de med olika uppsättningar heliga skrifter, som de nu alltså ska lägga fram en ansvarsfull tolkning av, för att kunna visa att våldsverkarna gör fel tolkning när de tar fasta på det som faktiskt står i texterna.

Religionsföreträdarna har alltså ingen grund att stå på när de ska föra fram sin goda religion. Det finns inget kriterium att hänvisa till för att skilja rätt från fel tolkning. Det blir aldrig mer än godtyckliga påståenden om vad en gud vill. I sig vore detta kanske inte så mycket att bekymra sig över, men vad de indirekt gör är att bekräfta och legitimera den världsbild som våldsverkarna rör sig inom. Det är en världsbild där man skiljer mellan gott och ont och mellan rätt och fel genom att hänvisa till vad en gud anser, eller rättare sagt vad en helig skrift uppger att en gud anser, eller rättare sagt vad en religiös ledare hävdar är den rätta tolkningen av vad en helig skrift uppger att en gud anser. I just detta avseende skiljer sig inte de tre religionsföreträdarna från de religiösa våldsverkarna. Deras motmedel skiljer sig inte från det tänkesätt som ger motiv åt våldets apostlar. Så på ett mera grundläggande plan är religionen fortfarande problemet, inte lösningen.


För den som vill vara elak under julen – eller varför de kolporterade födelseberättelserna med säkerhet är uppdiktade

december 22, 2014

Så närmar sig den tid när hela det offentliga rummet fylls av uppdiktade evangelier. I de flesta fall behöver man inte ens ta ställning till frågan om den historiska tillförlitligheten i Nya Testamentets texter för att konstatera att de kolporterade varianterna är uppdiktade. Ty mycket av det som sägs består av ett godtyckligt hopplock av två oförenliga historier, med lite extra pynt, som inte har stöd i någon text.

Julevangeliet brukar vanligen syfta på Luk 2:1-20. Det är den variant där kejsar Augustus utfärdar en förordning om att hela världen skall skattskrivas. Men vad vore julen utan stjärna över Betlehem, tre vise män och en flykt till Egypten? Olyckligt nog saknas allt detta i Lukas version. Dessa inslag hämtas i stället från Matteus. Men är inte det OK? Man kan väl hämta uppgifter från flera källor för att göra en så komplett historia som möjligt. Ibland kanske det är försvarbart, men i detta fall går det inte så bra, eftersom Lukas även berättar att de en dryg månad efter omskärelsen stack till Jerusalem och därefter begav sig hem till Nasaret. Denna del av historien har bekvämt nog utelämnats ur Julevangeliet. Om man tror på Lukas kan det alltså inte ha blivit aktuellt med någon flykt till Egypten. Lukas saknar även stjärna över Betlehem och vise män, eller stjärntydare, som de blivit i nya översättningen. Men i dessa delar går det kanske bättre att komplettera med Matteus? Nja, det skiter sig nog igen. För de vise männen har en del kuckel med Herodes. Om Lukas uppgift om skattskrivningen stämmer, så måste denna ha gjorts efter Herodes död. Det går därför inte att skjuta in historien om astrologerna från Matteus utan att återigen komma på kollisionskurs med Lukas. Om man å andra sidan håller sig till Matteus, för att rädda stjärnan och astrologerna, så är det förenat med viss kostnad. Då blir man av med krubban, eftersom endast Lukas nämner det fullbelagda härbärget och att barnet placerades i en krubba. Dessutom ryker ängeln, som till ett gäng skrämda herdar deklarerar, att en frälsare har fötts, och sedan brakar loss med ”Ära vare Gud i höjden” (som det hette i 1917 års Bibel; det är inte samma kläm i den nya översättningen). Och den biten vill nog ingen god kristen ge upp.

Det är kort och gott kört att få ihop en historia, som motsvarar den som brukar portioneras ut. De båda författarnas historier är oförenliga. Parar man ihop dem till en sammanhängande historia har man följaktligen diktat ihop ett nytt evangelium. Bestämmer man sig dessutom för att astrologerna var tre till antalet har man lagt till lite pynt som inte har stöd i någon text. Matteus anger inte hur många de var.

Varje gång man får höra en berättelse som innehåller en blandning av uppgifter från Lukas och Matteus kan man således med säkerhet säga, att denna berättelse är uppdiktad. Detta kan sägas redan innan man bedömt evangeliernas historiska källvärde. Skulle man tillfoga en sådan bedömning spricker båda berättelserna. Men man behöver alltså inte ge sig in i tvister om bibelforskning för att störa julefriden hos dem som vill ha stjärnor, astrologer och flykt till Egypten. Det räcker med att förklara att dessa berättelser motsägs av julevangeliets författare. Så har man fått åtminstone lite hämnd för den outhärdliga sirap av religiöst svammel man tvingas genomlida när året är som mörkast.


Men man måste ju garva ….

april 17, 2014

Allas vår Erik Helmerson har blivit putt igen, eftersom någon visat bristande vördnad för bisarra kristna riter. Ett stycke ICA-reklam har förolämpat och skändat ca 2 miljarder kristna, upplyser den fromme ledarskribenten, och han manar reklammakarna till eftertanke. Se upp Helmerson, så att du inte får det du ber om.

De historier som de kristna skall ägna sig åt att minnas under påsken inleds med att en eskatologisk predikant inrättar en kannibalistisk ritual där närvarande lärjungar anmodades äta hans kropp och dricka hans blod. Huruvida det var symboliskt menat i den version som med små variationer återfinns i Bibeln har jag ingen aning om, men för många kristna är det än idag så, att kexet (eller vad som nu serveras) bokstavligen omvandlas till Kristi kött och vinet (eller saften eller vad som bjuds) omvandlas till Kristi blod. Det finare ordet är att brödet och vinet transsubstantieras; utan ändra yttre fysisk gestalt förändras brödets och vinets substans till kropp och blod. För Helmersons katolska bröder och systrar – och för många andra varianter av kristna – är alltså nattvarden en kannibalistsk rit där man tuggar i sig en sedan nästan två tusen år död predikant, som utlovade att Guds rike skulle upprättas på jorden inom en nära framtid.

Det sistnämnda, att Guds rike skulle komma inom överskådlig tid, har vållat teologer en del bekymmer, eftersom det är så uppenbart falskt. Graden av kannibalism i nattvarden har likaledes varit en känslig fråga. En gång i tiden kunde man dra i krig för vilken variant som var den rätta, eller åtminstone kunde man motivera krig med olika åsikt i frågan. Så nog var det blodigt allvar. Alltjämt på Strindbergs tid man åtalas för hädelsebrott om man brast i vördnad för det ”oförskämda bedrägeriet”.  Men hur är det idag? Går det att ta spektaklet på allvar? Vart leder den eftertanke Helmerson efterlyser? Till vördnad? Knappast. Minsta lilla eftertanke leder till slutsatsen att man inte kan göra annat än garva åt eländet.

Men kanske bör man ändå besinna sig en smula, ty det finns en mer beklaglig, för att inte säga tragisk sida av saken. Vuxna människor tror på allvar bröd och vin omvandlas till kött och blod om rätt person uttalar magiska ord. En del av dem tror till och med att de kan befrias från ansvar för sina ogärningar genom att tro på detta. Och några vinner sin makt och rikedom genom att påstå sig förvalta de magiska orden. Om en snutt ICA-reklam kunde få någon att öppna ögonen och rikta lite eftertanke mot hela denna vidskepelse och dess konsekvenser hade det varit en välgärning. Nu blev det inte riktigt så. Kristna rasade och krävde bojkott av ICA och tidningen Dagen såg till att ge kraft åt det sannolikt obetydliga drevet. ICA fegade ur och drog tillbaka reklamfilmen. Rädslan att förlora påskförsäljning tog över.

Kravet på respekt för trosföreställningar, som omöjligen kan framstå som annat löjliga så snart man betraktar dem med en gnutta eftertanke, är på många sätt märklig. Sam Harris har påpekat att föreställningar som skulle betraktas som galna om en enskild person uttalade dem, helt plötsligt kan behandlas med respekt om de upphöjs till religiös lära för en större grupp. Om jag gjorde anspråk att kunna förvandla en köttbulle till Odens kött och lova evig liv åt den som åt den således omvandlade köttbullen, då skulle alla bara garva åt mig. Om någon gör motsvarande anspråk beträffande ett kex och en på våra breddgrader något senare gud än Oden, då riktas krav på att jag skall visa respekt inför detta. Minsta lilla eftertanke visar hur egendomligt detta krav på respekt är. Men eftertanken hann inte riktigt med i svängarna denna gång. Tidningen Dagen, tydligtvis applåderad av Helmerson, spelade spelet ”först kränkt vinner” och lyckades. Eftertanken rör sig lite långsammare och den reagerar inte genom att ropa ”kränkt”. Men ge den bara lite tid, så kommer den att segra.


Mäktiga religioner och maktlösa gudar

januari 24, 2014

Religioner är som bekant ett gissel vi har fått för våra synder. Genom historien och över världen har folk varit pigga på att förtrycka, förfölja och slå ihjäl varandra för att de andra har haft fel gudar eller gillat samma gud men på fel sätt. Det är inte alldeles lätt att avgöra när religionen varit en täckmantel för något annat intresse och när det varit rena och ädla religiösa motiv till övergreppen, men för dem som drabbas gör det ingen skillnad. Religionen fungerar. Den kan mobilisera de allra lägsta och uslaste sidorna hos människor. Steven Weinberg hade alldeles rätt när han påpekade, att med eller utan religion kommer goda människor begå goda handlingar och onda människor kommer att begå onda, men för att få goda människor att begå onda handlingar krävs det religion.

För en knapp vecka sedan uppmärksammade Lars Adaktusson detta, även om han självfallet aldrig skulle formulera det på samma sätt som Weinberg. Adaktusson hävdade att de allra flesta som förföljs för sin religion är kristna och han ville att någon skulle ta krafttag för att få stopp på denna förföljelse. Jag hoppas att han skulle instämma i att ingen skall behöva utstå förföljelse på grund av sin religion eller sin avsaknad av religion. Jag hoppas också att han begrundar vem som begår de stundtals bestialiska dåden. Möjligen med undantag av Nordkorea – där dock personkulten har en del närmast religiösa inslag – är det olika religiösa grupper som står för den förföljelse Adaktusson uppmärksammar. Det ändrar dock ingenting i sak. Förtryck och förföljelse kan aldrig accepteras. I den delen är det bara att hålla med. De utsatta kan inte kan inte vänta på att mänskligheten befrias från religiös vidskepelse. Något måste göras.

Men det är ändå något som i mina ögon ter sig en smula egendomligt. Adaktusson vänder sig i första hand till EU med en begäran om att ta sitt ansvar och agera. Det är kanske rimligt, men Adaktusson gör också anspråk på att ha en god och allsmäktig gud. Borde inte denne rimligen ha gjort något? Tydligen ser den allsmäktige och gode herren inget skäl att ingripa mot att hans tillbedjare slaktas. Vill han inte? Kan han inte? Vad det än må bero på, om man vill göra något åt förföljelsen av kristna, så får man uppenbarligen vända sig till sekulära instanser. Borde det inte det någon gång väcka en gnagande tanke hos en KD-politiker? Bara en liten tanke?


Doktorn, jungfrun och källkritiken

oktober 21, 2013

Jag borde inte öda min och i värsta fall andras tid på detta, men om en nu är utrustad med svag karaktär och dåligt omdöme, så är det svårt att låta bli. Doktor Martin Lembke – doktor i religionsfilosofi efter att för ungefär ett år sedan ha bevisat en guds existens – har nyligen krävt att den blivande ärkebiskopen skall förklara sig i frågan om  jungfrufödsel. Skälet till detta krav är att hon annars kommer att sväva på målet i frågan om huruvida Jesus skall tillbedjas. Lembke påstår sig alltså inte kräva trolleri för trolleriets egen skull, utan av väldigt teologiska skäl. Men vid närmare granskning är det varken mot Bibeln eller sanningen han kräver trohet, utan mot en gammal kyrklig dogm. Så här uttrycker han sig:

Om vi nämligen ponerar att Jesus är värd tillbedjan, verkar det ju teologiskt rimligt att också dra slutsatsen att Jesus inte bara är ”gudomlig” eller ”gudalik” utan i absolut mening Gud, ty annars skulle ju Jesustillbedjarna göra sig skyldiga till avgudadyrkan. Det är naturligtvis också den klassiska kristna slutsatsen. Jesus ÄR Gud, Gud inkarnerad, Gud i mänsklig gestalt. Eller mer precist: han är identisk med Sonen, den andra av de tre gudomspersonerna, i den heliga Treenigheten.

Det Lembke kallar den klassiska kristna slutsatsen visar sig vara treenighetsläran, och visst är det korrekt att detta är kristen dogm. Men det finns ett litet problem. Treenigheten saknar stöd i Bibeln. Gamla testamentet talar av uppenbara skäl inte om någon treenighet av fader, son och helig ande. Dessa texters författare hade ingen aning om att en judisk predikant långt senare skulle göra anspråk på att vara son till Jahve. Detta har varit ett problem för kristna teologer, men än värre är att treenigheten inte heller finns i Nya testamentet. Någon kanske vill invända att den finns Första Johannesbrevet, ty det var dit kyrkan brukade hänvisa. I Gustav Vasas bibel finns det åberopade stället kvar. ”Ty ath tree äro som witna j himmelen fadhren oordet och then helghe ande och the tree äro it Och tree äro the som witna på iordhen anden watnet och blodhit och the tree äro it” (1 Joh 5 kap) Problemet med denna text är att den inte finns i de äldsta grekiska manuskripten, utan endast i senare latinska. Modernare översättningar har därför inte med den del, som har tillkommit genom tillägg av senare skrivare.  I den senaste svenska översättningen lyder motsvarande ställe: ”Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.” (1 Joh 5:7-8) För att få en explicit uttalad treenighetslära i Bibeln måste man alltså hänvisa till ett textställe, som lagts till i efterhand för att passa kyrklig doktrin.

Den heliga treenigheten är alltså bara kyrklig doktrin. Är man välvillig kan man kalla det en tolkning av Bibeln, men det finns ingen uttalad treenighetslära i Bibeln. Skall man vara petig är det inte ens glasklart att Jesus föddes som Gud son. Det finns olika varianter av de äldsta manuskripten och de äldsta kristna församlingarna var oeniga i sin kristologi. En del ansåg att Jesus upptogs som Guds son i och med att han döptes av Johannes, och det finns gamla manuskript som har den versionen. Om jag minns rätt är det Lukasevangeliet som finns i olika versioner. Nuvarande svenska översättning har valt att låta rösten från himlen säga: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” (Luk 3:22), men nämner i kommentarerna att en annan läsart ger ”Du är min son, jag har fött dig i dag”, vilket ligger lite närmare den ”adoptionstolkning”, som blev förklarad som kättersk, när den kyrkliga ortodoxin etablerades.

Detta är dock finlir, som vi kan lämna därhän. Lembke gör som han brukar. Han startar med slutsatsen (Jesus är värd tillbedjan) och konstruerar därefter de premisser han behöver, i detta fall att kyrkans doktrin om treenigheten är sann , och att följaktligen Jesus behöver vara född av en jungfru. Men han nöjer sig inte med detta, utan inflikar att detta stöds av två evangelier. Den ”traditionella kristna slutsatsen”, som Lembke kallar den, ”att Maria, Jesu moder, inte blev havande på samma sätt som alla andra kvinnor” är ”till synes underbyggd av Matteus’ och Lukas’ respektive evangelier”. Man kan här undra hur den värde doktorn har det med källkritiken. Båda dessa texter är troligen nedtecknade ca 80-90 år efter den påstådda händelsen. Ingen av författarna kan ha varit samtida med händelsen. De gör inte ens anspråk på att ha varit vittne till det de berättar om den vuxne Jesus verksamhet. Deras historier om graviditeten (liksom om födseln och vad som hände omedelbart därefter) skiljer sig åt. Födelsehistorierna innehåller en del historiska felaktigheter och de två versionerna är bitvis oförenliga.

En minsta lilla gnutta källkritisk observans skulle rikta misstänksamma blickar mot dessa textställen, även om det hade gällt något mindre uppseendeväckande än en jungfrufödsel. I det aktuella fallet borde man åtminstone fråga sig vem som berättat alla de märkliga detaljerna för evangeliernas författare (deras verkliga namn är okända). Det utspelade sig ca 30 år innan den judiske predikanten startade sin verksamhet och således ca 30 år innan någon hade intresse av att bevara historier om honom. Ännu mer misstänksam blir man om man, såsom Antje Jackelén, är uppmärksam på det faktum att jungfrufödsel (och andra varianter av mirakulösa födslar) var en del av de mytologiska berättargrepp som användes för att markera att en person var väldigt märkvärdig (Lukas ordnar en mirakulös tillkomst även åt Johannes döparen). Jungfrufödslar var inte fullt så ovanliga som man vore benägen att tro, om vi skall sätta tillit till myter och sägner. Men frågan är om vi verkligen okritiskt skall tro på myter och sägner. Hur många jungfrufödslar är Lembke beredd att tro på?

Lembke och hans meningsfränder är alltså inte ute efter att begära trohet vare sig mot sanningen eller mot Bibeln, utan mot en principiellt sett godtycklig kyrklig dogm. Hade det varit den historiska sanningen de ville försvara, så hade de nyttjat normal historisk metod, och hade då tvingats konstatera att det saknas tillförlitligt stöd för påståenden om jungfrufödsel. Hade det varit trohet mot Bibeln de krävt, hade de nödgats förhålla sig öppna till frågan om huruvida jungfrufödseln har någon avgörande betydelse för vilken plats Jesus skall ha i den gudomlighet man tillber. Men det är varken sanning eller Bibel de bryr sig om, utan trohet mot dogm. Och trohet mot dogm är bara ett annat sätt att uttrycka den underliggande principen: underkastelse under den som bestämmer vad som är sant. Den som inte underkastar sig blir förklarad vara kättare. Eller med Lembkes mera inlindade formulering:  Det är ”fara värt att hennes kristna bekännelse, hur välvillig den än är, egentligen bara är ett språkspel för galleriet.”

Det är inte lätt för den som vill dra igång kättarprocesser i dagens Sverige. Inte blir det lättare när man varken har historien, sanningen eller Bibeln på sin sida och dessutom är en liten minoritet inom den egna kyrkan. Om man ovanpå detta väljer att dra till strid på en fråga som jungfrufödsel, då brister det nog även i det rent taktiska omdömet. Jag lyckas inte bestämma mig för om det komiskt eller tragiskt att se hur en lundensisk doktor kan slänga allt vad vetenskaplighet heter åt sidan för att försvara en kyrklig dogm. Hur som helst, det är en nyttig påminnelse om att religiösa sanningar är något helt annat än normala sanningar. De senare är sällan tvärsäkra och de kräver argument och belägg för att tas på allvar. De religiösa sanningarna kräver bara underkastelse.

Svenska kyrkan har tagit konsekvenserna av detta och det faktum att kyrkan verkar i en miljö där vare sig underkastelse eller uråldrig vidskepelse är särskilt gångbara. Följaktligen har kyrkan, som Lena Andersson nyligen framhöll, specialiserat sig på att inte säga någonting bestämt. Inga sanningar, inga trossatser, inga påståenden, ingenting annat än lite mysandlighet och välvilliga, men innehållslösa, utläggningar om hur mångfacetterad världen är. Andersson verkar lite sur över att hennes motståndare på detta sätt gör sig svår, för att inte säga omöjlig, att angripa. Det är svårt att argumentera mot den som inte säger något. Å andra sidan, detta gör Svenska kyrkan ganska harmlös och inte så mycket att träta med.  Det finns mycket värre alternativ. Så länge den inte säger mer än att vi skall vara snälla mot varandra och inte döma någon, är kyrkan ganska rar. För min del får den gärna fortsätta på det spåret. Uppstår behov av att ta en dust för motionens skull, kan man alltid ta en sväng till Credoakademin och liknande inrättningar, där gudsbevisare, kreationister och andra festliga kvarlevor frodas i högönsklig välmåga.  Just nu kör de runt ”uppståndelseexperten” Gary Habermas på en turné i Sverige. Smaka på ordet. Uppståndelseexpert. Har Svenska kyrkan någon sådan?


En biskop bland (eller mot?) tomtar och troll

oktober 18, 2013

Jaha, då var det klart vem som blir ny ärkebiskop när Anders Wejryd kliver åt sidan i juni nästa år. Storfavoriten Antje Jackelén tog hem titeln. Är det något att bry sig om? Kanske inte. Svenska kyrkan är i stort sett harmlös. Den sprider ett snällhetens evangelium och försöker hålla barnslig vidskepelse på armlängds avstånd. Visserligen får den därigenom påtagliga problem med både sin heliga skrift och kristendomens historia, men Svenska kyrkan verkar hålla god min och bortse från allt som inte är snällt. Teologerna förefaller vara villiga att slänga ut det mesta som av en eller annan anledning är svårt att förena med tanken att vi skall vara respektfulla och vänliga mot varandra. I denna städinsats kan kyrkliga läror, doktriner och dogmer utan allt för stort besvär förpassas till historiens skräphög. I slutänden kan nog till och med kyrkans gud sitta löst.

I samband med kyrkovalet för en månad sedan instämde teologen Gunnar Granberg med en walesisk kollega, som menar att sekulariseringen varken är ett tecken på kristendomens slut eller på gudlöshet. Tvärtom, sekulariseringen bör ses som ”ett nytt uttryck hos den kristna religionen”, eller med andra ord en ny kristendom. Lite desperat låter det förvisso, men tanken är att ”sekularisering är kristen moral och etik som skalats av från kyrkans dogmer.” I ett sådant ljus är det minskande deltagandet i det kyrkliga livet inte så mycket att bekymra sig om, förefaller Granberg mena, eftersom viljan till en tro är större än lusten att delta i kyrkans organisation och gudstjänster. Vad innehåller då denna vilja till en tro? Moralens frigörelse från religionen skulle man nästan kunna säga, men om man i stället vill vara snäll – och det verkar i sammanhanget lämpligt – kanske man bör kalla det för en uppslutning kring Svenska kyrkans snällhetslära. Granberg formulerar det så här: ”Det handlar om en känsla att vilja göra det som är rätt och gott både för egen del och gentemot medmänniskor oberoende av kyrkans teologiska läror. Denna naturliga vilja att moraliskt göra gott kopplas ihop och understöds med tanken på Gud.”

Det intressanta är att i Granbergs version kliver föreställningen om en gud in som en stötta för en naturlig vilja att göra gott. Tanken om en gud reduceras med andra ord till att bli en hjälp för att låta människans goda sida att göra sig gällande. Det är mycket långt från en Gud att frukta och älska, som det hette i katekesen. Noga taget blir det ingen Gud kvar, utan endast en människotillverkad idé, som skall hjälpa oss att hålla oss någorlunda goda och välvilliga. För att vara religion är det ganska sympatiskt. Det lämnar föga utrymme för uppenbarade sanningar eller Herrar med vidhängande prästerskap att underkasta sig. Allt auktoritärt trams, som har gjort kyrkor och religioner till sådan obehagliga företeelser, skulle i denna nya kristendom ha rensats ut.

Granberg slutar sin betraktelse med en observation, som ganska väl sammanfattar betingelserna för både dem som vill bevara religionen och dem som vill befria världen från vidskepelse. ”Det moderna samhället bygger på rationell förståelse. Ändå har denna utveckling inte utrotat religionen. Tron på Gud visar sig vara bestående.” Varför tron överlever i miljöer där kunskap och förnuft fritt kan breda ut sig finns det olika teorier om. I värsta fall har människan, som en sidoeffekt av egenskaper som har haft evolutionsbiologiskt värde, en ”inbyggd” benägenhet att tro på medveten vilja och avsikt bakom det som existerar och det som sker. Frigörelsen blir då en något mödosammare uppgift.

För dem på andra sidan är problemet snarare att moderna samhällen bygger på rationell förståelse. Om religion skall kunna förenas med detta faktum, är den så illa tvungen att rensa bland mirakel och annan pinsam vidskepelse. I det avseendet står Jackelén inför samma dilemma som sina närmaste föregångare i ämbetet. Anders Wejryd visade i en intervju på bortaplan någorlunda tydligt att han åtminstone ville hålla miraklen på behörigt avstånd från diskussionen om trosföreställningar. ”Med mitt gudsbegrepp har jag inga problem med att det möjligtvis sker underverk, men det är inte så viktigt. Gud är Gud och han står och faller inte med under.” Lite senare i intervjun sade han dessutom att hans tro förmodligen inte skulle påverkas av mirakel, eftersom de två sakerna inte hade så mycket med varandra att göra. ”Gudstro är ju en relation, inte trolleri. Då har man reducerat gudstro till att vara ett tecken på att naturen beter sig oförutsägbart.” Ingen tvekan om att Wejryd vill hålla tron och underverken isär alltså, även om han vacklar betänkligt när de gäller att hålla sig till den rationella förståelsen av världen; han träffade som barn en ängel och tror tydligen på jungfrufödsel även om det inte är så viktigt. Helt utan trolleri är hur som helst inte hans trosliv.

Kyrkans företrädare nödgas alltså i en värld som bygger på rationell förståelse, att vrida sig lite fram och tillbaka för att slippa konfrontera dogmer med förnuft. De senaste omgångarna av ärkebiskopar har varit villiga att helt skrota den värsta vidskepelsen, om än inte helt utan krumbukter. Den tillträdande Jackelén gjorde en tydlig markering vid en utfrågning i Gottsunda kyrka inför valet, där hon mer eller mindre avförde jungfrufödseln. Senare försvarade hon sin ståndpunkt att detta snarast var ett sätt att bruka ”mytologiskt språk”, för att markera att den födde var en betydelsefull person. Det känns trots allt bättre med en kyrka som inte riskerar hemfalla till trolleri, utan nöjer sig en gud som kan hjälpa troende att hålla sig snälla. Ju mer verksam gud, desto större risk för att religionens auktoritära karaktär gör sig gällande.

Helt utan konvulsioner i de fromma leden är dock inte vakthållningen mot den grövre vidskepelsen. En del kan inte överge sina tomtar och troll. Lyckligtvis blir det mest komiskt att beskåda. Riktigt festlig är Micael Grenholm, som har en polare, som väckt åtta personer från de döda, och önskar sig en ärkebiskop av samma kaliber. Lite förvånande är det, att dessa tilldragelser inte varit förstasidesstoff i världspressen. Jesus själv blev, efter viss hjälp av kejsar Konstantin och hans breda kontaktnät, världskändis på endast tre fall av återuppväcklser (samt sin egen förstås). På en punkt måste man dock ge Grenholm rätt: ”Har man inte sett så många helade och uppväckta från de döda börjar man snart tro att mirakler inte sker.” Jag skall villigt medge, att jag blir lite nyfiken på hur undervisningen går till på Johannelunds teologiska högskola, där Grenholm är student.

Huvudman för Johannelunds teologiska högskola är Evangeliska fosterlands-stiftelsen. Därför kan de starka trollerikraven sägas leva kvar inom Svenska kyrkans ramar. En bit upp i hierarkin blev detta synligt när en ledamot av Svenska kyrkans läronämnd lämnade sitt uppdrag och utträdde ur Svenska kyrkan efter att ha lyssnat på de allt för trollerifattiga utfrågningarna inför ärkebiskopsvalet. Av ärkebiskopsvalet att döma är det dock inte någon särskilt stark strömning. Mer upprördhet har förmodligen väckts av att Jackelén svävat på målet i frågan om huruvida Jesus är den enda vägen till himmelriket. Tidningen Dagen vädrar, inte helt utan välbehag, möjlighet för en splittring av Svenska kyrkan, där en betydligt strängare variant av kristendom kunde få ett friare spelrum. De som vill nöja sig med en jesusfigur, som främst betraktas som etisk vägvisare, skulle skiljas från dem, som i stället vill hålla hårt på, att det där med Jesus, det handlar om frälsning genom någon som är Herre. Det är således Herre med stort H och hela det auktoritära tankebagage som ryms i det begreppet, som oppositionen längtar tillbaka till.

Även om det kan ha et visst underhållningsvärde att få ta ett nappatag med den mer hårdföra trollerifraktionen, så är det knappast något att längta efter. För oss som vill fortsätta att pressa tillbaka religiös vidskepelse och dess inneboende auktoritära drag är det behagligare med en kyrka, som i första hand är en lite mysandlig version av Bamse. Därför kan vi, trots allt, vara ganska belåtna över valet av Jackelén. Hon har en del tomtar och troll att hantera, men de är snarare komiska krumelurer än ett reellt problem för en kyrka som försöker samleva med en värld byggd på rationell förståelse. De som vill ha mer av Herre i läran kan kanske bli känsligare att hantera. Förhoppningsvis kan hon även hålla dessa i styr. I annat fall vore det förmodligen bäst om det blev en utbrytning med buller och bång. Det brukar vara en säker väg till obemärkthet och förtvinande.

Jag inser att med vänner som mig behöver Jackelén och Svenska kyrkan inga fiender, men det kan inte hjälpas. Om det är så att det finns både medfödda och social faktorer som tenderar föra människor till religiös tro, så är den nuvarande harmlösa Svenska kyrkan att föredra framför de flesta alternativ som bjuds. Håller den fast vid sin snällhetslära kan kyrkan till och med bli en sympatiskt radikal kraft. Men jag är beredd att nöja mig med att den håller sig fri från anspråksfulla Herrar.